Subscribe to RSS Feed

PAIN – a-one-man-show

Peter Tägtgren alias Pain är född den 3 juni 1970 och uppvuxen i Grangärde Dalarna, 20 långa kilometer från antimetropolen Ludvika. Dalasonen är minst sagt en mångfasetterad musiker som med bravur dessutom agerar sångare, låtskrivare och producent. Peter Tägtgren är som sagt en man med många strängar på sin multimusiklyra; han behärskar såväl trummor, gitarr, bas och keyboard dessutom pendlar han friskt mellan ren och growlad sång. Han är i den infantila metalvärlden mest känd för sitt melodiska death metalband: Hypocrisy. Detta band som bildades 1990 tillhör pionjärerna inom den tyngsta av hårdrockgenrerna: death metalgenren. De har under sin långa karriär hunnit släppa 11 plattor, och åtnjutit berömmelse långt utanför Sveriges avlånga gränser. I övrigt kan nämnas att han under en tid sjöng i bandet Bloodbath. Mr Tägtgren är dessutom stolt ägare till den välrenommerade The Abyss studio, där han med jämna mellanrum producerar  hårdrockskvalitet tillsammans med sin bror, Tommy Tägtgren. Ökända band som spelat in sina skivor i studion är bland annat Dimmu Borgir, Dark Funeral, Immortal och Sabbaton.

Senaste  plattan från 2011 med det Tim Burton inspirerade omslaget

Nu sällar jag mig inte till den hårdrockfalangen som associerar dysfunktionellt gravskrik med bra hårdrock, vilka tyvärr Hypocrisy gör. För min del blir det ett enkelt val att välja hans andra band eller snarare enmansprojekt: Pain. Där kombinerar han E-typs patenterade dancemusik med aggressiva gitarrer på ett tungt men trallvänligt sätt (kommersiellt). Detta eklektiskt hopkok har i mina ögon Peter lyckats cementera på ett osedvanligt bra sätt, och ynglat fram sin egna lilla patenterade musikhybrid. Man vet nästan vad man får på varje ny platta, men de är långt ifrån det upprepningsinavlade riffgrytor som till exempel Yngwie Malmsteen uppvisar på sina 5 senaste plattor. Musikaliskt underbarn, arbetsnarkoman, men som sagt också kommersiell. Det är en korsbefruktning som långt ifrån alla i hårdrocksbranschen kommer undan med, utan att tappa respekten från fans eller kollegor. Denna överkurs i balansgång klarar Pain utan tillstymmelse till konflikter.

Diskrepansen eller smolket i bägaren är i mitt tycke hans första självbetitlade platta, där han ännu inte hittat sitt sanna jag, utan där en Pain-prototyp manifesterar sig. På debutalbumet hade ännu inte  Pain och Hypocricy hunnit skilja sig, utan precis funnit varsin advokat. Det vore väl idiotiskt att påstå att Peter Tägtgren är en gudomligt sångare, men på första plattan påminner han mera om en punkig yrvaken version av Motorheads Lemmy Kilminister, vilket inte alls faller mig i smaken. Den aspekten gör att jag bara kan rekommendera låten Breathe från debuten. Den plattan saknar dessutom den Tägtgrenska melodikänslan som genomsyrar alla de andra albumen.

Det finns dagsländor och det finns artister som väver in sig i sitt egna fabricerade musikväv likt E-type, sedan finns det artister som tycks ha hamnat i en gigantisk återvändsgränd, men ändå lyckas framavla en subtil musikutveckling, utan att för en delen skull överkarbonisera sin musik på ett påträngande eller patetiskt sätt. Multiinstrumentalisten Tägtgren är självklart inte i klass med Björn/Benny eller Lennon/McCartney, men definitivt en melodisnickare av absolut högsta rang. Jag har kommit upp till hela 60 bra låtar från hans 7 plattor, vilket säger lite om Tägtgrens patenterade melodisinne som han onekligen har till sitt förfogande. Måste jag välja bland hans skivsläpp så får det i jämnhetens tecken bli Nothing remains the same från 2002; den hamnar under mitt minst sagt hedervärda epitet: ”inte en dålig låt”. Det som gör att många låtar från de sista plattorna är att föredra, är just en mångfald av sofistikerade ljudlandskap, vilken i sig skapar en större variation gentemot de första plattorna. Jag är speciellt förtjust i Mr Tägtgrens sätta att producera och arrangera covers på. Han assimilerar originalet själ med sin egen och cocktaileffekten blir allt som oftast helt magisk.

Pains självbetitlade debutalbum Pain släpptes som sagt i februari 1997. Albumet är skrivet, inspelat, producerat och framfört av Peter Tägtgren himself i Abyss Studios. Denna one-man-show-platta återutgavs sedermera  2002 av Stockholms Records med tre bonusspår.

De  gudomliga singlarna ”End of the Line” och ”On and On” föregick det andra albumet, Rebirth som gavs ut december 1999 i Europa och i Nordamerika först 2001 av Regain Records. Hans musikaliska-identitets-sökande fann sin hemvist på denna platta, som för övrigt är en av hans tre bästa.

Det tredje albumet Nothing remains the same gavs ut av Stockholm Records 2002, och innehåller bland annat  en magisk cover på Beatleslåten ”Eleanor Rigby”. Plattan innehåller också en knippe av Pains allra bästa låtar som ”Shut your mouth”, ”It´s only them”, ”Close my eyes”, ”Just hate me”, ”Expelled”, Injected paradise”, ”Pull me under” och ”Save me”. Pains jämnaste och bästa album so far.

Multiinstrumentalistens fjärde album Dancing with the dead gavs ut i mars 2005.  En lyxig men begränsad utgåva innehåller förutom cd:n en dvd med hela sju bonusspår. I mångt och mycket är detta en mellanplatta där höjdpunkterna dessvärre är färre än vanligt. Låten ”Same old song” är däremot en riktigt urstark låt.

Hans femte alster fick namnet Psalms of instinction och  gavs ut 2007 av Roadrunner Records. Mer tyngd, mindre melodier resulterar i mitt tycke i  ytterligare en så kallad mellanplatta. Gästartister på albumet är Mikkey Dee från Motorhead på trummor i ”Zombie Slam”, Alexi Laiho från Children of Bodom med ett gitarrsolo på ”Just Think Again” och Peter Iwers, basist i In Flames på låtarna ”Save Your Prayers” och ”Nailed to the Ground”.

Det sjätte albumet, Cynic Paradise släpptes oktober 2008 via Nuclear Blast, och är ett av de bästa alster han någonsin släppt. Gästmusiker på albumet är bland annat David Wallin, som även spelat live med Pain sedan 2003 samt Anette Olzon , sångerska i Finska hårdrocksbandet Nightwish. Anette Olzon sjunger på två riktigt bra låtar: ”Follow Me” och ”Feed Us”.  Kioskvältaren ”I´m going in” är exempelvis en fröjd för örat. Albumet finns i två utgåvor, en vanlig och en begränsad utgåva med en extra-cd innehållande fem bonusspår varav två exceptionellt superba  coverversioner av Depeche Modes ”Behind the Wheel” och av Electric Light Orchestras ”Here is the News”.

Ett nytt album med titeln You only live tvice släpptes juni 2011 och är tillika Pains sjunde studioalbum. Låten ”The Great Pretender” är en oemotståndlig hårdrockhit som uppvisar en  nästintill ohälsosam  kreativitetsvitalitet hos Mr Tägtgren, något som borgar för kommande Painklassiker.

Tags: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu