Subscribe to RSS Feed

Nice – Franska Rivierans kronjuvel

livskvalitetsguiden

”Run Forest run” fick tillökning i löpningsfamiljen: rookien hette Magnus ”AIK” Ström tillika herrklubbspolare och gammal Vikboitfotbollskompis. Steffe Hammarström hade ont i ryggen och hade aviserat att hälsan går före 2.1 mils löpning. Samma ljumma ursäkt stod den pillemariska finnen Jarmo Kolehmainen för, när hans otränade kropp var huvudargumentet för att inte löpa detta lopp. Jag och AIK var trots mängder av skador och virusackumulerare start- och målfållan trogen.

Dag 1 – förväntningsfasen

livskvalitetsguiden

Vårt flyg gick tidigt vilket innebar att gå upp djävulskt tidigt för att ta sig till Arlanda, parkera och checka in i tid. Jag hade bokat lyxlägenhet via Wimdu och flygbiljetter genom Lufthansa så allt det administrativa var var fixat sedan länge. Stefan hämtade upp oss mellan klockan 03.00-03.30, därefter var det ett påfrestande trevligt tjatter ända till Arlanda. Planet avgick klockan 07.40 så vi hade gott om tid att skåla in detta årliga evenemang med en traditionsenlig bägare öl i harmoni med frukost.

livskvalitetsguiden

Reseprocessen avverkades till 100 procent friktionsfritt. Vi möttes av ett mycket behagligt väder med ett kvicksilver  som landade på 21 grader och en klarblå himmel. Efter att ha stigit ur taxin i Nice gamla stan mötte vi upp lägenhetsansvarige Mario som visade oss vägen till vårt näste i de historiska och trånga labyrinterna. Vi gjorde oss hemmastadda och packade upp vårt bagage. Nästa steg blev att fulla kylen, och  det skedde via närmaste SPAR där yoghurt, skinka, müsli, juice lades i korgen, men det var framförallt ölmängden som stack ut. Steffe och jag testade ett 8% öl som sett i backspegeln var såväl gott som starkt men dessvärre också redigt förrädiskt.

livskvalitetsguiden

Nästa anhalt blev att acklimatisera sig med de välfyllda och inbjudande uteserveringarna; på menyn stod öl. Jag och Jarmo skämtbråkade senare i lägenheten något som resulterade i en osannolikt oväntad halvnelson där jag for som en vante över soffkanten från helvetet. Det måste ha varit cement i den stoppningen eftersom jag för ett tag trodde jag brutit ryggen. Vi avslutade kvällen med middag på innestället Waynes och  livemusik på Aka Thor. Torsdag var definitivt inte någon partydag, utan det var glesare än på de flesta årsmöten i de populära lokalerna. Tröttheten, förväntningarna och alkoholen fick oss att ressignera tillbaka till lägenheten runt klockan 23.00.

Dag 2 – Barrundeorgie

livskvalitetsguiden

Jag sov gudomligt fast jag och AIK delade broderligt på ett täcke. Densamme räddade min dyrbara förmiddag med två panodil. Han och jag steg upp vid 8 snåret, då de andra sov som små grisar. Min ångest för att inte upptäcktsprungit under gårdagen tilltog, och jag dövade samvetet genom att irrationellt kasta på mig löparskorna med kameran i högsta hugg med syftet att insupa Nice uppvaknande. Tempot var lågt precis som mitt lokalsinne. Sprang vilse i ett gigantiskt industriområde efter att ha frågat en vänlig men inkompetent fransman om vägen till fotbollslaget Nice hemmaarena: Stade de ray.

OGCNICE

Den fadäsen ledde mig indirekt till det helt fantastiska bergsområdet Cimez. Med vyer att döda för i symbios med fashionabla villor omgärdade av färguppviglade citrusträd där bland annat Arkeologiska- och Matisse museet hade sin hemvist. Jag hittade till slut den groteskt slitna och fula hemmaarena där Nice spelar på som för övrigt parkerar på sjätte plats i Ligue 1. Tog därefter huvudboulevarden hem för att mötas av en yrvaken Stefan. Rundan tog 2 timmar och 20 minuter, men var värd nästan varenda minut.

CIMG1409 (640x458)

Runt 11 besökte vi turistbyrån för att samla på oss information hur man tar sig till närliggande bergsbyn Eze. Kontentan av detta blev helt sonika att bussen aldrig dök upp, trots ihärdigt väntande. Besvikna inledde vi resans mustigaste barrunda med att dela på en flaska vin. Vi tog oss sedan uppför de tillsynes oändliga trapporna med ett tjog kalla 8% öl från Steffes vidöppna ryggsäck. Även denna dag bjöd på sol och 20-22 grader. Målet var självklart bestiga dessa trappor för att nå toppen av den gamla slottsruinen på Castle hill. Verkligheten visade sig vara bättre än dikten med vyer som var obeskrivligt vackra. Vi tre som gemensamt besökt underbara Lissabon såg klara likheter med denna pärla. Efter 150 korttagningar i olika vinklar så vilade vi likt skandinavisk turistalkoholister på närmaste parkbänk, men en bra bit från flanerande barnfamiljer.

CIMG1405 (640x479)

När ögonen inte längre pallade med mera hänförande vyer så drog vi oss ner mot Nice hamn där lyxyachterna låg radade invid varandra. Hade vi haft en halvmiljard så hade någon av dessa flytande hotell kunnat vara våra. Steffe luktade upp ett potentiellt ölhak med utsikt över hamnen, vattnet och berget. Vi det tillfället var vår alkoholpeak på topp, och livet var helt groteskt fantastiskt. Vi smidde ekonomiska planer som skulle förföra det globala kapitalet i syfte att komma upp i Bill Gates klass, att vi missade de 14 grundläggande stegen i den processen var ovidkommande.

livskvalite

Tiden pinnade på i rasande takt därefter inleddes en lägenhetssiesta med alkoholpåfyllning, dusch samt dunkande NRJ-låtar på stereo-tv:n. Vi flanerade smålulliga ut i de pittoreska grändlabyrinterna; vårt mål var den välrenommerade indiska restaurangen Le Dehli Behli. Den 75 -årige ägaren zappade mellan borden som en smidig panter iklädd endast en indisk variant av one piece dessutom hade den mannen ett fotografiskt minne. Maten var gudomlig precis som atmosfären, stämningen var på topp, men redan här märkte jag att Stefan påverkats mer av alkoholen än vi andra.

livskvalite

Vi fortsatte vidare till ett av de bästa livemusikställena i Nice: Aka Thor Pub. Till skillnad från gårdagens låga besöksantal var stället knökfullt. Vi nästlade oss fram till borden invid scenen där tre-manna-cover-bandet Bronsonv12 uppträdde i några timmar. Den 24 -årige Mathilde var en autentisk rockuppenbarelser fri från rockklyschor. Det var troligtvis en syrra som livnärts sig på sina bröders musikintresse. Hon hade karisma som få, och kan väl närmast jämföras med en ung Joan Jett eller ännu bättre: Pat Benetar. De framförde bland annat The Cranberries ”Zombie”, men blandade och spetsade musikcocktailen med pop, punk, hårdrock, en mycket uppskattad hybrid hos den vilda publiken, så även hos oss.

565014_480229105349084_1025888370_n

Tyvärr så blev Stefan Hammarström  hakets värstingvilden, och dansade loss likt ett nyvaket lik på speed. När han likt mig själv inträder i den komafasen, det vill säga inte har tillstymmelser av minne av vad som hänt dagen efter, blir han ”busbråkig” och aningen ”buselak”. Jarmo, jag och Magnus samt någon stackars snäll fransman blev offer för ett crescendo med små tjuvknep. Till sist blev en högröd Jarmo tjurig, och skulle flyga på Steffe. Jag hade fått såväl sambucca som öl på mig, och golvet var mer likt en skridskobana. Det hela slutade med att Jarmo som var helt oskyldig blev utkastad, och sedan fortsatte vi fyra att käbbla onödigheter utanför. Det blev en natt av otrevligt raljerande där alkoholen gjorde att vi alla drogs in i smeten. Runt halv fyra kom den stora försoningen, med essensen av manlig vänskap. Kramar avlöste förlåtorgier och sedan somnade vi alla likt snälla lamm.

Dag 3 – Dagen innan loppet

CIMG1418 (640x480)

Jag och AIK gick upp vid åttatiden för att hämta våra startnummerlappar i ett närliggande löpningsforum. Vi hittade dock inte vår nyckel. Utan den så var vi strandsatta, då detta var ett franskt speciallås. Alla utom Steffe som låg utslagen i sin säng letade febrilt efter metallbiten, utan att hitta den. Det ironiska var att Jarmo ersatte mig som ”the guardian of the key” bara för att jag var så svår att nå via mobiltelefon, men som sagt såhär går det om man utelämnar strukturens och organisatörens mästare. Jarmo var uppriktigt jätteledsen, men till sist fick vi ringa upp vår värd Mario med beskedet att vi inte hittade vår enda nyckel. Han kom inom en timme och ringde runt till 2 av 3 grannar som bodde ovanför oss som var potentiella nyckelbärare. Jag och AIK lämnade den uppdämda stämningen för att hämta nummerlappar och T-shirts inför loppet.

CIMG1359 (474x640)

Vi anlände till vår port samtidigt som den jovialiske låssmeden; ett dåligt tecken. Mario hade beslutat att byta låset, något som skulle kosta runt 2000 kr. Steffe låg i sin säng och tynade bort; runt 12.30 var låsprocessen över. När de gått kravlade sig liket upp, och vi var självklart påverkade av det turbulenta som dels skedde igår, dels det som skedde med den borttappade nyckeln.

livskvalitetsguiden

Tyvärr så missade vi chansen genom detta ofrivilliga tidstapp att besöka vad som kan beskrivas som ett utav Rivierans vackraste platser, nämligen Villages Perchés byn Eze. Med sina 3000 invånare och vyer som lockat bland annat Disney och Nietzsche reser sig byn 429 meter över havet likt ett jättelikt örnnäste. Ja, det missade vi tyvärr; måhända var det aldrig meningen att vi skulle få se detta närliggande paradis.

I ett grådaskigt och aningen kylslaget Nice lämnade vi gamla stan för att shoppa loss i de nya delarna. Så mycket inköp blev det dock inte då de inavlade globala kedjorna även kan hittas i Norrköping dessutom var det dyrare än i Sverige. Det blev ett Internetcafé för mig medan de andra strosade runt kvarteren. Sedan testade vi på en genuin Vietnamesisk restaurang, där Jarmo blev gruvligt besviken på sin rätt medan Steffe var supernöjd, vi två andra var väl halvnöjda med stark betoning på halv. Kittet i gruppen var mer homogent än någonsin; att prata med varandra och respektera varandras olikheter är en styrka hos oss onekligen.

livskvalitetsguiden

När vi kom tillbaka till lägenheten så började de som inte skulle springa morgondagens lopp att grogga och inta diverse ölsorter. Det skapade verkligen en polarisering mellan de två teamen; de hälsosamma vs alkoholisterna. Av en ren händelse städade Jarmo rummet, och upptäckte till sin fasa den bortsprungna nyckeln. Då vi redan bytt lås så var värdet av fyndet lika med noll. Det hade faktiskt varit bättre att något tagit den, än att vi själva var orsaken till nyckelfadäsen. Vi beslutade snabbt att ingen skulle få skulden, utan delade broderligt på kostnaden. Senare på kvällen hittade vi återigen en restaurangpärla. Denna gång var temat genuint italienskt käk. Det familjedrivna Piccola Italia var en dröm för gommarna. Pappan spelade gamla italienska hits på keyboard, frun och de vackra döttrarna tog upp beställningarna och serverade den delikata maten. Nu började Steffe komma i fasen ”obstinat och retfull”. Det i sig var väl inte jordens undergång, men då jag och AIK var kliniskt nyktra så var vi mera vaksamma på gänget med sju karga italienska män som likt hökar vakade över vårt beteende. Jag associerade genast dess karismatiska maktauktoriteter till tv-serien The Sopranos. Visste jag inte bättre så hade jag nog trott att de kommit för att äta en middag efter att ha dumpat några lik i vattnet täckta av cement efter att ha knivmördat dem.

sopranos

Vi kom ut med livet i behåll till vår lägenhet där anti-hälso-teamet fortsatte grogga. De fortsatte ut för att se om de kunde hitta någon bra musikpub. Jag och Magnus förberedde oss istället minutiöst inför morgondagens komma skull. Grabbarna grus kom inte hem alltför sent, och då betedde de sig som två tysta möss, något som borgade för mycket gående och lite alkohol.

Dag 4 – Nice halvmaraton

Nice_Marathon_coursemap-590x418

Vi vaknade diktatoriskt av AIK:s förinställda alarm klockan 07.-00. Kaffe, vatten, müsli och fil blev vårt kostvapen mot de kommande 2.1 milen. Att ta på sig löpningsutrustningen är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse Ångorna av den burk tigerbalsam som jag gnodde in mig med öppnade upp alla sinnen på full gavel. Trots våra fiktiva farhågor angående taskiga väderprognoserna så var förhållandena nästintill optimala när vi 45 minuter innan starten lämnade lägenheten. 16-17 grader, enbart lite blåst, samt sol och moln som turades om att visa sig.

1340991700-shinedown_unity_mp4_785x445

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. AIK och jag hade kommit ifrån varandra under uppvärmningen. Min kära bundsförvanter GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Shinedown, Survivor, Ace of base Tom Jones, Amanda Jensen, Halestorm, Rick Springfield, Sixx:AM var såklart med mig.

Trots att jag festat loss ordentligt och joggat över 2 timmar två dagar innan, svarade kroppen osedvanligt bra; kände mig pigg i benen helt enkelt. De första 9 km avverkades runt Nice relativt breda boulevarder, dock inte tillräckligt för att man skulle kunna springa utan att behöva dra ner på tempot. Ville man springa om andra löpare så var det trottoarstrategin som gällde. Efter en mil när vi nått strandpromenaden försvann det bekymret. Jag passade på att äta och dricka det som stod tillbuds efter varje 5 km, det vill säga banan, apelsin, sportdryck och vatten, och mycket bananbitar blev det.

set and reach goal concept

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

livsklvalitetsguiden

Ända fram tills 14 km kändes allt väldigt behagligt, efter 15.5 km vände vi tillbaka mot mål längs med strandpromenaden. Mitt primära mål var att hålla ut steglängden och öka farten, då benen fortfarande kändes fräscha. Tyvärr hade lilldjävulen på axeln hunnit vakna till liv. Han manade mig de 4 sista km att börja gå, i alla fall dra ner på tempot. Denna mentala diskrepans var min allra värsta fiende, inte konditionen eller kroppen i sig.  Som alltid är det en härlig känsla att ta sig under målsnöret. 3017 stycken män och kvinnor tog sig runt detta välarrangerade lopp. Den bästa tiden stod SEFIR DINO med på tiden 1:00:30, en perverst bra tid, BEUCHOT GÉRARD kom in sist med tiden 3:12:53.

Magnus Ström kom in runt 1:44:30, en mycket bra tid utifrån att han varit såväl skadad som  sjuk den sista tiden. Själv landade jag på utmärkta 1:47:47, fast omräknat på 21.375 km eftersom resultaten lustigt nog baserades från startskottet till mållinjen, men vi längre bak nådde den inte förrän senare. Det visade sig också att AIK sprungit och lurpassat på mig under cirka 1.1 mil, för att när jag hämtade bananer rutscha förbi mig. Han var livrädd för att han skulle sporra mig ifall jag sett honom, något han hade damned rätt i. Steffe och Jarmo hejade för övrigt fram oss under slutskedet av loppet, ett välbehövligt inslag.

livskvalitetsguiden

Efter duschen tog jag videokamera och kameran i handen för att fota runt lite granna och shoppa presenter till familjen. Det blev två minnesvärda timmar tillika ett tidigt farväl av en underbart trevlig stad. Senare på dagen letade vi upp en irländsk restaurang där mina gourmandförväntningar var obefintliga, men majoriteten bestämde helt enkelt. Till min förvåning visade sig haket The Snug  and cellar bar värna om sina mattraditioner. För första gången åt jag Yorkshire pudding med kål, ölsås, potatis och stekt rostbiff och en tvättäkta Guiness till. Jag ville ha radioaktivt well done kött precis som Magnus, men när maten väl dök upp var köttet alldeles för rött för min smak, det var bara tillbaka in i ugnen igen, men hela matanrättningen var både mastig och väldigt god.

odd_suarez_bite_5

Vårt mål för dagen var annars att se Liverpool vs Chelsea i Premier League. Vi valde en nästan folktom bar där vi drack öl och åt jordnötter till en match som till sist slutade 2-2 efter att kannibalen Suarez gjort mål i 6:e övertidsminuten. Därefter bar det iväg hem igen där vi dividerade lite om vi skulle gå ut eller inte. Jag själv kände mig mätt på såväl öl som andra alkoholaktiva drycker och passade helt sonika. De andra gjorde likadant efter ett noga övervägande. Kvällens begivenhet blev samkväm och pizza från ett hål i väggen, ett toppenställe visade det sig. Vi packade, tittade på musik och följde nyheterna samt tog vår sista glass på Rivierans största glassbar med 94 olika sorters smaker i sitt bagage: Fenocchio. 

Dag 5 – Farewell

livskvalitetsguiden

Jag sov nog bäst av alla trots den ödmjuka men nattliga dragkampen om mest täcke med AIK. Densamme snarkade periodvis, men slutade när han vände på sig efter att ha rappat honom aggressivt på armen. Enligt Steffe gällde inte det devisen; Jarmo snarkade sig igenom natten likt en spädgris utan äpple. I vilket fall som helst gick de flesta av oss upp runt åtta. Fixade i ordning det sista och tog successivt adjö av en utmärkt lyxlägenhet. Vår hyresvärd Mario dök upp runt 10, och gav oss tillbaka depositionen exklusive 200 euro för byte av lås, Han beställde taxi, 10 minuter senare var vi på väg ifrån gamla stan. Kaffe med frukost samt shopping i ett utbud som var halvtaskigt var det vi ägnade oss åt på flygplatsen. Att matcha rätt presenter till rätt familjemedlem var definitivt inte det lättaste. Den 3 timmar långa flygresan segade sig fram, man ville bara hem. Detsamma gällde bilfärden från Arlanda till ”Peking”: Jarmo lämnade oss redan på flygplatsen, då han lovat sin dotter att följa henne och hennes kompis till Justin Bieber konserten.

livskvalitetsguiden

”Borta bra, men hemma bäst”, en sliten klyscha men ack så sanningsenlig. Jag har i och med löpningen längs med strandpromenadernas urmoder Promenade des Anglais, dels gjort det, dels sprungit längs med Seine förra året i Paris. Nu har jag bara löpningen i Groznys radioaktiva kolgruvor kvar. Hur klarade sig vår rookie-resekompis Magnus Ström då? Han passade perfekt in i denna dysfunktionella löpningsresa, och klarade utan problem inträdesbiljetten till kommande löpresor. Som det ser ut för tillfället hägrar Prags halvmaraton i början av april 2014. Då har även Jarmo och Steffe proklamerat att de ska springa.

 livskvalitetsguiden

 

 

 

 

 

Tags: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu