En bilepok går i graven.

Vår trogna, men onekligen aningen dysfunktionella Ford Mondeo Ghia från 2002 är inte med oss längre. Bilens fortsatta öde vilar numera i händerna på Bilbyters säljare, vilka köpte Forden för 25 000 riksdaler. Det var definitivt en mindre summa än vi tänkt oss från början, men utifrån perspektivet att vi istället blivit tvungna att åtgärda ett schizofrent centrallås, och  ett smörgåsbord av elfel  kändes det helt enkelt befriande bra. Samtidigt slapp vi bestyret med att själva sälja den oförutsägbara ekonomidräneraren.

Vi testade 15 olika bilar, och reducerade successivt antal modeller tills bara Mitsubishi ASX och Hyundai ix20 var kvar. Det som avgjorde saken var att Hyundaiens läckra lite sportigt futuristiska design såväl interiört som exteriört, den optimal komforten (för det priset),  de behagliga köregenskaperna samt att den svarta pärlan var miljöklassad, vilket innebär 5 skattefria år. Vi köpte turbodieseln 1.6 CRDi  istället för bensinaren, då den var piggare, miljöklassad samt drog mindre bränsle. Bilen är bland annat utrustad med farthållare, backstartsassistent, parkeringssensorer, panoramatak, backkamera, ESP, TCS, ABS med mera. Vi tömde alla tillgängliga konton i syfte att slippa ta lån på bilen, rånade några välbärgade pensionärer och fick  dessutom välbehövlig ekonomisk  hjälp av Maries snälla föräldrar. Bara att komma in i bilen utan några som helst problem var en upplevelse i sig, vi lär definitivt inte sakna Forden.

Nyhetsflödesreflektioner

Dysfunktionell Zlatanism & Två ska bort

Sverige fick i veckan beskedet i vilken grupp deras fotbollsöde vilar. Man behöver inte vara en Einstein för att inse det oerhört ovissa i denna tävlingsprocess; det kan i stort sett sluta precis hur som helst. Jag ser dessvärre Ukraina som den riktiga stora nitlotten av de tre konkurrerande lagen. En hemmanation misslyckas sällan med att gå vidare; Sydafrika var ett av få undantag. Frankrike med sitt osannolikt breda och namnkunniga landslag är i sig ett mysterium. De har de senaste 3-4 mästerskapen varit Tysklands totalt raka motsats. Splittringar, grupperingar, diskrimineringar, arrogans och ultraindividualism är dessvärre vardagsmat i det dysfunktionella landslaget. Tyskland framgångsreceptet förutom duktiga fotbollsspelare är en dogmatisk überkollektivism där trivsel är förenat med något positivt. Några termer som Frankrikes fotbollslandslag inte ens kunnat stava till de senaste åren. Jag hoppas att deras anti-nationalistiska mentalitet fortskrider, för då går dem definitivt inte vidare i turneringen. England vann mot Sverige i år för första gången på 39 år. Denna hypade träningslandskamp som gick av stapeln på ett glest befolkat Wembley var definitivt en engångsföreteelse. Tyvärr för Englands del, så ligger även deras största problem på det subliminala psykologiska planet. När det väl gäller, så faller de likt ett bulgariskt korthus till marken. Att de fortfarande lever kvar på Gunnar Nordahls tid ligger dem endast i fatet. Englands landslag passar Sverige som handsken, då Sverige är världsmästare när de har förhoppningar på sig, men inte förväntningar.

Ett av de större samtalsämnena blir som vanligt om Zlatan ska vara med eller inte. Mediadrevet som troligtvis skulle hångla upp honom, även om han sköt Statsministern, lär inte ändra sin unikt enögda inställning. Mitt förslag är att göra honom sjukligt skogstokig, enligt honom är det då han är som allra bäst, något varje tränarämne bör utnyttja. En lagkaptens-Zlatan är tyvärr en medioker Zlatan.  Statistiskt sett är det totalt irrationellt att starta med densamme. Sätt honom på bänken, låt honom likt Hulken växa sig revanschsugen i minst 45 minuter för att sedan kasta in bålgetingen i andra halvlek. Det är den enda, och absolut effektivaste Zlatan-taktiken. Att han är en bedårande spelare i bra klubblag är en sak, att vara bra i svenska landslagskollektivet är en helt annan sak. Mitt tips är att Sverige går vidare som grupptvåa med ett schizofren taggat Ukraina som gruppsegrare. Grod- och fish´n chipsätarna  får snällt följa turneringen vid sidan om själv fotbollsplanen.

Äntligen – manusversion 1 färdigt

Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten

Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm inledde skapandet av sitt andra komedi-långfilms-manus  i början av 2008. Det tog alltså över 3 år att skapa ytterligare ett vuxeninfantilt mästerverk. Det var en cineastisk resa där alltför långa uppehåll genomsyrade den vingliga färden. Dessa pauser kan indirekt varit positiva på själva skapandeprocessen. Likt ett fint vin fick manuset lagras, och vi fick tid att reflektera och omvärdera det vi skrivit ned tidigare, något som vi tror borgar för ett ytterst välskrivet manus. Vår humor är svårdefinierad, och därför svår att kategorisera in. Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten är varken svensk ”buskis” eller Naked Gun humor, utan snarare en absurd historia som blir rolig på grund av situationerna som karaktärerna ställs inför är så absurda, men ändå fullt möjliga. Nästa steg blir att återigen gå igenom manuset, i syfte att fullända humorpärlan inför marknadsföringsprocessen. Det är otroligt enkelt att bli hemmablind när det kommer till det egna skrivna materialet, så därför ska en kompetent utomstående person också bedöma vad som behövs utvecklas och göras om i manuset.

Wordfeudhybris – beroendeframkallande

Från att raljerat alla andra idioter som spelat detta spel till att själv ligga på soffan, vid köksbordet, i bilen, utanför affärer och i badrummet med oftast ett frustrerat ansiktsuttryck. Jag älskar att skriva, älskar att vinna och älskar att skapa; Wordfeud är alltså som gjort för att jag ska fastna i ordstruktureringshybrisen. Har dock de senaste veckorna trappat ner på det maniska spelandet, genom att helt enkelt inte gå in på appen innan jag gjort vad jag planerat göra. Jag har 8 spelare i Wordfeud-vänlistan, men spelar frekvent mot Jocke Andersson, Rolf Okon, Helena Lager, Cissi Jussila och Lino Ferrari. Smolket i bägaren är att jag ligger under mot Lino, som jag innan detta knappt trodde han kunde stava till sitt eget namn. Människan leder irrationellt med hela 5-2 (för tillfället), de andra motståndarna har jag plusstatistik mot. De jag möter är alla tävlingsmänniskor av rang, något som onekligen förstärker charmen med Wordfeud. Detta beroendeframkallande rutnätsordspel har på gott som ont ändrat mina vardagsrutiner.

Dop i rosa kyrka -  mitt uti Vikbolandsskogarna

En skara runt 25 personer hade samlats i Östra Nys charmiga och späda kyrka där jag Marie, Hanna och Frida också  ingick. Efter den korta ceremonin drog vi vidare till Bygdegården några 100 meter därifrån. Kakor, bullar och fyra jättegoda tårtor serverades till kaffet, läsken eller starkölen. Vi fick se lilla Emilia sjunga en sång, Cissi öppna paket medan jag själv diskuterande wordfeudstrategier med min bordsgranne. Kyrkan uppfördes på 1200-talet, men har byggts till under århundradena, bland annat tillkom tornet 1874 och kyrkan byggdes om till sin nuvarande stil 1821-1822.

Julförberedelser

Julen är i mina ögon en utmärkt och välbehövlig tid att varva ner på, utan de obligatoriska sommarledighetskraven. Parallellt är det väl så att julen för många människor är signifikativt med stress; implicita krav som släktträffar julklappsinköp, matlagning och numera även pyssla ihop jobb med ledighet. Många människor tror jag skulle kategorisera in vår familjs jul som tråkig och intetsägande, då i stort sett ”ingenting” händer -  själv kallar jag det livskvalitet, återhämtning och avkoppling. Jag själv är uppväxt i en miljö där det inte var ett konstant farande till olika släktträffar, något  jag troligtvis reproducerat fullt ut när jag själv bildat familj.

Glögg, sambucca, körsbärsvin, tända ljus, adventskalendern  klockan 07.15 med barnen, julgranspåklädning, julmusik med Peter Jöback, Agneta Fältskog och Chess, Wordfeud, blogga, manusjusteringar, promenader, läsa böcker, planera resor och bilköp, leka och spela spel med barnen, pynta, pyssla och se på DVD-boxar i lugn och ro. Dessa aktiviteter kommer att prägla vår familjs jul.Vi ska också till Maries föräldrar på Julafton, mina föräldrar kommer till oss på juldagen.  På ledighetsagendan står också ett biobesök samt familjemiddag på någon mysig restaurang. Däremellan ska jag spela squash och löpträna medan Marie drar ner till Friskis & svettis.

Lågkolhydratprocessen, träning & tävling

Det var med viss oro som jag stegade över tröskeln till Squashcenter för min andra match i division 3 mot den erkänt duktige Daniel Stridsman. Med mina två horribla enerigedräneringar i bagaget var jag orolig att fenomenet skulle kvarstå. Min ambivalensoro blev till hälften en självuppfylld profetia, då jag onekligen var tröttare än jag borde ha varit, men inte lika schizofrent trött som tidigare. Jag lyckades knipa ett set mot Stridsman som jag i ärlighetens namn inte alls var värd. Ett set kan dock visa sig vara osannolikt värdefullt i kampen att inte åka ur gruppen. Nästa match spelades mot Mikael ”Örat” Öhr. Min senaste statistik gentemot denna råkämpe är 2-2 i matcher. De första seten genomsyrades av en subtil oroskänsla att jag var tvungen att vinna. Sådana tvångstankar brukar sällan göra någon lycklig. Jag låg under med 5-1 i de båda första seten. Uppförsbacken blev för lång och jag förlorade dem båda, men spelade successivt upp mig. Det blev till sist 11-7, 11-9, 9-11, 11-9 till en omänskligt kämpande motståndare. När  jag sätter blodsmaksgränser, så spränger ”örat” dem, en oerhört viktig faktor varför han vann matchen och inte jag.

Jag har sprungit med Jocke ”Spurs” Andersson och med min son David. Så även den biten har kommit i gång någorlunda. Vecka 47 bestod av 190 minuter fördelat på 3 pass. Vecka 48 var en lugn period som innehöll 2 pass a`la 150 minuter.

Min energilöshet hade lyckats sätta hypokondriska griller i huvudet hos mig. Det hela gjorde inte saken bättre när ett antal  kompisar ärligt trodde att det kunde vara hjärtat. Det blev till att boka upp en tid på Kneippens vårdcentral för att kolla upp mina värden en gång för alla. Det tog 1½ vecka från samtalets slut till att stega över vårdtröskeln. Läkaren frågade 1000 frågor, kände, klämde och såg oroligt eftertänksam ut. Han förklarade att mina värden var extremt bra och kunde liknas med en 30-årings. Jag blev såklart otroligt lättad och dessutom glad för komplimangen. Han menade på att mina supervärden till stor del baserades på bra kost, avsaknad av övervikt, varken snusar och röker, dricker måttligt, men framförallt tränar 3-4 gånger i veckan. Matchvikten låg förövrigt på 75.2 kg.

Det blev en delegering till division 4, cirkeln var sluten. Från lite poppiga division två till den lite mer grå division fyra. Jag förlorade ödesmatchen mot en ny bekantskap, nämligen Jesper Karlsson. Han var yngre, han var snabbare och han ville verkligen vinna. Jag själv hade förätit mig på Golden Bankkoks delikata buffé 4 timmar innan, något som reducerade mina vinstchanser. Min första match i fyran blev dock en ryslig historia, där jag onekligen började riktigt bra med 11-3, 11-5 samt 5-1 mot Markus Lundberg. Därefter drabbades jag av nu-är-det avgjort-hybris,  och började irrationellt experimentera  med olika slag. Markus fick vittring, jag tappade min. Ju längre matchen led desto mer rädd blev jag att förlora matchen. Han vann de två följande seten, och det var dags för ett  oundvikligt avgörande. Spänd likt en Stradivarius fiolsträng lyckade jag ändå vända matchen till min vinstfavör, med minsta möjliga marginal 11-10. Ska jag gå upp i trean måste jag definitivt spela bättre, och ge järnet under hela matchen samtidigt som mina servereturer akut  behöver utvecklas

Vecka 51 innehöll 2 pass på 160minuter, vecka 52:s träningskvot slutade också på 2 pass fast 163 minuter. Under vecka 01 ökade passen från 2 till 3 stycken a´la 200 minuter. Upplevde också att det dysfunktionella viruset som hämmade min träningsfrenesi ett bra tag låg numera bakom mig.

Innan nyår kändes Madrid och dess halvmaraton totalt avlägset. När nyåret passerats så insåg jag lite panikartat hur kort tid det egentligen är kvar till den 1 april. Det som är bra med denna tankekarta är att jag verkligen tar itu med träningsprocessen, vilket i sig är syftet med målet att springa långlopp i Europa. Det ska helt enkelt fungera som en träningstrigger, en ta-tag-i-träningen-katapult så att säga, och hittills har det funkat. Att man sedan kombinerar nytta med nöje i en av Europas största huvudstäder gör ju inte saken sämre

Continue Reading »