Pixel – Eskapism

Mina förväntningar var höga utifrån att jag dels gillar Tom Cruise, dels genren i sig. När man föredrar Mumien framför Tom Cruise har filmprocessen totalhavererat. Det är ytterst sällan jag upplever att jag vill att en film på bio helt enkelt ska ta slut. I sämsta fall brukar filmerna hamna på ett medelbetyg. Tjuvsoldaten Nick (Tom Cruise) och hans sidekick Chris Vail (Jake Johnson) väcker en ond egyptisk prinsessa från en sin dvala; till råga på allt drar de på sig varsin förbannelse.

För filmens bästa hade det varit bättre om de båda dött i inledningen av filmen. Kemin mellan de båda männen är typ minus 10 dessutom inte en genial kommentar, ungefär lika rolig som Melodifestivalens mellansnack. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren gestaltas av überförföriska brittiskan Annabelle Wallis (1984: Oxford, England: Body of lies; The Tudors, X-men: first class, Annabelle, Peaky Blinders – tv-serie, King Arthur: The legend of the sword). Russel Crowe spelar… Dr Jekyll och Mr Hyde, vilken idiot har skrivit detta manus. Kärlekshistorian mellan  Tompa och Annabelle var torrare än ett fnöske i Death Valley. Jag hoppas vid Gud att det inte blir någon form av fortsättning.

Första halvan av Wonderwoman var såväl halvrolig som ganska intresseväckande. Det som sedan följde var ett movie superhero standard formulär, ett grepp vi sett alltför många gånger förut. Ett grepp som månne kan bli ett ok för kommande superhjältar på vita duken om filmbolagen inte ändrar sig snart.

Gal Gadot är det mest karismatiska man skådat sedan Angelina Jolie  i The Tourist eller Catherine Zeta Jones i Zorro. Det räcker dock inte fullt ut, filmen känns alltför utstuderad…på ett negativt sätt. Chris Pine står både för karisma och skådespeleriet. Manuset, antagonisten och djupet i filmen är ultratunna. Om manusförfattarna sett Wondervoman som en möjlighet istället för en vanlig dag på jobbet hade det kunnat bli riktigt bra.

Manchester by the sea är ett tvättäkta drama, ett sådant som ruskar tag i sin publik. Pusselbitarna mellan dåtid och nutid synkas på allra bästa sätt.är klockren i sin gestaltning av überskuldbelagde Lee Chandler. Livet är en kamp, lätta lösningar tillhör Hollywood, svåra lösningar indiefilmer. Detta är ingen indiefilm utan en big budget, vilket upphovsmakarna ska ha en eloge att de inte valt det tillrättalagda/förutsägbara.

När man knappt kan ta hand om sig själv likt Lee Chandler blir det definitivt komplicerat med det informella kravet att ta hand om ens släkting. Filmen handlar om en man som dagligen konfronterar sina demoner. Den tar också upp temat; blod är tjockare än vatten. Parallellt en film om vikten av sitt ursprung. Manchester by the sea är minst sagt kontrasterad till föregående Wonderwoman; här finns djupt, autentiska miljöer och medmänsklighet.

Min favorithjälte är via denna Spiderman Homecoming inne på sin tredje rebootrunda. Trots att Tom Holland fångar upp hjältens naivitet, lekfullhet och tonårsfasoner  på ett bra sätt, föredrar jag Toby Maguire bäst. Det som stör mig utifrån att jag är en hardcorefan av ursprungshistorien: är Tony  ”Ironman” Starks fadersgestaltning.

Det blir too much ändringar från hur allt egentligen började. Där fanns ingen Tony Stark med. Jag har inget emot modifieringar, men de får inte vara för radikal. Spidermansdräkten som Ironmark skapat för nätskjutaren är på tok för avancerad, ; via AI-utstyrseln  känns Spidey som något annat, som någon annan hjälte, inte Spiderman. Trots det är underhållningsnivån hög, det går väl inta att misslyckas helt när det kommer till Spiderman. Jag bör nog se om filmen iklädd andra par glasögon; kanske min ambivalens skingras.

Hell on Wheels tre första säsonger var underhållning på allra högsta nivå. De två sista säsongerna var bra, men långt ifrån lika himmelsk. Anson Mount som spelar huvudrollen Cullen Bohannan är  son till Anson Adam Mount II tillika en av grundarna till Playboy, mamma Nancy Smith var professionell golfspelare. Den intuitiva  känslan av money talks troligtvis öppnat fler än en dörr till sonen Anson känns inte helt irrationell.

I vilket fall som helst är han som klippt och skuren till denna roll precis som hans antagonist i de 5 säsongerna: ”The Swede” som spelas av  Christopher Heyerdahl från Kanada. Om jag skulle få önska mig ett utseende så skulle det definitivt vara Cullen Bohannan, ultracool, som en marginellt mer verbal Clint Eastwood.

Seriens primära syfte är att upplysa sin publik hur kapplöpningen för att bygga ihop väst med öst via räls gick till. Vi får följa de två konkurrenterna genom att fiktiva Cullen Bohannon byter sida. Det är ingen trevlig bild som målas upp för de som jobbade med att bygga den gigantiska järnvägen. Fullt förståelig att de konstant använde lönen för att dricka alkohol och köpa prostituerade.  Realismen kändes genom ryggraden. Som sagt en episk berättelse som får sitt slut i denna säsong 5, en utmärkt serie.

The Lost City of Z baseras på en sann historia av den brittiska utforskaren Col. Percival Fawcett.  Filmen är nästan 2.30 timmar, går på lågvarv, men jag tycker den ändå är såväl sevärd som intressant. Känner man sig det minsta trött så bör man inte se filmen. Miljöerna var fantastiskt filmade, ett stort plustecken, framförallt de i djungeln. Ett annat var Percivals besatthet av att hitta något som ingen annan funnit. Han offrade inte bara sig själv utan hela sin familj under de tre expeditioner han gjorde för fame and fortune.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.