Subscribe to RSS Feed

Nej och åter nej

”Inte en katt till i detta hus!”; det dogmatiska mantrat höll i 2½ år. Ett tjat utav guds like från fru och två hålögda barn blev helt enkelt för mycket att bära. Att jag själv tycker att kattungar är bland det sötaste och gulligaste som kan uppbringas var också en bidragande orsak till varför vi numera har 3 katter istället för 1. Jag lyckades i alla fall med konststycket att få igenom namnet Dexter till en av det två garnnystanen, döpt efter huvudpersonen i samma tv-serie.

Vi inledde kattprocessen med Sudden och Foppa, två små dunbollar som vi hämtade på vägen från Arkösund augusti 2002. Sudden visade sig vara en riktig fegis, men en kämpande sådan medan hennes syster Foppa dog en alltför tidig död på grund av att hon hade vatten i lungorna. Snuttefilten fick inte ens fira sin två årsdag med syrran eller sin nya familj. ”Inte en katt till i denna lägenhet” mantrat visade sig återigen vara en redig chimär. 6 månader senare behövde en väns kompis bli av med några kattungar. Jag sträckte mig ambivalent till att bara titta, absolut inte köpa.

När man väl fått bekanta sig med ett kattobjekt är det nästintill omöjligt att värja sig för ett köp. Katten som denna gång följde med oss hem i bilen döpte vi till Curry. I samma veva föddes vår dotter Frida, och det var troligtvis källan till att Curry fick en form av knäpp. I ren avundsjuka började det lilla livet kissa på platser som kunde få den minst pedantiska människan att gå bärsärk. Efter 550 nedkissade, mattor, skor, kläder, kuddar, CD-skivor, massagestavar och lakan så bokade vi tid hos en veterinär med frågan hur vi skulle kunna lösa detta oangenäma problem. Läkaren menade på att en Stesolid skulle ”nystarta” eller ruska om kattens psyke så att kisseriet skulle upphöra. Han fick helt rätt, kattkraken slutade tvärt med vätskeforceringen – den dog, och på kuppen fick vi också en djävulsk lugn katt. Vi anmälde inte veterinären, utan valde istället en annan vårdinrättning för våra katter.

Säg aldrig aldrig

Mantrat ”inte en katt till i vår lägenhet” borde  vid det här laget vara lika med immunitet, men icke sa Nicke. Min kompis Lino Ferrari erbjöd oss påpassligt att köpa en av deras kattungar när vi var där och fikade. Den strategin var lika farlig som, att släppa in en slipad dammsugarförsäljare över sin tröskel. Hux flux var vi återigen kattägare; ”gamle” Sudden fick sig en ytterst busig kompis som hon försökte bemästra kontinuerligt.  Det svartvita energiknippet döpte vi till Chili.

En innekatt bör nog vara en innekatt fullt ut om man bor i lägenhet, något vi bittert  fick erfara 12 månader senare. Vi tog ut Chili på gården med syftet att öka kattens livskvalitet, dessvärre var det startskottet för att hon istället överträdde balkonggränsen. Jag som då studerade på distans fick mina allra bästa träningspass genom att ränna fram och tillbaka mellan arbetsrummet och närliggande grannhusen. Det var ett koncept som reproducerades åtskilliga gånger och började minst sagt gå mig på nerverna. Plötsligt fanns inte katten runt miljonprojektnejderna, utan tycktes vara som bortblåst. Vi letade frenetiskt, och satt upp åtskilligt med lappar om den bortsprungna katten Chili. Tyvärr visade det sig att även denna söta och snälla katt fick förkastas till kattperiferin. Vi köpte Chili av Lino och Cissi augusti 2009, densamme sprang bort i augusti 2010, så knappt ett år fick vi njuta av denna charmiga katt.

Kattmantrat var vid det här laget superhjältestarkt, och visade två år efter denna sorgliga händelse inga tendenser att krackelera. När jag minst anade blev jag själv boven i dramat, då jag uppmärksammade två ”fotokatter” på Facebook som skulle säljas av några vänner till mig. Jag högg irrationellt och instinktivt till på den förföriska kattannonsen och tingade den brunvita lintotten. Eftersom jag var först till kvarn var det också jag som fick bekräftelsen att köpa det 9 veckor gamla kattlivet. Efter klartecken från min fru som inte alls var motstridig valde vi att hemlighålla det hela för barnen.

En vecka senare, förbi Västra Husbys fotbollsplan och någonstans mitt uti ingenmansland med självmordsgrusvägar bodde ägarna: paret Andersson. Vi fikade, pratade gamla som nya minnen för att sedermera bli avbruten av en vit liten änglalik uppenbarelse, det vill säga kattungens bror. Att den var overkligt gulligare i verkligheten än på bilden skapade en abstrakt situation som förstärktes när paret Andersson dogmatiskt hamrade in budskapet: ”de leker ju så bra tillsammans”. Ännu mer irrationell frågade jag som i trans om jag också kunde köpa brorsan. De svarade ja, och min nästa uppgift blev att ringa min fru för att verifiera beslutet. Hon låt förvånad, men var ljusår ifrån oövertalningsbar. Det slutade med att jag åkte hem med två supergulliga nystan i bilen och den förvadderade kattburen.

Vi presenterade minisarna direkt för kattlådan, sedan fick de gå husesyn runt den 121 kvadratmeter stora lägenheten. Två timmar senare dök Hanna och Frida upp, och de blev beyond saliga. Kattungar var överst på deras båda julklappsönskelistor, men jag hade demonstrativt strukit dessa val. Att vi skulle få tillökning i kattfamiljen tror jag inte de i sin vildast fantasi inte trodde var möjlig. Första kvällen och natten var oroväckande lugn, hade jag inte vetat bättre så trodde jag att de avlidit. Natt två var dess raka motsats. De pep, klättrade upp och ner i vår dubbelsäng, slickade i örat för att efter några timmar äntligen slumra till. Den vita kattungen som vi döpt till Tussen la sig invid mina fötter, Dexter låg på en kudde i huvudhöjd mellan mig och Marie. Kunde det bli mer magiskt? Absolut inte, fast när den processen pågått 5 nätter i rad var det definitivt inte lika gulligt längre. Saken blev inte bättre av att katterna spann i kör likt en slåttermaskin. Vi är fortfarande förvånade över att ingen av oss av drabbats av tinnitus.

Resten av veckan blev en orgie av videofilmande och fotosejourer . Vi såg till att det inte skulle bli alltför jobbigt för katterna med massor av nyfikna barn runt omkring dem. Min mission bestod utav att försöka tjata ihjäl lämmeltåget av gamla som nya vänner från att avhålla sig från att ta upp Tussen & Dexter stup i kvarten. Jag traskade iväg till Skarphagens Zoo i syfte att köpa två burkar kattmat. Det resulterade i en shoppingeufori som spräckte vår budget med råge. Jag vandrade ut med två nya kattlådor, två rejäla säckar ”äkta” kattmat, fyra kattleksaker, ”fy-spray, ”ta-bort-urin spray” och mynta-spray samt två kartonger lammköttgel utan tillsatt socker.  Köphybrisen genererade ur ett ekonomiskt perspektiv att vi nästan fick anamma oss av att äta det knapriga torrfodret själva.

Gammaltackan Sudden 10 år agerade likt Eualia i gamla pilnserfilmer, karg men kärvänlig. Att Sudden inte är en muntergök när det kommer till lek och bråk var dock ingen större nyhet för oss. Det stärkte bara vår devis att två kattungar som trivs med varandra också har en otroligt behållning av varandra. Vi hopas innerligt att vi får behålla Dexter och Tussen betydligt längre än Foppa, Curry och Chili. Jag har dessutom lagt mantrat ”inte en katt till i denna lägenhet”  långt bakom mig.

Katten Sudden, 10 år, men still going strong

Tags: , , , , ,

2 Responses to Kattungar – helt oemotståndiga

  1. Mats Widholm on 17 december, 2012 at 09:03

    Tack, du hade förresten en väldigt trevlig hemsida själv. Nackdelen med att det är två katter är att de inte är lika keliga mot oss.

  2. Sister Moonshine on 11 december, 2012 at 21:36

    Ett underbart och välskrivet inlägg med fina bilder. Lycka till med syskonen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu