Subscribe to RSS Feed

Ett KISS fan av rang

kiss-montage-all-members

I begynnelsen av mitt musikintresse det vill säga efter att ha lyssnat på mamma och pappas dansbandshit typ Ingmar Nordströms och Vikingarna blev det helt sonika KISS som gällde en bra tid framöver. På det dystra 70-talet var det antingen ABBA eller KISS som gällde.

Jag förstod då inte ABBAS genialitet utan fogade in mig till dem som dyrkade de maskerade männen. I klassen var det jag som slogs starkast för KISS, polaren Jukka Lukkonen hade Ramones som sina husgudar medan Keijo Kumpala föredrog Rainbow.

Tidningen Poster vars stora affischer allt som oftast hade KISS som headliner vilka var källan min tapet. Hela rummet var en orgie utav KISS-planscher. Några gånger per månad skiftade jag platser på dessa posters, vilket jag i viss mån  upplevde som en sorts religiös höjdpunkt mellanlångrandiga  läxorna. Om det var en hög form av kreativitet eller ett utav Nordeuropas tråkigaste liv låter jag vara osagt.  Att jag hade alla plattor med gruppen på vinyl var ingen överraskning, men att jag skaffade dockor av originalmedlemmarna var mindre rationellt.

222491917_018da4cf-6981-4e3b-a247-ccfd264dc8f5

En av mina bästa kompisar Jarmo Kolehmainen var också ett stort Kiss fan. Han blev min vapendragare som följde mig på de flesta konserter som jag sett med de sminkade amerikanerna. Första gången jag såg KISS var dock inte Jarmo med. Det var på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband. Jag blev hårt ansatt i bussen eftersom jag var den ende i horderna av  Kiss entusiaster som upplevde Bon Jovi som betydligt bättre. Det var gör övrigt en av inkörsportarna till a.o.r-genren. Med låtar som ”Runaway”, ”Breakout”, ”Shot through the heart”, ”Burning for love” och ”Roulette” ägde de arenan.

Andra gången  var i återföreningsturnén 1994 i ett utsålt Globen.  Jag hade lyckats med konststycket att få med mig min fru och bror. Hon somnade otroligt nog i den höga volymen. Till viss del kunde jag förstå tillståndet eftersom ljudet var så taskigt att det var svårt att urskilja vilka låtar de spelade, enerverande uselt.

Ännu horriblare blev det sista gången jag såg dem. Det var år 2013 på  Sweden Rock. Jag såg 6-7 låtar innan jag hastade tillbaka till tältet. Det var noll inlevelse, trots mängder utav eld, bomber och rök. Paul Stanley sjöng som en dåligt kastrerad hammarhaj; det mesta lät livlöst och konstruerat.

sLIxB

Sista plattan plattan som jag lyssnade rakt av var ”Asylum” från 1985. Därefter har jag inte hört något mera album i sin helhet. De blev bara tröttsamma, förutsägbara och för kommersiellt plastiga. Såhär i efterhand har jag lyssnat in mig på Spotify utan att bli speciellt imponerad utav det musikaliska de presterat på de senaste alstren.

Sett i backspegeln tycker jag att a.o.r-alstren: Dynasty och Unmasked fortfarande är sjukt bra. Med låtar som ”Easy as it seems”, ”Naked city”, ”Is that you”, ”Shandi”, ”Charisma”, ”I was made for loving you”, ”Dirty livin”, ”Sure know something”, ”What makes the word go round”, ”She´s so european”, ”Tomorrow” skapade de en melodisk magi.

Ett brittiskt tributeband

DTK25THfire

Dressed to kill: ar turnerat som tribute band i 25 år. Ash, Gary, Matt, Danny kommer från Storbritannien.

Att få igång publiken tillhörde troligtvis inte det enklaste uppdraget när Flygeln bara bestod utav numrerade sittplatser. Antingen var arrangören totalt trög i huvudet, eller hur genialisk som helst, utifrån att snittåldern låg mellan 55-60 år, och att någon i publiken när som helst kunde tuppa av. Jag hade hoppats på att en ny generation skulle upptäcka musiken, så tycktes inte vara fallet i Norrköping.

Flygeln var sådär pinsamt halvfull, vilket öppnade möjligheter att sätta sig någon annan stans i lokalen. Vårt gäng på fem gubbar satt oss nästan längst bak. Ljudet där var förhållandevis bra precis som vyn.

Paul Stanley borde ha varit typ 97 procent tystare på scen och istället låtit musiken talat. Slå ihop Donald Trump med Anna Book får man en ganska bra bild på hur pinsamt mediokert mellansnack den mannen hade. Enligt mina vänner var trummisen den som var bäst musikaliskt sett i bandet. Gene den som var mest look-a-like. Smolken i bägaren var att trummisen föreställde Eric Carr, inte Peter Criss.

tumblr_kvg2yoeib51qa7pcjo1_1280

De rev av de flesta klassiker såsom ”Room service”, ”Rock bottom”, ”Love gun”, ”Makin love”, ”Detroit rock city”, ”Tomorrow and tonight2,  ”Do you love me”, ”God of thunder”, ”I was made for lovin you”, ”Stole your love”, ”Rock and roll all nite”, ”Shout it out loud”, ”I want you”, ”Black diamond”, ”C´mon and love me”. Största överraskningsanfallet var ”The Oath” från ”Music from the elder”; en bortglömd pärla. Bandet passade på att dra sköna ”A world without heroes” från samma platta.

I Sverige är ordet ”lagom” ett kriminellt underskattat ord.  Det är ett ord som passar som handsken; det var lagom bra konsert. En av få låtar jag saknade var blytunga ”War machine” från ”Creatures of the night”.

Största behållningen var  en retroaktiv sådan. Inspirerad av musiken skapade jag en Spotify lista med 70 av KISS allra bästa låtar. Det var riktigt trevligt att återupptäcka KISS igen, gamla KISS låtar mestadels, men ändå. Det går inte komma ifrån att deras bästa låtar verkligen är bra och nästintill tidlösa.

32087931

Tags: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu