Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

The American är en film som tar sin början i Dalarna (Östersund) för att avslutas i en italiensk bergsby nära Verona. George Clooney är inte bara kvinnornas favorit, utan han är faktiskt såväl karismatisk som en utmärkt skådespelare. I The American gestaltar han en lönnmördare som förutom att döda är en skicklig vapenhantverkare.  Han proklamerar subtilt till sin uppdragsgivare att han lägger av som lönnmördare, men godtar ett sista uppdrag. Det består av att tillverka ett specialvapen till en kvinna från Belgien. Han blir tvungen att hålla en låg profil eftersom några personer vill se honom död. I den italienska landsbygden hinner han oväntat bli vän med en präst och förälska sig i en prostituerad.  Det här är ett djupt drama där Jacks resa i filmen är en mans kamp mot sig själv, och mot sitt kaotiska inre. Jack skulle kunna kallas den stillsamme amerikanen, mannen som inte gör några hastiga rörelser, men som har ett brinnande inferno inuti kropp och själ. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: City Akuten tv-serie, From Dusk To Dawn, Batman & Robin, Out of sight, O brother, where art thou, Up in the air, The perfect storm) gör en fantastisk rollprestation, och han ler för övrigt inte en enda gång under filmen. The American är en stillsamt berättad historia som ackompanjeras av ett oerhört vackert och melankoliskt bildspråk. Den som dyrkar Tarantino blir troligtvis besviken, men jag uppskattade den stegrande lågmälda intrigen som hypnotiskt omfamnar tittaren.

Leaves of grass är en svart komedi om ett tvillingpar som efter ett långt uppehåll återigen möts; den ene brodern är en framstående filosofiprofessor, den andre en lokal marijuanaodlare. I syfte att skapa den ultimata drogupplevelsen blir broder Brady tvungen att låna en stor summa pengar för att bygga upp ”verksamheten”. Den personen vill ha tillbaka pengarna – nu; om inte så upphör Brady´s liv abrupt. Brady ser som  sin sista utväg att lura dit sin tvillingbror  Bill som lovat att han aldrig skulle sätta sin fot i Oklahama något mera.  Nu lyckas Brady ändå locka till sig brodern som lite försenat inser att han ska agera alibi för sin tvillingbror. Leaves of grass tillhör den kategori av filmer där en och samma person spelar en dubbelroll, i detta fall är det Edward Norton (1969, Baltimore, Maryland, USA: Primal fear, Ronders, Fight club, American history x, Keepingthe faith, The Italian job, The Illusionist,  Pride & Glory). Vanligtvis brukar ett sådant filmkoncept med en skådis som ska dubblera sig själv bli fånigt eller orealistiskt.  Edward Norton är för mig en kvalitetsskådis som medverkat i några av mina absoluta favoritfilmer som Primal fear och American history x; han skapar oftast biomagi, och gör aldrig några dåliga roller. Därför känns han som rätt man på rätt plats att gestalta Bill/Brady. Jag gillar Leaves of grass eftersom den är  full av oväntade vändningar och utmärkt skådespeleri. I filmen ser vi också  två riktiga Hollywoodveteraner: Susan Sarandon och Rickard Dreyfuss.

Det var ett tag sedan jag äntrade en biosalong, men nu var det återigen dags. Marvelhjälten Thor stod för action underhållningen i 3D dessutom. Min dator hade precis innan lagt av så jag var både irriterad och uppgiven; var egentligen inte alls i fas för någon biofilm. Det var väl tur att det inte var en komedi, även om filmen i sig var lite smårolig på ett bra sätt. Den brtiske skådespelaren och regissören Kenneth  Branagh är för mig mer synonym med seriösa Shakespearetolkningar än underhållningsvåld. I vilket fall som helst så kan allt köpas för pengar samtidigt är det intressant att se hur en filmakademiker skapar ett djup i denna genre. Den relativt okände Australiensiska skådisen Chris Hemsworth (1983, Melbourne , Victoria: Star Trek,  A perfect gataway) gestaltar The allmighty Thor. Oden spelas av Anthony Hopkins och som forskare finner vi ett svenskt inslag nämligen Stellan Skarsgård. Natalie Portman spelar tjejen som Thor blir förälskad i. Att jag är en hängiven superhjälte-fan som dyrkar Spiderman, Batman, Hulken, Fantastiska fyran och X är ingen hemlighet, men jag har i mitt tycke fortfarande en kritisk ådra i mig som inte sväljer allt som Hollywood producerar. Daredevil, Jonah Hex, Catwoman med flera var horribla plumpar i protokollet. Jag tyckte filmen var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Datoranimeringarna över Asgard var helt fantastiska; effekterna serverades precis sådär som jag vill ha dem. Humorn hade den där lagom-glimten-i ögat-humorn. En underhållande berg-och-dalbana-action med såväl värme och passion inbakad.

Perrier´s Bounty är en irländsk film i samma anda som Long stock and and two smoking barrels,  men inte så intensiv och så osannolik överdriven som densamme. Cillian Murpy (1976, Douglas, Cork, Irland: 28 days later, Batman begins, Sunshine, Inception, Peacock)spelar Michael McCrea som  är en helt vanlig kille med ovanligt dåligt sinne för pengar. Ett ogenomtänkt smålån från Perrier, en lokal gangsterboss, sätter honom i en situation där han snabbt måste fixa pengar för att slippa misshandlas av Perriers hejdukar. I panik går han med på att utföra en stöt åt en annan kriminell småhandlare – när allt går snett på riktigt och han plötsligt är jagad med betydligt mer än några brutna ben på spel. Jag gillar smarta brittiska actiongangsterfilmer och denna är en av de bättre. Svart torr humor, mycket action och våld samt cool dialog, utan för den delen drabbas av actionhybris. Det är en skör balansgång, men Perriers Bounty klarar detta  med bravur. De brittiska skådespelarna är för övrigt väldigt duktiga, något som förstärker en redan utmärkt film.

Den alltid lika coola Clint Eastwood har regisserat denna Robert Altman influerade Hereafter. Det var länge sedan jag såg en sådan utmärkt, trovärdig och obehaglig inledning av en film som i denna. ”Clintan” väver samman 3 levnadsöden som har den gemensamma nämnaren att de  nyligen drabbats av sorg eller trauma. Matt Damon (1970, Boston Massachusetts, USA: Will Hunting, Eurotrip, The Departed, Stuck on you, The Bourne identity, True grit) gestaltar George Lonegan som ser sin mediumförmåga mer som en förbannelse snarare än en gåva. Han blir subliminalt kittet som hoppet för en tsunamiöverlevare och ett barn vars bror nyligen blivit överkörd. ”Tiden läker alla sår”, ”livet går vidare”, ”Det händer aldrig mig” är fraser som genomsyrar denna lågmälda film. Hopp, smärta, förlust och avsaknaden att inte hunnit försonas med den som dött är ledord i Hereafter. Detta är en film om människor som inte accepterar att döden är sista anhalten i livsprocessen. ”Clintans” dramaturgiska berättarform passar mig som handsken och denna film är inget undantag. Den är vacker, tänkvärd och oförutsägbar, och den hittar fram till tittaren med mycket subtila berättarmedel.

Ett ungt par flyr storstadens stress till ett ett hus mitt uti obygden. Kvinnan är författare och har en deadline inför sin nästkommande bestseller. Mannen är mitt i karriären det vill säga mycket övertidsarbete med sena kvällar. När han jobbar så ska hon inspireras av den lantliga atmosfären i syfta att skriva klart boken. Hon börjar höra och se saker som inte hennes man ser tillstymmelse till. Är detta hennes psyke som spelar henne ett spratt, är det mannen som vill åt hennes pengar eller är det helt enkelt något i och utanför huset…..något övernaturlig? Denna brittiska psykologiska skräckfilm är en karbonkopia av 1000 andra filmer i denna genre. Psychosis genomsyras istället av att det är dels sämre gjort, dels att de lyckats få med alla klyschor ifrån denna genres vedertagna bruksanvisning. Jag glömde nämna att huvudpersonen hade med sig ett allvarligt sammanbrott i livsbagaget, allt enligt bruksanvisningen. Strategin att förtäta och successivt trappa upp spänningen är att använda sig av dag 1 till dag 10 strategin det vill säga visa kronologiska  fragmentpusselbitar ur varje dag. Näe, enda anledningen att jag inte stängde av berodde på att jag översteg gränsen måste-ändå- se-hur- det- slutar- syndromet med futtiga 5 minuter.

Nicolas Cage har i mina ögon varit på dekis under en lång tid, från att förut varit en behållning. Denna gång lär han inte heller bli utsedd till en Oscarsnomineringskandidat, men klarar sig ändå med hedern i behåll. Season of the Witch utspelar sig under 1300-talets pestdrabbade Europa och korstågens omnipotenta härjningar – en mörk period för att uttrycka mig milt. Nicolas Cage (1964, Long Beach, California, USA: The Rock, Con air, Face off , The city of angels, Super 8, National treasure) gestaltar riddaren Behmen som har fått i uppdrag att transportera en flickan som anklagats för att ha startat pestepidemin till en rättegång. Tillsammans med sin bäste korstågspolare och en försiktig grupp med anhängare slår de sig fram genom mystiska och förrädiska landskap för att komma till en helig plats där hennes oskuld kan bevisas och Europas förbannelse hävas. Med väldigt låga förväntningar på en film kan denna medeltidsthriller med övernaturliga inslag fungera, i annat fall är det en film som hopar sig i klyschor och halvtaskiga tv-filmseffekter i symbios med pinsam dialog – tyvärr.

Jan Fares spelar Farsan som jobbar i en cykelbutik. Hans son ska få barn med sin fru, men vågar inte berätta att de ska adoptera, så istället har han lyckats övertala henne att ta på sig en fejkmage varje gång farsan kommer på besök i syfte att lura honom att hon är gravid. Sonens mamma dog för tio år sedan, och nu vill han gärna att farsan ska träffa en ny kvinna, så att de slipper bekymra sig så mycket över varandra. Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom. Han är precis likadan i den här filmen som han var i “Jalla Jalla” – han spelar helt enkelt sig själv, och det räcker i högst 10 minuter. Här har farsan troligtvis utövat  någon form påtryckning på sin Josef med intentionen att få oändligt med speltid i en halvt medioker svensk standardkomedi. Det innebär att Jan Fares drabbats av hybris (övermod) medan sonen Josef (regissören till Kopps & Jalla Jalla) får inkassera sin första riktigt halvkalkon. Utanför Jörgens Cykelaffär sitter tre vänner, Jörgen är rädd för att bli lämnad, Juan oroar sig över hur labradoren mår, farsan är farsan och jag är förbannad för att jag inte hade kurage att  stänga av filmen.

The Way back baseras på en bok som det tvistas om verkligen kan vara sanning. Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Australiensiske regissören Peter Weir har tidigare regisserat kassasuccéer som Döda poeters sällskap, The Truman Show, Master and Commander, Witness, The Mosquto coast. Inte mindre än fem av hans filmer har blivit Oscarnominerade, detta är hans första film på 7 år. Den alltid lika duktiga skådisen och sevärda Ed Harris (1950, Tenafly, New Jersey, USA: Apollo 13, Gone baby gone, The Abyss, The Rock, A beautiful mind) spelar amerikanen Zora. Bland rymmarna hittar vi också Gustav Skarsgård och Colin Farrell. The Way back är underbart filmad, den är episk,  bra skådespelarinsatser, den är trovärdig, men i mitt tycke aningen seg. Jag blev aldrig riktigt känslomässigt berörd av filmen (dvs började halvgråta), vilket man borde ha blivit av denna 2 timmar och 15 minuter långa film. Det är någon ingrediens som fattas, något jag inte kan sätta fingret på. Historien i sig är definitivt osannolikt fantastisk – om den nu är sann.

Gillar man humor a`la Dum & Dummare kan Talladega Nights-The ballad of Ricky Bobby från 2006 vara något. Will Ferrell (1967, Irvine, California, USA: Old school, Blades of glopry, Anchorman, Stepbrothers) spelar Ricky Bobby som är hetast bakom ratten och den störste NASCAR-föraren genom tiderna. Den något naive amerikanska vinnarskallen och har allt som en galen våghals kan önska sig: en lyxig herrgård, en sexig fru, två arroganta ungar,  och mer snabbmat än han hinner sätta i sig. Men Rickys enkelspåriga livsstil kraschar totalt när han utmanas av den bombastiske europén Jean Girard (Sacha Baron Cohen = Ali G och Borat) och han förvandlas till ett fegt nervvrak. Efter att ha förlorat både sin fru och sitt jobb till bästa polaren Cal Naughton Jr. (John C. Reilly) måste Ricky lägga i en extra växel för att komma tillbaka på banan, slå Girard och vinna tillbaka sin ära och sin rikedom. Will Ferrell och John C. Riley bildar i mitt tycke ett sjukt bra samarbete, något de fick reproducera i den helt underbara: Stepbrothers.  Infantilt låg humor när den är som bäst i symbios med konstant rolig dialog gör denna film osedvanligt sevärd. Filmen är en 1 timme och 45 minuters orgie i fördomar mot bland annat homosexuella, handikappade, snygga tjejer men framförallt  mot den amerikanska kulturen – härligt. Som sagt en exceptionell låg humor på en osannolikt hög nivå. Ett extra plus för god musikval med bland annat Pat Benetar och AC/DC. Vill man ha en djup film som dessutom är oförutsägbar – se inte denna film.