Subscribe to RSS Feed

Cineasthörnan

20 december, 2010 by

Pixel – Eskapism


Först ut från filmträsket är filmatiseringen utav författaren Dennis Lehanes bok: Gone baby gone. När jag såg att anti-hjälten Bob Affleck stod för  regin välde fullkomligt alla tänkbara olustkänslor fram. Det positiva med de destruktiva känslorna var nog  att mina förväntningar sjönk från en 9-gradig förväntanskalan till en svag 2:a. Jag vet inte om det var det som gjorde filmen extra bra? En fyraårig flicka försvinner spårlöst från sitt hem, polisen sätter in stora artilleriet i sökandet. Flickans moster litar inte på polisens kompetens, utan hyr parallellt två privatdeckare. Detektiverna dras in i en otäck historia fylld med våld, gangsters och pedofiler.  Den ena spelas av en av mina personliga favoriter Ed Harris (1950: New jersey USA: The rock, The Abyss, Beautiful mind,9 . Den andre spelas av Casey Affleck (1975 Massachusetts USA: Will hunting, Oceans eleven trilogin, The killer inside me). Undrar förresten  om Affleck-bröderna verkligen har samma pappa. Utan att avslöja för mycket har filmen ett moraliskt tema insprängt i storyn, vilket förstärker ett redan ultrastarkt manus. Morgan Freeman och Michelle Monaghans filmiska närvaro bygger på ett redan fantastiskt skådespeleri. Fotot, stämningen och djupet är andra ingredienser som skapar denna djävulskt sevärda filmen. En eloge till Ben Affleck som gör ett riktigt gott hantverk, och som  fortsättningsvis borde hålla sig bakom kameran istället för framför.

Den 17-årige Ree Dolly bor med sin mentalt handikappade mamma och sina två syskon i en liten by med light-trash varning. Deras pappa har lämnat dem i syfte att finansiera sitt amfetaminberoende med brott. Ree håller ihop familjen genom att göra i stort sett allting i och utanför deras hus. Polisen kommer på besök för att berätta att deras pappa måste inställa sig i rätten snart, han har nämligen satt deras hus som pant istället för borgensumman. Det innebär att de måste hitta pappan för att inte behöva bli utkastade från sitt egna hus. Filmens brutala och påträngande miljö- och personskildringar känns exceptionellt realistiska. Fattigdom och kriminalitet förefaller vara vardagsmat i denna gudsförgätna håla någonstans i USA. Ree beslutar sig för att finna sin pappa, och dras indirekt in i lokala knarkintriger, familjekonflikter och revirtänkande. Hennes envisa kamp mot sin familjs undergång är motivationsfaktorer som får Ree att fortsätta sitt sökande, även fast hon ständigt varnas för konsekvenserna. En ruskigt stark och realistisk film. De relativt okända skådespelarna är helt fenomenala. Även om handlingen är väldigt lågmäld och händelsefattig så är filmen både intressant och tankeväckande. The Winters bone är ingen film man ser med polarna precis, men vilket otroligt underhållande drama detta var.

First snow. Guy Pearce (1967 Ely England: La konfidential, Momento, The count of Monte Cristo, Death defying acts,  Traitor, The hurt locker, The Road) spelar en vältalig och självsäker säljare som är på väg uppåt i sin karriär. Av en ren tillfällighet så kommer han i kontakt med en en siare som spår att hans framtid abrupt kommer avslutas när nästa snön faller. Från att vara minst sagt skeptisk så blir han istället maniskt paranoid. Han kan inte släppa sin tanken på sin destruktiva profetia, och börjar gräva allt djupare efter förklaringar ur det förflutna i syfte att motverka ödet. Detta är en sån här film som man bara måste gilla. Allt ifrån ett melankoliskt, men vackert bildspråk  till utmärkta och trovärdiga skådespelarinsatser gör First Snow till mer än en sevärd film. Jag trollbands av den välbalanserade övernaturliga handlingen. Det är inte heller  speciellt svårt att efter filmen slut  reflektera över  existentiella ledord som öde, kontroll och spådomsmakt;  First snow är helt enkelt en toppenfilm.

Inception var en film som jag sett fram emot länge att se. Christopher Nolan ligger bakom fantastiska filmer som Momento, Batman begins och The Dark night, och han har sällat sig till min topplista över bästa regissörer. Den komplexa handlingen kretsar runt Leonardo Dicaprios (1974 California USA: Gilbert grape, The Aviator, The Departed, Blood diamond, Revolutionary road, Titanic, Shutter island) karaktär vars styrka ligger i att stjäla andra människors värdefulla hemligheter när de sover. Han och hans team invaderar deras drömmar. Dom Cobb får chansen att återse sina barn om han utför den näst intill omöjliga: att implementera falska minnen i en av världens mäktigaste män. Han brottas inte bara med den komplexa uppdraget, utan också med ett mörkt och traumatiskt förflutet. Inception är smart, sofistikerad, vacker, oförutsägbar och spännande. Tyvärr så blev jag lite besviken på filmen. Var anledningen trötthet, för höga förväntningar eller var det bara så att filmen egentligen inte fick mig intresserad? Jag dyrkar ju denna genre och borde därmed ha svalt filmbetet. Jag kan inte sätta fingret på vad det varsom gjorde att jag inte tog filmen till mitt ciniasthjärta. Skådespeleriet och det ultraintelligenta manuset är minst sagt lysande. Jag tror faktiskt att filmen tillhör skaran av sällsynta filmer som blir avsevärt bättre andra gången man ser den.

En av mina absoluta toppserier ever är Dexter. Jag fixade boxen, tidsutrymmet och soffläget, för att under 1 vecka tid avverka 12 avsnitt av en högkvalitativ verklighetsflykt. De första 3 omgångarna har varit helt oemotståndliga. Kvaliteten har varit anmärkningsvärd hög, och karaktärerna har utvecklats successivt efter varje avsnitt och omgång. Förväntningarna var skyhöga inför denna 4:e omgång. Dexter har nu blivit pappa till en 6 månaders bebis och brottas med såväl sömnproblem som blöjbyten medan en ökänd, men okänd seriemördare härjar fritt i Miami. Michael C. Hall ( 1971 Raleigh, Nort Carolina USA: Six feet under 2001-2005, Gamer, Paycheck) som spelar Dexter är så snuskigt bra i rollen som vigilanteseriemördare. Alla karaktärer i serien är för övrigt helt enkelt totalt optimala, klockrena och ändå trovärdiga. Denna gång ställs Dexter mot The Trinity killer som spelas av John Lithgow (1945 Rochester, New York USA: Terms of endearment, The world according to Garp, Cliffhanger, Tredje klotet från solen 1996-2001). Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första 4 avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu