Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks,  American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »