Subscribe to RSS Feed

Cineasthörnan

10 oktober, 2010 by

Pixel – Eskapism

Flimmer Filmfestival 2010

Brorsan och jag såg 3 filmer under festivalveckan; först ut skulle den klaustrofobiska Buried vara. Jag  hade skrivit ett utkast till en kortfilm om det temat  med just det upplägget – fragment av denna före detta unika manusidé ligger för övrigt nu i papperskorgen. Buried hade hastigt ersatts av vampyrfilmen Thirst som jag redan sett, så brorsan och jag cyklade snabbt ifrån Hörsalen till närliggande Harlekinen där thrillern/skräckisen True nature visades. En lågbudgetfilm med  höga ambitioner, okända skådespelare med potential, och valambivalensen mellan egoism och altruism, var några bärande ingredienser ur denna filmgryta. Sinnebilden av den amerikanska drömmen med fint hus, två välbetalda jobb samt en underbar dotter får sig en rejäl törn. Under en joggingtur så försvinner plötsligt dottern, för att ett år senare  abrupt dyka upp igen. Hon är en spillra av sitt forna jag, och under komma-tillbaka-processen utkristalliseras baksidan av den idylliska familjefasaden. Filmen är oförutsägbar och pendlar ovisst mellan 3 tänkbara vem-är skyldig-scenarier . Jag kan inte i  alla fall låta mig förföras av denna sävliga psykologiska thriller-drama-skräckis med ett relativt oamerikanskt slut.

Den norska zombierullen Mörka själar/Dark souls utvecklar den relativt konservativa zombigenren genom att implementera en ny uppkomstkomponent. I detta fall är det i efterdyningarna av den attraktiva norska oljan som huvudproblemet uppstår. Orangeklädda män med borrar, tar sig friheter att döda helt oskyldiga människor genom att borra i deras hjärnor. Det visar sig ganska snabbt att de inte dör, utan vissa blir aggressiva medan andra blir hjärndöda (norska). Fadern till det första offret tar själv hand om sin dotter som likt en grönsak behöver hjälp med precis allt vardagligt samtidigt han på egen hand försöker lösa gåtan med sin dotters mördare. Pappa Morten kommer mördarna på spåren och träder samtidigt in i en helt bisarr värld med motiv ingen förstår sig på, ungefär som Sverigedemokraternas partiprogram. För att vara en lågbudgetfilm personifierad så tycker jag ändå den bisarra svarta torra humorn har sin charm. Den varma fadersrolls-gestaltningen, och den minst sagt oförutsägbara handlingen gör filmen någorlunda sevärd. Norge har förresten seglat upp som ett skräckproducerande land av rang, med ett antal skrämmande lågbudgetfilmer med glimten i ögat, något som ibland kan behövas, i denna oftast stereotypa genre som ibland tar sig själv på alldeles för stort allvar.

Den engelsk/rumänska samproduktionen Strigoi fick jag se själv, då brorsan hastigt blev sjuk, och han missade definitivt ingenting. 3 saker förstör filmen: 1. Den är alldeles för lång, 2. den oändliga mängd av ”Balkanhumor” var inte rolig (även om många otroligt nog skrattade i salongen), 3. de rumänska skådisarna pratar bruten engelska genom hela filmen. Att dessutom handlingen kretsar runt vem som äger vad förbryllar mig mer ju längre filmen lider – på ett negativt sätt.  Jag förstår absolut inte varför de envisas  med att prata engelska, vad är syftet? Hade det inte varit så mycket enklare och  bättre att låta de halvtaskiga skådisarna istället fått mer utrymme för själva skådespeleriet. De stereotypa karaktärernas melodifestival-fjolliga-dialog uppviglade mina ben att byta ställning varannan minut. Det enda konkret intressanta var de autentiska vyerna ifrån en traditionell rumänsk by.

Kontentan av de 3 filmerna förutom att de i sig är depressiva, är dessvärre att även kvaliteten var därefter. Filmfestivalstämningen hann aldrig sätta sig eftersom jag aldrig upplevde någon sådan. Blyga, antikarismatiska ”hallåor” indikerade att en film var på ingång; det var också det enda annorlunda inslaget -  var var festen, flärden och gratisspriten?

Jag, Marie, Hanna och Frida drog på vår första gemensamma 3D-visning. Jag själv hade sett Shrek 4 och Alice i underlandet förut på 3D. Denna gång var det Toy story 3 som stod på repertoaren. Filmen var nästan 1 timme och 50 minuter, vilket var ur en 6-årings tidsperspektiv relativ lång. Handlingen kretsade denna gång runt att Andy skulle flytta hemifrån för att börja på universitetet. Vad händer då med Andys gamla leksaker, hamnar de i: vindskartongen, universitetsboxen eller skräppåsen? Här har manusförfattarna applicerat genren ”rymma-från-fängelset- temat”, fast i barnvänligare upplaga, och det är bra, till och med mycket bra. Det är bara för en sann cineast att abdikera; 2:an tillhör tio-i-topp på efterföljarlistan, medan 3:an letar sig in bland topp-fem på bästa 3:a genom tiderna. Handlingen är fristående, men följer ändå de uppgrävda fotspåren från de  tidigare två historierna. Animineringen i kombination med 3D effekterna skapar perfektionism uti fingerspetsarna för biopubliken. Balanseringen av vuxenskämt och barnroligheter sammanvävs på ett  ultrafyndigt sätt. Den pillemariska dialogen harmoniserar fullt ut med det varierade manuset på ett skamlöst underhållande sätt. Som sagt det är bara att abdikera inför Pixars sanslöst underhållande triologi. Den vanligaste kommentaren i uppföljningsdjungeln är” behövde de verkligen göra en film till”, ”ytterligare en karbonkopia av förra filmen”. I detta fall skulle jag och barnen lätt kunna se såväl en 5 och 6:a om de fortsätter att vara sådana kvalitetsinjektioner

Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer och användes latent som allmän mötesplats. Agora är också titeln på ett historisk drama som utspelar sig i ett romerskt styrt Egypten. Rachel Weisz (1970 London: The Mummy, Enemy at the gates, Runaway jury, The lovely bones, Fred Claus) spelar den intellektuella lärarinnan Hypatia som viger sitt liv åt astronomi och filosofi. Denna ojämlika tid är präglad av att pappsen enväldigt bestämde vem dottern skulle gifta sig med, men Hypitias kända filosofpappa älskar sin dotter och låter henne bestämma sådant själv, vilket nog inte var så vanligt. Hypatia är dessutom ateist, något som ställer till det då kristendomen knackar på dörren med vapen inte med ett kärleksbudskap. Filmen handlar också om hierarki, obesvarad kärlek, lojalitet  dessutom får vi se varför och hur världens största bibliotek Alexandria utplånades. Det är väl ingen film som man ska se lite halvtrött, men den är förfeministisk  historiskt intressant, välgjord och oviss.

En film som jag helt enkelt inte sett på 1½ år även fast jag haft den hemma är Brooklyn rules. Mina  förväntningar hade avväpnats på grund av den osedvanligt fula framsida. Min primära tanke var att se den i syfte att bara  bocka av den. Det visade sig istället vara en mycket sevärd film. Riktig vänskap rostar aldrig är det tema som tydliggörs mer än det maffiatema som såväl omslag och synopsis lurar en till. Michael, Bobby och Carmine är 3 barndomsvänner som vuxit upp i Brooklyn. Michael är den smarte som studerar, Bobby den som hederligt-arbetar och Carmin är den som successivt dras in i Maffians klor. Alec Baldwin (1958 New York: Beetle juice, Working girl, Pearl Harbor, The Departed, The Aviator, It´s complicated) gestaltar den charmige, men tillika lömske maffiabossen Caesar. Ingen av de 4 Baldwinbröderna tillhör mina favoriter, snarare tvärtom. Hans roll som maffiaboss tycks onekligen passa honom väl eftersom han levererar en helt godkänd roll. Mena Suvari (1979 Rhode Island USA:  American Pie, American beauty, Day of the dead) är tjejen som student-Miachel blir blixtförälskad i, hon däremot blir inte lika förälskad i dennes maffia vs hederlig ambivalens. Filmen skildrar de 3 vännernas upp- och nedgångar i symbios med en subtil lojalitet i  kvarter där risken att bli en brottsling är betydligt större än att bli god medborgare.

The Maiden Heist kretsar runt 3 åldrade säkerhetsvakter på ett stort museum. Det som sammanlänkar dem är deras böjelser för varsitt föremål ur en värdefull kollektion, konst som de är besatta av. Problemen för säkerhetsvakterna inleds då den nya ledningen bestämmer sig för att flytta utställningen till Danmark. Sista och enda utvägen för dem blir att stjäla föremålen innan de skeppas till vårt grannland. Problem två är att ingen av dem har någon erfarenhet ifrån kriminellt handlande. De är naiva, men ytterst målmedvetna. Det är tre riktiga ikonveteraner som står för skådespeleriet  och underhållningen i denna dramakomedi. Morgan Freeman (1937 Memphis USA: Brubaker, Robin Hood: Prince of thieves, Outbreak, Amistad, The Shawshank redemption , Bruce almighty, Million dollar baby, Batman begins, Gone baby gone). Christopher Walken (1943 Queens New York: The Deer hunter,  From a view to a kill, Waynes world 2, Pulp fiction, Catch me if you can, The wedding crasher). William C Macy (1950 Miami Florida: Radio days, Benny & Joon, Fargo, Magnolia, Wild Hogs). The Maiden heist underfundiga  och sävliga dialog mellan dessa pensionärer är onekligen filmens stora behållning. Skådespeleriet och det udda manuset tilltalade mig tillräckligt för att sätta ett medelbetyg på den.

Tags: , , , , , , , , , ,

One Response to Cineasthörnan

  1. David on 12 oktober, 2010 at 17:33

    Vad bra blogginlägg! Nu vill jag se Toy Story 3, dock tänkte jag se den med Desirée, men som den datormänniska hon är så har hon redan laddat ner den och sett den, så blir väl att dra en ”Mats” och gå själv, hur som, det var en väldigt bra beskrivning av filmen med undantag från vissa ultrasvåra ord(som jag till och med slog upp)
    Keep up the good word ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu