Söka-jobb-ambivalens-processen

Har jag rätt kunskap? Vad är rätt kunskap? Gick jag verkligen rätt utbildning? Vilka jobb kan kunskaperna generera i? Är jag för gammal? Vem vill egentligen anställa mig? Hur länge är min examen ”färsk”? Finns det några jobb? Vill jag verkligen jobba där? Tänk om jag väljer fel jobb?  Blir jag tvungen att infoga mig i ett arbete tilldelat AMS innan jag själv kommit till skott med min egen lite sävliga jobbsökningsprocess? Vad händer då? Får jag pendla? Hur blir det då med barnens skoltider? Måste man ha ett jobb? Är  ett jobb lika med livskvalitet? Vad är livskvalitet? Frågorna är dessvärre lika många som kalorier i ett wienerbröd.

Från ett kaxigt examensövermod till en begynnande jobbskepticism. Från känslan att kunna få vilket jobb som helst eftersom jag har en färsk Universitetsexamen i bagaget, till den brutala verkligheten utanför den akademiska världen. De ultrabyråkratiska kolosserna som A-kassan, AMS och Försäkringskassan tog direkt ett mentalt strupgrepp om min examenseufori. Sakta men säkert ökade de sitt inflytande via oändliga uppmaningar om småfel eller avsaknad av uppgifter via oändliga skickningar av intyg: arbetsgivarintyg, studiebevis, anställningsbevis, tumavtryck, toalettlistor och dylikt. Jag upplever att jag sakta men säkert infogas  in i ett  icke-kreativt arbetssökande, där flexibilitet, projektarbeten och livskvalitet är bannlysta. Jag själv dyrkar regler, ordning, tydlighet, planering och strukturering; skulle kunna sträcka mig till att jag är kungarnas kung i organisering, men det får inte missbrukas, inte ta överhanden eller bli dysfunktionella.

Från juni 2011 tills nu har det nästan passerat 7 månader, från vilket-jobb-ska jag-välja, till kommer-jag-att-få-ett- arbete -överhuvudtaget?  Min drömjobbs-hybris har successivt dränerats, och efter januari 2012 tycks den mentala smekmånaden vara över för gott. Jag har sökt över 30 arbeten via riktade CV, samt skickat in ett antal intresseanmälningar till ställen som jag upplever verkar intressanta typ Upplevelse Norrköping. Via avslagsorgierna från alla dessa arbetsgivarna tycker jag mig kunna urskilja ett mönster, ett mindre positivt sådant dessvärre. De nedanstående svarsraderna är signifikativa för i stort sett alla avslagen.

Hej!
Nu är vi klara med vårt urval av jobbcoacher. Intresset har varit väldigt stort och det gör att vi har prioriterat kandidater med jobbcoacherfarenhet. Tyvärr innebär det att vi inte kommer gå vidare med din ansökan.
Lycka till i ditt fortsatta jobbsökeri!

Detta dysfunktionella mönster kan jag väva in mig i tills jag blir Fas 3:are  eller går i förtidspension. Om inte de kandidater med erfarenhet är så usla att arbetsgivarna får för sig att leta ännu längre ner bland jobbsökningshierarkin. Det innebär indirekt att jag exempelvis aldrig kommer att bli Arbetsförmedlare, om jag inte väljer att gifta mig med en sådan, och på så sätt nästla mig in i den byråkratiska organisationen. Ska man vara riktigt rationell så är denna process  rent slöseri med såväl  tid som energi att söka dessa jobb eftersom jag troligtvis inte lär nå slutintervjuerna. Syftet med detta är inte att få vare sig medömkan eller bekräftelse, utan att helt enkelt se sanningen i vitögat. Denna ögonöppnare behöver inte vara något negativt, utan snarare en väckarklocka att byta spår, bli mer okonventionell eller helt sonika starta eget – tyvärr vet jag ännu inte var eller hur.

Det tycks onekligen vara en oerhörd diskrepans mellan akademiska studier med en yrkesbas i grunden vs helt byta yrkesinriktning. Många av mina studiekamrater från Linköpings Universitet lider i stort sett av samma erfarenheter som jag själv. Jobbar man exempelvis i vården som undersköterska,  och inte har akademiska studier i bagaget, så kan det statusmässigt som ekonomiskt löna sig att studera på högskolenivå. Men om man som jag själv lämnat lagerarbetarsfären (logistikansvarig) i syfte att hitta ett jobb att brinna för är det betydligt mer komplicerat. Det som bland annat saknas är ett indoktrinerat yrkeskontaktnät, och sedermera den dörröppnarlegitimation till andra arbetsgivare i samma bransch, som man indirekt blir tilldelad genom att få in en fot i ett företag. En annan viktig faktor är att man står där utan adekvat branscherfarenheter. Utan denna är man lika het som en svensk i Åbo.  Själv undrar jag hur man ska kunna tillskansa sig dessa tillsynes nödvändiga erfarenheter? Jag vet faktiskt inte, då epitetet prao känns lite väl främmande för en man i min hedervärda ålder.

Sportlovsaktiviteter

Då jag är mellan två jobb så har barnen tidsrestriktioner på frita. Det innebär att vi har massor av kvalitetstid tillgodo denna vecka. Familjen Widholm avverkade 1½ timme i Galgebacken, påpassligt nog dagen innan snön i stort sett smälte bort. Det blev mycket bus i i backen i symbios med vem-som-kom-ner-först-tävlingar. Jag blev smärtsamt medveten om hur dålig skick mina framsida av lår är, var totalt dränerad på kraft i dem efter ett osannolikt mycket springande upp och nerför snöbetäckta backar. Jag och Marie åkte minst lika mycket som barnen, något som de tycktes uppskatta väldigt mycket. En av höjdpunkterna var onekligen den rykande heta varma chokladen som vi hade med oss.

Jag och barnen drog i veckan en göra-ärenden-tour där Fridas pass skulle förnyas, mina föräldrar skulle besökas, batterier samt fluortabletter skulle inhandlas och en välbehövlig fika på stan avverkas. Jag och barnen gick och såg den utmärkta katten i mästerstövlar på Filmstaden, därefter blev det en McDonalds. Marie fick då välbehövlig egentid efter mycket jobb. Marie och några tjejkompisar tog med sig barnen för att vistas i Busfabriken vilket frigjorde egentid för mig. Jag bloggade, såg en DVD, lyssnade på hög musik, städade och spelade Wordfeud. Jag, Jarmo och Steffe drog på hårdrockkonsert i slutet av veckan, ett välbehövligt distanserande från familjen och dessutom en riktig toppenkväll innehållandes: öl, pizza, bastu, skvaller och musik i världsklass. Sedan blev båda barnen sjuka; hög feber och spyorgier.

Vår ”lilla” Frida 7 år

Vår  yngsta prinsessa är på väg att bli en stor tjej, och hiskeligt snabbt går det dessutom. Det känns nästan som det var igår hon låg och skrek i barnvagnen. Frida höll sitt kalas hemma, och bjöd dit klasspolarna Ida, Ellen och Ängla samt grannkompisen Lina. Det blev 3 timmar av fiskdamm, lekar och uppträdanden.

Frida valde lite oväntat pannkakor, glass och fruktsallad som festmåltid. Vi gav henne en inramad gigantisk kattavla, snorkelutrustning och kläder.  Pysselprylar, pennor och block var  annars det genomgående presenttemat. Presentutdelningsprocessen var utspridd under hela veckan med gästinhopp från bland annat mormor/morfar, farmor/farfar, farbror/halvbror.

Träning  & Tävling

Lika som bär

Jag lyckade med konststycket att dels välja en dag i sann ”The day after tomorrow anda”,  och för första gången springa med Triathlongrabbarna i kanotklubben samt springa min längsta träningsrunda på flera år. Den första milen gick bara av farten, och min käft glappade som aldrig förr. Därefter avtog käkmuskelprocessen drastiskt, för att sedermera tystna helt.  Hade jag orkat sparka ”Odda i pungen” hade jag gjort så, då han i slutet av passet pillemariskt manade mig att kriga vidare typ 36 gånger. Jag omfamnades av en ocean av trötthetssymptomer de fyra sista men långa kilometerna. Min längsta sträcka so far har varit 10 km. Att ackumulera den sträckan med hela 8½ km är ett klassiskt vedertaget löparmisstag, och källan till de flesta långlöpningsskador. Den generella löpningsstrategin är att öka på den senaste sträckan med 10%,  vilket hade inneburit att jag egentligen skulle ha sprungit 11 km. I vilket fall som helst var det hänsynslöst mycket trevligare att springa med fyra stycken andra individer -  än på egen hand, även om de alla är totalt träningsskadade i syfte att klara av Kalmar Triathlon på bästa tänkbara tid.Vecka 2 bestod av 3 pass i 229 minuter. Vecka 3 tränade jag i 315 minuter utspridda på 3 pass.

Jag fick mersmak av  den mentala tortyren som det innebar att springa cirka 19 km med Triatlonmonstren från Bråvikens Kanotklubb. Denna söndagsmorgon fick jag med mig polaren – Magnus ”AIK” Ström. Han i sig är ett träningsfenomen, vilket innebär att mitt träningskynne är i minoritet bland löpningsatleterna som är med och springer. Vädergudarna var vänligt sinade mot oss om man jämför med förra veckans arktiska snöstorm; minus 1 grad, knappt ingen vind och upptrampad terräng – optimalt. AIK hämtade mig klockan 09.40, sedan for vi till Lindö, där vi väntade 10 minuter på Triathlonfolket. men de lyste med sin frånvaro. Istället var det en kvinna vid namn Ulrika som dök upp och sedermera hängde på i 4-5 km. Vi höjde därefter tempot, men minskade i gengäld löpsträckan. AIK och jag följde Promenaderna-Kunsgatan-Promenaden och så tillbaka på de tillsynes oändliga raksträckorna mot Lindö. Det blev till slut 13.5 km med sluttiden: 1 timme 10 minuter och 30 sekunder. Mina ben kändes osedvanligt pigga, medan mitt labila psyke ville att jag skulle sänka farten, onekligen en dysfunktionell kollision. Tempo 5.13 min/km, Hastighet 13.49 km/h och en medelpuls på 176. Denna vecka innehöll 2 pass a´la 146 minuter.Vecka 5 bestod av två fullmatade pass a´la 200 minuter, medan vecka 6 blev aningen intensivare med 3 pass som höll på i 350 minuter.

Nu är det så nära att man nästan kan ta på tiden, något som kan stressa den bästa tävlingsmänniska. I syfte att slå mitt halvmaraton rekord är jag så illa tvungen att löpa med en genomsnittsfart under 4.56 min/km. Det blir onekligen en tuff tävlingsnöt att knäcka, men det finns faktorer som kan skapa synergieffekter. Först och främst lär det vara betydligt varmare 1 april i ett vanligtvis halvvarmt Madrid. Värme innebär shortklädsel, något som innebär en reducering av onödiga extrahekton. Att överhuvudtaget vistas i ett annat land, och en stad man aldrig besökt förut är defintivt sporrande. Att det dessutom är en folkfest med 15 000 tusen löpare och massor av folk som hejar på är kanske den största faktorn av dem alla att slå mitt rekord som jag slog förra året i Bratislava semi-maraton.Vecka 7:  3 pass 296 min, Vecka 8  4 pass 295 min

2½ veckors uppehåll från långlöpningsträningen var inte bra. Allt gick från början fel då jag subliminalt stängde av alarmet. Det innebar att jag fick stressa som en skadeskjuten hasselsnok; frukosten kastade jag i mig 1 timme innan och kläderna rönte samma öde dessutom hittade jag inte mina träningskalsonger.  Jag hämtade AIK i Klockartorpet med mina, Marie och barnens kuddar fortfarande kvar i ansiktet. Jag, AIK och Odda sprang från Lindös kanotklubb längs med promenaderna på ett snorhalt väglag och en helvetisk motvind. Värst var den tillsynes oändliga lutningen från Tågstationen till Blomsterkiosken i Folkparken. Den dränerade mitt redan tilltygade mentala tillstånd. Efter 8 km så tackade jag för mig och valde att ta mig tillbaka via Stockholmsvägen medan de andra två träningsnarkomanerna fortsatte mot Fiskeby, Himmelstalund och Strömmen.  Mitt psyke slapp att flankeras av att känna mig som en bromskloss för de andra. Jag höll ensam ett hyfsat tempo, solen skred fram och värmde en sargad kropp och motvinden hade ersatts av en trevlig medvind. Min genomsnittsfart på den hala 16 km sträckan blev 5.22 min/km medan AIK och Odda sprang 2 mil med en 5.13 min/km fart.

Mitt squashäventyr i division 3 slutade oväntad med att jag gick upp till division 2. Sanningen är dock mindre smickrande, då jag snarare var i händerna på matematiska ekvationer eftersom jag fått WO mot de två bästa i gruppen: Fredrik Malm och Daniel Stridman. Det innebar att jag kom upp i hela 9 poäng med bara en riktig spelvinst i bagaget. Att vare sig Malm eller Stridman gick upp ändå berodde på att man får 1 minuspoäng om man lämnar WO.

Äntligen examen – en epok går snart i graven

Jag var onaturligt lugn när jag stegade in till klassrum DG 39 på Linköpings Universitet. Det kan ha berott på att jag enbart sovit runt  3 timmar, och fortfarande kände mig mer groggy än nervös. I min hand hade jag en stor pappersmugg fylld med starkaste tänkbara kaffeinnehåll. Klockan 08.30 inleddes ”operation examensprocess” med att opponera på en av de längsta uppsatserna i Linköpings universitets historia (69 sidor, mot föreskrivna 50 sidor), dessutom en  av  de mest välskrivna. Jag inledde opponeringen genom att rabbla upp fördelar som nackdelar, utan att andas och utan att låta respondenterna komma till tals.  Examinatorn blinkade likt en fyr i syfte att på ett övertydligt sätt tillrättavisa mig hur en opponering egentligen skulle se ut.  Även om min opponering inte höll världsklass så blev det i alla fall en intressant diskussion från andra medverkande genom att de hade massor av frågor till respondenterna, vilket var tur då min kritik i stort sett bestod utav hyllningar.

Efter att ha medverkat på två andra obligatoriska seminariestunder var det så dags att själv bli granskad av två pillemariska opponenter. Jag upplevde den 1½ timme långa argumentationsförsvaret som en  orgie av ändlösa synpunkter på saker som borde åtgärdas i min c-uppsats. Sejouren avslutades med att examinatorn och jag   satt i ett enskilt rum där betygsdomen avkunnades. Jag hade befarat det värsta efter  den svettiga opponeringen, men  det slutade istället med att jag dels slapp kompletteringar, dels var ytterst nära att få ett VG. Båda besluten var lika oväntade  som glädjande eftersom jag själv anser att kompletteringar i ärlighetens namn var nödvändiga, och jag upplevde inte alls att jag var lika nära ett VG som examinatorn påvisade .

Trägen vann till slut, nu står jag äntligen här med min universitetsexamen.Klassresan har genomgått en mångfald av faser, från gymnasienivå-studier via Komvux & folkhögskola till universitetsstudier, från att studera på distans till att studera fysiskt på Linköpings universitet, från att vara en rookie till att acklimatisera mig till studiesituationen, från sömnlöshet till eufori,  från noll kronor i studieskuld till 200 000 kronor,  från grubbleri till ultragrubblerier, från nedstämd till euforisk. Jag är agnostiker, men någonstans har jag faktiskt haft någon form av hjälp under studieprocessens gång. Något/någon har lett mig till rätt plats i rätt tid, man skulle kunna skylla på slumpen, men det är alldeles för många  tillfälligheter som samverkat för att min agnostiska sida ska kunna känna sig helt tillfredsställd. I vilket fall som helst är en epok på väg att gå i graven, vilket faktiskt känns befriande, oförutsägbart och spännande.

Sista studiepusselbiten består av att genomföra 30 HP i Pedagogik 2. Anledningen är  att jag vill konkretisera examenshandlingen med ett kursbete som attraherar fler arbetsgivare, och förhoppningsvis upplevs som mindre flummigt än Sociologi 1-3. Sedan vill jag inte heller bege mig direkt ut till en annalkande arbetslöshet, utan jag använder mig parallellt utav vårterminen till att hitta arbetsuppgifter eller jobb som jag brinner för. Det primära blir alltså inte att fokusera på VG, utan ambitionsnivån förflyttas från VG till G.

Vad vill jag göra med mitt liv?  Finns det begränsningar för vad jag vill och kan göra?  Hur tar jag mig till  mina visioner? Några yrkesledord som utkristalliserat sig under studieresans gång är: samverkan, medling, utveckla idéer, kreativitet, eklekticism, kollektivism, förändring och ärlighet. Ledorden dryper av något som mera betraktas eller associeras med ideellt arbete, vilket kanske inte är det mest optimala utifrån att betala av en pockande studieskuld. Å ena sidan vill jag besöka varje land och stad i hela världen och köpa en Iphone som helst kan flyga, å andra sidan har aldrig min ambition och drivkraft varit pengar utan  istället intresse. Mitt vision är att jobba med något som jag verkligen trivs med, utan att övermaniskt ta med mig jobbet hem, så att det istället påverkar min familj på något nedbrytande sätt. Det är troligtvis en ytterst skör balansgång som jag av erfarenhet vet att många missbedömt och misslyckats med tidigare. Jag tänkte inte tillhöra den skaran, utan jag vill uppnå livskvalitet utifrån min vilja med: egentid, squash & löpningstid, tid med min fru, kvalitetstid med mina barn, tid för egna projekt och ett hyperintressant arbete som jag verkligen brinner för.

Samverkan över miljögränserna

13 föreningar samlades 09.30 på Gjuteriet i Marielund som bestod av cirka 50 engagerade människor. Miljöförbundet jordens vänner stod bakom detta välbehövliga arrangemang. Evenemanget inleddes med att alla fick sju minuter att presentera antingen sig eller sin förening. Bland föreningarna hittade vi bland annat FOBO, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Kolmårdens vindkraft, SALO, och Studiefrämjandet. Den politiska tyngden utgjordes av Stefan Arrelid och Mattias Stenberg ifrån Miljöpartiet och Cecilia Ambjörn från Vänsterpartiet.

Klockan 12.00 var det lunch och jag passade på att flytta bilen lite närmare Gjuteriet. Till min förvåning hade jag fått p-böter från det jovialiska företaget Q-park. Jag hade lagt betalat 30 kronor i närmaste biljettautomat och tiden hade inte gått ut. Det fanns ingen indikation på att Q-park hade hand om denna parkering. Jag antar att det är en del av strategin att håva in pengar till företaget genom att manipulera och vilseleda stressade bilburna individer. Biljettautomathänvisningen bestod av en skylt med två pilar på, vilket likaväl kunde betytt att automaterna återfanns en halvmil därifrån.

Efter en delikat kebabrulle på Akkas  förträngdes frustrationen för varje tugga som slank ner. Nästa fas bestod av att framavla teman; processen gick ut på att brainstorma fram idéer vid olika bord, för att efter 15 minuter cirkulera till nästa bordsvärd. De här fem bordcirkulationerna skulle vara ett underlag för nästa indelning. Den bestod att välja någon av de uppkomna temana som exempelvis stadsmiljö, Vrinnevigårdar, trafik, kommunikation och så vidare. Jag valde gruppen Vrinnevigårdar eftersom jag tycker att hela det området i mycket högre grad borde utvecklas.

Som sagt arrangemanget inleddes 09.30 och avslutades tunt 16.00. Jag tyckte att det var en underbar tillställning och ett embryo till fortsatt samverkan mellan dessa föreningar och kommande sådana. Mitt idébidrag var att införliva en gemensam hemsida med endast en gigantisk kalendarium där alla lokala arrangemang skulle synliggöras för att locka en större skara intressenter.

Fridas födelsedag

Frida fyllde 6 år den 27 januari,  hon höll en låg partyprofil och bjöd endast grannkompisen Lina, förskolepolarna Ida & Cornelia på kalaset. Frida valde sin favorittårta framför glass; den består av chokladpudding, banan, vaniljsås, grädde och övertäckande marsipan. Hon fick  bland annat en DVD-box med ”Landet för länge sedan” - tv-serien,  och en DVD-box med alla avsnitt av ”Fyra elefanter är fler än fem myror”.

Visualiseringscenter

Jag tog barnen denna bistra lördagsförmiddag (-9) för att se vår andra film på Norrköpings nya upplevelsecenter. Första filmen vi såg hette Fly me to the moon,  och utspelade sig i rymden. Filmen Sea monsters var en ren kontrast till första filmen, då denna film dels utspelade sig under vattenytan, dels gav oss en historisk återblick av en svunnen dåtid för cirka 82 miljoner år sedan. National Geographic borgar för kvalitetsfilmer, vilket inte exkluderade denna film. Till en början så blir man helt fascinerad av de osannolika 3D-effekterna, men efter hand så vänjer man sig, för att efter 45 minuter känna sig ganska mätt. Jag gillade verkligen filmens pedagogiska upplägg som synliggjorde utgrävningarna till att visa dem i sitt rätta sammanhang  på ett utmärkt lärovänligt sätt. Barnen tyckte också att effekterna var spännande, och Frida försökte fånga maneter som hajar – utan att lyckas. Men som sagt 45 minuter är precis lagom för såväl vuxna som för barn.

”Norrköpings squashelit”→  Case Swedish Open 2011

Case Swedish Open i squash avgörs återigen i både Linköping och Norrköping även 2010. Det blir samma upplägg som i år då hälften av kvalmatcherna spelades i den nya Squashhallen i Norrköping och de övriga kvalmatcherna spelades som tidigare i Linköping Squash Center. 16 spelare kämpar om fyra platser till huvudtävlingen där samtliga matcher avgörs i Linköpings Sporthall.

Till turneringens C- och D-grupper hade ett antal Norrköpingsspelare anmält sig till. Klockan 12.30 äntrade den italienska bulldoggen Lino Ferrari rankad på 459:e plats i Sverige, bana nummer fem i Linköpings squashcenter i D-gruppen. Hans motstånd måste ha tillhört dagens lättaste, till och med jag hade rått hans motståndare Martin Danielsson. Det blev minst sagt en enkel 3-0 seger till den knappt svettiga Lino mot den 742 rankade unga spelaren.  Han och många andra spelares värsta motståndare stod istället tidsspannet mellan första matchen och andra matchen för. Klockan 21.30 gick Linos nästa match av stapeln mot den 271 rankade Mattias Fhürong, och det slutade med en komfortabel 3-1 vinst för Mattias. Av ren frustration framkallade Mr Ferrari mentalt magsjuka dagen efter; allt för att slippa att gå till jobbet

Jarmo Malin vann sin första match på W.O mot Ludvig Söderling. Han blev sedermera akterseglad med klara 3-0 mot Mikael Pallinder som för närvarande är rankad på en 300:e plats. Johan Lindström (rankad 580) förlorade sin match med klara 3-1 mot den 569:e rankade David Braithwaite. I C-gruppen förlorade Jörgen Detterman (rankad 536) i en jämn tillställning  sin match mot 234:e rankade Sasa Galic med 3-1. Henrik Joelsson fick mäta Norges bästa junior Håkon Standal och förlorade också sin första och ända match med 3-1.  Sist ut i C-gruppen var Norrköpings näst bästa spelare Daniel Linder (rankad 219 i Sverige). Han fick möta 369: e rankade Fredrik Pettersson som han pulveriserade i tre raka set. Hans nästa motstånd stod 133 rankade Dan Forsback för och det blev en spännande avslutning där Daniel fick dra det kortaste strået genom att inkassera en 3-2 förlust. Det innebar att ingen Norrköpingsspelare  klarade sig till tredje omgången, vilket i sin tur medförde att ingen av dem fick äntra Linköpings squashscen på lördagsförmiddagen.

O´Leary´s  Wolverhampton vs Manchester U

Efter squashunderhållningen av yppersta kvalitet lagt tills handlingarna så fortsatte jag och Henka Andersson  till O´Leary´s i Norrköping. Till min ära visades Wolverhampton vs Manchester U, något som förhöjde smaken på såväl brushettan och den efterföljande pita fajitan i symbios med tre kalla Mariestad. Matchen i sig var egentligen en uppvisning i ren tristess, men slutresultatet uppvisade synergieffekter som var positiva på alla andra plan. Först och främst  fick Wolves med sig tre mycket välbehövliga poäng i bottenstridsbataljen. För det andra så stoppades såväl Manchester Uniteds poängframfart som rekord i flest vunna matcher i rad utan förlust.  För det tredje så vann jag 985 kronor på matchen i och med att jag tippat 2-1 till de orangesvarta bestarna. Den trevliga kvällen avslutades med en promenad till Ektorp och myskväll med familjen framför Melodifestivaldeltävling 1.

Träning & tävling

I och med att det nya året satte nedräkningen  inför Bratislava halvmarathon den 27 mars igång. Från att vara  en tillsynes avlägsen händelse till att frambringa någon form av mindfulneshybris. Två månaders träning inför ett semimarathon är en väldigt kort tid om man som jag har som mål att komma under 2 timmar.  Det kan låta som en pensionärstid på pappret, men i verkligheten är det bra mycket jobbigare än man tror att hålla en konstant  kilometertid på 5½ minuter.

Träningsdosen för vecka 3 blev 5 pass på 264 minuter. Vecka 4 bestod av 6 pass a´la 250 minuter. Mest glädjande var att jag för första gången på över 1½ år sprang 1.2 mil; det var ett tungt pass på ett glashalt underlag tur och retur  Ektorp-Vidablick. Samma vecka varierade jag löpningen med en 2½ km och 5 km runda.

Min första 1½ milare på över 2 år var en minst sagt seg historia. Sträckan går tur och retur ifrån Idrottsparken till Aborreberg. Halva sträcka till Aborreberg kändes helt ok och avverkades på godkända 41 minuter. Det var vägen tillbaka som tröttheten eskalerade; Lindövägens raksträckor kändes bitvis oändliga och snålblåsten upplevde jag mera som stormbyar, den sista biten uppför Norra promenaden gick på ren vilja. Jag pustade ut en stund hemma på soffan för att sedan spela 1 timmes squash mot Mr Jarmo. Dusch och kvällsmat -  sedan soffläge – sedan kom frossan -  sedan febern – sedan svettningarna – sedan 3 dagars total energidränering. Frågan är om denna långlöpning var kontraproduktiv eller inte? Träningsdosen för vecka 5 uppmättes till 175 minuter utspridda på 3 pass. Vecka 6 så tränade jag också 3 pass, men då i 268 minuter.

Continue Reading »