Subscribe to RSS Feed

Klagomuren

24 januari, 2012 by

Med rätt att klaga

Kapitalism is cannabalism?

Det här är en fantastisk, men samtidigt mycket skrämmande bok som Klein ynglat av sig.  Hon har iklätt sig en cynisk författarrollen, i syfte att försöka förklara den tid vi lever i, även om den råkar vara ytterst deprimerande. Detta bör bli bli en av decenniets viktigaste böcker på grund av den nakna sanningshalten. En sanning som politiker i maktens korridorer har en benägenhet att förtränga, även om de skulle får den kastad på sig.  Naomi Klein berättar att hon fick idén till boken när redaktören för Harpers Bazaar beslöt att skicka henne till Irak. Hon hade tänkt skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmaktens planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag mitt framför ögonen på dem. I boken formuleras kapitalismen som chockdoktrin. När exempelvis orkanen ödelagt New Orleans, när tsunamin svept bort alla samhällen längs kusten, när människor är traumatiserade av bomberna eller när börsen kraschat. Först i krisskeden och chocktillstånd har nyliberala idéer kunnat ta initiativet för att privatisera allmänningarna, förbjuda fackförbunden, avskaffa social service, släppa priserna fria och cementera äganderätten och centralbankens överhöghet. I Sverige används för övrigt arbetslösheten som främsta verktyg att applicera in nyliberala konstellationer in i samhället.

Vem ska man lita på? Kan man lita på någon? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Jag har i alla fall läst klart boken, och sväljer inte innehållet med hull och hår, utan tar till mig budskapet i syfte att forska vidare om det verkligen förhåller sig på detta horribla sätt. I vilket fall som helst är Chockdoktrinen oroväckande intresse- och tankeväckande för att vara så biblisk tjock. Hennes synvinkel tycks stödjas av ett antal mäktiga människor, något som borgar för en relativt hög trovärdighet. Efter några decennier av nobelpristagande Milton Friedmans ande svävande över oss, kan man konstatera att kriser inte enbart är  tillfälligheter, utan en naturlig konsekvens av den ”liberala” ekonomiska politiken, vilka snabbt tillvaratas av den omättliga marknadsekonomin. Enligt Friedman skulle staten inskränka sig till att hålla marknaden fri från otillbörliga kontroller och restriktioner som skatter, transfereringar och allmännyttiga institutioner, då skulle tillväxten skjuta fart och friheten spira. För högern och mig själv som röstade på Moderaterna är boken ytterst besvärande därför att den så rasande effektivt ger oss sanningen om kapitalismen: ett system utan mänsklig hänsyn. Görs kapitalismen till politiskt reformpaket blir resultatet därför en hänsynslös politik, där empatin och altruismen förpassas till periferin och välgörenhetsorganisationer.

Sverige har anammat privatiseringar, avregleringar och liberalism lika skoningslöst som oväntat, utan att använda sig av vare sig katastrofer eller krig. Socialismens tynande altruistiska värderingar har ersatts av en ultrakapitalism, där det i första hand inte är en fråga om att vårda och lära, utan att istället skapa den högsta avkastningen till sina aktieägare. Vård, skola, omsorg och kollektivtrafik: allt detta förknippar jag med ett samhällsansvar, men som numera outsourcats av klåfingriga politiker. Nu börjar det som tur  läcka ur dessa modeller med SJ i bräschen som en utmärkt anti-förebild. Det säger ju sig självt att detta är en statlig angelägenhet, vilka bolag vill ens med tång ta i de ”olönsamma” sträckorna? Vilka aktörer vill samarbeta för sätta kunden och långsiktigheten i fokus – när de konkurrerar med varandra. Friskolshybrisen är ett annat bra exempel där vi medborgare, och även vissa politiker börjar vakna upp efter ”billigast-är-bäst-syndromet”. Nu börjar det sunda politiska förnuftet i alla fall få fragmentariska infall att inte allt tycks stå rätt till, och att det ibland kostar mer än det smakar att låta marknadskrafterna härska.  Det är inte svårt att räkna ut att det inte går att effektivisera vår omgivning i vilken utsträckning som helst, utan att det får konsekvenser på helhetskvaliteten. Kortsiktighet och girighet är två parametrar som dessvärre tycks vara här för att stanna, i vilken grad vet vi ännu inte.

Varför nämns aldrig våra grannländer Norge och Danmark i samhällsdiskursen? De länderna har inte fullt ut  anammat  Sveriges dysfunktionella ekonomiska marknadsprocess, något de ska vara såväl stolta som glada för. Dessa grannländer ligger ändå ljusår före oss i kunskapsstatistiken; det kan väl ändå inte bli konkretare än så. Vad blir nästa steg, ska vi privatisera polisen? Avregleringar, privatiseringar och marknadskrafterna som anses sköta och lösa samhällets alla problem är inte den omnipotenta lösningen. Den urholkar istället kollektivismen, men spär på individualismen i samhället.

Irrationell shopping

Det är egentligen ganska intressant och tankeväckande att studera snåla eller exceptionellt prismedvetna människor som strör pengar runt om sig i syfte att blidka och vidmakthålla släktrelationer och julnormer. Några dagar innan själva jul kommer det gigantiska och oändliga reklamuppslag om att mellandagsrean startar den 25 eller 26 december med reapriser  mellan 50-70%. Det har till och med gått så långt att vissa butiker har mellandagsrean innan själva julafton. I vilket fall som helst  är det en av årets största  shoppingdagar där folk blir som galna och tycks återgå till ett ytterst primitivt grottbeteende. Därefter tar alla 2012 modeller över reorna, när allt gammalt  förhoppningsvis sålts. Det marknadsekonomiska ekorrhjulet är onekligen snillrikt konstruerat.

Civilkurage vs invaliditet

Läste nyligen en notis i NT där en 26-årig man brutalt blivit misshandlad av fyra personer vid en spårvagnsplats i Klockartorpet. 26-åringen bad gänget sluta krossa glasflaskor, vilket de indirekt gjorde, men istället gav de fyras gäng på ”vardagshjälten” som fann det betydligt intressantare att misshandla denne än att fortsätta  att krossa glasflaskor. De flesta i detta våldskreativa gäng var under 18 år, något som inte gör saken ett dugg bättre. Det är ruskigt tragiskt att det oprovocerade våldet fått större fotfäste i vårt avlånga land, snart kanske civilkurage är ett minne blott?

Civilkurage vs vittnesplikt

Läste också i NT om en kvinna som bevittnade en misshandel utanför krogen Cromwell House. Hon menar på att hon hellre hade hållit tyst om hon vetat att hon blivit tvungen att vittna. Hon känner flera av killarna, och vet vad är kapabla till, något som hon ser som ett hot mot sig själv och sin dotter. Skulle hon avstå från att vittna så utdelas ett vite på 2000, ett belopp som kan bli betydligt högre om hon avviker från nästa huvudförhandling. Det enda samhället i detta fall kan erbjuda är att ta ut den åtalade när hon vittnar, men som sagt dennes kompisar sitter fortfarande kvar , vilka troligtvis inte är ett dugg bättre än den åtalade.

Denna moment 22 situation är onekligen ingen drömsits, utan snarare än demokratisk rävsax. Jag själv anser att det är fundamentalt viktigt att vittna och vara delaktig i rättsprocessen, tyvärr är inte verkligheten svart eller vit. Skulle min familj bli indragen i något liknande så blir det onekligen betydligt knivigare att göra rätt för sig. Instinktivt så hoppas man som medborgare att samhället i sådana situationer har adekvata handlingsplaner att ta till mot skurkarna. Om fler personer känner samma motvilja att det inte är värt att riskera ens familj hälsa i syfte att främja rättvisan, så bildas nya dysfunktionella normer som dels är svåra att få bukt med, dels bara spär på gängkriminalitet. Då har ondskan indirekt vunnit såväl första som andra ronden mot samhällsrättvisan. Polisen och även domstolarna har fått mer pengar än på många år, och fler poliser än någonsin finns i omlopp -  ekvationen går inte ihop. Om inte dessa vanmaktsnormer ska få ordentligt fotfäste i värt demokratiska samhälle måste polisen, domstolarna, kommuner och staten med flera få ännu mer resurser som konkret enbart ska gå till att luckra upp denna annalkande laglöshet. Det måste finna fler redskap för vittnen, än att bara bli hänvisade till Brottsofferjouren, som sagt det handlar om prioriteringar, samverkan och en stor dos sunt förnuft.

Dysfunktionellt stenlandskap – Stenar till förbannelse i Norrköping

Äntligen, nu ska den fula tillbyggnaden bort från Hörsalsparken. Parken i sig får sig en ytterst välbehövlig renässans samtidigt som den ska fungera som genväg till Knäppingsborg, i syfte att skapa ett adekvat stråk mellan de olika shoppingparadisen. Systembolaget ska flytta från nuvarande parknärhet till Apoteket Hjortens lokaler, frågan är var den tillsynes ökande strömmen av alkoholister ska ta vägen? Alla Norrköpingsbor med självaktning har säkert någon form av idé vad som är bra med detta och vad som är mindre bra. Redan nu har det från handikappföreningar klagats på att det inte finns tillgång till hiss. Kommunen kontrar med det mindre fyndiga svaret:  på grund av estetiska-, kulturmiljö- och driftsmässiga samt tekniska skäl utgår hiss från planhandlingarna det vill säga ”det är för dyrt”. Självklart går det inte tillgodose alla önskemål i Kommunen, det vore orealistiskt. Går man däremot ut med att vara en handikapp-, cykel- och barnvänlig kommun  av rang är det provocerande att se den nonchalans som råder vid väldigt många nybyggnationer i Norrköping. Det är lätt att fylla dokument med olika vedertagna skriftschabloner, men när det väl kommer till kritan är det just ord som saknar autentisk substans. Som småbarnsförälder förstår jag överhuvudtaget inte varför de breda trapporna inte innehåller en trappfri del för barnvagnar. Det känns instinktivt som denna underlätting varken skulle fördyra eller förstöra ursprungsplanen. Det vore synd om någon form av rationalitet skulle förekomma i sådana byråkratiska sammanhang. Det är då mycket bättre att vara diktatorisk och stå fast vid sitt beslut  för att något år senare erkänna sina misstag, och då få göra om bristande byggnation samtidigt som skattepengarna rinner mellan fingrarna på kortsiktighetspolitiker som tycks gå stengudarnas ärenden.

Det är lite parodiskt att höra lyriska kommunpolitiker och tjänstemän berömma sin egna stad som en parkernas stad av rang. Jag skulle dessvärre vilja infoga Norrköping som Stenstädernas stad. I stort sett all nybyggnation är stöpta i samma material och form, något mer steril  kommun får man leta efter. Tekniska kontoret måste onekligen dyrka stenkoncepten som fyller vår stad till bredden. Visst finns det fog för en del av dem, men inte i denna osannolika utbredning.  Det gröna i parkerna har reducerats till förmån för stenstoderna och oceaner av stensand. Parkritningen i sig är ett minst sagt sorgligt kapitel, där idéerna  mångt om mycket påminner om parken nära invid Hugo. Hur många sitter där, och hur roligt ser det egentligen ut? Jag skulle så gärna vilja se fler parkritningsförslag från parkarkitekter som inte är i klorna på stenmaffian. Jag saknar i sort sett allt som kännetecknar en varierad minipark; kreativitet, fantasi, sunt förnuft  men framförallt lite mer nyskapande. Det är lätt att åka på epitetet gnällgubbe, varför bry sig? Först och främst är det våra skattepengar sedan är det vår gemensamma miljö som dessa troliga vänskapskorruptionshybrider mellan tjänstemän-politiker och Stenmaffian indirekt raserar.

Lönegarantin – schizofren byråkratisk übernaivitet

stenlandskapet i Norrköping,

Nyligen blev jag avstängd från A-kassan, då jag slarvigt nog missat att lämna uppgifter enligt den strikta handlingsplanen. Exakt samma slutdatum som stod angivet på denna handling blev jag avstängd. Det byråkratiska maskineriet fungerade optimalt, och det tog inte många dagar innan det damp ner ett brev från A-kassan. Sedan var jag tvungen att gå igenom en 7 dagars karensprocess med mera i syfte att återigen erhålla min A-kassa. Jag tycker egentligen att detta är riktigt bra, men det är en fördel att få  den informationen innan, vilket jag inte fick.

I och med ovanstående exempel vill jag belysa hur effektivt det är med samverkan mellan A-kassa, och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt adekvata spärrar i registren. Uppdrag granskning visade på diskrepansen mellan gemene-man-restriktioner och företags-restriktioner. Jag blir verkligen illa berörd av släpphäntheten hos bland annat Länsstyrelsen som betalar ut den statliga garantilönen. Hur dessa i stort sett fungerar som bankomater för kriminella, och har så gjort det i över 20 år, dessutom utan att kunna förändra processen till det bättre är en gåta i byråkratiskt revirtänkande. Jag vill ju så gärna tro att människor i ledningen för Länsstyrelsen är kompetenta, men det tycks vara en omöjlighet att det kan förhålla sig på det sättet. Enligt Uppdrag granskning så var det samma debatt 1991, det vill säga för 20 år sedan, men ingenting tycks ha hänt sedan dess. Det är våra skattepengar, mina skattepengar som indirekt förskingras av inkompetenta och anti-samarbetsvilliga individer med makt och höga löner,  några som borde kvalitetssäkras, men helst få sparken för inkompetens. Oftast slutar dessa debatter med återvändsgränden, ”ingrepp i den personliga integriteten”. Det är är onekligen en term i betraktarens ögon. Innan 11 september 2001 så var övervakningskameror i vårt land i stort sett bannlysta, just på grund av den personliga integriteten, men efter planen flugit in i World Trade Center så var de argumenten som bortblåsta, vad hände med den personliga integriteten?

Patentlösningen heter som vanligt samverkan över gränserna mellan inblandade institutioner genom bland annat samkörning av register. Dessutom  måste det införas ett adekvat kontrollsystem i dessa register eftersom det inte räcker med att ha tillgång till ett superregister -  om ingen människa eller maskin kollar det, det spelar liksom ingen roll. Jag blir illa berörd när storebrorsmyndigheter inte lever som de lär, och dessutom tycks vara totalt irrationellt naiva (tröga, blåsta). När sådan här kritik kommer upp till ytan så bör det sitta människor i ledningen som  inte bara påstår att allt ska bli så mycket bättre efter några utredningar, precis som de sade för 20 år sedan. De bör istället rannsaka sig själva, och agera likt de är ämnade och betalda att göra. Visste jag inte bättre så hade jag anat en konspirationsteori mellan politiker och den organiserade brottsligheten. Nu har det gått några veckor och dagsfärska nyheter har förpassat de gamla till periferin, något som borgar för att ingenting kommer att hända, tills nästa Uppdrag granskning dyker upp om ett tiotal år – sorgligt och odemokratiskt.

Den fiktiva samarbetstrojkan, vilka i samråd upprättar spärrar i systemen

  • Kronofogdemyndigheten
  • Länsstyrelsen
  • Konkursförvaltaren
  • skattemyndigheten

 

 

Tags: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu