Probably the the best well reasoned yearlist in the world!

God is great? Som agnostiker blir denna hypotetiska påstående något obekväm, men om han skulle finnas så hade det inte alls varit ett omöjligt scenario. Nu får man istället förlita sig på att slumpen och coronapandemin. Dessa ståtade som  två orsakstillvägagångssätt på över hur fantastisk detta melodiska hårdrockår tedde sig. I vilket fall som helst var 2021 året som överträffade sig självt utifrån att de tidigare åren varit sensationellt fantastiska.

Covid 19 djävulen stal ytterligare ett år för många band i musikbranschen. Precis som förra året kontaminering så fullkomligt sprutade det ändå ut melodisk hårdrock och AOR av världsklass. Det innebar att djungeln var ännu tätare utifrån  hur man skulle ranka fram årets bästa.

Konservatismen var min antiledstjärna, även detta år, jag ville ha förändring och fick det i viss mån via ett antal modiga grupper som Art of illussion, Reach och The Night Flight Orchestra. Trots detta aber utkom det schizofrent mycket musik som helt förlitade sig på skuggor från 80-talet. På de första 10 albumen existerade det knappast en dålig låt, det vill inte säga lite, trots allt reproducerande.

I slutet av augusti meddelade regeringen att de flesta av Corona restriktionerna skulle lyftas. Beslutet gläntade på Pandoras box i och med att hoppet kom tillbaka. Ett antal grupper satt igång att skriva musik för att hinna släppa detta innan året var till ände, medans andra tidigarelade sina album, syftena var att kunna konkurrera med alla andra artister och grupper som skulle frälsa arenor, klubbar och pubar ungefär samtidigt. Men säg den lycka som varade för evigt, i december fick vi ta tre steg bakåt igen.

Konsertmässigt var GES på Cirkus det bästa jag och min fru såg live. Den stora anledningen till detta var just bristen på konserttillfällen. Den melodiska hårdrocken fick se sig övermannad även av Staffan Hellstrand och Anna Bergendahl.  De var helt klockrena, men som sagt visst hade det inte suttit fel med någon lite större dos av AOR eller melodiös rock 2021.

Allt som glimrar är ju inte bara melodiös hårdrock och AOR. För egen del så lyssnade jag väldigt mycket på tyska dysterkvistarna Lord of the Lost episka dubbelalbum som handlade om Judas. En annan platta som gick varm var Volbeats helt underbara Servant of the mind. Har aldrig tidigare varit något fan av dem, men för mig blev deras senaste en ursäkt att gå igenom deras musikbibliotek med betydligt större noggrannhet.

Ett axplock utav årets bästa låtar!

Rödmarkerade är svenska artister eller grupper

Lebrock - Heartstring,  Normandie - Babylon, Steel Rhino - Boom boom, Iron Fate – Mirage

Constancia - Stand your ground, Jakob Samuel - Fast lane, Vega - Had Enough, Tigress - Choke

Tim Tolkki´s Avalon - Beautiful lie, Alirio - All things must burn, Bad Habit - Retribution

Seventh Crystal - Delirium, Nightranger - Breakout, The Night flight orchestra - Burn for me

Escape - Destiny, Helloween - Best times, Blood Red Saints - Karma, Dee Snider - In for the kill

Metalite - Peacekeepers, Midnite City - They only come out at night, The Dirty Youth - Fire, Molybaron – Lucifer

Bite the bullet - Last chance radio, Flight of Icarus - Our burning star, Dead Reynolds - The only one

Starmen - Spaceplan, Temple Balls - Bad, Bad, Bad, Houston -Hero, Nitrate – Children of the lost brigade 

Brother against brother - What if, Cementary Sun - Misery´s company, Knights of the realm – When metal meets the beast

Sweet oblivion feat. Geoff Tate - Another change, Robin Red - Don´t leave me, Blacktop Mojo - Rewind,

Art of illusion - My loveless lullaby, Toby Hitchcock - Before I met you, Twelve foot ninja - Over and out

Labyrinth - Words minefield, Touch - Try to let go, Hardline - Surrender, Nestor - Kids in the ghost town

Proud - Born for your love, Crowne - Mad world, Between Worlds - These Walls, ToxicRose - Angel down

Sunstorm - Swan song, Mercutio - Chaos is the king, Light the torch - Wilting in to the light, Schattenmann – Chaos

Dennis DeYoung - Litle did we knoow, Save the world - Comic con, Legions of the night - Train to nowhere

Evergrey - In the absence of sun, Atreyu - Weed, Phil Vincent - It don´t matter anymore

Joel Hoekstra´s 13 - Finish line, Vince DeCola - Karla, Icons for hire - Last man standing, Fans of the dark - Life kills

Phantom Elite - Diamonds and dark, Walking papers - The value of zero,  The Ragged saints – Don´t let me go

Michael Schenker Group - Sail the darkness, Anette Olzon - Sick of you, Black veil brides - Torch

Jason Bieler and the baron von Bielski orchestra - Apology, Daughtry - Changes are coming

The Dead Daisies - Holy ground, Lord of the lost - For they know  not what they do, The sonic overlords – Past the end of time

Kent Hilli - Don´t say it´s forever, Laurenne/Louhimo - Striking like a thunder, Ad Infinitium - Reinvented,

Souls of diotima - Janas, Vicious Grace - Stars aligned, Solence - Good fucking music, Lordi – Bordeline

Shotgun Revolution - Enter the fire, King Company - Trapped in heart, All for the king - The Shelter

Heart Healer - Evil´s around the corner, Circus of rock - Desperate cry, Beast in black - Bella donna

Chez Kane - Too late for love, Devils in heaven - The night is over, Red Eleven - Before I fall,

White Void - Do not sleep, Powerwolf - Beast of Gevaudan, Epica - The skeleton key, Thy Row – Horizons

Electric Boys - Tumblin´dominoes, Rian - We belong, Peter H Nilsson - Ships burning in the night

Ronnie Atkins - I prophesize, Styx -Save us from ourselves, Newman - I´ll be the one

Wig Wam - Never say die, Tuple - Lies grow lies, W.E.T - Got to be out love,  Volbeat – Wait a minute my girl

Love and Death - Down, Robin Mcauley - They will be done, Jim Peterik and world stage - A cappella

Sirenia - December snow, Mayank - Hold on, Cavo - Lead on, Leverage - Emperor, Tony Mitchell – With you in a heartbeat

3.2 - Missing piece, Infinite & Divine - We are one, The Grandmaster - Cannot find the way

Durbin - Into the flames, Inglorious - Messiah, Winding Road - On my own again, Creye - Siberia

Issa - The night i rained forever, Levara - Can´t get over,  Asking Alexandra - Alone again, Gemini Syndrome - IDK

Walk the walk - Running from you, Spektra - Runnin out of time, Lords of black - What´s become of us

Nightfox -  Dream come true, Mason Hill - Against the wall, Angeline - My heart won´t let you go, Crazy Lixx - Power

Kreek - At the bottom of hell, Bloodbound  - Creatures of the dark, Memoria avenue - Stuck, 7th Heaven - Are we there yet

Immortal Guardian - Read between the lines, Pop evil - Stronger (The time is now), Heartland - A foreign land

Sirakh - Yours for breaking, Sonic Haven - Back to mad, The LRW project - Wrong fight, Bad Wolves - Comatose

Cheap Trick - The summer looks good at you, Eclipse - Twilight, Kens Dojo - Just an illusion, Evergrey – Escape of the Phoenix

Johan Kihlberg´s Impera - No, Kayak - Under a scar, Smash into pieces - Real one, Edge of paradise - Digital paradise

Escape the fate - Unbreakable, Animal house - Need to be me, Groundbreaker - Standing on a edge of a broken heart

We are the catalyst – Shallow ground, Blue Mountain - Tell the world, Dion Bayman – Waiting for that day

Backman Johanson and the others – on my way home, Charlotte Wessels - Masterpiece, Mastodon – Teardrinker

Wicked Smile – Killer at large, The Murder of my sweet - Kill your darlings, Hitten – Eyes never lie

Perpetual Etude – Straight from the heart, Big City – Testify, Lillith Czar – Anarchy, Pretty Reckless – Crystallize

Siamese -Can´t force the love,  Heartland – A living thing, Bloodbound – Evil comes alive

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter sångarna är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

Årets 30 bästa album nummer 10 till nummer 1

1. Art of Illusion – X-mark the spot

Krona eller klave kontra pest eller kolera. Bör man välja en av 2000-talets starkaste melodiska hårdrockalbum framför musikal-Toto-aor? Konservatism vs nyskapande? Det var något jag brottades med under en lång tid. Till sist fick nyskapandet företräde, men det satt rejält långt inne.

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Kommer de att ha ohämmad sex, börjar de slåss eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter där egona kolliderar. Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) har slagit ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code). Den senare står för det mesta medan Lars lägger fokus på sången, däremot har de producerat plattan gemensamt.

Anders har tagit texthjälp av Arlene Matza-Jackson som bland annat skrivit låtar till Grand Illusion Earth, Wind & Fire, Celine Dion, Kenny Loggins, David Foster, Robbie Nevil, Lulu och landsmannen Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie). Processen inleddes redan 2015 då Anders skickade fyra låtar till Lars. Likt ett fint vin har låtarna fått mogna fram under sex års tid. På pappret ser det mer än lovande, men frågan är: vilken musikalisk inriktning får projektet från AOR Heaven?

Det är inte fråga om en formel utan flera lager som samexisterar. Totoeskapism späs ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine. Inledande ”Wild and free” är bara en sådan där låt som är omöjlig att värja sig emot. Den har typ allt ett fan av melodisk hårdrock kan önska sig. Lars Säfsund röst matchar den majestätiska pomp-refrängen. Nästkommande ”Run” doftar Work of Art och Toto lång väg på ett ytterst positivt sätt. På ”My loveless lullaby” ändras återigen musikklimatet. Queenpomp blandas med musikalinslag i ett gytter av melodramatiska dramaturgier. Det är helt enkelt förtrollande bra, med stark betoning på förtrollande.

”Waltz for the movies” är en kort låt. Den för tankarna till Chess som utspäds med Disneyinslag. Thomas Holopainen från Nightwish skulle kunna skänka hela sin frimärkssamling för att komma över dessa toner. Nackdelen i mina öron är just att den inte är lång, en petitess, men ändå. Jag vill helt enkelt höra mer än bara 1.43 minuter. Femte alstret ”4 AM” är en av plattans två ballader. Kort sagt, bedövande vacker, med en vardaglig text som berör på djupet.

Efterkommande ”Go” burnar upp tempot rejält. Denna bombastisk pärla hade lätt kunnat implementerats på Work of Arts album Framework. ”Snakebite charm” genomsyras av tydliga Totoinfluenser ihopblandade med pure scandi aor. Det giftermålet är lika förföriskt för utomstående som de två involverade. ”Culinary detour” återtar lyssnaren till Björn & Benny land med opera som vapendragare. Eftersom jag dyrkar musikalen Chess så dyrkar jag detta. Gruppens svar på Lasse Holms – ”Canelloni Macaroni” månne? När humor, lekfullhet blandas med musikspetskompetens och en world class vokalist så uppstår magi. Även här hade jag dock velat höra höra mer än de 2.22 minuter som serveras.

På åttonde låten ”Let the games begin” brakar musikalhelvetet löst! De bombombastiska arrangemangen utmynnar i en oerhört snyggt chorus som faktiskt tar andan ur mig. Duons dramatiska ljudlandskap visar var aor-pomp-skåpet ska stå. Den tionde låten ”Catch you if I can” är en mer traditional Toto/Work of Art konstruktion. Samma sak kan sägas om näst sista låten ”Rampant fire”. Båda dessa låtar skiljer sig mycket åt, trots att samma inspiratörer står som förebilder. Balladen ”Race against time” avrundar och knyter ihop teamets förstlingsverk. Det är en ytterst vemodvacker sak som tyvärr inte lyfter. Inte dåligt, men inte heller superb.

Jag upplever att när grupper som influeras av Toto ska presentera sin variant av sina Gudars avkommer blir det oftast sömnigt att lyssna på en hel platta i taget. Medtag kuddar, borde märkas upp med roströd varningstext! Detsamma gäller Work of arts musik. Jag drabbas oftast av en mättnadskänsla efter att ha avverkat någon av deras album. Ungefär samma känsla som när man roffar åt sig grannens ouppätna nutellapannacotta, för att några minuter senare inse att ingivelsen var en dålig sådan.

Art of Illusion lyckas med besked att undvika den fällan genom att anamma två musikaliska riktpunkter samt att mixa just dessa. Dels den cineastiskt pompiga, dels den Totoinfluerade, utan att det känns splittrat på något sätt. Just den stilen tilltalar mig, det vilar något oförutsägbart mellan tonerna, men som skapats med en inbyggd säkerhetsventil vars huvudsyfte är att dirigera tokerierna så att de inte går överstyr.

Det var väl egentligen Michael B. Tretows uppgift en gång i tiden, mannen som var ABBAS femte medlem. Jag har tjatat om Chess, men inte alls nämnt mycket om gruppen som jag upplever ligga närmast Art of Illusion musikaliska kompass, exkluderat distade gitarrer och Totoinspiration. Big Money släppte debutalbumet Lost in Hollywood 1992. Den producerades just av Mr Tretow himself. Han var länken till dem men också till världens bästa musikalmusik: Chess.

Tro det eller ej men ena halvan av Rongedal (Magnus) var en av medlemmarna i gruppen. Lars Yngve (Vasa) Johansson (Nina letar UFO, Pontus & Amerikanarna) var den andre. För mig är deras förstlingsverk ett album som dels är sönderspelat till okännlighet, dels tidlösare än Bruce Springsteen, trots ett evinnerligt synthblippande. Visst Queen, Toto och Chess i all ära men Anders Rydholm har nog lyssnat på sin beskärda del av Big Money också.

I skrivande stund så har jag svårt att tänka mig att detta album inte kommer att finnas med på mitt val av årets bästa musik 2021. Det är den bästa plattan Work of art ännu inte släppt, parallellt skickar upp W.E.T till läktaringången. När ska man dela ut högsta pott!? Är det i paritet med gångna år eller är det utifrån hur året i sig gestaltat sig? Min spontana reaktion är en klockren 10:a.

Innebär det då att jag devalverar själva processen genom att infiltrera en dysfunktionell inflationsbedömning? Om denna platta hade kommit i november hade samma tankekonstruktion uppstått? Njet det tror jag inte eftersom jag skulle känna mig tryggare att dela en fullpoängare, utifrån att man har en vy över vad som släppts under året. Denna gång gång gör jag en omvänd Pontus Pilatus de vill säga, hellre friar än fäller.

Jag är något utav en expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. När det väl kommer till ett album där lekfullheten beaktas och utmynnar i såväl variation och minnesvärda refränger så bör detta premieras fullt ut. Att produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången är världsklass förstärker helheten.

Ett gigantiskt plus i kanten är också att duon precis som Big Money använder sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar. Snälla ni, låt detta inte detta bli en engångsföreteelse eftersom ni behövs i syfte att utveckla och expandera AOR-världen.  Ps om ni ska få för er att göra en engelskspråkig cover på en bra udda svensk låt så är Jan Malmsjös – ”Hej Clown” ett spännande val Ds:))

Gästmusiker:
Per Svensson – background vocals
Frank ”Frallan” Nilsson – drums
Muris Varajic – guitar solos
Kristian Larsen – guitar solos
Jay Graydon – guitar solo
Pelle Holmberg – guitar solo
Daniel Rydholm – guitar
Tony Paoletta – steel 

2. W.E.T – Retromission

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet. Det gäller ärligt talat alla de 10 första placeringarna, men här är verkligen varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Deras tre tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- classics. Trots det, bara tvåa på denna eminenta lista, hur är det ens möjligt? Det borde det inte vara, men Art of Illussion kniper första platsen för deras brygd sticker ut mera ur den melodiska hårdrockfållan, vilket bör och måste premieras utifrån genrens fortlevnad.

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå!

I vilket fall är han en av planetens bästa melodisnickrare. Först Eclipses utmärkta Wired, och som grädde på moset detta underverk. Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T. i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Har man dessutom tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade. För mig är denna nästan svensk en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget. Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie Malmsteens ”How many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag tänker på är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent  att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Som sagt, det tåls att upprepas, W.E.T´s starkaste platta och troligtvis 2000-talets vassaste album. Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt  högt, även på den listan.

3. Reach – A promise of life

Reach har ömsat skinn rejält från deras två tidigare album. Ett antal band hoppar på rådande trender och på så sätt förändrar sitt ljudlandskap. Exempelvis som när grungen stormade in så var det många som gjorde en en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men gillade inte alls den strategin.

Det andra alternativet som jag hoppas Reach anammat, är ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en befrielse. Att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, till skillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant.

En egen konstruerad teori är att Queenfilmen som dels var schizofrent bra, dels blev en blockbuster förändrade rockvärlden mer än vad många trodde. De musiker som såg filmen tror jag subtilt antingen la in mera Queen i sina egna låtar eller ännu bättre, insåg att musik handlar inte bara att efterapa allt, utan själva stå för taktpinnen. I Queens fall så var man nyskapande på många plan: ”bara döda fiskar följer strömmen”, så att säga, fast omvänt. För i så fall hade anthems som ”We will rock you”, ”Innuendo”, ”We are the champions”, ”Bohemian rhapsody”, ”Bicyckle race”, ”The show must go on” och ”Radio ga ga” inte sett dagens ljus.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Detta lång ordbajseriet leder in mig på Reach som tidigare följde den melodiska hårdrockens bruksanvisning till punkt och pricka. Reach stod under genrepiskan: ”förändra dig – men under givna ramar och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”. De stod verkligen inte ut, utan de var ett i mängden av stereotypa melodiska hårdrockband. Jag upplevde inte heller att de tillhörde toppskiktet heller, snarare tvärtom.

2014 släppte kvintetten sitt debutalbum Reach out to rock som kunde lätt kvala in i ovanstående text. Fyra år senare landade The Great Divine parallellt som de blev en trio. Den var onekligen inte lika mallfixerad, utan andades originalitet med en modernare skrud. Jag fick dock känslan av att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Det ena klamrade sig fast i de traditionella, det andra ville utvecklas.

Line-up
Vocals and Guitar: Ludvig Turner
Drums: Marcus Johansson
Bass: Soufian Ma´Aoui

Reach tredje alster präglas istället av pure lekfullhet och genregränsöverskrideri. Jag har tjatat mig blå och chockrosa på den rådande konservatismen i genren under en femårs period. Nu tycks det ske ett litet uppvaknande textmässigt såväl som låtsnickerimässigt. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras, Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism.

Sedan har vi Jono, A.C.T, Degreed och The Nightflight Orchestra. I Storbritannien kokar rockgrytan av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera.

Nu tillbaka till Reach! Grabbarna har inte bara gjort en musikalisk transformering, utan de har tagit ett helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det är fler band i den melodiska hårdrockssfären som borde tänka mer utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.

Jäklar, nu tappade jag tråden igen. Just det Reach! Som sagt, de har implementerat en storytelling strategi vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare. Visst, de har som sagt ömsat skinn, men trots att de var halvhyfsade förut, har de nu evolvat musikmässigt. Det hr skett på alla tänkbara plan såsom låtskrivare, textförfattare och experimentella kufar.

Jag inleder med att spoila. Av tio låtar, är tio rena rama hitsen och potentiella singlar. Reach framynglar låten ”New frontiers” som inledningsspår. Inspirationen är skickligt taget från spagettiwesterngenren, hur snyggt som helst. Att de väljer att anamma trumpetljud som genomsyrar låten är bara för härligt. Efterkommande ”The Law” är betydligt mer gitarrdriven, periodvis. Kontrasten mellan lugnt och någorlunda aggressivitet är en del av just låtens charm. Att refrängen dessutom är en energisk käftsmäll gör ju inte saken sämre.

På tredje spåret, ”Young again” inleds härligheten med en tvättäkta indie-pop-keyboard för att sedan applicera såväl stämsång, adekvat refräng och en rejäl kontrastering. Instinktivt vandrar tankarna till The Struts. Snyggt är det, en bra låt är det tveklöst. Mer pop, mindre indie, mindre gitarren men likades ytterligare en riktigt bra låt återfinns i ”Satelite”. I femte låten ”Motherland” förändras ljudlandskapet till något i mina öron helt oförutsägbart. Trumpetkompet, storbandskostymen samsas med bryska gitarrer och pianoklinkande. Oh my God, det är precis så här jag vill bli serverad för att bli musikaliskt tillfredsställd. Det är galet, det är underhållande, det är genialiskt – ett av albumets absolut bästa låtar.

Den följs av kontrasterade meditativa halvballaden ”The seventh seal”. Hur man kom på det återupprepade synthljudet som känns så ödesmättade är en gåta. Jag kommer förresten tänka lite på svenska synthpop gruppen French Revolution som hade några hits på åttiotalet som ”The light from Fantasia”, ”Alien too”, ”This it´s not the end” och ”Moscow and Washington”. Stilen, melodikänslan och de bombastiska refrängerna, absolut, där finns det en gemensam nämnare. Efterföljande ”Higher ground” innehåller liten dos reggae, några droppar storbandsjazz, en allsångsrefräng samt fräcka Muse-stegringar. Helheten som sammanflätas är episk.

På albumets åttonde låt ”Cover my traces” sänks tempot, men kvaliteten tummas det inte på. Hade teamet bakom nya James Bond ännu inte valt ledmotiv till kommande film så hade denna låt passat som handen i handsken. Elegant och stämningsfylld kröns musiken i en helt sagolik refräng. Nu är de bara två låtar kvar och det var länge sedan jag kände en sådan nyfikenhet hur nästa sista alstret kommer att låta. I ”The Streets” inkorporerar de lite punk med en modernrock refräng av rang. Det gör de helt rätt i eftersom den kombinationen är klockren. Plattan knyts ihop med en lugnare låt som de döpt till ”Promise of life”. Titellåten är Muse-bombastisk, självklart iförd en adekvat refräng.

Jag är helt söker på att många tidigare fans dels kommer sätta energidrycken i halsen, dels helt förkasta bandet. I mångas öron har bandet helt sonika gått över gränsen. Det som skulle kunna tituleras som aor/melodic hardrock transformeras till något tyngre, något mer originellt, något mer oförutsägbart. Plattan nummer två banade vägen för vad komma skulle, för att på album nummer tre ta steget fullt ut och blomma ut helt och hållet.

Frågan är vad är de nu? Aor/melodic hardrock band, njet, modern rock, njet, alternative rock, njaa! Jag väljer att kategorisera dem som eklektisk melodic rock helt enkelt. De sällar sig mer till band som The Struts, Muse, Sparks och Coldplay inkorporerat classic rock och djävulskt mycket pop. Därutöver hörs ekon från Queen, Brainstorm några hundra band till.

Sångaren Ludwigs falsettsång tror jag också kan bli en vattendelare av rang. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Personligen upplever jag rösten passar betydligt bättre i denna skrud en förut. Det finns vissa likheter med Sparks sångare Russel Mael och deras fäbless för falsettsång. Hur många av deras tidigare fans som kommer att överge bandet då de nu förstår att de inte kommer att vandra i samma fotspår som Art Nation, Wildness, Dynazty, H.E.A.T och Crashdiet? Dock väljer jag hoppas på att de verkligen lyssnar på innehållet gör det med ett helt öppet sinne. Det som istället väntar Reach är världsherravälde. Först intar de svåråtkomliga Storbritannien därefter världen.

Tio av tio spår är helt enkelt sanslöst bra. Variationen hade inte ens en schizofren lyckats bena ut. Fantasirikedomen är i sig ett av albumets starkaste trumfkort. Inte en låt är lik den andra, något som skulle bli hur splittrat som helst. Men i händerna på Reach andas de mångfald och genrekompetens utöver gränserna. Jag vill bara lyckönska grabbarna till detta tilltag.

Det är modigt, men också en insikt att skapa musik utifrån ens egna hjärtan. Ett musikbagage som troligtvis blir lättare att hantera i framtiden. Jag har ju svårt att se att vissa band som propagerar för pirater, drakar, demoner, dysfunktionell alkoholkonsumtion och evig kärlek verkligen glöder för det innehållet 25 år senare.

Reach tredje album är ett mästerverk, en eklektisk wokpanna fyllda med smaker från musikens alla håll och kanter parallellt med ett tidsmaskinsperspektiv. Bandet har på The promise of alLife släppt alla hämningar, de har lyssnat på sitt hjärta och helt sonika börjat med äkta friklättring. Det är en värld utan skygglappar, rep eller andra mentala fängelseverktyg. Som lyssnare har du egentligen ingen aning vad som väntar bakom nästa hörn.

Även om jag hoppas på att de tar över streamingstjänsterna topplistor så är jag väl medveten om konservatismen som råder och dess icke förlåtande käftar. Med en gnutta tur och en rejäl timing så kanske de undgår detta, eftersom jag vill att de ska fortsätta med sitt musikskapande på sina egna villkor, inte på grund av vad en genre subtilt kräver – arenarock för 2020-talet!

4. Daughtry – Dearly belowed

Årets comeback? Egentligen inte, utifrån att de med jämna mellanrum släppt album. Snarare så att de äntligen återgått till ett lite tyngre sound igen, det vill säga reinventa dem själva från en mer elektronisk popbaserad ljudbild till att återigen anamma distade gitarrer.

Gruppens urfader Chris Daughtry, sångare, låtskrivaren och gitarrist var med i femte säsongen av American idol. Han hamnade inte på medaljplats, utan slutade på en ohedrande fjärde plats. Detta ledde i vilket fall som helst till ett lukrativt skivkontrakt. Det självbetitlade debutalbumet släpptes 2006 och blev en veritabel försäljningssuccé med 3 miljoner sålda ex.

Därefter har bandet släppt Leave the town (2009), Break the spell (2011), Baptized (2013) samt Maroon 5 inspirerade Cage to the rattle (2018). Deras bombastiska poprock har alltid legat mig varmt om hjärtat. Lyckas ett band uppbringa anthems som ”Renegade” (troligtvis deras allra bästa låt), ”Waiting for superman”, ”Over you”, och No surprise”, så är de värda att uppmärksammas.

Tillbaka till rötterna besluter tycks minst sagt gjort Daughtry gott. Nedstämda gitarrer, bombastiska refränger och förtrollande melodier. Addera Chris Daughtrys melankoliska stämma som ekar av svärta och smärta. Jag vet inte om det var inbillning, men sjunger han inte bättre än någonsin? Musiken är definitivt förklädd pop-kostym, ämnad för att spelas på radiostationer runt om i världen, trots aggressivare gitarrer.

Vad Chris gjort sedan senaste släppet från 2018 tycks  ha varit en mirakelkur  till att skapa infekterande låtar som ärligt talat inte lämnar ett nynningsläge. Att de separerat från skivbolagsjätten RCA har säkert haft ett finger med i spelet. På ett mindre label så fick nog Daughtry den nystart de var i behov, och ledordet stavades REVANCH.

Det intelligenta låtskriveriet på Dearly Belowed nådde en nivå som jag inte trodde var möjlig utifrån de senaste plattornas kräftgång. Men skilsmässan var nog källan till att visa alla där ute att bandet fortfarande var att räkna med. Den kristallklara kraftfulla produktionen bllev man också gråtmild av, det låter helt enkelt så djäkla bra! Det är liksom så många borttappade pusselbitar som återigen funnit sin rättmätiga plats i musiklabyrinten.

I stort sett alla de 11 inledande alstren var pure hits. Det gör nästan ont i kroppen av att lyssna på denna genialitet. Gillar man starka melodier, pompiga refränger, flankerade av en sanslös produktion samt en vokalist som blöder toner, kan man  som lyssnare knappt inte begära mera av musiken som levererades. Det spelade ingen roll om det var ballader, uptempo, electronika, pianolåtar eller R&B: - allt lät magiskt i Daughtrys händer.

Man kan i all oändlighet debattera huruvida man bör etikettera Daughtrys musik. Vissa kategoriserar den som modern rock, andra till post grunge. Mitt egna epitet blir stadiumpoprock-AOR. Varför inte, Dearly Belowed har ju all detta vi fans trånar efter. Kan man inkorporera Jimmy Davis & The Junction som AOR, då kan man modifiera det mesta. Det är bara så att vi sitter fast i ett tvångssyndrom-universum, där redan fastlagda musikgenretermer redan är cementerade.

Det är bara gratulera Daughtry till att efter 15 på deras femte platta yngla av sig den jämnaste och det vassaste  de hittills skapat i musikväg. Gruppen har funnit sitt perfekta sound! Det har de gjort genom sitt sökande via elektroniska pop. Den moderna skruden i kombination med ta-fram- gitarrerna-igen-strategin har skapat den bästa versionen av dem själva. Självklart med en stor portion revanchlusta i kombination med en konstnärlig frihet. Underverk skapas ofta utifrån de premisserna.

5. Nestor – Kids in a ghost town

Hype är ett uttryck som används om överdrivet optimistiska beskrivningar av nya produkter målgruppens (konsumenternas) orealistiskt uppdrivna förväntningar. I den melodiska hårdrockssfären är hype inget undantag, utan varje år dyker det upp grupper och artister som hypas eller smeks medhårs. Nestor är ett av dem.

Generellt sett brukar uppskrivna förväntningar vara en urkälla till besvikelse, det är liksom inbyggt i systemet. Det är mer än regel än ett undantag att hypad musik är  en stark kontrast till helgjutenhet.

Jag berömde tidigare i år kollegorna Reach för sin utmärkta storytelling den som bröt  upp dem från aor-sfären. Detsamma skulle kunna etiketteras Nestor. De liksom tänker två steg till med roligt träffsäkra videos, den geniala iden att göra en duett med ikoniska Samantha Fox och liera sig med låtskrivare i världsklass, som hitmakaren Andreas Carlsson.

Att producera 1989” med Per Ragnar som besatt präst och Tina Leijonberg som pilsk körsångerska kräver dels fingertoppskänsla, dels vara essensen av att tänka utanför boxen. Alla dessa out-of-the box-thinking genererar en helhet som gör att en platta som skulle fått 1000 streams, istället som i Nestors fall snart kanske passerar 1 miljon streams.

Nestors mainman har tidigare skrivit hits med Bosson, Itchycoos, EMD, Nelly Furtado, Martin Stenmarck och många många andra artister och grupper.  Jag länkar vidare till en utmärkt intervju som min kollega på Rocknytt, Peter Johansson gjorde tidigare i år med vokalisten Tobias Gustavsson. Där kan man läsa vidare om Tobias och Nestors spännande historia från dåtid till nutid.

Det är precis sådana här personer som genren behöver för att väcka liv i liket. Individer som dyrkar musiken, men inte står och faller med den. Personer utifrån, som har ett helt annat  mindset och kontaktnät via andra populärare genrer. Det krävs bara en svart svan för att att dra ut pålen från vampyren, det vill säga  fånga upp en genuin uppmärksam från kidsen.

Därefter kan processen snabbt ta fart; från självmordsbenägen till vital, med andra ord en melodisk hårdrocksenässans. Det är ju inte så att det saknas hjältar i den genren! Ta svenska The Night Flight Orchestra, Eclipse, H.E.AT, Houston, Magnus Karlsson W.E.T, Crashdiet, Perfect Plan, Gathering of Kings, Reach och Crazy Lixx för att nämna en handfull av kvalitativa melodickerier. I dagens samhälle , på gott som på ont räcker det med ett lyckat Tik Tok inlägg för att åtnjuta medial spridning och uppmärksamhet, något denna genre skriker om.

”Metal och hårdrock har blivit så seriöst. Det är inget fel med det, men jag tycker ju om band som Van Halen där man kan se att dom har kul och att dom garvar. Min idé var att vi skulle åka tidsmaskin tillbaka till 1989 och göra skivan vi inte kunde göra då. Det är underhållning vi håller på med. Man ska vilja se det här. När man läste OKEJ! förr i tiden och såg bilder på KISS, W.A.S.P och Alice Cooper där det var blod, giljotiner och grejer så kände man direkt att “det där måste jag se!” – Tobias Gustavsson.

Barndomsvänner som upphörde med sin musik i slutet på 80-talet, för att 2o17 återförenas. Det brukar generellt sett vara en golgata till helvetet. Det finns dock undantag som svenska Proud, förövrigt några som också bidrog bidrog till att skapa ett av årets 15 bästa AOR-album. I år  har jag etiketterat all killers no fillers till på tok för många grupper utifrån medel, men det sagt, det har varit ett osannolikt gott år för vänner av melodiös hårdrock och AOR.

Nestor tillhör den falangen som hamnar under inte ett dåligt spår. Att dessa dessutom precis som W.E.T´s låtar alla skulle kunna släppas som ”singlar” är ytterligare ett tecken på osedvanlig hög lägsta nivå. Jag går inte igenom låt för låt, men vill gärna passa på att nämna mina topp-7: ”Kids in the ghost town”, ”On the run”, ”Stone cold eyes”, ”Perfect 10″, ”We are not ok”, ”1989″ och avslutande balladen ”It aint me”. Den sistnämna är inte bara okejig ballad, utan en av årets allra mäktigaste näsduksskrynklare överhuvudtaget.

Den visar också upp en annan hörnsten av bandet nämligen Tobias himself. Han sjunger inte halvbra, utan helt fenomenalt, precis som en annan av årets överraskningar, Prouds sångfågel Anders Magnell. De sällar sig därmed till eliten av sanslösa svenska vokalister. På den tronen sitter fortfarande Kent Hilli säker, vilket inte är så konstigt då den mannen är en topp 3 i världen.

”Nestor är en kombination av bra musik och visuellt innehåll. Det är något som saknas för tillfället. Det är gjort med glimten i ögat och det syns att vi har kul. Jag tror det är svårt att värja sig mot det. Gillar man stora refränger, bra låtar och att det syns att vi har kul så är det spot on.” Tobias Gustavsson från Peter Johansson intervju. 

Detta säger väl allt om Nestor om varför de dels lyckats, dels kommer bli gigantiska – ifall de väljer att fortsätta. Frontiers records är väl de som gråter mest blod. Gillade man pur AOR som Aviator, där lekfulla keyboardslingor avlöste varandra så är detta lite i samma stil, och just i det segmentet saknades det en grupp, tills nu.

6. The Nightflight orchestra – Aeromantic II

Recension, hyllning eller vänskapskorruption? Är det helt förbjudet att ligga med någon i bandet för att kunna dela ut superlativ i överflöd utan att dyka upp som huvudperson i Uppdrag granskning? Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik.

Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron var det ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Fyra år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, ”Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”. Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till också till högre höjder helt enkelt.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa men betydligt knepigare för andra grupper att skapa låtar som förgyller öronsnäckorna? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa helhetsmagi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notchare.

Att man adderat inspiration från ABBA tydde bara på exceptionell god musiksmak. När bandet uppbringade obetalbar; pure pomp – a.o.r i ”If tonight is our only chance” var måttet rågat på ett positivt sätt. Låten ”Transmission” med sina smattrande Miami Vice synthmattor var också en  given topp-3, precis som pompiga  ”Carmencita seven”. Sist men inte minst  ”Dead of winter”, som var ytterligare ett bevis för hur effektfullt deras dramatiska a.o.r tedde sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Aeromatic II line up:
Björn Strid – Lead and Backing vocals
David Andersson – Guitars
Sharlee D’Angelo – Bass
Sebastian Forslund – Guitars, percussion
Jonas Källsbäck – Drums
John Manhattan Lönnmyr – Keyboards
Anna Brygård – Backing Vocals
AnnaMia Bonde – Backing Vocals

Landskronapågarnas sjätte album krafsar på dörrkarmen. Är det ens möjligt att toppa Aeromantic, utan att slå knut på vare sig kvaliteten eller återupprepandet? Inledande ”Violent indigo” visade dock inte var  vitrinskåpet skulle stå. Visst, det är pompigt, det är ultrasnyggt, men ändå utrustad med en refräng som inte riktigt tränger igenom bruset. Bakom den så skuggar ”Midnight marvelous”. Helt klart en uppryckning, utan för den dels skull överövertyga fullt ut.

Det skeendet uppstår på albumets tredje låt ”How long”. Dyrkar man sitt Toto så lär man avguda detta. Häll över någon liter med lönnsirap made in Vietnam som vi döper till  ”vinnar-mentalitets-stinn-musik” över Totoeskapismen, så är detta vad som kommer ut i andra änden. För mig är det dock på ”Burn for me” som gåshuden utkristalliserar sig på riktigt. Korsar man Motownsväng med amerikansk radiorock i kombination med melodifingertoppskänsla från helvetet är det bara att abdikera. Alla pusselbitar är fernissade med bladguld innan det lagts klart något som borgar för musikalisk genialitet. I ”Chardonnay nights” fortsätter bandet att leverera utomjordiskt sköna rytmer. Med ett ”Eye of the tiger komp” skapar de, utan att sno för mycket, något som numera kan etiketteras som The Night Flight Orchestra musik det vill säga uppdaterat retro. Parallellt blir i alla fall jag typ glad över det som kommer ut ur högtalarna – det är helt klart toner att bli på gott humör av!

Det finns bara ett band som kan jämföras med TNFO. Vi behöver bara kika över axeln till vårt östra grannland för att finna dem. Förutom undernärda backhoppare, vodkaeufori, rallykamikazes , skelögda spjutkastare och  självmordsbenägna knivkastare har de Brother Firetribe. Deras gemensamma nämnare är: hitkänsla, en schizofren högsta lägsta nivå, uppdaterad retro, men framför allt att de deras musik associeras till en klarblå sommardagvistandes i bilen med stereon på allra  högsta volym. Skillnader mot många andra aor-band är att man i nästa sekund väljer att krocka den mot bergsväggen, medan man i TNFO/Brother Firetribe fall istället fortsätter till en hipp badstrand där man beställer en somrig drink och njuter av vinden som förgäves famlar efter hårvolymer från en svunnen tid. TNFO är ändå de som blandar mest och bäst, vilket gör att det inte är lika lätt att avfärda dem som fanbärare av AOR (gubbrock  dvs något negativt i alltför mångas ögon), utan snarare lika hippt och modernt som exempelvis The Struts och Halestorm.

Efterkommande ”Change” ändrar musikskepnad, men utan att tappa greppet om kvalitetsstafettpinnen. Efterkommande ”Amber through a window” däckar lyssnaren med lättsamt majestätisk radiorock. Jag kommer instinktivt att tänka på Dilbas G.R.A.V.T. underskattade platta Revolution från 2003 som hon skrev med  Per Aldeheim. Det är liksom samma karga ljudlandskap tillika refräng som breder ut sig. Det är ju sådana här låtar som man som musikälskare vill addera till sin melodisamling.

”I will try” får jag vibbar av såväl Tears for fears som Mike and the Mechanics. Dessa förebilder går ju inte av för hackor precis. Det gör inte denna laidbackkonstruktion heller. Att den fungerar som en skön kontrast till det vi serverats tidigare förstärker helheten. Nionde låten har the döpt till ”You belong to the night”. Även denna förklädda poppärla med rockinslag ändrar låtlandskapet totalt. Att variera sin musik för varierandets skull är inte alltid en framgångsfaktor. Men när varje musikstycke var för sig är små mästerverk i sig själva har man som artist eller grupp lyckats med det svåraste man kan utföra, nämligen att bibehålla en helhet fast med genant variation. Efterkommande ”Zodiak” är definitivt inget undantag även om jag upplever den som aningen för tjatig.

Nästa låt ”White jeans” avfyrar årets absolut snyggaste inledning. Asia-synthar och ett ultra tungt riff attackerar varenda sinne och muskel i kroppen. Att refrängen är i paritet med inledningen och melodin skapar är hörnbitar som i sin tur bildar synergieffekter till en topp-3 på albumet. Discoinfluerade ”Moonlite skies” drar ner på distades gitarrer och tempo utan att tumma på kvaliteten. Albumet avrundas med bonusspåret ”Reach out” ett alster som sällar sig till första låten genom att den är okej, men inte mera.

Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 13 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara. Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits,  dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå. Precis som i kollegorna i Proud tidigare i år väljer de att anamma ett black metal koncept: totalt balladfritt. För mig spelar det absolut ingen roll ifall de väljer att inkorporera en näsdukstingest eller inte.

Efter sex plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gjort det eftersom då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum eller Stefan Löfven. I deras genregryta upphävs gränserna mellan musikstilarna, utan att egentligen undergräva genren i sig, ett konststycke få i branschen lyckas balansera upp och komma undan med.

Bandets flirtande med 70-80-talet gör att de fungerar som en tidsmaskin genom sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid. Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet. Reach och Art of illusion är två andra svenska band som släppt plattor i år med texter som engagerar, underhåller och fungerar som själsliga reflektorer utan att ha genrepiskan i bakhasorna.

Som sagt, knappt ett 1,5 år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, vilket i sig är en prestation i just sig. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde. I min värld har de i och med  Aeromantic II redan traskat över den tröskeln. Jag måste dessutom höja betyget 4½ till 5 Rocknyttstjärnor med lite mera musikerfarenhet i bagaget, så klart att detta är högsta betyg.

Jag tror att USA  återigen är moget för ett band med ett helhetskoncept det vill säga inte bara stå på scen och hoppas att deras karismer ska räcka till, utan inser värdet av underhållning på scen genom dansare och dylika påhitt som förstärker 2020-talets liveupplevelser. AOR-invasionen 2.0 skulle kunna inledas med att exempelvis inkorporeras till några nya Netflixeskapismer, med lite tur

7. Ronnie Atkins – One shot

Min dyrkan för Pretty Maids kan definitivt inte vara hälsosam. De är Gudar av Gudar i mina ögon. Att recensera gruppens alster innebär att jag måste plocka bort lager av skygglappar. I år  släppre vokalisten Ronnie Atkins släppt sitt första soloalbum utan parhästen? Visserligen lösgjorde han sig från honom genom Nordic union projektet där han slog ihop sig med en annan husgud Erik Mårtensson. Debuten var faktiskt en liten besvikelsen, någon som uppföljaren från Second coming (2018) rådde bot på.

Att mannen inom en snar framtid kommer att dö av sin obotliga cancer är minst sagt tragiskt. Ronnie smider medan järnet fortfarande är ljummet genom jobba på uppföljaren. Pretty Maids musik har en så exceptionell hög lägsta nivå så att det nästa känns genant. Gruppen varierar sin hårdrock genom att infoga olika versioner av de själva.

Ibland poprock, ibland blytung hårdrock och ibland ballader. Konstruktioner som Paul McCartney och John Lennon skulle ge kasta sig över om de varit några år yngre. För det mesta så mixar de dessa musikaliska element så att dessa lager genererar i betydligt flera än var som generellt sett är brukligt i hårdrocksfären.

I duon Ronnie & Kens ådror flyter ett genuint hantverk för att mejsla fram musik i mängder, utan tillstymmelse till att upprepa sig för mycket; en konstart i sig. Vi får inte glömma Ronnies röst! Det är ett verktyg som sticker ut ordentligt i rockbranschen. Dels fungerar den i pop, dels i trash, lite beroende hur han väljer att använda det instrumentet. Mest effektfullt blir det i låtar där han skiftar från aggressivt till normal tonläge som i låten ”Virtuall brutality” från Planet Panic 2002.

LINE-UP:
Ronnie Atkins – Lead and Backing Vocals
Chris Laney – Rhythm Guitars, Keyboards and Backing Vocals
Allan Sørensen – Drums
Morten Sandager – Keyboards
Pontus Egberg – Bass
Anders Ringman – Acoustic Guitars

Lead Guitars/Solos
Pontus Norgren, Kee Marcello, Olliver Hartmann, John Berg, Chris Laney

Additional Backing Vocals
Chris Laney, Linnea Vikström Egg, Olliver Hartmann, Bjørn Strid

På denna debutplatta så skulle detta kunna vara spretigare än helvetet själv. Dels för att detta indirekt är hans första soloplatta, dels att döden punktmarkerar honom. Njet så blev inte fallet utan här serverade han oss fans Pretty Maids musik, precis det vi vill ha. Enda skillnaden är att de lite snabbare låtarna bytts ut mot de aningen mer aoriga. För mig är det a match in heaven, det vill säga en win win.

Sjukdomen tycks inte påverkas hamns röstkapacitet. Ronnie sjunger lika magiskt som han brukar. Den höga lägsta nivå motorn är också en faktor som implementerats. Det existerar inga halvmesyrer helt enkelt. Låtarna som som sticker ut över mängden är dessutom osedvanligt många. ”Real”, ”Scorpio”, ”One shot”, ”Subjugated”, ”Frequency of love”, ”Picture yourself” och ”I prophezsize”.

Ett Gudomligt bra melodiöst hårdrock album som krockat med ett antal andra sådana under samma år. Vi får inte heller förglömma de duktiga musikerna på plattan som också bidrar till detta mästerverk. Värst i klassen är svenske Chris Laney som dels producerat albumet, dels bidragit musikaliskt samt agerat som ett melodiskt musikkompass för Ronnie under process om det verkligen skulle  kunna iordningställa albumet överhuvudtaget.

8. Spektra – Overload

Bakom det lite James Bondaktiga namnet Spekrta döljer en av Brasiliens mest lovande unga rocksångare: BJ; dessutom en utan nämnvärt mycket accent. Han har grundat musiken i sin kärlek för klassiska melodiösas hårdrocksband som Journey, Foreigner, Winger och Danger Danger. BJ är vokalisten bakom micken i Tempest och vapendragare till Jeff Scott Soto’s musikkonstellationer som Jeff Scott Soto Band/ S.O.T.O sedan 2009, där han  både körar och spelar gitarr.

Att W.E.T injicerade Intermission med högre doser av Talisman-inspiration var bara en försmak av komma skulle i år. Ville man ha sin Talisman med  ännu mera mognad så var debutalbumet från Spektra en tidig julklapp. Att så skedde berodde främst på tre aspekter. Först och främst är Frontiers presidenten Serafino Perugino ett ohämmat fan av Talisman, för det andra så är kopplingen mellan Jeff Scott Soto och Talisman uppenbar, och för det tredje så hänger sig BJ att åka runt på festivaler genom att spela just Talismanlåtar.

En dag på jobbet kontra bästa versionen av sig själva? I detta fall var  de inte ens på jobbet, utan i ett parallelluniversum med full musikalisk klarhet. Alessandro Del Vecchio mannen som utan tvivel kan matcha såväl Erik Mårtensson som Magnus Karlson när det kommer till att utnyttja all vaken tid på dygnet var återigen spindeln i musiknätet.

I mina öron har en betydligt lägre högst lägsta nivå än ovannämnda. I år har hans arbete med Toby Hitchcock genererat i  klart-över-medel-resultat, precis som Spektra. Här samarbetar han med bland annat svenskarna Pete Alpenborg  (Arctic Rain) och Michael Palace. Dock är det teamet Jeff Scott Soto och Alessandro Del Vecchio som lagt hela grunden till det som kom ut ur högtalarna. Som sagt att diktatoriskt kontrollera allt som rör ett projekt kan ibland ha sina fördelar, men att samarbeta med andra är helt en långsiktigt vinnande faktor när det kommer till reducerandet  av hemma blindhet.

Bandet i sig bestod av idel italienare. Grymme gitarristen Leo Mancini, basisten Henrique Canale och Edu Cominato på trummor. Det är av naturliga skäl inflation av Jeff Scott Soto i denna halvkorta recension. Han producerade albumet, var delaktig i låtskriveriet och agerade backgrundsångare. Ett stort antal fans upplevde  att hog tar för stor plats. För mig var det helt tvärtom.  Jag uppskattade att de stöpte om  mixen så att den mångt om mycket skulle kunna vart duetter. När det kommer till Jeff karismatiska röst fanns det inga nackdelar med detta tilltag.

På Overland var  skapandet av en egen identitet något upphovsmakarna inte ägnade en nanosekund till. Istället lades hela fokuset på att konstruera stadiumrock anthems, vars syfte var att inte släppa taget om nynningsmuskeln för de människor som älskar rock. Lyckades de? Mission was complete med ett starkt MVG (5). Detta är musik som sätter sig från  allra första tonanslag, men även i det längre tidlösa perspektivet.

Spektra slår an nivån på inledningstitellåten ”Overload”. Där kunde äventyrert slutat utifrån att många av Frontiersprojektet pumpar upp sin hypade släpp med 2-4 stycken riktigt starka kompositioner…för att låta resten drypa av standard.

Så var inte fallet med Overload! I rask takt avlöser ”Runnin´out of time”, ”Just because”, underbara balladen ”Since I found you” och  ”Our love”, ”Breakaway”, ”Don´t matter”, ”Back in the light”, ”Forsaken” och ”Behind closed doors” titellåten. Oops! Det var 10 av albumets 11 låtar!

Däckad eller knockad passar båda bra in av det som skedde efter jag lyssnat in mig på materialet. Alstret hamnade inte jättelångt ifrån W.E.T´s monumentala fjärde album. Ärligt, skulle lika gärna kunnat placera musiken betydligt högre upp i musikkierarkin än utfallet i denna lista. Återigen så blev ursäkten att det faktiskt varit ett helt exceptionellt år när det kommer till att släppa helgjutna kommande klassiker.

9. Newman – Into the monsters playground

Jävla britt, här kommer han och förstör SM i melodisk hårdrock/AOR!! Vilka jäkla fasoner, komma här och spela europeiskt märkvärdig! Skämt åsido, killen är en aor-trotjänare som äntligen får sin belöning efter åratal av slit framför och bakom musikkameran.

Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med permanentat hår, Kennedymordet eller Prins Bertil, men mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym. För mig var han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya yngre förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag sedermera förkastat till andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattades liksom, mycket av musiken föll på epitetet intetsägande; vilket instinktivt ledde tankarna till kultgubben Stan Bush. För mig klev Steve Newman ut ur anonymitetsskuggan via underbara Ignition (2020) Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga var  a match made in heaven.

Var det så att han på allvar skulle samsas med storheter på den globala aor-arenan i fortsättningen? Svaret fick vi i år, endast ett år efter Ignition. Into the monsters playground är träffande nog ett rejält monster. Finskt vemod är minst sagt en fråga för 2700-talets terapeuter, dessvärre hamnar inte det svenska melankoliska lynnet långt efter.

Brittiskt vemod, hur är det möjligt, existerar det ens? Jo då, Newman är den melodiska rockens raka motsats till glättiga Nestor, Crazy Lixx och The Night Flight orchestra.

Produktionen är makabert befriande anti-aorig, dels är den parallellt rosafluffigt glättig. Denna diskrepans låter onekligen som en svår nöt att knäcka, men allas vår nyvunna AOR-hjälte Newman löser den med bravur. Steve lyckas fullt ut skapa kontrast till kalkylerande Frontiers projekt. I hans AOR- och melodiska progressiva hårdrock existerar det en genuin musikalisk själ som han återigen levererar med ett helvetiskt självförtroende.

Albumet är helgjutet, men ”Start the fire”, ”Icon”, ”Don´t come runnin”, ”Hurricane sky”, ”I´ll be the one” och ”This life alone” är alla kommande AOR-classics! I åttonde låten ”Give me tonight” går han dessutom bärsärk genom att skapa en melodisk ”Fast as a shark” (Accept) eller Rainbows ”Kill the king”.

10. Ches Kane – Ches Kane

Sydwalesiska sirenen Chez Kane tycks varit född i fel årtionde! Grungen kom, såg och segrade. Den melodiska hårdrocken fick sig se sig övermannad, nedslagen och styckmördad av denna otyglade genre. Det hindrade dock inte Chez från att dyrka det som varit. Hon hennes två syskon Stacey & Stephany bildade med fyra killar bandet Kane´d.

De har funnits sedan 2009 och släppt två album, varav deras senaste Show me your skeletons från 2018. Att genrebestämma dem är inte det enklaste, men modern rock låter väl som ett bra epitet, lite typ Halestorm?

Danny Rexon från Crazy Lixx gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera hennes solodebut, utan också skriva låtarna och texterna.

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Det ska tilläggas att det faktiskt existerar ny aor/melodisk hårdrock på fel sida av 2000-talet med kvinnliga frontfigurer som Issa, Martina Edoff, Sharon den Adel (WithinTemptation), Orianthi, Charlotte Wessels (Delain), Taylor Momsen (The Pretty Reckless), Angelina Rylin (The Murder of my sweet), Jessica Wolff, Tåve Wanning (Adrenaline Rush), Elize Ryd (Amaranthe), Anette Olzon (The Dark Element), Nina Söderquist (Heartwind), Melanie Stahlkopf (She Bites), Amanda Sommerville, Noora Louhimo (Battle Beast), för att nämna några.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bär musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han har verkligen städat runt i 80-talets obskyra som klassiska aor-plattor. Det dånar av konstanta ekon från det förflutna.

Hade plattan släppt under 80-talet, så hade den nämnts i samma anda som Pat Benetar, Vixen och Robin Beck. Det är djävulskt snyggt utfört. Att sno för mycket får en bitter eftersmak hos lyssnaren, men att sno lagom är en konst i sig, och det har käre Danny utan tvekan lyckats fullt ut med. Precis som Nestor har Chez & Danny lyckat skapa något som är fejk, men inte låter som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker.

Då i princip alla låtarna är gudomliga så behöver jag inte gå in och detaljberätta varje låt för sig. Självklart finns det låtar som jag föredrar framför andra. Inledande ”Better than love” är en sådan, precis som efterföljande ”All of it”. Den dutt i duttiga  keyboard ledda ”Too late for love” som troligtvis är albumets kronjuvel. Därutöver sällar sig den Bon Jovi-inspirerade ”Ball´n chains”, ”Rocket on the radio” samt avslutande ”Dead end street” till det gänget. Med detta sagt, om två månader så skulle denna  jag-föredrar-lista se helt annorlunda, så hög är faktiskt kvaliteten.

Trots att Danny gör precis allt rätt när det kommer till dosering av körer, produktion, variation och råplagiering, så hade hela huset fallit ifall rösten varit sisådär. Chez Kane har verkligen tillgång till ett instrument som varken norska sångfågeln Issa eller svenska Angelina Rylin kan ståta med.

Hon bara har DET! Utan henne hade som sagt materialet inte lyfts till de höjder där musiken faktiskt befinner sig. Det ska bli ytterst spännande att höra uppföljaren som enligt planering sker med samma besättning. Kan Danny & Chez verkligen toppa detta, utan att stöta på patrull av hemblindhetsarmén , jag tror ärligt talat  inte det.

Ett försök till en kortfattad analys

Frontiers Records

Jaha då var det dags igen! Frontiers records radade återigen upp ett antal trumfkort som genomsyrade denna 30-topp lista. Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records enväldshärskerier. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konsstrycket?

Absolut inget kan ta ifrån italienarna dess särställning. Dock greppar de något som för många är lika med något som tillhör det förgångna. De flesta musikexperter upplever den melodiska hårdrocken/AOR som djupt död och begraven. Andra större skivbolag vill  helst inte röra genren med tång i ens.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för några genrer som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – aor och melodisk hårdrock. Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt påp kyrkogården. De är länken till det förflutna och  framtiden, det vill säga en där kidesen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått.

Alessandro Del Vecchio

Erik Mårtensson och Magnus Karlsson, men i år får de vika ner sig för multinstrumalisten. Alessandro överträffade sig själv detta år. Först och främst via Spektra och Toby Hitchcock, men han hade även fingrarna i andra syltburkar som bland annat Issa, Groundbreaker och Hardline.

Värt att nämna att han skrivit tillsammans med svenske Peter Alpenborg (Arctic Rain) två av årets bästa låtar: Robin McAuley´s ”Thy will be one” och ”Standing on the edge”. Alpenborg tycks blivit Alessandros trognaste låtskrivarpartner. På nästan allt som italienaren varit med på kan också Peter ta åt sig äran för.

Hatten av för denna arbetsnarkoman som trots inte alltid hög lägsta nivå ändå får till konstruktioner som få människor är kapabla att matcha.

Svensk och nordisk hårdrock

Överdjävligt, det har varit ledordet de senaste fem åren när det kommer till mängden av högoktaniga svenska grupper/artisters releaser. I år måste beyond överdjävligt implementeras! 19 plattor av 30 var svenska, 6 av de 10 bästa var svenska. Då räknade jag faktiskt in Chez Kane som svenskt, något man självklart kan tvista om i evigheter.

Finland sak är vår sak! Njaa, inte riktigt, men att även de är hovleverantörer av hårdrock är inget understatement. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så saknades helt enkelt den sista kvalitetspusselbiten, så inget finskt på denna lista.

Allas vår Ronnie Atkins fick  förtroendet att företräda Danmarks på listan. Att Volbeat släppte en superb platta hjälpte föga, då detta mästerverk fick flytta på sig på grund av listans huvudsyfte: melodisk hårdrock.

Norska grupper lyste med sin frånvaro. Det betydde inte att det saknades kandidater, tvärt om. Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Kens Dojo,  Nightfox, Memoria avenue och Zelbo förgyllde året, men utan att överglänsa.

Övriga länder på listan

Sverige ockuperade 19 platser om man räknade in Chez Kane, Danmark 1 placering. Det blev liksom inte mycket över att slåss för de andra nationerna utanför Norden. Storbritannien  (exklusive Chez Kane) hamnade på en hedersam andra plats via 5 bidrag på listan, USA skuggade eftehängsamt med 4 placeringar,  sist men inte minst Brasilien  med en placering.

Bästa debutalbum

Art of illussion, Chez Kane, Nestor och Ronnie Atkins var de debutanter som glimrade mest och bäst.

Överraskningar på listan

För mig var Phil Vincent en individ som flugit under min radar. Denne slog till med sitt jämnaste album ever, en prestation som räckte till ett inträde till topp-30.

En annan någorlunda osynlig artist som jag missat tidigare var Steve Newman. I och med utmärkta Ignition som kom ut 2020 fick jag på allvar upp ögonen för denna begåvade människa. Året efter toppade han det albumet, och tog sig därmed in på en oväntad topp-10 plats

Dance-AOR

Dance-AOR myntade jag förr året. Det innebär att jag kategoriserade grupper i en ny subgenre. Behovet av att inkorporera genren med något nytt kändes som något nödvändigt. The Dirty Youth,  Normandie, Smash into pieces, Icons for hire  Pink, Avril Lavinge, Milys Curys, menar jag spretigt nog skulle kunna infogas i just Dance-AOR.

Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut, år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR, där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta.

Nu var det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen Dance-AOR. Visst, jag kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Nu har vi i stället Dance-AOR att orientera  och förhålla oss efter!

Continue Reading »

2018 – året som gått

2018 var ett sjusärdeles stekhett år för vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter. Det fullkomligt sprutade ut kvalite från alla de håll och kanter. Att svenska grupper varit så totaldominanta har aldrig hänt under denna listans 7-åriga historia. 17 av 29 plattor är otroligt nog svenska, hur är det ens möjligt? Det bor ju bara 10 miljoner i detta land!

Känner mig lyckligt lottad att jag lagt ner Sisyfos-shoppandet av CD, ett dysfunktionellt beteende som utifrån mängden av bra musik 2018 skulle spräckt alla ekonomiska ramar och indirekt devalverat kommande San Sebastien resan till ett Vandrarhem i Finspång.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik rock blog.

Underverket Frontiers

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i a.o.r-syltburken, är numera  helt otänkbart.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Det finns dock fler trotjänare som levererar bra melodiös hårdrock och AOR som exempelvis: Escape music, AOR Blvd records, Rock Candy med flera, dessa eldsjälar får inte misskrediteras.

Alla årets album släpp från Frontiers. De med fest text är de som tagit in sig på denna eminenta lista. De som är kursiverade är av Nordisk karaktär.

Rick Springfield, Ammunition, Lione – Conti, Labyrinth,  Mike Lepond´s Silent assasins, Dukes of the orient, 

Revertigo, No hot ashes, Bullet boys, W.E.T, Kip Winger, FM, Perfect plan, Stryper,  Issa, Lords of the black,

Vega, Jazzy Pearl, Refugee, Sunstorm, Amanda Sommerville´s Trillium, TNT, Cliff Magness, Graham Bonnet Band, 

King Company, Airrace, 3:2, Enuff Z´Nuff, Primal Fear, Uriah Heep, Treat, Snakes in paradise, Groundbreaker,

Seventh Wonder, Nazareth, Impllitteri, Creye, Crazy Lixx, City of thieves, Ten, Stephen Pearcy, Nordic Union, Holter,

James Christian, Animal drive, Two of a kind, Destinia,  State of Salazar, Doomsday Outlaw, Magic Dance, Johnny Giolli,

Devil´s hand, Coreleoni, Geoli – Castronovo, Red Dragon Cartel, Dream Child, Praying Mantis,  Shiraz Lane.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Utifrån årets lista är är det fler svenska band än någonsin, vilket inte säger lite, som sagt vi är ju bara 10 miljoner människor. Hur kan det komma sig att detta sker? Vilka eklektiska framgångsfaktorer har blandats till detta?

Whats in the water II;  i Örnsköldsvik;  Kenta  Hilli (Perfect plan) och Janne Hilli (Days of Jupiter)?  Till råga på allt är de släkt. Gener eller månne vattnet i sig, vilka naturkrafter döljer i den staden.  Här följer några ingredienser till denna lyckosamma brygg som numera är en informell musikinstitution.

• Det nordiska klimatet: mycket kyla, nederbörd och gråmulet. Utifrån att uteserveringarna lyser med sin frånvaro, måste vi göra andra saker än att fika och umgås ihjäl oss. Kreativitets möjlighets framgångsfaktor att vårda och hålla på med att exempelvis skapa musik.

• De kommunala musikskolorna -en klassiker, en grogrund i kombination med nya friskolor som exempelvis Rytmus musikgymnasium.

• Vi får lära oss engelska sedan barnsben parallellt med att svenskan i sig ligger nära engelskan utifrån att undvika accenterier typ amerikaner/tyskar som ska börja prata accentfri svenska, det slipper vi helt enkelt.

• De som fått blodad tand på musikskolan har nästintill gratisreplokaler på fritidsgårdar eller typ Studieförbund. Det är inte för intet som vi kan åtnjuta nästintill kostnadsfri utbildning i konsten hur man skapar och producerar samt ett ställe att vara på, just för att vi  världens mest föreningstätaste land.

• Melodifestivalen har alltid varit gigantiskt i Sverige, och är så fortfarande. Melodierna har hamnat i fokus vare sig vill eller inte. Låtskrivare har hamnat där vare sig de egentligen vill eller inte, om de i grunden är hårdrockare eller inte.

• Vi är exceptionellt duktiga på att ”låna” från andra artister, grupper eller genrer, för att senare stöpa om eller uppdatera ficktjuverierna till någon eget, och i många fall unikt.

• ABBA som dessutom fick sitt genom brott 1974 i just Melodifestivalen satte ribban högt hur viktig en riktigt bra refräng är, därefter följde Secret Service, Roxette, Ace of Base, Max Martin, Shellback, Swedish house maffia, Avicii och så vidare och så vidare.

• Den melodiösa hårdrocksvågen som svepte över världen på 80- talet fick fotfäste i Skandinavien, men släppte aldrig riktigt greppet i det kyliga Norden. Det skapade en positiv kultur för genren i sig precis som att vi är bra i hockey typ. Många band från tiden spelar fortfarande typ Europe, Treat, Alien.

• Melodifestivalen igen. Trots hatkärlek bland befolkningen tror jag att den melodiösa hårdrocken inte varit så informellt stor som den är utan medverkan H.E.A.T, The Poodles, Eclipse, Dynazty med flera. Ungdomarna har fått upp ögonen att sådan musik faktiskt existerar.

• Synergieffekterna av många kända band/musiker är att de oftast skapar sina egna studios i Sverige, nära sina familj. Det medför att band från andra länder kommer till Sverige, och inte tvärtom. Det medför att studion i sig fungerar som nav där nya förmågor introduceras och fortplantar in sig i den melodiösa hårdrocken.

• Det Socialdemokratiska långa väldet från 1932 -1976 har förutom det svenska Folkhemmet/ Socialdemokratiska välfärdsstaten, också velat tagit på sig ett globalansvar att hjälpa människor i utsatta länder därav namn som Wallenberg, Dag Hammarsköld, Olof Palme med flera. Vi är ett litet land i norra Europa som hittat vår nisch i att vara bäst i klassen när det kommer till demokrati, vare sig det gäller att ta emot människor från andra länder, eller mänskliga rättigheter generellt sett. Det i kombination med att vi per capita har mest föreningar i Världen skapar ett klimat där alla får komma till tals, där alla kan lyckas, typ ett Socialistiskt Amerika, fast mer rättvist.

• Jag tror elitmentaliteten:  ”att vara bäst i klassen” smittat av sig på befolkningen på gott som på ont. I och med att så många svenska grupper och artister kan ståta med superkvalitet, så är det i det fallet en positiv sak av samma mynt.

• Det eklektiska utbudet av duktiga musiker, producenter, studios, körsångare, mängden band, olika hårdrocksgenrer skapar hybrider av hybrider ,någon som indirekt genererar till en självgående kultur som hela tiden reproduceras.

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2018

Nordic Union

Outshine, Thundermother, Revertigo, Treat, W.E.T, Grand Design,  Jaded Heart (Swe/Germ), Free from sin, 

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox, Aerodyne, Alastor, Carriage, 

Hypnos, Senior management, Alicate, Engel, Nordic Union (Swe/Denm), Carptree, Johan Darius, Shout, Greenleaf.

Treat

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, Avatar, Mother misery. 

Soul Excahange, Hexed,  Tad Morose, Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, The Palth,

Ryan Roxie, Hardcore Superstars, The sea within, Von Baltzer, Graveyard, Instant Clarity, Peter Jöback.

Perfect plan

The cruel intentions, The ink river, Bodinrocker, Black Paisly, Snakes in paradise, Freak kitchen, Dead Express, 

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch, Supraluna.

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind,  Reach, Universe infinity, Greybeards, Ghost, 

Heartwind

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, Groundbreaker, Taste,

Manimal, Second sun, Creye, Dynazty, Hank Erix, Kenny Leckremo´s spectre, Osukaru, Seventh Wonder,  Salva.

The Swedish funk conection, Deville, Amaranthe, Seventh Dimension, Prins svart, Normandie, Electric Boys, 

Seventh dimension,  Domkraft, Veonity, Nekromant, Thomas Silver, Mile.

Days  of jupiter

Beyond the katakomb, Iron lamb, The Heard, Hypnos,  Follow the Cipher, Hazemaze, Stoneface, Snowy Shaw. 

Secret society,  Peo, The Night Flight orchestra,  Peter H Nilsson, Black rose,  Source, Care of night, Saffire.

Palace, Spiral skies, State of Salazar, Rikard Sjobloms gungfly, Roine Stolt´s the Flower king, Mia Klose.

The Six foot six project, Electric earth, Riot Horse (Swe/Den).

R.I.P The Poodles

Bandet släppte 7 stycken kvalitetsstinna studioalbum mellan 2006 – 2018. De avslutade värdigt genom att sluta cirkeln precis som de inledde sin karriär genom att spela in Prisma, en platta bestående av tolkningar av andra artisters och gruppers låtar.

För mig har The Poddles hamnat strax under musikgudar som Treat och Pretty Maids. De gemensamma nämnarna har varit hög lägsta nivå, varierat material, snygga sticks, och nya grepp det vill säga flerdimensionell melodiös hårdrock. Ni kommer att vara saknade.

We want to take the opportunity to announce the end of The Poodles journey together as a band, and what an amazing experience it has been! Over the last 12 years we have travelled the roads together, created beautiful music, faught, laughed, loved, and dreamed! Alas, every ship must find a port e no matter how great the journey!

”We have cherished every moment and every encounter along the way. We want to thank the many people who helped and collaborated with us, some only briefly, others for longer periods of time; all in the service of rock! You know who you are!Also a very special THANK YOU to our fantastic fans and audiences for following us on the road, appreciating our music and for supporting us in every way! Without you, nothing of this would have been possible, we wish you all the very best!!!”Now, the future is yet to be written and we hope to see you soon, somehow, somewhere!Salute and Farewell for now! 

Frontiers rock Festival in Sweden

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

En CD-epok gick i graven

I oktober förra året bestämde jag mig för att sluta köpa någon form av fysisk musiklagring. Jag hade sedan barnsben samlat på vinyl och fick väl ihop cirka 1500 stycken sådana innan jag började köpa cd-skivor runt 1990. Den dyra trenden höll i sig till 2017. Från och med 2018 är det bara Spotify som gäller.

Hur många cd som samlade damm ha jag faktiskt inte vågat räkna på. 6 fyllda svarta Billyhyllor skvallrade om att det var betydligt fler än 1000 stycken. Jag köpte nog cd för cirka 25 000 kronor om året. Jag var storkund hos Ginza, ett köpbeteende som eskalerade för varje år som gick.

Spotify listor är användarvänliga, miljövänliga och omedelbara. Det är schizofrent lätt att dela musiken hos typ vem som helst. Dock är de opersonliga, och anonymiserar på ett sätt hela grejen med att lyssna på musik, vare sig det var vinyl eller CD.

Lite Kuriosa

När den första cd-skivan för 35 år sedan lämnade Philips fabrik i tyska Hannover hade utvecklingen av skivan pågått i flera år.Under utvecklingens gång började Philips samarbeta med Sony, vilket medförde vissa avgörande förändringar av cd-skivans design.

1. Storleken

Philips prototyp för cd-skivan hade en diameter på 11,5 centimeter och rymde en timmes musik. Sony vill dock ha en längre speltid och därför får det plats 73 minuter på en cd-skiva. Samtidigt krävde Sony att skivan skulle passa i en japansk skjortficka, som är tolv centimeter bred. Därför blev cd-skivorna tolv centimeter i diameter.

2. Hålets storlek

Philips fick bestämma hur stort hålet i mitten skulle vara och det slutade med att det blev precis lika stort som ett dåtida holländsk tiocentsmynt, som på flamländska kallas för en dubbeltje.

3. Världens första cd-spelare

Sony lanserade den 1 oktober 1982 världens första cd-spelare – CDP-101. En månad senare släppte Philips sin motsvarighet – CD100.

4. ABBA var först

Kort efter lanseringen av cd-spelarna kom de första cd-skivorna med musik och det första albumet som trycktes på cd var ABBA:s The Visitors, som året innan hade släppts på vinyl.

5. Streaming dödade cd:n

Till dags datum har det sålts över 2,5 miljarder cd-skivor, men numera har cd-skivan avlösts av strömmande musik. I dag utgör strömningstjänsterna för 85 procent av musikmarknaden i Sverige. (lånat från PC tidningen)

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

Årets bästa kategorilösa platta

Peter Jöback – Humanology

Jim Jidhead, Göran Edman, Rick Atzi,  Tommy Karevik, Mikael Erlandsson, men många glömmer bort Peter Jöback. Visst, hur aor är de mannen vanligtvis? I och med hans nyaste alster har han dels lagt till med tyngd, dels sjunger på engelska, finns det embryon till genren.

Killen är ett geni, kalla det 60-tals- aor eller blås-aor, det är lika mycket aor som andra grupper vilka kategoriseras i high-teach-aor för exempel. Inte ett dåligt spår, en produktion med tyngd, variation samt en gudabenådad röst. Humanology är en genreöverskridande gryta som puttrar av gospel, 60- och 70-tal, pop, disco, soul, name it. Det gör ont i kroppen utav all kvalitet.

2018 års bästa album

1. Treat – Tunguska

När det gäller Treat såväl som Pretty Maids finns det en risk för partiskhet i mitt fall. Jag försöker att vara så ärlig mot mig själv utifrån hur bra deras senaste alster egentligen är. En gemensam nämnare för att ovannämnda band är att de funnits bland mina topp-5 sedan den inledde sina karriärer, vilka är tämligen lika.

Varierade låtar, kontrasterar mjukt med tufft,  hög lägsta nivå, sköna arrangemang, oväntade sticks och poprefränger. En annan gemensam nämnare är ett båda bandet haft ett uppehåll. Båda banden återfinns på Frontiers records, samt att de lyckts leverera 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats ståta med.

Robban Ernlund har en mycket distinkt och ren röst,  som numera låter bättre än någonsin, trots att jag ibland blir lite tvekande i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är det vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Bandet har sedan singeldebuten radat upp melodiösa hårdrockhits, detta album är verkligen inget undantag. Varför kommer denna platta före de andra, när det finns så schizofrent mycket bra plattor på listan?

Anders Wikström låtskrivarmagi får mig subtilt att inte tröttna på låtarna. Det liksom finns en dimension till på deras musik. Detta popmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte, dock få förunnat, Treat tillhör definitivt top of the class.

2. The Struts – Young and dangerous

Herrejesus, eklektisk rockpop på steroider, på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night flight orchestra utspädd med lite Vega? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat; jag blir gråtmild.

Jag blir helt enkelt glad av musiken, vilket inte alltid är fallet i mollorgierna. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent, fantastiskt. Deras inspiratörer härstammar från ikoniska grupper som Queen, Sweet, och framförallt Slade det vill säga pure  Classic rock

Om många aor förståsigpåare har med Steve Perrys sömnmusik ser jag ingen anledning att inte ta med denna otraditionella platta. Mina favoriter är  många, men måste jag välja så får det bli: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″,  vilket otroligt nog nästan hela plattan.

3. Days of jupiter – panoptical 

Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiter. Panoptical är deras fjärde i ordningen. De är crossoverband, precis som Stone Sour, Six: A.M, Three days grace,  Shinedown och Halestorm.

Monumental amerikansk radiorock i kombination med klassisk hårdrock av bästa märke. Det sylvassa låtmaterialet, de medryckande refrängerna och de tunga riffen är precis som på deras förra platta och debutalbumet – världsklass.

Förutom sista låten är alla låtar karvade i kvalitet. Den första hälften är starkare än den andra. De låtar som höjer sig över mängden är ”Swallow”, ”We all die young”, ”I am fuel”, ”Why”, ”The end will begin again” och ”Edge of everything”.

Janne Hilli kraftfulla stämma är överjordiskt passande till bandets musik. När jag hör denna maestro på sång kommer jag alltid att tänka på Evergreys frontman Tom Englund. De har melankoli i sina röster så det räcker och blir över mycket, svärta och smärta. Det kan inte vara någon tillfälle att såväl Perfect Plan som Days of jupiter båda kommer från Örnsköldsvik, och båda sångarna heter Hilli i efternamn, de är nämligen bröder.

Vissa har bara känslan att skapa variationer i ovariation, utan att det känns som upprepningar i kombination att refrängerna är superstarka generellt sett. Pretty Maids och Treat tillhör den kategorin precis som Days oj jupiter. Dock är väl just variationsnivån inte lika stark som nämnda grupper, en akilleshäl om man ska vara lite petig.

Kvalitet är inte alltid framgångsfaktorn – tyvärr. Sveriges svar på Shinedown, de har potentialen att bli ett världsnamn, hoppas de har timingen och turen också. Vilket album:))

4. Kissin Dynamite – Ecstasy

Oj, för mig årets största överraskning utifrån att jag dissat deras första två album dels på grund av stil, dels på grund av kvalitet. Deras förra platta samt deras nya föll medveten under min bandradar.

En låt är ingen, två en lyckoträff, men när topplåtarna radar upp sig så som de gör på denna platta är det bara att konstatera att bandet utvecklats i minst sagt rätt riktning.

De chockerande klockrena hitsen är sådana andra band skulle böna och be om: ”I´ve got the fire”, ”You´re not alone”, ”Superhuman”,  ”Waging war”, ”Placebo” och ”Breaking the silence”.

5. The night flight orchestra – Sometimes the world ain´t enough

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av aor grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig, men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar.

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra vars medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy ska stå för konststycket att gå i bräschen för aor musiken i världen. Förra plattan hamnade på min lista 2017 bästa plattor på plats, definitivt en av förra årets överraskningar.

Det har knappt ett år, så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike.

Att välja favoritlåtar från albumet är en knepig historia då spännvidden på materialet känns genant varierat. ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona” är i mitt tycke de jag gillar allra bäst.

6. Nordic Union - Second coming

Inte en dålig låt på plattan, ytterligare ett bevis utav Mr Mårtenssons hög lägsta nivå. Det är ingen hemlighet att jag dyrkat Pretty Maids sedan jag först hördes deras mini-lp 1983. Vilket gör denna konstellation till något som Gudarna själva gett de som dyrkar melodiös hårdrock.

Deras debutplatta var en halvjämn historia, där första delen av plattan var magisk, den andra inte lika magisk. I min mening är uppföljaren mjukare än debutalbumet troligtvis en direkt order från huvudkontoret, mer W.E.T, mindre Eclipse.

Inte mig emot, resultaten är i vissa stunder ogripbart. Inleder en grupp sitt album med ”My fear and my faith”, ”Because us”, ”It burns” och ”Walk me through the fire” är det bara att abdikera. Därutöver sticker ”Breathtaking”, ”Outrun you” , ”Die togheter” och ”The best thing I never had”. Helheten slår  lite oväntat W.E.T på fingrarna denna gång.

7. Graham Bonnet band – Meanwhile, back in the garage

Graham Bonnet har en lång karriär bakom sig, han har sjungit med bland annat Rainbow, Michael Schenker Group, Alcatrazz och Impelitteri. Detta album innehåller tretton helt nya låtar, inspelade tillsammans med bandet som turnerat världen runt tillsammans med Bonnet. Soundet och låtmaterialet pendlar mellan hans tidiga grupper.

Utifrån 2016 års platta The Book som överraskade mig stort, fanns alla förutsättningar för något magiskt. Dessa infriades med råge, resultatet blev lysande, trots att spännvidden pendlar mellan neo-classic, aor, melodiös hårdrock och classic rock.

För mig är han en sångare som inte kommer in på en topp 50 på grund av att han periodvis skriksjunger för mycket. Dock är mannen, fyllda 70 år, helt klockren på denna platta.

Känsliga, kontroversiella, provocerande ämnen som Amerikas vapenlagar, pedofili, sekter och rasism, istället för klyschiga kärleksteman; kan bara buga över det initiativet. Det måste vara befriande att sjunga om sådant som berör en, istället för drakar och demoner, ungdomskärlekar och droger.

Mina favoriter är många: ”Meanwhile back in the garage”, ”The hotel”, ”Long island tea”, ”The house”, ”Sea of treas”, ”Man on the corner”, ”America…where have ou gone” och ”Past lives”.

8. W.E.T   - Earthrage

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman) de kompletteras av Magnus Henriksson (Eclipse) och Robban Bäck (Mustasch).

Deras två tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- klassics. Deras tredje alster lever i viss mån upp till de minst sagt uppskruvade förväntningarna. Dock börjar det bli ett mer kalkylerat och i viss mån förutsägbar formel

Det kanske inte är så underlig då Erik Mårtensson minst sagt många järn i eld, arbetsnarkomanernas okrönte konung månne? Ammuntion, Nordic Union och så detta underverk. Har man tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera de inblandade, för mig en forever topp-5 sångare.

Trots att jag föredrar  Rise up från 2013 så är det fortfarande aor i den högre skolan. Plattan inleds med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt efter kommer ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följer ”Kings of the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

9. Heartwind – Higher and higher

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många.

På Heartwinds debutalbum får jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Bästa låten är aoriga: ”Don´t be that girl” tillika en av årets bästa låtar. Andra guldkorn som skuggar är: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”" och ”Too late for roses”.

Bandet består av: Gitarr Göran Engvall (ex-Hitworks), keyboard Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero). Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow) sjunger gudomligt, men det är amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som stjäl showen periodvis.

10. Johan Kihlberg´s Impera – Age of discovery

Oh my God, en av listans absoluta överraskningar. I och med låtarna ”Just a conversation” och ”Why does she care” har gruppen frambringat två av 2000-talets bästa aor-låtar. Det är liksom inget som bara skapas, utan alla stjärnorna måste stå på rad. Därefter följer några andra riktigt bra låtar såsom:

De tre plattorna med bara Impera har inte passat mig så bra; ösig blues-melodisk hårdrock. Trots musikerkompetensen med tanke på att både Matti Alfonzetti (sång) och Tommy Denander (gitarr) ingick i denna kvartett så blev i mina öron det mesta slätstruket och dessvärre djävulskt tråkigt.

På de tre första plattorna skrev Johan Kihberg det mesta av materialet. Han har tagit steget tillbaka och låtit andra sköta den processen. Spontant var det ett av draget som bidrog till hans bästa platta hittills.

Lars Criss är ett kapitel i sig tillika den andra faktorn till denna fantastiska skiva. Han är mannen bakom ett av mina favoband Lions Share tycks vara rustad med magiska fingrar att skapa låtar utöver det vanliga precis som Mats Wikström i Treat, Pretty Maids.

I och med hans inträde har en melodisk ådra smugit sig in där refrängerna och arrangemangen fått blomstra fullt ut. Densamme har producerat bland annat Overland, Niva, Chris Ousey, Radioactive och  Seven.

Förutom de överjordiskt braiga ”Just a conversation” och ”Why does she care” kommer ”Fear”, ”Falling”,  ”The end of the road” och  ”I am I”. 

Killeruppsättning består av: Johan Kihlberg - Drums/Keyboards; Lars Chriss (Lion’s Share)- Guitars; Mats Vassfjord (220 Volt) Bass; Michael Sadler (Saga). Top class sångarna är:  Michael Sadler (Saga) – Lead & Backing Vocals on 8, Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum) – Lead & Backing Vocals on 6, Mick Devine (Seven) – Lead Vocals on 3, 5, 9 – Backing Vocals on 3, 7, 9, bonus track, Nigel Bailey (Bailey) – Lead Vocals on 7, 10, bonus track – Backing Vocals on 5, 10, Nils Patrik Johansson (Lion’s Share, Astral Doors) – Lead & Backing Vocals on 2, 3

11. Perfect plan – All rise

Jesus, vilken röst, var kom den killen ifrån? Kent Hilli frambringar bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, i klass med Jim Jidhed.  Var kom bandet ifrån, och och hur fick de ihop spetskompetensen.  Det visar sig att sångaren Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin?

Lägg till en superb produktion, något som förstärker helheten, dels känns den modern, dels klassisk. Allt känns sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant  eller faktiskt.

I mina ögon är ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”,”Sto ne cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″. Variation är a och o, det har de lyckats med. Dock är rockiga låtar inte riktigt min nisch därav låtar som:  ”What goes around” faller platt till marken.

Jag ser denna platta som en kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Circle, Mikel Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up och Frederiksen/Denander  – Baptism by fire är några av dem.

12. Dynazty – Firesign

Dynazty har på sina 6 album verkligen gått från klarhet till klarhet. Från halvmedioker sleazee, till tyngre AOR och nu kvalitetsstinn melodiös hårdrock. Rune Molin hittades av bandet på My space 2008, från att trevande letat efter taktpinnen har han nu funnit den och parallellt spurtar.

Gruppen levererar sitt bästa och jämnaste album hittills, en formel som låter precis så som man vill att melodisk hårdrock ska låta. Låtarna är minst sagt trallvänliga, men musiken relativt kraftfull.

Adekvata hits saknas verkligen inte. I mina ögon är ”The Grey”, ”In the arms of a devil” och ”Closing doors” skivan tre allra starkaste lysande juveler. Det kanske blir Dynazty som får bära den svenska flaggan genom att breaka utanför den melodiska hårdrockssfären, inte Eclipse eller Creye.

13. Shinedown – Attention Attention

Det är härligt att kunna legitimera plattor som denna på listan som kanske inte borde finnas där, eftersom Steve Perrys sömnpiller återfinns på liknande listor. Kan det rent ut vara så att denna arenarock mycket väl är applicerbar inom melodiös hårdrock/aor genrerna?

Pålitliga crossover bandet Shinedown lyckas återigen leverera ett jämn och varierat låtmaterial dessutom med intressanta budskap. Att de från album  till album rört sig mot mer kommersiella tongångar där klockrena refränger och sanslösa melodier samsas, är mitt block  bara ett stort plus i kanten.

Shinedown har en schizofren förmåga att bygga upp en härlig inramning på låtarna, vilket mynnar ut i bombastiska refränger. Några bra exempel på det låtsnickeriet återfinns i: ”Black souls”, ”Attention attention”, ”Kill your conscience”, ”Pyro”, ”Monsters”, ”Darkside”, ”Evolve”, och ”The human radio”.

I mitt tycke är detta konceptalbum Attention Attention deras jämnaste hittills. Likt ett magnetiskt tågspår, överlappar de dynamiska låtarna varandra – briljant.

14. Jerome Mazza -  Outlaw son

Kansas? Det visade att Jerome Mazza sjönk på braiga plattan Butterfly  från 2017; med just Steve Walsh. Escape Music såg potentialen och samlade ihop samma gäng, minus Steve Walsh. Vår år egen Tommy Dennander står för produktion. Dessutom samarbetar han med huvudpersonen i fråga: Jerome Mazza i att skapa classic rock av hög kvalitet.

Det vore en lögn att skriva att de inte lyckades. Albumet hat precis allt som Devil´s hand saknade (Mike Slammer/Andrew Freeman). Allt från produktion, till låtmaterial och sång är klockrent. Jeromes huvudband är annars Pinnacle Point, där även dansken Torben Enevoldson härskar. De släppte för övrigt en riktig bra platt 2017.

Albumet har egentligen inga svaga länkar. Den låt som jag ändå gillar allra bäst är: ”Streets of fire”, det finns en till version av den låten där Steve Overland från FM gästsjunger. ”Crossfire”, ”Neverland” och ”Undercover love”.

15. Enemy Inside – Phoenix

Oophs, årets Delain eller Within Temptation? Nastassja Giulia sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers. Genren i sig slänger ur sig skönsjungande gudinnor, dock är det få som sticker ut ur mängden. Sterilt/könlöst är  uttryck jag förknippar med genren.

Detta gäller inte Emnemy inside som briljerar när det kommer till att snickra ihop såväl refränger som mörkglättiga melodier bästa. De starkaste spåren är: ”Falling away”, ”Doorway to salvation”, ”Angel´s suicide”, ”Death of me” och ”Oblivion”. Deras version av Texas: ”Summer son (1999)” är helt enkelt mästerlig.

16. Three days grace – Outsider

Kanadensiska Three days grace borgar numera för högkvalitativ arenarock, en process som inleddes på albumet innan: Human från 2015,  en hybrid mellan då- och nutid.

Precis som Shinedown har grabbarna blivit mjukare, mognare, poppigare, mer utrymme för elektroniska inslag, det vill säga mer radiovänliga. Inte mig emot, då de vassare kanterna polerats bort, precis som i aor, medans melodierna fått ännu mera utrymme.

På deras sjätte platta visar de på att de kommit till en fas där gått upp en division. I denna superliga lirar Sixx A.M, Stone sour, Shinedown och Halestorm.

Gruppen producerar gigantiska riff som om det vore det enklaste i världen. Matt Walst, som ersatte Adam Gontier 2013, visar på sitt andra albumframträdande att han är som klippt och skuren för musiken som presenteras.

All killers, no fillers, men måste jag välja några låtar så får det bli: ”Infra-red”, ”The abyss”, ”The mountain”, ”I am an outsider” och ”Right left wrong”,

17. Grand Design  – Viva la paradise

Def Leppard klonerna Grand Designs fjärde platta sedan debuten 2009. Egentligen är jag skarpt emot när musiken ligger så nära en grupps primära förebilder tillika faller på denna listans kriterium nummer 5. Dock, när något framförs på detta excellenta sätt går det inte abdikera.

Thrill of the night från 2014 var deras jämnaste och starkaste so far. Nu övertar Viva la paradise dess plats. Frågan är om det är möjligt att framöver mjölka ur mer melodier från detta koncept, eller om de i större grad kan inspireras av grupper som Fortune, Survivor eller Survivor i syfte ut fylla ut formeln så att säga, vilket jag upplever de bör göra på sin nästa platta.

Med ett melodisinne utöver det vanliga skapas det refränger som ackompanjeras till sångaren Pelle Saether sköna men aningen karakteristiska röst i synergi med en klockren produktion. Alla låtar är faktiskt bra, men de fem jag gillar mest är ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t  hurt”, ”Its only straight from the heart” , Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. 

Hårdrockgurun Janne Stark ingår permanent gruppen sedan 2011. Har man skrivit 3 hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin dos av beundran för mannen

18. Dukes  of the orient - 

John Payne sjöng från 1991 – 2006 i Asia Han har i några år vigt en del av sitt liv till att skapa ny musik, hans första under namnet Dukes of the Orient. Tillsammans med amerikanske Erik Norlander (Last in Line) bär han upp ljudbilder från såväl  Asia som Toto.

Albumet är producerat av Payne himself som medvetet strävat efter ett organiskt ljud utan en massa moderna krusiduller. Det här är ytterst välgjord  stämningsfull melodisk rock, i synergi med drömska synthmattor samt Paynes karakteristiska rockröst, allt detta får mig att älska skivan.

All killers, no fillers stämmer delvis.  För mig finns det några låtar som höjer sig över mängden av kvalitet. De är ”Brothers in arms”, ”Strange days” och ”Time waits for no one”.

19. Amaranthe – The Helix

Hur ska man hantera vrålapan i hörnet utifrån denna lista? Ja, det är inte lätt. Då låtarna i stort sett består av schlagermetal kommer avgrundsvrålet levererade likt ett bortkommet Postnord brev. I näst sista låten ”Iconic” får growlande trollet fritt utrymme, ett stort streck  i min bok.

Förra årets vinnare av denna lista: Cyhra visade var skåpet skulle stå i samma genre,  catchiga popmelodier och blytunga metalriffs, utan babianskrik. Egentligen skulle man dissa plattan, helt, vad är problemet. Jo, en stor del av materialet är sjusärdeles magiskt. De mest förtrollade låtarna är: ”365″, ”Inferno”, ”Countdown”, ”Helix” och ”Momentum”.  De är som sagt inte bara bra, utan exceptionellt bra.

Den välkomna sångaren Nils Molin (Dynazty) är den senaste medlemmen in i bandet; Helix är hans första Amaranthe-album, av de fem de skapat hittills sedan 2008.  Amaranthe blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga, vad blir nästa steg, jojkande djurläten?

Deras femte är bandets jämnaste och bästa platta någonsin. Förutsättningarna att bli nästa Nightwish och Within Temptation finns inom räckhåll.

20. Kamelot – The shadow theory

För mig gick ridån upp på Kamelots fjärde platta: The fourth legacy från 1999 via låten ”Nights of arabia”.  Det var Roy Khans andra platta som sångare (1997 – 2011). Han skrev de flesta av Kamelots låtar tillsammans med bandets gitarrist och grundare: Thomas Youngblood .

Innan han kom till Kamelot, var Khan sångare i det norska progressiva Conception från 1991 till 1997, då bandet upplöstes. Det som då var Kamelot var i mina ögon ett ganska mediokert hårdrockband.

En ny era såg sitt ljus genom att man skiftade sångare från norske Khan till svenske Tommy Karevik. Trots Kamelot åtagandet basar han även Seventh Wonder, ett band som också släppt en ny platta i år.  Silverthorn (2012)v ar hans första albumframträdande i Kamelotskruden. Tre år senare utgavs Haven som var bättre än sin föregångare. Svensken hade börjat acklimatisera sig röstmässigt på det alstret.

I år landade deras 12:e studioalbum tillika Kareviks 3:e framträdande. Jag är glad att berätta att The shadow of theory bandets bästa helhetssläpp  på länge. Produktionen klockrent tung, sången bättre än någonsin, variationen större, upprepningarna färre och refrängerna starkare.

Jag skulle vilja tillstå att detta är deras mest lättillgängliga album sedan Ghost opera (2007) tillika det albumet med Karma (2001) som jag gillar mest. En klar återgång till det bättre.

Knockvarning på inledningen med låtar som ”Phantom divine”, ”Ravenlight”, ”Amnesiac” och ”Burns to embrace”.  Guldkorn typ ”Static” sällar sig till de fyra. Överlag en väldigt stark platta där spelglädjen och melodisinnet återigen fått fotfäste i bandet från Florida.

21. Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång; vad mer kan man önska sig? Bandets melodisinne gräver fram moderna rockhits som ”Crying in the sleep”, ”Sky is red”, ”Burning”, ”Fade away” och ”Sacrife”.

22. Revertigo – Revertigo

Vad skiljer exempelvis denna debut gentemot exempelvis hypade Creye? Jo hjärta, variation och erfarenhet. För mig är denna platta en smygare. Från början var det några låtar som etsade sig fast med plattans bästa låt: ”Symphony of fallen angels”.

För varje lyssning som gick växte låtarna till sig. Frön som: ”Sailing stones”, ”The Cause”, ”Luciferian break up”, ”False flag” och ”Break away” transformerades till riktiga toppenlåtar.

Anders Wikström är en av jordens bästa melodisnickrare, spelar ingen roll vilken genre, han bara har det i sig precis som &&& Pretty Maids, Bee gees. Mats Leven har en gudomlig rös,t om den används på rätt sätt det vill säga inte som i At Vance.

Revertigo för mig instinktivt till Starbreaker, tungt, mörkt, men ytterst melodiöst. Att de subtilt inkorporerar Ultravoux slingor till sitt sound får de extra stjärnor för.

23. Gioeli/Castronovo – Set the world on fire

1992 jobbade Johnny Gioeli och Deen Castronovo ihop på den allra första Hardlineskivan. 25 år senare, jobbar de ihop igen och släpper ett album under namnet Gioeli/Castronovo. För egen del är inte Hardlines debut något som jag dyrkade precis. Visst, några guldkorn fanns det allt, men definitivt för överhypat.

Mina solklara favoritlåtar är : ”Set the world on fire”, ”Through”, ”Fall like an angel”, ”Need you now” och  ”Ride of your life”. Rösterna, produktionen och over average låtarnas jämnhet är plattans största förtjänster

24. Diamante – Coming on hot

När katterna är borta dansar råttorna på bordet. Syftningen bollas till Halestorms tuffare, mindre refrängstarka rock. Diamante tar upp stafettpinnen, utan att tappa den. Sångerskan Azzura Bovelli  är en härlig uppenbarelse i högtalarna; lent med attityd, typ en tuffare Belinda Carlisle.

Låtarna ”War cry”, ”Had enough” och ”I´m sorry” höjer sig det där lite extra över ett jämnbra material. Förutom nämnda Halestorm så för mig deras still till en uppdaterad Joan Jett & The Blackhearts.

25. The Unity – Rise

Tyskarnas debutalbum från 2017 var  en ojämn ofärdig produkt, men kunde ändå ståta med det årets bästa låt: ”No more lies”.  På Rise återfinns det hela  tre superlåtar: ”You got me wrong”, ”The Storm” och ”Above everything”.

Kvalitetsribban har höjts på alla positioner, nu ligger de närmare idoler som Firewind och Masterplan – bra jobbat. Kan deras tredje alster bli deras magnum opus månne?

26. Black Paisley – Perennials

En klart udda fågel, men också melodisk klassisk rock i samklang med melodiös hårdrock/aor och några stänk country.  Detta är uppföljaren till en av 2017 års stora överraskningar Late bloomer tillika andra plattan.

När det florerar toppar som ”Trying”, ”Out of my life”, ”Alone”, ”Think” och  ”Miss me” måste Black Paisley rankas som ett de mest intressanta banden i fortsättningen.

De flesta av dessa låtar finner man på den undre låtlistehalvan. På köpet ingår det också tre sköna ballader också: ”Sometimes”, ”Whitout you” och ”Stronger”. Ledordet variation är definitivt ett understatement.

27. Jaded Heart – Devil´s gift

Ett utav den melodiösa rockens fanbärare, underskattade, absolut. De har en grym högsta lägsta nivå. Detta är det trettonde albumet av det tysk/svenska melodiska loket.

The Devils gift är ett slagkraftigt album, fylld av tyngd, melodier och attityd, men utifrån deras tidigare alster och ett helhetsperspektiv, helt sonika ett svagare, tjatigare mer ovarierat album.

Höjdarlåtarna är: ”Wasteland”, ”The devils gift”, ”Scream of anger”, ”Coming home” och ”Phoenix”. Kraftpaketet är mixad och mastrad av Mr Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T., Nordic Union, Ammunition).

28. Hank Erix – Nothing but trouble

Sångaren i Houston levererar sitt första soloalbum i eget namn. Har dock aldrig varit ett värsta fan av just huvudbandet. Från mjuk aor till melodisk hårdrock/aor. I mitt tycke ett välbehövligt lyft. Han är definitivt ingen Lou Gram, men håller sig på rätt sida av röstlinjen.

Hank har lyckats med att knåpa ihop en av årets bästa låtar: ”Fortune Hunter”. Inte långt efterkommer pärlor som ”Shadowdancer” och ”Affair of the heart”. Resten plattan är bra melodisk hårdrock.

29. Groundbreaker – Groundbreaker

Steve Overland från FM har slagit sina påsar ihop med Robert Säll  (Work Of Art/W.E.T). Frontiersprojektet torde vara den perfekta symbiosen mellan det stolta brittiska AOR-arvet och det svenska sinnet för melodier och arrangemang. Robert Säll har skrivit huvuddelen av allt material på albumet medan Alessandro Del Vecchio har producerat.

Ett album som lär inta de flesta Best of listor över 2018. Egentligen är det en klart godkänd platta, där det mesta är top-notch, men rösten som är så bra är i mitt tycke dess svaghet, det nasala ylandet, ömsom vin ömsom vatten känsla. Materialet sticker inte ut tillräckligt, låtarna är dimridåer av sterilitet.

Hedersomnämnade

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.

Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkig, überutslätat eller något annat, men låtarna sätter sig inte riktigt. Av den anledningen kom varken Creye, Sapphire eyes, Palace eller State of Salazar med på listan, trots att de egentligen borde göra det…eller inte.

Sapphire eyes – Breath of ages

Otroligt välspelat, allt låter sjukt bra, förutom att jag upplever det hela som för utslätat och intetsägande. Det finns liksom ingen ”Youre my wings” tillika debutplattans bästa spår

Creye  – Creye

Debutalbum tillika superhypad, kvalitetsmässigt inte i paritet med exempelvis Perfect plan, Impera, Heartwind eller Groundbraker, dock har de potentialitet till något stort i framtiden.

Palace – Binary music

Professionell musik, utan egentliga flaws, men något saknas?

Care of night – Love equals war

Första fyra låtarna är riktigt bra, sedan sinar kvaliteten.

State of Salazar – Superhero

Superslick Toto – aor, utsökt…i små doser.

Peter H Nilsson – Litle american dream

En trevlig ny bekantskap, lågmäld aor, med bra sång från amerikanen: Chris Biano. Låten ”Me and you”,  tituleras sig som en av årets bästa låtar.

The Cruel intention – No sign of relief

Nya Chrashdiet? Nyskapande, inte ett dugg. Dock sitter refrängerna lika starkt som gamla Backyard Babies eller Hardcore Superstars.

Royal Hunt – Cast in stone

Deras bästa och jämnaste på århundraden.

Sunstorm – Road to hell.

En mindre plastig produktion som förhöjer helheten. Ett jämnt material med några toppar.

Cliff Magness – Lucky dog

Mjukis-a.o.r, men skön sådan.

Emigrante – A million degrees

En radiovänligare variant av Rammstein – klockrent.

Farmer Boys – Born again 

Ömsom aggressivt, ömsom sammetslent, ömsom progressivt, ömsom aor, klockren blandning; Tysklands svar på Threshold?

Några riktiga bottennapp

Halestorm – Vicious

Tuffare, hårdare, men parallellt tappat det jag gillade mest med med bandet: melodierna och refrängerna.

King Company – Queen of hearts

Accenter och  intetsägande musik, trots polishen på ytan, som får det mesta att se bra ut vid en snabbgranskning.

Disturbed -   Evelution

Grattis till coverhiten på förra plattan av Simon and Garfunkles: ”The sound of silence”. Money talks, vilket i detta fall inte oväntat  innebar att tongångarna blev betydligt lugnare.

Det i sig skulle kunna vara bra, men tyvärr behärskar inte band att leverera tillräckligt bra låtar; de är helt sonika för endimensionella.

Steve Perry – Traces

Mannen med en av rockvärldens bästa röster är tillbaka efter 25 års frånvaro. Lika efterlängtad i aor-kretsarna som Messias själv. När Michael Bolton framstår som Dimmu Borgir är måttet rågat.

Plattan skulle kunna vara ett mirakelmedel för sömnlöshet. Visst, människan sjunger ju som en Gud, men vad hjälper det när plattan nästan består av ballader, parallellt inte en riktigt bra låt.

Att albumet är med på många aor experters årsbästa listor är ett smärre mirakel. Hade Mikael Erlandsson eller Kalle Moreus släppt samma musik hade inte en människa brytt sig.

Risken är stor om han även  skulle ge sig in genren att härma ungerska uttrar, så hade nostalgiker haft med plattan på sina årsbästalistor. Horribelt intetsägande

Vega – Only human

Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta.

Hartmann - Hands on the wheel

Tysklands bästa pipa? Från At Vance till en solokarriär som inleddes så fantastiskt bra på de första två plattorna , vad hände sedan?

Devil´s hand – 1:st

Har man varit delaktig i renommerade grupper som City boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane  och självklart Streets har han verkligen strålkastarljuset på sig.

Att kräva konstant med ny toppmusik från människan är en förbannelse han får finna sig i. Denna gång sänkte han tyvärr sin högsta lägsta nivå, till under standard.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på schizofrent mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt.

De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa.

FM – Follow your hear,  Shiraz lane – Harder to breathe, Odyssey desperado – Rush of the wave, Revertigo – Symphony of the fallen angel, Three days grace -  Right left wrong, Blindside – Shark loves blood, Nils Patrik Johansson -  Evil deluxe, Dividing Eden - Shakedown, As it is – The wounded world.

Slears – Angel lost, Robby Valentine – Bizarro world, The night flight orchestra – Lovers in the rain, Michael Romero – Black, Crey – Different state of mind, Don Broco – Come out of LA, Lioncage – Dead man walking, Sirenia- Love like cyanide, Peter H Nilsson – You and me,

Cliff Magness – Love needs a heart, Like a storm – Catacombs, Lord of the lost -  Lovely, Station – I don´t mind, No hot ashes -  I´m back, Perfect plan -  Too late,  Dukes of the orient – Strange days, The Struts – Body talks, Mystery – Theatre of the mind. The Fall out boys – The last of the real ones.

Ammunition – Virtual reality boy, Vojd – Breakout, Shinedown – The human radio, Cane Hill – Lords of flies,  Jonathan Davis -  What it is, Stryper – Sorry, Tri state corner – Daydreamer, Mass – Only a dream, Perfect View – Can´t stop the fire, Daughtry – Stuff of legends, Shim – Sting like a bitch, Mile – Sky is red. 

Amaranthe - 365, Grand Design – It´s only straight from the heart, Kim Wilde – Birthday, Kamelot – Amnesiac, Heartwind - Don´t be that girl, Normandie – White flag, Heaven´s Trail – Too late, Haken – The good doctor, Peter Jöback – Shape of you,

Gioeli-Castronovo – Through, Bullet for my valentine – Over it,  U.D.O – One heart one soul, Primal fear – King of madness, Those damn crows – Say it, Guardians of time – Drawn in blood, Kenny Leckremo´s spectre – Lullaby, Midnite city – Here comes the party.

Grand Design

Audrey Horn – This is war,  Lione – Conti  – You´re falling, Mother Misery – Ashes of your crown, Issa – Run with the pack, Volster -Breathless,  Universe infinity – Red submarine, Burn – Irontown, Praying Mantis – Keep it alive, Saffire – The Rainmaker, Farmer boys – Fiery skies

Meg Myers -Numb, Bonfire – On the wings of an angel, Diamante – War cry, Black Paisley - Trying, Dream Child – Light of the dark, Northward – Timebomb, Palaye Roayale – You´ll be fine, Seventh Wonder – The Everones, Atreyu – House of gold, Dallas – This love.

Kissin dynamite – I´ve got the fire, Big city – Daemon in the dark, Godsmack – When legends fall, Groundbreaker – The way it goes, Exlibris – Shoot for the sun,  Devicious -Everthing, Freak kitchen – Morons, Palace – To have and to hold.

Kissin Dynamite

Blood red saints – Wake up, Kayak – Somebody, Outshine – , Reach – Running on empty, Signal red – Defiant, From ashes to new – My name, Greybeards – Insane, Michael Schinkel´s Eternal flame – Smoke on the mountain, Maverick – Ex machina, Jerome Mazza – Streets of fire.

Sunstorm – On the edge, Messer - Make this life, Dee Snyder – I am the hurricane,  Snakes in paradise – Ever see the sun, Hank Erix – Fortune hunter, Osukaru – Ain´t too late for love, Royal Hunt – Fistful of misery, Arion – Unforgivably, Holter -I´ll die for you, Gates of Paris – Court of miracles, Underoath – Wake me.

Beyond the katakomb – The killing, The Protest – What else you got, Modern maps – Shot you down, Airrace – Eyes like ice, W.E.T -  Watch the fire, The cruel intention – Sick adrenaline, Dynazty - Closing doors, Sapphire eyes – My desire, Axxis – The tradgedy of Mr Smith

Dynazty

Follow the Cipher – Valkyria,  Gus G – Last of my kind, Engel -  The legacy of nothing, Light the torch – Calm before the storm, Jaded Heart – The enemy, Michel Schenker fest - Take me to the church, James Christian – Heaven is a place in earth, Emigrant – Hide and seek, Surrender the crown – The neverending now.

Felskinn – Pictures in my dreams, QTF – Black hole, Vega – Mess you made, Disturbed – Are you ready, Impelliteri – Man of war, Boston Manor – Flower in the dustbin, Nonpoint – Fix this,  Nordic Union – Because of us,  Days of Jupiter - We all die young, Letters from the fire – BS

TNT – We´re gonna make it, Space elevator – Crazies, Destinia – Be a hero, Graham Bonnet band – The Hotel, Venues – We are one, Treat – Progeniter, The Unity – Above everything, Earth for sale – Wild is my heart, Taste – Alive , Guild of ages – all fall down.

Treat

Ten - Shield wall, Firmo -  No prisoners, State of Salazar -My heart is at war, Poets of the fall – My dark disquiet, Purser deverill – Hypnotise, Minus one – Run away, The Intersphere – New maxim, Ghost – Dance macbre, Enemy inside – Doorway to salvation, Nerv – Bad Habits.

The Swedish funk connection – This love will last,  Care of night - Love equals war, Lords of the black - World gone mad, Devil´s hand - We come alive, Krashkarma – Stranded, Northquake – Wolf in the night, Healthy Junkie – Juliet calls, Last union – Taken.

Magnum - Lost to the road of eternity,  Hardcore Superstars - Bring the house down, Johan Kihlberg´s Impera-Why does she care, Stoneface - Play their game, Eyes set to kill - Not sorry, Shining – When the lights go out, Thomas Silver – Public eye.

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor (Ej rangordnade)

Godsmack – When legends fall

Hela 20 år i branschen, fyra år sedan senaste albumet är Bostonbandet tillbaka med ett nytt alster.  Überkommersiellt, absolut, syntar, jajamänsan, men bättre än någonsin! 38 minuter pure energi när  pop/rock musik är som bäst.

Don Broco -Technology

Aldrig hört talas om Bedford´s Don Broco förut, detta är deras tredje plattan sedan starten 2008. Efter att lyssnat in mig på de två tidigare, så är det inte svårt att kora Technology som deras mest varierade och bästa so far.

För mig är detta crossover av bästa märke; rap, dancebeats och samplingar, helheten andas fräschhet och nyskaperier.

Boston Manor – Welcome to the neighbourhood

Blackpools stolthet Boston Manor har funnits sedan 2013. De har endast släppt två  album varav det senaste skiljer sig avsevärt från debutalbumet från 2016. De har helt enkelt mognat; mindre punk, mer pop;  klockrent, inte en dålig låt.

Days of Jupiter – Panoptical

Sveriges svar på Shinedown: amerikansk radiorock när den är som bäst, utspädd med traditionell hårdrock. Panoptical  är Örnsköldsvik bandets fjärde album.

Ett och ett halvt år sedan förra käftsmällen New awakening, känns inte alls som ett för kort intervall mellan skivsläppen.  Deras klart bästa sedan den magiska debuten från 2012: Secrets brought to life.

Atreyu – In our wake

Oj, här har man acklimatiserat aggressivitet med 63 ½ procent. Tankarna för mig snarare till Three days grace och Breaking Benjamin. De första fyra låtarna är bisarrt härliga. Utan tvekan ett av de 10 bästa album i genren.

Eyes set to kill – Eyes set to kill

Metalcorebandets 6:e album tillika första plattan utan någon vrålapa bakom mickstativet. För mig ett ytterst välkommet beslut. På detta album kan man utan skrikdistraktioner avnjuta den musikaliska energi som Arizona bandet förmedlar.

Nu kan de snarare jämföras med New Years day när det kommer till stil, vilket i alla fall passar mig utmärkt.

The Intersphere – The grand delusion

En av Tysklands största musikjuveler är i mitt tycke  pop/rock /hardrock progressiva The Intersphere som funnits i nästan 12 år. The grand delusion är deras femte album, fyra år sedan deras förra skivsläpp.

Aggressivitet smälts samman med silkeslena arrangemang i synergi med melankoli och existentiella frågeställning. Precis som Threshold bryr sig inte dem om att det anses lite ocoolt eller mindre intelligent att ha starka refränger i sina låtar. Detta är intelligent musik, utan att vara knepig.

Normandie – White flag

Mer modernt än Örebros stolthet Normandies ljudbild är svårt att finna. Det i kombination med att de lyckas inkorporera drömsk pop, rock och dance till något eget, något som spretar, men konstigt nog ändå åt rätt håll.

Förra skivan var rockigare utan tillstymmelse till vrålapa, något som oftast är mer regel än undantag. Denna platta tar vid, och utvecklar soundet mot ännu mera moderniteter.  I låten ”The bell” sjunger de både på svenska och engelska; ett genidrag.

Sångaren Philip Strand har en silkeslen Dr Jekyll och Mr Hyde röst som trollbinder. Normandie har seglat upp till ett av mina nya favoritband med australienska Hands of houses och Eyes set to kill.

Diamante – Coming in hot

Halestorm och Pink möter Joan Jett & the Blackhearts, vem kan motstå det, inte jag i alla fall. Ögonbrynshöjande Mexican-Italiensk-Amerikanska Diamante är definitivt ett safirfärgat 21-årigt fynd, ett 2000-talets svar på Debbie Harry.

Plattan andas av ungdomlig upproriskhet som dessutom är sprängfylld av kvalitetsstinna hits gjord på klassisk rock med moderna kanter. Dags för dagens ungdom att börja snegla på rockmusik med melodier och starka refränger igen; då är detta debutalbumet en av många kilar som bryter danceförbannelsen som pågått i några år nu.

Shinedown – Attention Attention

Attention Attention är bandets 7 platta (2003-2018) tillika ett konceptalbum  handlar om att en människa kan övervinna sina negativa tankar genom att kämpa mot dem själv för att sedan bli återfödd som en ny person.

Det finns få band som kan bygga upp låtar som utmynnar i ett crescendo av bombastiska toner på ett sådant sätt som Shinedown gör. Förändringsobenägna är ett epitet bandet inte kan kopplas till. Deras musik är kommersiella tongångar består av alla typer av genrer vilket gör deras musik inte kan anklagas för att låta likadant.

Three days grace – Outsider

Numera pålitliga Three days grace, levererar återigen sin patenterade arenarock i kombination med förstklassigt låtskriverisnideri. Det liksom finns något för alla.

Outsider tar lyssnaren på en melodisk resa där beroendeframkallande musik fylls ut med en massiv ljudbild och schizofrent starka refränger; det är bara att åka med, eller lifta.

Shining - Animal

Dansk dödsmetallkille som gått i svenska Pains fotspår. Långtifrån avgrundshelvetesvrål har mannen skapat en knippe låtar som brinner av  underbara melodier och refränger.

Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång.

DÄRUTÖVER

Self Deception – Self Deception

Shim – Shim

Bullet for my valentine – Gravity

Like a storm – Catacombs

Lord of the lost – Thornstar

Black Veils Bride – Vale

Mother Misery – Megalodon

Engel – Abandon all hope

From ashes to new – The future

Breaking Benjamin – Ember

Stone Broken – Ain´t always easy

Skindred – Big things

Messer – Messer

Modern maps – Hope you´re happy

Dividing Eden – Giants

Letters from the fire – Letters from the fire

Nordisk hårdrock

Finskt

Shiraz Lane, Blind Channel, Amorphis, Auri, Jari Tiura, Prayer, Secret illussion, Vinide, Imperium, Evil-lyn, Dyercrest, Heroes don´t ask why,

King company, Plastic tears, Afire, Soul Healer, Arion, Poets of the fall, Flat earth, Daggerplay, Laid back townies.

Danskt

Justify rebellion, Royal Hunt, Sugarcane, Michael Kratz, Supercharger, Black book lodge, Odd Palace, Black swamp water, Dream police,

I´ll be damned, Junkyard drive, Vola, Rising, Acacia Avenue, Seven Thorns,

Norskt

Turbonegro, Chrome Division, Ammunition, Audrey Horne, Big City, Hex AD,  Issa, Nergard, Sirenia, Angel heart, Sandberg, TNT,

Tomorrow´s outlook, Halycon days, Hercules, Friendship, Vöödöö, Manes, Shining, Hank Von hell, Guardians of time, Dunbarrow,

Holter, Haken, Flight, Pain city, Cristian Tolle project, Northquake, Windmill, Warkings, Divided multitude.

Några av 2019 skivsläpp

Dennis DeYoung

Work Of Art

Mikael Erlandsson

Within Temptation

Eclipse

Wigelius
H.E.A.T.
The Grand Masquerade
Brother Firetribe
Revolution Saints
First Signal/Harry Hess
Degreed

Mad Invasion
Chris Ousey
Danny Vaughn
Erik Grönwall
Joseph Williams
John Parr
Michael Sweet
Joe Lynn Turner
John Norum
Fair Warning
Volster
The End: Machine
Radio Exile
Reckless Love
Bad Habit

Pulse
Desmond Child & Rouge
Chaos Magic
Roxy Blue
King Of Hearts

Fortune
Spread Eagle
Streetlore
The Circle/Sammy Hagar
Stryper
XYZ
Decarlo
Taste
Art Nation
Faithsedge
Leverage
220 Volt
Crazy Lixx

Extreme
The Ferrymen
Johan Kihlberg´s Impera
Toby Hitchcock – ”Reckoning”
Find Me – ”Angels in Blue”
Gathering Of Kings – ”First Mission”
Fiction Syxx – ”The Alternate Me”
Tobias Sammet’s Avantasia – ”Moonglow”
Mike Tramp – ”Stray From The Flock”
Beast In Black – ”From Hell With Love”
Last In Line – ”II”

Axe – ”The Last Offering”
Wheels Of Fire – ”Begin Again”
Burning Rain – ”Face The Music”
Whitesnake – ”Flesh and Blood”

Room Experience – ”Another Time And Place”
Roulette – ”Now”
DeVicious – ”Reflections”
7HY – ”No Going Back”
Soulblivion – ”Heart And Soul” (ep)
Cats In Space – ”Daytrip To Narnia
Jim Peterik´s World Stage – ”Winds Of Chance”
Bai Bang – ”Best Of 4″
Adellaide – ”New Horizons”
Silked & Stained – ”GOes Up 2 Eleven”
Hideaway – ”s/t”

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »

Melodier att döda för?

Jag har alltid tyckt att det är givande med alla årsbästalistor som sköljer över oss musikintresserade i början av varje år. Visst, det kan ibland bli för mycket av det goda, men det positiva överväger det negativa. I den melodiska hårdrockssfären är man inte ett dugg bättre än sina kollegor, utan här dyker årets-bästa-plattor-listor upp som ett brev på posten. Det är intressant att jämföra sina egna givna melodiska pärlor med andras subjektiva val. Jag har hört de flesta plattorna på listorna, och kan på så sätt bilda mig en uppfattning om dess adekvata innehåll.

Det som slår mig är att många halvmediokra plattor ständigt dyker upp på listmenyerna. Inte så att jag har bättre musiksmak än någon annan, men det finns vissa universella kriterier hur en riktigt topp 5 platta bör låta. När man läser vissa listor så börjar konspirations-teori-hornen växa sig starka. Har dessa entusiaster en dold agenda? Är de till viss del köpta av skivbolagen? Eller har de bara en sjusärdeles taskig smak?

Även om vissa plattor haft blytunga förväntningar på sig, och i teorin sett exceptionellt bra ut, så behöver inte dessa nödvändigtvis inte komma med på en 10-i-topp-lista. Exempelvis så fick senaste Journey 100/100 av den välrenommerade MelodicRock. De var en av fyra (Mecca, Nightranger, Mr Big) som fick det ultimata betyget, men den hamnade ändå på få års-bästa-listor.

Utifrån det jag har hört 2011 så har det varit ett fantastiskt år för den melodiska hårdrocken – på pappret. Många nya förmågor har samsats med äldre uvar som gjort comebackplattor i mängder. Jag hade ruskigt svårt att hitta 10 helgjutna plattor, de första 5 tillhör den kategorin medan de resterande inte håller hela vägen. Trillium, Last Autumn dream, Mecca, Issa, Strangeways, Robin Beck, Miss Behavior, The Magnificent, Lionville, Journey, Magnum, Nightranger, Grand Illusion, Chris Ousey, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Alyson Avenue, Airrace, Million, Xorigin, Elevener, Reckless love, Serpentine, Ten, Danger Zone, Myland, King Kobra.

Listan kan göras betydligt längre; som sagt det låter på ytan bra, men man har hört det förut; men bättre. De flesta av dem uppvisar oftast ett gediget hantverk, men dessvärre är många låtar både intetsägande och standardiserade.

Ett band som jag anser vara osedvanligt överhypade är det australienska bandet White Widdow. Deras största influenser är pomp-a.o.r, typ White Sister och Giuffria. Musiken låter bra, men sångaren låter ”gnällig” och förstör  i stort allt som egentligen kunde ha blivit fenomenalt. Om detta står det inte ett ord i de hybriserande hyllningsrecensionerna, där alla tycks vara eniga om att detta unga band är något sänt från A.O.R-guden, och har som uppdrag att reproducera fornstora dagars glans till oss medelålders män (gubbar).

Melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

Jag måste i vilket fall som helst prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket intressanta album och dessutom introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag.

Deras låtskrivarstall a´la Motown  och Stock Aiken Waterman har successivt utökats dels med yngre förmågor något som borgar för en fortsatt framtid för denna genre, dels en hel drös svenska låtskrivarhantverkare som Eclipse Eric Mårtenson, Work of arts Robert Säll, Daniel Flores samt deras egna husgud Tommy Denander såklart. Att Sverige är världsledande  i såväl melodisnickeri som genremissionism är helt uppenbart, då det fullkomligt vimlar av kreativa och duktiga svenskar/nordbor i denna italienska mjukis hårdrock kolonin.

1. Within Temptation – The Unforgiving.

Detta holländska band fortsätter att förföra sina lyssnare med läckra popmelodier, knivskarpa arrangemang och kraftfull kreativ perfektionism. Fyra års uppehåll i utgivningen av nytt material, idel turnerande och barnafödande resulterade uppenbarligen i ett delvis nytt Within Temptation, men absolut inte ett sämre band, snarare tvärtom. Detta är bandets första konceptalbum, baserat på en historia skriven av Steven O’ Connell.

De första lyssningarna slås jag av att det bara låter alltför bra. Det tog mig ytterligare några vändor för att jag skulle förstå att varje enskild låt i sig är fragmentariska högkvalitativa mästerverk. Det är i stort sett omöjligt att skriva upp favoritlåtar, då allt i stort sett är magiskt. Hur ska de kunna toppa denna musikaliska utgivning?

2. Fergie Frederiksen – Happiness is the road.

Mannen med en av genres absolut bästa röster är för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r rösten ska låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in ”Happiness Is The road” tillsammans med Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar.

Fergie Frederiksen har bland annat  sjungit med Angel, Trillion Le Roux och Toto dessutom kan han ståta med ett av nutidens bästa a.o.r album: Frederiksen & Denadener – Baptism by fire  (2007). ”Happiness is the Road” är producerad av Dennis Ward (House of Lords, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgar för en ljudbild av yttersta klass, en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det är definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerar, utan här utkristalliseras en majestätisk pure a.o.r.  Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Writing on the wall” och ”The one”,  för mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det är så här a.o.r ska låta , och Jim Peterik har återigen visat att han är mannen som är ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. En av 2000-talets 10 bästa a.o.r plattor.

3. Shy – Shy.

Med ny sångare och några riktigt heltaskiga skivor i bagaget hade jag inte den minsta förväntan på denna brittiska a.o.r grupp, som hade sin storhetstid på det glada 80-talet med framförallt ”Excess all areas” som juvelen i kronan. Det blev inte bättre av att hjärnan bakom bandet gitarristen Steve Harris dog av en hjärntumör 2011.

Jag blev underbart överraskad av en 2010-tals ljudbild att mörda för, men som ändå står med båda fötterna förankrade i 80-talet – på ett positivt sätt. Som sagt, det får inte bli hur modernt som helst, då försvinner genrens identitet,  men det får inte heller bli för inavlat – en svår balansgång för många band att vandra, men som Shy verkligen lyckats med, precis som Treat gjorde förra året.

Låtar som ”Land of thousand lies”, ”So many tears”, ”Pray”, ”Save me” och den Separate-ways-doftande ”Live for me” får mig att kippa efter andan. Årets skönaste producerade platta och den största överraskningen tätt följd av svenska Degreed – Life, love, Loss.

4. The Poodles – Performocracy.

Precis som med listans etta Within temptation så borgar The Poodles för utomjordisk högkvalitativ musik, där smådetaljer är extremt viktiga, precis som helheten och en nästintill oändlig variation. Deras musikaliska variationssignum skulle kunna vara en redig fallgrop, men i deras fall så lyckas de med konststycket att foga ihop den eklektiska grytan till att låta som The Poodles.

Detta är deras 4:e platta, och enligt mig har alla varit riktigt bra. Tyvärr är Performocracy den hittills sämsta av de fyra alstren, vilket säger ganska mycket om deras lägstanivå, och den holistiska kvalitet på årets  flod av melodiös hårdrock. Mina favoritlåtar på plattan är: ”I want it all”, ”Cuts like a knife”,  ”Love is all” och ”Father to a son”. Det ska spännande att se hur deras femte platta kommer att låta. Kommer de att vidmakthålla sin höga kvalitet eller var ”Performocracy” början till slutet? För mig är The Poodles i vilket fall som helst 2000-talets svar på Treat.

5. Toby Hitchcock – Mercury´s down.

Sångaren Toby Hitchcock känd från bandet Pride Of Lions tar hjälp av bland andra svenske Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T på detta efterlängtade soloalbum. Toby har prisats och överröst av lovord från en enad a.o.r – kritikerkår om att vara guds sånggåva till de pensionerade kollegorna och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte ett dugg mer, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt  kan sätta fingret på. I vilket fall som helst är detta en riktig höjdarplatta som kröns med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”.

6.  Work of art – In progress  (Sweden)

 

7.  Kimball & Jamison -  1:st (USA)

 

8.  Degreed   – Life, love, loss  (Sweden)

 

9. Rob Moratti – Victory  (Canada)

 

10. House of Lords – Big money  (USA)

 

11. Chris Ousey – Rhyme and reason (1:a platta).

Teamet Chris, Tommy Denander och Mike Slammer tycks vara ett vinnande koncept. Chris sjunger dessutom som en gud med en knippe ruskigt sköna låtar till sitt förfogande. Låten ”Give me shelter” är förföriskt stark och en av årets allra bästa låtar.

12. Edens Curse – Trinity (3:e plattan).

13. Sixx: AM – This is gonna hurt (2:a plattan).

Listans svarta svan är onekligen Mötley Crues basistens Nikki Sixx medverkan på denna lista. När det handlar om distade gitarrer och melodier att döda för så kvalar denna utmärkta platta in bakvägen så att säga.

Utanför Listan

Shakra

Magnum – The Visitation

Shadowman

Shinedown

Adelitas Way

kkkkk

Light-Analys

Riktiga uselt

Nordiskt

Svenskt: Miss Behaviour, Work of art, Bad Habitt, Grand Illusion, Alyson Avenue, Xorigin, Million, Last autumns dream, Evergrey, Coldspell, Dynazty, The Poodles, Alfonzetti, Grand Design, Enbound, Sven Larsson

Norskt: Pagans mind, Issa

Finskt: Stratovarius, Lovex, The Magnificent, Nightwish

Danskt: Fate, Royal Hunt

Magnum

Nightwish

Några av årets låtar

Outloud

Mecca

The Magnificent

Lionville

Grand Design

Shy

Journey

Enbound

Serpentine

Toby Hitchcock

Within Temptation

Shadowmn

House of Lords

Rick Moratti

Fate

 

Continue Reading »

Allmänt

Überkreativiteten har stagnerat för att istället ersättas av ett kvävande tentaångesttillstånd En bidragande orsak är studiemomentet 3 av 4, vilket innebär mattematisk statistik, vilket innefattar formler, bokstäver och symboler. Är det något jag verkligen avskyr så är det tillrättalagd logik. Eftersom jag är medveten om mitt ”handikapp” så innebär det i praktiken ett dagligt  ineffektivt råpluggande. Jag vill absolut inte ha en omtenta hängandes över mig inför sommarlovet. 5 veckor av tentaångest tog i alla fall slut den 8 maj via en 4 timmars salstenta.

Familj och vänner

1 maj var en festhögtidsstund när man var yngre och jag kunde absolut inte förstå hur man kunde sitta hemma och dega med tjej/fru. Nu är det precis tvärtom, jag kan inte föreställa mig gå ut och supa skallen i bitar utan är ruskigt nöjd med tillvaron att vara hemma med familjen utan några speciella åtaganden.  Är jag tråkig eller är det en subjektiv livskvalitet.

Barnen och jag har haft mycket ”kvalitetstid”. Vi besökte Finspångs badhus som barnen älskar och avslutade med en god middag på O´Learys. Hanna, Frida och jag tog tillfället i akt att se Eric Saade och Salem Al Fakir på Mediamarkt. De tyckte att det var fantastiskt att se dem live, jag själv fick mer koncentrera mig att inte få Fridas fötter i ansiktet då hon satt på mina axlar.

Före eller efter Eric Saade?

Det har varit lugnt på ”träffa kompisar fronten” det mesta har tyvärr kretsat runt studieinlärningen av helvetesformler. Jag och SquashJocke deltog i Linos 40-års fest. En trevlig tillställning där norra skandinaviens sämsta hockeyspel hamnade i blickfånget. Bordtennis i harmoni med skitsnack och ölpimplande var trevliga inslag i denna fest. Jockes fru Maria hämtade oss lite efter midnatt. Även fast jag inte dricker mig redlös längre så mår jag ändå dåligt dan efter, denna gång var dessvärre inget undantag.

Stefan 0ch jag bildade ett lag på Salige Munken (Team Humor) i syfte att komma bland topp-3 i deras monstruöst populära Music Quiz. Det gick riktigt bra och vi måste ha kommit bland de 10 bästa. Vi kombinerade tävlingen med mat, öl och manusträffarbete.

Arbete i kombination med nöje

Studier/sommarjobb

T-test, Chi-test, korrelationer är begrepp som jag brottas med på detta helvetesmoment: metod. Jag är medveten om att denna kunskap är väsentlig i syfte att söka ett jobb, men det är likväl förbannat tråkigt. Antingen gillar man detta eller så gör man det inte, – det finns inga mellanting. Jag själv tillhör gruppen som upplever det logiska som oförklarligt, hellre lite abstrakta teoretiker. Lördagen den 8 maj 08.00-12.00 så gick inte tentan att förtränga längre. Regnet öste parallellt ner, vilket var signifikativt för denna tentaförmiddag. G är lika med 28 poäng, och jag tror att jag balanserar mellan 24-30 poäng – om 10 dagar så vet jag. Efter tentan så blev det en kebabpizza och 2 öl på Ektorps sportbar.

Jag fick beskedet att få jobba 6 veckor  (v.28-v.33) på Omsorgsgruppen som personlig assistent. Har gjort det de 3  senaste åren och det är alltid lika välbehövligt för ekonomin. Det blir i stort sett bara vakennätter som jag jobbar, ett bra tillfälle att beta av DVD-berget på kvällen.

Film, tv och musik

Medium och Vampire diaries är som vanligt vardagslivshöjande serier. Orphan (ond unge som inte är en unge), Moon (filosofisk science-fiction), A perfect getaway (annorlunda handling och upplägg om ett seriemördarpar i djungeln), Where the wild things are (kritikerrosad barn/ungdomsfilm som inte var något speciellt alls), Murder pary (tortyrskräckis som försökte vara intelligent) är alla okey filmer utan för den skull vara över medel. The Collector däremot var en otäck annorlunda och brutal rulle. Det var inte svårt att lista ut förebilderna, men filmen var ändå en mycket positiv överraskning. Det detaljerade ultravåldet får extra pluspoäng, det märks att filmer som Saw och Hostel har flyttat fram gränserna för underhållningsvåldet.En film som jag sett fram mot mycket var Daybreakers med bland annat William Dafoe, Ethan Hawk. En filosofisk vampyrfilm där ”befolkningen” består av 95% vampyrer, vilket innebär att maten är på väg att ta slut. En riktigt bra film med tanke bakom och med läckra effekter.

Har lyssnat igenom min Ginzakollektion och några riktiga guldkorn har utkristalliserats: All Ends – 1:st, W.E.T – 1:st, The Murder of my sweet – Divanity. Den gemensamma nämnaren att alla tre är svenska vilket är ytterligare ett bevis för den bredd, variation och kvalitet som genomsyrar det svenska musiklivet. Är man ett fan av Within Temptation eller Nightwish så är det ett måste att inhandla såväl All ends som The murder of my sweet. W.E.T är en supergrupp bestående av bland annat the allmighty Jeff Scott Soto (Talisman) på sång. Denna überkarismatiska människa har jag sett live 4 gånger och han har en osannolik utstrålning och en fantastisk röst.  Det var inte en tillfällighet att han fick sångjobbet hos Journey. Denna korta sejour är troligtvis anledningen till denna starka platta med influenser just ifrån Journey.

Träning, tävling

Jag hade siktet inställt på Grabbhalvan den 6 maj. Av detta blev det ingenting eftersom jag drabbades av en djävulsk förkylning som inte ville ge med sig. Träningen inför denna folkfest såg onekligen positiv ut, jag sänkte tiderna hela tiden utan att drabbas av ”blodsmakssyndromet”. Tanken var att komma under 20 minuter, men det målet får sparas till nästa års upplaga. David sprang för andra gången och kapade sin förra tid från 22 minuter till 20.42 min.

Jag gick upp från division 5 till division 4, dock inte på egen kraft men ändå. Squashen har fått lämna företräde åt löpningen.  Linos hälseneskada  är en stark faktor till minskad squashfrekvens. Jag har ordnat en mailsquashgrupp där 9 personer är involverade. Mailkommunikationen är ett ypperligt sätt att diskutera fram vilka som kan spela en viss dag i veckan och vilka som då ska boka banor. Min squashformkurva har ändå pekat uppåt, jag har vunnit mer än jag förlorat och dessutom med riktigt bra spel. Träningsfliten har varit hög förutom i slutet då jag blev genomförkyld. V.14 = 6pass/329min, V.15 = 5pass/218min, V.16 = 4pass/220min, V.17 = 3pass/158min, V.18 0  pass/0 min (genomförkyld).

Mat & Kost

Marie, jag och småttingarna åt lunch på Asken i Knäppingsborg. Ett fint ställe med bra råvaror gjorde att besöket får VG. Jag åt efter Campus på nyrestaurerade Pizzeria Napoli. Det blev deras kebabpizza med piri-piri samt kycklingrulle. Helhetsintrycket av såväl lokalerna som maten blev en positiv överraskning. Egna riktigt lyckade recept som vi gjort är bland annat: banankaka med choklad och cashewnötter, Skink och ädelostpaj med päron, banancheesecake med choklad och passionsfrukt.

Inredning och design

Vi har beslutat oss att bo kvar i denna lägenhet istället för att söka lyckan i något hus. Det innebär att vi äntligen kan påbörja en lägenhetsmakeover. Begränsningarna är oändliga, men efter förutsättningarna i detta halvslitna  60-tals hus så kan slutresultatet bli både personligt och fräscht. 3 svarta Billy har köpts in för att förvara mina cd-ögonstenar, något min fru är mindre glad åt. En snygg hörnvetrin har införskaffats på Essells. Tavlor har lämnats in för restaurering för att sedermera få sin givna plats i vardagsrummet. Ståhls har renoverat köket och bytt ut vårt sunkiga badkar mot ett nytt. Konst har inhandlats av Maries kusin. Jag har också köpt 2 svarta danskdesignade speglar. Grunden är lagd inför ny soffa, vardagsrumsbord och vardagsrumsmatta. Det är trevligt att göra om i lägenheten, utan att behöva bry sig om pengarna eftersom vi har sparat 4 år inför detta. Nu är det bara shoppingen kvar.

Resor och sånt

Helt plötsligt är våren här och semesterlistor ska lämnas in till höger och vänster Årets reseschema ser ut på följande sätt. Hanna, Frida, Marie och jag till Disneyworld i Paris 3 nätter. Jag och Marie 4 nätter i Wien. Vi ska också bo 2 nätter på ”bo på lantgård” någonstans i Sverige, vart är inte bestämt än. Det blir dock ingen löparresa i år eftersom det är så mycket annat som händer.

Continue Reading »