Tv-eufori på 4:an – ”Så mycket bättre”.

Ett av de absolut bästa programkoncepten som kommit fram i tv:n den senaste 10 års perioden anser jag vara: ”Så mycket bättre”. Det är dessutom varken  en Holländsk eller Amerikansk förlaga som ligger till grund för programidén. Konceptet går kortfattat ut på att folkkära artister ifrån olika genrer och åldrar under en vecka bor tillsammans och successivt lär känna varandra. I varje program är en av artisterna huvudperson, han eller hon bestämmer hela dagens upplägg med olika aktiviteter och utflykter. När de samlas för lunch och middag blir det tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Upplägget är genialiskt i all sin enkelhet. Första säsongens framgångsfaktor tror jag personligen tv-4 blev smått tagna på sängen av. De hade nog förväntningar, men att de åtta programmen skulle generera i en sådan succétriumf trodde de nog själva inte ens på. Det var inte bara tv-bolaget som gnuggade händer, utan också de medverkande artisterna.

Halvföredettingar som Petter, Lars Berghagen, Plura och  Di Leva fick en medial- som musikrenässans av rang. September gick exempelvis från doldis till überfolklig; plötsligt var hon en kvinna på allas läppar, och hennes covers och egna plattor sålde som smör. Hon lyckade bli September med hela Sveriges befolkning på blott åtta veckor, vem säger att tv fortfarande inte har stor genomslagskraft? Kvar blev Lill-Babs och Christer Sandelin som troligtvis stärkte sina varumärken, men ändå fick skrapa resterna av det upplagda smörgåsbordet.

I årets säsong medverkar Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim och Mikael Wiehe.  Tomas Ledin tror jag blir den som får allra mest skjuts av den annalkande renässansen. Laleh blir definitivt årets September, hon lär bli Laleh med halva Sveriges befolkning, vare sig vi vill det eller inte. Lena Philipsson och Timbuktu lyckas alltid vara ständigt innovativt aktuella, och lär därför inte åtnjuta samma synergieffekter som ovanstående artister. Alla artister är vinnare, men de som jag tror får minst uppmärksamhet är Mikael Wiehe och Eva Dahlgren.  Jokern  i sällskapet är en av mina tidigare ”idoler”: E-Type. Hans röstbegränsningar ock lite enkelspåriga musikstil tror jag kommer att hämma den musikaliska katapulten, men förhoppningsvis uppväger hans förfestar-personlighet den faktorn. Att släppa en skiva, ge sig ut på turné eller sätta upp en krogshow efter programseriens slut är onekligen ett bra drag som alla involverade artister borde ägna sig åt, i syfta att ta del av de osannolika fördelar som konceptet frambringar.  Jag tycker det är så oerhört  tillfredsställande att det inte finns tillstymmelse till förnedrings-tv eller tävlingshybris-tv.

Det är lite samma positiva stämning som i SVT:s ”På spåret”, en programidé där autentisk glädje och små gester går före dylika tv-modetrender, vilket känns exceptionellt befriande. Huvudpersonens karriär summeras på ett lättsamt sätt, utan att bli långdraget eller överklämkäckt. De andra artisternas tolkningar av dennes låtar är också nyskapande och spännande ingredienser att servera vedertagna låtar på ett nytt och  personligt sätt, som exempelvis Lalehs underbara version av Tomas Ledins ”Just nu”. Som sagt den andra säsongen inleddes nyligen på tv-4. Först ut var Tomas Ledin; alla  kritikers okrönte hatobjekt, men en  man med ett gigantisk knippe låtar som tagit sig ända in i den komplexa svenska musikfolksjälen. Personligen tycker jag väldigt bra om hans låtar, främst de äldre. Likt ABBA eller Gyllene tiders låtar upplever jag dem som tidlösa, till skillnad ifrån Magnum Bonum, Noice eller Attacks gamla 80-tals dänger.

Svensk television sliter väl sig fortfarande i håret av att de själva inte kommit på denna enkla men geniala programidé. Paradoxalt nog är de själva ansvariga för detta, då tv-4 starkt inspirerats av SVT-succén ”Stjärnorna på slottet”. 1½ timme är en perfekt lagom program-tids-dos, då en timme varit lite för kort, och två timmar aningen för långt, tyvärr får man stå ut med den ytterst irriterande och frekventa reklamen. Som allt annat har succéer en tendens att inte sluta när de bör göra så, och återigen är det kapitalet som styr produktprocessen.  Jag hoppas att programmakarna har den goda smaken att sluta  när de är på topp, innan programkonceptet hinner bli pinsamt urvattnat.