Subscribe to RSS Feed

Cineasthörnan

2 juli, 2012 by

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu