Subscribe to RSS Feed

Cineasthörnan

11 juni, 2012 by

Pixel-Eskapism

The Divide är en förtäckt social-experiment-film. Handlingen utspelar sig en källare där en grupp människor tagit sin tillflykt efter att staden blivit kärnvapenbombad. Åtta stycken hyresgäster strandsätter sig i det bombsäkrade utrymmet. I utbyte blir de tvungna att följa mannen som byggde och äger stället. Konflikterna börjar hagla då hans uppfattning är att ingen lämnar stället på grund av giftiga gaser. Det blir källan till konflikter när åtta helt olika individer måste samsas om allt. Jag gillar sådana här apokalyptiska filmer där vedertagna normer och rutiner försvinner och där mänskligheten uppvisar sitt sanna ansikte, den mänskliga naturen. Filmen bryr sig inte om varför katastrofen skett eller vilka som ligger bakom  den, utan tar upp hur vissa människor bryter ner sig själva och indirekt andra medmänniskor. The Divide målar upp en svart människobild där Jean Paul Sartre hade trivts, och där två personer som förut hölls i schakt av lagar och förordningar nu kan leva ut sina sjuka fantasier. Mycket våld blod och otrevligheter förstärker denna medelgoda film. Kul att se den gamle hjälten Miachel Biehn som hade sin storhetstid på 80-talet med storfilmer som Aliens, Terminator, The Abyss och The Rock. Vi får även se Rosanna Arquette i en mindre smickrande roll. Tyvärr känns karaktärernas agerande väldigt irrationellt och överdrivna även för att vara i en sådan situation som de befinner sig i; sunt förnuft tycks regissören ha bannlyst.

Jag , brorsan och pappa såg premiären av Men in black 3 på bio. Vanligtvis brukar sådana här uppföljare vara i bästa fall halvdana, det var för övrigt 10 år sedan det begav sig. Hollywood kör sin vinnande formel til the bitter end vilket innebär karbonisering av föregående filmer. Igenkänningsfaktorn är såklart hög i denna  sequel, som egentligen är en prequel, då vi förflyttas tillbaka till 1969 och på så sätt får svar på varför Tommy Lee Jones karaktär är så disträ. 1969 möter Will Smith den yngre upplagan av Tommy Lee som spelas utmärkt av Josh Brolin. Hans uppdrag är att förhindra ett mord som i framtiden är nyckeln till jordens undergång. Det blir en tidslinje-härva där man ibland inte förstår någonting. En av filmens huvudattraktioner är ”monster kreationerna” skapad av the allmighty  Rick Baker, med dagens teknik är de ännu mer effektfullare. Till skillnad ifrån de föregående filmerna så dryper 3:an av referenshumor mellan 60-talet och 2000-talet som exempelvis rasistisk självironi, hippies och andra tidstypiska företeelser, det gillade jag skarpt. Specialeffekterna är ruskigt trovärdiga i sin otrovärdighet och dessutom lekfullt roliga. För att vara en uppföljare så är Men in black 3 riktigt bra, men saknar dock en filmisk själ, ett tydligt tecken är när man börjat skruva på sig i biostolen fler än 3 gånger.

Till skillnad ifrån Men in black III så är Prometheus en tvättäkta prequel. Filmen utgår från Alien filmerna, men här får vi upprinnelsen till dessa filmer. Jag är väl inte överförtjust i det konceptet när man är medveten om vad som komma skall; överraskningsmomentet blir indirekt bortplockat. I vilket fall som helst landar handlingen runt 2093, där ett gäng forskare får i uppdrag att undersöka en teori att vi människor härstammar från en utomjordisk ras som tros leva på den planeten de är på väg mot. Jag dyrkar Alienfilmerna och dess helhet som inkluderar H.R Gigers osannolkt estetiska fantasivärld. Gillar man dessa miljöer så blir man definitivt inte besviken. Skådespeleriet, manuset och dialogen är dessvärre ljusår ifrån världsklass, forskarna framstår mer som brottslingar än just forskare. Vår egen Naoomi Rapace och Michael Fassbender står för den bitens höjdpunkter. Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, Eden Lake, Booby, Fishtank, X-men: First class, Inglourius bastards, Shame, Haywire) gestaltning av Androiden David är i mina ögon sanslöst bra. Likt andra Hollywoodska mastodontfilmer i denna genre så haglar såväl klyschor som manusluckorna tätt. Man kan ju också undra varför de valde välrenommerade Guy Pearce att gestalta den skröpliga gubben som bekostat rymdresan? De kunde tagit vilken farbror som helst, vilket ökat trovärdigheten och dessutom minskat kostnaderna.  Bortser man från gigantiska manusluckor och irrationellt beteenden så är denna prequel riktigt bra. Effekterna och miljöerna är groteskt effektfulla och jag blir minst sagt hänförd av de coola, men grymma Titanerna det vill säga förlagorna till människorna. Som sagt det är det visuella som är filmens absolut största behållning, och den är stor och snuskigt trollbindande.

Haywire är ytterligare en i raden av kvinnlig-spion-som-blir-förråd-och-söker-hämnd-film. Den stora skillnaden gentemot tjej-som-spöar-skiten-ur killarna är större bröst än vanligt, gigantiska faktiskt. Gina Carano som hon för övrigt heter är autentisk duktig på kampsport till skillnad ifrån andra kvinnor i samma genre. Det märks tydligt i alla välregisserade fightingscener som faktiskt är filmens allra största behållning. För att vara en film gjord av regissörsgiganten Steven Soderbergh (1963, Atalanta, Georgia, USA: Sex, lies and videotape, Erin Brockowich, Traffic, Out of Sight, Che) är denna revenge film på tok för intetsägande och opersonlig. Man bryr sig inte det minsta om vem som dör eller överlever. I rollerna hittar vi välrenommerade skådisar som Evan Mcgregor, Antonio Banderas, Michael Douglas och Miachel Fassbender, vilket i detta fall inte spelar någon roll. Haywire lämnar mig oberörd, och förpassas genast till den astronomiska högen av Hollywoodska standardfilmer.

Jag kommer väl ihåg när jag köpte första numret av Spindelmannen på svenska, det var en nästintill religiös upplevelse. Det var i början av 1980-talet, sedan vårdade jag varje nummer lika ömt som mina egna barn. Nu ligger de strukturerat och snyggt inplastade hos Maries föräldrar. Att jag tatuerat in Spindelmannen på min överarm är heller ingen tillfällighet, då jag fullständigt dyrkar denna superhjälte som dels kändes mer mänsklig än de andra, dels använde spydiga kommentarer mot sina motståndare i syfte att psyka dem. Det är med sorg jag tar farväl av Sam Raimi, Tobey Maguire och gänget som gav oss 3 sagolika Spindelmanfilmer varav den tredje dessvärre var klart sämst. Jag själv hade ändå hoppats att samma crew skulle få göra 4:an. Tyvärr andades kapitalet mer pengar om Spideman transformerades till en mer ungdomsfilm med inspiration från bland annat Twilight. Hela ensemblen har bytts ut och handlingen förlagts precis efter han blivit Spindelmannen det vill säga före Mary Jane.

Vi får följa relationen mellan Peter Parker och hans första stora kärlek Gwen Stacy. Det är i och för sig inte helt fel då många nummer av serietidningens handling kretsade runt dessa år. Andrew Garfield  som spelar Peter Parker är bra i rollen, men känns i mina ögon alldeles för häftig, snygg och anti-töntig. Peter Parker var en tönt, något Tobey Maguire gestaltade perfekt i de 3 första filmerna. Man brydde sig hur det gick för honom; det gör inte jag med Andrew Garfield. Det hela känns aningen plastigt, könslöst, ytligt, under ytan finns inte den där viktiga själen som var synonymt med de första alstren. Effekterna är så snygga att man blir tårögd, men de är dessvärre filmens allra största behållning, en faktor som framställer utmärkta skådisar som Sally Field, Martin Sheen och Dennis Leary  som statister. Boven i dramat är Dr Curt Connors, en enarmad, men briljant vetenskapsman som förvandlas till den fruktade Ödlan. Fightingscenerna mellan ödlan och allas vår spider är för korta, halvtråkiga och dessutom för få. Glimten i ögat humorn är som bortblåst, precis som Spindelmannens avväpnande kommentarer. Det känns som regissören snabbspolat handlingen, och att den utspelar sig under 2-3 dagar. The Amazing Spiderman har fått genomgående bra betyg, och den är inte alls dålig, men långt ifrån lika bra som tre första filmerna. Jag var inte heller förtjust att Gwen relativt snabbt fick reda på att Peter Parker var Spindelmannen, något som inte skedde i serietidningens värld, precis som att han inte tar av sig masken i onödan. Relationen mellan Gwen och Peter kändes hoprafsat och sterilt, kemin finns inte där helt enkelt. Visuellt är filmen bra, men storyn har misshandlats och tryckts ihop till något som inte är tillräckligt bra för en som dyrkar serietidningen och de tre första filmerna.; jag vill ha tillbaka både Sam Raimi och Tobey Maguire till nästa gång. Jag undrar för övrigt vilken målgrupp som ska se detta; Twilightfolket eller de vuxna, svaret är troligtvis ingen av dem. Ett misstag är inget misstag, men en sequel till vore förödande för varumärket Spiderman och mitt bräckliga psyke.

Zombiegenren är i behov av ett nytänkande. Måhända är The Dead filmen som förlöser genren ur sin klyschiga dvala. Brian Murphy är enda överlevande från en flygplanskrasch tar sig iland någonstans runt Ghanas kust. Från första stund han sätter sin fot på land har han ett koppel av människoätande Zombies i hälarna. Har slår följe med en inhemsk armékille som letar efter sin son, själv är han en arméingenjör. Vi får följa dessa två herrar i sol och ännu mera sol. Nästintill inga scener är nattetid något som förstärker vanmakten när det väl blir dags att sova. Som sagt inte nog med att zombiesarna är hack i häl, solen är ytterligare ett gissel om man som människa ska kunna överleva detta. Filmen dryper inte precis av dialog, men kan ändå aspirera på att vara ett zombiedrama. Vi slipper också de flesta zombieklyschorna, vilket är befriande. Människorna i filmen beter sig som man själv skulle ha gjort, inte som  i de flesta andra liknande rullar där man bara undrar ”varför”. Här försöker folk också helt rationellt hjälpas åt istället för att bilda anarkistiska klaner där medmänskligheten är reducerad till noll. ”Zombietrovärdigheten” får klart godkänt, även fast de rör sig sakta så finns de ändå överallt; denna klaustrofobiska känsla är för övrigt behållningen i genren. The Dead är annorlunda, mogen, men också  en fräsch vitamininjektion till genren utifrån ett zombieperspektiv.

Trean var bra, men indikerade ändå att luften höll på att gå ur berättelsen, jag var ytterst tveksam till att de skulle göra ytterligare en film. Detta är den fjärde filmen i den kvalitetssäkrade animerade filmserien Ice age. Manny och Ellies bebis har blivit tonåring samtidigt som kontinenterna startar ett globalt uppror – Pangea. Sid, Manny; Diego och gänget använder ett isberg som färdmedel. Med sig har de också Mommo, en färgstark karaktär som dumpas hos Sid för ingen orkar med henne. Gänget tampas under hela filmen med piraterna, och dilemmat hur de ska ta sig till baka till Ellie och resten av ”flocken”. Det är lätt att avfärda detta som en endimensionell bagatell. Jag tycker däremot att detta är klart bättre än 3:an, den med dinosaurierna. Man vet vad karaktärerna går för, samtidigt som som det sker en utveckling hos dem utifrån vilken fas i livet de är i. Sids mormor är en ny karaktär som är helt fantastisk, man vet inte var man har henne samtidigt som de oväntade kommentaren är helt obetalbara. Hela piratgänget med kapten Gutt i spetsen är också riktigt bra, men det är ändå Sid som återigen är filmens allra största behållning, en underbar karaktär. Det är mer action i denna film än de tidigare något som jag gillade; det och alla underbart kvicka kommentarer gör denna film till oförskämt underhållande med många skrattillfällen för såväl gammal som ung.

Man on a ledge är en thriller action rulle i bästa Hollywoodstil, vilket nödvändigtvis inte är signifikativt med kvalitet utan mer underhållning för stunden, med betoning på stunden. Handlingen kretsar runt en förrymd fånge som dessutom är polis; han ställer sig på en skyskrapa för att hoppa. En känd polispsykolog får uppdraget att prata tillbaka honom till säkerhet. Polisen Nick Cassidy som spelas av Sam Worhtington (1976: Godalming, Surrey, England: Terminator Salvation, Avatar, The Debt, Clash of the Titans) har dock en dold agenda, och det är att försöka rentvå sitt namn, då han blivit fängslad för att tagit en av världens största diamanter. Till sin hjälp har han sin bror och hans exceptionellt vackra flickvän. Handlingen känns teoretiskt riktigt bra, men praktiskt blir den alltför välpolerad för sitt eget bästa. Filmen är inte alls våldsam, utan förlitar sig på gamla klassiska thriller- och actionfragment som vi sett tusentals gånger förut. Det är väl därför denna klistra-och-klippa-film-från-andra-filmer varken upplevs fräsch, spännande eller oförutsägbar; man vet vad man får. Det är dock ingen dålig film, snyggt filmat, med bra skådisar som dessvärre går på halvfart, vilket inte är deras fel utan manusförfattarnas.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu