Subscribe to RSS Feed

Mitt ungdomsrum bestod likt de flesta andra tonåringars av fyra solida väggar, och jag var säkert inte den enda som tapetserade varenda centimeter av dem med KISS-planscher. Merparten av dem slets ut ur magasinet POSTER. Det var 70-talets största pop-tidning. Lektyren startades 1974 av tysken Hans Hatwig och gick sedermera i graven sex år senare.

Några år senare samsades dessa sminkade ikoner med  antiveganer som WASP, Y & T, Pretty Maids, Savatage, Ratt, Dokken, Metallica, Def Leppard och Mötley Crue så klart. Det fanns inte tillstymmelse till dåtidens populäras artister och grupper som U2, Alphaville eller Madonna. Men i ärlighetens namn så syndade jag ohämmat genom att sätta upp några Samantha Fox planscher, givetvis under några väl valda Twisted Sisters posters.

unnamed

För de som var läskunniga inhämtades adekvat information i Kerrang, Metal Hammer och Sounds samt i tonvis med obskyra fanzines och i värsta fall i Okej. Fanzin är en förkortning av engelskans fan magazine, vilket kan sägas vara en amatörpublicerad/hemmaproducerad tidskrift utgiven av supportrar och fans som vill förmedla samma budskap till likasinnade hängivna individer. Innehållet har i regel anknytning till antingen hobbyn och/eller fanrörelsen, vare sig det rör sig om knyppling, hårdrock eller sex med hemlösa katter.

Hårdrockare var och är verkligen brothers in denim and patches. Vi med begynnande flint har inte alltid sett ut såhär. Utan  de flesta av oss utmejslades naturligt med ett vackert stripigt hår. I syfte att modifiera kvastskaftet så fanns permanent. En hårvolymförstärkare som främst gamla tanter använde sig flitigt av. Rakt hår blev som ett självlockigt vattenfall, vips var man inte inavlad östgöte med grep, leriga gummistövlar och keps, utan en modern cool Joey Tempest eller David Coverdale wannabee, det vill säga i två månader, ungefär så länge som min permanent höll i sig.

Därefter var det återigen dags att råna några pensionärer, självklart inte de som gillade musik efter 60-talet, men de andra. Inte ens de kunde väl begära att man kunde kalla Britta Borg, Karl Gerhard eller Sickan Carlsson för riktig musik;  läten – absolut, musik – definitivt inte!

imageedit_2_5448315355

Det var ju lätt att tro att ens surt förvärvade pengar gick till nattklubbsinträden och alkohol, och så var det ju faktiskt också, men en annan extrem stor utgiftspost var hårspray. Utan detta verktyg så kunde man lika gärna skita i att permanenta sig. När ens bästa vänners flickvänner satte hänglås på sminkskåpet så undergick budgeten återigen en kraftig devalvering. Kontentan av detta blev att man fick strunta i grillkryddad pomme med bamsekorv på vägen hem från sena krognätter.

Efter nio Sweden Rock Festival, fem Skogsröjet och nio Hultsfredsfestivaler var det väl bara att erkänna: där kände man sig hemma, där kunde man vara sig själv, på riktigt? Alla vi nördar var samlade på samma plats, på gott som på ont. Försäljarna av öl och snabbmat var troligtvis minst lika nöjda som vi själva. I nördepitetet ingår allt som oftast grav hoarding. Det innebar att vi  i ordets bemärkelse alla samlade på vinyler och CD, självklart med perfektionismen som främsta ådra när det gällde hur de sorterades: årsvis, gruppmässigt eller i bokstavsordning.

Grupperingen samsades gärna via tillgängliga skivbutiker. Där träffades vi flyktigt medans vi gick om varande letandes efter nästa inköpsuppslag. I det läget var vi betydligt mer introverta ifall vi hittade en eventuell kanonplatta. Den måste först spelas, sedan analyseras, därefter jämföras med andra grupper för att först i sista fasen övertyga andra om dess förträfflighet eller dålighet. Det var ju liksom skönt att vara först på bollen, bekräftelse är viktigt även bland hårdrockarna.

På Sweden Rock Festival kunde man förövertyga eller få bekräftelse i vilka grupper som även andra gillade. Rangordningen över sina favoritlåtar, grupper och spelordningar var minst sagt sakralt  vetenskapliga. Dock var det inte alltför ofta jag satt runt lägerelden med en öl i handen och diskuterade Ace of base, Alphaville, Kim Wilde eller Michael Jacksson precis. Trots nörderier på allra högsta nivå var de flesta hårdrockare ändå harmlösa, goa, trevliga och snälla, därmed något positivt i mina ögon, att vara snäll är något underskattat i dessa tider.

3681140_2048_1152

Förbrödringen var total, det spelade ingen roll om man var halt eller lytt, ung eller gammal, homosexuell eller straight, turk eller svensk, svetsare eller aktiemäklare; några pathes på jeansvästen rådde bot på det mesta. Förresten jeansvästar med hårdrockspatches utdelning till de ställen i Sverige där gängkriminaliteten härjar som värst, det vore väl något? Bara ut med Ygeman, Morgan Johansson, Märta Stenevi och Per Bolund till de mest utsatta områdena! Det viktiga är inte om de kommer tillbaka, utan att västarna gör det; vi gick ju inte på syslöjden för skojs skull precis!

Under de där kinatillverkade hårdrocksnitarna dolde sig dock ett tvättäkta popsnöre som maniskt lyssnade på alla upplagor av TracksTrackslistan var en musiktopplista och ett radioprogram i Sveriges Radio som sändes i kanalen P3. Programmet hade premiär den 8 september 1984 och sändes på lördagseftermiddagarna. Den sista listan presenterades den 11 december 2010. Programledaren Kaj Kindvalls kunniga och behagliga stämma var nog veckans  mest religiösa upplevelse i kombination med  köpa nya nummer av Spiderman, Hulken och Fantastiska Fyran.

Att jag dessutom upptäckte nypunken med grupper som The Exploited, GBH, The Partisans och Dead Kennedys parallellt som hårdrocken, var ett aber i sig. I-lands situationen blev inte bättre av att min fascination för den brittiska synthpopvågen tog fart nästan samtidigt som den avskydda Italo discon gjorde entré i mitt liv. Det innebar ytterligare en utspädning, å ena sidan Depeche Mode, Ultravoux, Tears for fears, Red Flag, å andra sidan Radiorama, Max Him, Scotch, Eddy Huntington och Den Harrow.

punk-colours-i11187

Många hårdrocktidningar på nätet var inte sena att nämna ABBAS senaste popalbum, så varför inte ytterligare en dos svensk pop till dessa nationalistiska utsvävningar? Alla vi har ju liksom oändliga referenser till den svenska popmusikkulturen – vi är ju liksom indoktrinerade av den. Därför tänkte jag dra upp mina 25 bästa popalbum genom tiderna. Varför? Jo, för att jag kan och för att listor alltid är lika kul att avhandla.

Albumen är inte kvalitetsmässigt placerade, utan årsvis. Den gemensamma nämnaren är att de flesta låtar på albumen är genomgående bra, inte bara 3-6 stycken, för det skulle definitivt försvåra processen att att ranka dessa guldkorn ifrån varandra. I så fall hade GES och Orup varit del av denna eminenta lista, vilket de inte är, något som innebär att de inte klarat helhetsanalysen.

Man kan ju självklart diskutera vad som är pop och vad som är rock? Är distade gitarrer en källa till diskvalificering eller? Bara där lär det omtvistats vilka som borde vara med, och vilka som indirekt är bannlysta. Exempelvis är Kent, This perfect day eller Atomic swing pop eller rock, eller är det en kombination?

ac878b_f180992078bf43dbaefb5091b874faf1_mv2

Ultravoux

Utfallet hade också  blivit betydligt annorlunda ifall jag fäst större vikt vid själva texterna. För mig är musiken, melodin och klockrena refränger källor till euforihelheten. Om de sjunger på svenska, engelska, italienska eller serbokroatiska spelar mindre roll. Självklart uppskattar jag en bra text, men det är sekundärt. Att lyssna fokuserat på musiken samtidigt som analysera innehållet i texterna blir en uppgift för mycket utifrån att många nördar har någon form av bokstavskombination, det inkluderar även mig.

Är man en  texthen så är jag säker på att Jakob Hellman, Bob Hund, Wilmer X, Stina Nordenstam, Ulf Lundell, Hansson de Wolf United, Pontus och Amerikanerna, Bo Kaspers Orkester, Lars Winnerbäck, Eva Dahlgren, Eldkvarn och självklart ”sångfågeln” Håkan Hellström hade varit med. Jag behöver inte bry mig om dessa, om de inte råkar uppfylla kriteriet för att deras låtar håller musikaliskt för en hel platta, vilket i mina öron de inte gör. Listor är roligt, precis som musikmångfald, här är min lista, vilka är era?

Ps .Det som skrivs i denna artikel är beskrivet utifrån ett-glimten-i-ögat-perspektiv, med andra ord, jag propagerar inte för att råna pensionärer. I dagens lättkränkta samhällsklimat måste man gardera sig från personer som blir kränkta på någon annans bekostnad. Ds

Sveriges bästa popalbum genom tiderna

PeterJöback_Humanology_Artwork-600x600

2018  Peter Jöback  – Humanology

2017  Miss Li – A woman´s guide to survival

2012  Amanda Jensen – Hymns for the haunted

2007  Staffan Hellstrand – Spökskepp

2003  Dilba – Revolution

ab67616d0000b273b29e1aaf21b3d6f71cc198d1

2002  The Klerks – The Klerks

2002  Jay-Jay Johansen – Antenna

2002  Kent – Vapen & Ammunition

2001  Stakka Bo – Jr

1997  Vaccum – The plutonium cathedral

Army-Of-Lovers-1991

1996  Jumper – Jumper

1996  Leila k – Manic Panic

1995  This Perfect day – Don´t smile

1995  Ace of base -The Bridge

1994  Roxette – Crash!Boom!Bang!

ab67616d0000b273b0ba2238e648a1b9af0da65e

1994  Nordman – Nordman

1994  E-Type – Made in Sweden

1993  Atomic Swing – A car crash in the blue

1992  Big Money – Lost in Hollywood

1991  Army of lovers – Massive luxury overdose

417062090_576a4dea-8a80-4502-87bd-abf17746508c (1)

1988  Freda – Tusen eldar

1984  Chess the musical

1980  Magnus Uggla – Den ljusnande framtid är vår

1979  Secret Service – Oh Susie

1976  ABBA – Arrival

 

Bubblare

R-2155384-1310310258.jpeg

2002 Paola – Stocktown girl

1995 – GES – GlenmarkErikssonGlenmark

1980  Gyllene tider – Gyllene tider

 

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

 

Tags: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu