Körer till förbannelse

Detta var en överraskning tillägnad min fru Marie, då hon dels gillar sjunga i körer, dels lyssna på sådana. Själv tycker jag den mesta i musikväg är bra, och de flesta upplevelser är intressanta på olika sätt. Dock är inte körer riktigt min nisch, men med rätt arrangemang kan det bli riktigt maffigt. Efter en heldag hos Marie föräldrar så outsourcade vi barnen till snälla grannar. 15 minuter innan utsatt starttid slog vi oss ner på plastkarga onumrerade platser, Värmekyrkan var nästintill fullsatt, det vill säga 300 personer.

”The Fairytale – En fjäril med förhinder” är musikberättelse om en ambivalent inre resa med viljan och rädslan som närmaste följeslagare. Hur gör man för att sluta stirra sig blind på sin egen spegelbild, och hur retuscherar man känslan av otillräcklighet? The Fairytale är egentligen ingen musikal, utan en symfoni som binds samman av en berättelse. Peter och Ulrika Malmberg har skrivit ”The Fairytale” och den har framförts ett par gånger på små scener och en gång i De Geerhallen. Det är musik som fungerar lika bra i stora scensammanhang som mindre. Denna uppsättning är körversionen, där runt 80 talet körsugna östgötar ingick, diktatoriskt ledd utav körgurun Lisa Tilling. Det ska tilläggas att detta till skillnad från ovanstående storslagna bilder är en budgetvariant av densamma. I stället för ett påhittat manus samverkar nu Ulrika Malmbergs bearbetade prosatexter med sångerna i föreställningen, vilka vilade på en självbiografisk grund, om en flickas långa väg från barndomen till drömmarnas mål.

Paret Malmberg har sedan 1997 producerat shower runt vår globala värld bland annat på Gran Canaria. Ulrika har även setts på teaterscener medan den klassiskt gitarrskolade Peter medverkat i bland annat Beatlescoverbandet  Liverpool. De två makarna är dessutom grundare till Superstars show och showskola som numera drivs som kursverksamhet. En av initiativtagarna till denna modifierade uppsättning var inspiratören och projektledare Lasse Fredriksson och den omnipotenta körgudinnan Lisa Tilling.

Jag visste inte alls vad jag förväntade mig, en känsla som brukar vara nyckeln till en trevlig kväll; för högt ställda förväntningar kan däremot få en helt motsatt effekt. Påskuppsättningen i Värmekyrkan var en engångsföreteelse, något som skapade ett unikt skimmer runt föreställningen. Ett utav syftena med påskuppsättningen var att väcka tankar genom att synliggöra några klassiska tidlösa problem. Utseendefixering, samhällskrav, utanförskap och problemet att inte passa in i gällande gruppnormerna ristades ampert in i lyssnarnas hjärta och hjärna. Till sin hjälp hade de tagit in berättaren Kelly Tainton som skötte sitt uppdrag med bravur. Inlevelsen, den tydliga rösten och samspelet med bakgrundsgitarren som tillhandahölls av Peter Malmberg var professionellt, men parallellt också väldigt originellt.

”I den avskalade Värmekyrkan, en scen på bredden som gör att även de i publiken som sitter på sista bänkraden kommer nära. Rullgardiner för de smalhöga fönstren skulpterar höjden. En jättekör i tredubbla led. Ett bildspel. En skolbänk. En spegel. Musiken spänner över pop, musikal och folkmusik, merparten skrivet av Ulrika och Peter Malmberg men också med några inlån som (www.kultursidan.nu)”. Ulrika Malmberg har en mäktig  stämma precis som 21-åriga Evelina Eliasson, som gör den stora rollen som den unga flickan.

Jag tyckte att helheten överlag var bra, men blev dock  inte lika berörd som jag intalat mig innan föreställningen. Till en början var mixerkillen inte fas med ljudkällorna, då det skorrade betänkligt på vår flank, samtidigt som ljuset var aningen osynkroniserat. Båda dessa ingredienser blev för övrigt bättre ju längre föreställningen led.

En annan kritik var att jag upplevde att den stora kören inte fick tillräckligt med utrymme. Många låtar avverkades endast med solistsång och gitarr. Här borde musikkonstnärerna bättre kunnat tillvarata kören som fanns tillgänglig på scenen under hela föreställningen. Sparsmakade körfragment hade kunnat höja relativt intetsägande låtar till betydligt högre höjder. För mig var i vilket fall som helst Kelly Taintons adekvata berättarröst kvällens allra största behållning. Den berättartekniskt skicklige Kelly förhöjde stämningen med sin grumliga stämma.