Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenaden; från Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen på Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studion på Fridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
4. 2008 – ”So What” (Pink)
5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

Bryssel – en oväntad pärla

Ett nytt år, ett nytt lopp i en ny stad. Fyra gubbar i sina sämsta år, det vill säga närmre 50 än 45 år begav oss till Europas huvudstad Bryssel. Jag kommer egentligen  inte ihåg varför vi valde Bryssel, men kraven på staden i sig var ytterst låga. Våfflor, choklad, Musslor, EU-parlament, pedofiler och Tintin var några gemensamma igenkänningsfaktorer. Epitetet Europas tråkigaste huvudstad var något som vi allt som oftast läste om i resereportagen.

Ursprungsduon, jag själv och Jarmo Kolehmainen hade sedan tidigare besökt och sprungit i Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava, Madrid,  Nice och nu senast Prag. Stefan Hammarström tillkom till Lissabon och den som anslöt sig sist var Magnus Ström via Nice.

Det finns så schizofrent många livskvalitetsfaktorer utifrån dessa årliga resor. Att ha något att se fram emot efter att sommaren slutit sig i sitt skal, något att träna inför, manlig vänskap, god mat och dryck samt att upptäcka nya städer är några bidrag till att reproducera dessa tillställningar. Dock tycker jag att alkoholen tagit en lite för stor plats i dessa resor. I och med att jag från 2014 inlett processen att reducera mitt alkoholintag blev implementeringen av det livsvalet en form av mandomsprov.

Vi var alla aningen halvskadade, men hade ändå ambivalenta anmält oss till stadens löparfest. Mitt squashspelande och löparträningar var som vanligt en källa till diskrepans. Svårighet att hitta adekvata träningstider mellan vardagspyssel, långa jobbpass, sömnproblem och ren skär motivation genomsyrade året 2015. Det i sig har varit en grogrund till jag knappt varit skadad under året som gått. Kompisen Joakim Andersson har varit en pålitlig pådrivare till att löpa 1 gång varannan vecka främst uti Vrinneviskogen det sista halvåret. Förutom dessa pass så har jag lyckats avverka tre påfrestande pyramidintervaller på Borgsmo.

Dag 1 – Upptäckarfasen

Jarmo axlade det hedervärda uppdraget att bila tur och retur till Bromma flygplats. Han och Stefan hämtade upp mig och Magnus klockan 08.15 invid Lidl i Ektorp. Till skillnad från den horribla flygavgångstiden i Prag så var 12.05 en befrielse. Allting flöt på helt friktionsfritt. Vi tog en taxi från flygplatsen till hjärtat av gamla staden.  Vi gav taxichaffisen lite dricks, slutnotan för den logistiska halvtimme landade på 50 euro, delat på fyra personer.

Hotell Mozart hade jag valt med omsorg. Den orientaliska hareminterören var en fröjd för ögat precis som priset. Kostnaden blev cirka 1700 kronor per person för fyra nätter. Jag och Magnus intog blixtsnabbt de närmaste två sängar, de andra två fick tillgång till loftsängarna. Det visade sig sett i backspegeln vara en av resans allra största misstag. Våra sängmadrasser kunde i det närmaste jämföras med Kolmårdsmarmor och var ett aber för oss under alla de fyra nätterna.

Vårt läge invid det världsberömda torget Grand Place, vilken anlades redan under medeltiden och som blev upptagen på Unescos världsarvslista 1998 var helt optimal. Vi flanerade runt i de medeltida miljöerna som var fyllda utav uteserveringar i ett väder som skvallrade sensommarvärme. Vid torget ligger flera byggnader från 1700-talet, och det sjukt coola stadshuset som byggdes redan i början av 1400-talet. Den okända Manneken Pis låg endast ett par kvarter bort från vårt boende.

Brysselregionen är tvåspråkig det vill säga franska och nederländska, dock talar 85-90% av invånarna franska, men de flesta vi pratade med behärskade engelskan utmärkt. Vi var alla lite trötta så det blev inte jättesent denna första Brysselkväll.

Dag 2 – Partyntensifiering

Cementsängen, det übertunga täcket och sömnproblem var faktorer som resulterade i noll minuter sömn. Jag botade temporärt detta tillstånd genom att inta hotellets frukost. Vi hade nog förväntat oss någon form av frukostbuffé, men istället var det vi fick tillskansa oss redan serverade på våra tallrikar. Den bestod kort och koncist av: en croissant, en baguette, en sort marmelad, ett glas juice, två ostskivor, smör samt  kaffe eller te. Frukostmönstret gick igen under alla våra fyra övernattningar.

Belgien är hemvist åt de välkända serierna Tintin, Smurfarna, Marsupilami, Lucky Luke, Gil Jourdan med flera. Det finns diverse museum och gallerier runt om i Bryssel som avhandlar serietidningskonsten såsom Hergé Museet. Parallellt samexisterar det drösvis med butiker som säljer serietidningar. Vi valde att gå ”Brussels comic strip trail”. Projektet som inleddes 1991 har vuxit till sig till en adekvat turistattraktion och består numera av 50 stycken gigantiska muralmålningar runt om staden.

Bryssel gör en stor sak av detta och avtäcker årligen två stycken nya verk som samverkar effektivt med de tidigare. På turistbyrån hittar man en gratisfolder med kartor på var dessa muralmålningar ligger. Mina löparkompisar var måttligt roade av att beskåda husväggskonst på hög nivå och återföll ganska snabbt att inta en pubstolsställning. Jag tog mig i kragen och lyckades i alla fall se runt 10 stycken av de färggranna kreationerna.

För att vara ett så litet land så erbjuder Belgien en mångfald av öl, över 300 sorter. Bland det stora utbudet finns en stor del överjästa och spontanjästa öl, liksom fruktöl och öl som bryggs i kloster. Det är inte svårt att bli överväldigad av skillnaderna mellan de olika ölen; det är en fantastisk värld som öppnar sig. Några av de mer kända belgiska ölsorterna är exempelvis Grimbergen, Duvel, Stella-Artois, Hoegaarden, Laffe, Kriek, Kwak, Maredsous och Palm. Chimay, Rochefort och Westmalle är exempel på Trappistöl det vill säga öl som bryggs på kloster som tillhör Trappistorden.

Vi avverkade några av dessa sorter under kvällens pubrunda. Jag och Stefan är stora fan av körsbärsölen Kriek från Lindeman. Förutom körsbärssmak fanns det till vår glädje även svarte vinbär, äpple och jordgubb, dessa var dock inte i samma klass som den förstnämnda. Gänget utforskade parallellt Bryssels äldre miljöer där vi åt på en italiensk trattoria. Pasta var synonymt med de middagar vi spisade under de fem dagar vi besökte Bryssel. Kvällen avslutades med en delikat Plaka, det vill säga en mer lättätlig form av kebab vars epicentrum låg mitt emot vårt hotell.

Dag 3 – Den lugna dagen

Dagen innan själva loppet har som tradition varit en alkoholfri dag. Det är egentligen bara Stefan som ruckat på denna outtalade formel förut, precis som han gjorde detta år. Vi andra drack vatten i alla former; med bubblor och utan, kallt som ljummet.

Mitt maniska samlande på fotbollsmuggar är ett ofrånkomligt aber när jag besöker en ny stad; Bryssel var definitivt inget undantag. Kriteriet för att överhuvudtaget kunna legitimera ett köp är att ha sett arenan på riktigt. Det innebär allt som oftast en snårig process att via kollektivtrafik ta sig till dylika utkanter av städerna. I Bryssel var det laget RSC Anderlecht som fångades upp på min samlarradar.

Påpassligt låg arenan i stadsdelen Anderlecht. Dit nådde jag genom att ta metro nummer 5, cirka 20 minuter bort från centrum. Lyckan stod mig bi; dels fanns det en shop i arenan, dels var den öppen. Constant Vanden Stock-stadion invigdes 1918 och renoverades 1983. Kapaciteter ligger runt 28 0000 fotbollsentusiaster.  Jag blev ruskigt nöjd med mitt mugginköp och två svettarmband.

Från Anderlecht till hjärtat i EU:s verksamhet. Förutom Europeiska rådet och kommissionen håller även Europaparlamentet till på området. Parlamentets utskott träffas i Bryssel, och en del plenarsammanträden förläggs hit. Det blev en ganska intetsägande promenad runt de påkostade glasmonumenten. Europaparlamentet säger sig ödmjukt företräda alla de 500 miljoner medborgare som i dag utgör EU. Jag röstade nej att gå in i denna dysfunktionella union och skulle även idag rösta likadant.

Jag mötte upp mina kompisar i stora Parc du Cinquantenair. Där hämtade vi upp nummerlapparna på evenemangets expo. Löparkläder och skor samsades med all form av löparattiraljer. Jag passade på att inhandla ett par löparstrumpor för överpriset 16 euro. Det har blivit en tradition i sig att köpa nya löparstrumpor i samband med nummerlappsuthämtningen. Köptvånget ingår väl i någon form av ritual med syfte att dels springa skönt, dels tron på att högre makter verkligen förstår att man verkligen vill bättra på tidigare års resultat.

Det finns massor av saker att göra i Bryssel. Dessvärre var det svårt att komma på något instinktivt om det inte var inplanerat. Det  ligger an på mig som notorisk manisk stadsplanerare att detaljstyra herrskapet. Vi enades om att besöka en riktig turistfälla som låg lite i utkanten av stan.  Atomium är ett konstverk som skapades inför Världsutställningen i Bryssel 1958. Det är ett landmärke vars närmsta motsvarighet skulle kunna vara Eiffeltornet i Paris. Kortfattat kan man säga att tingesten är en 103 meter hög atom, närmare bestämt en järnkristall som är förstorad 165 miljarder gånger.

Atomium består av nio klot som besökarna kan roa sig att gå in i. De skulle vara informativa, men vi upplevde de som relativt tråkiga. Det var möjligt att ta sig upp till fjärde klotet. Ville man upp längre för att se se utsikten över Bryssel från 92 meter var man hänvisad till en enda hiss; köerna var inte att leka med. Byggnaden renoverades nyligen och är numera osannolikt blank. Under kvällstid tänds belysningen som riktas mot kloten och ljuv magi uppstår.

Belgarna själva hävdar att pommes frites kommer från Belgien, inte från Frankrike. Vad som är sant eller osant låter jag vara osagt, men portionerna är betydligt större i Bryssel än i Paris. Det fick vi erfara  bland annat när vi åt några 100 meter bort från Atomium. Området var spännande utifrån ett white-trash-perspektiv. Vi valde att äta i området och fick på köpet många oförglömliga minnen under måltidens gång.

Vi återvände tidigt till hotellet efter att ha kolhydratladdat med gigantiska portioner pasta på ett lokalt hak i syfte att förbereda oss inför vad komma skulle. Tävlingskläderna synkades till morgondagens väderleksrapport. Jag valde kompressionsshorts samt långärmad kompressionströja. Garmin pulsklocka, mp3-spelaren Sansa samt två olika liniment lades på samma stol som klädseln.

Dag 4 – Tävlingsdags

Iphonealarmet ljöd likt en sårad vildkanin. Den indikerade också att hotellfrukosten var i antågande. Jag och Magnus var som vanligt först uppe ur sängarna. En extra croissant och två koppar kaffe bestod den spartanska frukosten av. Enligt väderapparna skulle vädret bli riktigt bra. Morgonmolnigheten skulle ersättas av klarblå himmel och ett gradantal runt 17-18 grader. För en gångs skull stämde dessa oförutsägbara väderprofetior.

Mina tighta kompressionsplagg satt som fastnitade runt min kropp som tyvärr översteg idealvikten 75 kg genom tre kilos övervikt. Light-förkylningen var temporärt som bortblåst på grund av all liniment som jag smort in mig med. Vi fyra tog tunnelbanan till startområdet runt klockan 09.30.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

4. Best case scenario: under 1 timme och 50 minuter

Järngänget anammade strategin att inte värma upp någonting, utan lät den troligt låga ingångsfarten stå för det enerigiutsläppet. Vi gick till fållan bakom löparna med 1 timme och 50 minuter som målsättning. Klockan 10.30 gick starten för halvmaran. Jag bestämde mig ganska tidigt att inte hänga på Stefan och Magnus ryggar i syfte att göra mitt eget lopp och inte falla i den frestande fällan att följa dessa två löparnaturbegåvningar.

Detta var mitt första lopp där jag blivit tvungen att kissa. Efter 5 kilometer försökte jag ta mig in i en uppställd toalett. Ingången till denna toa var inte helt lätt att hitta eller öppna. Många viktiga sekunder tickade iväg under denna onödiga process. Två gånger under loppet gick dessutom mina dubbelknutna skosnören upp, något som både irriterade och stressade mig en aning.

Bansträckningen visade sig vara den tuffaste hitintills, till och med värre än Madrid uppförsorgie. Banan var ganska kuperad, med många lutningar både nedför och uppför. Vid 12 kilometer såg jag ytterst oväntat skymten utav 1.50 timmars farthållaren. Den gröna ballongen synen sporrade mig; någon kilometer senare var jag förbi honom med agendan att försöka utöka försprånget så mycket som möjligt. Runt 14 kilometer infann sig en djävulsk opsykologisk 3-4 kilometers stigning som i ärlighetens namn aldrig tycktes ta slut. Jag försökte verkligen hålla ut steglängden, undvika Ringaren i Notre dame ställning samt ha huvudet högt under hela loppet.

Inne i centrum  serverades löparna också en hel del kullersten. Ett utmärkt tillfälle att vricka foten innan man passerade målsnöret. Vanligtvis brukar jag falla ihop som ett korthus när det är för långa stigningar eller backar. Denna gång skedde dock inte detta. Jag upplevde att jag höll riktigt bra tempo de tre sista kilometerna istället för att vara sjukt trött.

Min teori till det tror jag beror på att jag lyckade infoga tre pyramidintervaller. Det har jag aldrig gjort förut trots vetenskapen att man bör variera såväl tempo som sträcka om man vill utveckla sina tider. 7874 stycken löpare tog sig genom detta hendomsprov och vi fyra ingick i det sällskap.  Min tid efter 10 km var 53.21 minuter, efter 21 km 5.12 min/km, med ett tempo på 11.54 km/h.

Magnus Ström: Placering: 1916, Tid: 1:46:00

Stefan Hammarström: Placering 2314, Tid: 1:48:22,

Mats Widholm: Placering: 2549, Tid 1:49:40

Jarmo Kolehmainen: Placering: 7244, Tid: 2:26:09

Några av Belgiens ölsorter avnjöts på en irländsk pub som visade Premier League derbyt: Everton vs Liverpool, en match som för övrigt slutade 1-1. De tvättäkta Liverpoolfansen Jarmo och Stefan var ytterst missnöjda med slutresultatet. Att deras tränare Brendan Rodgers samma dag sparkades av ledningen gjorde inte saken bättre. Jag och Magnus tyckte enbart att det var roande.

Vi hade förbokat en timmes massage på ett närliggande ställe. Att ta en timmes massage efter loppet är en traditionsritual som agerat följeslagare under de flesta av våra resor. Den var som vanligt lika välbehövlig som  den gjorde ont. Vi haltade dock inte lika mycket efter behandlingen som före, vilket var ett gott tecken, eller inte.

En annan tradition som vi anammat de senaste åren är att efter loppet och massagen äta på ett steak house. ”Old wild west” blev restaurangen som vi valde. Den lyckade dagen avrundades sedan på dylika pubar för att avslutas med en delikat kebabplaka precis intill vårt hotell.

Dag 5 – Hemfärd

Jag och Magnus var återigen de två som stegade in först till vår sista hotellfrukost. Efter en uppfriskande dusch var det dags att packa ihop våra pinaler. Vi tog farväl av det  Tusen och en natt inspirerade hotellet och bokade en taxi till flygplatsen där vi hade gott om tid att shoppa. Jag köpte godis till frugan och barnen, samt parfymer till mig och barnen. Flyget avgick klockenligt 13.30 för att 15.45 landa på Bromma.

Vi delade broderligt på fyra kostnaden för bensin och parkeringsavgifter. Det var 85% mindre jargong i bilen hem, till skillnad från på dit vägen.. I ärlighetens namn var vi ganska urlakade utav de intensiva fem dagarna i Belgiens huvudstad. Efter betydligt mer bilköer var gänget tillbaka i Norrköping runt klockan 18.30. Borta bra men hemma bäst, men att slippa de brutalt hårda hotellsängarna var en välsignelse.

Summering

Epitetet ”Europas tråkigaste huvudstad” fick sig en rejäl törn. Vi upplevde Bryssel som en väldigt vacker stad, med många fina områden och parker. Det fullkomligt vimlade av mysiga restauranger, pubar och uteserveringar som dessutom tycktes vara fullbelagda. Vår gemensamma upplevelse att den kissande statyungen i en fontän i Bryssel är ingenting annat än just en liten pissande unge i en fontän i Bryssel. Manneken pis var nog en av de mest överskattade turistfällorna vi varit med om. Att den kunde dra till sig horder av turister under hela dygnet är en gigantisk gåta.

Om jag besökt denna stad helt ensam så hade andra saker prioriterats. Vi åt exempelvis inte på en indisk restaurang vilket för mig är en av höjdpunkterna vid utlandsbesök. Eftersom det endast tar runt 1½ timme till staden Brügge så hade jag kombinerat Bryssel med en heldag i en stad som jag länge velat besöka.

Vår nästa löpardestination 2016 är skriven i stjärnorna, men i skrivande stund ligger Serbien, Ukraina eller Moldavien högt upp på önskelistan. Utifrån denna och tidigare resor tänker jag i högre grad minska att sitta på dylika pubar för att istället uppleva fler sevärdheter, shoppa till familjen och ta flera kort.

Höstlopp – en förbannelse av guds like

Mitt fjärde Bråvikslopp tillika andra halvmaraton låg i fatet denna sensommarlördagsmorgon. Att hurra för tidigt borde vara straffbart; i slutet utav augusti jublade jag över att vara helt kärnfrisk förutom hjärnskadorna. Likt ett brev på posten dök en förkylning upp två dagar senare. Från att sova som en Gud av gudarna till att knappt kunna andas när sänglampan släcktes blev kontentan och troligtvis straffet av tankehybrisen.

Jag körde samma strategi som varit så lyckad inför Prags halvmaraton våren 2014. Tyvärr hjälpte inte den mig denna gång utan jag var mer förkyld när jag vaknade upp vid startdagen än jag varit för några dagar tillbaka. Ett annat tillägg var ett växtbaserat läkemedel: Sinupret forte, som enligt en kollega till mig skulle göra susen. Hon hade rätt, men mer utifrån att det gjorde rent hus i min plånbok via de 300 riksdaler som de gröna verkningslösa kräkmedlen kostade mig.

Min manual hur bli fri från förkylningen innan loppet

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut förkylningen
• Reducera intensiva aktiviteter
• Anamma helvetiskt mycket  handdesinfektion typ jämt
• Dricka exceptionellt mycket vatten
• Få i mig en bryggd bestående av färsk ingefära, citron  och vatten
  
• Be till gud, trots att jag är agnostiker

Jag valde i vilket fall som helst att medverka i loppet eftersom jag varken hade halsont, hosta eller feber utan enbart var förkyld. Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det.

Efter att ha jobbat till efter midnatt blev det bara 6 timmars sömn vilket skapade en minst sagt yrvaken och seg Mats när klockuslingen hamrade in sitt ljudliga budskap. Mina förberedelser utifrån ett kostperspektiv var helt enkelt optimala. Gårdagens kvällsmat hade bestått av fyra stekta ägg med en otäck kopp hirs och mjölk.En tallrik nötter, hirs, branflakes samt äggmackor rikligt med vatten med extra salt var grundstenarna i min frukost som jag intog runt klockan 08.00.

Jag hämtade upp jobbkollegan Robin Everitt och därefter kompisen Jocke ”Spurs” Andersson. Trion anlände runt halv elva till Lindö där starten skulle ske. Vädret var som klippt och skuret för uteaktiviteter, men på tok för varmt för att springa över 21 km i september, runt 15-16 grader hade varit perfekt. Vi hämtade ut våra startlappar på området där också chippet som skulle placeras på skon under skosnörena fanns fastnitad. Enligt arrangörerna hade inte loppet växt likt de föregående åren, utan rotat sig fast på samma nivå som 2013, något som skulle ändras till nästa års 5-års jubileum.

Årets primära mål

1. Inte få en kollaps igen

2. Inte bryta loppet, ta mig i mål

Årets sekundära mål

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig runt  under 2 timmar

Vi tre traskade ner till startfållan runt klockan 11.25 i ett väder som ropade badstrand och bar överkropp. Det var väl då jag insåg hur exceptionellt trög jag varit vid valet av en Craft långärmad funktionströja, när ett sportlinne hade varit det självklara valet. Tanken var att ta det väldigt lugnt i början av loppet med kollapsen i Bråviksloppet 2013 som pulserande varningslampa i åtanke. Starten skedde klockan 11.30 och det kändes riktigt bra till en början. Jag, Robin och Jocke sprang ihop till nästan 6 kilometer, då Jockes vältränade rygg successivt blev mindre. Vid 7 kilometer var det dags att ta farväl av Robins bredaxlade ryggtavla. Då hade medelfarten legat på godkända 5:15 min/km, därefter gick det bara utför. Gradantalet snuddade vid 25 graders strecket och bidrag inte heller till att mildra detta fysiska förfall. Avgrunden låg sedan bara några meter framför mig under hela loppet. Det blev helt enkelt en pina att pinna sig runt de till synes oändliga grusbetäckta landsvägarna.

Vid 13 km när typ alla som varit bakom mig sprungit om mig, gick jag för första gången vid en en horribelt segdragen backe. Detta tilltag, vattenförtäring samt vräka vatten över hela kroppen bidrog till att jag fick min enda andra-andning efter att ha börjat springa igen efter backslutet. Min självkänsla invaggade mig att jag återigen var på gång, och fick mig att tro att de kvarvarande 8 km var de som skulle leda mig förbi framförvarande parallellt reducera en skyhög medelkilometertid. Detta var dock en chimär av stora mått då jag redan efter en kilometer senare var tillbaka på ruta ett. Jag hade knappt ingen energi kvar i kroppen; att dra ut på steglängden var som att skapa permanent fred i Mellanöstern.

Efter 16 km var det bara vilja kvar; men ingen energi i kroppen. Jag han i löpkoman lägga märke till att arrangörerna på ett adekvat sätt fixat till att dysfunktionella platser som en ensamlöpare lätt skulle kunna springa fel på. Stora lastpallar med fet text och mörkrosa bakgrundsfärg omöjliggjorde springa-fel-syndromet. Det och betydligt fler markeringar samt kilometervis med tvåfärgad färgtejp var funktionella verktyg som de detta år strukturerat upp bansträckningen med. Om jag ska hitta något att gnälla över så hade fler kilometerskyltar kunnat funnit tillgängliga utmed banan.

Jag rannsakade mig själv när fem kilometer av loppet återstod. I de teoretiska tankegångarna hade jag definitivt med förra årets kollaps efter att ha sprungit sjuk. Jag insåg också att springa 21 km i förkylt tillstånd inte var det mest smarta jag gjort. Parallellt kändes det när det var cirka 3 km kvar väldigt tråkigt att bryta loppet eftersom det egentligen strider mot min natur. Utifrån ett hälsoperspektiv var det dock betydligt rationellare att kasta in handduken än att tära på en redan sargad kropp. Den processen passade bäst invid strandremsan  det vill  säga nära start-och målfållan.

Jag traskade sedan bort till sekretariatet för att delge dem att jag brutit loppet. Kastade mig sedan raklång på gräsmattan för att följa Robins sista 40 metrar; Jocke hade 10 minuter tidigare tagit sig under målsnöret. Efter ett evigt förklarande varför jag bröt loppet så gav jag Jocke mina bilnycklarna eftersom jag i detta tillstånd inte fullt ut litade på min körförmåga. När jag kom hem så blev det stekt kyckling med ris, sötsur sås och djävulskt mycket vatten. Jag tappade sedan upp ett varmt bad, väl medveten om att ett kallt sådan är en healingfaktor, inte ett varmt sådant.

Från klockan 15.00 delades kvällen upp i två pass; dels några utslagna timmar i min säng, dels resterande tid på soffan framför tv:n. Jag var faktiskt helt urlakad i symbios med frossa-light. Tankarna på  att skippa alla löpningslopp som har något med höst att göra började få fotfäste. De sista 4-5 åren har jag varit halvsjuk hela tiden, till skillnad från förr om åren när influensan en gång om året alltid bröt ut. Då tyckte jag dessa 2-4 dagar var fruktansvärda, numera längtar jag till dem istället. Sett ur backspegeln är det bättre att vara riktigt sjuk, för att sedan må bra, istället som nu vara halvsjuk  5-6 månader av året. De sista åren har det knappt varit möjligt att varken planera eller utföra tävlingar samt göra bra ifrån sig i squashringen. När jag vaknade morgonen därpå så hade jag äckligt klegg i ögat, något som stärkte min devis av att man inte bör pressa kroppen för hårt med förkylning i kroppen.

Det är med fasa istället förtjusning som jag ser fram mot Lidingöloppet om tre veckor. Att loppet kostade 800 kr är en sak, men att inte kunna känna att man kan göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar känns minst sagt surt. Mitt nästa drag blir att boka upp mig hos en lokal hälsoguru som håller till invid Spången. Hon håller på med alternativmedicin, vilket i många fall är kvacksalvare som utnyttjar folks naivitet, men hon har dock fått min fulla förtroende.

Min första fråga blir hur jag ska gå till väga för att bli riktigt influensasjuk så att kroppen får jobba på riktigt. Min andra fråga blir att få svar på hur  farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. De flesta så kallade experter säger: ”så länge man inte har ont i halsen, snoret är grönt eller att man har feber så är det inget problem att träna eller tävla”, något jag är ytterst skeptisk till.

Det är lätt att falla för frestelsen att jag numera inte är en ungdom längre. Att mina 47-år tar ut sin rätt och att nuvarande och kommande tider endast är ett bevis för detta. Jag har dock aldrig sprungit ett halvmaraton det vill säga 21 km över två timmar förut förutom kollapsen i 2013 års Bråvikslopp. Så sent som i Prags halvmaraton i maj 2014 sprang jag på  1:57:39 (5:35 min/km) trots att jag var otränad och hade mer att ge, utan att gå en meter under loppet. Nu landade min tid på horribla 1.56.30 efter cirka 18.5 km; då hade jag absolut inget mera att ge samtidigt som jag gått minst sex gånger under loppet.

Att vara förkyld är nog mindre fjolligt än många ”träningsatleter” vill erkänna, det handlar snarare om ren skär förträngning; en försvarsmekanism för att överhuvudtaget kunna satsa på tävlingar utifrån ett ofta ofrivilligt grupptryck som man lätt blir offer för när man fastnar för någon idrott.  Jag undrar dock hur många som blivit handikappade eller fått sin dödsruna insatt i någon morgontidning som bara helt sonika varit  ”simpelt” förkylda.

21 km: 105 av 122 anmälda damer och herrar tog sig i mål

1. Elmina Saksi bästa dam med tiden 01:30:09  (4.17 min/km)

1. Markus Grönroos bästa man med tiden 01:17:16  (3.40 min/km)

41. Joakim Andersson 01:49:10  (5.11 min/km)

50. Peter Samelius (Sweden Rock polare) 01:51:45  (5.19 min/km)

Fel på tidtagningssystemet: Robin Everitt runt 2 timmar i mål

Bröt loppet: Mathias Magnusson (squashkollega)

Bröt loppet: Mats Widholm efter 18.5 km

Äääääääääääntligen ett fast jobb

Från min tvättäkta Universitetsexamen juni 2011 tog det mig runt 2 år minus 4 månader sommarjobb att transformera den kunskapen till ett fast heltidsarbete; ett som ligger i linje med utbildningen det vill säga. Att en universitetsexamen automatiskt genererar i att jobb kastas efter en känns som en politisk myt. Syftet är att mentalt indoktrinera ungdomar att inte kastas in i arbetslöshet med löften om guld och gröna skogar via akademiska studier istället. Visserligen är det beroende på vilken utbildning man har i studiebagaget. De mindre populära yrkesutbildningarna är diamanterna medan lockutbudet genererar elevunderlag. Att jag kan titulera mig beteendevetare eller light-socionom bidrog troligtvis till att jobbförslagen uteblev.

Min erfarenhetsåtervinning om man som jag kastat mig från Lagerarbete – Komvux -Folkhögskola – Gympalärare och Universitetsstudier till nya okända marker, är att det är groteskt komplicerat att ens komma till intervju, om man saknar erfarenhet från jobbgenren samt adekvata kontakter. Av dessa två faktorer är kontakter det allra viktigaste att ha tillgång till om man vill ha ett arbete efter sina nyvunna kunskaper. Tragiskt, men sett ur backspegeln dessvärre sant. Jag kan knappt föreställa mig komplexiteten med en bakgrund från ett annat land, vilka svårigheter det innebär när de helt saknar dörröppnare i det nya hemlandet.

Mitt CV var vetenskapligt utformat av två akademiska studievägledare med agendan att främst tilltala Kommuner, Landsting och Staten det vill säga där nycklarna till mina jobb befann sig. Men som sagt dessa tider är över och jag kommer den 2 september att äntra en fast tjänst i Norrköpings kommuns klor närmare bestämt som pedagog för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att ha ett jobb som man trivs med är min allra största drivkraft, inte pengarna, man är ju på sitt arbete 1/3 av dygnet, och då kan det väl vara på plats att ha både trevligt och hjälpa andra.

Efter att ha brutit med fotbollen och min arbetsgivare Kontorab efter 12 års tjänst innebar mångt och mycket att jag blev ytterst delaktig i mina barns uppväxt, och skapade mig ett ypperligt tillfälle att uppfostra dem efter mina och Maries värderingar. Att de ännu inte gillar hårdrock borde ju vara en omöjlighet efter allt mitt idoga spelande på hög volym, men jag stöttar dem ändå  helhjärtat i deras Eric Saade dyrkan. Barnen är 8 och 9 år gamla och den osannolikt viktiga värderingsgrunden är lagd så att säga. En fast tjänst i detta läge kunde inte komma mera lägligt, nu är jag redo att applicera mina nyvunna akademiska kompetenser till arbetslivet.  En epok går i graven, en ny livskvalitetsera inleds.

Sommarjobb

För 9:e året i rad huserade jag hos en brukare via Omsorgsgruppen. Då jag fått fast jobb på kommunen så lutar det åt att epok tyvärr går i graven, då jag ännu inte kan klona mig. Det har varit  härliga somrar med trevliga arbetskamrater som periodvis skiftat. Från att jobba olika tider på dygnet har de senaste 4 åren mera inneburit vakennätter i allt högre grad. Att hålla sig vaken när kroppen tvärvägrar är inte det allra lättaste. Det spelar ingen roll om man har 3 toppenfilmer till sitt förfogande. De sista två åren har jag via min mobil upplevt att vakenprocessen underlättats markant genom dylika spel som Wordfeud, Ruzzle och Quizkampen. Att hitta villiga motståndare mellan 01.00-07.00 är definitivt inget problem. Tiden går bra mycket fortare när man försöker bräcka sina uppkopplade motståndare.

Sweden Rock festival

Min nionde festival, och min första utan Stefan Hammarström ligger bakom mig. Det som 2009 skulle vara mitt farväl till detta hårdrocksmecka blev istället mitt näst sista. Survivor, Asia, Rick Springfield, Firewind och Avantasia blev en alltför stark frestelse att motstå. Med ett väder att mörda för under dessa 3 dagar och med ett ytterst trevligt och musikkunnigt  sällskap blev denna tillställning en av de bättre jag varit på; mer musik, mindre alkohol.

Skogsröjet i Rejmyre 2013

Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström förlorade vår Skogsröjetoskuld via denna 7:e upplaga av denna småskaliga hårdrockfestival. Från tropiskt regn och en segdragen åska till strålande sol och ren skär bar-överkropp-uppmaning. Det blev två riktigt trevliga dagar med mycket fast food,  öl och rosévin, men med lite sömn, precis som det ska vara. Bästa banden var enligt undertecknad: Treat, Pretty Maids och Grand Design.

Lino Ferrari & Cissi Jussila bröllop

Linos Svensexa synkades med Cissis möhippa och cirkeln slöts på Pub Wasa. Dessförinnan hade han fått möta den välrenommerade brottaren Jimmy Lidberg. Det blev en uppvisning i teknik och råstyrka från Jimmy. Lino fick för en gångs skull iklä sig rollen som italiensk vante, inte toffel. Efter det fortsatte gänget till Vildmarkskampen för ett antal grenar som exempelvis Paintball och sumobrottning. På kvällen samlades alla på Wilson åkeri där det blev musik på hög volym, grillning, grabbsnack, skepparbröst och alkoholförtäring. Den som var nyktrast var nog Lino och därefter jag själv.

Tycker personligen att det är så mycket bättre att dels göra saker som personen i fråga gillar eller skulle vilja testa på, dels inte fylla densamme så att man inte kommer ihåg denna speciella heldag. Jag själv blev utklädd till Jesus med en ståltörnekrona och ett djävulskt stort kors på ryggen i en helvetiskt tung golgatavandring uppför Drottninggatan. Hade jag varit nykter hade det varit en sak, men direkt efter kidnappningen fylldes jag upp med absint och whisky i mängder. Att jag endast hade fragmentariska minnen dagen efteråt var inte speciellt svårt att luska ut. Lino fick huvudrollen genom att han vann mot allt och alla i bordtennis, han njöt i fulla drag och som sagt Cissis gäng och vårt möttes upp på kvällskvisten på västhaket Pub Wasa.

Fredagen den 12 juli skedde så den symboliska förbindelsen mellan man och kvinna. Bröllopet hölls i Östra Husby kyrka och gick av stapeln klockan 15.00 Efter denna heliga ceremoni drog sällskapet vidare till närliggande Östra Husby hembygdsgård. Det blev en trivsam tillställning där det serverades mat, kaffe och tårta samt alkohol i mängder. Jag och Marie drog relativt tidigt ungefär vid klockan 23.00. Att jag avskyr att dansa och att dessa aktiviteter satte igång vid just den tiden spelade en viss roll i sammanhanget.

Vikbo IK: Jubileumsfest 1933-2013

Trots att den anrika fotbollsklubben ligger i djup dvala finns det liv i föreningen. Styrelsen har jobbat febrilt med denna minnesdag på Vikbovallen. Spektaklet invigdes med fotboll mellan stadslaget och bönderna, där citykillarna drog längsta strået. Därefter eftersnack och alkoholförtäring i kombination med att stå öga mot öga med moderna som legendariska hjältar som huserat på detta klassiska område. Klockan 18.00 började jubileumsmiddagen där lokalt förankrade Vikbolandsstruts stod för maten. De sentimentala och humoristiska Hollywoodtalen avlöste varandra och där emellan uppträdde ”KG” med pausmusik samt ett uppskattat musikquiz. Jag bilade till Vikbovallen med ambitionen att vara nykter för att åka hem runt midnatt. Ödet eller snarare grupptrycket gjorde att jag tog den där ödesdigra ölen som gjorde att jag inte kunde åka hem som beräknat. När alla vännerna gått hem var det endast jag och Stefan kvar.

Jag sov i ett helvetiskt kylslaget omklädningsrum, utan fungerande element, Stefan i bilen. Att en enda mygga kan störa ens nattsömn i denna utsträckning borde inte finnas på pappret. Det ska tilläggas att den var ettrig, aggressiv och ytterst tålmodig. Jag gav upp efter någon timme för att sedermera lägga mig i min bil. Tyvärr är Hyunda  i20 inte skapt för detta ändamål utan att få permanenta skador på kropp och själ. Hittade dock oväntat en liten handduk i bilen och gick beslutsamt tillbaka till omklädningsrummet. Jag lyckades få den runt huvudet och kunde på så sätt utesluta myggan från att sticka och dricka mitt oersättliga blod. Syretillförseln drabbades istället, och det var som att sova med svår astma. Runt 3 timmar sömn blev det innan jag for hem vid åttatiden på morgonen i ett gudomligt vackert morgonväder.

IFK Drabbning

Jocke ”Spurs” Andersson hade två biljetter till detta klassiska möte och bjöd mig med till matchen. Vädret var optimalt, sol, 26 grader och vindstilla. Det blev basket på tv: Sveriges damer mot Makedonien i symbios med några härligt stärkande sambucca. Vi drog likt två light-alkoholister till kvarterskrogen Ektorps Sportbar och pizzeria; det blev två kalla öl. Publiksiffran matchade inte ovanstående förutsättningar med endast 7500 stycken åskådare. Matchen i sig tillhörde Norrköping, men gör man inte mål på sina chanser vinner man heller inga matcher. IFK Göteborg förvaltade sina lägen klanderfritt och vann  med orättvisa 2-1.

Midsommar med barnen

Då Marie jobbade hela dagen låg det an på mig att implementera denna ursvenska tradition till Hanna och Frida. Valet stod mellan Vånga vs  Lilla Lövhälla. Då en av hennes bästa kompisar Lina beslutade sig för att åka till Stavsjö föll sig valet ganska enkelt. Jag, Frida och Hanna följde efter familjen Skarins svarta Chevrolet. Det var kvavt, molnigt och farhågorna för ett kommande regn var inom räckhåll. Vår familj har besökt detta ställe en gång förut närmare bestämt för fyra år sedan. Något som skiljer detta firande från många andra är en loppis med bra priser och mycket saker att handla till barnen. Efter att betalat 40 kr i parkeringsavgift traskade gänget till områdets epicentrum. Köpte instinktivt Rio till barnen och kultfilmerna Mr Woodcock och Sagan om ringen föregångaren Willow med en ung trådsmal Val Kilmer i huvudrollen till mig själv för 10 kr styck.

I 45 år har IOGT-NTO-föreningen Majblomman arrangerat midsommarfirande i fritidsområdet Lilla Lövhälla. Cirka 2 500 personer brukar delta i firandet. Omkring 70 funktionärer krävs för att klara kalaset. Klockan 14.00 öppnade lotteribodarna och chokladhjulet. Det serverades bland annat kaffe, korv, glass, hembakat kaffebröd och nygräddade våfflor. Vi blev underhålla av Helene och Johan från Bomschackalack på TV. Ett riktigt trevligt arrangemang.

Semester i mysig stuga på Österlen

Jag har knappt satt min fot i Skåne och definitivt aldrig på Österlen. Då allt för många människor bedyrat områdets skönhet blev det sedermera ett kall att besöka Österlen. När vi skulle hyra stuga i syfte att kontrastera förra årets trevliga men hektiska Parisvistelse passade Österlen perfekt in planeringsplanerna. Från teori till praktik efter att  ha bokat en av få kvarvarande stugor i området. Kostnaden för 5 nätter blev 4500kr, men huset i sig var så perfekt att vi faktiskt kunnat betala ännu mera. Interiört var det en estetisk smältdegel av inredningskreativitet. Utifrån denna bas utgick våra dagsutflykter med agendan att upptäcka Simrishamn, Ystad, Tosselilla sommarland och Österlen som helhet.

Jordgubbsplockning

De två senaste åren har vi plockat på Ringstad Gård, men dessa  har varit för blaskiga eller smaklösa. Detta år testade vi istället Lundby i Styrstad och med oss hade vi Hannas bästa kompis Lina. Organisationen från att lättare se var man skulle plocka till adekvat vattentvätt var så mycket bättre samtidigt som jordgubbarna faktiskt var godare. Det blev 1 hink a´la 160 kr som vi direkt efter plocket fryste ner hos Maries föräldrar i Vånga. Där blev vi också serverade äkta husmanskost. Kvinnorna fixade en delikat jordgubbssmulpaj med glass medan jag tog bort ton av insektskadaver från vår smutsiga bil. Vädret var dessutom optimalt med en klarblå himmel och ett gradantal som landade runt 25 grader.

Kulturrundan i gamla stan

För andra året i rad öppnade flera av husägarna grindar och boddörrar under några timmar i faluröda vyer. Marie och jag cyklade nyfiket till denna aningen udda stadsdel. Röda stan är en samlad stadsdel i norra delen av Norrköping, granne med Marielund och avgränsat av Norra promenaden och Riksvägen som skär av området från Haga. Detta är andra året som Kulturrundan går av stapeln och detta år i symbios med ett väder att döda för. Årets program hyste 17 stationer med aktiviteter som: trädgårdscaféer, guidade vandringar, loppisar, foto- och konstutställningar, utomhusbio, yoga, högläsning, dockteater samt livemusik  i genrerna barnvisor, singer/songwriter, blues, folk, jazz. En salig bladning som innehöll guldkorn om man tog sig tid att leta efter dem. Runt 1000 personer besökte detta genuina aktivitetsprogram.

Kattskrällarna

Dexter fångade sin första fågel från vår balkong en tidig måndagsmorgon. Den lille stackaren var fortfarande vid liv när vi jagade ner den stolte fågeljägaren under sängen, sedan blev det tyst. Till sist fick vi tag i katten, men att få den att släppa taget om pippin var lättare sagt än gjort. Till min hjälp hade jag en gråtande Frida som gjorde sitt bästa att stressa mig, fågeln, och Dexter. Efter mångt och mycket lyckades vi separera den nyligen avlidne från kattens käftar. Det var dock inget populärt tilltag, men som stadsbor har vi inte riktigt hunnit att acklimatisera oss för sådana oförutsedda händelser. Vi begravde fågeln osexigt i Hyresbostäders återvinning. Dexter visade varför han fått namnet Dexter, om det är en katt-seriemördare återstår att se. För tillfället ligger nog varken jag eller Frida speciellt bra till.

Inför Bråviksloppet och squashstegens division 3

Träningen har gått i stå vare sig det gäller squash eller löpträning. Kan det vara så att sommar- och solkraven lägger sig likt en hinna framför planerade träningspass? I vilket fall som helst spelade jag min första match av fyra i division tre i squashstegen. Min motståndare Jonas Andersson var en helt ny bekantskap för mig. Han har successivt tagit sig från grupp 11 till trean. Jonas visade var skåpet skulle stå i den minst sagt kvava hallen. Han vann med 3-1 efter några stenhårda game. Passade på att möta antagonisten Magnus Hjortberger som jag också har i seriespelet, men på grund av dålig form så körde vi matcher utan att involvera detta i Squashstegen.  Kontentan av våra tre möten blev förkrossande 7-1 till mig, men spelet i sig lämnade mycket övrigt att fundera över.

Continue Reading »

Aldrig blodsmak i munnen.

Förra året var mina förberedelser ljusår ifrån optimala, då jag brottades med ihållande vadproblem. Jag knaprade Voltarentabletter som en manisk knarkare, och sedermera invaggades i falsk säkerhet, när illusionen nästan kändes bra. Det enda jag gjorde i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera den dysfunktionella vad/hälsenan.

Detta år gick i kontrasternas tecken, då jag minst sagt tränat sporadiskt. Nice halvmaraton blev ett mål som gjorde att jag drabbades av en form av nöjdhetshybris att nått just dit. Måhända var den  subliminala strategin parallellt det som gjorde att jag höll mig skadefri?

Förra årets väder var  horribelt, ihärdiga spöregn turades om att kyla ner löparna som stämningen inför denna så kallade folkfest. Löpningstillställningen dränerades på sitt huvudsyfte. I och med att tävlingen 2010 flyttats från Folkparken till Stadium arena så har publikmassorna dessutom reducerats kraftigt. Som sagt vädergudarna var inte lika elaka detta år, men inte alls långt därifrån. Senkvällen bjöd på regn där gradantalet pendlade mellan 9-10 grader i takt med blåsten.

Min löparklädsel för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka, plagg som successivt blev ännu blötare än vad jag hade förutspått. Mina kära trotjänare var med mig: Garmin pulsklocka och Sansa mp3. Jag startade längst fram och drogs hypnotiskt med i ett aningen för högt tempo, vilket ledde till att min fart dippade efter bara några kilometer. Bansträckningen var en orgie av vattenpölar; på vissa platser var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dessa,  utan klampade rakt i. Det gick ju liksom inte att bli blötare. Trots löpningsfadäsen i början av loppet så fördrevs bansträckan oväntat snabbt.

Jag höll antagonisten Jocke ”Spurs” Anderson bakom mig tills det var runt 100 meter från Stadium arenas inomhuslöparbanor. När den mannen väl fått vittring är han påfrestande blodsmaksbenägen, något jag dessvärre var alltför medveten om. Med krafter ifrån tidlösa hårdrocksmästerverket: Savatages ”Hall of the mountain king” lyckades jag ändå uppbringa någon form av spurt de sista 50 meterna, vilket resulterade i att vi fick exakt samma sluttid. I ärlighetens namn var han före mig trots teknisk chipsbevisning. Av 1213 löpare som tog sig i mål hamnade jag och Jocke på en hedrande 228:e plats. Sett i backspegeln var vi båda riktigt nöjda med våra prestationer. Nästa år så är målet att komma under 21 minuter, något som jag efter detta lopp inte alls ser som någon omöjlighet, då jag var trött, men långtifrån blodsmakstrött. Efter loppet samlades de som anmält sig till Timeout restaurang & bar, Stadium arena för den stora efterfesten. En helkväll med mat, löpsnack, skvaller,  dryck, trubadurer och tävlingar med priser från Intersport, men vi ville bara hem, så vi passade.

5-i-Topp: Grabbhalvan, fem kilometer:

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester med agendan att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Hur man väljer att se sin livssituation

Offer eller möjlighet, arbetslös eller arbetssökande? Det beror nog på vilka glasögon man väljer att se sig själv utifrån. Arbetslinjen och ens omgivningen indoktrinerar de individer utan heltidsarbete att ta på sig stigmatiseringsglorian. Att inte ha ett arbete att gå till är förenat med en form av skam, när frågan vilket yrke man innehar vanligtvis är en topp-3 när vi möter nya människor.  Om man väljer att se den uppkomna situation ur ett livskvalitetsperspektiv fyllda med möjligheter istället för iklä sig offerrollen är det betydligt lättare att få ett riktigt bra liv, även om man är arbetssökande.

Vid min förra arbetslösa sejour mellan studierna så var jag betydligt mer sårbar mentalt än jag numera är. I och med universitetsstudierna har jag tillskansat mig ett historiskt som framtida perspektiv, vilket underlättar min vardag. Då vandrade mina tankar obönhörligen till att skaffa mig ett jobb, och när jag nåddes av fel svar grävde i alla fall jag ner mig mycket mera än idag. Det stora och enda kallet bestod att vara delaktig i arbetslinjen där livskvalitet i sig var bannlyst. I och med min universitetsexamen 2011 har jag som sagt fått perspektiv på min tillvaro såväl historiskt som processen i sig, vilket möjliggör att man tänker på ett annat sätt, ett mer holistiskt sådant. För 100 år sedan såg inte samhället ut som idag, och om 100 år kommer inte heller samhället att se ut som idag.

Jag vill gärna tro på en återgång till sunda värderingar, förändrade attityder, kollektivism samt ett reducerande av den dysfunktionella 24-timmars stressen, där mycket pengar är lika med lycka, även om så inte är fallet.

”Tänk på vad du har – inte på vad du saknar”

”Målet med mitt arbete är att vinna fritid” Aristoteles

”De flesta  skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid”   K.K Steinecke

“Den rätta tiden att koppla av är när du inte har tid till det” Sydney J Harris

En maskulin form av ordet hemmafru uppkom under 1960-talet nämligen hemmaman. Det syftar på en gift man eller sambo som, oftast tillfälligt, ej förvärvsarbetar utan sköter hem och barn precis som jag gör. Jag uppmuntrar både män och kvinnor att överstiga könsrollsgränserna. Hur feministiskt är det att att trakassera sysslor som ses som traditionellt kvinnliga?

VardagsExistentialism

Jag har ansvaret i familjen när det gäller: städningen, disken och ekonomin vilket inkluderar att jag betalar räkningarna

Marie sköter tvätten, och håller mer koll på klädinköpen till barnen än jag gör

Matsysslan delar vi på, men i och med att jag är hemma mest  vilar det ansvaret främst hos mig

Självklart så söker jag arbete och försöker hitta broar till försörjning, men livet kretsar numera inte enbart runt det. Jag ser mig som en uppdaterad hemmahen som sköter hemmet, och håller ordning på barnen. Att vara arbetssökande innebär i mitt fall också att skapa osannolikt bra kontakt med Hanna och Frida, och kunna hjälpa dem med läxor, umgås med dem och uppfostra dem till sunda och vettiga människor.

Vardagarna ser självklart olika ut, men generellt sätt är detta en adekvat beskrivning av en vardag i det Widholmska hemmet. Jag går i stort sett alltid upp 06.50 även fast Marie är hemma eller om barnen börjar senare  i skolan. Att vända på dygnet är helt förödande samtidigt som det kan vara komplicerat att bryta sena kvällar mot tidiga mornar om man finner ett arbete eller skapar ett företag.

Syftet med livet är väl att må bra, och varför inte må bra när man har så mycket tid till sitt förfogande, något många egentligen bara drömmer om. Den enda nackdelen är det ekonomiska, Maries 17 500 kr och mina 6000 kronor inkluderar inget inköp av chips, cigaretter, snus, kokain, alkohol och läsk, något som indirekt stärker såväl budgeten som hälsan.

Vardagsrutins-schema

• Det enerverande ljudet av väckarklockan lotsar upp mig klockan  06.50

• Väcker barnen aningen för att de inte ska behöva kasta sig ur morgondvalan

• Jag knäpper på morgon-tv för att följa vad som skett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt

• Parallellt fixar jag frukosten, och dukar fram till minigrisarna samt påminner dem att gå upp ur sängen

• Jag ser till att läxor är med, och att de har med sig gympapåsar ifall de glömt det, runt klockan 08.00 lämnar dem byggnaden

• Jag fixar en stor kokainstark kopp kaffe och fortsätter följa morgon-tv

• Därefter stänger jag av tv:n och läser NT

• Sedan slår jag på mobilen för att kolla mail, sms och självklart spela några rundor Ruzzle, Wordfeud, Quizkampen.

• Förbereder därefter en oftast nyttig frukost bestående av nöt- och fröblandning, keso, naturell yoghurt samt 1 liter vatten med en stor klunk olivolja

• Hygienprocessen: rakning, tandborstning och en snabbdusch

• Börjar sedan luska fram vilken mat som familjen ska ha, lite beroende om Marie äter på jobbet eller inte.
  

• Försöker allt som oftast ta en tidig promenad med syftet att väcka kroppen in i nästa fas genom vardagsmotion, ”frisk luft”, förhoppnings sol och bra musik via Spotify.

• 3-4 dagar i veckan tränar jag löpning och squash, så dagen formas lite av dessa aktiviteter

• Försöker att beta av städningen varje dag under hela veckan för att inte överhoppas av dammråttor.
  

• Går in på datorn och kollar in jobbsituationen, och försöker finna alternativa lösningar till att dra in pengar till hushållet.

• Jag utkastbloggar varje dag, beroende vilka ämne som är intressanta för tillfället. Att skriva av mig och utveckla språket är för mig ruskig källa till kreativitet och eufori.
  

• Musik lyssnar jag nästan jämnt på vare sig det är stereon, radion eller Spotify; ett universalmedel till att må bra helt enkelt
  

• Dags att börja med maten, ibland är det pasta med köttbullar och ketchup, vilket tar mindre tid i anspråk, andra gånger är det komplicerade recept som kräver sin man/kvinna.

• Barnen kommer hem mellan 14.00-17.00. Kollar läget och umgås med dem samt ser till att de gör sina läxor direkt efter skolan, inte skjuter upp bestyret. På kvällen är de långt ifrån lika motiverade och mottagliga att göra dessa eller ta emot eventuell hjälp från sina kära föräldrar.
  

• Därefter börjar  lämmeltåget av rännande kompisar till Hanna och Frida dyka upp. Medling och strukturering står då på agendan.
  

• Runt 19.00är det dags att ta farväl av kompisar, och istället försöka vara ner, ev kolla på tv eller dator, äta kvällsmat, umgås, sedan i säng senast 20.00 (har en tendens att bli 30 minuter senare).
  

• Jag bloggar, tittar på film,  läser eller håller på med något annat projekt när  jag lagt barnen
  

• Klockan 21.30 kommer Marie hem och vi knyter verbalt ihop vardagssäcken

• Mellan 22.00-23.30 brukar jag gå ner och läsa för att sedan sova, eventuellt mysa lite.

Hemmafruidealet?

Min mamma jobbade till och från, men var under en stor del av mina 10 barnår så kallad hemmafru. Ur ett barnperspektiv var det helt optimalt. Frukosten, lunchen, middagen var alltid serverad från grunden. Maträtterna kunde inte på något sätt kategoriseras in köttbulle-snabbmakaron-ketchup-mentaliteten dessutom var det en varierad kost som spände mellan svensk husmanskost och italiensk mattraditioner. Det var kliniskt rent i lägenheten, spegelblanka fönster och ingen plaggkö till tvättkorgen dessutom fanns all tänkbar läxhjälp tillgänglig. Har man två vettiga föräldrar som sätter sina barn i fokus och med grundvärderingar att döda för, kan ens uppväxt bara beskrivas som harmonisk och trygg.

Det är en era som i mina ögon fått en ytterst romantiserad bild över sig, såhär i backspegeln är det lättare att reflektera över hur det egentligen låg till. Hur min mamma och typ alla andra hemmafruar verkligen kände sig och hur de bemästrade tiden då vi barn inte var hemma är var troligtvis en helt annan fråga. I en tid då familjekittet och det svenska folkhemmet var stålcementerat anmälde man troligtvis inte sin man för alkoholism, misshandel, våldtäkt eller pedofili i samma utsträckning som på senare år. Hemmafruarna var mer tolerantkuvade än dagens individualiserade arbetskvinnor, vilka  successivt byggt på sitt självförtroende och reducerat sitt beroende av mannen i samhället.

Ångest, sysslolöshet, utanförskap, alkoholism och vardagsslaveri var troligtvis vanligare än vad som hitintills framkommit. Mellan raderna börjar idealbilden krackelera, det är bara en tidsfråga innan någon skriver en adekvat bok i ämnet och vips är anden ute ur flaskan och biktorgierna i massmedia inleds.

Ibland tror i alla fall jag att det för en själv och sina barns skull vore bättre om vi i högre grad anammade hemmafru och hemmamanidealet, och omformar det till ren och skär livskvalitet. För att slippa det dysfunktionella som dessvärre är inbyggt i systemet bör man först och främst turas om att vara hemma en kortare period, typ några månader för att sedan turas om. Då ser man måhända processen som en möjlighet till livskvalitet istället för ett mentalt vardagsfängelse utan framtidsutsikter.

”Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Livliga diskussioner förekom om kvinnas roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. Många som var engagerade i frågan menade att hemmafrun hölls fången i sitt ekonomiska beroende till mannen, att det var orättfärdigt att hon inte fick lön för sitt arbete och att hon fråntogs möjligheter till stimulans och utveckling av sina förmågor. Man menade att hemmafrun, kvinnan, betraktades som en människa utan eget förstånd och egen kapacitet samt hindrades från att delta i samhället i stort. Andra ansåg att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, uppfostra barnen och ge den arbetande mannen stöd och vila.

Statistik visar att det var under 1950-talet som de fanns flest gifta kvinnor som ej förvärvsarbetade. Från och med 1960-talet kom antalet hemmafruar stadigt att minska. En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg. Under 1930-och 40-talen hade nio av tio svenska barn en hemarbetande mor under sin uppväxt; under 1980-talet hade mindre än ett av tio barn en mor som var hemmafru tills de fyllde 16 år. I dagens Sverige då de flesta kvinnor utbildar sig och förvärvsarbetar talar man inte längre om att vara hemmafru utan om att vara föräldraledig (eller mammaledig, och för mannen pappaledig). Föräldrarna får under denna ”ledighet” genom föräldraförsäkringen (Wikipedia)”.

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

Nytt toppen café i stan

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

Vad som komma skall?

Någonstans i Kairo Egypten; denna bild känns ganska avlägsen från vårt indoktrinerade miljötänk som vi har i Svedala, men som sagt attityderna i det svenska samhället har den senaste 20 års perioden förändrats radikalt. När det kommer till skräpnedkastning så har det skett en låt-gå-mentalitet, där föräldrarna inte själva lever som de lär, något som indirekt appliceras på deras avkommor. Det finns många andra orsaker, men det viktigaste är i detta fall att på många fronter vrida tillbaka klockan. Jag anser att utifrån turism-, demokrati-, trygghet- och moralperspektiv att det är viktigt  för en stad att agera förebild för sina invånare. I och med den nya lagen som trädde i kraft förra året så borde det rationellt sett blivit ordning på torpet. Icke sa Nicke, i Norrköping ser det lika hemskt ut som det gjorde innan. Problemet var att polisen och lagstiftarna inte synkroniserade sina agendor, i syfte att implementera en lag som respekteras, istället bortprioriterade polisen denna överträdelse, och vips var synergieffekterna som bortblåsta. Samverkan är så groteskt viktigt, och när det väl kommer till kritan så tycks det vara häpnadsväckande komplicerat att kommunicera mellan statliga och kommunala institutioner, även om alla egentligen tjänar på syftet – oförklarligt. Det finns städer där dessa faktorer anses överensstämma med min vision som exempelvis Singapore och Moskva, hoppas  att Sverige sällar sig till de länder där inte bara fagra ord och innehållslösa löften skrivs, utan där också konkretism får råda

Vårpromenader -  numera med lockbeten

Hanna och Frida har fått gått oändliga långpromenader sedan barnsben, med trevliga delmål såklart, i syfte att reducera barngnäll. Det har hittills fungerat långt över förväntan. Promenaderna har varit utmärkta tillfällen att leka i olika parker, lapa sol, äta glass, ta bilder, filma, läsa tidningen, men framförallt umgås med sina barn. Det senaste året har strategin börjat knaka i fogarna, då främst Hanna ser all form av promenadindoktrinering som helvetet på jorden; varenda extrameter är jobbiga enligt henne. Jag vet att det till viss del tillhör åldern, men mitt ego vill helst förtränga detta genom att fortfarande skräddarsy varierade promenadstråk med olika delmål. Efter 1 timmes hot och tjat fick vi till sist med Hanna. Till en början så var det obeskrivligt gnäll, detta reducerades successivt för att 10 minuter senare avta helt. Promenaden blev rätt kort och avgick från Ektorp till Skarphagen, Himmelstalund och tillbaka. Efteråt tyckte Hanna att det var hur trevligt som helst. Av  erfarenhet är jag medveten att nästa promenad lär präglas av samma måndag-hela-veckan syndrom, då hon redan glömt bort charmen med familjegemenskap, träning och aktiviteter och glassköp.

Samma vecka lyckades jag med konsttycket att infoga ytterligare en långpromenad, denna gång bestod lockbetena av en Top Model bok på Lekia, och första glassen på Halvars. Solen sken i takt med den livliga trafiken, gradantalet landade på 9 grader, men det blåste kallt, vilket förtog lite av årets första glassätning på Halvars. I mitt fall blev det en smaksammansättning av banan, viol och hallonlakrits, medan Hanna tog Caffé  latte med maränger, Frida dräpte i sig en bägare med päron- och jordgubbssmak. På vägen hem stannade vi till i två parker där operation jaga-barn inleddes, mina vader var som heliumballonger efter den bedriften, och barnen tyckte som vanligt att 40 minuter var alldeles för kort tid.

Tävling Madrid Medio maraton 2012

Inför Madrid

Vecka 9 bestod av 4 tuffa pass varav två löpningspass i 370 minuter medan vecka 10 hämmades av en förkylning, vilket innebar två pass på 132 minuter

Återigen begav Magnus Ström och jag själv till Kanotklubben i Lindö för att vara en del av triathlonkollektivet. Det blåste inte alls mycket, och det fanns inte tillstymmelse till halka, men det var däremot gråkallt. Detta var också premiärrundan för ”homobyxorna” det vill säga löpartights som jag fick i födelsepresent av min fru. Jag har tidigare alltid tyckt att den utstyrseln är bland det mest gay-aktiga som en man kan ha på sig. Mellan raderna har man hört historier som: ” har du väl sprungit i löpartights springer du inte i något annat”, men sådant snack avfärdade jag snabbt, det såg helt enkelt äckligt ut. Nu stod jag själv ombytt i ett par rediga helsvarta  ”homobyxor” av märket Adidas. Det var onekligen en märklig känsla att för första gången känna den perfekta löparupplevelsen utifrån ett klädselperspektiv. ”Homobyxorna” satt som klistrade runt mina håriga ben och följde följsamt minsta benrörelse – fantastiskt. Numera går dessa plagg under epitetet löpartights, inget annat. I vilket fall som helst blev vi fyra personer som valde att springa raksträckornas förlovade sträcka. Jag, Magnus Ström, Christian Johnsson och Fredrik Adolfsson. Fredda dikterade diktatoriskt vilken väg vi skulle ta, och det blev såklart den långa varianten. Från Lindö via Citygross – Vidablick – Himmestalund – Strömmen – Södra Promenaden och sen tillbaka till bilarna vid Kanotklubben. Allt som allt blev det en sträcka på 22.5 km det vill säga 1.4 km längre än ett halvmaraton. De andra tre sprang ½ km längre och var betydligt mindre tröttare än vad jag själv var vid målet. Däremot hängde jag på dem under nästan hela sträckan, det var bara sista 1½ km som jag sviktade. Om det var löpartightsen eller den kokainstinna starka koppen kaffe som  visade vägen låter jag vara osagt, troligtvis en kombination.

Veckan efter blev det ”back to reality” när jag och Jocke ”Spurs” Andersson vågade oss ut runt Hagebys nejder. Sträckan inkluderade Kättsätter, Skarphagen, Ektorp och tillbaka. Det blev 11 km med mycket bra löpningsförhållanden; det var bara solen som fattades. Jocke spurtade sista biten vilket innebar att han kom 100 meter före mig. Själv kände jag mig aningen tung och inte alls så lätta ben som vid förra långpasset. Löpningsfacit bestod av 11 km löpning på 56.30 minuter med en kilometertid på 5.08. Guds gåva till löparna: Garmin 305 strejkade för första gånget och dessa tider är inte helt adekvata. Sådde också några löpningsfrön till Jocke angående en halvmaraton i höst någonstans i Sverige. I och med detta pass har jag infogat någon form av löpningskontinuitet – ett gott tecken inför ett vårrusigt Madrid. Vecka 11  bestod av 3 pass på 327 minuter medan vecka 12 innehöll endast 1 pass a´la 80 minuter.

När man var inställd på att ha båda huvudkuddarna med och på sig klockan 10 en söndagsmorgon, ändrades planerna abrupt genom att Odda tidigarelade passet till 09.00. Det innebar att jag gick upp 06.30 istället, i syfte att få i mig en bra frukost i god tid innan passet för att bland att motverka håll. AIK var förkyld så jag åkte i ensamt majestät till kanotklubben i Lindö, där jag mötte upp Fredrik ”Odda” Adolfsson och Christian Johansson  Det var ett grå-kallt-mulet Norrköping som genomsyrade denna söndagsmorgon, men betydligt varmare än de två föregående dagarna. Istället för Lindövägens oändliga raksträckor blev det mestadels grusvägar via sträckan: Lindö-Marby-Risängen-Smedby-Styrstad-Ljunga-Marby-Lindö. Det kändes riktigt brafram till 18 km, då jag av hänsyn till Fredriks och Christians träning bad dem fortsätta i sitt tempo, medan jag själv minskade mitt. De två sista km var en uppvisning i krökt rygg och sargat mentalt tillstånd dessutom sprang jag åt fel håll. Väl vid parkeringen så visade adekvat tidtagning på 2 timmar 7 minuter och 20 sekunder under  de 23.5 km som genomförts. Det var min längsta löpning sedan Budapest maraton den 5 september 2009. Min maxpuls var så hög som 198 slag/per minut, min medelpuls 179. Den uppmätta hastigheten blev 11.07 km/h och snittet 5.25 min/km. Det vår återigen ett väldigt välbehövligt pass som jag aldrig hade utfört om jag inte sprungit med grabbarna triathlon. Jag glömde att ta med mig vätska i spåret något som troligtvis påverkade de sista km. I Madrid blir det förhoppningsvis shorts, T-shirt, värme, publik, vätskekontroller och 15 000 startande, något som lär förhöja de 2.1 milen.

Min squashsejour i tvåan blev en Juholtare, då jag vann 1 match och förlorade resten. Matchen som jag vann och dessutom spelade min bästa squash på länge var mot Jörgen Petterson, där jag tog en meriterande och välförtjänt 3-2 seger, han slutade  för övrigt tvåa i gruppen. I ärlighetens namn är det i 3:an som jag för närvarande hör hemma. 10 dagar innan loppet så mötte jag Magnus Hjortberger, det var inte 3-1, 3-1 förlusterna i sig som grämde mig mest, utan att jag slog upp en gammal seglivad hälskada. I och med den så blev det inte ett inplanerat långlopp med triatlonkillarna, utan vila och ångest. Jag har inte haft problem med detta på hela året och så inträffar incidenten lika oväntat som enerverande. Nu blir det en balansgång mellan rehab och testa-på-hur-det-känns-träning istället för att fokusera på att bara slå en tid som var min grundtanke, nu blir blir det dessvärre en bära-eller-brista-situation-löpning i Madrid. Jag är medveten om att den pulserande hälsenan blir svår att tänka bort, men det positiva med det är att jag kanske inte tänker på hur trött jag egentligen är. Inget ont som för något gott med sig eller?  Jag är verkligen tillfreds med att inte vara elitidrottare, utan ser vistelsen i Madrid som en semesterresa i kombination med löpning. Prognosen visar på regn, något som är bra att skylla på om skadan inte är så allvarlig.

Jag gjorde min sista löpning samma dag som planet till Madrid skulle lyfta. Det blev den vedertagna sträckan på 1 mil mellan Kungsgatan-Vidablick-Kungsgatan. I ett gråmulet Norrköping med en halvstorm i bakhasorna sprang jag till en början ytterst motvilligt; det var bara antikrist själv som fattades utifrån ett klimatperspektiv. Efter några kilometer med anorektiskt lätta ben blev jag nästan halvkristen, då den dysfunktionella hälseneskadan tycktes vara som bortblåst, hur det nu var möjligt. Det enerverande pulserande hade nästintill upphört, och jag hade precis bevittnat ett mirakel. Min tid blev 51.10 minuter, med en hastighet på 11.73 km/h och en kilometertid på 5.06 min/km. Medelpulsen höll sig runt 17g slag i minuten och maxpulsen stannade på 193 slag i minuten. Jag var mer en nöjd efter detta sista träningspass.

Loppet i Madrid startade i deras svar på Folkparken fast 93 gånger större. Startfältet var en eklektisk nationsgryta av adrenalinstinna löpare och löparskor. Vädret var obeskrivligt perfekt med ett gradantal som pendlade mellan 11-15 grader i det vinstilla Madrid. Jag hade införskaffat ett proteinpulver som skulle få exceptionellt starkt kaffe att framstå som mjölk, något jag hävde i mig 30 minuter innan loppet.  Detta var onekligen ett seriöst lopp, inga utklädda fjantar, över 15.000 förväntansfulla människor hade samlats i en av Europas vackraste parker, 13 744 av dessa tog sig i mål. Starten gick klockan 09.30, därefter följde en 9 km uppförslutning. När jag väl kommit in i tredje andningen avslutades loppet med 3 km oväntad uppförsbacke, något som dränerade mina lårmuskler på all kvarvarande muskelenergi. Dessa kilometer blev  istället en kamp att inte börja gå; jag vann den kampen. Generellt sett var detta ett utmärkt arrangemang, enda plumpen i protokollet var att de glömt att skicka med säkerhetsnålar till deltagarna, annars var allt annat klanderfritt. Bansträckan höll sig inom staden och inte på intetsägande industriområden eller förorter. Jarmo kämpade sig med en äkta odopad finsk sisu över mållinjen, jag sprang med honom den sista 1½ km. Vi var båda djävulskt nöjda med vår bedrift; nu kunde vi bälga i oss öl och vin i det fantastiska försommarvärmen.

Plats 1 Kipserem  Kiili Elind Kenya, Tid 1:02:07, Första milen 29:27

Plats 5706 Mats Widholm, Tid 1:47:00, Första milen 50:11

Plats 13 451 Jarmo Kolehmainen, Tid 2:21:52, Första milen 1:04:46

Första passet efter kraftprovet i Madrid skedde 8 dagar efter loppet. Det blev jag och Jocke ”Spurs” Andersson som utmanade Lindövägens oändliga raksträckor i ett dystopiskt  grågrått blåsväder. Det blev homobyxor och jacka på, i syfte att inte frysa ihjäl. Innan passet hade jag använt mig av Microlax, det vill säga ett medel mot förstoppning som tas analt, något som jag hade vaga och förträngda minnen från min tidiga barndom av. Det var minst sagt en laxerande effekt som dessvärre bibehöll sin funktion längre än det stod på förpackningen. Väl ute i löpningspose var det väldigt svårt att skilja på om jag fått håll eller rent av bajsat på mig. Det visade sig vara hållkänningar, inte det sistnämnda som tur var. Jag hade också med mig 4 tunga extrakilon, vilka var sviter av alltför många öl, snabbmat och lyxmiddagar i Madrid i symbios med all påskmat i Sverige. Det blev annars ett trevligt pass i ett hyfsat tempo där vi två tjattrade konstant, förutom sista kilometern, då jag hamnade i en krökt-rygg-position, och faktiskt inte orkade att kommunicera längre med min medlöpare. Jocke drog en annan väg hem medan jag fortsatte Norr promenaden mot Ektorp. Då framträdde lilldjävulen- på-axeln som manade mig med en nydiskad teflonpanna att helt sonika börja gå, gå, gå, gå, gå. Jag lyckades återigen spela denna obehagliga känsla ett spratt genom att springa hela sträcka. Ett minst sagt välbehövligt pass som jag ser som starten på nästa mål: Grabbhalvan den 5 maj samt Norrköpings första halvmaraton Bråviksloppet den 8 september. De 15.5 km fick sluttiden 1:20:30, med en hastighet på 11.55 km/h, medelhastighet på 5.11 min/km

Efter 3 veckors squashuppehåll så äntrade jag åter squashscenen mot den oförutsägbara squashspindeln Magnus ”Hjortis” Hjortberger. Detta var för övrigt min första match i division 3 efter att ha kanat ner från division två. Matchen i sig blev en orgie av felträffar och påspringningar, men emellanåt  bjöds  det på riktigt hyfsat spel. Hjortberger var obeskrivligt taggad, medan jag själv var ganska nöjd med att bara spela av  min första match. Det blev 3 klara 0 mot honom, medan jag vann vår andra dust med 3-1, men det som statistiskt räknas är första matchen. Hjortberger  visade sig vara minst dålig, men min dåliga förlusttrend bröts i och med min 3-1 vinst. Samma vecka, samma lokal mötte jag än annan motståndaren nämligen det italienska odjuret Lino Ferrari. Detta var vår första match på över två månader, och det blev dessvärre en pulvrisering av guds like. Jag fick agera bollkalle och hare i ett. Det blev 4-0 i matcher, och inte ett set så långt ögat kunde nå. Det positiva var att jag nästan fick springa ihjäl mig typ 500 idioten, samt att jag faktiskt lyckade försvåra min servar i sista matchen, vilket innebar att han inte kunde döda dem lika lätt, något som automatiskt medförde bättre och framförallt längre bolldueller.

V.13 bestod av 3 pass á la 193 minuter, medan vecka 14 blev helt träningsfri .V.15 blev ett återinträde in i träningsflitet med hela 4 pass i 336 minuter.