Lotteridags

Klämkäckheten personifierade – på ett ytterst negativt sätt

I och med det upplägg som råder i andra chansen så reduceras mitt intresse kraftigt. Jag är inte alls förtjust i de arrangerade duellerna, det blir en orättvis tillställning där två favoriter kan mötas likväl som två kalkoner. Då försvinner automatiskt en eventuell given finalist, medan man eventuellt istället får in en dålig låt. Top Cats, Timoteij och Dynazty placerade på samma halva och Flinck, Youngblood samt Christer & Lotta på den andra, kan det bli värre?

Gina Dirawi skötte som vanligt snacket med artisterna innan deras uppträdande. Hon tycks vara hyllad av alla, och anses stå inför ett stort genombrott, men hos mig har hon istället hamnat 1:a på min lista: ”mest-påfrestande-människa-för-tillfället”. De anti-komiska miniintervjuerna var pinsamt jobbiga att genomlida.

Andra chansen i Nyköping inleds med alla tävlande artister på scenen. I det stora öppningsnumret sjunger Sarah Dawn Finer ”One Night Only” från musikalen Dreamgirls. Jag måste medge att hon onekligen är en av Europas bästa förhandlare eller så har hon legat med Christer Björkman själv. Det sistnämnda lär väl inte vara så troligt, så jag antar att hon är en förhandlare av rang. Sarah är onekligen den som utifrån ett varumärkesperspektiv dragit vinstlotten i årets upplaga av Melodifestivalen, då hon fått exceptionellt stort utrymme att visa sina musikaliska färdigheter under i stort sett alla deltävlingar.Vad är det som inte säger att hon får framföra alla finalbidragen själv den 10 mars?

Jag har egentligen inget emot Helene Bergström, men hennes eklektiska karaktärspotpurri fick mig till slut att må nästan lika dåligt som Ginas presentationer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag ogillar så mycket, då Helena är erkänd duktig skådis, men det är något som får mig att må allmänt dålig vid dessa så kallade humorinslag.

Duell 1: Dynazty vs Top Cats

Bomber, granater, långt hår, smink och ett rivigt gitarrsolot är några verktyg som Dynazty använder sig av i syfte att avväpna Top Cats. De båda bidragen är rockiga, energiska och underhållande. Med facit i hand så måste jag medge att Top Cats show såväl som låt hunnit växa sig smittsamt starkare än vid deltävlingen. Att jag är en samlare av melodisk hårdrock och a.o.r innebär ju att jag är medveten om hur bra Dynaztys låt egentligen är i jämförelse med andra i den genren, något som försvårar mitt val av de två bidragen ytterligare, i detta fall måst jag ändå följa mitt 80-tals hjärta, och lämna 50-tals rocken och brylkrämen därhän.

Duell 2: Andras Johnson vs Timoteij

Likt fyra stiliga nordiska amasoner glider de in på scenen, och redan där har de slagit Andreas. De ser så oskuldsfullt nordiska, pigga, fräscha  och sexiga ut att låten i sig ter sig mindre viktig. I vilket fall som helst är inte denna låt riktigt lika stark som deras hit: ”Kom”. Deras patenterade etno-schlager biter sig ändå fast ordentligt, till skillnad ifrån Andreas Johnsons intetsägande  stöldgods. Jag tror att Andras melodifestivals-horande står folk upp i halsen och istället fungerar som en gigantisk röstningsbromskloss precis som det gör för Andreas Lundstedt.

Duell 3: Thorsten Flinck  vs Lotta & Christer

Den tagna refrängen samt att jag avskyr såväl Lotta som Christer skapade utrymme för mig att rösta på allt annat, i detta fall Thorsten Flinck. ”Jag reser mig igen” har också vuxit sig starkare precis på samma sätt som Carolina Af Ugglas ” Snälla, snälla” för några år sedan.

Duell 4: Sean Banan vs Youngblood

Grabbarna kändes betydligt säkrare här än i Leksand, deras falsksång var inte lika övertydlig och självförtroendet tycktes vara på topp – det var  dock det enda positiva. Kempe kompositionen kändes som en urvattnad eklektisk gryta bestående av ratade Saade låtar. Sean Banan däremot var kvällens mest euforiska energiknippe som gick genom tv-rutan flera gånger om. Jag gillar texten, framträdandet och till och med låten, en frisk fläkt helt enkelt. Att alla tonårstjejer i högre grad fokuserade på tonåringarnas utseende och coola moves är kanske naturligt, men ändå beklagligt. Att Youngbloods halvmediokra tonårssörja till låt inte gick vidare var definitivt en positiv överraskning.

Semi-duell 1: Top Cats vs Timoteij

Oskuldsfullhetssexighet i sin renaste form mot en kaxig nostalgisk 50-tals rockåterblick kunde väl bara sluta med att de skönsjungande gick segrande ur duellen?  Den rationella ekvationen fungerade inte, herrens vägar är onekligen outgrundliga; Slitzköparna tycktes vara minoritet mot högafflar, motorintresserade och byhålepatrioter.

Semi-duell 2: Thorsten Flinck vs Sean Banan

Det som låg Sean banan i fatet var att hans nummer osade humor och brist på seriositet. Svenska folket tyckte om låten såväl som framträdandet, men ville inte att den skulle kunna vinna finalen. Då röstade de hellre på bidraget som får Fonus-vinjetter att verka glättiga. Att jag till slut halvnynnade på ”Jag reser mig igen” är en helt annan sak.

Summering

Låtarna hade som vanligt fördelen att de hunnit sätta sig, och som tittare är det då bra mycket lättare att agera bödel vid Andra chansen än vid själva deltävlingarna. De tre klämkäcka värdinnorna gjorde inte bort sig, men den tillrättalagda, schlagerklyschiga  gay-humorn tilltalade mig inte det minsta. Den processen blev tydligare för varje deltävling som avverkades, för att i sista chansen nå sitt klimax, min spyhink var överfull redan vid halva programmet. Mina två favoriter Dynazty och Timoteij tog sig tyvärr inte vidare till finalen där de borde varit. Jag hade definitivt hellre sett Dynazty där än vrålaporna i Dead by april. Top Cats nostalgiska lyckopiller kändes såhär med facit i hand helt okej.  Kvällens mest positiva sak var i vilket fall som helst att inte dansbandsnördarna Christer & Lotta gick vidare.

Deltävling 1: Växjö

Jag uppskattade verkligen presentationsintrona inför varje bidrag, Kaj Kindvall kopian var som skapt för det ändamålet  – ett litet genidrag. Sarah Dawn Finer var betydligt mindre klämkäck än förväntat, men ändå så totalt provocerande fri från några som helst överraskningar. Jag gillade mellanaktsidéen där The Soundtrack Of Our Lives och till viss del Meja framförde och tolkade en av förra årets bästa låtar – Try again med Dilba. Tyvärr blev det en besvikelse där originalet var typ 222 gånger bättre, men förutsättningarna fanns onekligen.” Inte bara bögarnas fest” med programledarna Sarah Dawn Finer, Helena Bergström och Gina Dirawi var en annan mellanaktsshow som fyllde sitt syfte med en träffsäker text, men som sagt allt inom melodifestivalsramarna  – lite lagom ytligt svenskt.

1. Sean Banan – Sean den första bananen

Instinktivt var jag rädd för såväl ett plojframträdande som en urkass låt.  Det blev precis tvärtom; glimten i ögat humor, underfyndig och träffsäker text med ett chorus som envist etsar sig fast. Att han svär a lá Kalle Moreus känns ärligt talat både patetiskt som ogenomtänkt när hans mest hängivna målgrupp är barn. Men annars ett euforisk underhållande bidrag såväl musikaliskt som visuellt.

2. Abalone dots – På väg

Abalone dots bidrag till melodifestivalssfären lär inte lämna några nämnvärda avtryck efter sig. Det var en uppvisning i melankoli och känslofyllda texter, tyvärr tyckte jag att helheten blev alltför identitetslös. En mollig och vacker låt som troligtvis växer sig bra mycket starkare när man hört den 60-170 gånger till.

3. The Moniker – I want to be Chris Isak

The Monikers nya låt får också epitet ”lär blir bättre efter några lyssningar”. Den har potentialen att växa sig starkare via radion och Spotify. Dock var framträdandet i sig i sömnigaste laget, och en skaplig kontrast till hans förra bidrag där allt tycktes hända på scenen, nu hände inget.

4. Afro-dite – The boy can dance

En retrodiscoslagdänga som jag  faktiskt tyckte var riktigt bra. Proffsigt och tight framförande, men discorökaren kändes ändå aningen krystad om man jämför med deras två tidigare bidrag. Men man ska aldrig underskatta kombinationen rutin och sceneufori.

5. Dead by april – Mystery.

Vad kan man säga om growl? Personligen har jag alltid ogillat denna skrikkonst även fast jag dyrkar hårdrock, det har inget med ålder att göra, utan bara god smak. I mitt sätt att se det så förstör det mer än det tillför, och denna låt är inget undantag. Mystery är annars en standars trallvänlig melodiös hårdrockslåt som inte  på något sätt sticker ut. Vrålapan drar som sagt ner helhetsbetyget.

6. Marie Serneholt – Salt & pepper.

Ultrasöte Marie kanske skulle ha valt en annan outfit än den dräkt som förvisso satt bra på henne, men kanske frestade på tittarnas visuella psyke. Catwomandräkten påminde inte lite om vad Agnes hade på sig 2009. Förrförra årets bidrag ”Disconnect me” var en riktigt hit som tyvärr dissades av såväl kritiker som publik. Jag tyckte det var en av det årets allra bästa låtar. Denna låt är inte lika omedelbar, men salt & pepper var likväl startfältets största hit.

7. Thorsten Flink – jag reser mig igen.

Med mullrande stämma  vemodig text och arrogant stil intog denna tusenkonstnär scenen. Detta känslofyllda drama tycks många ha gillat, men själv blev jag inte alls imponerad och berörd av vad jag såg och hörde. I ärlighetens namn hade jag väntat mig något ännu värre, så utifrån det perspektivet var väl bidraget godkänt.

8. Loreen – Euphoria,

En av förra årets bästa melodifestivallåtar stod Loreen för med ”My heart is refusing me”. Denna gång är ljudbilden ännu mer modern, kompaktare och snabbare. Detta kommer garanterat  att bli en klubbhit, dessvärre är den alltför tjatig a´la Danny, och betydligt sämre än förra årets topplåt.

Summering:

En väldigt eklektisk musikgryta utan några riktiga bottennapp, men också utan riktiga höjdare. Den enda riktiga plumpen i protokollet var att Marie Serneholt inte gick  vidare, men det var å andra sidan en gigantisk plump.

Mina finalval: Marie Serneholt  & Afro-dite.

Mina andra-chans-val: Sean Banan  & Loreen.

De som gick till final: Loreen & Dead by april

De som gick till andra chansen Thorsten Flink & Sean Banan

Deltävling 2: Göteborg

Kaj Kindvall kopian som presenterade låtarna var tråkigt nog borttagen, ett petitess i sammanhanget, men ändå. Humorn var fortsatt tillrättalagd. och avsaknaden av något som rör om i grytan var påtaglig, men det kanske är såhär majoriteten av svenska folket vill ha det – totalt safe. Det inledande pojkbandsmedlyt med Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi var väl helt okey, men kunde ha blivit så mycket bättre. Mellanakten, ”Elektrisk” med Håkan Lidbo, Jessica Folcker och CLEO var däremot lite annorlunda på ett positivt sätt. Trevligt att höra Leila K schizofrent sköna och tunga Electric igen.

1. Ulrik Munther – Soldiers

Flickidol och vinnare av såväl Lilla melodifestivalen 2009 som The Grand Finale. Bra röst, karismatisk, Bob Dylan munspel och en låt som som inte alls var oäven. Detta var för övrigt ett av få lite rockigare tongångar i denna deltävling. Detta låter moget, kompetent, men också aningen intetsägande.

2. Top Cats – Baby Doll

Jag kan inte låta bli att ryckas med i det typiska rocka-billy-öset, det är onekligen ett bra drag i dessa, och på något oförklarligt sätt blir jag glad av rytmerna. Top cats sångaren tyckte jag sjöng riktigt halvtaskigt, vilket gör att låten i sig reduceras från bra till hyfsad. Den var dessutom mycket sämre än förra årets bästa MF-låtar ”The King” med  kollegorna i The Playtones.

3. Sonja Aldén – I din himmel

Allt var ju så vackert: rösten, melodin, texten, scenen med sin bro, rök och ljussättning och Sonja i sin klänning…… jag tror jag spyr. Riktigt seg svensk bombastisk ballad med alla dess dysfunktionella ingredienser. Är ärligt talat ruskigt trött på dessa vemodsfragment, helst när de är below standard. Hade de kastat in lite mer tyngd via någon metallgitarr så hade låten blivit aningen bättre. Sonja har i vilket fall som helst en riktigt stark röst.

4. Andreas Lundstedt – Aldrig aldrig

Det mest gayiga i tävlingen -  hittills;  jag antar att det borde ha fört honom vidare i tävlingen. Men så blev det icke, men jag gillade låten, vilket är oroväckande. Bra koreografi, killer chorus samt att han är en fullfjättrad artist, något som höjer låten ännu något snäpp. Är förresten inte Andreas på väg se ut som Mats Sundin (hockeyspelaren) eller vice versa?

5. Timoteij – Stormande hav

Fyra groteskt söta och ”oskyldiga” svenska tjejer. Den strofen kunde varit taget ur en taskig  albansk porrfilms presentation , men är det inte. Förra årets succé är tillbaka med ytterligare en folkmusikorgie i samma genre. Denna gång är det mer irländsk folkmusik som går i tonbräschen. Den är lättsmält, trallvänlig, trevlig och snäll – utan att sticka ut det minsta.

6. David Lindgren – Shout it out

En kille som till utseendet mer påminde mig om en enerverande Phonehouse-försäljare eller svensk komiker än en artist. Skenet bedrog, då denna för mig oetablerade förmåga i symbios med en modern ljudbild och piggt framträdande var ett av deltävlingens allra bästa. Hans erfarenhet som musikalartist kändes instinktivt som en trygg grund att stå på. Han rör sig definitivt i Saade-territorium såväl koreografiskt som musikaliskt. Lite samma stil som Dannys förra-årets-låt, fast mindre tjatig och dessutom bättre. Det var ren pure energi på scenen, och låten fungerar perfekt som få-igång-publiken-ordentligt. En trevlig överraskning som fler än jag  tycktes uppleva just som en positiv överraskning.

7. Mimi Oh – Det går för långsamt

En pigg 80-tals pastisch som jag tror kommer att växa sig betydligt starkare med några lyssningar i ryggen. Hon liknande en ung ”Mat-Tina”, och jag bara väntade på att de skulle visa receptet på rucolasallad efter låten. Ibland påminde hennes sätt att sjunga lite om Veronica Maggio, vilket inte heller är fel. Det här är en låt som jag är säker på kommer att blomma ut till en riktig hit i Sverige, och jag kommer alla gånger att nynna med.

8. Thomas Di Leva – Ge aldrig upp

Första gången ever för allas vår hippie-rymd-blomma. Även fast han deltog i det populära programmet ”Så mycket bättre”: så känns han i mina ögon aningen utgången. Själv har jag sett honom två gånger på Hultsfred, och gillade både vad jag såg och hörde, men det var då det. Numera går han på tomgång, och har inte gjort en riktig hit sedan Glan brann. Denna tjatiga låt är definitivt inget undantag, det är inte varken bu eller bä – bara standard. Dessutom har hans patenterade flower power image för länge sedan falnat, nu är  det bara påfrestande och patetiskt.

Summering

Även deltävling två  genomsyrades av en jämnstark låtkvalitet, men jag saknade den där riktiga ”superhiten”, ändå var denna omgång som helhet bättre än den första. Jag saknade dock något lite tyngre inslag, men är glad att att dansbandsnördarna lyste med sin frånvaro. Det var synd att en så bra låt som Andras Lundstedts ”Aldrig aldrig”  inte lyckades gå vidare. Över 3,3 miljoner personer hade bänkat sig framför tv:n för att se Ulrik Munther och David Lindgren gå vidare från den andra deltävlingen i Göteborg till finalen i Stockholm i Melodifestivalen 2012. Förra veckans program sågs av av 3,381 miljoner tv-tittare; intresset tycks aldrig riktigt svalna.

Mina finalval. David Lindgren & Andreas Lundstedt.

Mina andra-chansen-val: Mimi Oh & Ulrik Munther

De som gick till final: Ulrik Munther & David Lindgren

De som gick till andra chansen: Top Cats & Timoteij