Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.