Pixel Eskapism

The girl with all the gifts är en brittisk  Zombiefilm som skiljer sig lite från the ordinary. I en dystopisk framtid där människorna i sig är de jagade, kämpar vetenskapsmän, regeringar och soldater för överleva och att finna ett botemedel. Smittade mödrars barn visade sig bli hybrider utav människor och zombies. Deras strategi är att försöka tämja dessa ungdomar. Första halvan är fenomenal, medan andra delen helt sonika kunde blivit bättre. Helheten bildar dock ett stort plus. Trots låg budget hanteras kapitalet på ett varsamt sätt Gemma Arterton och Glen Close förgyller filmens golgatavandring til the bitter end.

The light between the oceans handlar om en soldat som tar det ensliga jobbet som fyrvaktare. Under dessa omständigheter träffar han sina drömmars prinsessa. Allt vore frid och fröjd om paret fick till ett eget barn. Likt ett smärre under kommer berget till Muhammed, något som indirekt är en brottslig handling. Ett tvättäkta drama uppstår enligt mig när upphovsmännen får sina tittare att bli berörda på allvar. Jag grät som ett spädbarn, något som är ett gott tecken på en väl uppbyggd dramaturgi. Snälltågstempot är till filmens fördel. Historien, miljöerna och de vackra scenerna känns autentisk. Både Michael Fassbender och  svenska Alicia Vikander bör vara stolta över sina trollbindande rollprestationer. Ett oerhört starkt drama om tro, hopp och kärlek.

Guardians of the galaxy vol 2 får det oangenäma uppdraget att följa upp första filmen. Den hade verkligen allt man kunde önska sig av en film om man ville bli underhållen på bio. Utifrån att detta är uppföljare har överraskningsmomenten undanröjts, vilket i sig brukar vara källor till att första filmen allt som oftast är den bättre, man liksom vet vad man blir serverad.

En knivig fråga som både regissörer som publik måste ta itu med är hur förra filmens nästintill oslagbara antagonist skulle kunna toppas? 80-tals skådisen Kurt Russel axlar den manteln via rollen som Peters mystiska pappa. Det är onekligen en udda antagonist, men inte lika effektiv som fullträffen från första filmen. Utifrån ett biobesökare perspektiv är detta en klassisk berg och dalbana underhållning på hög nivå. Trots det, trots orgien av välskrivna coola oneliners når den inte riktigt upp till ettan. Baby Groot är dock lika klockren som farsan.

Helt sågad och sargad av såväl kompisar som recensenter var mina förväntningar på Alien: Covent minst sagt ljumma. Dessa sköts dock i sank på grund av, dels var det en logisk fortsättning på Prometheus, dels inte alls var en karbonkopia utav de första 4 filmerna. Mer sci-fi än horror; något jag inte hade det minsta emot. Förra filmens forskare stämde inte in på bilden hur sådana ska agera. De borde definitivt inte påminna om brottslingar.

I denna uppföljare slipper vi som tur är detta. Visst har man sett det mesta förut, och så speciellt överraskad blev man inte, trots det en film jag uppskattade. Om det beror på låga förväntningar eller att den faktiskt var halvbra vet jag ännu inte riktigt. Michael Fassbender (1977: Heidelberg, Västtyskland: Tv-serie: Band of brothers, 300, Hunger, Eden lake, Fish Tank, Inglourious basterds, Jane Eyre, X-Men, Prometheus, Shame, Haywire, 12 years a slave, Steve Jobs, Assassins Creed) är lika gudabenådad som vanligt. Han spelar en dubbelroll via Androiderna David/Walter.

I första Pirates iklädde Jonny Depp rollen som Jack Sparrow klockrent. I de tre uppföljarna la han mer vikten på fjollighet och slapstickfeghet, något som jag upplevde som fel karaktärsväg att gå. Inget fel på vare sig i feghet eller fjollighet, men det blev i mina ögon too much. I 4:e filmen var varken Orlando Bloom eller Kiera Knightley med, vilket förstärkte filmserien.

Pirates of the Caribbean: Dead men tell no tales är den femte filmen i denna framgångsrika franchise. Tyvärr  är det fortfarande så att Jack Sparrow fortsätter på den dysfunktionella inslagna vägen. Det är ju ett smärre under att denna karaktär överhuvudtaget kan bli kapten på ett skepp. Han tycks knappt kunna slåss, ständigt påverkad av alkohol och allmänt trög. Att han klarar sig ur knipor beror på manusförfattarfördelar och att andra hjälper honom, själv lyckas han inte med något alls. Det tycker jag är kärnan till att filmen som i sig är en bra äventyrsfilm, men vacklar utifrån huvudkaraktären i sig. Javier Bardem är antagonisten i detta piratäventyr: han liksom varken tillför något eller gör bort sig. Jag märkte att jag helt enkelt blivit trött på såväl karaktärer som handling, trots det är filmen helt okej. Allt har sitt slut, nästa films agenda måste vara att dels överraska, dels avsluta och binda samman alltet.

Ibland är tv-underhållning en genväg till kortsiktig livskvalitet. I Big litle lies får vi följa tre medelålders kvinnor på USA:s västkust i ett välbärgat område. Under den fernissade ytan härbärgerar kommunikativa relationsproblem, vissa värre än andra. Avsnitt 1 inleds med en blåljussamling, något har hänt, men vad? Korta ögonvittnesskildringar kastas flott in i episoderna i tron att de kan diagnosticera vad som hänt. I sju episoder med ett antiklimax i det avslutande avsnittet dissekeras successivt skygglapparna i ett tillsynes perfekt samhälle.

Reese Witherspoon,  Shailene Woodley och Nicole Kidman är några av huvudkaraktärerna som känns helt äkta, castingen är överlag helt sanslöst bra. Vår egen Alexander Skarsgård spelar en exceptionellt obehaglig typ, übercharmig inför alla, sociopat inför sin fru, hans bästa prestation so far. Snygga miljöer varvas med dramaturgiperfektionism; varje barnkalas är en form av OS-uppladdning mellan föräldrarna. Serien hamnar lätt i samma liga som True Detective, The Sopranos och Game of thrones – pure magic. 

Pixel-Eskapism

Danska filmer ligger ett antal kvalitetsnivåer över svenska filmer. Detta otäcka drama med Mads Mikkelsen (1965, Köpenhamn, Danmark: Pusher, Exit, Tv-serien Mordommissionen, King Arthur, After the wedding, Die Tur, Quantum of solace, Clash of the Titans, A royal affair) i huvudrollen förstärker det. Mads spelar den ensamstående Lucas som kämpar för vårdnaden om sin son och parallellt träffat en ny flamma. Han jobbar på dagis och är en av de mest populära pedagogerna hos barnen…tills en dag. Pedofiler är avskräden och bör behandlas därefter precis som i denna utmärkta danska filmpärla. Tyvärr visar det upp en annan sida av samma mynt, att barn faktiskt kan dikta upp historier som vuxna inte tror är möjliga. Lucas får snart erfara att även vänner har sitt pris. Personskildringarna är så groteskt starka att jag faktisk tror att allt är på riktigt. The Hunt är en ytterst obehaglig och chockerande cineastupplevelse. Trots det bör alla se filmen eftersom rykten, skvaller och missförstånd kan rasera vilken människas vardag som helst. Vill man bli berörd av tragik uti fingerspetsarna, se The Hunt, då detta är ett skandinaviskt mästerverk. Tänk på att detta kan kan hända vem som helst av oss, vilket i sig är förbaskat otäckt.

I kölvattnet av den ultralyckade Batman trilogin och i viss mån Star Trek söker sig även Superman – man of steel till rötterna. Till skillnad från ovanstående filmer så ståtar Supermanvarumärket med ett dysfunktionellt grundproblem. Han är för oslagbar helt enkelt; upphovsmännen har applicerat allt för många förmågor för sitt egna bäst på karaktären. Superman kan flyga snabbt, är starkare än Hulken, har röntgensyn och superhörsel bland mycket annat, vilket indirekt gör superhjälten på tok för ointressant. Ska man hitta en pålitlig antagonist får man helt enkelt leta på andra planeter. Det har denna version upphovsmakare gjort och lyckats med. Min relation till Superman eller Stålmannen som han hette då fanns via serietidningen som jag faktiskt gillade. Vare sig det gäller Spiderman, Batman, X-men eller Hulken så är det en diskrepans mellan serietidningen och filmmanuset. Är man som jag hardcorefantast så är dessa ändringar något man alltid stör sig på. Dock har ingen av de uppräknade superhjältarna genomgått en så exceptionell förändring som Superman – man of steel gjort. Filmskaparna har inte nöjt sig med modifieringar, utan gjort om det mesta, vilket jag tycker är en skymf helt enkelt. Grundstoryn med att superman börjar på Daily Planet som den tafatte Clark Kent är så vedertagen att ingen kan bortse från det, men det har de lyckats med i denna film. Lois Lane ”nästan komma på att Clark Kent är Superman” är kittet i historien. Galenskap, inkompetens, hybris eller genialitet? Det sistnämnda han vi bortse från, och då faller mitt val på en kombination av inkompetens och hybris.

Skurken General Zod från samma planet som Superman Krypton står för motståndet i denna långa film. Han gör inte bort sig, precis som ingen annan av skådespelarna, utan detta är ett manusproblemen som får ta smällen. Ointressant och långdraget blir kontentan av denna actiondrama som mera liknar en Sci-fiction film med aliens som ska ta över jorden. Trots att effekterna allt som oftast är delikata och det visuella adekvat snyggt blir det bara ett ytterst ihåligt skal. Jag vet inte hur många gånger jag sneglade på armbandsuret och längtade mig bort till några saftiga burgare till närliggande McDonalds, men det var fler än 15 gånger. Jag brydde mig inte det minsta om vilka som levde eller dog i filmen. Det här är så långt ifrån The Avengers, X-men och Batman som det möjligt. En riktig själlös film, en horribel besvikelse.

Vikingar mera vikingar och såklart någon från klanen Skarsgård. Denna gång äntrar Gustaf Skarsgård scenen genom att inta en av huvudrollerna i History Channels bidrag till populärkulturen: Vikings. Vi får följa bondskrället Ragnar Lothbrok som vill mer än bara odla spannmål. Han vill upptäcka, erövra och stiga i hierarkin, något han lyckas med. Familjeintrigerna är många och förrädiska; det är ett kluster av barbarer som vill åt Ragnars nyvunna status genom att helt sonika mörda honom och hans familj. Flertalet av karaktärerna i Vikings är riktigt bra och jag vill definitivt se säsong två som dyker upp år 2014. Livet i sig är en kontrast och i seriernas värld så blir det en kvalitetsdiskrepans när Vikings konkurrenterna heter Games of Throne, Dexter och American Horror story. Det jag menar är att Vikings endast blir medelbra beroende vad man jämför med. Gustaf Skarsgård gör en riktig bra karaktärisering av galne vikingen Floki, men efter 6-7 avsnitt blir även det aningen endimensionellt. Annars är Vikings en bra mix av historia, myter och underhållning.

Due date är för mig 2000-talets svar på helt underbara ”Raka spåret till Chicago” från 1987 med Steve Martin och John Candy i huvudrollerna. Robert Downey Jr iklär sig den besvärade medan Zack Galifianakis karaktäriserar den som besvärar. ”Allt-som-kan-gå-fel-gör-det-filmer” brukar vara riktigt roliga. Första 3/5 av road-trip-filmen är också ruskigt bra, därefter inträder den obehagliga knarkglorifieringen som dessvärre tyckts implementerats i alla amerikanska filmer. Kontentan med detta subliminala budskap är: ”länge sedan sedan jag light-knarkade, detta ska jag fortsätta med, det är ju häftigt”. Förutom detta dysfunktionella drogliberala budskap så är det också filmiskt sett raka vägen till en sämre del av filmen. Marijuanan för irrationellt samman de två polariserade karaktärerna, de blir bästisar, vilket känns föga troligt efter att avverkat första timmen av Due date. Samtidigt har manusförfattarna gått från småskalig  humor till bombastiska ”Baksmällan-skämt”. Det blir helt enkelt för mycket av det goda och dessutom helt orealistisk. Upphovsmakarna målar in sig i ett överdriveri som dessvärre inte går att reparera. Annars är Robert Downey Jj helt perfekt i rollen som den något arrogante Peter Highman.

Västernfilmer har fått en renässans något jag inte alls har något emot eftersom det är en genre jag verkligen gillar. När Disney, Gore Verbinski och Jerry Bruckheimer slår sina påsar ihop i syfte att skapa en ny ”Pirates of Caribbean” så blir det självklart en fartfylld historia. Johnny Depp gestaltar indianen Tonto som passar mig 1 miljard gånger bättre än överfjollan från ”Pirates of Caribbean”. The Lone ranger präglas av en mer återhållsam humor och framförallt avsaknad av komplexitet om man jämför med myriader av manusluckor som ovanstående film innehöll. Actionscenerna är snuskigt välregisserade, framförallt de på tågen som är häpnadsväckande och oerhört underhållande. Filmens allra behållning är dock kemin mellan Tonto och The Lone ranger himself som spelas utmärkt av Armie Hammer ifrån bland annat Social Network, Mirror mirror och J. Edgar. För mig är detta en uppdaterad matinéfilm för 2000-talet där humor och äventyr kryddas på ett ytterst smakfullt sätt dessutom är det en snyggt filmad västernfilm.

Om Western har fått renässans så har zombiegenren fullständigt exploderat och blivit vardagsmat i tv-rutan som på bio. Jag läste boken World War Z och gillade vad jag läste. Att applicera en god historia på filmduken innebär inte automatiskt att det blir ett filmiskt mästerverk. Till sin hjälp med överföringen har man tagit kvinnomagneten Brad Pitt. Jag och brorsan stegade över biotröskeln för att mötas av världens snabbaste zombier; det i sig var ruskigt skrämmande. Inte nog att det inte går att gömma sig ifrån dem, man kan inte heller springa ifrån de vandöda kannibalerna. Vi får successivt följa den pandemi som sprider sig till varje kontinent. Vissa länder har bättre strategier än andra vilket innebär att de lättare kan skydda de obesmittade. Brad Pitt gestaltar FN-utsände Gerry Lane  på ett utmärkt sätt vars uppdrag är att finna smittans epicentrum och samtidigt undvika svärmarna av zombies. Bokens underbara socialrealism är tyvärr som bortblåst i filmen något som dränerar historien på filmkvalitet. Avsaknaden av blod är intressant, men inte nödvändigtvis bra; jag dyrkar gore och ville ha denna rulle blodig helt enkelt, inte någon familjefilm. Med en bra bok och kistan full av pengar i bagaget tycker jag att resultaten kunde ha blivit betydligt bättre, men som sagt det är ändå inte en dålig film.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

Pixel-Eskapism

The soloist är historien om en av de få svarta musiker som gått på den ansedda Julliard School i New York.  Filmen rymmer två teman: hemlöshet och schizofreni. Det är det sistnämda som får Nathaniel att skippa en ljus framtid för att istället fly till Los Angeles och istället bli en hemlös musikant. Jamie Foxx (Any given sunday, Ali, Ray) går in i rollen som den schizofrena Nathaniel Ayers på ett mycket trovärdigt sätt. Inte för att jag är någon expert på den diagnosen, men det känns som han studerat sjukdomen ingående. Robert Downey Jr (Chaplin, Wonder boys, Iron man) spelar den nyhetstörstande reportern: Steve Lopez som attraheras av Nathaniels levnadsöde att han successivt rör sig från scoopjakt till nära vän relation. Två mycket duktiga skådisar bär denna sanna. intresseväckande och fängslande historia framåt. Jag blev rörd av denna vackra, men sköra berättelse och kommer definitivt att läsa in mig mera på ämnet schizofreni – någon av oss i alla fa

Matt Damon (The talented Mr Riply, Rounders, The Bourne identity) har sedan filmen Good will hunting utvecklats i en positiv riktning. Han är betydligt mer mångfasetterad  än förut och till skillnad ifrån polaren Ben Affleck trovärdig i sitt agerande. I detta politiska krigsdrama gestaltar Matt Damon en sympatisk soldat som ifrågasätter sitt uppdrags uppsåt. Han är där i ett syfta att hjälpa befolkningen, inte att agera marionett till politiker med ekonomiska vinstintressen. Var är massförstörelsevapnen, finns det verkligen några sådana eller? Det är ett bra driv i filmen The Green zone och filmmakarna fördummar inte lokalbefolkningen som brukar vara så vanligt i amerikanska krigsfilmer.  Filmen skildrar istället Iranska individer som tänkande rationella människor som vill sitt lands bästa, utan krig och terrorism. En av de bättre Irakfilmerna som jag sett och jag har sett några stycken.

Först vill jag börja med att poängtera att jag gillar Nicolas Cage - den ”gamle” (The rock, Con air, Face off, City of angels). Den nuvarande Nicolas Cage väljer fel roller, spelar över, och är i mina ögon en skugga av sitt forna jag. I Bad lieutenant hade han chansen att korrigera lite av detta, men misslyckas kapitalt. Filmen i sig är heller ingen uppvisning av filmkonst precis. Här råder enbart stereotypism i den högre skolan som delar plats med oändliga  klassiska actionfilmklyschor. Nicolas Cage spelar en drog- och spelmissbrukande polis som får ett mordfall på halsen i efterdyningarna av stormen Kathrina i New Orleans. Polisutredningen blir lidande av jakten att fixa kokain till sig själv och sin prostituerade flickvän: Eva Mendes (Ghost rider, We own the night). Hon är sagolikt snygg, men får på grund av det spela samma roll om och om igen, vilket gör att man som tittare snart inte vet vilka filmer hon medverkat i. I en biroll hittar vi brorsans stora idol Brad Dourif (The lord of the rings, One flew over the cuckoo´s nest, Critters 4). Val Kilmer (Top secret, Willow, Felon, Top gun) spelar Cage partner som verkar inte bry sig nämnvärt om sin kollegas minst sagt irrationella beteende, något som jag upplever som märkligt och mindre trovärdigt, även om ett antal människor anser att det är svart humor på hög nivå.

Komedispökhistorien I sell the dead kretsar runt två gravplundrare och deras kamp mot ett rivaliserande likskändande gäng i mitten på 1800-talet. Dominic Monaghan (Lost, The lord of the rings) spelar ena halvan av teamet som även gräver upp odöda såsom vampyrer och zombies. Ron Perlman (Hellboy) spelar för övrigt en av the bad guys. I denna ”berätta – tillbaka – film” får vi följa hur Arthur Blake blev en gravplundrare och några av deras mest spektakulära äventyr. Jag gillade skarpt denna ”glimten i ögat” svarta komediskräckis med inslag av Tim Burtons vuxensagostil. Dialogen mellan de två gravplundrarna fungerade väldigt bra, och den blev aldrig riktigt ointressant. Detta är en äkta spökhistoria såsom jag vill ha dem serverade i mitt vardagsrum – en positiv överraskning.

The Book of Eli är en sofistikerad  post-apocalyptisk film i samma anda som The road warrior och The Road. Denzel Washington (Malcolm x, Mo better blues, Remember the Titans, The Hurricane, Deja vu. The inside man) ser vi i en genre som är lite ovanlig för honom. Han spelar en ensamvarg med en mission att skydda och föra en helig bok till västra USA.  Han är en djävul på att hantera alla slags vapen och fruktar ingen på vägen till sitt mål. Gary Oldman (Sid and Nancy, The fifth element, The dark knight) är filmens skurk och vill också åt boken som är den enda kvarvarande av sitt slag. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Moses, filmen har onekligen en kristen underton, visste jag inte bättre så hade jag gissat på  att Jehovas vittnen ensamma hade producerat detta actiondrama. Denzel Washington är för mig en liten idol, även om många kritiker anser att han gör

Vem har inte drömt sig bort till en värld där man själv är hjälten,och inte den grå vardagliga  killen som fogat sig i samhällets normsystem. Jag själv dyrkade Spindelmannen, Hulken, Fantastiska 4:a, och har för övrigt varje serietidning inplastad. Den här filmen är till för dem som ställt sig frågan: Varför finns det inga  superhjältar på riktigt, när de är så populära? Det är också en resa i från att vara osynlig i en skolvärld till att få uppmärksamhet. Alla skådisar i denna varma film ska ha eloge för ett mycket bra jobb. Jag måste medge att även Nicolas Cage gör en hedersvärd insats som den fanatiska vapen- och kampsportspappan som uppfostrar sin dotter till att bli  – superhjältinna. Som sagt Dave Lizewski är är highschoolkillen som är inte bra på idrott, lagom bra i skolan och inte innehar den minsta gnutta superkrafter. Han besitter tron att vilja hjälpa sin omgivning – maskerad. Han tar sig an skurkar med civilkurage som alla stadsbor borde lära sig av samtidigt som han undrar vad han gett sig in i. Filmen handlar också onårbar tonårskärlek, men i själva verket är det en fråga om inställning och självförtroende. Att civilkurage på rätt sätt är smittsamt är ingen myt, utan goda gärningar sprids – preci som superhjälteskaran i Kick-ass. Storyn är ytterst genomarbetad, och i sin förutsägbarhet är den oförutsägbar. Till skillnad i från andra superhjältefilmer är denna film filosofisk, tänkvärd och dessutom blev jag på ett riktigt bra humör såväl under som efter. Dialog, skådespeleri, musikinslagen, värmen, humorn vävs ihop på ett osedvanligt trivsamt sätt. Kick-ass är helt enkelt en film som inspirerar – en groteskt sevärd rulle.

Kevin Costner (The Untouchables, No way out, Bull Durham, Dances with wolfs, JFK, Bodyguard, Robin Hood: Prince of thieves, Tin cup, Mr Brooks – vilka filmer) spelar en nyskild författarpappa som flyttar med sin tonårsdotter och son till en ett hus på den amerikanska landsbygden. En indiansk begravningsplats på en kulle intill huset ruvar på en otäck hemlighet. Dottern dras till denna kulle och hon förändras successivt till något annat, under filmen gång. The New daughter är en psykologisk skräckfilm som man sett hundratusentals gånger förut, men jag jag upplevde den ändå som sevärd – en standardrulle med goda intentioner. Jag har alltid varit svag för Kevin Costner, även om han tillhör filmhistoriens värsta filmsumpare. Han hade världen i sin hand, gick sin egen väg, vilket är beundransvärt i sig, men i detta fall blev det ett smörgåsbord av filmfelval. I denna film så är han lite väl sömngångaraktig, men gestaltar annars rollen väl. Jag föredrar faktiskt denna sävliga, oblodiga och stegrande spökhistoria än exempelvis alla Saw kopior. De två barnen spelar för övrigt sina karaktärer på ett utmärkt sätt.

I denna psykologiska thriller hittar vi den alltid sevärda Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Kill bill, Snakes on a plane, The cleaner),  Carrie-Anne Moss (Matrix – triologin, Momento, Red Planet, Snow cake) och Miachel Sheen (Underworld, Blood diamond, The Damned united, New moon). Ta en dos Seven och en dos Förhandlaren så har ni grundkonceptet i Unthinkable. 3 kärnvapenbomber planeras att sprängas i 3 stora amerikanska städer; den skyldige anger sig själv i syfte att få igenom sina krav. Hela filmen går ut på att få honom att tala; Samuel L. Jackson är tortyrkungen och Carrie:Anne Moss agenten som åberopar Genevekonventionen. Hur hög moral har en nation när det gäller en akut hotbild som kan döda miljoner människor. Dillemmat speglar hela filmen och det är självklart ingen lätt fråga – offra 4 – rädda miljoner – vem är god vem är ond? Jag tyckte filmen var jättebra och fångar i mitt tycke upp ett moment 22 läge – hur långt får vi gå då vi inte anses mänskliga? Unthinkable får mig efter att fundera och reflektera, vilket få filmer annars får mig att göra – se den.

Steven Russel är lyckligt gift med sin Debbie och parallellt en framgångsrik polisman. En olycka får honom att inse att han inte ska dölja sitt homosexuelle dubbelleverne. Han skiljer sig och flyttar till Florida för att leva ett livet som en übergay med sin nya älskare. Det nya extravaganta livet har en nackdel – det kostar pengar – mycket sådana. Han blir tvungen att försörja sig på bedrägerier, något som han har talang för. Hans älskare dör, själv hamnar han i fängelset där ödet för honom till hans livs kärlek  – Phillip Morris. Efter frigivningen så försöker han med alla medel få ut den känslige, lågmälde och lite naive Phillip. De lever sedan lyckliga, men Steven symboliserar lycka med ett överflöd av pengar något som  måste finansieras av ännu mera sofistikerade bedrägerier. I love you Phillip Morris är en kärlekskomedi om äkta kärlek. Steven Russel spelas av en av mina större ”idoler”: Jim Carrey (Ace Ventura: Pet detective, The Mask, Dumb and dumber, Liar liar, Man on the moon, Me, myself and Irene, The Truman show, Bruce almighty, Yes man). Phillip Morris  spelas av Ewan McGregor (Trainspotting, Brassed off, Star Wars episode 1, Black hawk down, The man who stares at goats, The ghostwriter). De båda känns trovärdiga, vilket förstärks då även tungkyssar ingår i deras samspel. Jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att vrida mig några extra varv i soffan då jag upplever kärlekshistorien som lite gay-fjantigt, och har då svårt att dras med i berättelsen fullt ut. En bra film är det i alla fall.

Clash of the titans är en remake ifrån 1981 och dessvärre en ganska hafsig  och steril sådan. Bra skådisar som Ralph Fiennes: (The English patenient, Quiz Show, Schindlers list, The Reader, The Hurt locker) och  Liam Neeson (Darkman, Schindlers list, Michael Collins, Taken, Gangs of New York) intar några bärande roller i denna antika äventyrsberättelse. Människorna har tröttnat på Gudarnas arrogans och förklarar krig emot dem. Guden Zeus vill sätta mänskligheten på plats, något Hades underjordens härskare  utnyttjar för sina egna syften. I filmen finner vi mytologiska väsen som Medusa, Pegasus, Djinner och Kraken himself. Sam Worthington (Terminator: Salvation, Avatar) gestaltar Zeus oäkta son och tillika halvguden Perseus; hans otacksamma lott blir att bekämpa Hades mörka planer. En av de vackraste människorna jag sett dyker upp som filmens andra halvgud: IO. Hon heter Gemma Arterton (RocknRolla, Pirate radio, Prince of Persia) och är exceptionellt karismatiskt och faktiskt filmens största behållning. Att jag är svag för klassiska äventyrshistorier gör att denna film klarar sig med betyget godkänt, men den har ingen själ och lämnar inget bestående intryck hos mig. Hos Hollywoodbossarna gjorde den det i alla fall det, en uppföljare kommer nämligen ut 2011.

Rec 2 är uppföljaren till den hårresande spanska klaustrofobiska zombiskräckisen Rec. Handlingen tar vid där första filmen slutar. Världens mest oproffisionella SWAT-team skickas in i huset med en teknisk expert som dess ledare. Huset sätts i karantän, ingen kommer varken  in eller ut förutom 3 stycken nyfikna tonåringar som nästlat sig in. Jag älskade första filmen som var en uppvisning i nagelbitande skräckorgiessekvenser. Rec 2 saknar dessvärre detta  moment samtidigt som jag upplever att skådisarna överspelar sin stresskräck. Det blir istället ett irritationsmoment att höra spanska på speed genom hela filmen, vilket dessvärre var det otäckaste i hela filmen. Jag är inte heller överförtjust i filmskapare som anammar ”skakiga kameran” som i Cloverfield eller Diary of the dead.  Denna uppföljare vill också på ett övertydligt sätt visa vad som hänt i 1:an, vilket gör att filmen tappar i tempo.

Jag avslutar denna ciniastsejour med en mänsklig  superhjältefilm. Precis som i Kick-ass har hjälten i Defendor inga som helst superkrafter att förlita sig på, utan enbart den goda viljan att hjälpa människor i nöd. Woody Harrelsson (Kingpin, White men can´t jump, No country for old men, Zombieland) är för mig likt Jim Carrey en riktig husgud, han spelar den halvt efterblivne Arthur Poppington som dagtid arbetar som trafikmärkeshållare, men kvällstid iklär sig rollen som  den maskerade Defendor. Filmen visar upp ett osannolikt vänskapsband mellan Defendor och den prostituerade Kat Dennings (The 40 year old virgin, Big momma house 2); de båda har en trasig barndom som en stark gemensam nämnare. Brottsbekämpare Defendor vill hämnas på drogerna som tog kål på hans mamma. Brottsbekämparen väjer inte för några brottslingar, utan kliver dogmatiskt in i stridens hetta med udda vapen som: getingar, dimma och glaskulor. Elias Koteas (Crash, The Thin red line, Zodiac, Shutter island) gestaltar den korrumperade snuten som får Defendor efter sig vart än han går. Jag dyrkar Woody Harrelsson, han är sorgligt underskattad, men behärskar alla genrer från komedi till drama och actionfilmer. Det gäller även i denna tragiska, men varma dramakomedi som även innehåller action och våld. Detta är onekligen en film som berörde mig; Defendors civilkurage och ärliga snällhet borde implementeras i varje storstadsmänniska med självaktning.