Dance-AOR: a path to a new level?

Förra och årets ledord för egen del var förändring! När jag tänker efter så har nog den tankekonstruktionen infiltrerat mitt sinne de senaste 10 åren. Varför köra i samma hjulspår år in och år ut!? AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort -  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”.

Hårdrocksfolket och dansbandsnördar har det gemensamt att de är trogna sina band och sin genre intill själva dödsögonblicket. Visst, de kan vandra in och ut mellan depressioner utifrån hur nyanserat ett nytt skivsläpp utkristalliserats, men de köper ändock nästa album, eftersom denna gången blir det minsann bättre än på de tidigare 17 albumen. Det sista som överger människa är hopp, och det har hårdrockare kärnkraftverk av, de är liksom essensen av det epitet.

När grungen stormade in i början av 90-talet så var det många band som gjorde en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men var inte överförtjust i den strategin. Det andra alternativet, som jag jag propagerar för, är snarare ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en smärre befrielse. Med andra ord att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, tillskillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant. Det är liksom dags att elda upp genrepiskan och förkasta den melodiska hårdrockens bruksanvisning till det förgångna – utan att bränna upp genren i sig.

”Gubbrock” jo det är epitet många yngre använder på genren. Varför inte, det är upp till dem egentligen och det är ju så  generationen ser på genren helt sonika; något som tillhör det förgångna, en 80-tals genrepetitess så att säga. Gårdagens och dagens ungdomar gör dock inte kopplingen mellan att Survivors – ”Eye of the tiger” och Journeys – ”Don´t stop believing” är just aor och  att det finns ett syfte att dessa låtar spelas om och om igen på idrottsarenor runt om i världen. Skulle de det så skulle Pandoras box öppna sig för dem, det vill säga en helt ny musikvärld?

Svenska Reach är ett  utmärkt exempel där en en grupp tagit ett fast helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det borde vara fler band i den melodiska hårdrockssfären som skulle tänka mer utifrån ett utanför boxen marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.  Reach implementerade en storytelling strategi, vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer om dem, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare.

Såhär skrev jag om Örebro killarnas Smash into pieces sjätte alster sedan starten:  ”För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken. No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdade detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent”. I år släpptes deras sjunde platta A new horizon. Innehållet förstärkte deras ställning inom dance-aor genren.

Ett annat svenskt band som fullkomligt sprutar ut högoktaniga låtar på de album de släppt är Normandie. Stockholmarnas hybrid av catchiga refränger och The Rasmus melankoli avger ett euforiskt ljus i själva mörkret det vill säga ångest och gläde kombinerat. 2016 svepte debutalbumet Ingus fram, 2018 kom uppföljaren White Flag ut och i år berikade de oss med Dark & Beautiful secrets.  Inledningsfyrlingen med ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho” och ”Holy water” är nog bland det överjävligaste jag hört på denna sida av 2000-talet.  Att de fortfarande är secrets är ett smärre mysterium. De har ju verkligen typ allt man kan begära av mjuktung rockmusik. Ett mera passande arenaband än Normandie får man leta efter. För mig är de fanbärarna av DANCE-AOR. Om Gud vore ett musikfan så hade han hämningslöst headbangat framför dessa okända ikoner. Eftersom hen är allsmäktig så lär ju han kunna ändra på variabeln okänd efter konserten slut.

Normandie

Jag har oformaterats till en dysfunktionell bitter Messias tillika expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. Men det finns undantag, även om de är få. Art of Illusionen är ett sådant. Gruppen släppte i år sitt debutalbum där lekfullheten beaktades och utmynnade i såväl variation och minnesvärda refränger. Produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången var allt världsklass. Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Art of illusion

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o.r – genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. I sin musikaliska cocktail ryms det 70- och 80-tals aor i samklang med disco och ett trettiotal andra genrer. I  ett parallelluniversum skulle de vara kungar i sitt egna kungarike.

Tyskland kan ju ståta med läderporr, Rammstein och ha startat två världskrig! Men de är så mycket mer än bara detta, blanda 80-tals Depeche Mode med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till A Life Divided…tysk dance-aor av finaste märke. Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, en konstellation som många inte känner till är större än självaste Rammstein. Som sagt vill man ha sin aor  vadderad i 8o-tals synt får sitt lystmäte med via dessa genialiska tyskar. The great escape från 2013 och Human (2015) kan väl i det närmaste betraktas som moderna mästerverk som få känner till.

Icons for hire

Från the land of saurkraut till Bale/Chez Kane country i södra Wales. The Dirty youth skulle kunna kategoriseras som pure dance-aor. Gruppen blandar verkligen alla genrer, och får det att låta så genant fantastiskt. Gillar man Blondie, The Sounds, Pink eller Halestorm så dyrkar man deras fyra album de ynglat av sig under en tioårsperiod. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom träffsäkra arrangemang och stora refränger har gruppen den goda smaken att kunna varierarikta sin energi innovativt så att lyssningarna blir omöjliga att tröttna på.  Stilmässigt snuddar de vid kollegorna från Illinois USA: Icons for hire. Det är nästan osannolikt att dessa båda grupper utan vetskap om varandra släppt sina debutalbum 2011, skapat fyra alster varav båda gruppernas senaste utkom 2021 det vill säga i år. Att de precis som Skillet är ett kristet band kan sorgligt nog ligga dem i fatet då de fortfarande är gravt oupptäckta. Här är det verkligen korsningen mellan Gwen Stephanie, Paramore och Pink som är huvudledstjärnorna i deras musikaliska berättelser.

Ska vi fortsätta att vara globala men ändå hemmablicka så är finska The Rasmus definitivt ett dance-aor band. Trots att  alla självmordsvarningslamporna blinkar ikapp på grund utav oändlig urgrisk melankoli så går det inte att värja sig emot deras oemotståndliga sound. Deras senaste platta går dessutom ännu mer mot ett mer elektroniskt sound.  I vilket fall som helst är det inte många finländare som dansar överhuvudtaget, så dessa moll-toner inkorporeras ändå  i min bok som en form av dance-aor.

Nederländska Within Temptation har till och med lyckats med konstycket att ingjuta folk förväntningar på att de kommer pendla mellan olika genrer! I ett Universitetsperspektiv skulle vi kunna kalla dem för tvärvetenskapliga. Holländarna är allt annat  än fega! De räds inte att inkorporerar rap, hip hop, opera, electronica, aor, pop, rock och growl  vilket gör dem oförutsägbara. Within Temptations elektism tillför sin musik en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet via fler verktygs i sin verktygsväska till sitt förfogande. På deras senaste platta från 2020 använde de sig av Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck. Såklart blev det musikmagi som framavlades i synergi med en djävulskt hög lägsta nivå med melodisinne från ett annat universum.

Within Temptation

Att Frontiers Records är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och AO.R genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre. Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer mobboffret Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy, MelodicRock records och Escape music

Utifrån ett annat perspektiv är Frontiers skivbolaget som  vidmakthåller genren med konstgjord andning, vilket de utför med precision och genuin hängvinhet. Pizza och pasta är tidlös, men inte AOR, vilket innebär att de måste se bortom horisonten. Om inte italienarna inte hade tagit klivit ut som genrens livräddare hade nog musiken varit ännu mera undanskaffad än som nu är fallet, vilket i sig är en omöjlighet. Dock skulle dessa eldsjälar lägga ännu större vikt att navigera genren till kommande generationer genom att tala till dem på ett mer 2020-tals liknande språk. Det släpps ju så mycket bra musik, så varför lyser underbar sådan med sin frånvaro i att medverka i olika serier exempelvis? Det torde väl vara ett bra sätt att nå ut till nya skaror av yngre individer än anamma inavelstrategin som troligtvis snart kommer att slå i botten.

Varför hör man inte mera ny musik i forum som Tick Tock, Snapchat och dylikt. Varför inte ta med något band där andra genrer spelar på Rock Am Ring och andra liknande festivaler. Det är ju verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur musiken kan kidnappa nya målgrupper och på så sätt dels utvecklas, dels återta en del av den tappade respekten. Finns det någon under 50 som lyssnar på exempelvis AOR och melodiös hårdrock? Mina två döttrar spelar hellre Kalle Moreus, Sean Banan eller Markoolio, än att lyssna in sig på distade gitarrer med pompösa refränger. Att de nu sitter fängslade och handklovade med grötris utan mjölk  i min ljudisolerade källare är helt enkelt konsekvenser av deras egna handlande.

Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta. Vad hände sedan? Typ inget alls, tiden har minst sagt stått still. Frontiers Records har ju dock gått i bräschen för  för att ta upp en stafettpinne som de större bolagen antingen lämnat liggandes eller inte ens vill ta i med tång. Det och att de släpper fram individer som de anser sig kunna skriva musik från det förflutna.

Magnus Karlsson tillhör en av dem som skivbolaget släppte fram. I och med hans kunskap om aor var begränsad så skapade han sin egna version hur han upplevde att genren skulle kunna te sig. Multiinstrumentalisten fann i och med det en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum,, även om formulan börjar bita sig själv i svansen. Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Hearthealer, Anette Olzon och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Magnus Karlsson

Utifrån ovanstående text är det helt enkelt dags att avtäcka en ny subgenre inom aor-musiken – nämligen DANCE-AOR! Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao, Muse, Imaging Dragons och The Struts är fyra bra exempel på euforisk musik. För mig skulle vissa låtar med Pink, Kim Wilde, Gwen Stefanie och Miley Cyrus vara artister som i begynnelsen fick en att röra på tånaglarna. Det som adderas är helt enkelt lite distade gitarrer ,och visps så skulle en ny kategori vara född, även om vi ännu inte förstått det.

Max Martin är ju en man som förstått just det här fullt ut. Att han skuggar Paul McCartney (32) och John Lennon (26) med sina 24 Billboard ettor är nog få svenskar  som verkligen förstår hur sanslöst det är sett utifrån ett musikhistoriskt perspektiv. Att han i år utsetts till 2000-talets bästa hitmakare förstärker just detta. Han har ju med mina ögon lyckats skapa dance aor  i mängder med bland annat Ana Johanson, Pink, The Lambrettas, Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Backstreet boys, Mitchell Musso och  Daughtry, Ett av hans bästa exempel på vad jag menar är Nick Carters superlåt: ”Blow your mind”. 

Jag skönjer dock ett ljus i tunneln under de senaste åren. Smash into pieces  fick min fulla uppmärksamhet härom året. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras.  Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism precis som sina kollegor i Reach. Addera sedan tidigare akter  som Jono, Amaranthe, A.C.T, Talida, Cyhra, Degreed, Amaranthe och The Nightflight Orchestra.

Max Martin

I Storbritannien kokar rockgrytan över av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Yungblud, Royal Blood, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera. Och hur kategoriserar man crossoverkonstellationer som Shinedown, Papa Roach,  Adelitas Way, Madina Lake, The Intersphere, Anberlin, Three Days grace och Halestorm? Modern rock och alternative rock  är några epitet. I Sverige nämns de lite nervärderande som något som bara spelas på Bandit Rock det vill säga inte ”äkta hårdrock”. Kan det egentligen vara att det istället är en form av dance-AOR månne eftersom det egentligen sitter i betraktarens tankar och öron?

Varför är det så lätt för vissa  artister och grupper och svårare för andra att skapa musikmagi? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det förvånansvärt få som lyckas med konststycket att inte reproducera sig för mycket i kombination med att förnya sig… men inte för mycket. De  band och artister som vågar ta det steget blir fler och fler. Denna annalkande frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den till sist.

Vi människor måste ju helt enkelt kategorisera och etikettera hela vår världsbild till att förstå vad det är vi  egentligen pratar om. Självklart finns det fördelar med detta, men tyvärr så är det väl så att vi främst i Skandinavien har en dysfunktionell ambition att bryta ner detaljer på detaljnivå i ännu mindre beståndsdelar, vare sig det gäller skolvärlden eller vård och omsorg. Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Att implementera  dance- aor som genreguideöverhuvud kan vara en pusselbit som får några förvirrade kids att söka sig bakåt i tiden och indirekt då även framåt. Det vill säga upptäcka musiken vi nördar älskar: melodic rock & AOR.  Sköna refränger, underbara melodier, adekvat produktion, bra vokalister och ett varierat ljudlandskap som omformar olika genrer till just dance-aor – tidlöst.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

Continue Reading »

2020 – Året Som Gått!

Ett nytt år av möjligheter att  få chansen att vältra sig i diaboliskt kvalitativstinn melodiös hårdrock och AOR? Coronan reducerade eller hindrade 2020 från att blomma ut? Ett bortkastat år? Knappt ett bra album  kom ut i år? Vilket skitår!!!

Kärt barn har många namn, men alla hade de fel utifrån ett helårsperspektiv. Sanna vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig manna från himlen. Trots Corona, kom det ut så mycket bra musik att man nästan tappade andan. Jämnheten i toppen slog till och med de två årens senaste

En insikt som jag kommit fram till efter att ha läst ett antal av mina egna recensioner var klagomuren på hur bra plattor saknar ingredienser av nyskapande eller särskiljande. Konservatism har varit min antiledstjärna detta år. Trots detta aber så har det utkommit schizofren mycket kvalitativ albumsläpp, konservativ musik helt enkelt. De första 10 albumen existerar det knappt en dålig låt, det vill inte säga lite det.

Jag vill bara addera att danskarna Pyramaze med bland annat välrennomerade producenten Jacob Hansen släppt ett killeralbum: Epitaph. Jag går verkligen emot mig själv genom att hävda att denna proggmetal formel är för tung för denna lista eftersom Nils Patrik Johansson återfinns på den, dessutom på första plats. Det fannns liksom bara plats för ett sådant tungsnabbt album, och då föll valet på Nils Patrik. Dock är detta album, tillskillnad från andra band i genren ett bevis att det går att kombinera proggmetal med sköna melodier och underbara refränger. Deras tre  senaste plattor har överlag hållt extremt hög kvalite.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade, för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Melodic Rock, Heavy Paradise

”Whats´s in the water in Sweden?”

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus,  Impera, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age f reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Ghost, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T och detta är bara ett axplock. 

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales,  Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers,Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles!!! Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på  10 miljoner individer??

Beat city tubeworks, H.E.A.T, The Goners, Dynazty, Shadowquest,  Ravened, Highride

Wolf, Bad Radiator, Confess, Rideau, Arkado, Sorcerer Denied, Woe Gothenburg

Domination Black, Browsing Collector, Neptune, Wobbler, The Hawkins, Electric Hydra

Hellsmoke, Lykantropi, Wolver, Palace, Majestica, Solence, Starblind, Döda havet

Nils Patrik Johansson, The story behind, Sapphire Eyes, Starmen, Vulkan, Falconer

Tipsy Licks, Smash into pieces, Dreams of Avalon,  Ambassadors of the sun

Stygian fair, Amok, Stagman,  We sell the dead, Stormen, Frances  Bloom, Trotoar, Avatar

Allen/Olzon, Brothers of metal, Lucifer, Captain Black Beard, Hellbound, Voodoo Mansion

Dead Kosmonaut, Battering Ram, Gathering of kings, Katatonia, Mekong delta

Prehistoric Animals, Torch,  Amaranthe, Alien, Perfect Plan, Wildness, Heartwind, Dead Lord

Stonewall Noise Orchestra, Future Elephants, Autumn´s Child, Horisont, Gaupa, Eleine

Starmen

Åskväder, Sleepwulf, The Night Flight Orchestra, Dictator ship, Kryptograf, Mad hatter

Thobias Wiklund, Windom end, Andreé Theanander, Angelica, Enigma experience, Flower kings

Blister brigade, Grand Design, Ambush, By lightning, Then comes silence, Christian Rosander

Stoneface, Hällas, Foxx Eastmountain, Shaggy the rockband, Chronus, Shakedown Suzies

Tungsten, Sole syndicate, Brick, Scarlett, Volster, Neptune, Merryweather Stark, Ulf Nilsson

Mindless Sinner, War dogs, The Driftwood sign, Teaser Sweet, Blues Pills, Predicted, Sorcerer

Dreams of Avalon, The Waymaker, The lightbringer of Sweden, Prins Svart, Peter Carlsohn

Rickards Sjöblom´s Gungfly, King Nomad, Pain of salvation, Stormburst, Anders Eriksson

Freaks and clowns, Mean streak, Huanastone, Leadbreaker, Night, Henrik Palm

Fakulteten, Ebba Bergkvist & the flat tire band, Larm, Persuader, Rave the reqviem

Gudars skymning, Jayce Landberg, Six foot six, Carnal agony, Arctic Rain

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

 

Årets 26 bästa album

1. Nils Patrik Johansson – The great conspiracy

Hur i h-vete kan du sätta skrikkon före Pride of Lions, Brother Firetribe, Perfect Plan, H.E.A.T, Khymera, Gathering of Kings och The Night Flight Orchestra!? Har idioten marinerat smaklökarna i chiliättika, eller är han bara totalt hjärndöd!? Förresten, vad gör power metal på listan överhuvudtaget, dessutom titulerad årets bästa!?

Självklart har även jag gått i dem tankebanorna just på grund av de majestätiska plattorna som ockuperat mitt grumliga sinne. Min enda riktiga förklaringsmodell ligger i att lyssna djupare, pilla bort skygglapparna från munskyddet och låt sinnet vara kristallklart. Då finner man som lyssnare ett ytterst melodiskt djup som är okränkbart. Ett ord som lätt kan appliceras är lekfullhet, ett annat är lekfullhet. och ett tredje är lekfullhet. Det i kombination med magiska melodier och refränger, trots en oas av dubbeltramp. Är det provocerande? Jag hoppas verkligen att de få som läser detta upplever det så. Det behövs helt enkelt röras om i den konservativa melodiska hårdrocksgrytan.

I år är det 34 år sedan mordet på Statsministern Olof Palme skedde. En svensk nationell ledare tillika global maktfaktor. Palmegruppen gick ut i år och meddelade vem de ansåg mördade poltikerikonen. Den förklaringen byggde nog mer på att de egentligen inte vet vem som mördade honom, och gav helt sonika upp. Nils Patrik Johansson fann det intresseväckande att skapa musik utifrån dessa premisser. Det ledde till detta konceptalbum om det oupplösta mordet på den svenska premiärministern Olof Palme. Seriositeten har han delat med grundaren av podcasten Palmemordet, Dan Hörning sedan 2016, det vill säga fyra år.

Detta samarbete i sig behöver inte betyda att ett mästerverk skapades. Men någonstans tror jag att det ouppklarade mordet fick honom att omedvetet bli den bästa låtskrivarbilden av sig själv. Jag själv har definitivt inte klappat händerna till de unisona hyllningarna Astral Doors plattor åtnjutit. Däremot upplever jag honom som rent magisk på de två plattor han vokaliserat med Lions Share. Jag skulle till och med kunna kungöra att de är de två mest underskattade albumen på denna sida av 2000 talet, då menar jag även globalt.

Lion’s Share bildades 1987. De släppte en vinylsingel 1988, och sitt första självbetitlade album 1994. Sedan följde fem plattor, Two (1997), Fall From Grace (1999), Entrance (2001), Emotional Coma (2007), och Dark Hours (2009). Det är de två sistnämnda som jag vill titulera som två av världens bästa hårdrockplattor. Hade Black Sabbath eller Iron Maiden släppt samma material hade fansen slagit bakut och hyllat albumen som bland de bästa de skrivit. Vem säger att världen är rättvis?

För Lion Share skedde inte dess ovationer, utan de uppmärksammades lite för att sedan hamna i hårdrockarkivet. En stor del av detta vill jag tillskriva Lars Chriss. För mig är han i paritet med en handful personer i rockvärldens som genuint matchar aor med tyngre saker; och kommer undan med det. Vissa har den förmåga att gjuta fram majestätiska formler, andra inte. Lars hade en tumme med på Nils första soloplatta Evil Deluxe (2018). En platta som var aningen över medel. På The Great Conspiracy arrangerar, mixar och producerar han materialet och dessutom spelar gitarr. Tommy Denander spelar alla instrument på de world music part i ”Prime Evil”. Håkan Hemlin gästsjunger på ”Freakshow Superstar”.

AOR, klassisk rock konfronterar heavy metal med ett spadtag av power metal. Det är receptet på Nils Patrik Johanssons andra soloalbum. Bilda er egen uppfattning om detta album som jag är säker på kommer bli en vattendelare. Det finns som sagt inte en dålig låt på albumet och jag känner inte för att gå in på djupet att analysera de melodiska käftsmällarna då ord inte biter på detta komplexa mästerverk – lyssna själva får ni se.

2. Smash into pieces – Arcadia

Kontraster! Absolut, det gillar vi. Att först kora Nils Patrik Johansson känns dels rättvist, dels aningen provaktivt utifrån denna melodiska hårdrocklista. Årets ledord för egen del har varit förändring! Varför köra i samma hjulspår in och ut år efter år! Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Inte speciellt troligt. Hi-teach a.o.r, pomp och  västkust är några underkategorier till AOR där syftet är att infoga musik som inte riktigt passat in i mallen för hur AOR bör låta.

Nu är det dags att åter döpa fram en ny kategori inom aor-musiken nämligen dance-aor. Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao och  The Struts är två bra exempel på euforisk musik. Det ska tillägas att Arcadia hamnade under min radar. I början av februari 2021 ådrog Smash into pieces nya min fulla uppmärksamhet. Jag abdikerade och trollbands av tonerna som ljöd från min JBL Boombox. Efterhandskonstruktionen ledde till att deras Arcadia hamnade på plats två över de 26 bästa albumen 2020, efter Nils Patrik Johansson, men före Khymera, Gatherings of kings, Pride of Lions, The Nightflight orchestra, H.E.A.T, Brother Firetribe, Perfect Plan och Harem Scarem.

Creyes andra album går i poppens mer moderna nervcenter, precis som svenska Normandie och kollegorna i Reach. Det ser lovande ut helt enkelt. Denna frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den. Så den som inte upplever detta som aor får helt enkelt anamma dance-aor. Sköna refränger, underbara melodier och ett varierat ljudlandskap  som omformar olika genrer till just dance-ao.

Detta är Örebro killarnas sjätte alster sedan starten 2013. För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken.

No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdr detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Electro-pop dance musiken inleds med ”Wake upp”. Rock, metal, techno och tunga synthar omgärdar Chris Adam Hedman Sörbyes eklektiska vokalistcresendon.  Herregud, detta är verkligen anthems i ordets rätta mening. ”Arcadia”, ”Everything the S4Y2″, ”All eyes on you”, ”Forever you”, ”The Choosen on”, ”Godsent”, ”Ego” och ”Big bang”. Min fru påpekade att hon upplevde att Chris Adam Hedman Sörbye påminner lite om sin namne, och det är ju komplimang

En riktigt petitess i sammanhanget är avslutande ”Mad world”, en personlig favoritlåt från brittiska Tears for fears. Den kunde de gjort så mycket mer med än vad som nu blev resultatet. Influenserna spänner annars från Linking park till The Weekend, från disco till hårdrock – helt sanslöst. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent.

3. Khymera – Masters of illusion

Aj då, lika oväntat som en flyktingläger i Djursholm! Detta var inte bra eftersom jag tjatat ihjäl mig när det kommer till genuin originalitet. Rationellt borde The Night Flight Orchestra knipit denna silvermedalj. Men ibland är bara något så sjusärdeles bra att det faktiskt inte spelar någon roll, trots mina diktatoriska pekpinnar.

Frontiersprojektets Khymeras femte platta är en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion De är de som som ståtar högst med flaggan då bland annat liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer.

Dennis Ward skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt. Inledande ”Walk away” sätter agendan direkt. Hur bör en refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt är så välavvägt att det gör ont i kroppen. Det gäller i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchar Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliseras det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blir man knockad av ett chorus som stavas perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” är plattans, den har hunnit smitta mig med en refräng som är helt omöjlig att värja sig emot. Självklart är vägen till antiklimaxet en uppbyggnad som gör choruset extraordinärt. Hur klarar mannen av den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck, utan ”Father to son” är bara knäckande bra. Inlevelsen han berikar musiken med känns självupplevd. Jag upplever att jag inte behöver detaljanalysera varje låt, utan bara konstatera att det inte finns en enda svag länk på detta album. All killers no fillers är ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aorplattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi. Årets bästa melodiska hårdrockplatta. Nils Patrik Johansson i all ära, men det skiljer sig en del mellan stilarna. Hur ska han kunna toppa detta album utan att slå knut på sig själv har jag ingen aning om; det blir onekligen en sjusärdeles utmaning.

3. Pride of Lions – Lionheart

59 låtar, 5 plattor mellan 2003 – 2017. Tre år senare landar deras sjätte album och adderar 12 låtar till musikskattkistan. I mina ögon finns det ingen människa på jorden som håller högre kvalitet i sitt låtskriveri än Jim Peterik (i sfären a.o.r. vill säga). Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på högvarv och ständigt väntar på att skriva det bästa han skrivit.

De fem tidigare alstren har genomsyrats av ett diaboliskt hög lägsta nivå. Måste jag nämna manna från självaste Gud själv så bör dessa nämnas: ”It´s criminal”, ”Music and me”, ”Unbreakable”, ”Parallel lines”, ”Man behind the mask”, ”Book of life”, ”Immortal” ”Ask me yesterday”, ”The Tell”, ”Silent music” och ”Fearless”. Svagaste albumet hittills är The roaring of dreams från 2007, inte dåligt, men inte heller ikoniskt.

Inledande ”Lion Heart” sätter agendan direkt! Den visar inte bara grusvägen till aor-himlen, utan till genomgående episka låtar. All killers no filler kan inte vara ett mer passande epitet. Många fans klagar på en evinnerlig förutsägbarhet och återvinning av tidigare låtar. Men herregud vänta ett tag! Vi pratar inte om en alien, utan om en människa som indirekt själv skapat sig en egen musiknisch i aor-hörnan. Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

I ”We play for free” cementerar han dutt duttiga keyboards med bombastiska arrangemang och en majestätisk refräng. I tredje spåret ”Heart of the warrior” ändrar han stil och tempo, utan att göra det via att implementera något vidrigt rockigt, utan visar bara upp en annan aor-sida av sitt låtskriveri. Ärligt, lägger ner gå igenom alla låtar på albumet strategin. Jag kan inte överrösta musiken med mera superlativ, utan att upprepa mig så att den enbart utmynnar in pinsamheter eller rykten på att vi är ett par, åldern har väl ingen betydelse?

Min egenhändiga teori angående att ”Sleeping with the enemy” är ett plagiat? Jim måste ha gjort det medvetet genom att inkorporerat tonerna av Foreigners ”That was yesterday”. Jag tror att vi lyssnare bör se detta som en helvetisk hyllning och vördnad till sina kollegors fantastiska skapelse. Om jag måste någon låt som sticker ut på ett mindre bra sätt är det rockiga ”You´re not a prisoner”. Melodisk dramaturgi skapad med en kirurgs precision är Jims konstruerande av ballader. Avslutande ”Now” är inget undantag. Vem behöver gul lök, när man kan få samma effekt genom att lyssna på dennes tårdrypande ballader.

Vi får inte glömma bort oerhörda musikkompetens som omgärdar Mr AOR. Christian Mathew Cullen (keyboards), Klem Hayes (bas), Ed Breckenfeld (trummor) and Mike Aquino (gitarr). På denna platta har man även tagit in Jim´s son Colin Peterik lirandes trummor på titelspåret.

Egentligen är det efter denna golgatahyllning helt ologiskt att inte titulera albumet till årets bästa! Men eftersom detta inte är en renodlad aor-lista så blev det lite som det blev med Nils Patrik Johanson och Smash into pieces listnärvaro. Att Khymera kunde uppbringa musik som tillhör 2000-talets allra starkaste får väl Jim se som ren skär otur

I min Spotifylista: Jim Peterik – Mr AOR återfinns det än så länge 95 låtar -11 av dem är från Lionheart! Ett konkret bevis på Pride of lions kvalitetsperspektiv, samt en kompass på att de är bättre form än de någonsin varit – när blir gubben adlad?

5. The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Två år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine””Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”. Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till högre höjder helt enkelt. Dans utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan fick båda benen att vilja ”röra på sig”.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notch.

Att man adderat lite inspiration från ABBA tyder bara på exceptionell god smak. Såhär ska en slipsten dras. Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 12 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att 1-2 låtar borde kapats, så är inte fallet här, snarare att jag vill ha mera. Det tyder dels på en exceptionell variation i allt från olika genrer, till arrangemang, dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor.

Ösiga ”Servants of the air” är inte signifikativ för albumet eftersom inget spår är den andra lik. Efterkommande ”Divinyls” är dramatisk pop av bästa märke. Tredje spåret är för mig en av årets bästa låtar. Refrängen till ”If tonight is our only chance” är obetalbar; pure pomp – a.o.r. Trodde inte att det gick att skriva sådana här udda, men ändå fantastiska låtar längre. ”This boy´s last summer” fortsätter leverera klassisk poprock med ABBA vibbar, utan att det egentligen märks. I nästa låt ”Curves” skiftar de stil till ett mera funkigt Toto sound.

”Transmission” inleddes med smattrande Miami Vice synthmattor. Choruset var så mäktigt, så bombastiskt och så dramatiskt att jag kippade efter andan. Titellåten ”Aeromantic” var en låt som skulle ha kunnat platsa på de två första plattorna. Not my cup of tee,  som jag är minst förtjust i. Semi-balladen ”Golden swansdown” och ”Taurus” tillhör inte heller någon av de bättre låtarna, refrängerna hafsas bort på. Nästkommande ”Carmencita seven” är ett av plattans bästa låtar; pomp – a.o.r. av ädlaste märke. Näst sista låten ”Sister mercurial” skulle lika gärna varit en Roxette låt. Smooth, poppig, men giftig som tusan. Avslutande ”Dead of winter” är ytterligare ett bevis för hur effektfulla deras dramatiska a.o.r ter sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Det var kanske ödets ironi att Björn Stridh fick ägna sig  mera på The Night flight orchestra, istället för att också vara involverad i Gathering of Kings – sett i backspegeln en win win situation. Efter fem plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gör det, för då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum

Som sagt, knappt två år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde.

6. Unity – Pride

Hårdrocknördar, fluffiga rosa troll, ni utan hår, ni med hår, ni med extrajävligt grått hår – ingen av er har väl inte missat ett av årets bästa album? Det är ett ytterst oväntad konstellation bestående av Kalle Moreus på bas, Marcus & Martinus på bas, Anna Book på bas, Anna Books syrra på bas, Anna Books syrras barn på bas och Siv Malmqvist som vokalist. Skämt åsido, hon sjunger inte, utan spelar också bas. The Unity är gruppen, Pride heter deras halvnya alster. Plattan släpptes i april och passerade en ganska obemärkt genväg förbi de flesta hårdrocksnören som hade fullt upp med att enas om vilket Metallica, Kiss, eller Mötley Crue albumomslag var bäst utifrån kriteriet: det måste finnas insekter på bilden.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra ny musik, vilken i mina ögon är minst lika bra som något som gjorts tidigare, är ett epitet som lätt kan appliceras på hårdrockssläktet. Egentligen inget fel i det alls, men jag upplever en obalans i processen, då vi översköljs utav så bisarr mästerlig musik under 2000-talet. Visst, de uppmärksammas i hårdrockstidningar, och även i konservatismens högborg – hos fansen själva. Dock oftast en temporär sådan, därefter fastnar de i ”måndag hela veckan syndromet”, tvistande om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med fendersträngar och samtidigt sörpla yoghurt, utan att spilla.

Oh my god, men det var i veckan som polletten trillade ner och trycktes djävulskt långt ner i halsen. Det bryska uppvaknandet gav mig den harmlösa vetenskapen varför jag nu dyrkar The Unity. Det är inte för att jag tycker om korv eller att jag håller tummarna för att kålälskarna inte ska starta ett tredje världskrig. Njet, en handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – lättuggat, men knaperstekt? Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.

Jag läste nyligen i Sweden Rock Magazine, där The Unity biktade om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid gemensam nämnare. Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband. Deras högsta lägsta nivå är i paritet med Anders Bagges hundkollektiv. Det finns inget band i världen som kan mätas sig med danskarna när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta. Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partiska skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metaliserade hymner.

Tyskt stål

Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity. I ärlighetens namn är bandet egentligen samma som Love.Might.Kill. Christian Stöver utgick, och ersattes av Henjo Richter. Ett band som existerade mellan 2010-2015 och släppte två hyfsade plattor: Brace for impact (2011) och 2 big, 2 fail (2012). Sascha Onnen (Mob Rules, Love.Might.Kill) sköter all keybordsklink, medan Jogi Sweers (Love.Might.Kill) hanterar basen. The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.

Tre plattor på fyra år, har kvaliteten fått sig en törn utifrån den frekventa utgivningen av musik? Ärligt, trots riktigt bra musik tidigare toppar de sig själva via 2020 års styrkedemonstration. Visst, på debuten avlades det fram en av 2017 års bästa låtar ”No more lies”. På uppföljaren 2018 frammejslades det juveler som ”You got me wrong”, ”The storm”, ”Welcome home” och ”Above everything”.

Tredje gången gillt, gäller ifall jämnhets-kriteriet får råda. De två tidigare albumen var inte i närheten att bli en kontender of the year. Melodic metal, A.O.R, hard rock och power metal blandas på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är mängden klockrena låtar. Parallellt har Stef E och Henjo Richter sakta men säkert vuxit ihop sig, likt ett tvilling-gitarrist-team, för att på Pride blomma ut fullständigt. Bandet i sig känns tightare, mognare, mindre splittrade och mer Pretty Maids målinriktade; de har liksom hittat sig själva, kanske fel ordval, men så tycks det vara, trots subtil medverkan ifrån vårt södra grannland.

Tyskarna bjuder sina lyssnare på 12 spår, varav inledningen består av ett nästintill obligatoriskt intro. Åtta av de kvarvarande alstren är en ren skär härdsmälta utav fingertoppskänsla. Dels skapar The Unity variation utöver det vanliga, dels marinerar de den i kvalitet. Bruksanvisning inledes med lite semi-dubbeltramp a´la Pretty Maids. ”Hands of time” växlar i tempo parallellt som refrängen är majestätisk.

Efterkommande ”Line and sinker” sänker tempot, men tummar inte på refrängstarkheten, mer Ozzy-a.o.r, än metal. ”We don´t need them here” är i mitt tycke en av plattans bästa låtar. Den smakfulla stämsången dyker upp när det behövs i låtmaterialet. Bakomvarande ”Destination unknown” är urläcker melodisk hårdrock när den är som allra bäst. Spår sex: ”Angel of dawn” innehåller lager på lager dimensioner, något som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Refrängen är dessutom extraordinärt diktatorisk. ”Damn nation” dubbeltrampar iväg med en smittsam refräng omgärdad av maffiga arrangemang, typ Rainbow och Dio.

”Wave of fear” är första låten på plattan som kan kategoriseras som ”välgjord, men sömnig”. ”Guess how I hate this” är en melodi i mellantempo som återigen kan stoltsera med en rakbladsvass monsterrefräng. Efterkommande ”Scenery of hate” tillhör en av de tre låtar som är sisådär. The Unity manglar fram snygga tungsnabba Accept riff, men kryddar dem med en enerverande refräng som endast låter ansträngt i Gianbattista Manentis struphuvud.

I ”Rusty cadillac” visar bandet på viljan att infoga något annorlunda, något som sticker ut, något med blues-vibbar. Det finns säkert de som älskar detta, men jag tillhör inte en av dem. Albumet avslutas med en a.o.r.-stänkare, ”You don´t walk alone”, ett alster som tar andan ur en, ungefär som Pretty Maids patenterade melodikassaskåp. Låten i sig är en riktig brottarhit, en sådan som skulle kunna tituleras som förrädiskt beroendeframkallande.

År 2020 kommer inte bara gå till historien som: ”War with corona”, utan också som 12 månader, sprängfyllda med fantastisk melodiös hårdrock i alla dess varianter och former. Tidigare i år har H.E.A.T, gått i bräschen för kvalitetshybrisen, precis som Magnus Karlsson´s Freefall, Nils Patrik Johansson, Vega, Night Flight Orchestra, One Desire, Dynazty, Firewind, och Harem Scarem. 

Visst, vill man hitta influenser hos The Unity så behöver man inte leta länge, men de fungerar i mitt tycke mer som inspiratörer, inte som källor till ren stöld. Sextetten framavlar också texter som handlar om samhället vi lever i, inte drakar, demoner, hundraprocentig kärlek eller hur mycket alkohol man bör dricka för att ha roligt.

7. H.E.A.T – H.E.A.T II

På H.E.A.T II grabbarnas sjätte platta sedan debuten 2008, överträffar dem sig själva. Från tidigare att ha nosat på världsklass träder de nu in i den sfären på fullaste allvar. I mitt tycke slår den lugnt ut Tearing down the walls (2014) som deras bästa.

De sällar sig nu till den exklusiva skara av band  som skapat 2000 – talets bästa melodiösa hårdrockalbumet i Sverige. Treat – Skies of mongolia, Eclipse – Paradigm och W.E.T – Rise kan känna sig träffade. Dessa plattor lägger sig förövrigt alla på en 10-top lista över världens bästa melodiösa hårdrocksplattor som gjorts under 2000-talet, vilket vitnar om en utomjordisk kvalitét som återfinns i the land of the vikings.

I och med denna kronjuvel kan de nog 0ckså titulera sig världens näst bästa nuvarande bästa melodiska hårdrockband. Att Treat abonnerar på tronen är odiskutabelt. Tyvärr blev detta det sista albumet med energiknippet Erik Grönwall. Intet ont om Kenny Leckremo. Men om genren vill växa så måste ungdomar attraheras, inte bara dem som plikttroget tillbakacurlar sina föräldrars uppmaningar att följa med på Sweden Rock Festival.

Under Erik Grönwalls ADHD-shower tycktes stillhet vara bannlyst. Ur ett publikperspektiv trodde jag att han hade med sig ett eget bålgetingsbo i syfte att att egga upp sig som publiken. En okristlig strategi som i mångt om mycket går stick i stäv med traditionella sångare, dessutom är bålgetingar fridlysta så det är också ett brott.

Via Erik så såg jag ingredienser som skulle kunna smitta av sig till fans av Shinedown, Three days grace och Asking Alexandria. Nu återgår de till en trygghet som dessvärre slår tillbaka på en genre som lever sitt egna liv – utanför rampljuset. Det är väl okej om man nöjer sig med detta, men vill musikstilen växa så krävs det ett genuint intresse från kidsen…och den stavas definitivt inte trygghet!

Varför är detta deras bästa hittills? Den är absolut inte mer varierad än Tearing down the walls. Istället tar man poäng på på en mer homogen produktion och något jag är allergisk mot, en likriktning. Det är dessutom fler ännu starkare låtar på albumet än på någon av deras tidigare. Några av dessa, vilka andra band skulle skära öronen av sig för att få ha i sin liveshow är: ”Dangerous ground”, ”Come clean”, ”Victory”, ”One by one”, ”Heaven must have won an angel”, ”Under the gun” och ”Rise”. Albumets ballad ”Nothing to say” är traditionellt otraditionell på ett ytterst förförande sätt.

Att ”låna” så det syns för mycket är inte bra, men att stjäla lite gör typ alla. På ”We are gods” har man medvetet kontra omedvetet hittat inspiration från Q5´s pilgrimsfärd ”Steel the light” (1984). Sett utifrån ett aor-perspektiv så är ”Heaven must have won an angel” det närmaste man kommer aor-perfektionism tillika en av årets höjdarlåtar.

Crazy Lixx, Crashdiet och H.E.A.T är onekligen trio som skulle få American great again, ifall de fick möjligheten att turnera i the land of opportunites. Under ett normalt år skulle detta album rankas betydligt högre än vad som blev fallet, men nu var det inget vanligt år utan ett glitch i kvalitetshöjningar från alla håll och kanter. Månne en positiv biverkning av corona?

8. Gathering of kings – Discovery

GOK smider medan järnet är varmt. Är det möjligt att toppa ett av förra årets bättre album? Sveriges svar på Phenomena eller Avantasia har omstrukturerats. Ut har Björn Strid, Jens Westin, Chris Laney, Michael Sweet, Stefan Helleblad, Erik Mårtensson och Nalle Påhlsson (dock med på två låtar) gått, in har Jonny Lindkvist från Nocturnal Rites släntrat in. Devalveringen av musikerskaran tycker jag har inneburit mindre kockar och färre åsikter, något som höjt standarden på helheten, vilket i sig är en bedrift i den högre skolan.

Victor Olsson står för både text och musik precis som på första plattan. Alexander Frisborg fungerar som hans textvapendragare medan Thomas Plec Johansson återigen kan lägga en djävulskt bra produktionen till handlingarna. Att Victor Olsson inte är inavlad i genren och precis som Magnus Karlsson blivit tvungen att lyssna in sig på gubbrocken har duon funnit en glitch i själva låtskrivandet. Precis som i Magnus fall något oerhört positivt för kreativiteten, då han skapar sin egna verklighet, istället för att lägga sitt fokus på retro det vill säga hur något bör låta.

Plattans mest spektakulära låtar är Foreignerdoftande ”Highway to paradise” och dutti duttiga ”From a whisper to a scream”. På ”Kiss from above” får jag Lasse Holm vibbar, inget ont i det, men de bara dök upp. Balladen ”The one that got away” är helt formidabel i sitt utförande.

Jag får en stark känslan av blandband utifrån de olika sångarnas insatser och variationen på låtarna. Det pompöst, det är genomarbetade melodier, refränger och texter. ”No fillers, only killers” är ett navigeringsverktyg som passar väl in. Om första plattan var sagolik så är Discovery ett mästerverk.

Rick Altzi – lead vocals (3,12), backing vocals (3,9,11,12)
Jonny Lindkvist – lead vocals (4,8)
Apollo Papathanasio – lead vocals (2,9), backing vocals (2,5,8,9)
Tobias Jansson – lead vocals (6,7,11), backing vocals (2,3,6,7,11)
Alexander Frisborg – lead vocals (5,10), backing vocals (2,3,5,6,8,10,11,12)
Victor Olsson – guitars (2-12), bass (2,4-7,9-12), keyboards (1-12), backing vocals (2-12)
Efraim Larsson – drums (2-8)
Jonas Källsbäck – drums (9-12)

Låtlista:
01. Starsleeper
02. Riders Of The Light
03. Heaven On The Run
04. December
05. Highway To Paradise
06. The One That Got Away
07. Lorelei
08. Moonlight
09. Revelation
10. Kiss From Above
11. From A Whisper To A Scream
12. Final Hour

9. Brother Firetribe – Feel the burn

Finnarnas femte plattan sedan debuten 2006. Soundet är lite luftigare, mjukare och rundare, en nyansskillnad dock, men ändå. I mitt tycke så är deras bästa platta deras andra alster Heart full of fire (2008). Näst bästa är deras förra från 2017: Sunbound. Två saker har skett sedan dess. Dels har Nightwishs ok Emppu Vourinen lämnat bandet för att ersättas av Roope Riihijärvi. Dels har de valt ett omslag som får typ alla konvolut i världen att framstå som estetiskt tilltalande. Jo ni såg rätt, det var fyra i, i nykomlingens efternamn!

Visst, de kör på i samma hjulspår, det är inte mycket som överraskar, eller sticker ut. Det var en stor anledning att min kollega på Maloik rock blogg: Peter Johansson indirekt sågade musiken. Jag förstår honom, genren har inte reinventat sig särskilt mycket, utan det mesta är konservatism på Universitetsnivå. Night flight orchestra lyckas rätt bra med  att implementera i nya eller andra element i musiken. Perfect Plan är ett utmärkt exempel på perfektionism, utan att addera något nytt i sin musik överhuvudtaget – egen identitet, vad är det? Detsamma gäller ju även Brother Firetribe.

Ett band som kom ut i samma veva som de finska bastarderna var svenska The Poodles. De gick faktiskt i bräschen för att försöka lägga in inslag som gjorde det mer intressant att lyssna på musiken, utan för dens skull utplåna sig själva.  Ta bara den fantastiska låten ”Song for you” där bandet lägger in någon form av operasång. Det är sådana tilltag som jag vill höra mer när det kommer till finländarna.

Brother Firetribe levererar ett jämntjockt material som inte  körs på autopilot, men som ändå känns tryggt och bekvämt. Men när deras lägsta nivå är så genant hög så går det inte ignorera att detta är oklanderligt hantverk parallellt med låtarna helt enkelt är starka som tusan. På Feel the burn får gitarrerna en mindre framträdande roll medan keyboarden tillåts mer utrymme, det vill säga en gnutta mer eurodiscovibbar i kombination med smattrande Miami Vice syntar.

Jimmy Westerlund från kollegorna i One Desire kanske är en kommande Jacob Hansen eller Dennis Ward? One Desire, Ancara, Sturm Und Drang och Cain’s Offering är några som Jimmy lagt sin hand på. Densamme har gjort underverk med Brother Firetribes femte album. Fluffigheten penetrerar tyngden och skapar en finkalibrerad dynamisk ljudbild, en extra spelare som man skulle säga i på fotbollsspråk.

Vi köttar istället in oss direkt på det göttigaste, nämligen de starkast låtarna. I den kategorin finner vi inledande ”I salute you”. Bandet spär sedan på inflationen av kvinnonamn via ”Arienne”. Ett namn som jag inte tror är upptaget. En superb catchy sak som förför sina lyssnare på bara några sekunder. På tredje alstret ”Nightdrive” styrs tankarna till något halvtaskigt 80-tals soundtrack, där musiken är klart bättre än filmen I ”Bring on the rain” serveras de omisskännliga Brother Firetribe Pomp toner som bara de kan duka den.

Som sagt Feel the burn är sprängfylld av element som gör en glad. Musiken andas såväl dåtid som nutid. Bäst bör innehållet kunna inhaleras på ett utegym, med en molnfri himmel och ett gradantal runt 25 grader.

10. Perfect Plan – Time for a miracle

Trots att jag dyrkar genren a.o.r krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnits avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att a.o.r. gör sig bäst på ”blandband”. Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför är blandband nästintill skräddarsydda för denna typ av genre.

2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken. Det var en oförskämt kvalitativ sak. Lägg till en superb produktion, som dels kändes modern, dels klassisk. Jag upplevde typ allt som sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant eller Bad English. I mina öron var ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”, ”Stone cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″ medan rockiga ”What goes around” föll platt till marken.

Jesus, Oh my God, Herre jisses, vilken röst, var kom den killen ifrån egentligen? Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Den frågan ställde man sig otaliga gånger efter man spelat sönder förstlingsverket. Det visar sig vara genetiskt. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Går det att toppa debutalbumet, eller var det enbart en lyckträff där alla stjärnorna stod uppradade? Jag är glad att kunna tillkännage att jag som helhet föredrar uppföljaren framför debuten. De första sex låtarna är en orgie av a.o.r. eufori. I mitt tycke är sjunde låten ”Nobodys fool” min akilleshäl. Det kan bero på att jag är allergisk mot typ sådana rockiga låtar. Fjärde låten, balladen ”Fighting to win” skulle inte Journey kunnat gjort bättre. Tionde låten ”Don´t blame it on love again” sällar sig till de sex första alstren.

Kan eller får man bli mätt på något som är så bra? Jo, dessvärre är det så. 9 låtar kan vara för lite, 12 låtar är i överkant, det är väl därför de flesta album mår bäst av att bestå av 10 till 11 låtar. En annan kritik om man ska vara ytterligare lite petig är att trots idiotstarka låtar följer de ändå en bruksanvisning skapade av Journey, Survivor och Foreigner, därefter tusentals andra akter.

Perfect Plan följer slaviskt den till punkt och pricka. Informationen är inhyst i ett skinnskrin med guldprydda beslag; men det är fortfarande en bruksanvisning!  Jag saknar några oväntade ingredienser, något som överraskar mig, något som uppdaterar genren, något som gör att de inte bara låter som sina inspiratörer.

Må det vara hundskall, böneutropsreproduktion, visslingar eller harpaackord. Perfect Plan adderar inget nytt i sin fantastiska musik, det är därför de inte intar någon av de tre främsta platserna på denna lista. Det är därför man efter ett tag liksom känner sig aningen mätt. På sista låten ”Don´t leave me alone” har man lånat friskt från Backstreets  Boys hyllning till Dennis Pop: ”Show me the meaning of being lonely”; ett förövrigt klockrent val som adderar den till de sju bästa.

Jag ser Perfect Plans båda albumen utkristalliseras till fullblodiga kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Cirkle, Mikael Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up, Frederiksen/Denander  – Baptism by fire  och Alien – Alien är några av dem.

11. Magnus Karlsson´s Freefall – We are the night

14. Newman – Ignition

Bedfordsonen Steve Newman är lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Area 51, Kennedymordet eller Kalle Moreus, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så osedvanligt anonym.

För mig är han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som jag generellt sett spelat i andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattas liksom, mycket av musiken faller på epitetet intetsägande; vilket instinktivt leder tankarna till kultgubben Stan Bush.

Multi-instrumentalisten förra plattan Aerial (2017) fick jag betydligt bättre helhetsvibbar av. En positiv trend som även inkorporeras på hans nya alster Ignition. Klassisk British AOR/melodic rock utspädd med en organisk aningen progressiv blodförtunning.

På plattan huserar Steves version av en låt som han skrivit till Toby Hitchcocks senaste platta: ”Promise me”. Jag får en känsla att det stärkt honom i hans låtskrivande…eller inte. I vilket fall som helst finns det andra riktigt bra låtar på albumet.

”Moving target” är en av dem, ”Life in the underground” en annan, ”Wild child” en tredje, ”To go on loving you” är ett fjärde ess. De verkligen andas aor-kvalitet. Den lite rockigare inledning spåret ”End of the road” och efterföljande ”Chasing midnight” är fyllda av stora refränger och sköna arrangemang. ”Worth dying for” sällar sig till de sex andra braiga låtarna, en mäktig skapelse.

För mig har Steve Newman precis nu klivit ut ur anonymitetsskuggan, för att på allvar samsas med storheter på den globala aor-arenan. Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga är stort.

15. Firewind  Firewind

Mer Yngwie till folket! Det har Gus G onekligen anammat. Visst, det är inte så att han har dolt en av sina större inspiratörer förut, men på det nya albumet går han betydligt längre än tidigare, nu är han nye Yngwie J Malmsteen – oerhört glädjande.

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan? Definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar än idag.

”Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” var melodiösa käftsmällar som visade på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson,”

Det var mitt omdöme för Imortals som kom ut 2017. Jag känner att jag inte behöver uppfinna hjulet igen, utan ovanstående stämmer lika bra in på deras senaste alster. Titeln Firewind markerar bandets första utgåva med den nya sångaren Herbie Langhans (Avantasia). Kraftpaketet är mixat av Tobias Lindell (Europe, Avatar, HEAT) och mastrad av Thomas” Plec” Johanson (Gathring of kings, Scar Symmetry, Soilwork).

Trots dessa förändringar låter det som… Firewind kanske på grund utav att Gus G är bandet. Min instinktiva tanke är att det låter som Firewind även låter som en uppdaterad Yngwie J Malmsteens utan att låta som Yngwie. Det låter som algebra, och jag förstår faktiskt inte det själv. Jag har dyrkat Malmsteens refränger, tyngd och variation sedan Marching out kom ut. Med varje ny vokalist följde en ny sida av gitarrvirtuosens, utan för den skull sudda ut kärnan av musiken i sig. Det hela tog slut via den korta eran med Mats Leven på Facing the animal 1997.

Kittet på albumet är de sju inledande låtarna; de är beyond bra. Best of the best är ändå låten ”Break away”. För mig har Firewind och At Vance varit de som fört arvet vidare. Nu är det bara Firewind kvar på tronen. Om de uppvisar samma kvalitet som de gör på detta alster kommer de att sitta där väldigt länge.

16. Cats in space – Atlantis

Katterna är ute och spinner igen, lika lekfullt som de gjort de fyra tidigare gångerna. Garnystandet är gjort av toner som många band inte kommer undan med. Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop det vill säga melodiös rockmusik.

Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Angel, Cheap trick, City Boy, Electric Light Orchestra, New England, Slade, Sweet, Kansas, The Who, Styx, Uriah Heep och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao, Art of illusion och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017), Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30. De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple och Status Quo.

På albumet Scarecrow kunde ståta med att ha knåpat ihop en av de tio bästa låtarna som gjordes under 2017 ”Mad hatter´s tea party” skar rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet var så intelligent varierat och fyllt av spelglädje att undertecknad nästan tappade fattningen.

Två år senare kom deras konceptalbum Daytrip to Narnia. Många föredrog nog plattans andra hälft som var en typ av rockopera om Johnny Rocket uppdelade i sju musikaliska akter. Själv var jag mest förtjust i den första hälften, där plattans bästa spår ingick: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” var lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhörde också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

Endast nio månader efter Daytrip to Narnia släpper katterna Atlantis! Om vokalistrockader ingår i deras gimmick ska jag vara osagt. Mark Pascall som i sin tur ersatte Paul Manzi är numera ersatt av Damien Edwards. Grundaren Greg Hart (Moritz, If Only, GTS) styr skutan utan kattmynta?

Mindre pop, mindre pomp, men ett betydligt mer gitarrorienterad ljudlandskap. Brian Mays skugga känns ständigt närvarande på albumet rakt igenom. Mästarna av pomp rock lämnar en lucka öppen för vad de är bäst på: pomp rock. De tidigare pomprökarna ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” och ”Narnia” ersätts denna gång av ”Marionett”. Det finns ett knippe låtar som sticker ut lite extra utöver nämnda. De klockrena är: ”Revolution”, tunga ”Queen of the neverland”, ”Seasons change” och underbara balladen ”Can´t wait for tomorrow”. Tre grymma plattor på fyra år, inte illa pinkat.

17. Black Swan – Shake the world

Den gudabenådade irländska sångfågeln Robin McAuley är för mig synonymt med Grand Prix två plattor (1982 & 1983) samt medverkan i det tyska superprojektet Far Corperation. Mest minnesvärt på den ojämna historien från 1985 är låten ”Johnny don´t go the distance”. I min mening en av världens 50 bästa a.o.r.- låtar. Tycker man att ”Eye of the tiger” eller ”We are the champions” är sporthymnernas sporthymner så borde ”Johnny don´t go the distance” vara i paritet med dem. Så är inte alls fallet, den har helt fallit i glömska, vilket i sig är sorgligt. Dock inte lika sorgligt som första och andra världskrigen, men ändå petitess sorgligt. Förhoppningsvis är det någon som äger en hockeyhall som läser denna recension.

Till sitt förfogande har Mr McAuley med sig välrenommerade veteranmusiker tillika fullblodsproffs uti fingerspetsarna:  trummisen Matt Starr (Ace Frehley, Mr Big), basisten Jeff Pilson (Dokken, Foreigner) och gitarristen Reb Beach (Winger, Dokken, Whitesnake). Ett fullklottrat musik-DNA eller en adekvat supergrupp behöver dock inte vara framgångsfaktorer. Trötta, bittra, samarbetsovilliga och omotiverade äldre musiker kan snarare stjälpa än hjälpa. I detta fall har sju sorters kakor, körsbärssaft och en large nutellaburk stärkt kemin mellan dessa narcissistiska herrar.

En låt utan adekvat refräng är för mig lika upphetsande som en pizza utan ost. På plattan finns det en som hamnar i den kategorin: ”The rock that rolled away”. Därutöver är det überkvalité rakt över som gäller, såklart finns det nyanser även i himlen. De fyra inledande låtarna är ren manna från himlen. Titellåten ”Shake the world” fullkomligt pulvriserar uttrycket ”det var bättre förr”. Den för tankarna direkt till Dio´s klassiker ”Stand up and shout”. På tal om Dio, i ”Johnny came marching” lånas det stilrent från titellåten på The last in line. En platta, precis som Black Swans debut kombinerar tyngre alster med några rejäla skopor a.o.r. Det kanske inte är så konstigt att det är mitt förstahandsval när det kommer till bästa Dio platta.

”Big disaster” laddas med en kärnreaktor-refräng i kombination med inoljade korpulenta riff av allra högsta kaliber, den har verkligen allt man kan önska sig av en melodiös hårdrock anthem. Fjärde spåret ”Immortal souls” byter melodiskepnad; lite mjukare, lite mer a.o.r. Mycket mer av den varan finns att hämta på ”Make it there”, ”She´s onto us“ och ”Sacred place”. Dessa fyra guldkorn, unika på sitt sätt, skapar en skön kontrastering till resten av materialet på albumet. Näst sista spåret ”Unless we change” inleds med ”Eleonor Rigby” stråkar, därefter maniskt gitarraseri, för att sedan utmynna i en sanslös a.o.r. – refräng; paradisiskt kaos. Sista låten ”Divided /United” inleds med lite snyggt pianoklink för att efter en stund likt Queen´s ”Bohemian rhapsody” ge vika och helt byta kostym; formidabelt är bara förnamnet.

Variation är definitivt ett annat megaledord på Black Swans debutplatta. Det går liksom inte att tröttna på låtarna. Kompetens är ett tredje ledord. Utifrån Black Swans medlemmars diskografi finns det schizofrent mycket erfarenhet att bygga på, något de verkligen tagit fasta på. Sångaren Robin McAuley bär upp den tungmjuka musiken på ett ytterst föredömligt sätt.

Han låter lika bra som när han var ung, om inte bättre. Black Swans skräddarsydda tunga amerikanska melodiösa hårdrock hamnar på pallplats, flankerade av Frontiers kollegorna Revolution Saints och The Defiants, när det kommer till att leverera tidlös melodiös hårdrock. Band trippeln bär fanan frapperande högt. Gillar man Bad English, Winger och Skid row så lär man dyrka detta mästerverk, ett av årets bästa album.

18. One Desire – Midnight empire

Finland, de tusen sjöarnas land, vodka, självmord, backhoppning, spjut, rally, hembränt, Formel 1, knivsamlingar och självklart melodiös hårdrock. Brother Firetribe, Reckless Love, The Rasmus, The Magnificent, Leverage är några som framynglats, och nu kan vi addera One Desire. Dessa finnar släppte sitt bejublade debutalbum 2017. Musiken gick unisont hem i såväl a.o.r.-stugor som hos kritiker.

Jag såg gruppen 2018 på Frontiers rock Sweden. För mig var de det stora utropstecknet. Klyschiga, absolut, parodiska, definitivt inte. Förstlingsverket sjöd av kvalité samtidigt som musiken inte blev jämntjock, eftersom de behärskade tyngre saker såväl som ren a.o.r. Variationen blev därför ett adekvat verktyg. Musiken bars majestätiskt upp av den relativt accentfrie Andre Linman som dessutom äger en rejäl pipa.

Tre år har passerat sedan dess, nu knackar uppföljaren på slottsporten. Precis som på debuten chockstartas processen med en inledning som skulle kunna besitta Kilimanjaro. Då var det ”Hurt”, nu är det ”Shadowman”. Det vilar dock något Trumpskt över det hela. Å ena sidan sätts kvalitetsribban så högt som det bara är möjligt, å andra sidan kan man då inte bli annat än besviken, om inte fler låtar når upp till steget under. Tyvärr blir diskrepansen mellan världsklass och lite över standard alltför tydlig. Det innebär att inledningsspåret ”Shadowman” kommer att inta någon av årets fem bästa låtar, vilket de andra är ett halvt ljusår från.

Densamma sätter tonen för vad som komma skall, det vill säga mer musik typ White Sister. Både på debuten och uppföljaren blir man lurad på konfekten så det står härliga till. Resten av materialet på de båda plattorna går inte riktigt i samma stil som dem, en form av fake news. På debuten fanns det ändå låtar som ”Apogalize”, ”Turn back time”, ”Straight through the heart”, och ”Whenever I´m dreaming” vilka ”Hurt” kunde stå bekvämt lutade mot. På uppföljaren är dessa färre, något som devalverar helhetskvaliteten.

En annan konkret skillnad är blandningen mellan tyngre som lugnare låtar. Jag ser framför mig hur Frontiers inre krets subtilt säger ”helst inte” till bandet, och istället ber dem snällt slipa ner hårdrocksembryona som ”Buried alive” för att fullt ut fokusera på aoren. Om så inte är fallet så har One Desire gjort ett dysfunktionellt felval. Att generera fler lyssnare, bygger på att kunna attrahera såväl a.o.r.-folket som hårdrocksnördarna. Det gör man inte genom att indirekt utrota variationen till något homogent polerat.

Förutom inledningsspåret så finns det några andra låtar som höjer sig över mängden. Den Stairway to heaven inspirerade ”Through the fire” tillhör en av dem. ”After you´re gone” och ”Down and dirty” är två ytterst smittsamma a.o.r.-skapelser. Plattans skönaste riff återfinns i ”Heroes” , ”Battlefield of love” och ”Killer queen”. Alla de tre låtarna är över godkända, men jag får en krypande känsla att de skulle kunnat vara exceptionellt bra, om man lagt ner ytterligare finslipning på refrängerna.

Om ”Shadowman” är kronan på verket, så är avslutande balladen något som katten dragit in. På en ”enerverande-skala-dessutom-ballad”, hamnar ”Only when I breathe” långt ner. Bräkandet får ett walliskt svartnosfår att framstå som stum i jämförelse. ”Godsend extasy” är inte riktigt i paritet med ovan nämnda, men ändå lite för för upprepande för att kunna avnjutas utan att vecka pannan. Sjunde låten ”Rio” kan väl enklast kategoriseras som standard. Som sagt, det som skulle kunnat vara ett av årets bästa album lyckas inte fullt. Eftersom det ligger något ofullständigt över det hela, typ Londondimman, fast över Grozny.

Dock känns det ändå, detta till trots, att bandet steppat upp musikaliskt och tightat till sig. Det borgar för att tredje plattan kan vara den som tar finnarna till nästa nivå, och då pratar vi H.E.A.T, Dynazty, Gathering of kings, Treat och Nightflight orchestra kvalité. Att jag delar ut en klockren 8, trots ovanstående hackande, kan tyckas aningen motstridigt. Men som sagt albumet är ändå så bra samtidigt som produktionen är årets rakbladsvassaste skapelse. Det uppväger sprickorna i fasaden, som sagt, det finns ju grader i helvetet.

19. Palace – Rock and roll radio

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkigt, überutslätat eller något annat meningslöst epitet, men låtarna sätter sig inte riktigt. Det är på riktigt, men ändå drömskt! Köttigt men likaledes plastigt!

De första fyra lyssningar var jag frestad att etikettera Rock and roll radio till ovanstående resonemang. Dock har Palace något som vuxit sig starkare för varje album som passerat. Det är det fingertoppskänsla som gör att låtarna får en egen identitet trots att de drunknar i retrometerdjupt vatten.

Inledande titellåten ”Rock and roll radio” tillhör en av de låtar som legitimerar Palace att få tillträde till listan. ”Castway”, ”Way up here”, ”Hot steel”, ”My gray cloud”, ”Origin of love”, ”She´s so original”´och ”When it´s over”. Jo det blev till sist en drös av aor-fluff som gav sig tillkänna dessutom så blev inte resultatet jämntjock eftersom musiken var så maniskt varierat. I avslutande ”Fight” blev det uppenbart att behöver komma upp minst två nivåer till röstmässigt för att kunna matcha musiken fullt ut.

En sådan låt kräver sin Toby Hitchcock eller Kent Hill för att kunna lyfta till stjärnorna. Antingen har Palace två snäpp till på sin röstlyra, eller så bör han helt sonika låta någon annan inneha mickstativet. Jag röstar för alternativ två, ibland måste man abdikera för sina egna begränsningar.

Exempelvis så har jag vid 53 års ålder insett att jag inte kommer att bli proffs i Wolverhampton Wanderers, trots att jag tar 25 på foten. Se hur det gick för Yngwie när han blev nykter! Han struntade i att outsourca sången och produktionen i syfte att bemästra ett ännu högre kontrollbehov, hur det nu var möjligt, och resultaten blev därefter. Förställ er Palace musik, med Kent Hill som sångare på ungtuppens fjärde album, det vore en fullfjättrad knock som skulle skapa ekon även utanför denna aningen inavlade genre.

20. The Waymaker – The Waymaker

Hjälten är Gud, Satan antagonisten! Temat är den eviga kampen mellan gott och ont. Texterna är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna inte går att misstolkas. Utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det dessvärre ett tungt ok att bära. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner, alkoholpropaganda, gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar  halleluja i lagom doser för mig.

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. För mig inleddes intresset för Narnia genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classic, pop och melodisk hårdrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång i Narnia har den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark en härdsmälta med i spelet. Han har visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk bombastisk och intelligent, men med melodierna ständigt närvarande. En kompetens som han bland annat visat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt exceptionellt undervärderade Empire 21 (2014). Om det är hans kristna approach som satt käppar i hjulet att ta en adekvat plats bredvid Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet är det ett helgerån, en skymf …eller så är han helt enkelt inte intresserad av platsen.

På The Waymakers debutalbum figurerar tyvärr bara CJ som gästmusiker på albumets cover. I hans ställe kollaborerar istället Christian Liljegren med death metal ulven Jani Stefanovic (Essence of Sorrow, Solution 45, Zhakiah, Mehida, Miseration). Det är inte första gången de samarbetar. Mest känd är väl duon från Divinefire som släppte fem plattor mellan 2004 – 2011. De kan väl bäst beskrivas som Yngwie på steroider eller Dragonforce lillebrors hundvalps leksaker, de utan hjul, fast med mini rattmuff. Släkten är värst…eller bäst, i vilket fall som helst fullbordar Katja Stefanovic (Random Eyes) triokonstellationen.

Hade Gud varit hårdrocksproducent så hade hen varit nöjd med resultatet; det liksom låter djävulskt bra. Janis gitarriff är rakbladsvassa och snygga, Christians melodiösa röst ödesmättade, Janis stämma avgrundsdjup i samspel med Katjas starksköra tonsäkerhet och accentfria sång. Kraftpaketet inleds med The ”Waymaker”, ett brutalt mangel från Edens lustgård. Tre vokalister som frenesiylar fram denna klippa till refräng, vilken sätter standarden för vad som komma skall.

Efterkommande ”Kingdom of heaven” inleds i stil med Stratovarius. Katja och Christian duettsjunger lungorna ur sig. Refrängen är som manna från himlen. Janis gitarrspel får jag instinktivt starka Yngwie vibbar till; i min bok ett sjusärdeles plus i kanten. En personlig favorit för Christian är Strypers ”Soldiers under command”, därav att denna cover finns med. En bra låt som faktiskt låter bättre än originalet. I 120 Km/timmen rusar ”Marching on”. Refrängen är som tagen ur Yngwies samarbete med Göran Edman…på ett positivt sätt – neoclassical hardrock, när den är som allra bäst, jäklars vad jag saknat det.

Femte alstret ”Prophets Sigh” är en instrumental historia. Trumsolon är tråkiga, precis som låtar utan text. Jag har svårt att bedöma den musikaliska teknikaliteten, då jag inte är musiker själv. Hade jag fått välja så hade den inte varit med alls. ”The name above all” tar upp den vokala stafettpinnen. Plattans näst lugnaste låt fortsätter producera adekvata refränger. Yngwies skugga, eller mer passande anden, ligger hela tiden och lurpassar. Det som verkligen särskiljer Waymaker ifrån halvguden själv är just användandet av tre vokalister, samt pendlandet mellan kvinnlig och manlig sång.

Det närmaste vi kommer en ballad återfinns på ”The rain of you”. Katja visar upp sitt breda register som står i full blom, sedan sammanstrålar vokalistkollektivet i den bombastiska refrängen. Näst sista låten ”I´am sustained” är en smittsam dubbeltrampande sak som fortsätter på den den inslagna refrängstarka grusgången. Plattan avslutas lika aggressivt som den inleddes med ”See the new generation”. Troligtvis är jag ytterst tjatig om the hand of Yngwie, men här är verkligen inspirationskällan som mest påtaglig.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck eftersom jag är en renodlad agnostiker. Förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering. Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars kan bli aningen tröttsamma.”It´s a killer, no filler” är ett epitet som inte är synonymt med helheten, men inte långt därifrån. De låtar som jag sätter mest och bäst värde på är ”The Waymaker”, och ”Kingdom of heaven”. Nio låtar, varav en är en Stryper cover och en är en instrumental pastisch: kanske är i snålaste laget. I vilket fall som helst är musiken en uppvisning i den högre melodiska hårdrocksskolan, med potential att frambringa en odödlig klassiker via deras förhoppningsvis andra platta.

21. Damnation angels – Fiber of our being

Oj då, var kom den här ifrån? Kvalitetsmetal uti fingerspetsarna. Det är sällan jag kommer över såhär bra musik numera. Norska Triosphere var det senaste om jag inte missminner mig. Detta är britternas tredje album. Debuten Bringer of light landade 2012 och efterföljaren The Valiant Fire 2015. Fem år har förflutit sedan dess, vad har hänt?

Den argentinska sångfågeln Ignacio Rodríguez har bytts in till denna platta. Symphonic metal, powermetal, hardrock eller melodic Metal; kalla det vad ni vill men Fiber of our being är en smältdegel av dessa genrer. Vill man ändå ha ett riktmärke så är väl en moderna variant av Kamelot inte helt tagen i luften.

Damnation angels smittar sina lyssnare med nio infekterade anthems. Varje låt i sig är olik den andre, fast slutresultatet förblir ändå homogent. Den balansgången är det många band som allt om oftast faller på när de vill skapa sitt specifika mästerverk.

En kraftfull produktion, storslagen och cineastisk ljudbild ackompanjeras av krigiska trummor, distinkt sång och blytunga melodier och refränger. ”More than human” flankeras av trallvänliga ”Railrunner” och refrängstarka ”Fiber of our being”. Andra meditativt starka alster är ”Rewrite the future” och ”Remnants of a dying star”.

22. Delain – Apocalypse & Chill

Nederländarna tillhör de grupper som indirekt fått tillåtelse at låta lite som de vill för sina fans. Vill de köra aor så gör dem de, vill de ha dubbeltramp så blir det så. De behärskar verkligen polariseringen mellan lugnt och aggressivt, mellan pop och heavy metal. På deras femte album, fyra långa år sedan Moonbathers ska de visa vart skåpet ska stå.

Uppehållet tycks ha gjort dem gott. Sångerskan Charlotte Wessels sjunger bedårande och kraftfullt. För mig kommer alltid 2012 sanslöst braiga We are the others trona deras musikkatalog.

Varje låt är som en ny julklapp. Det är inte förrän man öppnat paketet som man vet vad den innehåller. Oförutsägbart är ett understatement. Kompetenta musiker kan ärligt vara källor till präktighet och ett alltför narcissistiskt sound där refränger är lika med minustecken. Precis som landsmännen, kollegorna och syskonbandet Within Temptation vårdar de arvet av konsten att varje låt ska ha en klockren refräng.

”We had everything” tillhör en sådan låt som skulle kunna agera blueprint på det arvet att inkludera tidlösa poprefränger. ”To live is to die” är en annan sådan helt underbar skapelse tillika en av albumets största behållningar. Bombastiska ”Masters of destiny” och majestätiska ”Burning bridges” är två andra guldkorn som förgyller ett album som jag sätter framför Moonbathers.

   

24. Grand Design – V

Def Leppard klonerna Grand Designs femte platta sedan debuten 2009. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar, fyller Grand Design ett avgrundsdjupt tomrum. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppards starka låtar, magisk stämsång och ultrasnygga arrangemang. Hårdrocksgurun Janne Stark ingår permanent i gruppen sedan 2011. Har man skrivit tre överjordiskt detaljerade hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin beskärda dos av beundran.

Grand Design är ett band som lyckats yngla fram hits som ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night”, ”You´re gonna dig on it, ”You got me good”, ”10 outta 10”, ”The rush is gon”, ”Thrill of the nite”, ”Face it”, ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t hurt”, ”Its only straight from the heart”, ”Don´t ice me out”, Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. Vart vill jag komma med detta tillsynes menlösa låtrabbel? Jo, jag vill tydliggöra en låtskattkista som magifierat aor-sfären med 18 hits…om musikvärlden sett annorlunda ut idag hade troligtvis bandet legat högt upp på listorna och fajtats.

Thrill of the night (2014), men framför allt Viva la paradise (2018) är med mina ögon sett deras mest helgjutna plattor, tillika de två mest varierade. Frågan kvarstod dock: är det överhuvudtaget möjligt att kunna mjölka ur fler melodier från den urkalkade kon, eller skulle de kunna inspireras mer av grupper som The Defiants, Survivor eller Foreigner, i syfte att dryga ut formeln så att säga, vilket jag upplever är ett måste. Tyvärr valde gruppen istället att göra precis tvärtom. De ville istället lägga mer fokus på de två första plattorna. Nu tillhör jag som tur är för gruppen, en skara av människor som föredrar High `n dry (1981) och Pyromania (1983) framför Hysteria (1987), vilket komplicerar bedömningen en aning. Jag fullkomligt dyrkar soundet; de albumen hamnar exceptionell högt upp i min melodiska hårdrocks hierarki. Fast någonstans måste man ta ställning; har det gått för långt, eller funkar ett varv till?

Jag inleder med lite härligt svensk politisk korrekthet. När något framförs på detta excellenta sätt är det svårt att värja sig. Det finns egentligen inte en dålig låt på plattan, förutom übertjatiga ”Shame on you”. Sju av elva mid-tempo låtar är helt enkelt djävulskt bra: ”Right away”, ”Strandead”, ”Wut are u waiting for”, ”Walknig the wire”, ”Take me to yer heaven”, ”I dunno wat to say” och ”Guilty of luv in 1st degree”. Denna högst medvetna melodistrategi är en ögonlinstunn skärva som otroligt nog får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. En petitess i sammanhanget är att gruppen skulle kunnat varierat tempot i högre grad, något snabbare, något lugnare, för husfridens skull.

Med ett melodisinne utöver det vanliga, utifrån att de målat in sig i ett Def Leppard hörn, skapar Grand Design bombastiska refränger som ackompanjeras av Pelle Saether sköna, men aningen nasalt säregna röst, i synergi med en klockren produktion. Jag har full förståelse att Pelle Saether barnkväkande kan vara en vattendelare för hårdrockinvigda, precis som Nick Workman i brittiska Vega, månne den melodiska rockens svar på Udo Dirkschneider, men mig bekommer det inget.

Å ena sidan, gruppen har återigen må ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard. Dissekerar man konceptet är det bara att inse att det definitivt inte kommer att funka en gång till…tror jag.  Ekon av ekona börjar dessutom anta dysfunktionella former, ungefär som om Pippi Långstrump skulle börja bära Jason Voorhees ikoniska hockeymask. Å andra sidan påminner de lite om aor-pompgrupperna Fortune/Harlan cage som med rosa fingrar lyckas plagiera sig själva med Nasas mest optimala förstoringsglas, utan att lyckas slå knut på sig själva, vilket sig torde vara en omöjlighet. Grand Design kan ståta med att vara den melodiösa hårdrockens svar på AC/DC.

25. Stan Bush – Dare to dream

2019 fick jag ynnesten att se Stan The Man live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvigsburg. Han var andra kvällens headliner, och avlöste första kvällens legendar Robert Tepper. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som aningen obekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser.

Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt. Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till år 2020 framavlat hela 12 studioalbum. Höjdpunkterna på dessa plattor har varit på tok för få, parallellt med ibland lövtunna produktioner. För mig och merparten av de stackare som råkar dyrka sin A.O.R är Stan The Man mest känd för delaktigheten i en av de bästa plattor som skapats i den genren: debutalbumet med Stan Bush & Barrage (1987). Om den var The Holy grail, så har allt annat varit halvgrava besvikelser, just eftersom den var så gudomlig. Denna golgata av mindre bra kvalitet har varit ständiga tankekatapulter till att nästa album blir bättre såväl produktion- som låtmässigt. En anomali i utbudet var plattan In this life från 2007. På den visade han upp en mer kvalitativ helhetssida av sig själv.

Holger Fath producerade förra albumet Change the world. Precis som innehållet skulle väl det arbetet i sig kunna kategoriseras som relativt intetsägande. The German låg också bakom In this life (2007) och Dream the dream (2010), dessvärre. Äh nu ska jag väl inte vara sådär. Men helt ärligt så upplever jag trion som standard – utan något riktigt bett i produktionslandskapet. Utifrån ovanstående text krävs det väl ingen Einstein för att begripa att det är tysken som återigen agerat bakom produktionsspakarna på Stan The Mans nya album.

Nu är det dags att omnämna en doldis som är lika förknippad med Frontiers som cigarretter till lungcancer, upp och nedvända kors till satanister och nutella till rostat bröd. Nello Dell’Omo är namnet på den italienska konstnären som skapat schizofrena bidrag till Sunstorm, Stan Bush tidigare plattor, Find me, Seventh Key, Vega samt många många andra. Han bor i Neapel där han leder Art for Music Studio. Det är Nellos egna studio för design och illustrationer. Under många år har han specialiserat sig på att skapa CD / LP-illustrationer, samt DVD-skivor, affischer, bokomslag och annan bildkonst, den ena snyggare än den andra.

Först ut är ”Born to fight”. Handlar inte texterna om kärlek eller robotar så är det revanschtemat. Genom uteslutningsmetoden är det inte svårt att lista ut textinnehållet på inledningslåten. Däremot att låten är helt klockren är betydligt mer oväntat. Det som utkristalliserar sig är en tung ödesmättade keyboardslinga som avlöses av en bra refräng. Stan Bush svar på ”Eye of the tiger”!? Den sällar sig till en av de 10 bästa han gjort i egen regi. Netflix använder den för övrigt i promotionsyfte för två av sina egenproducerade mangaserier Baku och Kenga Ashura.

”Dare to dream” tar över den melodiska stafettpinnen. Här ramlar han tillbaka till en mer traditionell låtstruktur. Dock höjer sig den över hans cementerade medelbetyg. Tredje låten ”The times of your life” är även den en riktigt goding som bara växer för varje lyssning som avverkas. Semiballaden ”A dream of love” för tankarna till Bryan Adams. Melankolisk optimism utspädd med en melodisk dramaturgi. Jo visst funkar även den.

Var det bättre förr? Enlig Stan råder det inget tvivel om den saken. I ”The 80´s” får de goda minnena fritt spelrum, inte dem när han var ensam med korna i ladugården. Ta en dos Stage Dolls och lika mycket Bryan Adams (igen) så får man facit på hur den låter. Nummer sex är en ballad i ordets bemärkelse. I ”Live and breath” visar han vilka verktyg som behövs för att konstruera en tvättäkta powerballad.

På sjunde spåret ”Heat of attack” lånas det återigen friskt från sig själv men framförallt från Jim Peterik komponerade ”Eye of the tiger”. Störande eller inte? Är faktiskt lite osäker, fast visst devalveras alstret en aning. För hans egna del hoppas jag innerligt att det är tänkt som en hyllning till Mr AOR: Jim Peterik. Åttonde låten ”Dream big” tillhör skaran av standardlåtar, varken riktigt bra, eller riktigt dåligt – den bara finns där.

Raka motsatsen till förra låten dyker det lika oväntat upp en höjdarlåt till. ”True believer” är helt enkelt en fantastisk komposition. De ensamma ”I just died in your arms” syntharna innan och i refrängen tillhör en av årets allra snyggaste tillika albumets kronjuvel. Det innebär därmed att han plitat ner två a.o.r. – classic på en och samma platta! Varför framavlar han inte fler låtar typ dessa!? Visst, det kanske inte något man gör på beställning, men det ställs ändå utifrån de 12 plattor han släppt i eget namn.

På näst sista alstret ”Never give up” stjäl han återigen för mycket från sitt eget musikbibliotek. Denna gång är grundbulten tagen från Stan Bush & Barrage. Övertydligt, om man gillar sin Stan Bush & Barrage, annars är det väl ingen som bryr sig nämnvärt! Halvballaden ”Home” avslutar albumet. Fin text, men menlös låt. Det liksom händer absolut ingenting, och det är ändå det bästa med den, att det inte händer något!

Ser vi till helheten på albumet så hamnar den klart över medel. De låtar som verkligen sticker ut är två. Under dessa, fyra andra, resten blir en jämntjock a.o.r.-sörja som han trampat i många gånger tidigare, fast lite bättre. Det som är helt klart är att Stan denna gång sneglat mer än en gång på vilka framgångsfaktorer som gjorde debuten med Stan Bush Barrage så Gudomlig. För det osar mer Barrage än Stan Bush än det någonsin gjort förut, vilket i mitt tycke är ett steg i rätt riktning. Den stora frågan är, varför har han inte gjort detta tidigare? Men som sagt var, bättre sent än aldrig. Men han får akta sig så att stölderna inte blir för många och för tydliga.

Antingen börjar jag bli lomhörd eller så är det faktiskt så att Mr Bush inte har kvar bettet i rösten längre, vilket i och för sig matchar den halvglättiga produktionen, men inte kvalitetskriteriet: ”en av årets 25 bästa album”. Nu är mannen född 1953, och är därmed 67 år, så det i sig är väl inget konstigt. Vänder man på det så är det ju otroligt att han sjunger så bra som han gör vid den åldern. Där blev jag förövrigt träffad av mitt eget perspektivbyte!

Mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för evigt ristats in bland de 10 bästa A.O.R.–album ever. På den bädden kommer jag fragmentariskt att eventuellt nynna på två låtar från hans tolfte album. Fast mer troligt är det nog att jag istället tuggar i mig ett kilo cola-nappar innan I, jag kilar vidare upp till a.o.r.-himlen. Innan dess II, får jag gratulera Stan Bush till hans bästa album sedan 2007 års In this life, och ingen kan vara mer glad över detta än jag; go all the way brother!

26. Dynazty – The Dark delight

Jag blir så djävulskt ambivalent när det kommer till ”nya” Dynazty. Allt är top notch, och då menar jag verkligen allt! Så vad är problemet? Jag kommer instinktivt att tänka på svenska kollegorna Evergrey. De gör fantastisk musik, men jag kommer sällan eller snare aldrig på någon låt med dem. Nästan exakt likadant är det med nya Dynazty!

Om det beror på den kliniska produktionen, Nils pipa, låtuppbyggnaderna eller något annat kan jag inte sätta fingret på, men något är det som hindrar mig från att kunna absorbera denna kvalitet som gör sig allra bäst att avnjutas låt för låt.

”Presence of mind”, ”The black”, ”Heartless madness”, ”Waterfall” och ”The dark delight” är de låtar jag anser sticker ut från mängden. Något Dynazty verkligen lyckats med är att variera sina 12 kompositioner på albumet samtidigt som de verkligen funnit sin egna stil, något som verkligen låter som Dynazty och inte som något annat band.

 

 

Ett försök till en kortfattad analys

Oh my God, vilket bålgetingsbo av adekvata låtskrivare i världsklass; den ena värre än den andre. I ena ringhörnan har vi instrumentalisten Magnus Karlsson. Först ett lysande album med Allen/Olzon sedan ett eget alster tillika hans tredje soloutflykt. I den andra ringhörnan Jim Peterik med sitt Pride of Lions och Dennis Deyoung. I den tredje, Tommy Denander: Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light.

Varför hamnade inte Palace högre på listan? Han är ju så förhållandevis ung, snygg och skriver så bra låtar? Förvisso, men för retro för sitt egna bästa. Gillade du inte Stardust, den är ju jättebra? Jo jag gillade dem, men inte tillräckligt mycket. Herregud I, årets bästa album Dynazty – Presence of mind hamnade på plats 26, hur är det ens möjligt? Bra fråga, svårt svar, men låtarna sätter sig inte, trots att de var för sig är minst sagt underhållande. Herregud II, årets bästa album Wildness – Ultimate demise är inte med, hur är det ens möjligt? Hade Treatbeundrarna haft fler låtar med som ”My hideaway”, ”Cold words” och ”Burning it down” så hade de varit med på listan alla gånger om.

Frågar du 10 nördar så får du nästan 10 olika nördiga svar, vilka som borde vara med på en årsbästa lista, och vilka som skulle portförbjudas. Som tur är detta min lista, vilket möjliggör att omnipotenta personlighetsdrag får inträde i bedömmandet det vill säga mitt.

Sponsring eller enbart en välförtjänt hyllning till eldsjälar som levererar kvalitet år in och år ut? De är inte ensamma att behöva bli hyllade, andra som bör omnämnas är AOR Heaven och Escape music. Att Frontiers får sin logga med beror främst på att de lyckat infiltrera 11 av deras hetlevrade album på denna eminenta årsbästalista. Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement.

Med muskler av nanopartiklar lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. De nya hybriderna paketeras om till ny musik som framstår nästan lika bra som i fornstora dagar. Allt går i cykler, det var inte så länge sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 60- och 70-talet. När skutan återigen vänder kommer fanbäraren Frontiers att ha ett försprång som blir svår att hinna ikapp.

Förutom detta är det lika anmärkningsvärt som vanligt att i ett litet land uppe i det kalla Norden produceras så exceptionell mycket hårdrock. Nu pratar vi inte bara om en genre utan en bredd som saknar motstycke i världen. Vi är bara 10 miljoner människor men processen har ju indirekt befästs från det fluffiga 80 talet tills nu. Jag ser inga som helst tecken att det skulle avta, snarare tvärtom. AOR, Westcoast, Melodiös hårdrock, Power Metal, No-Classic, Hårdrock och Stoner. Producenter, studios, körsångare, mixare och musiker tycks skapa synergieffekter av synergieffekterna. Det är också via samarbete som nyskapande uppstår. Hela 11 album är svenska av de 26 som samexisterar på listan.

I år tycks finsk hårdrock också varit starkare än någonsin. Det visar sig också symboliskt med The Waymakers svenskfinska blandning. Brother Firetribe, One Desire, The Ragged saints, Amberian Dawn, Nightwish, Jessica Wolff och Tuple, näst bäst i Norden helt enkelt.

De brittiska banden tog sig i kragen och klev fram när Covid 19 massakrerade britternas omättliga aptit på friterad fisk. Detta sundhetstecken resulterade i ett knippe strålade album, något som gav dem silvermedaljen. USA fick nöja sig med sig med fyra bidrag lite beroende hur man definierar olika musikers ursprung. Grekland, Kanada, Nederländarna och Tyskland fick med varsitt bidrag.

Jag måste återigen avsluta med att hamra in till folket att jag inte sett maken till kvalitet….någonsin, tror jag. Ett exceptionellt år på många sätt men det mesta anmärkningsvärda är just helhets-världsklass-skapandet.

Vi som inte kom med!

Allen & Olzon – Worlds apart

The man behind it all är Magnus Karlsson (mini Malmsteen), Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman och Starbreaker med flera så är det inte svårt att förstå att han har något utöver det vanliga, när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalité framför kvantitet, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker. Mannen har hittat en glitch mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt tillskansat sig ett eget soundpatent.

I detta Frontiersprojekt återförenas Magnus med Russel Allen (Symphony X) som arbetade ihop i ett annat Frontierssamarbete: Allen/Lande. Konstellationen avlade fram tre magiska plattor: The Battle (2005), The Revenge (2007) och The showdown (2010). Nu är det dags igen; ut går den norska innermittfältaren Lande, in kommer ett annat nordiskt norrsken, nämligen forwarden Anette Olzon (Alyson avenue, Nightwish, The dark element). Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen. Att Magnus också låg bakom en av förra årets bästa plattor med The Ferryman borde borgat för ett sprängfyllt självförtroende.

Tyvärr så upplever jag en avsaknad av de där kvalitetsstinna episka hitsen, de som gör att man smälter som smör i solen, de om gör att man väljer norsk skogskatt framför en bulldogg, eller föredrar bärpannacotta framför kanderade insekter. Refrängerna känns aningen urvattnade, oinspirerade; rent ut sagt återanvända. Melodislingorna sjuder av en för hög nivå av igenkänningsfaktorer. Kemin mellan de två duettsångfåglarna infinner sig inte heller riktigt. Jag hoppas verkligen inte detta är slutet på en era, där man som lyssnare hellre fokuserar surt på en förutsägbar återvinningsformel, typ Yngwie Malmsteen, eller Staffan Hellstrand, än euforiskt, på en fortsatt utveckling av den nisch han själv uppfunnit.

Trots ovanstående negativa övertoner så har Magnus Karlsson ett på tok för hög lägsta nivå för att kasta ut sig något riktigt uselt. Arrangemangen är som vanligt utomjordiska. De förföriska synthmattorna i kombination med tungsnygga riff skapar musiksynergier att dö till.  För mig fungerar tredje spåret: ”I´ll never leave you” som sjungs av Anette Olzon allra bäst. Den ackompanjeras av duetten ”What if I live” och i viss mån av ”Never die”, ”Lost soul”, ”My enemy”, ”Who you really are” och ”Who´s gonna stop me now”.

Därutöver är det osedvanligt glest med höjdpunkter på plattan (dock bara fyra låtar kvar). Mycket av materialet går som vanligt i mid temp; lite mer variation i musiken skulle inte heller ha skadat. Förhoppningsvis är gruset i maskineriet endast en temporär dipp, ungefär som förra årets tredje Starbreaker platta. Att man som lyssnare vant sig vid återupprepade världsklassmusik, och hela tiden subtilt kräver nya mästerverk, är att begära för mycket utav en person, han är ju bara en människa. I vilket fall som helst bör Mister Karlsson krydda sin patenterade melodiösa hårdrock med lite andra musikaliska örter till nästa albumsläpp, för att vara på den säkra kvalitetssidan så att säga.

Amberial Dawn – Looking for you

Amberian dawn tycks förstått veta vart vindarna blåser åt eftersom de gjort en helomvändning. På deras tidigare plattor har de i min bok varit sammankopplade med total intetsägande musik, vars högsta önskan varit att göra en Nightwish. Dock har de varit ljusår från deras kollegors kompetens. Battle Beast, Beast in black och The dark element framfart har fått finnarna på andra tankar. Parallellt kom de på den brighta iden att inkorporera ABBA i deras musik; från hermeliner till hermeliner. För att förstärka hela den processen har de de med en cover på just ABBAS ”Lay your love on me”.

Trots dessa ekon av ekon så blir jag begeistrad av vad jag hör. ABBA dyrkar jag, The Dark Element är underbara. Den kombon samt sången skapar en skön popplatta med distade gitarrer. Har de hittat hem nu, är detta deras nya nisch? Jag köper det helt enkelt eftersom jag anser att ABBA är världes bästa band. Dock saknar jag en crunchigare produktion.

Compass – Our time on earth

Som jag skrivit tidigare, Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Illuminate, rednecks, finländare eller Jonas Gardell, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så exceptionellt anonym. För mig var han mannen som överösts av generösa ratingbetyg från öriket…i brist på annat.

Själv har jag placerat honom som avbytare i något högt rankat Championship aor-liga-lag. Steve Newman klev dock ur anonymitetsskuggan i och med plattan Ignition (2020), för att på allvar ta upp kampen med brittiska ikoniska band som FM, Vega, Magnum och Cats in space. Med ett bloddopat självförtroende tar han månne nästa steg i utvecklingen?

Projektet Compass inleddes i slutet av 2017, för att sjösättas nu i april 2020. Mr Newmans vision var att skapa musik som låg lite utanför hans bekvämlighetszon, såväl text- som musikmässigt. Influenserna som han eklektiskt plockade inspiration från, var grupper som Dream Theater, Rush, Saga och Pink Floyd. Synonymt med den genren är långa låtar, något Steve också anammat, ingen låt klockar under fyra minuter, medan merparten av dem pendlar mellan 8–10 minuter. Jag måste vara ärlig med att jag vanligtvis är allergisk till sådana tilltag. Generellt sett skapas det musikonani av musiker för musiker, där såväl melodier som stora refränger sedan länge varslats.

Den saknade pusselbiten var en röst som skulle kunna bära den allvarliga musikaliska rustningen Efter ett antal auditioner föll valet på Ben Green.  Steves berättarresa tar lyssnaren från vårt första andetag när vi föds, till dödens ljumma omfamning. Vi bjuds på åtta långa stycken, varav sista alstret är en halvinstrumental konstruktion. Konceptalbumet inleds med den dubbla refrängstarka ”Skies of fire” som klockar in på 8:44 minuter. Trots det, lyckas mitt intresse hålla i sig under hela tiden. Nästkommande ”Our time on earth” ackompanjeras av blytunga Harem Scarem riff, vilka håller upp den drömska melodin på ett föredömligt sätt. Sjätte spåret ”Another life suicide” inleds med tunga Savatage-riff för att senare lindas in med en a.o.r.-refräng, för övrigt plattan och en av årets bästa låtar, dessutom den mest lättillgängliga.

Dessa tre låtar sticker ut mest, resten är bara riktigt bra och ytterst variationsrika. Pendlingen mellan sylvassa gitarrer, tempohöjningar och de melodiska partierna definierar att jag faktiskt kan avnjuta hela plattan, utan otåligt börja fingra på mobilen. Vokalisten Ben Green briljerar verkligen med sin klara röst som är fylld med brutal urkraft – ett fynd.

Att Newman adderar melodier som refränger gör att hans influenser känns betydligt mer avlägsna, vilket jag applåderar, samtidigt som det skapas en egen musikidentitet, en välbehövlig glitch i den progressiva hårdrockfåran. Multiinstrumentalisten som typ skrivit allt på plattan avgår med hedern i behåll. Bedfords stolthet går från klarhet till klarhet, och tycks vara inne i en osedvanligt lyckad kreativt stim. Just införandet av att musiken upplevs lättuggad tilltalar mig som sagt extra mycket.

Tungt, melodiskt, vackert och ödesmättade innehåll, med musiker som dels kan sin sak, dels är på bra motivationshumör. För mig får gärna Mr Newman fortsätta att utforska och överraska mig med nya hybrider av progressiv melodisk hårdrock på en uppföljare.

Heartwind – Stranger

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar med badgefyllda jeansvästar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många. På Heartwinds debutalbum fick jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Grundarna, gitarristen Göran Engvall (ex-Hitworks) och keyboardisten Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero) ville skapa ett album som de själva skulle lyssnat på.

Förebilderna var bland annat; Whitesnake – 1987, Def Leppards – Hysteria och Journey – Escape. Höjdpunkterna var lika många som högoktaniga, utan att stjäla för uppenbart från inspiratörerna. Aoriga: ”Don´t be that girl” tillhörde en av 2018 bästa låtar. Andra guldkorn som skuggade var: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”” och ”Too late for roses”.

Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow, Dj Mendez) sjöng gudomligt, men det var gästsångare-amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som periodvis stal showen. Två år senare ska bandet visa på att debuten inte var en tillfällighet. Gästmusikern Janne Stark (Overdrive, Grand Design, Mountain of Power, Locomotive Breath) tillika mannen bakom The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever, totalt 3600 svenska hårdrocksband, omskrivna på 912 sidor, medverkar inte. Vokalistgudinnan Tåve Wanning har också plockats bort.

Istället har Nina Söderquist flyttat fram sina positioner genom att nu ingå i bandet. Jag har sedan Melodifestivalen 2009, då hon framförde låten ”Tick-tock” alltid gillat henne. 2017 så släppte hon braiga ”Goodbye” som hon sjöng ihop med Björn Skifs. Året efter vokaliserade hon på svenska genom trolskmäktiga ”Vilsen och rädd”; en utomjordiskt underskattad låt.

Germán Pascual tar farväl, men ersätts av the mighty Stefan Nykvist. Densamme har turnerat och samarbetat med de främsta av landets artister, som Carola, Sarah Dawn Finer, Jill Johnson, Patrik Isaksson, Sanna Nielsen och Eric Gadd med flera. Stefan Nykvist har medverkat i musikaler som Jesus Christ Superstar, Forever Plaid och Ted Gärdestad-hyllningen Sol, Vind och Vatten. Han har även sjungit in ledmotiv till Disneyfilmer som Oliver & Gänget och Herkules.

Stefan Nykvist medverkade dessutom i Chess in Concert som turnerade under 2015. Jag och min fru beskådade och avnjöt Chess på engelska i vår syskonstad Linköping.  Det var en konsertversion med solister som Sarah Dawn Finer, Gunilla Backman och Anders Glenmark. Stefan ingick i popkören men gjorde även soloinslag som The Arbiter något han tokhyllades för. Sedan 2014 har han varit ordinarie sångare i det hyllade livebandet i TV-succén Let´s Dance. En bättre ersättare än Stefan var nog svårt att hitta

Gästmusikerna på Stranger går inte heller av för hackor: Mike Lavér (Dynazty), Eirikur Hauksson (Artch), Erik Mårtensson (Eclipse, WET) och Mats Leven (Yngwie Malmsteen). Den sista pusselbiten var välrenommerade producenten och gitarristen Fredrik Folkare (Scudiero, Unleashed, Firecracker). Han producerade Heartwinds förstlingsverk, rattade Adrenaline rush samt Eclipse – The truth and a litle more.

Förutsättningarna för att toppa debutalbumet hade alla ingredienserna till sitt förfogande. Talismansmäktande ”Stranger in the night” inleder smörgåsbordet av smittsam melodiös hårdrock. Stefan Nykvist visar hur en slipsten ska dras, även i denna genre. Lättillgänglig och adekvat… utan att egentligen fånga mig nämnvärt! Standard är ett epitet som känns passande. Näst på tur är: ”Line of fire”. Vokalistrockaden från Stefan till Nina Söderqvist är ett genidrag utifrån ett variationsperspektiv. Tyvärr det enda som osar härdsmälta, låten i sig hamnar i ”en i mängden facket”. Utifrån de två tidigare aningen slätstrukna pastischerna kommer ”Amanda” som en räddare i nöden. Den lättuggade refrängen höjer sig några snäpp, och vips har vi en riktigt bra låt. Stefan som framför låten får lite mer att bita i.

Nina tar återigen om sångstativet. I ”Angels cry again” får hon visa upp musklerna i hennes stämband. Det som utkristalliseras är en bombastisk powerballad som framförs med kraft och pondus. Ska jag vara aningen kritisk så slår min ”har jag inte hört den förut radar på”. Detsamma skulle kunna etiketteras på nästa låt: ”One love”. Den har egentligen allt ett fan av genren vill ha serverat, fast utan ett uns originalitet. Sjätte alstret ”I´m alive” är precis som de två föregående alstren helvetisk välgjord. Nina utför återigen vokalist uppgiften på ett föredömligt sätt. Men som sagt, formeln av inspiratörer skulle lätt kunna spädas ut med något annan, något som överraskar, något som täcker över bruksanvisningen med tipp-ex.

När vi väl är inne på att låna från sådant som man dyrkar. ”Trial” karboniserar inledningen på en av världens bästa tyngre a.o.r. – låtar. ”Separate ways” med Journey. Ärligt, det var nog det bästa med den låten. Mina tankar förs instinktivt till en filler. Det låg i luften, men nu dyker albumets första ballad ut. ”One of is cryin”. Klanderfritt utfört, finns inget inget att anmärka på förutom a lack of a own soul. Näst sista låten för upp tempot och Stefan på agendan igen. ”Catcher in the rye”. Tyvärr upplever jag den som på tok för profillös. Heartwind löser självklart inte själlösheten genom att döpa sista låten till ”Searching is over”. Jag tycker ändå att att refrängen tillhör de bättre på plattan, vilket skapar en formel som jag skulle vilja hört mera av – tungt, melodiskt och kvalitativt.

Kontentan av mitt mitt gnäll är ytterst tudelat, dels är detta egentligen en toppenplatta, dels är detta verkligen en uppvisning i minus 50 i någon form av egen identitet. Ärligt förstår jag inte hur så osannolikt mycket förutsättningar saknar ambitionen att vilja att addera någon form av signum på musiken. Vad är syftet!? Är det bara hyllning till genren, saknar de visioner, eller är de fast i en genreloop där nästan alla står och stampar på samma plats?

I vilket fall som helst, där debutplattan andades ”nu jävlar” så präglas uppföljaren ”nu tar vi det lite lugnt”, istället för att gasa på. Det finns två brottarhits på plattan, men de är få om man jämför med förstlingsverket. Refrängerna var ljusår starkare än på detta album. Omslaget är dock bland det fräckare i år, framförallt utifrån hur konvolutet såg ut på debuten, synd att musiken genomsyras av så mycket tillrättalagdhet och best of blandbands mentalitet.

Alien -Into the future

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det en metafor som skulle kunna etikettera Alien? Deras debut slog ner som en vätebomb i Sverige på 80-talet. A.O.R på Trackslistan, en genre Kaj Kindvall skydde som elden! Det ska väl tilläggas att låten i sig var en tuffare version av The Marbles: ”Only one woman”, skriven av genierna bröderna Gibb. Uppföljaren ”Tears don’t put out the fire” var det jag menade med a.o.r. Den fick en kort sejour på denna eminenta lista, men ändå.

Bandet bildas i rikets andra största stad 1987, ett år senare damp debutalbumet ut på skivdiskarna. Musiken visade sig vara ren a.o.r. – manna från himlen. Helt plötsligt fanns det ett band som gick att jämföras med amerikanska superband. Till skillnad från många andra svenska band så var detta pure a.o.r, inte melodiös hårdrock. Sångaren Jim Jidhed, Sveriges svar på Steve Perry var gruppens främsta vapen.

De flesta låtarna på plattan tillhörde epitetet: extra minnesvärda. Enligt mig så var produktionen dessvärre ljusår från den titeln. Detsamma gällde även US versionen som kom ut 1989. Visst, lite mer organisk, lite mer djup, men ändå för tunn ljudbild och för litet bett, därav att gruppen trots ett knippe guldlåtar aldrig tillhörde några av mina favoriter. Det ska nämnas att det var en välrenommerad producent vid namn Chris Minto (Pat Benatar, Rick Springfield, Brett Walker, Kiss) som rattade plattan.

Jim Jidhed slutade abrupt när de eventuellt var på väg mot stjärnorna. Det medförde inte bara att en gudabenådad sångare utgick, utan även en genialisk låtskrivare. Ersättaren på uppföljaren Pete Sandberg (Von Rosen, Madison, Snake charmer, Midnight sun, Silver Seraph, Opus Atlantica) gjorde inte bort sig, men låtarna som han var delaktig i var på tok för undermåliga. Jim Jidhed släppte dock en platta som jag rankar högre än Aliens debut, mycket på grund av en muskulösare ljudbild.

Hans soloalbum Full Cirkle från 2003 var en orgie utav starka verser, högoktaniga refränger och en adekvat produktionsbild. Som vapendragare hade han Tommy Dennander, även om det mesta kom från Jim själv. Dock var merparten av materialet som för övrigt kom ut på svenska Atenzia Records en milstolpe i svensk a.o.r, tillsammans med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire, Mikael Erlandsson – The 1, W.E.T – Rise up och Work of art – In progress. En petitess, nu när jag tänker på det, fyra av fem ovanstående fluffdjur kom ut på 2000-talet, inte under åttiotalet

Undertecknad passade på att besöka 3 dagars Firefests 10-års jubileum i Nottingham 2013. Det jag fick uppleva på scenen var den urkraft som saknades på debutplattan. Det var en fröjd för såväl ögat som örat att se Alien beträda och dominera brittisk jord. 2014 släppte de ett helt nytt album Eternity, återigen med Jim Jidhed vid sångstativet. Nu jäklar skulle det bli åka av!

Mina förväntningar var skyhöga. Skulle detta alster återigen osa stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njet, så blev inte fallet, utan snarare en tåfjutt, en meter utanför stolpen. Borta var den magi som omgärdade ”Jamie don´t remeber”, ”Go easy”, ”Brave new world”, ”I´ve been waiting” och ”Tears don´t put on the fire”. Det var inte så att albumet var uruselt, utan snarare ett gediget hantverk, men i jämförelse med debuten total intetsägande och själlöst. ”Unbroken” och ”What goes up” var de som stack ut mest på denna besvikelse.

Sex år senare dyker Aliens tredje platta med Jim Jidhed ut. Alien består nu av Jim Jidhed, Tony Borg och Toby Tarrach. Förväntningarna är denna gång måttliga. Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det dags igen månne? De har onekligen ett musikarv att förvalta. Janet Morrison Minto involverades återigen att skriva texter till de åldrande vikingarna. Det första som slog mig var den betydligt tuffare skruden på inledningsspåret ”You still burn”. Instinktivt fördes tankarna till 220 volts underbara platta Eye to eye (1988). Den började lite som Disturbeds ”Down with sickness”. Ska man etikettera tingesten så ligger nog hårdrock närmast, fast fortfarande med två melodiösa åror till hands. Efterkommande ”Night of fire” lånar friskt från Gary Moores – ”Over the hills and far away”. Melodiös hårdrock med krigiska tunga trummor, irländsk folkmusik och en riktigt bra refräng. Tredje låten är döpt till ”War scars”. Gruppen fortsätter på den tunga inslagna vägen. Refrängen sticker ut riktigt ordentligt. För mig passar detta som handen i handsken.

Hittills finns det inte en tillstymmelse som skvallrar om korrelationer till förstlingsverket. Inte ens rösten kan spåras till 1988. Det är först i och med ”Time is right” som a.o.r.-rötterna lyser igenom. Parallellt kommer Jims röst mer till sin rätt här, än i de hårdrockigare låtarna, där ett mer ansträngt uttryck i rösten framträder. Det är i detta segment som Jim bör verka; in the Steve Perry territorium. Femte alstret, ”What are we fighting for” inleds rockigt, för att sedan utmynna i något halvdant.

Titellåten ”Into the future”, blandar a.o.r och hårdrock på ett smakfullt sätt. Min upplevelse är att det är där Alien ska placera sig vid ett eventuellt kommande album, precis där. Bombastiskt, svärta och smärta, tungt, melodiöst i kombination med ett klockrent chorus. De konservativa får sitt lystmäte, bandet sitt och jag mitt. Det kallas utveckling utifrån en genre där konservatism är mer regel än ett undantag. Även nästa låt ”Freedom wind” faller in i ovanstående positiva anslag. Balansen mellan melodiskt och tungt för tankarna till Perfect Plan, vilket i sig är en komplimangitorisk hänvisning. Åttonde ”Really wheeling it” är smittad av the good vibes. Tyvärr kan refrängen kläs i ännu mer majestätism än vad som nu anbelangar samtidigt som Jim återigen fastar i ansträngdhetsträsket.

Nästkommande ”Faling down” gör inte bort sig, men i min bok är den aningen för slätstruken. ”In her eyes” är albumets näst sista låt. Äntligen!! Ytterligare en låt där tyngd, melodi och en bra refräng vävs ihop på ett föredömligt Alienskt sätt. Ärligt, trodde inte att gruppen skulle ta med en smäktande ballad. På sista låten ”Children” visar såväl Jim som Alien vad de är kapabla till när deras sinne är klart. Journeyism i kombination med Jims röst som i denna nedtonande molluppvisning faktiskt påminner mer om Michael Bolton än Steve Perry. ”Children” är vacker låt som synkar optimalt till en gripande text. En av albumets starkaste kort!

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njaa, den frasen gömmer vi undan till nästa platta. Då har de i mina ögon finkalibrerat balansen mellan tyngd, melodiöst och vassare refränger. Många så kallade fans kommer att hitta fem fel på plattan varav hårdheten lär vara en av dem. Jag tycker dock att det var ett embryo som är värt att applådera så länge de fortsätter bära melodi- och chorusfanan fortsatt högt så högt som de faktiskt gör. Aliens bästa album sedan 1987.

Sapphire Eyes – Magic moments

Ur askan från Alyson Avenue och Second Heat reste sig Sapphire Eyes. Envåldshärskaren, låtskrivaren och keyboardisten Niclas Olsson var och är den gemensamma nämnaren i alla konstellationerna. Gruppen släppte sitt förstlingsverk 2012. Det var en trevlig bekantskap med ett knippe riktigt starka låtar samt ”You´re my wings” en riktig höjdarlåt, det vill säga en a.o.r. – classic. Sångaren på det albumet sköttes utmärkt av Thomas Bursell, tillika samma man som sjöng på den enda platta som Second Heat (2004) ynglat av sig. För mig påminner han lite om Mikael Erlandsson, vilket ska ses som något ytterst positivt.

Sex år senare landade uppföljaren. Ut gick Thomas Bursell, in kom den accentfria finska sångfågeln Kimmo Blom. Han har frontat finska storheter som Uban Tale och Leverage. Måste jag välja mellan de två så föredrar jag alla dagar i veckan den mer karakteristiske Thomas, än stilrene Kimmo. Plattan gick i samma spår som på debuten. Superlativen haglade över bandet. Själv hade jag svårt att uppskatta musiken, dels för det svårt att finna riktiga godbitar, dels att helheten andades standardism. Nu är Magic moments här, deras tredje. Det är bara till att gratulera grabbarna i bandet. De har musikerna, de feta refrängerna, stämsången, adekvat sångare, sköna arrangemang, utmärkt produktion.

Sapphire eyes lyckas med bedriften att på en 100-gradig ”sticka ut lista”, hamna på minus tre. Tar man alla outtalade a.o.r.-mallar i världen; adderar dessa med de som ännu inte har skrivits, uppfyller bandet alla adekvata krav. Det finns inte ett uns som inte präglats av konservatism. Kärt barn har många namn: färglös, intetsägande, tråkig och profillöst. Vad som helst hade funkat, exempelvis hundskall, böneutrop eller Niklas Strömstedt rappandes på serbiska.

Njet, det finns inget överhuvudtaget som bryter den kassaskåpssäkrade musikmallen. Perfektionism, präktighet och avsaknad av egen identitet präglar albumet. I mitt tycke är gruppen Sveriges svar på Brother Firetribe. Finns det några låtar som höjer sig över mängden? Jo, ”As the days go by” skiner lit extra, precis som ”Don´t walk away”. Det märks att Niclas sneglat eller snarare dreglat över ikoniska alster som Michael Boltons - ”Can´t turn it off”och Michael Sembellos – ”Maniac” samt Journey ekon i mängder, visserligen klara bevis på bra smak, men också ett verktyg som förstärker profillösheten.

Nu är Sapphire eyes långt ifrån ensamma i a.o.r.-sfären med att producera musik som låter nästintill likadant som de som inspirerat dem. Genren i sig får skylla sig lite själva. De törstar efter nyskapande, men är egentligen diktatoriskt förändringsobenägna. När något band försöker experimentera eller korsbefrukta genren ratas allt som oftast försöken till nyskapande, för då låter det inte längre som a.o.r. Fansen lär kasta sig över detta albumsläpp, och med hull, hår och höga hårfästen, för okritiskt placera den i toppen av deras 2020 årsbästalistor.

Som sagt, egentligen är detta ett bra album, med nästan bara adekvata låtar, men bristen på någon form av egen bärande idé gör att jag tröttnat lite på genren, vilket troligtvis bandet i sig halvt oförtjänta får sota för, utifrån denna aning bitska albumrecension, de liksom bara hamnade i skottgluggen.

Chronus – Idols

 

Royal Hunt – Dystopia

 Captain Blackbeard – Sonic forces

 

The Ragged Saints – Sonic playground revisited

 

Amaranthe – Manifest

 

East Temple Avenue – Both sides of midnight

Starmen – Welcome to my world

 

Wildness – Ultimate demise

 

Stardust – Highway to heartbreak

Amahiru – Amahiru

A life divided – Echos

 

Tony Mitchell – Church of a restless soul

 

Rob Moratti – Paragon

Ulf Nilsson – Make a move

 

The Lightbringer of Sweden – Rise of the beast

 

Starbenders – Love potions

 

 

Ett axplock utav årets bästa låtar!

2019 bjöd på bisarrt mycket bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2020 ville absolut inte vara sämre. Coronaåret bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och gigantiska hooks.

Magnum - The Archway of tears, FM - Walk through the fire, The Unity - Angel of dawn

H.E.A.T -  Heaven must have won an angel, Beyond the black - Human, Perticone – Man on the moon

In this moment - As above, so below,  Damnation angels - Fiber of  our being

Deadrisen - Fear and fury, House of Lords - New world new eyes,  Ocean Hill – a separate peace

Ozzy Osbourne - Scary litle green man,  Newman -  Worth dying for, Bonfire - Ride the blade

Black Swan - Big disaster, Enuff Z´Nuff - I got my money where my mouth is

Decarlo - Give love a try, Sapphire Eyes - As the days go by,  Primal Fear - Hear me calling

Black Rose Maze - Laws of attraction,  Lionheart - The reality of miracles

Alien - Into the future, Imperial Child - Libertalia, Jessica Wolff  – Ella´s song

Robert Hart - Different people, Stoneface - After B, Serious Black - When the stars are right

DeWolff -  Blood meridian 1, Stoneflower - Calling all stations, Overlaps - I don´t need

Bad Radiate - Came without a warning, Rideau - The beginning, Smackbound - Wall of silence

Waiting for  monday -  End of a dream, Autumn´s Child - Glory, Savage Hands - Demons

Delain - We had everything,  DevVicious - Walk through fire, Secret Rule - Going nowhere

Lordi - Horror for hire, Those damn crows - Set in stone, Shining black - Just another day

Amberian Dawn - United, Horisont - Into the night, Tuple - Kryptonite

Archon angel -  Fallen, The Night Flight Orchestra -  If tonight is our only chance,

Grand Design - Strandead, Starbenders - Precious, Tokyo Motor Fist - Youngblood,

Tony Mitchell - Living on the run, Harem Scarem - Fire & gasolin, 14 north  - Break

Allen/Olzon - I´ll never leave you, Framing Hanly -  Misery, Boston Manor - Brand new kids

Chronus - Heavy is the crown, Arctic Rain - The one, Scarlet - Obey the queen

Confess - Is it love, Mystic Prophecy -  Eye to eye, Asking Alexandra - Antisocialist

Khymera -  Walk away, A life divided - Addicted, Dukes of the orient - The ice is thin,

Dynazty - The Black, One Desire - Shadowman, Palaye Royale - Hang on to yourself

British Lion - The burning, Almanac - Soiled existence, Shadowquest - Gallows of eden

Shakra - Too much it´s enough,  We sell the dead - Carved in stone, Amarihu – WTTP

Marko Hietala - Star, sand and shadow, Hollywood undead - Time bomb

Foxx Eastmountain - Mouthbreather, Dennis DeYoung - Damned that dream

Mindless Sinner - Poltergeist, Revolution Saints - Coming home, Vega - Grit your teeth,

Solence - Animal in me, Perfect Plan - Time for a miracle, Majestica – Ghost of Marley

Scarlett

Deep purple - Throw my bones, Seether - Dangerous, Liar - Woman

The Ragged saints - Never gonna let you down, South Haven - Sweet suffering

Serenity - Keeper of the nights, Collateral - In it for love, Bailout - 1999

Shaggy the rockband - Hero, Evolve - Deal with desperation, Captain Black Beard - Headlights

Compass - Another life suicide,  Tomorrow is lost - Wildchild, Black Paisly - Save the best

Magnus Karlsson´s Freefall - All the way to the stars,  The Waymaker - The Waymaker

Nightwish - noise, The Petal Falls - In the shadows of the clan, Conception - Anybody out there

Gathering of kings -  From a whisper to a scream, Firewind - Break away

Browsing Collector - Break closed-minded bars, Silverstein - Infinite

Lionville - Living with the truth, Nils Patrik Johansson  – Freakstar superstar

Hell in the club - Nostalgia, Mad Max - Talk to the moon, Landfall - Road of dreams

The Lightbringer of Sweden – Shadows of the night, Signal Red - Email to God

Deep Purple

Jeff Scott Soto - Lesson on love,  Blue Oyster Cult – Tainted Blood, Smash into pieces – Arcadia

State of mine - Can´t stop me, East temple Avenue - When I´m with you

Cats in Space  - Marionettes, Pinnacle Point - Never surrender, Iron Mask - Never kiss the ring

Blurred vision - Redemption, Room experience - Strangers in the night,  Ulf Nilsson - Underdog

DGM - Flesh and blood, Palace - She´s so original, Royal Hunt – The art of dying, Pyramaze - Particle

Stardust - Bullet to my heart, Corey Taylor - Everybody dies on my birthday,  Euphoria - Survivors

Persuader – Scars, Sole Syndicate – And the truth will set you free, All time low – Sleeping in

Trishula - I want it all, Amaranthe - Viral, Stan Bush - True believer, Miley Cyrus – Plastic Hearts

Sinner´s blood - Remember me, Memories of old - Arrival, Rob Moratti - All I´m living for

Twister - Natural survivor, Fates Warning - Now comes the rain, Six foot six – In God we trust

King Creature – Falling down again, Orianthi – Contagius, Ravenword – Blue roses

 Starmen - Face the truth, She bites - Heartbreak hotel, Wildness - My hideaway

Nordisk musik

Finska lejon

Amberian Dawn, Marko Hietala, Lordi, The Ragged saints, Apocalyptica, Dawn of solace, Nightwish, One Desire,

Waltari, Vlad in tears, Stargazery, Smackbound, Kenziner, Tuple, Neon Angel, Jessica Wolff, Bailout, The Silenced,

The Nest, Joviac, Wizards of hazards, Dark Sarah, Tanna, Cardinals Folly, Imperium, Lord Fist, Deep river acolytes,

Memoira, Memoremains,

Norsk sisu

Hex AD, Mindtech, Shamen Elephant, Stoneflower, Kvelertak, The devil´s rejects, Course of fate, Green Carnation,

Soul of tide, Magic touch, Conception, Imperial Child, Connect the cirkle, Shining black, Hank von hell,

Fatal fusion, Airbag, Motorpsycho, Communic, Taskaha, Ghost avenue

 

Dansk dynamit

Justify Rebellion, South Haven, Grumpynators, Boys from heaven, Hellsmoke, Royal Hunt, Odd Palace, Pyramaze

 

Årets 3 besvikelser

Trots att det fullkomligt vimlade av fantastiska plattor detta år, så fanns det även oerhört mycket skräp.

Vissa grupper har man gett upp hoppet om, andra vet man att de gjort en mellanplatta, medan andra helt enkelt skapat oinspirerad musik.

The Struts – Strange days

Jaded Heart – Stand your ground

Pretty Maids har jag dyrkat i all evighet. Den beundran har jag inte alltid delat med Jaded Heart och Pink Cream 69. Tyskarna har däremot alltid tillhört hovleverantörerna av melodisk hårdrock – tills nu! Att de för första gången plockade bort sina keyboards var dessvärre en symbolisk handling som eventuellt blev början till slutet för denna tysk-svenska konstellation.

Låtarna är ruffigare, aggressivare men framförallt betydligt sämre på alla plan. Denna lite nyare stil påverkar dessvärre även sångaren Johan Falhlberg som helt enkelt inte passar i den nya heavy metal skruden, hur gärna än bandet själva vill det. Jag får väl be till högre makter att The Unity och Kissin Dynamite inte ändrar sina musikformler nu när Pretty Maids börjar bli till åren. Pink Cream 69 har stängt butiken, Jaded Heart borde göra det samma.

Gotthard – #13

Om Strutssågningen var proportionellt lång så får denna text bli oproportionellt kort Anledningen är att man inte ska sparka på någon som redan ligger. Vet inte om man bör såga något som egentligen mynnar från något så oerhört tragiskt? I och med att Gotthard tjänar sitt levebröd på att fortsätta spela som Gotthard är det något jag ställer mig frågande till. Om det är för att hedra eller förnedra låter jag andra bedöma.

2010 avled grundaren och karismatiska sångaren Steve Lee i en motorcykelolycka. Ett år senare aviserade bandet att de dels ämnade att fortsätta, dels att de funnit en ersättare i Nick Maeder. Schweizarna släppte Firebirth 2012, Bang 2014, Silver 2017 och ny via #13. Tyvärr tog Steve Lee även med sig låtskriverihantverket och melodisinnet med sig till himlen. För mig är inte detta samma band längre, hur mycket än de försöker övertyga oss om dess motsats.

Allt är inte bara melodisk rock och AOR som glimrar. Det finns faktiskt en värld utanför de genrer vi dyrkar, men få andra bryr sig om. Modern rock och Alternative rock kan egentligen betyda det mesta.

För mig är det musik som konstrueras av grupper som Shinedown, Sixx: AM, Three Days Frace och så vidare. Kraftfull välproducerad rock med himmelska refränger – känns det igen?  Nedan följer ett urval av årets mest helgjutna modern rock album. De är inte rangordnade.

Tomorrow is lost – Therapy

 

Asking Alexandra – Lika house on fire

 

Those damn crows – Point of no return

 

Framing Hanly – Envy

 

Silverstein – A beautiful place to drown

 

Self Deception – Shapes

 

Five finger death punch – F8

 

Boston Manor – Glue

All time low – Wake up sunshine

Miley Cyrus -Plastic Hearts

Continue Reading »

2019 – året som gått

Bomb attack in Sweden 2019, as common as pedophiles in the Catholic church

2019 var nästa lika hätsk som klimatalarmisternas globalt unisona propaganda. Vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig kvalite från när som fjärran. Under andra halvåret fanns det nästan ingen gräns för hur mycket bra musik som släpptes.

Jag har från första listan 2011 deklarerat att det varit omöjligt att överträffa året som gått. 2018 var jag hundraprocentigt säker, fel fick jag, 2019 blev ett ännu jämnare år, med kvalitet som nästan gick överstyr.

Att 2020 kommer att bli ett sämre år vågar jag inte sia om längre, själen i dessa genrergener  förvånar mig inte längre. Rocken är död…på listorna ja, men inte utifrån det som getts ut i år och tidigare på 2010 – talet.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig; mötesplatser för likasinnade, för kärleken till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik Rock Blog.

Underverket Frontiers

Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre.

Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer förkämpen Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy records, MelodicRock records och Escape music med flera. Tänkte ta upp dessa eldsjälar nästa år, för de är minst lika viktiga.

Dock var 2019 helhetsmässigt inte något av deras bättre år. Tyvärr, mer kvantitet framför kvalitet. Fast november släppet var sanslöst magiskt, med bland annat: Work of art, Pretty Maids och The Dark Element.

Det kan ju då tyckas aningen motstridigt och oanständigt att klanka ner på dem då eftersom hela 9 av 25 plattor som är med på listan är just från Frontiers. Fast de som är med är verkligen bolagets top of the class album.

2019 års studioalbum från Frontiers, blått är album som fick plats på min summering över de 25 bästa plattorna under 2019, kursiverad text svenska anknytningar:

Toby Hitchcock, Starbreaker, Jetboy, Inglorious, Westbound, Tora Tora, Last in Line, Find me, The Treatment, The End machine, Burning Rain, LA Guns, Michael Thompson band, Leverage, Jim Peterik & World stage, Hardline, Fortune, Alan Parson, Whitesnake, Restless spirits

First signal, The Brink, Crazy Lixx, Sweet oblivion, Chaos magic, Timmo Tolkki´s Avalon, Nel Morse, Billy Sherwood, Visionatica, Mind Key, Hollow haze, Soleil moon, Unruly child, Spread eagle, Roxy blue, Ardours, KXM, The Defiants, Sascha Paeth Masters Of Ceremony

Block buster, Crashdiet, Vanden plas, Eclipse, Michael Sweet, Waywards Sons, The Ferryman, Work of art, Pretty Maids, The Dark element, Edge of paradise, Quiet Riot, The Murder of my sweet, Edge of forever, House of shakira, A new tomorrow, Lovekillers

H.E.A.T festival Ludwigsburg

Rock City i Stocholm som skulle gå av stapeln 6 april med band som Treat, Eclipse, Art Nation och Gotthard blev till sand eftersom  antal sålda biljetter var för få. Treat fick jag i vilket fall  som helst se sju månader senare på 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg; arrangör Aor heaven.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2 i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Speldag 2

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dynazty i Linköping

Jag och kompisarna Leif Johansson, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson inledde lite manligt käckt med bastubad, öl och stämningsfull hårdrock cirka klockan 16.30. Efter en taxi till Resecentrum tog vi pendeln till Linköping. Ett dystopiskt klibbigt regn skuggade oss till utmärkta restaurangen Yogi. Deras indiska meny har hittills aldrig gjort mig besviken, denna kväll var inget undantag.

Hell Yeah Rock Club arrangerar konserter i Linköping. Det var de som hade det goda omdömet att in Pretty Maids på Palatset för några år sedan. För övrigt en helt sanslöst bra konsert. Vi hann ta en kall öl innan Skövdebandet Mile intog Palatsscenen runt klockan 21.30.

Mile med två plattor i bagaget hade helt fallit helt under min hårdrockradar. Jag lyssnade in mig ordentlig på plattan The World In Focus som kom ut 2018. Albumet visade sig vara en rejäl pärla; 8 av 10 låtar var helt suveräna. Så för mig var förbandet nästintill minst lika intressant som huvudakten.

Med ena foten i klassisk Heavy metal, den andra i modern rock typ Avenged sevenfold och Disturbed spetsad med en smal vänstervad av pop; betongtungt, catchigt och melodiöst. Ju längre bandet fortsatte att spela, ju mer fick jag känslan av att de var ett svenskt svar på Disturbed, fast ett melodiöst sådant.

Framavlar man tunga melodiska hits som ”Crying in your sleep”, ”Sky is red”, ”Burning” och ”We stand tall” och lyckas reproducera de på scen så är mycket vunnit. De flesta hade väl kommit för att se Dynazty, men jag tror att de som inte söp sig redlösa fick ett nytt favoritband. Visst, den ena gitarristen var lie väl energisk i sin scengestaltning. Jag fick mera en känsla av en hypad pappa framför granen inför julklappsutdelningen till sina två tindrande barn. Men när han taggar ner lite och bandet får ännu mer scenvana så ser framtiden oerhört ljus ut.

Dynazty har under deras tre (egentligen fyra) senaste plattor frångått den mer sleaziga hårdrocken för en mer modern melodisk hårdrock, något bandet som jag själv är nöjda med. Bandet har liksom funnit sin nisch, en som kan föra dem till de riktigt stora arenorna i framtiden.

Sångaren Nils Molin har alltid sjungit gudabenådat, men scennärvaron har inte riktigt hängt med.  I och med bandets egna framgångar och medlemskapet i Amaranthe har han vuxit ut till en sann scenpersonlighet. Att han ser ut som en cool rockstar är bara ett extra stort plus i kanten. De flesta låtarna setlisten är tagna från de två senaste plattorna som exempelvis ”Breathe with me”, ”Firesign”, ”The Grey”, ”The human paradox” och ”Starligt”.

Trots alla bra låtar så smög sig en form av mättnad fram, ungefär som när man får en portion chokladpudding med grädde, och bara vill ha mera, men ganska snart märker att man tröttnat lite på de förföriska smakerna. Rockiga allsångsvänliga ”Knock you down” bryter det mönstret på ett välbehövligt sätt.

Att uppträda med bar överkropp, eller få igång publiken i första låten med handklapp är i mitt sätt att se på saken två kardinalfel. Det tredje felet är trumsolon. Jag verkligen avskyr alla former av individuella prestationer om det inte råkar vara Yngwie Malmsteen som står på scen. Dynazty har så många mer bra låtar i sitt bagage, ett trumsolo kändes otvivelaktigt som ett dåligt alternativ.

Helhetsmässigt var det två bra band, som tur var, skiljde sig åt musikmässigt. I slutet av Dynaztykonserten så började jag nästan sakna Miles lmodern rock mangel. Palatset är en utmärkt livescen i Linköping; Hell Yeah Rock club ett knippe eldsjälar som verkligen lyckats med sin mission – mer bra hårdrock till Östergötland.

Pompikonerna Fortune och Axe

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis kompis och de två blandband han aor adlade mig med. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Ett av banden som infiltrerade mig allra mest var Axe. Sångarens Bobby Barth kraftfulla stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästan en andlig upplevelse.

Införskaffade mig plattan Living on the edge och senare deras bästa: Offering, från 1982. På det albumet fanns det hits som ”Burn the city down”, ”Rock´n roll part in the streets”, ”Steal anther fantasy”, ”Now or never” och ”Jennifer”, pure AOR-eufori.  För varje platta som gick sjönk låtkvaliteten dessvärre. År 2000 kom Axe sista platta ut: The Crown, viket var en skugga av deras forna dagar.

19 år senare har vi enligt bandets utsago plattan som knyter ihop aor-säcken: The final offering. Mina förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste plattor. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor -  not worthy at all.

Ett annat band som moi dyrkar är Fortune. Dras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-aor som någonsin gjorts. De gick i graven efter att deras skivbolag gått bankrutt samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur askan kravlade Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån näst intill samma musikmall.

Till skillnad från Axe så höll alla album från dem rätt hög klass. De släppte: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002). Sämst i mitt tycke är faktiskt deras första självbetitlade album. Keyboardisten Roger Scott Craig släppte 3 plattor under 101 south där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var ruskigt bra, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

34 år efter Fortunes första och enda platta kom uppföljaren Fortune II. Efter många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt djävulskt bra. Visst, produktionen kunde varit krispigare, men variationen och hitkänslan i låtarna finns fortfarande tillgängliga.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2019

I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hård rock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien är en svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsland nästintill har abdikerat. I Sverige dyker det upp adekvata band som Art Nation, H.E.A.T, Night flight orchestra, Rouelette, Crazy Lixx, Eclipse, Impera, Heartwind Perfect plan, Gahering of Kings, Work of art, Dynazty, Ghost med flera med flera.

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som slagit som exempelvis Robyn, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, Swedish house mafia, Zara Larsson,  Tove Lo, Icona Pop, Shirin och Seinabo Sey,

Vi får inte glömma siffran 10 miljoner. Vi får inte glömma att Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Ed Sheeran, Justin Timberlak och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens  epicenter- Los Angeles. Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår , hur är det egentligen möjligt?

Vandor, Bloodbound, Astral Doors, Three dead fingers, Corrosive Sweden, Children of the sun, Stormburner,

Gathering of Kings, In Flames, Tug of war (swe/USA), Mike machine, King Hobo, Steelwings, Northtale, Bellybuster,

In mourning, Rexoria,  Earth Messiah, Witchers, VA Rocks, Mats Karlsson, Bombus, Frontback, Silent call, Lights of skadi

Corroded, Starbreaker, Crazy Lixx, Six feet deeper, Dogface, Frame, Fretless, Opeth, Joseph Toll, Avatarium, Art Nation

Come taste the band (norw/swe), Velvet insane, Enforcer, Lykantropi, Royal republic, Dimhav, House of shakira

Lars Boquist & the 1712s, Backyard Babies, Grand Magus, Port Noir, Hammerfall, Thobbe Englund, Age of reflection

In Flames

Lugnet, Darkwater, Skraeckoedlan, Axenstar, Mammuthus, Freternia, Left hand solution, Crashdiet, Liv Sin, Eclipse

Soilwork, Steelwings, Tungsten, We are the catalyst, Forever, All things fallen, Pretty Wild, Helvetets port, Khadavra, Stew

Soen, Find me, Evil Conspiracy, Heavy Feather, Hedda Hatar, X -Romance, Thenighttimeproject, Starmen, Ram, Capricorn

Veonity, Candlemass, Supralunar, Crossfade, Prins svart, Majesty, Bullet, Skånska mord, Twilight force, The Drippers

Grand Royale, Evergrey, Monlord, Mikael Erlandsson, Erik Lazaroff & Hökarna, Kairos, Magnolia, JD Miller, Murderbird

Tucana, Pulgasari, The Riven, Lindblom, Per Wiberg, Sabaton, Misth, Satan takes a holiday, Narnia, Saint Daemon (Swe/Norw)

The Dark Element (finskt/svenskt), Work of art, The Riven, Robert Pehrsson´s humbucker, Janina Jade, Roadhouse diet,

The Flower kings, Metalite, State Cows, Prime Creation, Hot Breath, Rag- and – bone, Diamond dogs, Alfahanne

The Ferryman, Anbaric, Kadavar, Nocturnalia, Blacksmith legacy, Crystal eyes, Henning Hallqvist, Year of the goat,

Tidal wave, Deaf rat, Hasse Froberg and musical companion, Screamer

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2019 års bästa album

Oh my God, vilket getingbo av adekvata låtskrivare i världsklass. Vem av dem  skulle ha det där lilla extra i bakfickan: Magnus Karlsson, Erik Mårtensson, Daniel Flores, Erik Säll, Atkins/Hammett eller Alessandro Veccioo?

Jag är nationalist, och tycker om när svenska artister/grupper slår utomlands. Dock vill jag på alla sätt undvika att falla djupt i någon form av jävfälla, det vill säga höja svenska plattor till skyarna, trots att de inte är tillräckligt bra.

Trodde dock inte det kunde bli värre än 2018 med antal svenska grupper på listan, men så blev det iallafall, 12 av 25 plattor är från Sverige, samt några med rejäla svenskkopplingar som The Defiants, The dark element, Pretty Maids och Within Tempation.

Varför är inte  exempelvis inte Vaina med på listan, de är ju så hypade? För få bra låtar i min mening. Varför inte Fighter V, det har ju så bra låtar? Därför att rösten är på tok för enerverande, vilken smittar ner helheten, något som resulterade i att jag ratade plattan helt.

Sedan 2012 när jag haft igång denna lista så har det aldrig varit svårare att kora rangordningen från 1-7, helt sanslöst. Jag fick helt följa aha-upplevelse strategin. Det är ett försök att skilja jämna plattor från varandra och gå in i mig själv för att finna låtar som jag berörs av. Då jag inte är en textkille så är det musiken i sig som helt fäller avgörandet.

1. Cyhra – No halos in hell

Debutalbumet blev 2017 års bästa platta på denna eminenta lista. Jag skrev till bandet att den enda nackdelen med musiken var att den inte går att toppa. Nu står vi här, den andra plattan har släppts, och jag får abdikera.

Den kanske inte bättre, men inte heller sämre. 14 låtar brukar vara i mesta laget. Dock är materialet så bra att det faktiskt inte gör något; modern melodisk metal, med killerrefränger,  några som Max Martin & Shellback skulle kunna döda för.

Helt ärligt, det existerar inte en enda filler på plattan, men några sticker ut lite extra: ”Out of my life”, ”Battle from within”, ”I´m the one”,  ”Dream gone wrong”,  ”Hit me” och”I had your back”. Pianoballaden  ”Lost in time”, som förövrigt är en av de bästa lugnare låtarna i år, tycker jag är ännu bättre i dras full band version.

De två  allra största kronjuvelerna på plattan är dock  ”Kings and queens” och ”Bye bye forever” som är beyond utomjordiskt bra. Mellokänsla, var är vrålapan, kommersiellt; strunt i belackarna, de är nog främst avundsjuka att de själva inte kan skapa musikmagi.

2. The Ferryman – A new evil

Projektet består av av svenske Magnus Karlsson (Primal Fear) på gitarr, amerikanen Mike Terrana på trummor (Yngwie Malmsteen, Rage) och slutligen  den ”nye” Ronnie James Dio: Ronnie Romero.

Debutplattan från  gruppen som kom ut 2017 var lite över medel, det vill säga inte fantastisk. The man behind it all är Magnus Karlsson,  Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex och Starbreaker så är det inte vårt att förstå att han han har något utöver det vanliga när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalite framför kvalite, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker, till råga på allt med ett eget sound, som bara bär hans egna signum.

A new evil  innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som överstiger debutplattan med råge. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Ibland får jag  känningar av Magnus Karlssons gitarrspel till Yngwie Malmsteen shreddande, fast i lagom doser till skillnad från Mr Malmsteen själv. Även låtmaterialet för tankarna till Yngwie-terratorium och till plattor som Triology, Eclipse och Fire and ice.

För mig är överlag hela plattan klockren. Måste jag välja några låtar som höjer sig över de andra är det ”Bring me home”, ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Heartbeat” och  ”No matter how hard we fall”. Kvalitet och känslan på dessa livsnerver får mig att tänka på varför jag började lyssna på hårdrock och melodiös hårdrock från allra första början – stunning.

3. A Joker´s rage – The rain dancer

Vilken djävulsk röra av genrer. Det borde inte funka, men i mina öron synkar det fullt ut. En bra låt, är en bra låt helt enkelt, något brittiska A Jokers rage tagit fasta på. Kan Cats in space, The Dirty Youth och Cyhra vara med på listan så kan detta upplagda smörgåsbord av snygga melodier och big hooks inkluderas.

Fyramannabandet från York i norra England skräms inte att mixa typ alla stilar som det bara går att uppbringa som Punk, Classic rock. 80’s Pop, Disco, Dance, Electronica, Modern rock och Metal. Ekon från Queen, Muse och James Bond ledmotiv är inspirationer som framförallt visar sig i ståpälslåten ”Secrets” tillika plattans höjdpunkt.

Precis om Queen och svenska Royal republic lyckas de hybridisera genrerna, utan det på något sätt känns påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut, i mina öron är det något positivt. Whitney Houston’s - ”I Wanna Dance With Somebody” samplas i början av låten ”This dance”, genialiskt.

Vi behöver betydligt mera musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma. Bandet tycks helt enkelt älska sin musikhistoria och visar det genom att skapa hybrider som ”Shylock”, ”My heroes”, ”The one”, ”Meant to be”, ”Secrets”, ”Bounce”, ”Screamng with the lights out”, ”Bounce”, ”Hideway”, ”Ballet to the masses” och ”Stars align”.

4. Eclipse – Paradigm

Eclipse har en så hög lägsta nivå så det vore ett helgerån om inte någon av deras album intog någon av årets 5 första platser. Det hela började väl egentligen efter deras 3:e platta Are you ready to rock som, var helt okej, men inte mer.

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet med att skriva låtar till W.E.T 2009 och att projekt blev et fullträff så upplever jag att att han växte enormt som låtskrivare.

Med ett ökat självförtroende blev Bleed & scream från 2012 ett resultat av detta. Det albumet och kommande två var en uppvisning i den högre melodiska hårdrockens skolan. Paradigm sällar sig till kvaliteten på dessa album. På plattan har man lyckats skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag för en fortsatt karriär, utan att bli kopior på sig själva.

Jag tycker att Paradigm är deras jämnaste platta hittills. Variation och mer rak melodiös hårdrock passar bandet som handsken. Det är sex låtar som sticker ut extra mycket: ”Viva la victoria”, ”United”, ”Delirius”. ”38 or 44″, ”Masquerade” och  ”Blood wants blood”.

5. Within Temptation – Resist

Hela fem långa år har gått sedan Nederländernas förra plattan Hydra släpptes tillika deras sjunde. De är ytterligare en grupp som kan tillskansa sig en exceptionell hög lägstanivå. På denna platta finns det inte en enda dålig låt, vilket de inte heller fanns på förra eller förrförra plattan heller. Helt ärligt, har egentligen inte hört en enda dålig låt på deras senaste fem album, snacka om perfektionism.

A wall of sound är en beskrivning som passar bra in på ett band med ett djävulskt melodisinne i kombination med en fantastisk massiv ljudbild i symbios med malande gitarrväggar som synkas samman på ett unikt sätt. Hela plattan andas mer midtempo än de tidigare alstren, vilket är bra utifrån att variationen är så genant stor.

Within Temptation är inte heller rädda för att inkorporera rap, electronica, pop och andra genrer, vilket i mitt tycke, när det blir så bra som det blir, är en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet. Denna gång får Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck chansen att skapa musikmagi.

Konkurrenter som Delain och Edenbridge kan glimra till, men kommer aldrig i närheten av Within Temptations variation och melodisnickerier. Sharon den Adela änglalika kraftfulla och sårbara popröst är dessutom oöverträffad. Stämman passar lika bra till lugnare som till tyngre låtar. Måste jag välja bästa låt så får det bli episka ”Endless war”, tätt följd av ”The reckoning” och ”In vain”.

6. The Defiants – Zokusho

Gruppen består av Paul Laine (Danger Danger) på sång, Bruno Ravel (Danger Danger) på bas och svenske strängbändaren Rob Marcello (Danger Danger, The Poodles) på gitarr. Paul Laine ersatte Danger Dangers originalvokalist Ted Poley mellan 1992 och 2003. Örebroättlingen Rob Marcello (Robert Wendelstam) ersatte Andy Timmons år 2003.

De är lätt att säga att allt var bättre förr. Exempelvis är Danger Dangers debutalbum något som fans rankar högt bland världens bästa album. Skärskådar man den plattan hittar jag bara ”Under the gun”, ”Don´t walk away” och ”Rock america” som exceptionella låtar, resten ok, varvat med halvtaskiga låtar. Ibland har människor lite väl lätt att upphöja något som var okej till något som är untouchable.

De ynglar av sig en utmärkt uppföljare till debutalbumet från 2016 som innehöll manna från himlen :”Love and bullets”, ”Waiting for a heartbreak”, ”When the lights go out” eller den plattans bästa spår: ”Underneath the stars”.

På Zokusho återfinns melodiös rock/hårdrock av högsta klass med feta minnesvärda refränger som osar 1980- och 1990-tal. Det klassiska Danger Danger soundet, fast med betydligt jämnare material. Stämsången är både snygg och välplacerad.

Überkvalitet som ”Love is the killer”, ”Hollywood in headlights”, ”Fallin for you” och ”Stay” tar andan ur en. Resten av låtarna är också djävulskt bra. Tyvärr kan de också ståta med listans mest onödiga låt, såväl musik- som textmässigt: ”Drink up”, fast 10 hits av 11 möjliga är ändå ren världsklass. The Defiants bär den amerikanska melodiösa hårdrocksfana högst med Frontierskollegorna Revolution Saints.

7.  The Dark Element – Songs the night sings 

Jani Liimatainen från Cain’s Offering och Sonata arctica, två band som definitivt inte kvalar in på någon av mina favoritband-lista, mycket på grund utav halvtaskig accentsång. Samma man har både producerat och skrivit det mesta av materialet. Melodibloddopning eller ren skär sisu, eller är det två ord för samma sak? Helt plötsligt skapas det låtmagi, något som saknats i de två överskattade finska banden.

Anette Olzon frontade Nightwish från 2007 till 2012 och sjöng på två Nightwish-album. The Dark Element inspireras och bygger sitt sound på just de två plattorna, dock med ett subtilt inbyggt hybris. Trots det, ett smart drag, det tycks inte bara vara jag som dras till den uppbyggnaden av toner.

Jämför man denna platta med ett annat Frontiers projekt: The murder of my sweet så är kontrasteringen total. Filmiskt, kvinnlig sång, bombastiskt och poppigt, där slutar likheterna. På Songs the night sings finns det bett i både låtarna och rösten, men framförallt kommer man ihåg låtarna, något man inte gör hos deras svenska kollegor.

Från power metal till aor, från pop till jazz, På plattan återfinns årets bästa (halv) ballad: ”To whatever end”. Vemodet i sången skulle kunna besitta berg. All killers no fillers kan epitera musiken. Trots det så hittar man allt som oftast egna personliga favoriter: här är mina: ”Songs the night sings”, ”Pills on my pillow”, ”Get out of my head”, och ”Not youre monster”. Som sagt det dramatiska, bombastiska och den sköna atmosfären tilltalar verkligen mig, en anmärkningsvärd superb uppföljare.

8.  Gathering of kings – First mission

Allt startade med en man: Ron Dahlgren. Grundare och chefredaktör för Rocknytt. Han hade en idé, en vision, en dröm om att skapa någonting nytt. En svensk version av Phenomena. Det engelska AOR/Hårdrocksprojekt skapat av Whitesnakes gitarrist Mel Galley och hans bror, albumproducenten Tom Galley som tillsammans med dåtidens giganter såsom Glenn Hughes, Brian May och John Wetton och ett antal andra av rockhistoriens största namn inom branschen släppte tre album mellan 84 och 93.

Den svenska versionen som döpts till Gathering of Kings består av följande personer: Björn Strid – Soilwork (Sång), Rick Altzi – Masterplan (Sång), Apollo Papathanasio – Spritual Beggers (Sång), Tobias Jansson – Saffire (Sång), Jens Westin – Corroded (Sång och Gitarr), Alexander Frisborg – Helldog (Sång), Victor Olsson – Saffire (Låtskrivare, Leadgitarr på samtliga spår, Keyboard och Kör), Stefan Helleblad – Within Temptation (Gitarr), Martin Sweet – Crashdiet (Gitarr), Erik Mårtensson – Eclipse – (Gitarr), Nalle Påhlsson – Treat (Bas på samtliga spår), Richard Larsson – The Night Flight Orchestra (Keyboards), Chris Laney – Pretty Maids (Keyboards), Erik Wiss – Cap Outrun (Keyboards), Jonas Källsbäck – The Night Flight Orchestra (Trummor), Efraim Larsson – Streamline (Trummor), Robban Bäck – Mustasch (Trummor), Henrik Sethson – Casanovas (Bakgrundssång), Thomas ”Plec” Johansson (Producent), Ron Dahlgren (Projektledare/Exekutiv Producent) och Nina Dahlgren (Exekutiv Producent) lånat från The Maloik Rock blogg.

Victor Olsson från Saffire, med hjälp av Alexander Frisborg från Hell Dog. Visst, Saffire har ynglat av sig några riktigt bra låtar, men ärligt talat, inte trodde jag att han utifrån tidigare historik inte var kapabel att skriva sådana här monumentala och varierade kronjuveler. Då vi lever i landet lagom utesluts sisu, och då återstår bara melodibloddopning. Han samsades nog på samma läger som The Dark elements låtskrivare och gitarrist: Jani Liimatainen?

Gok kan ståta med årets bästa cover. Deras tolkning av Carolas, bröderna Gibbs pennade ”Runaway” är gjord med ett stort hjärta. De kan också ta på sig ansvaret för att knåpat hop en av årets bästa ballader, den tårdrypande ”Passing rain”.

Precis som på ovanstående The Dark element präglas innehållet starkt av epitetet ”All killers, no fillers”. Det är ju bara att abdikera för något som inte borde vara möjligt att skapa. Med de superlativen borde rättmätigen albumet toppa listan, men det är just det där med aha upplevelsen, jag nynnar inte lika mycket på låtarna som jag borde.

Förutom balladen och covern så upphöjer jag ”Forever and a day”, ”Love will stay alive”, ”Lonely road”, ”Angels”, ”Long way from home” och power metal aktiga ”Battle cry”. Allt på plattan är top notch, de olika sångarna, produktionen, musikerna och variationen.

9. Pretty Maids – Under your madness

Varje albumsläpp med bandet är som en tidig julafton. Treat och Pretty Maids står för de nordiska flaggorna i hårdrocksvärlden. De dominerade dåtid, och även nutid, vilket är få band förunnat om man inledde sin karriär i början av 80-talet, typ i 40 år. Båda banden har mer gemensamt än vad de själva förstår.

Först och främst en hög lägsta nivå som är exceptionell: Pretty Maids 131 låtar i min Spotifylista, Treat, 57 stycken. Visst kan det bli klyschigt, men båda banden tar upp andra ämnen än bara kärlek, fest, alkohol, drakar och demoner. Såväl Treat som Pretty Maids har fler lager i sin musikskatt, vilket gör dem tidlösa, och bidrar till ett mervärde musikaliskt sett.

Under your madness ändrar fokus till mjukare lager än sina tre föregångare. Det är ju det som är en av essenserna just pendlandet mellan tufft och mjuk. Måste medge att jag är mer än barnsligt förtjust i deras hårdare låtar och saknar faktiskt lite tuffare takter. Antar att ”Litle drops of heaven” lagt plattans tongivning, på grund av att det är bandets klart mest streamade låt, med över 3 miljoner lyssningar.

De sex första presenterna är manna från himlen: ”Serpentine”, ”Firesoul fly”, ”Undress your madness”, ”Will you still kiss me (if I see you in heaven)”, ”Runaway world” och ”If you want peace (prepare For War)”. Den andra hälften av plattan tilltalar mig inte alls lika mycket. ”Black thunder” är inte bra, ”Slavedriver” är tjatig, ”Shadowlands” och ”Strength of a rose” hamnar lite i skymundan på grund av att jag hellre sett lite snabbare takter, istället för aor.

Pretty Maids frontman och sångare Ronnie Atkins har diagnosticerats med lungcancer. Han inledde i oktober behandling för denna horribla styggelse som drabbar så många bra människor. Bandet och sångaren själv gick ut med följande meddelande via sina sociala medier:

“We are sorry to announce these bad news

Our brother Ronnie has recently been diagnosed with lung cancer…

This means we will have to cancel all shows announced until the end of January 2020 and we’re all sorry for the inconvenience that might bring.
Right now all plans are on hold, so for the moment we can’t say much more due to the current situation but we will keep you updated.

10. Fortune – II

Jag avgudar debutalbumet: världens bästa pompalbum alla kategorier, en topp tio av alla aor plattor som någonsin släppts. Nu har det  gått över 30 år; då dyker uppföljaren upp. Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte heller Fortune det, eftersom det skulle krävas en djärv skidlift att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet.

Plattan hade dock mått betydligt bättre med en krispigare produktion, den låter liksom lite sömnigt. Bandet ska verkligen ha cred för bedriften att kunna variera sig så mycket utifrån de lite snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med. Fortune ska också ha en eloge för skapandet av dramatiskt melankolisk pomp-aor, där Foreigner  och Asia snarare framstår som Marcus & Martinus.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor som ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Får väl bara konstatera att Fortunes uppföljare varit den platta som växt mest i mina öron med The Dark element. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar på plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

11. Myrath – Shehili

Det som inte är nordiskt, brittiskt eller nordamerikanskt upplever jag generellt inte kunna leverera helheter. Grupper från Grekland, Spanien, Ryssland, Turkiet och dylikt faller allt som oftast bort på grund av halvtaskig sånginsats eller accentorgier.

Tunisiska kvintetten Myrath inledde sin karriär som coverband. Shehlil är deras femte album tillika den hittills jämnaste hittills Progressiv metal med arabiska influenser, typ ett tunisiskt svar på Kamelot. Från början till slut är albumet en fröjd för örat. Inledande ”Born to survive” är bäst, därefter kommer ”You´ve lost yourself”, ”Dance”, ”Monster in my closet”, ”No holding back”, ”Mersal” och ”Shehli”

Myraths arabisk folkmusik är så himmelskt väldisponerad. Materialet känns inte tillrättalagt, utan bygger på kärleken till de båda världarna som respekteras med vördnad. I många låtar sjunger de partier på arabiska något jag vill höra ännu mera av i framtiden. Zaher Zorgatis röst är både säregen och kraftfull.

För mig är detta ett av årets största positiva överraskningar. Det är precis det här som jag saknat sedan Kamelots platta Karma från 2001. Musikpolleten har trillat ner på Shehli, det som inleddes på embryot Legacy från 2016.

12. Roulette – Now

Är detta årets Perfect Plan? Var kom de här grabbarna ifrån? Hur är det möjligt att servera oss lyssnare en sådan här högkvalitativ dos av klassisk aor? Bandet är ett underbart bevis på att rockband aldrig ska ge upp, eller byta stil bara för att musiktrender kommer och går. Bandet bildades redan 1985 och stod på tröskeln till ett genombrott när exempelvis självaste Tommy Nilsson körade på deras första singel: ”Only the strong”. CBS prioriterade ett annat band samtidigt som grungen dödade det mesta i branschen som andades melodisk rock.

Det skulle dröja ända till 2008 innan ett livstecken hördes från Roulette, i form av samlingsplattan Better late than never på AOR-FM. Den begränsade upplagan på 1000 exemplar sålde snabbt slut, vilket 2010 resulterade i ett återsläpp med två ytterligare spår som sålde slut på en månad. Bandet fick blodad tand och inledde processen med att börja skriva nya låtar.

Roulette fick skivkontraktsförlag från fyra bolag sedan de släppte självfinansierade singlarna ”Secret room” (2015) med Chris Rehn från Takida som producent, ”Right by your side” (2016) samt ”The only way” (2017). Till sist blev kvalitetsribban för stor  hos melodic rock fans, men viktigast, hos Black Lodge/Sound Pollution, vilka kontrakterade bandet.

2019 skrivs ett nytt oväntat kapitel i och med tio helt nyskrivna låtar som samsas på ett fullängdsalbum. Generellt sett brukar dylika tilltag drabbas av hybris genom att grupper från för förstorar deras egna storhet och vidden av deras egna låtar. Gemensamma nämnaren för det brukar nästan bara vara att gruppmedlemmarna blivit 30 år äldre, sämre musiker, förstörda röster, ölkaggar och dylikt. Roulette bevisar att det finns undantag.

I mina ögon är varje låt på plattan en potentiell hit, förutom lite klyschiga ”Turn it around” som i och för sig inte är dålig, men ändå sämst på plattan. Thomas Lundgren har en behaglig röst som navigerar ekona från Journey, Def Leppard och Danger Danger. Måste jag välja tre låtar som är best of the best får det bli: ”Another night”, ”Keep on dreaming” och ”We can make it”.

13. Find me – Angels in blue

Tredje plattan från svensk/amerikanska duon Find Me. Bandet består av producenten/trummisen och låtskrivaren svenske Daniel Flores (First Signal, The Murder Of My Sweet, Issa, Seventh Wonder) på meritlistan och amerikanen Robbie LeBlanc från Blanc Faces. I dylika Frontiersprojekt känns det ibland som det är tärningarna som får bestämma om betyget blir mellan ett till fem, lite beroende på dagsformen på de olika låtskrivarna som bidrar till att fylla upp ett album.

Senaste Sunstorm, Place Vendome, Toby Hitchcock och First signal hade inte riktigt tärningarna på sin sida, medans senaste Find me verkligen hade det. Visst, 2-4 bra låtar brukar det alltid finnas, men sällan fler än fem. Detta undantagsfall innehåller sex superba aorlåtar: ”No tears in paradise”, ”Chain of love”, ”True believer”, ”Can´t let go”, ”One last kiss” och ”Living a lie”.

Låtskrivarna Michael Palace (Swe), Ulrick Rönnqvist (Swe),  Torben Enevoldsen (Danm), Niclas Ohlsson (Swe), Philip Lindstrand (Swe), Morgan Jensen (Swe), Alessandro Del Vecchio (Italien), Stefano Lionetti (Italien) lyckades få in en fullträff helt enkelt.  Find me´s jämnaste och bästa platta hittills.

14. The Dirty Youth – Utopia

De Walesiska melodisnickarna har återigen knåpat ihop en trave hits på uppföljaren på det utmärkta albumet Gold dust från 2015. Jag blev helt knockad av de tre första låtarna. Det är så begåvat, snyggt och uppkäftigt så man blir mållös; energisk powerpoprock av absolut högsta klass.

”Utopia”, ”Horizon, ”Lay your hand”, ”One dance” och ”The ballad of San Frandisco” är nog årets starkaste kvintett. The Dirty Youth blandar verkligen alla genrer…och får det att låta så oerhört bra. Gillar man Blondie, The Sounds, Icons for hire, Pink eller Halestorm så dyrkar man Utopia.

Nämnda fem låtar i kombination med ”Lights” och ”Won nil” skapar en av årets bästa plattor. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom snygga arrangemang, stora refränger, har gruppen den goda smaken att kunna variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blir enformiga på något sätt.

15. Ray Alder – What the water wants

Ray Alders huvudband Fates Warning har jag av någon anledning aldrig lyssnat på. Prog super guppen Redemption som han frontade i några album är bara intetsägande. För mig är progmetal associerat med musikbriljans, musik för musiker, utan tillstymmelse till refränger, vilket i mina öron allt faller som ett korthus, undantaget som bekräftar regeln är brittiska Threshold.

Mina förväntningar på plattan pendlade mellan -1 till -3 på en tiogradig skal. Oväntat var bara förnamnet, när en värld av intelligenta melodier med ytterst starka refränger öppnade sig. Att så många spår osade aor med tyngd var minst lika oväntat som välkommet.

Efter många år i branschen släppte ikonen i slutet av året ett super album. Musiken inleds becksvart melodiskt med melankoliska”Lost” följd  av domedagiga ”Crown Of Thorns”. Blytunga ”Shine ”, hypnotiska ”A Beautiful Lie”, übermäktiga ”Wait” och  ”What the water wants”. Det ska tilläggas att dessa låtar är i absoluta världsklass. Sången från Ray är sensationellt passionerad, produktionen precis så där lagom tung och musikerna briljerar med sitt djup…på rätt sätt.

16. Work of art – Exhibits

Kungarna av soft a.o.r är tillbaka med den fjärde plattan. Mer pure aor än toto västkustrock, något som passar mig betydligt bättre. Deras nya alster påminner mig lite om EM-kvalet i fotboll Rumänien – Sverige; en väl genomförd match. Likt den, är genomförandet top of the class, förutom  då saknaden av  ännu flera killerhooks.

Då menar jag låtar som: ”Shout till you wake up”, ”The machine”, ”The rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall”,  ”Emilie” och ”Lost without your love”. Det närmaste jag kommer dessa juveler är avslutande och en av årets bästa låtar alla kategorier ”Let med dream”  samt ”misguided love”, ”Come home”, ”What you want from me” och ”This isn´t love”.  

Exhibits är bandets näst bästa platta efter In progress från 2011. Inte en dålig låt, ändå har jag som lyssnare så osannolikt höga krav på bandet och kräver bara ha mer och mer, trots den oerhört höga nivån på allt från, sång, musiker, produktion och låtmaterial, skäms Mats, skäms.

17. Cats in space – Day trip to Narnia

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop  det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet

Paul Manzi har en sagolik röst som är som gjord för denna eklektiska brygd. Många har jag förstått föredrar plattans andra hälft som är en typ rockopera om Johnny Rocket i sju låtakter. Själv är jag mer förtjust i första hälften där plattans bästa spår ingår: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” är lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhör också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

18. Age of reflection – A new dawn

Här har bandet som släppte sin debutplatta 2017. Den var rätt slätstruken, ett band i mängden, men på denna uppföljare kan jag bara skriva: ”oj då”. Age o reflection har höjt nivån på precis allting, från låtskriveriet, läcker stämsång till produktionen i sig. Att skapa hits är inte det enklaste som många tror. Utifrån alla plattor som jag hört verkar det vara ohyggligt svårt för majoriteten att melodisnickra något adekvat.

Tre av 2019 års 50 bästa renodlade aor-låtar lyckades de oväntat framavla: ”Here I stand”, ”Go” och  ”Write on a wall”,  därutöver samsas bra aor och melodisk rock som i ”A new dawn”, ”Until death do us a part” och ”Never alone again”. Cutting Crew covers ”I just dies in your arms” är egentligen bra som den är, men deras version av låten är inget att skämmas för.

British AOR, utspädd med American klassisk AOR, smaksatta med stora refränger, smäktande körer och dramatiska synthmattor. På debutplattan lät sångaren Lars Nygren aningen opersonlig och slätstruken. På uppföljaren så tar han tag i taktpinnen och höjer sig några snäpp. Då jag såg honom på HEAT festival i år så vet jag att det faktiskt låter ännu bättre live – ett fynd.

19. Crashdiet – Rust

Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2015. Sex år har gått sedan förra halvhyfsade albumet The savage playground släpptes. Det kan vara en del i framgångsfaktorn, att man helt enkelt vuxit sig hungriga. Med fyra tidigare topplattor i bagaget har bandet en tung låtskatt med sig in i 2020-talet.

Fem plattor på 14 år, med fyra olika sångare. I mitt tycke har alla varit riktigt bra på sitt sätt. Färskingen Gabriel Keyes visar att han slår de andra sångarna på fingrarna på skiva som live. Han har en smärta och svärta som känns genuin, inte påklistrad, inte klyschig, vilket i denna genre är svårt att värja sig emot, när själva genrekonstruktionen i sig är just überklyschig.

Även om bandet själva valt att använda sig av epitetet sleazerock så vill nog jag påstå att förutom första plattan är det ren melodisk hårdrock som serveras med strimlad aor i trerätters menyn, toppat med hookiga refränger. De lirar i samma skola som kollegorna i Crazy Lixx, H.E.A.T, Hardcore superstars; ett skandinaviskt Mötley Crue.

Aoriga ”In the maze” breddar snyggt ena flanken med poppiga ”Crazy”, som på något oväntat sätt arbetat sig uppåt i låthierarkin. Den visar upp sidor av gruppen som många lyssnare ibland glömmer bort, men som alltid funnits där, i låtar som ”It´s a miracle”, ”Out of line”, ”Falling rain”, ”Overnight”, ”Bound to fail”, ”California”, och ”Circus”, det vill säga inte ett uns sleazerock.

Plattans sämsta och sista låt är ”Filth & flowers”. Därutöver finns det en uppsjö av härligt Motley Crue doftande alster som ”Rust”, ”We are the legions”, ”Parasite”, ”Reptile” och ”Idiots”. Nu när Motley Crue förhoppningsvis avslutar sin karriär så finns det en svensk arvtagare som lätt skulle kunna fyllas deras skor och deras arenor med lätthet.

20. Toby Hitchcock – Reckoning

När Mr Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) är upptagen med andra projekt så passar hans vapendragare på att släppa album nummer två. Debuten producerades, skrevs och framfördes av Mr Erik Mårtensson. Det var ett album som sett i bakspegeln är en av de mest lyckade Frontiersprojekt som gjorts.

På uppföljaren levererar en handfull låtskrivare bland annat Marcus Nygren (State of Salazar), Steve Newman (Newman) och Michael Palace (Palace)melodiös hårdrocks/AOR som personifierar 1980-tal, eller moderna dylika Frontierskonstellationer.  Att människan sjunger hiskeligt bra är en bonus som förhöjer typ alla låtarna på skivan.

För mig är låten ”Promise me” diamanten i samlingen. Därutöver samsas ”No surrender”, ”This is our world” och ”Fighting for my life”, resten av materialet är också riktigt bra. Dyrkar man Survivor, Foreigner, Journey och Pride Of Lions är albumet ett givet köp.

21. Battle Beast – No more Hollywood endings

Spretigare än skillnaden mellan himmel och helvete brukar vara deras giv. De har blandat och gett, men mest betoning på blandat. Spretet är nedtonat, aor-vibbarna har fått en mer framskjuten plats. För en gångs skull skönjer jag en form av bandkänsla utifrån tidigare släp då jag upplevt dem för ”plastiga”, och hellre haft fokus på att efterapa kända band som Accept.  Till en början får jag Frontiers records vibbar, bra sådana, vilket är ett utmärkt betyg.

Det som främst skiljer detta album från de tidigare andra är att låtkvalitetsribban höjts avsevärt.  ”No more Hollywood endings”, ”Eden”, ”Unfairy tales”, ”The hero” och ”Piece of me” är rent ut sagt förföriska guldkorn. Noora Louhimo har en bra pipa som i mitt tycke  passar bättre till aor- än i metallåtarna. Mångt och mycket påminner den lite om Robin Becks sköna stämma. En klart oväntad överraskning.

22. Narnia – From darkness to light

Kristna texter, troligtvis ett rejält aber utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner och trassliga relationer så funkar  halleluja, i lagom doser för mig.

Dagens upplaga består av Christian Liljegren bakom micken, keyboardisten Martin Härenstam, nye basisten Jonatan Samuelsson och de musikaliska virtuoserna CJ Grimmark (gitarr),  och Andreas ”Habo” Johansson (trummor) levererar.

Carl Johan Grimmark  är i mina ögon en av världens mest underskattade gitarrister. Med det egna solalbumet (2007), underbara gruppen Empire 21 (2014) samt Fullforce, Divinefire, Rob Rock, German Pascual och Audivision har han visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk och bombastisk, från att från början vara en Yngwie Malmsteen klon.

För mig inleddes intresset för gruppen genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classical, pop och melodisk hårrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik. Tyvärr innehåller denna platta inte lika starka trumfkort  som på de tre tidigare, men den är ändå riktigt bra rakt igenom, och jag har ytterst svårt att välja någon favorit, de är bra på olika sätt, utifrån vilket humör jag är på.

23. Crazy Lixx -Forever wild

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare. Precis som på förra plattan, handlar det om ös, starka melodier, stämsång och mycket attityd. Att folk fortfarande  sätter epitetet sleaze på bandet är missvisande; detta är pure melodisk hårdrock.

I år kunde de vare sig matcha den plattans storhet eller Crashdiet comeback. Trots det är innehållet jämngott starkt. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”.

Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” för tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (känner igen refrängen, men vart ifrån) och ”Weekend lover” är i mitt tycke de starkaste låtarna. På de två senaste alstren har Crazy Lixx hittat sin stil efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, därmed inmutat sitt musikaliska territorium.

24. Degreed – Lost generation

Kliniskt, kraftfullt påträngande sterilt, men ändå kusligt snyggt genomfört – ett modernt rockalbum. Dock är Lost generation definitivt inte deras starkaste platta. Jag får hela tiden känslan att ett antal av låtarna inte riktigt är färdiga, utan kunde putsats på ännu mera melodimässigt.

Inget kan i vilket fall som helst gnugga bort deras musikalisk finesser, låtvariationer och unika sätt att skapa nytänkande  hybridiserade aor-låtar. En smärtsam vacker tolkning av Ted Gärdestad  “Himlen är oskyldigt blå”, som de döpt till “Blue virgin isles” höjer betyget. Energistinna ”You all know my name”, glittriga ”Summer of love” och spänningsfyllda ”Ruins”. Degreed lyckas till och med inkorporera inledningen till Eric Saades ”Hotter than fire”,  på hittiga  ”Sex”, det gillar jag starkt.

Sångaren Robin Ericsson visar som vanligt upp en stämma som andas, bredd, sårbarhet och urkraft. Bandet i sig andas kollektiv, vilket i detta fall är något positivt. Trots att albumet hamnar bland de lägre regionerna finns det i stort sett inte en riktigt dålig låt. Deras energi live som på skiva borde kunna vara en bro mellan kidsen idag och den melodiska rocksfären. Efter fem bra plattor har de en adekvat plattform att ösa från. Med lite tur och timing kan Degreed bli ett tvättäkta arenaband.

25. Art Nation – Transition

Albumnamnet kan nog inte bättre beskriva det första man slås av vid en jämförelse med förra plattan. Mina förväntningar var enorma då singlarna bådade gott. Att de gått mot ett mer modern metal och melodic rock a´la  Dynazty-och Amaranthe-sound bekom mig egentligen ingenting.

Den moderna tunga kostymen passade utmärkt…de första lyssningarna. Efter några spinn till utkristalliserades dessvärre ett material som saknade de där riktiga musiksjälen. Sett i backspegeln hade jag föredragit att Art Nation fortsatt spåret på den förra utmärkta plattan Liberation.

Poplåtarna i den  moderna melodiska metalskruden är ändå fullt godkända. Jag kommer inte på någon låt som är riktigt usel, snarare så att materialet överlag är ett habilt arbete. För mig funkar ”Firefly”,  ”Tick tock”, ”Infected”. ”The cure” och ”Not alone” bäst. John Lundvik har för övrigt varit med och skrivit låten ”The Cure”.

Årets hedersomnämnande

Blood red saints – Pulse

Uppdaterad modern melodiös hårdrock. Varför får jag vibbar av Max Martin? Vet inte, men det är i mina öron ett djävulskt gott tecken. Utifrån de två tidigare plattornas aor-mall föredrar jag alla gånger i veckan detta mer 2010-tals uppdaterade sound i kombination med oväntade samarrangemang.

Lucer – Ghost town

Danmarks svar på The Struts? Inte lika bra, inte lika varierat, men ändå över medel. Titellåten, ”Crazy”, ”Party like a rockstar” och ”The good life”. Musik att bli spralligt glad av, till och med ta några stela danssteg.

Darkwater -  Human

Cloudscape, Seventh wonder, Silent call svensk progressiv metalskapar musik med en fernissad ytan som låter sanslöst bra. Dock saknas det nästan alltid i mitt sätt att se det såväl djup som bra refränger. Kontentan är att jag knappt kan nynna eller komma ihåg en enda låt från de progressiva metalen. Antar att det inte är deras syfte, och just därför blir dessa grupper och dess musik mer en parentes, istället för världsherrar.

Darkwater har verkligen inte varit något undantag. Därför blev jag, trots på tok för långa låtar oerhört överraskad när deras tredje platta mer låter som melodiös hårdrock, syrade med några refränger,  en Pandoras box dörr på glänt. Hur stor del  uv den transformeringen den danske superproducenten Jakob Hansen har, låter jag vara osagt, men riktigt bra klev det. Ekon av Kamelot hörs, vilket inte är en nackdel i min bok Kunde varit årets album om man haft fler och vassare refränger. 50-tals citatet: ”synd på så rara ärtor” passar in perfekt.

Savage Messiah – Demons

Jag har märkt att jag är svag för musik där inte innehållet präglas av vad som förväntas av genren i sig. Britternas femte platta. här samsas kommersiell trash, med proggmetal, några stänk aor , power metal, modern rock och melodisk hårdrock.

Låtar som ”Bitter truth”, ”Virtue signal” och ”No illusions” är utmärkta exempel på det. I mitt sätt att se på det hela är det uppfriskande.

Deaf Rat – Ban the light

Catchy hard rock med mörka texter, härligt, istället för klyschiga partyplattityder. Musiken påminner lite om Hardcore superstars, Crazy Lixx och Crashdiet, fast lite seriösare.

De tre inledande singlarna är helt enkelt suveräna låtar ”Fallen Angels”,  ”Hail The End Of Days” och  ”Tying You Down”.  Utöver dem gillar jag ”Ban the light”, ”Make you suffer” och ”Say you love me”. En klockren vuxen debut med mycket kvalité´som bådar gott för framtiden.

We are the catalyst – Ephemeral

Späd ut Delain och Within Temptation med lite modern Rock, då har ni svenska We are the Catalyst. De har finslipat formen via 2014 debutalbum – Monuments, till 2016 års – Elevation.

Vrålapan som huserade periodvis på de två albumen är gudskelov borta ur bilden. Det, och att låtarna, produktionen och arrangemangen har levlats på alla nivåer.

Årets bottennapp

Saint Daemon – Ghost

Standard glättig powermetal uti fingerspetsarna, tyvärr. Ronny Milianowic grundade bandet 2006. Han var med på bandets två första plattor: In Shadows Lost From The Brave (2008) och Pandeamonium (2009).

Ronny är inte en del av bandet längre något som innebär en devalveringen från power metal med sensationella hit-metal-låtar såsom ”My Judas”,  ”My heart”, ”The only one sane” och ”Fear of the fragile mind”, till bara halvt intetsägande alster, utan finess och identisk. parallellt som de insprängda aor-vibbarna raderats ut helt.

Unruly Child – Big blue world

Gruppen är inne på sitt fjärde album med Marcie Free (f.d. Mark). Det är flera ljusår som skiljer dem nu gentemot albumet de inledde sin karriär med.  Obeskrivligt uselt, alltifrån låtsnickeriet till den tunna produktionen.

Det finns inte en uns ton som påminner om fornstora dagar, byt namn på gruppen… falsk marknadsföring, eller lägg ner skiten.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på bisarrt mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2019 bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och big hooks. De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa, resten är bara djävulskt bra.

Starbreaker – How many goodbyes, In Flames – (This is our) house, Lucer – Ghost town,   Inglourious -  I don´t know you, Mikael Erlandsson – Eye of the hurricane, Trishula – I can´t see it in your eyes,  Restless spirit – Stop livin to live oneline, Def Rat – Fallen angel

Turilli  DNA, demon and angel, Dogface – single reason, Evol Walks – Give it to me, Wake up hate – Over the edge, Mind key – Hate at first sight, Skillet – Save me, Tungsten – The fairies dance, Robert Tepper – Better then the rest, Temple Balls – The end

 

Beast in black – From hell with love, Breathe Atlantis – Spirit, Blood red saints – Invincible, Dream Theater – Untethered angel, Battle Beast – The hero, Toby Hitchcock – Promise me, 7 miles to Pittsburgh – Olympus, Mick Devine - Strange voices

Rammstein – Deutschland, Lonerider – Angels without wings, Hammerfall – Dominion, Tony Mills – Beyond he law, Scott Stape – Purpose for rain, Age of reflection – Here I stand, 9electric – The light, Beth heart – Sugar shack, Edge of forever – Take your time

Herman Frank – Hail and row, Cats in space – Narnia, Lazy Bones – War of the roses, Devicious – Never let you go, Port Noir -  Old Fashioned, Chaos Magic – I´m your cancer, Michael Thompson band – Black sedan, Rob Moratti – You´re the one, I Prevail – Paranoid

Alchemy – Hero, Rene Shades – American dream, Through fire – Doubt, Narnia – You are that air that I breath, Alive at last – Dead generation, Within Temptation – Endless war, Divided multitude – Counterparts, The Ferryman – Bring me home, Fever333 – Animal

Oomph – Achtung ! Achtung!, Altitudes & Attitudes – Late, Papa Roach – The Ending, Darkwater – Alive part II, Backyard Babies – Ragged flag, Lucifer´s friend – Call the captain, Soto – Hypermania, Sabaton – The attack of the mad men, Misth – Fools of innocence

Teramaze – Control conquer collide, Rain or shine – The darkest part of me, Hollow Haze – You´re my end and my beginning, Michael Schenker fest – Behind the mile, Sum 41 – 45 (a matter of time), The Defiants – Hollywood in highlights, Coldrain – See you

John Diva & The rockets of love – Toxic, Wake the nation – Midnight lovers, Statement – Darkness in your eyes, Jim Peterik & World stage – Proof of heaven, Crazy Lixx – Break out, Soleil moon – Just so you know, Shallow side – Not alone, Eclipse - Delirious

Viana – Do you remember, Nine Shrines – Nimrod, Lance King – Technology, Fortune -Shelter of the night, All things fallen – I wait for you, First signal – Born to be a rebel, Per Wiberg – Get your boots on, Bloody Hammers – Let sleeping corpses lie

Gahering of king - Forever and a day, We are the catalyst - Alone against the world,  Myrath - Born to survive,  Sleeping with sirens - How it feels to be lost, Saint Asonia – Sirens, Dream Tröll – Steelwinged warrior, Lonely Robots – Icarus, Vanden plas – Devils poetry

Sweet oblivion – Hide away, New years day – Done with you, Tarja – Dead promises, Aelonia – Counting stars, Crashdiet – We are the legion, Forever still – Rewind, Stranded – Arrow, Meytal – Armalite, Dirty Youth – Horizon, Redline – Gods and monsters

Cold Kingdom – A new disaster, Royal bliss – Pain, Savage Messiah – The bitter truth, SinHeresY – Out of connection, Anthem – Black empire, Saint Asonia – Sirens, Murderbird - Into fire, Reality suite – Dead to me, Cold blood – 5 seconds to midnight, Ray Alder - Wait

Pretty Maids – If you want peace (prepare for war),  No resolve - This is war, Art Nation - Firefly, Coldrain - See you, Avantasia - Alchemy, Kyles Tolone – Reign over me, Stargazer – Shadow chaser, A Joker´s rage – Secrets 

Lovekillers - Who can we run to, Dangerzone – Breakaway, Leprous – At the bottom, King of hearts – Don´t wait, Metalite – World on fire,  Otherwise – Ain´t done yet, Edenbridge – All our yesterday, Forever – Call my name

Work of art - Let me dream,  Robert Pehrsson´s humbucker - Castle turns to dust, Find me - Chain of love, SL Theory - You never happened, Secret chapter - One night aint enough, Liberty lies – United nothing,  Lindeman – Allesfresser

Motionless in white – Legacy, Written by wolves -  Help me trough the night,  Fighter V - Dangerous, A new tomorrow - A million stars, Henning Hallqvist – Walk the wire, Lindsay Schoolcraft – Saviour

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor, dock ej rangordnade

Lindeman – F & M

Debuten Skills in pills från 2015 var en grym besvikelse. På uppföljaren visade de däremot var det industriella metalskåpet ska stå någonstans.  Lindemann är en tysk/svensk industrimetal-duo, grundad januari 2015, vilken består av Till Lindemann och Peter Tägtgren.

Till Lindemann röst kommer mer till sin rätt på sitt moderpråk, än på den lite osäkrare engelskan. Fem av skivans tretton spår skrevs ursprungligen till en musikal om Hans och Greta, som sattes upp på en teater i Hamburg 2018.

Papa Roach – Why do you trust

Tionde albumet från Papa Roach. Hårdrock, pop, electronica och hip-hop samsas med modern rock; eklekticismen vidmakthåller det breda Papa Roach-soundet. Frontmannen Jacoby Shaddix vräker ur sig bombastiska anthems som om det vore det naturligaste i hela världen. Jag tillhör kategorin som dyrkar de senare årens plattor, istället för de tidigare nu-metal alstren.

Bandet upprepar sällan sig själva, men de stora refrängerna finns alltid med i symbios med en kraftfull produktion och uppkäftigt budskap. I modern rock facket är de minst lika innovativa och experimentella som nederländska Within Temptation. Fy fasen så otroligt bra:))))))))

Sleeping with sirens – How it feels to be lost

Kungarna av vrålaporna är tillbaka, fast just utan onödiga skrik, men med en härlig catchiness istället; mörka pop anthems med rocktyngd i. Detta är Sleeping with sirens sjätte platta  och mitt tycker deras allra bästa.

Albumet är fylld till bredden utav självsäkra atmosfäriska rockpop hits, metalcoren är nästan helt utraderad, i vilket fall som helst tämjd på rätt sätt. En klockren platta, definitivt en av årets bästa.

Otherwise – Defy

Las Vegas bandet Otherwise har släppt fyra plattor innan detta mästerverk. Modern rock möter hårdrock som i sin tur späs ut med electronica.

De rör sig i samma pool som Three days grace, Like a storm, Devour the Day, Adlitas way och  Art Of Dying.

Liberty lies – A thousand people

Vilken kollektion av bra eklektisk rockmusik, en riktig käftsmäll. Vissa band bara har det, andra har det inte. Liberty lies har det, de släppte en skön platta 2013, sex år senare landar en modern rock platta med ambitioner att bli ett tvättäkta arenaband.

De första sex  låtarna bildar en kedja av musik som känns så moget, så genomtänkt med så många lager i sig att man inte vart man ska ta vägen, det dryper av kvalite. Frontmannen Shaun Richards pipa sjuder av liv vare sig sig det är en ballad eller en rockrökare. Top notch, från melodisnickeriet, instrumentbehandlingen till produktionen i sig – ett klockrent album att förkovra sig i.

Written by wolves – Secrets

Ett ungt lovande band från Nya Zeeland som i slutet av året gav ut sitt debutalster. De hybridiserar rock, pop, modern rock och electronica på ett ytterst smakfullt sätt.

Jag gillar överlag hela albumet, ett skönt driv, bred variation och stora bombastiska refränger. Snacka om en ljus framtid för detta energiknippe till band.

Motionless in white – Disguise

Jag borde inte gilla det här, det är för tok för growlskrikigt. Trots det kan jag inte motstå deras tuggummibombastiska demongrowls som lindas in i silkeslena poprefränger – i världsklass. Pennsylvania’s Motionless In White släppte kultförklarade Creatures (2010), nu har deras femte album släppts. De bildades redan 2005 och är kända för sitt becksvarta och skräckinfluerade tema i såväl texterna som i utstyrseln.

Bandets Slipnot inspirerade musik utspätt med metalcore, modern rock, industritoner, gothslingor och Linkin park ekon, inkorporerat med sjung med poprefränger.  ”All killers, no fillers”, ungefär samma epitet som likaväl kunde skrivits om deras fyra tidigare plattor. Brutalt och samtidigt bräckligt, en av årets absolut mest helgjutna plattor.

Rammstein – Rammstein

Visst, även jag går loss på låtar som ”Du hast” och ”America”, de är gudomliga. AC/DC monotoni och too much, beskriver hur jag upplever deras generellt sett väldigt enformiga musikaliska formel.

Därför var det en överraskning att deras senaste platta tilltalar mig betydligt mera än det tidigare materialet. Betydligt större variation och fler stora hooks.

Breathe Atlantis – Soulmade

De unga lovande tyskarnas tredje platta. Breathe Atlantis fortsätter på den inslagna vägen med modern rock, lite punk, elektroniska kanter och stora härliga refränger. För ovanlighetens skull när det kommer till tyska band finns det inte tillstymmelse till tysk accent.

Albumet växer för varje lyssning, de sköna melodierna utkristalliseras sakta men säkert för att till sist bilda en platta med många höjdpunkter. Låten ”Spirit” är dock juvelen i kronan.

Cold Kingdom Into the black kingdom

Gillar man grupper som Tonight alive, Halestorm och Icons for hire så lär man gilla Minnesotas Cold Kingdom. Elissa Pearson sjunger praktiskt taget för två; kraftfullt, aggressivt, sårbart och skört.

Produktionen är exceptionellt stark, nästan som en 12:e spelare  fotboll. Jag blir nog lite lurad av just den faktorn, eftersom det låter så fantastiskt bra.

Port Noir – The new routine

Tung progressive metal, hip-hop, pop, synth, proggpop och melodisk rock som malt ner till kommersialism, något jag verkligen uppskattar, det blir liksom mer greppbart då, och inte bara musik för musiker. Som sagt att genrebestämma Södertälje grabbarnas Port Noirs musik är lika frustrerande som hitta adekvat konsensus mellan Palestina och Israel, kanske svårare.

Trots det uppväger experimentlustan det stereotypa att ett album helst ska hålla ett ett fokus med givna musikaliska ramar. Otroligt befriande att höra band som vågar korsa genrer, men ändå inte förlora sin identitet.

Oomph – Ritual

Från debuten 1992 har bandet som influerade Rammstein hunnit släppa hela 13 plattor. Deras senaste Ritual är en riktigt pärla rakt igenom. Med energi som kan bestiga berg lotsar de lyssnarna genom industri metal, dancebeats, electronica och  gothstämningar.

På vissa plattor skiftar de språk från tyska till engelska, denna gång är det bara tyska som gäller. Oomph har sedan starten inte bytt någon medlem i bandet, vilket är ganska unikt efter 31 år i branschen.

 Solence – Brothers

Världsklass, parallellt tonat ner det värsta growlandet. Ett lokalt band som tagit nya tag från 2017. Det har de gjort helt rätt.

Nordiskt

Finska lejon

Beast in black, Wake the nations, Hexvessel, Lazy Bonez, Battle beast, Merging Flare, Leverage, Barbe-Q-Barbies

2 Wolves, Erja Lyytinen, Hootenany freaks, Santa Cruz, Blackstar halo, Badname, Excalion, Black pale

Stargazery, Tarja, The 69 eyes,Sonata Arctica, Blockbuster, Crow´s flight, Michael Monroe, Temple Balls,The Dark element

Norsk  sisu

Come taste the band, Pain city, Maraton, Hardware 86, Dune sea, Aeventyr, Gone Rogue, Magic pie,

Divided Multitude, Rocky Kramer, Leprous, Meltdown, Secret chapter,

Dansk dynamit

Statement, Meridian, Lucer, Forever still, Meridian, Redwolves, Black oak country, Pectora, D-A-D,

Rene Shades, Volbeat, Black income, Anoxia, Pretty Maids, Stargazer, Ivy crown,

Urval av 2020 års släpp

Perfect Plan, One Desiree, H.E.A.T, The Night flight orchestra

Magnum, Revolution Saints, Impera, The Unity, Lion´s share

Allen/Olzon, Khymera, Harem Scarem, Grand Design

Gathering of kings, Kissin Dynamite, The Ragged saints,

Autum´s child, Shakra, Black Paisly, Dennis DeYoung,

Black Swan, Dynazty, Newman, Delain, Alien Dare

Nightwish, Nils Patrik Johansson, Gotthard, ACT

Royal Hunt, Sapphire Eyes, Collateral, Stan Bush

Brother Firetribe, Blood red saints, Vega, Treat, FM

 

Continue Reading »