Subscribe to RSS Feed

Cineasthörnan

27 oktober, 2011 by

Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu