Subscribe to RSS Feed

Cnema -  invigning av kulturkoloss i Norrköping

Den okända humorduon Team Humor bestående av Mats Widholm & Stefan Hammarström tog på sig premiärlejonpälsarna för att ruska om den lokala kulturscenen. Vi ville självklart se de nya fräscha lokalerna, men vår latenta huvudagenda var mera att försöka marknadsföra våra två komedifilmspärlor. Team Humor hade tryckt upp en skaplig bunt med lite informativ och provocerade text. Det gäller helt enkelt att försöka sticka ut bland ciniastbesökarna. Vår vision har från allra första början byggt på  att spela in våra alster i Norrköping med omnejd.

Visualiseringscenter och Cnema är byggstenar som ur vårt perspektiv möjliggör våra komedivisioner. Jag hade bokat två biljetter till de gamla industrilokalerna på Kungsgatan. Dessa är totalrenoverade och innefattar i dag ett nationellt unikt film- och mediecentrum. Tre hypermoderna biosalonger med ny teknik och ett 400 kvadratmeter medielabb för redigering, animation och inspelning blir den sista pusselbiten i ett komplett Visualiseringcenter C. Vårt seminarium började 13.00 och höll till i den näst största lokalen som de lite käckt döpt till Birollen. Temat var passande nog: Östgötska filmproducenter.

Stefan var klädd som en tunisisk skoputsare med jag själv kom i snygga jeans, en nystruken vit v-ringad T-shirt och upputsade Sneaky Sneaker med en kort svart skinnjacka. Vi blev förvånade när den tilltänkta utsålda lokalen mera bestod av de närmaste sörjande. Två killar från produktionsbolaget Crazy Pictures och filmproducenten Johan Rosell visade och berättade om deras filmer och filmskapande samt hur det är att vara filmproducent i Östergötland. Det var som sagt genant tråkigt att bevittna att endast 9 av de 65 platserna i lokalen var upptagna eftersom  både Johans som Crazy pictures kortfilmer och presentationer var intresseväckande och inspirerande. Nio intresserade människor var ändå bättre än bara vi två. Efter seminariet tog vi tillfället i akt och överlämnade Team Humor material till såväl Crazy pictures som Johan Rosell.

Första herrklubbsträffen för året.

Den dysfunktionella arrangörstrojkan bestående av Ubbe, Klacken och Persson har via sin subtila kommunikation fått oss andra att tro att det inte skulle bli någon träff i år. Lika oväntat som 11 september så dök det upp ett oväntat datum via Facebook. Denna snabbpåkomna tidspressen dränerade antal herrklubbsdeltagare från 9 till 6 stycken, varken Johnny, Steffe eller Jarmo kunde medverka på själva aktiviteterna. I vilket fall som helst strålade vi samman vid Gamla Busstationen, därefter blev vi utkörda mitt ute i ingenmansland för några mil senare utlokaliseras någonstans i de förrädiska Vikbolandsskogarna. Det första som mötte oss var som taget ur Jägarna 2, en uppradad vapenarsenal mötte våra lystna blickar. Det visade sig senare att det inte var vapnen som skulle ta kål på oss, utan de osannolikt aggressiva skogsmyggorna. Lerduveskytte parallellt med luftgevärsskytte på tavla var de två inledande delmomenten. Jag insåg att även en blind höna kan träffa och mobiliserade på så sätt mina reducerade mentala styrkor. Till viss del så slog den strategin väl ut, då jag lyckade undvika de två sista platserna.

Odda vann lerduveskyttet före Klacken, medan Pärsson och Odda delade första platsen i luftgevärsskyttet. Vi for vidare till Vikbovallen där golfbollschippning mot cirkel med olika poänggraderingar stod på programmet. Nu var det tillåtet att dricka öl, något jag undvek, men Odda maniskt godtog. Vi bytte golfklubba mot fötter och fotboll; samma cirkel, samma poängberäkning: 0, 1, 3, och 5p. Fjärde momentet var i stort sett identiskt förutom att det istället var 60-70 meter till cirkeln, för oss träben var det tillräckligt långt; ingen av oss fick poäng. Sista delmomentet var en klassisk suck. Min tåfjuttsstrategi tycktes vara ett segerrecept, men efter ett antal liknande straffar så blev dem genomskådade. När 6-kampsresultaten lagts ihop utkristalliserades följande ordning.

1. Odda, 2. Pärsson, 3. Klacken, 4. Mats, 5. AIK, 6. Ubbe

Kompisgänget drog vidare till ett förbokat bord på Texas Long Horn. Nu anslöt sig också de redan glada i hågen pågarna: Johnny, Steffe och Jarmo. Det blev lite allvar mellan all kaloriglupskhet och de allt färre ödmjuka kommentarerna. Vi beslöt oss för att gå ner på endast två träffar: en på våren en på hösten. Sedan skulle vi också ha ett fastställt datum innan nästa träff samt dyrare aktiviteter om så blir fallet. AIK skulle jobba natt så han tackade för sig efter maten. Mättare men också aningen vingligare vandrade vi ner till Bishop Arms, där vi var kvar ett bra tag. Därefter blev det en kort promenad till Black Lion Inn. Här bestämde sig Klacken för att dra hem på grund av trötthet.

Här fick Oddas tidiga och mycket eklektiska alkoholförtärande ordentligt fotfäste; han var den som blev fullast av oss alla denna lördagskväll. På Black Lion Inn stod hans promillemätare som högst. Bra mycket högljuddare flanerade vi vidare till närliggande Pub Wasa. Förrförra gången hade vi kommit överens att åka Vasaloppet, och sista gången vi var här blev Steffe utkastad av 5 vakter, frågan var vad som skulle hände denna gång? Odda var råseg och drog ganska tidigt. Vi andra satte oss vid ett gemensamt bord och följde hur Wasa fylldes upp till bristningsgränsen.

Jag själv blev uppbjuden 6-7 gånger, och avböjde artigt lika många gånger, något som tycktes vara källan till att bli utpekad som stel, tråkig eller konstig prick. I mina ögon en viss form av diskriminering mot halvnyktra i en onykter värld. Sanningen var att jag inte alls var speciellt sugen på att dansa, fast vi var  på Wasa. Jag tycker att tjejer/kvinnor generellt sett har svårt att acceptera ett nej från de dem bjuder upp. Normen är väl att man som man i stort sett alltid ska vara danstillgänglig.

Nu blev jag i all min oskyldighet offer för ett antal kvinnors bristande självförtroende och konservatismfrustration. Många kvinnor nöjer sig som sagt inte med ett nej utan tjatagumenterar tills de blir neonröda i skallen av oförstånd. Som gift man har jag fördelen att vara legitimt immun mot riten att först dansa sedan ligga. Ärligt talat så föredrar jag att vara naturlig i nyktert tillstånd, än onaturlig i ett onaturligt tillstånd. Vilket är bäst, jag väljer i alla fall det förstnämnda, även om det innebär att jag förblir aningen hämmad. Kvällen som helhet var riktigt lyckad, jag lämnade västnästet runt klockan 01.30. Dagen därpå var jag bara lite seg – ett gott alkoholtecken.

Tysklandstripp till Alkoholens  mecka: Calle


Efter en kokainstinn balja kaffe mötte jag upp Mr x på Lidl parkeringen som var helt öde. Det var ett kylslaget kvällsväder som ackompanjerade vår reserutt, en kyla som tycktes tränga genom märg och ben. Min roll i reseproccesen bestod främst av att agera sällskap, men också bistå som chaufför och lyfthjälp. Mr x skulle ha alkoholen till bröllop och 40-årsfester, så det var aldrig tal om något olagligt. Tiden till första färjan flöt på bra, samtalsämnena tycktes aldrig riktigt sina; helt plötsligt var vi i Helsingborg. Första färjan tog bara 20 minuter så det var en petitess i resesammanhanget. Det var färden genom Danmark, och den 1 timmes långa färjetrippen till Tyskland som blev aningen sega.

Höjdpunkten var onekligen mitt valnötsbröd med Philadelphiaost och Lönnebergaskinka på; de var delikata i all sin enkelhet. Den andra höjdpunkten bestod av att spana in alla antiklädda lastbilschaufförer; Boxholmsborna framstår i jämförelse som välklädda. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på någon form av dysfunktionell maskerad, där syftet var att klä sig så illa som det bara var möjligt. Det svåraste hade då  troligtvis varit att kora en vinnare bland dessa icke-modemedvetna individer, där alla för övrigt borde ha hamnat på prispallen. Jag vill egentligen inte diskriminera människor eller verka alltför fördomsfull, men någon form av generell universal klädkodsnivå trodde jag existerade i västeuropa.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ett alkoholens mecka. Calle låg i ett område där folk bodde, men också där stora affärskedjor hade sin hemvist. Jag började rysa i kroppen och längtade redan tillbaka till Hageby, Navestad eller Klockartorpet.  Det kändes lite konstigt att tidigt på morgonen stega in i en välfylld butik med ett gigantiskt alkoholsortiment. Min köplista var troligtvis bland de kortaste i Calles shoppinghistorik, då jag endast ville fylla på min samling med sådant som saknades i baren, närmare bestämt 5 flaskor. Jag dricker inte mycket privat, men jag vill ändå ha allt.

De två timmarna vi hade på oss innan färjan återigen avgick rusade iväg på tok för snabbt. Den osedvanligt höga pallen med alkohol skulle också transporteras över till släpkärran, och det i sig  krävde sina män. Under tiden tog vind- och regnfragmenten från stormen Kathryn sats mot vår del av Tyskland, något som inte precis underlättade packandet. Det dystopiska vädret förföljde oss under en stor del av den resterande hemfärden. Lika mycket flyt som vi hade på ditresan, lika mycket oflyt hade vi på hemresan. Först och främst så hade vi inte samma exceptionella timing med färjetiderna som förut. För det andra så åkte pressningen som täckte alkoholen ständigt upp i det blås-regn-friska ovädret.

För det tredje så tröt till sist även samtalsämnena, vilket gjorde att resan kändes ännu längre. När vi började prata om barnblöjsortimentet så var smärtgränsen helt enkelt nådd. Det allra största problemet var i alla fall av det lite obehagligare slaget. Högljudda klagosånger från bilens bromsar stegrades ju längre resan led. Varken Mr x eller jag själv tillhör kategorierna verkstadskillar. Vi översvämmade varandras sinnen med bilfelsteorier, vilket gjorde oss ännu mer konfunderade och oroliga. Ljudcrescendona skapade två nervvrak i bilen som var ytterst osäkra om vi verkligen skulle ta oss hem i ovädret – levande. Vi körde i knappt 70 km/timmen; 10 minuter kändes som 16 minuter, och en timme som tre.

När vi passerat IKEA så skulle det mycket till om vi inte på ett eller annat sätt kunde ta oss hem; en befriande känsla, nu ville man verkligen bara hem. Vi hade varit vakna i 36 timmar, och var übersårbara för minsta strul. Jag sov i alla fall 9½ välbehövliga timmar den kvällen, men i kölvattnet av vakenheten uppkom en lång seghet; det tog några dagar att landa helt enkelt. Detta var troligtvis min första och sista alkoholresa, men det var i alla fall en intressant sådan eftersom alla upplevelser är erfarenheter.

Myggterrorism

I snart en veckas tid efter jag lagt huvudet på kudden i ett becksvart sovrum har jag blivit hemsökt av dylika blodsugande flygfän. Dessa minivampyrer träder subtilt och orationellt fram efter jag släckt skrivbordslampan. Det olustiga är bara att jag tycks blir drabbad av insekterna, inte Marie, som ligger precis bredvid. Hade detta mönster upprepats 2 gånger, till och med 3 gånger så hade jag inte reagerat nämnvärt, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro längre. Det blev en nattlig utdragen kamp, i syfte att slippa det karakteristiska ljudet av mygga som oroväckande smögflög sig på mig, för att nästa sekund plötslgt bara tystna.

Det är då som mitt rabiata handfäktande inleddes eftersom den nästintill ljudlösa minivampyren endast var hundradelar från att stjäla mitt svenskitalienska blod. Kurragömma-processen upprepades i  över en timme. Strategin att gömma sig i tryggt förvar under täcket var ett genidrag – så länge det fanns syre kvar. När den enerverande myggan minskade sitt aggressiva beteende så hade jag redan hunnit bli klarvaken. Det är sig ett ett perfekt tillfälle att fortsätta bokläsandet. Jag vet ännu inte idag om det var en schizofren mygga eller om det var ett helt gäng som turades om att terrorisera mig? Min teori är att det var ett  sjusärdeles stort myggäng, något annat vore övernaturligt.

Aliensvett- vän eller fiende?

Att spela squash är inte bara hejdlöst roligt, det bränner kalorier,  det förbättrar konditionen och koordinationen, men man svettas också kopiöst mycket. Min svettdränering är mångt om mycket mindre än de flesta andras svettutsöndring. Exempelvis så påminner Linos vätskeförluster mer om Ågelsjön, en om en filmande italienare efter ett jobbigt pass i hallen. Vart vill jag komma? Jo, jag är den som tycks tappa greppet om racketen mest och bäst av alla squashspelare i regionen, just på grund av svettvätskan. De flesta andra spelare ser inte detta som något som påverkar deras spel. I mitt fall så kan ett bra grepp vara huvudskillnaden mellan en skön vinst eller en irriterande förlust.

För mig är det dels en källa till frustration, dels  olyckligt konkurrenshämmande. Squashcenters ägare ignorerar taktiskt mina problem , då jag troligtvis är deras allra bästa kund, när det kommer till köp av nya grepplindor. Det finns onekligen en ekonomisk gräns hur ofta en arbetssökande eller f.d student kan spendera sina surt förvärvade pengar på. Min nästa strategi bestod av att inhandla en tunn kvalitetshandske på Stadium. Den fungerade till en början osedvanligt bra med biverkningen att jag fick epitetet squashens Michael Jackson, och det var dessvärre inte för spelets skull. En stor nackdelen med handsken är att även den blir översvämmad av svett, och då återstår det bara att återgå till ursprungsgreppet utan handske.

Nästa anti-svett-strategi var att köpa en salva mot just svett på Apoteket.  Aco special care mild aluminiumfri deodorant skulle motverka svettlukt, men också verkade hämmande på själva svettutsöndringen.  Dessvärre var  detta en produkt som inte hjälpte mig det minsta i min dogmatiska kamp mot den kroppsliga orättvisan. Mitt förhoppningsvis sista vapen mot den irrationella svetten inköptes på golfhuset Dormy. Det var en golfhandske som var specialanpassad för att användas i regn på golfbanan. Det låter nästan för bra för att vara sant; tål den regn bör den rationellt sett tåla svett. Frågan kvarstår (då jag ännu inte testat den tillräckligt länge) – tål den aliensvett?  I vilket fall som helst går kampen vidare mot den utomjordiska svetten.

”Lilltjejen” Hanna 8 år

Helt otroligt vad tiden går snabbt. Det är genom barnens födelsedagar som i alla fall jag blir medveten om mitt eget åldrande (speglarna har alla förpassats till förrådet). Det var en liten men högljudd skara på 6 barn som droppade in till Hannas rum. Hon öppnade presenterna som bestod av smycken, ”Bella Sara kort” och block. Därefter förflyttades klungan till hyresgästföreningens lokal Grottan, endast 77 meter ifrån.  Festen inleddes med dans  till Melodifestivalslåtar och ostbågar. Lite senare fick gänget sitta ner vid ett adekvat pyntat bord där glass, chokladbollar och bullar serverades. Det vare en orgie av sockerhybris, något jag för övrigt ställde mig mycket tveksam till, men att ge ungarna grönsaker var väl inte heller helt optimalt.

Jag fungerade dels som ordningsvakt, dels som clown, medan Marie stasiskt arrangerade lekarna. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr att omorganisera halvkaoset i köksskåpen. Det blev 1½ timmes välbehövlig strukturering – sedan hade jag gjort mitt. Sista anhalten blev en fiskdamm som anordnas i  vår hall sedan var festen slut, och fri lek stod på aktivitetsagendan.

Dagen efter, den dagen som Hanna verkligen fyllde år, var dagen då mor- och farföräldrar kom på besök för att gratulera sitt 8-åriga barnbarn. Vi hade bakat en riktig mumsig tårta bestående av ett lager chokladkräm, ett lager vaniljkräm samt mosade bananer med ett rosa marsipantäcke och några marsipanrosor ovanpå. Av oss hade hon fått en en gigantisk inramad kattavla och två mindre kattbilder – helt oemotståndliga. Hon fick också två Winxdockor, visserligen inget som jag kunde stå för, men det är svårt att agera förnuftigt utifrån ett barn födelsedagsönskningar; en fotboll eller bandyklubba hade helt enkelt inte varit rätt substitut.

Hanna på Aikidoträning

När jag stolt såg Hanna på den gummimadrasserade mattan så sökte sig mina minnen instinktivt och ohjälpligt till min egen aktivitetsbarndom. Jag var också sju år när jag inledde min kampsportssejour, men i mitt fall var det judo som gällde. Stolt iklädd en nyinköpt judodräkt, och relativt nervös, stegade jag in på den tillsynes oändliga madrasserade mattan. Ingen av mina klasskompisar hade något intresse av vare sig judo eller att bara hänga på. När tränarna visade upp stegen och kasten så skulle jag behövt såväl en slowmotion- som en repeatknapp. Denna spegelvända process synkroniserades inte med någon av mina hjärnhalvor. Hur mycket än jag ansträngde mig blev jag  aldrig heller riktig god vän med det långa tygskärpet som hade en benägenhet att ständigt gå upp. Min likstelhet var inte riktigt lika långt gånget som nu vid 44-års ålder, men ändå tillräcklig för att jag varje gång skulle fastna på tränaren rygg, då vi skulle hoppa bock över honom. Det var nog de två främsta orsakerna till min korta, men intensiva judoerfarehet. Att få göra om hoppen i åsynen av de andra deltagarna stärkte inte precis en sjuårings självförtroende.

Hanna var en av två nya vid första lektionen, de fyra andra hade varit med olika länge. Hon var i alla fall minst och dessutom ensam tjej. Till skillnad ifrån mig så är hon inte likstel utan relativt vig, något som underlättar dylika asiatiska kampsporters inlärning. Läraren mässade  mumlande fram grunderna och reglerna; eleverna kastades sig sedan  opedagogisk ut på mattan för att härma dennes övningsuppmaningar. Jag är medveten om att det inte är det allra lättaste att agera mentor, då åldrarna skiftade mellan 7-13 år, och erfarenheten mellan dem var  minst lika utspridd. Läraren borde ändå beaktat en större uppmärksamhetsempati för de två helt nya deltagarna.  Vill de ha nya medlemmar så måste de till en början anpassa sig – inte eleverna. Det viktiga är att denna utveckling sker i barnens egen takt och med överkomliga utmaningar i träningen. Alla är ju barn i början, och övningarna blev som sagt  lite väl framforcerade för att kunna sätta sig någorlunda innan nästa övning påbörjades. Det blev tyvärr bara en gång för Hanna, men hon tyckte ändå att det var roligt. Det finns fler Aikidoklubbar i stan, med förhoppningsvis lite mer  och bättre pedagogisk inriktad träning.

Aikido är en japansk kampkonst utvecklad av Morihei Ueshiba (1883-1969). Under sitt liv kom Morihei Ueshiba att studera ett flertal av de gamla och klassiska kampmetoderna som utvecklats av de japanska samurajerna. Av det han lärt sig utvecklade han en egen syntes baserad på principer om hur man harmonierar med ”krafterna”. Därmed skapade han en ny stridskonst som döptes till Aikido: ”vägen till harmoni med universums krafter”. Stridskonsten bygger på att man använder motståndarens kraft i försvaret emot denne. Detta innebär att man inte använder Aikido i syftet att attackera, utan enbart för att försvara sig. I och med detta så kan man inte tävla i Aikido. Kampkonsten ska kännetecknas av följsamhet, att leda den anfallande kraften förbi sitt mål, till ett slut där ingen skadats.


Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

2 Responses to Vardagshändelser 24: v.35 – v.37

  1. David den fräna sonen! on 13 september, 2011 at 22:50

    *raden

  2. David den fräna sonen! on 13 september, 2011 at 22:49

    Du som brukar vara gramatiskt korrekt, du glömde A:t i ”att” på 3 reden från början av inlägget, bättra dig till nästa gång! :D :D :D :D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu