”När folk håller med mig får jag alltid en känsla att jag måste ha fel” Oscar Wilde

Hemma-helg – befriande skönt.

För det mesta håller jag otåligheten på plats genom att berika mig och min familj via upplevelse av alla dess slag. Det kan vara sport, musik, film, museer, promenader, lekparker eller bara annorlunda aktiviteter som främjar till ett inspiration- perspektivbyte . Ibland kan det däremot kännas skönt att slippa alla subtila självskapade krav på att göra något. Den här helgen jobbade Marie en stor del av såväl lördag som söndag. Vädret var i sitt esse då gradantalet var över 20 med kompletterande solsken; nackdelen var en lite enerverande konstant och stark vind. Jag bestämde mig ganska tidigt för att skippa utflykter som sträckte sig längre än vår lägenhetsgård. Undantagen var inhandlingen av ingredienser till nya recept på Hemköp, där jag mutade barnen på en följa-med-promenad i utbyte att leka i varenda parkskrymsle runt Såpkullenområdet.

Söndagens utanför-gård-vistelse bestod av en tur och retur promenad till Konsum Skarphagen. Min muta till barnen var en valfri glass om de följde med och pantade  burkar/flaskor samt köpte kaffe i kvartersbutiken. Mutor tycker jag för övrigt är bra om de inte överdrivs och om de fyller ett syfte. I detta fall så blir barnen tvungna att röra på sig och vi kan på ett effektivt sätt ha tid att prata med varandra, båda  ingredienserna är enligt mig fundamentala, men lite underskattade. Det är också ett sätt att lära ut mina vardagliga värderingar som att exempelvis inte kasta skräp.

På våra promenader dyker det upp frågor av alla dess slag som jag försöker besvara efter bästa förmåga. Promenader kan vara latenta källor till fler saker än att ta sig från ruta A till B. Det var en mycket givande helg, där tiden gick på i sådär halvlagom fart. Ingen stress och inga egentliga krav, utan bara en ytterst behaglig hemmakvalitetstid med plats för reflektion och återhämtning. Städning är för mig vid rätt tillfälle ett sätt att koppla av, reflektera och komma på idéer av olika slag. Det är oerhört tillfredsställande att få ordning i hemmet samtidigt som många andra  pusselbitar parallellt faller på plats, utan att behöva känna av någon tidspress.

Kravlösa-helgen-livskvalitet

• Lekte periodvis med barnen.
• Läste in mig till den sista salstentan samtidigt som jag hade koll på barnen ute på gården.
• Passade på att lapa sola parallellt med kurslitteraturläsningen.
• Fixade två spännande matrecept till familjen: Mexikansk chiligryta & Stekt kyckling med lime yoghurt.
• Finjusterade mitt CV och personliga brev samt strategier för att få ett arbete.
• Städade några rum i symbios med Ace of base, Evergrey, Enbound och Tom Jones.
• Sorterade in papper i pärmar.
• Utkastbloggade några kommande inlägg.
• Halvvilade 30-45 minuter x 2 till tonerna av Staffan Hellstrand.
• Kollade på Nyheter, Sporten, 2 DVD-filmer och Vampire diaries på Play 6.

Steffe & Matsa såg Johan Glans – Salstenta morgonen därpå

I år har jag sett David Batra och denna gång lyckades jag efter stor möda fixa två biljetter till den tidigt utsålda uppträdandet med hans parhäst: Johan Glans. Det som är bra med de båda komikerna är att de dels kan skapa magi tillsammans, dels var för sig. De är också roliga utan att vara elaka, och utan att behöva svära sig igenom sina föreställningar; en konst i sig som jag anser vara viktig och dessutom ovanlig i denna humorgenre. Batra och Glans driver också ofta med sig själva, vilket är en annan viktig aspekt som jag beundrar hos de båda, det blir liksom ännu roligare då. Johan Glans, 37 år, utsågs till årets bästa manliga komiker 2003, menen han har framför allt blivit känd genom tv-programmet ”Kvarteret Skatan”, som förövrigt snart ska bli film. Han har varit guldbaggevärd, frekvent gäst i Parlamentet och medverkat i filmer som Åsa-nisse och Cornelis och på teaterscen i kritikerrosade  Spamalot.

Stefan och jag möttes vid Världens bar och avhandlade samtalsämnen som manusarbete, film, musik, porr, fotboll, kommande maratonresa och barn. Det verbala harmoniserades med 3 väldigt kalla  och goda öl. Stefan hade ett ess kvar i rockärmen; det var en osedvanligt rymlig plunta fylld till bristningsgränsen med dålig Whisky. Föga oväntat stod det en cola på bordet i syfte att blanda ut den förrädiska drycken. Alkoholens okrönte konung hade lyckats få fram flaska med vindens hastighet; Joe Labero har mycket att lära där. Mina varningsklockor var som vanligt inte aktiva och vi påbörjade uppdraget att tömma pluntan på en timme.

Klockan 18.55 satt vi på Skandiateaterns första parkett. Först in och inta scenen var Dominik Henzel. Han slog igenom som karaktären Sudden i filmen ”G” på 1980-talet. Ni har troligtvis sett honom  i Synsamreklamen, där han spelar Florens, den lite fjolliga killen som sitter fast på ryggen på optikern. För oss var detta en ny , men osedvanligt positiv bekantskap. Det visade sig att Johan Glans blivit strandsatt i Katrineholm och var på väg i taxi. Dominik fick indirekt längre tid att underhålla publiken än vad Johan själv fick.

Glansen dök upp klockan 20.30, och var onekligen lite halvstressad. Hans vanligtvis sparsmakade mimik var inte lika påtaglig de 50 minuter som han höll på. Det började trevande för att 3/4 in i showen tända till på allvar. Både Stefan och jag ansåg att Dominik denna kväll var minst lika rolig som Johan Glans. Det blev för övrigt mycket humor för pengarna på två bra platser. Lite halvdragna fortsatte färden vidare till Bishop arms, för att svepa ytterligare några öl. Vi blev dels übersentimentala, dels argumentationshögljudda – precis som vanligt. Runt midnatt skildes våra vägar; Stefan tog Taxi och jag cyklade hem. Vi hade kommit fram till att våra skötebarn: ”Sveriges två roligaste filmmanus” skulle återupptas. Det är en process som kräver fokusering av oss båda, vilket hetsiga diskussioner innan hade handlat om.

Klockradiosignalen väckte mig 05.30; detta var det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. Tröttheten visste ingen ände – sedan lämnade jag vilset barnen på dagis och skolan. Sov mig igenom campusbussens vaggande körning. Klockan 08.00 prick satt min sista tenta igång – trodde jag. Det var 5 frågor varav 3 av dessa var 3 poängare medan resterande två var värda 6 poäng. De två sista blev mitt fall, just dessa frågor hade jag sorterat bort med intentionen: ”den kommer ändå inte på provet”. Fel fick jag, och 3 timmar sedan lämnade jag stasi-stämningen i lokalen. Nu var jag istället inställd på min första omtenta. Jag försökte se det ur ett positivt perspektiv eftersom coachning- och handledningskunskaper kan vara färdigheter som kan komma till pass i söka-arbete-processen.

Efter denna pärs blev det 1½ timme squashpärs mot en överenergisk Lino Ferrari, jag var en hårsmån ifrån att spy typ 3-4 gånger. Lino njöt i fulla drag över att jag spelade bakfull och att jag nästintill fått lungorna i händerna.  Helt irrationellt smög sig  känslan att jag tappat bort något. Detta något insåg jag senare vara min favoritguldring -  en ring jag aldrig får se igen. När jag väl kom hem så blev det en hel kväll i liggande ställning framför tv:n; jag bara längtade till morgondagen.

Euforiska kor på premiärgrönbete

Inspirerad av gångna års intresse av att se lyckliga kor beträda ett smörgåsbord av gräs fick mig, Frida och Hanna att ta bilen till Arkösund. Sänkdalens gård hade två utspring; ett klockan 11.00 och ett 14.00. Vi var där runt 10.30, i ett gudomligt försommarväder. De stora parkeringsytorna fylldes upp snabbt, vilket vittnade att vi var långtifrån ensamma. Frida var icke oväntat i behov av ett akut toalettbesök; det enda som fanns att tillgå var ett genuint utedass. Ur en 6-årings stadsboperspektiv så var detta inte den ultimata lösningen, då hon ohämmat började lipa floder. Utedass-processen tog bortåt 20 minuter, och jag hade dessutom använt mig av alla ”hur-svårt-kan-det vara-strategier”. Frida bombarderade mig med envisa frågor som ”varför finns det ingen spolknapp”, ”varför är det så äckligt?”, ”vad är det som luktar”?

Ägarna öppnade grindarna och ut sprang de kommande hamburgarna. Det var trevligt att se, men ack så snabbt överstökat. Resten av timmen ägnades åt att titta på höns och grisar, men framförallt att stå i dylika köer. Jag köpte deras egna ekologiska glass som ärligt talat är helt gudomlig. De såldes i ½- och 1 liters förpackningar, och mina smakval föll på jordgubbar, blåbär och choklad. Inte den bästa dieten i världen, då jag på kvällen tillgjorde mig 2/3 av innehållet. Vi drog sedan vidare till Mediamarkt, storhandling på Maxi för att avsluta på McDonalds. Det blev en riktigt heldag, och vi var inte hem hemma förrän 17.00.

Gården och de vackra omgivningarna har brukats av släkten sedan mitten av 1800-talet. Fram till 1999 ägdes gården av en häradsallmänning då familjen friköpte den. Idag brukas gården av Gunilla och Tomas Gunnarsson med barnen Lina, Julia, Edvin, Ludvig och Hilding, även farmor och farfar bor på gården. Farfar Per-Gunnar slog in på det ekologiska spåret i början av 70-talet och får anses som en av pionjärerna. Gården har genom åren växt från 25ha till dagens 400ha, därmed har också djurbesättningen kunnat utökas och uppgår nu till lite över 300 nötkreatur.På gården arbetar förutom familjen, Samuel och Daniel heltid som maskinförare och allt i allo, Toini och Linda deltid som djurskötare, Sara deltid med administration och Vilhelm som säljare och i glassfabriken tillsammans med Alfred; på sommaren har de oftast någon extra som jobbar.

Ormar, spindlar och annat djävulskap i Folkborgen

Marie, Frida, Frida och jag besökte Tropikföreningen Albas reptilmässa som hölls lördag mellan klockan 12.00-16.00. Jag och barnen var här förra året, och hade denna gång hoppats se fler äckliga ludna spindlar och större ormar än som var fallet då. Tyvärr var det en kopia av förra årets mässa, samma utställare på exakt samma platser fast färre. Vi tillhörde minoriteten av nyfikna som inte var intresserade utav att köpa något sliskigt eller hårigt husdjur. Jag kan lugnt konstatera att detta var vår sista dos av reptiler hos Alba, eftersom mässan inriktar sig till redan invigda eller potentiella köpare.

Trädgårdsdag på Färgargården och Norrköpings största loppis

Jag, Frida och Hanna började vår lördagspromenad runt 10.30 och första målet var Lokus baklucke-loppis. Våra grannar skulle stå där, viket i sig var ett mål. Vädret var inte idealiskt; snålblåst 12 grader, och minst sagt överhängande risk för regn. Loppisdeltagarna verkade inte precis övereuforiska medan jag själv upplevde tillställningen som oväntat givande. Det var många seriösa icke-professionella säljare som stod och huttrade och utbudet var oändligt om man skulle ha något till sina barn. Hanna och Frida sprang mellan säljarna som två adrenalinstinna   bålgetingar. För egen del så fanns det designprylar till schizofrent överkomliga priser. Jag köpte ett spider-man memory och en stor spider-man docka – till mig själv samt några gotiska skålar. Barnen köpte några Bratz och  My litle ponny hästar för egna pengar.

Vi gick vidare i motvinden för att sedermera få en fika hos min son David. Till tonerna av Clawfinger och vyerna över en nystädad lägenhet fördrev vi 1½ timme. Davids två kattungar fick agera fiktiva bebisar till Hannas och Fridas lustfyllda lekar. Davids lillasyster Emily var också där och hälsade på, och hon var troligtvis djupt involverad i själva städprocessen. Nästa anhalt blev Färgargårdens årliga trädgårdsdag som var överfylld med nyfikna och intresserade flanerande. Detta årliga evenemang håller på från  klockan 10.00 – 15.00, ett ypperligt tillfälle att exempelvis inhandla ekologisk och lokalproducerad honung på. Den förening som jag jobbar med FHUN (föreningen för hållbar utveckling i Norrköping) medverkade också.  Till skillnad från förra året, då marknaden i stort sätt blev förstörd av ett olägligt ihållande regn, så var årets tillställning helt förskonad från sådana destruktiva väderkrafter, något som bidrog till att det var relativt välfyllt.

Wolverhampton kvar i Premier League ”den enes bröd den andres död”.

En bild säger mer än tusen ord. De andra blev gudskelov inte”Wolvs” utan storebror Birmingham med Sebastian Larsson i laget, Blackpool England ”billigaste” lag och West Ham; laget som egentligen inte borde åkt ut. Det var en gastkramande sista halvlek som präglade Premier Leaugues sista omgång. Fem lag slogs om att inte följa med redan nedflyttningsklara West Ham till den ekonomiska avgrunden. Jag diskade samtidigt som jag följde nagelbitaren via radion. Det var exceptionellt tvära kast mellan himmel och helvete  -  min längsta diskningssejour någonsin. Vargarna måste till nästa säsong spela bättre mot sämre motstånd, och inleda processen i att bli ett mittenlag, än som nu hela tiden vara på gränsen att åka ur högsta serien.

Vecka 20 (1 pass 45 min) och 21 (4 pass 270 min) genomsyrades av att jag tog det lite lugnare med träningen. Dels berodde det på att min nya kost gjort mig kraftlös (energidränerad), dels på att mitt nästa löpningsmål Höstmilen ligger på ett behagligt tidsavstånd. Jag lyckades också med konststycket att komma sist i division 4, samma grupp som jag för övrigt trodde jag lätt skulle vinna. Vanligtvis innebär detta en nedflyttning till division under, men lyckan stod mig bi eftersom en person dragit sig ur, och på så sätt klamrade jag mig fast i division 4:a hettan. Kanske gud själv anammar en lågkolhydratkost? Jag spelade också squash mot Lino – bakfull. Det var fel person och fel dag för ett högintensivt squashpass. Två dagar senare gjorde jag istället min bästa match på flera år mot honom genom att pressa honom till en 5-setare. Han fick verkligen jobba för att vinna; det var en känsla av fornstora dagar som översköljde mig.

Ett nytt år -  en ny Grabbhalva; detta år har även en ny bansträckning introducerats dessvärre en längre sådan. De vedertagna 5 kilometerna är från och med 2011 istället på 5.5 km, något jag inte alls gillar; antingen är det 5 km eller 10 km, punkt slut. Förberedelserna kan väl alltid vara bättre, men med mitt mentala träningshandikapp så är det inte alls säkert att resultaten hade förbättrats. Vecka 18 var lika med  4 pass och 331 minuter; vecka 19 bestod av 5 pass a`la 217 minuter. Onsdag squash, torsdag squash, fredag squash, söndag 1 mil löpning, onsdag 60 minuter squash och torsdag Grabbhalvedags. Detta var för övrigt min första Grabbhalva som jag genomför med min implementerade kolhydratkost. Tyvärr så var både mitt squash- och löpningspass genomsyrat av en ytterst destruktiv energilöshet; kände mig dränerad på  all välbehövlig energi.

Väderförhållandena var optimala, 16-17 grader, sol och endast lite blåst. Mina förberedelser inleddes med en keso/nötblandning frukost, och en middag bestående av torskfilé med lite potatis och smörsås. Min tävlingsvikt låg runt 75.5 kg. Klockan 17.45 begav jag mig småspringandes från Ektorp till startplatsen invid Stadium Arena. Det blev ännu lite mera uppvärmning på området. Jag träffade endast en person som jag kände och det var squashpolaren Garrido. Med startnummer 3, vandrade jag fram till grupp 1:s startfålla, och laddade mp3:n med melodiska hårdrockklassiker som Evergrey, Nocturnal rites, Pretty Maids, Bloodbound, Lion´s Share, Firewind,

Startskottet gick av och jag kände ganska snabbt att ”springet” i benen saknades. Jag försökte i alla fall göra mitt bästa. Den nya banan kändes riktigt bra;  mer varierad och mindre trång än sina föregångare. De första två kilometerna gick relativt fort, sedan blev det betydligt jobbigare. När benen kändes som mest blytunga var det svårare att uppmana min mentala djävul att öka farten, istället sejfa  jag mig till ett tempo som inte framkallade blodsmak. Jag lyckades missa 4 km skylten, vilket innebar att min minimala orienteringsförmåga försvann helt. Målrakan dök därför upp oväntat snabbt, och jag behöll det makliga tempot  fram till mållinjen. Den förlängda sträckan användes i marknadsföringssyfte (otroligt trögt för övrigt), men utifrån min och flera andras deltagares pulsklockor så var banan 5 km, inte en meter längre. Det innebar dessvärre att min sämsta tid ever var ett faktum: 22.09. Mitt mål att springa under 20 minuter står dogmatiskt fast; nästa år fixar jag det. Mina polare Fredrik ”Odda” Adolfsson och Magnus ”AIK” Ström var också med, deras tider imponerade däremot. ”Odda” sprang in på utopiska 17.51 medan ”AIK” passerade mållinjen på 20 minuter jämnt.

Continue Reading »

Widholmska påsktraditioner

Det jag gillar med påsken är dess kravlöshet gentemot exempelvis jul- och midsommarstress, där oändliga måsten blockerar livskvaliteten. Vi pyntar måttligt, äter ägg, konsumerar ytterst lite godis, besöker våra föräldrar och några kompisar  – and that´s it. Maries föräldrar kunde vi bocka av genom att vi nyligen besökt dem. Marie jobbade tyvärr fredag, lördag och söndag, något som präglade min och barnens påskagenda. De fick exempelvis följa med sin pappa och se honom bli pulvriserad av det italienska fåret Lino; i tre raka matcher under 75 minuters intensivt jagande. Barnen och jag tog därefter en långpromenad med delmålen: mina föräldrar, Folkparken och Konsum Skarphagen.

Jag hade köpt med mig diverse fika och godsaker, om mina föräldrar stod för nybryggt kaffe. Efter att ha hjälpt pappa med e-posten så begav vi oss vidare till Wallmans för att handla glass. Barnen tog irrationellt varsin pigelin medan jag tog tre kulor med våffla. I Folkparken hade självklart inte vattnet fyllts på eller hoppmattan tagits fram än, men klätterställningarna dög bra  som substitut till att leka jaga i cirka 1 ½ timme. En konsekvens av allt springande var att barnens relativt ljusa kläder antagit en mer gråsvart nyans. Vi (jag) valde sedan den långa vägen hem som bestod av att följa stråket runt Strömmen tills Kneippen där vi vek av med intentionen att snabbast nå Konsum Skarphagen. Jag skulle nämligen inhandla ingredienser till några recept. Det som höll Hanna och Fridas ben och huvud uppe var löftet att de skulle få välja varsitt tuggummipaket. Vi sov bra den natten.

Efter 4-5 år av löften ”att snart komma förbi på en fika”,  blev det fiktiva till verklighet. Vi påskfikade hos en gammal kompis, hans fru och två barn i nejderna av Vikbolandet, närmare bestämt i Kuddby. Vi stod för fikabrödet medan de stod för kaffet, godiset och läsken. Urban Svensson är för övrigt en gammal fotbollspolare och tillika herrklubbsmedlem. Det var densamme som agiterade för att vi i herrklubben skulle åka Vasaloppet, vilket 3 av 10 ställde upp på  2003. Vädret var återigen på sitt bästa humör, vilket förstärkte de tre trevliga timmarna hos Ubbe, Annicka, Madde och Marie.

Eftersom jag själv är väl medveten om sockrets orättvisa makt, och svårigheten att undvika produkter utan socker så har barnen indirekt blivit drabbade av denna maniska medvetenhet. De får till skillnad ifrån vad jag fick av mina föräldrar när jag var barn, väldigt lite godis i sina ägg. Vi har sett till att de bara får varsitt ägg med godis, de andra äggen består av småprylar eller fina strumpor, trosor med mera. Hanna och Frida verkar inte nämnvärt ledsna för detta, snarare tvärtom. Jag tror däremot det är viktigt att vara tydligt  med  varför vi gör på ett sådant sätt, och förklara varför de inte får lika mycket godis som många andra barn. Förbud är ingen bra strategi, men att minimera godisätandet är det. Min son David fick inte onaturligt mycket godis, men fick ägg från oss, sin mamma, sina mor- och farföräldrar, vilket resulterade i att han spydde och mådde allmänt dåligt i tre påskar i rad, något som för mig blev en varningsklocka. I Sverige äter vi cirka 17 kg per person, dubbelt så mycket som genomsnittet i Europa, en stor anledning är lösgodistillgängligheten.

En lugn Valborg i Folkparken

Min barndoms valborgsmässoaftnar var lika med ett årligt besök i Folkparken. Elden, marknaden och stämningen upplevde jag då som utomjordiskt magiska. När jag väl besökte Folkparken som medelålders gubbe, så var jag inte alls lika euforisk. Det var mest skrik, skrän som ackompanjerades av en bedövande kyla. Just kylan har varit den bidragande orsaken till att jag agerat bromskloss, och istället agiterat för en varm hemmakväll i lägenheten. Denna Valborg skulle kylan tämjas -  för barnens skull; handskar, långkalsonger och tjocka strumpor blev motformeln.Runt 19.00 inleddes Valborgsmässospektaklet.

Klockan 20.00 så spelade Hemvärnets musikkår upp vårläten ur sin digra repertoar; de följdes av KFUM-kören och W-6-kören. Tyvärr är jag väl alldeles för musikaliskt obildad, men jag tycker inte alls om den musikgenren; den är tråkig och endimensionell. Därefter så var det dags för allehanda tal; först ut var NT:s chefredaktör Anders Nilsson, strax därefter höll Pernilla Wiberg årets vårtal som präglades av att hon pratade på tok för lågt. Jag hörde dessvärre bara enstaka ord, vilket var synd då det säkert var intressant. Klockan 21.00 så tändes själva Valborgselden, något som värmde i dubbel bemärkelse. Inte långt efter så började Valborgsfyrverkeriet; Hammargrens stod för arrangemanget, idiotiskt nog började de 20 minuter för tidigt eftersom det fortfarande var lite för ljust ute för att de dyra fyrverkerierna skulle komma till sin fulla rätt. Mina höjdpunkter var den hypnotiska elden samt två utsökta bamse och en knaprig chorizo. Försäljning, kyla, eld, tal, kyla, fyrverkerier i all ära, men det var schizofrent  härligt att komma hem igen och inta en liggande position framför tv:n och under täcket.

Valborgsmässoafton firas också i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien  och Tyskland. Valborgsfirandet står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor, utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i Valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.

Premiär för den traditionella Himmelstalundsloppisen

Min fru och vår granne Johanna bestämde sig tidigt att delta i loppispremiären; de begav sig runt klockan 05.00 till ett kylslaget Himmelstalund med fullpackade bilar. Jag och barnen tog en promenad  via Strömmen till marknaden när temperaturen stigit en aning. Solen sken och barnen hittade oändliga köpalternativ, de fick ha med sig sina egna pengar. Tanken är att de måste lära sig pengarnas värde; det är inte bara att köpa allt som man pekar på. Deras val föll på två vackra porslinsdockor som kostade 75 kronor styck, i butik minst 300 kronor styck – ett klipp helt enkelt. Marie och Johanna behövde varken trängas med kunder eller andra försäljare på området. Det var mist sagt glest, vilket  bland annat tydde på en otrolig dålig marknadsföring. Det stod inte ett ord om detta i dagens NT för att ta ett exempel. Ifall man såg detta krasst ur ett ekonomiskt perspektiv så var det en helt meningslös aktivitet, men ur ett gemenskapsperspektiv något riktigt positivt.

Värmer inombords  – föräldraeufori och framtidsförväntningar

En ”gammal” lärare som följt Hanna ifrån 6-års klass till 1:an tog mig åt sidan. Hon ville berätta en viktig sak, något jag kunde tolka på två sätt. Jag var redo med förklaringen att kniven inte alls var min utan Maries. Det visade sig istället vara en oerhört glädjande nyhet. Hon ville instinktivt bara berätta vilken skillnad och utveckling som skett ifrån den blyga tjej som för två år sedan stegade över skolans tröskel. Läraren verkade genuint glad när hon berättade hur populär Hanna var hos såväl killar som tjejer. Det var inte bara populär i ordets betydelse utan att Hanna agerade empatiskt, altruistiskt och rättvist mot sina skolkamrater. Jag blev också glad att hon inte använder svordomar i någon högre utsträckning. Det kan annars vara så att de inte knystar ett fult ord hemma, men tar igen det bland skolkompisarna istället. Att Hanna försöker hjälpa andra som hon upplever blir retade eller orättvist behandlade är också något som jag är jättestolt över.

Att vara förälder är inte alltid det enklaste; den balansgång av värderingar som en förälder vill överföra till sina barn är svårare i praktiken än i teorin. Jag tror en bra strategi är att nämna sig själv  i de uppdiktade propagandaberättelserna, i syfte att förklara vad som är bra och mindre bra. Ett av våra stora uppfostringsdelmål är att se till att varken Hanne eller Frida börjar röka. Där tror jag på en lite antipedagogisk skrämseltaktik som består av  att successivt förklara de negativa följderna av rökningen som exempelvis cancer, och grå hud.  Varken jag eller Marie röker, något som onekligen underlättar den kommande den avhållsamhetsprocessen. Vilken trovärdighet har man förresten som förälder om man förbjuder sina barn att röka eller snusa,  men själv är rökare.  Ett strategiskt komplement till ”berätta-otäcka-historier-från-verkligheten” är att i tonåren locka (muta) dem med att köpa något som de verkligen vill ha (men inte har råd med), men kravet är då exempelvis att inte börja röka eller lyssna på dansband för då brinner presenten inne. När de passerat 20 år är de statistiskt sett immuna mot att bli rökare eftersom ovanan implementeras i tidigare åldrar; få ungdomar börjar röka efter 20 år.

Kommer Hanna och Frida bli två hårdrockande änglar? Ur ett sunt förnuft perspektiv borde så vara fallet eftersom den genren är i majoritet i vårt hem på grund av att jag har jag har ett betydligt större musikintresse än Marie. För tillfället ligger den  utopin i djup dvala då det är Melodifestivalen och framförallt Erik Saade som för närvarande  är i fokus. Jag har hört dennes platta till leda, men kan tycka att 5-6 låtar på hans debutplatta från 2010 är riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst har jag väl även där varit boven i dramat, då jag överöst dem med Melodifestivalmusik.

Dyra impulsköp

Jag stegade in på Två hjärtan med Frida utan några som helst köpkrav, och stegade ut runt 4000 kronor fattigare via 4 snygga silvertingestar. Det blev fyra ringar varav två i mina ögon coola dödskalleringar. Det kan tyckas något omoget att i min ålder ”slänga” pengar på något så barnsligt, men för mig symboliserar dödskallar ett sätt att instinktivt reflektera på att försöka leva i nuet istället för att planera ihjäl mig, något jag för övrigt är alldeles för bra på.

När jag ser dödskallen så associerar jag direkt till att ”såhär blir det till slut för alla -  även för mig”, då försöker jag istället göra saker som jag tycker är kul nu, istället för att skjuta upp saker och ting. Det blev också en vända på ombyggda H & M där fem v-ringade t-shirts i olika färger inhandlades. De var inte bara snygga, utan dessutom väldigt behagliga att ha på sig.

Studieavslut-ljuset-i-tunneln.

Studieängeln var återigen på min sida, då jag fick det mycket överraskade resultatet ifrån sista tentan – godkänd. Det var verkligen med minsta möjliga marginal eftersom 11 poäng var gränsen för godkänt. De 11 poäng som jag lyckade skrapa ihop är över förväntan eftersom jag vid tentatillfället led av sviterna ifrån Bratislavavistelsen. Det innebar endast  ½ dygn istället för två att genomföra de mycket kryptiska frågorna.  Jag har därmed avverkat 195 högskolepoäng, men ännu inte fått någon omtenta. Tredje delmomentet av fyra närmar sig sitt slut, och den kursens examination består av en 10-12 sidig rapport som vi ska skriva parvis. Det valda ämnet ska ligga i linje med vad kursen handlar om: kommunikation och samtalsmetodik. Jag och min kollega bestämde tidigt vad rapporten skulle handla om och hur upplägget borde se ut. Det innebär att vi ligger bra till ur ett tidsperspektiv, och slipper stressa och hasta fram något mediokert. Vår ambition är att arbetet ska vara helt färdigt vecka 17, en vecka innan själva inlämningen.

Hanna & Frida: nattskräck, mardrömmar

Sagan om ringen regissören Peter Jacksson återskapade för några år King Kong, en äventyrsfilm  som jag trodde var som klippt och skuren för att se tillsammans med Hanna och Frida. Barnen dyrkar allt som har med dinosaurier att göra, en ingrediens som denna film fullkomligt översvämmas av. Filmprocessen inleddes precis så där lagom trevligt och lagom otäckt som jag förväntat mig, men någon gång under spänningsfaserna spårade det ur. Hanna var sedermera längre tid bakom kudden, täcken och madrasser än framför, och när de gigantiska insekterna intog tv-rutan sprack fasaden. Det blev eko-stere0-tjut från Hanna och Frida; de tycktes sporra varandra i att gråta/skrika högst i kvarteret. Marie blev jättetjurig och jag halvt förtvivlad. Vad  som egentligen var så farligt fattar jag  ännu inte? När gallskriksorgierna  väl avtagit så anslöt sig  Hanna till vår säng, tätt följd av Frida; det innebar att jag fick sova på soffan. Det blev minst sagt lite sömn den natten, men mycket tröstande.  Jag fick också konkreta bevis för att barn kan bli negativt påverkade av film, något jag varit skeptisk till förut. Barnen ville några dagar senare se klart filmen för de tyckte den verkade bra – men de ville se den på dagen.

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”). Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder. Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat; ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter, men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt, och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Nyöppnad restaurang i mysig miljö

Nu har Norrköpings nyaste matställe haft öppningspremiär: Bagarstugan Brasserie & Bageri i Knäppingsborg. I skönt avslappnad miljö kan man äta en god frukost med varmt, nybakat bröd, eller ta en fika framåt tiotiden, eller en lunch, eller en eftermiddagsfika, eller ett glas vin efter jobbet, eller en middag efter bion. Alternativen är inte oändliga, men onekligen väldigt många. Jag, Marie, Hanna och Frida var inte ensamma i den stilistiska miljön. Stället översvämmades av nyfikna gäster, vilket innebar att vi fick inta en uteplats. Det fanns filtar att tillgå, men vi satt där likt asociala hungriga hyenor. Det var inte lätt att tillfredsställa barnens dogmatiska kostambivalens. Till sist blev det i alla fall varsin Penne med oxfilé med dragonsås. Jag dräpte två öl och agerade matavfallskvarn till barnen pastarester. Dessvärre gick det beteendet emot min strikta kostagenda eftersom pasta är lika med vitt mjöl och öl lika med maltsocker. Det är skönt att inte behöva vara matdiktatorisk, utan istället anamma en mer dubbelmoral-flexibilitet.  Lokalernas huvudfärger gick i rött, svart och vitt med tydliga hyllor för böcker. Jag tyckte det såg riktigt, riktigt fint ut; hit kommer vi definitivt tillbaka. De kommer inom en snar framtid att öppna ut en uteservering med utsikt över Motala ström; den ingrediensen lär ju inte göra saken sämre.

Träning & Tävling

I slutet av veckan blev det premiär för löpning  i Vrinnevis 5 km bana. Förhållandena var sagolika: vindstilla, 20 grader varmt och omgivningar som kunde få vilken tysk som helst att tappa andan. Vidsträckta vitsippsfält avlöste varandra och  i symbios med björk, gran och tall. Jag tog medvetet inte på mig min mp3 i syfte att höra naturen tala till mig. Det kom egentligen  inte som en överraskning, men ändå lika oväntat som vanligt: Vrinnevibanan är inte ett löpband; här finns det några riktiga backar och motlut som periodvis gjorde sig otäckt påminda. Det positiva med utomhuslöpning är att man kan sänka farten ifall man känner minsta  tillstymmelse till löparsmärta eller blodsmak, något jag aldrig skulle göra på ett löpband.  Veckan som gick bestod av 228 svettiga  minuter a`la 5 pass.

Veckans träningsdos blev 249 minuter fördelat på 4 pass: squash x2, gym och löpning. Mitt andra tidtagningsvarv i Vrinnevis 5 kilometers bana blev återigen en angenäm upplevelse. Benen kändes überstarka och jag uppfattade mig lite mer fokuserad än premiärvarvet. Tiden kapades med 40 sekunder gentemot förra passet: 24.28 minuter,  Tempo: 4:54 min/km Hastighet: 12.26 km/h. En skillnad kan ha varit att jag nyligen inlett en ny kostinriktning, en annan att jag hade med mig min kära mp3. Till tonerna av 80-talsgruppens  Fredas djupa dubbelbottnade texter avledde jag min våldtäktstunga andhämtning för mig själv – en befrielse. Deras fjäderlätta, rytmiska och varierade låtar lyfte mig när blodsmaksdjävulen manade mig till försiktighet.

Äntligen examen – en epok går snart i graven

Jag var onaturligt lugn när jag stegade in till klassrum DG 39 på Linköpings Universitet. Det kan ha berott på att jag enbart sovit runt  3 timmar, och fortfarande kände mig mer groggy än nervös. I min hand hade jag en stor pappersmugg fylld med starkaste tänkbara kaffeinnehåll. Klockan 08.30 inleddes ”operation examensprocess” med att opponera på en av de längsta uppsatserna i Linköpings universitets historia (69 sidor, mot föreskrivna 50 sidor), dessutom en  av  de mest välskrivna. Jag inledde opponeringen genom att rabbla upp fördelar som nackdelar, utan att andas och utan att låta respondenterna komma till tals.  Examinatorn blinkade likt en fyr i syfte att på ett övertydligt sätt tillrättavisa mig hur en opponering egentligen skulle se ut.  Även om min opponering inte höll världsklass så blev det i alla fall en intressant diskussion från andra medverkande genom att de hade massor av frågor till respondenterna, vilket var tur då min kritik i stort sett bestod utav hyllningar.

Efter att ha medverkat på två andra obligatoriska seminariestunder var det så dags att själv bli granskad av två pillemariska opponenter. Jag upplevde den 1½ timme långa argumentationsförsvaret som en  orgie av ändlösa synpunkter på saker som borde åtgärdas i min c-uppsats. Sejouren avslutades med att examinatorn och jag   satt i ett enskilt rum där betygsdomen avkunnades. Jag hade befarat det värsta efter  den svettiga opponeringen, men  det slutade istället med att jag dels slapp kompletteringar, dels var ytterst nära att få ett VG. Båda besluten var lika oväntade  som glädjande eftersom jag själv anser att kompletteringar i ärlighetens namn var nödvändiga, och jag upplevde inte alls att jag var lika nära ett VG som examinatorn påvisade .

Trägen vann till slut, nu står jag äntligen här med min universitetsexamen.Klassresan har genomgått en mångfald av faser, från gymnasienivå-studier via Komvux & folkhögskola till universitetsstudier, från att studera på distans till att studera fysiskt på Linköpings universitet, från att vara en rookie till att acklimatisera mig till studiesituationen, från sömnlöshet till eufori,  från noll kronor i studieskuld till 200 000 kronor,  från grubbleri till ultragrubblerier, från nedstämd till euforisk. Jag är agnostiker, men någonstans har jag faktiskt haft någon form av hjälp under studieprocessens gång. Något/någon har lett mig till rätt plats i rätt tid, man skulle kunna skylla på slumpen, men det är alldeles för många  tillfälligheter som samverkat för att min agnostiska sida ska kunna känna sig helt tillfredsställd. I vilket fall som helst är en epok på väg att gå i graven, vilket faktiskt känns befriande, oförutsägbart och spännande.

Sista studiepusselbiten består av att genomföra 30 HP i Pedagogik 2. Anledningen är  att jag vill konkretisera examenshandlingen med ett kursbete som attraherar fler arbetsgivare, och förhoppningsvis upplevs som mindre flummigt än Sociologi 1-3. Sedan vill jag inte heller bege mig direkt ut till en annalkande arbetslöshet, utan jag använder mig parallellt utav vårterminen till att hitta arbetsuppgifter eller jobb som jag brinner för. Det primära blir alltså inte att fokusera på VG, utan ambitionsnivån förflyttas från VG till G.

Vad vill jag göra med mitt liv?  Finns det begränsningar för vad jag vill och kan göra?  Hur tar jag mig till  mina visioner? Några yrkesledord som utkristalliserat sig under studieresans gång är: samverkan, medling, utveckla idéer, kreativitet, eklekticism, kollektivism, förändring och ärlighet. Ledorden dryper av något som mera betraktas eller associeras med ideellt arbete, vilket kanske inte är det mest optimala utifrån att betala av en pockande studieskuld. Å ena sidan vill jag besöka varje land och stad i hela världen och köpa en Iphone som helst kan flyga, å andra sidan har aldrig min ambition och drivkraft varit pengar utan  istället intresse. Mitt vision är att jobba med något som jag verkligen trivs med, utan att övermaniskt ta med mig jobbet hem, så att det istället påverkar min familj på något nedbrytande sätt. Det är troligtvis en ytterst skör balansgång som jag av erfarenhet vet att många missbedömt och misslyckats med tidigare. Jag tänkte inte tillhöra den skaran, utan jag vill uppnå livskvalitet utifrån min vilja med: egentid, squash & löpningstid, tid med min fru, kvalitetstid med mina barn, tid för egna projekt och ett hyperintressant arbete som jag verkligen brinner för.

Samverkan över miljögränserna

13 föreningar samlades 09.30 på Gjuteriet i Marielund som bestod av cirka 50 engagerade människor. Miljöförbundet jordens vänner stod bakom detta välbehövliga arrangemang. Evenemanget inleddes med att alla fick sju minuter att presentera antingen sig eller sin förening. Bland föreningarna hittade vi bland annat FOBO, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Kolmårdens vindkraft, SALO, och Studiefrämjandet. Den politiska tyngden utgjordes av Stefan Arrelid och Mattias Stenberg ifrån Miljöpartiet och Cecilia Ambjörn från Vänsterpartiet.

Klockan 12.00 var det lunch och jag passade på att flytta bilen lite närmare Gjuteriet. Till min förvåning hade jag fått p-böter från det jovialiska företaget Q-park. Jag hade lagt betalat 30 kronor i närmaste biljettautomat och tiden hade inte gått ut. Det fanns ingen indikation på att Q-park hade hand om denna parkering. Jag antar att det är en del av strategin att håva in pengar till företaget genom att manipulera och vilseleda stressade bilburna individer. Biljettautomathänvisningen bestod av en skylt med två pilar på, vilket likaväl kunde betytt att automaterna återfanns en halvmil därifrån.

Efter en delikat kebabrulle på Akkas  förträngdes frustrationen för varje tugga som slank ner. Nästa fas bestod av att framavla teman; processen gick ut på att brainstorma fram idéer vid olika bord, för att efter 15 minuter cirkulera till nästa bordsvärd. De här fem bordcirkulationerna skulle vara ett underlag för nästa indelning. Den bestod att välja någon av de uppkomna temana som exempelvis stadsmiljö, Vrinnevigårdar, trafik, kommunikation och så vidare. Jag valde gruppen Vrinnevigårdar eftersom jag tycker att hela det området i mycket högre grad borde utvecklas.

Som sagt arrangemanget inleddes 09.30 och avslutades tunt 16.00. Jag tyckte att det var en underbar tillställning och ett embryo till fortsatt samverkan mellan dessa föreningar och kommande sådana. Mitt idébidrag var att införliva en gemensam hemsida med endast en gigantisk kalendarium där alla lokala arrangemang skulle synliggöras för att locka en större skara intressenter.

Fridas födelsedag

Frida fyllde 6 år den 27 januari,  hon höll en låg partyprofil och bjöd endast grannkompisen Lina, förskolepolarna Ida & Cornelia på kalaset. Frida valde sin favorittårta framför glass; den består av chokladpudding, banan, vaniljsås, grädde och övertäckande marsipan. Hon fick  bland annat en DVD-box med ”Landet för länge sedan” - tv-serien,  och en DVD-box med alla avsnitt av ”Fyra elefanter är fler än fem myror”.

Visualiseringscenter

Jag tog barnen denna bistra lördagsförmiddag (-9) för att se vår andra film på Norrköpings nya upplevelsecenter. Första filmen vi såg hette Fly me to the moon,  och utspelade sig i rymden. Filmen Sea monsters var en ren kontrast till första filmen, då denna film dels utspelade sig under vattenytan, dels gav oss en historisk återblick av en svunnen dåtid för cirka 82 miljoner år sedan. National Geographic borgar för kvalitetsfilmer, vilket inte exkluderade denna film. Till en början så blir man helt fascinerad av de osannolika 3D-effekterna, men efter hand så vänjer man sig, för att efter 45 minuter känna sig ganska mätt. Jag gillade verkligen filmens pedagogiska upplägg som synliggjorde utgrävningarna till att visa dem i sitt rätta sammanhang  på ett utmärkt lärovänligt sätt. Barnen tyckte också att effekterna var spännande, och Frida försökte fånga maneter som hajar – utan att lyckas. Men som sagt 45 minuter är precis lagom för såväl vuxna som för barn.

”Norrköpings squashelit”→  Case Swedish Open 2011

Case Swedish Open i squash avgörs återigen i både Linköping och Norrköping även 2010. Det blir samma upplägg som i år då hälften av kvalmatcherna spelades i den nya Squashhallen i Norrköping och de övriga kvalmatcherna spelades som tidigare i Linköping Squash Center. 16 spelare kämpar om fyra platser till huvudtävlingen där samtliga matcher avgörs i Linköpings Sporthall.

Till turneringens C- och D-grupper hade ett antal Norrköpingsspelare anmält sig till. Klockan 12.30 äntrade den italienska bulldoggen Lino Ferrari rankad på 459:e plats i Sverige, bana nummer fem i Linköpings squashcenter i D-gruppen. Hans motstånd måste ha tillhört dagens lättaste, till och med jag hade rått hans motståndare Martin Danielsson. Det blev minst sagt en enkel 3-0 seger till den knappt svettiga Lino mot den 742 rankade unga spelaren.  Han och många andra spelares värsta motståndare stod istället tidsspannet mellan första matchen och andra matchen för. Klockan 21.30 gick Linos nästa match av stapeln mot den 271 rankade Mattias Fhürong, och det slutade med en komfortabel 3-1 vinst för Mattias. Av ren frustration framkallade Mr Ferrari mentalt magsjuka dagen efter; allt för att slippa att gå till jobbet

Jarmo Malin vann sin första match på W.O mot Ludvig Söderling. Han blev sedermera akterseglad med klara 3-0 mot Mikael Pallinder som för närvarande är rankad på en 300:e plats. Johan Lindström (rankad 580) förlorade sin match med klara 3-1 mot den 569:e rankade David Braithwaite. I C-gruppen förlorade Jörgen Detterman (rankad 536) i en jämn tillställning  sin match mot 234:e rankade Sasa Galic med 3-1. Henrik Joelsson fick mäta Norges bästa junior Håkon Standal och förlorade också sin första och ända match med 3-1.  Sist ut i C-gruppen var Norrköpings näst bästa spelare Daniel Linder (rankad 219 i Sverige). Han fick möta 369: e rankade Fredrik Pettersson som han pulveriserade i tre raka set. Hans nästa motstånd stod 133 rankade Dan Forsback för och det blev en spännande avslutning där Daniel fick dra det kortaste strået genom att inkassera en 3-2 förlust. Det innebar att ingen Norrköpingsspelare  klarade sig till tredje omgången, vilket i sin tur medförde att ingen av dem fick äntra Linköpings squashscen på lördagsförmiddagen.

O´Leary´s  Wolverhampton vs Manchester U

Efter squashunderhållningen av yppersta kvalitet lagt tills handlingarna så fortsatte jag och Henka Andersson  till O´Leary´s i Norrköping. Till min ära visades Wolverhampton vs Manchester U, något som förhöjde smaken på såväl brushettan och den efterföljande pita fajitan i symbios med tre kalla Mariestad. Matchen i sig var egentligen en uppvisning i ren tristess, men slutresultatet uppvisade synergieffekter som var positiva på alla andra plan. Först och främst  fick Wolves med sig tre mycket välbehövliga poäng i bottenstridsbataljen. För det andra så stoppades såväl Manchester Uniteds poängframfart som rekord i flest vunna matcher i rad utan förlust.  För det tredje så vann jag 985 kronor på matchen i och med att jag tippat 2-1 till de orangesvarta bestarna. Den trevliga kvällen avslutades med en promenad till Ektorp och myskväll med familjen framför Melodifestivaldeltävling 1.

Träning & tävling

I och med att det nya året satte nedräkningen  inför Bratislava halvmarathon den 27 mars igång. Från att vara  en tillsynes avlägsen händelse till att frambringa någon form av mindfulneshybris. Två månaders träning inför ett semimarathon är en väldigt kort tid om man som jag har som mål att komma under 2 timmar.  Det kan låta som en pensionärstid på pappret, men i verkligheten är det bra mycket jobbigare än man tror att hålla en konstant  kilometertid på 5½ minuter.

Träningsdosen för vecka 3 blev 5 pass på 264 minuter. Vecka 4 bestod av 6 pass a´la 250 minuter. Mest glädjande var att jag för första gången på över 1½ år sprang 1.2 mil; det var ett tungt pass på ett glashalt underlag tur och retur  Ektorp-Vidablick. Samma vecka varierade jag löpningen med en 2½ km och 5 km runda.

Min första 1½ milare på över 2 år var en minst sagt seg historia. Sträckan går tur och retur ifrån Idrottsparken till Aborreberg. Halva sträcka till Aborreberg kändes helt ok och avverkades på godkända 41 minuter. Det var vägen tillbaka som tröttheten eskalerade; Lindövägens raksträckor kändes bitvis oändliga och snålblåsten upplevde jag mera som stormbyar, den sista biten uppför Norra promenaden gick på ren vilja. Jag pustade ut en stund hemma på soffan för att sedan spela 1 timmes squash mot Mr Jarmo. Dusch och kvällsmat -  sedan soffläge – sedan kom frossan -  sedan febern – sedan svettningarna – sedan 3 dagars total energidränering. Frågan är om denna långlöpning var kontraproduktiv eller inte? Träningsdosen för vecka 5 uppmättes till 175 minuter utspridda på 3 pass. Vecka 6 så tränade jag också 3 pass, men då i 268 minuter.

Continue Reading »

Hemmahelg – underbart

Denna helg fungerade som en otrolig konstrast gentemot förra veckans traumatiska och turbulenta upplevelse i Jönköping. Jag drack inte en droppe alkohol denna helg, utan frestade istället mina smaklökar med goda hemmagjord middagar och efterrätter. Jag och barnen begav oss till närliggande Galgebacken, både lördag som söndag för att åka pulka. Gårdagens badminton- och squashsejour gjorde sig påmind på ett ytterst obehagligt och ärligt sätt. Barnen dyrkade snön, de isiga guppen, backarna och att leka jaga i densamma med mig som vargen. Det var så otroligt behagligt och harmoniskt att komma hem till några koppar rykande varm choklad i symbios till rörliga bilder av några Dexter avsnitt.

Marie och jag lämnade bort barnen några timmar till grannen, i syfte att storhandla, fika och inhandla de två sista julklapparna. Det känns djävulskt bra att varit tillräckligt strukturerad genom att successivt betat av julklappslistan under året. Det är helt enkelt ett i-lands- livskvalitets – problem att slippa detta destruktiva butiksjagande. Jag byggde klossar med Frida och ritade med Hanna; såg sedan barnprogram tillsammans med de båda änglarna. Min egentid bestod av att utkastblogga, plugga 4-5 timmar och bara surfa runt på nätet till tonerna av the allmighty Staffan Hellstrand. Det var exceptionellt skönt att slippa alla krav, alla måsten och den ständigt närvarande tidspressen – utan bara njuta av en lugn helg. Marie och barnen drog ner till Hyresgästföreningslokalen, 34 meter ifrån vår bostad för att äta gröt. Jag passade på det, men passade istället på att se de 3 sista avsnittet från Dexterboxen omgång 4. Kalla det verklighetsflykt, underhållning eller avkoppling, men livskvalitet var det onekligen. Jag unnade mig att detaljerat läsa nya nummer av såväl Powerplay som Sweden rock magasin.

Granen är här liksom julförberedelserna

Marie och barnen följde med morfar i Vångas urskog för att fälla denna relativt vackra gran. Mina positiva barndoms-associationer med julen var gemenskapen, kravlösheten, julmaten, ledigheten, julkalendern och framförallt julförberedelserna med att exempelvis klä granen och pynta lägenheten. Vi försöker återskapa dessa julingredienser till Hanna och Frida. Det är Marie som håller mest liv i detta genom sitt hängivna pyntande, bakande och pysslande. Detta är andra veckan i rad som det är en lugn och trevlig hemmahelg. Som sagt det är behagligt skönt att kunna plugga, blogga, läsa, se på film, lyssna på musik, leka med barnen, fixa nya som gamla recept – utan att behöva känna sig det minsta tidspressad.

Nya recept

Vissa recept ser på pappret gudomliga ut, men visar sig sedan inte vara något speciellt. i praktiken. Marie gjorde en efterrätt kallad: Cornetto med nötkräm, en osedvanligt dumt namn på denna sockerbomb. Förenklat är det smördegsrullar med nutella i som gräddas i ugnen. Resultatet blev klart över förväntan och fick betyget 4½ av 7 möjliga - smarrigt.

Nästa recept var pitabröd/kebabbröd linnehållandes köttfärsröra med en salladsröra. Även denna anrättning fick högt betyg: 4 av 7 möjliga. Det var ingen så de naturliga smakerna fick företräde gentemot någon salsa som tar överhanden, fräscht och väldigt gott.

Kormacurry med äpple och ärtor och ris, alltså en egen variant av denna osannolikt goda maträtt. Det blev inte ett dugg sämre med äpple och ärtor till, snarare ett lyft. Äpplet bidrar som kontrast till det starka med lite sötma och ärtorna blir ett fräscht inslag till riset. Betyget blev 4 av 7, vilket innebär mycket gott

Varm chokladpudding med knäckigt täcke lät väldigt avancerat, men var inte alls så komplicerat. Vi valde rom före cognac som receptets bärande ingrediens , och resultatet landade på 3 av 7, vilket innebar gott. Ofta så är alkoholsmakerna väldigt subtila i efterrättsrecept, men i denna anrättning tog cognacaromen lite för stor plats, vilket i sig borde vara helt osannolikt.

Cheescake med kexkross och ingefärshallon. Efterrättsreceptet fick det att vattnas i munnen på oss.Denna gång levde också det färdiga resultaten upp till de skyhöga förväntningarna vi hade (jag). Den färskpressade citronsaften i harmoni med hallonen och ingefära skapade en ljuvlig smakhybrid som smälte i munnen. Det måste poängteras att detta är en mindre mastig variant av cheescake eftersom det ”bara” ingick 200 gram färskost. Betyget fick 4½ av 7, vilket är väldigt högt.

Saffranäpplekakan såg nog godare ut på pappret än det färdiga resultatet. Helt klart så motverkade äpplearomen saffranbrödet från att bli sådär snuskigt torrt som, bara saffranbröd kan bli. Betyget hade blivit högre om det ingått en gnutta mandelmassa, nu blev betyget gott, vilket innebar 3 av 7.

Studiestrul med ekonomiska konsekvenser

Min c-uppsats hörnsten är 6 stycken olika intervjuer med spårvagnsförare i Norrköping. När man utför dessa intervjuer så finns det vissa vedertagna regler hur man ska gå tillväga, i syfte att uppnå det optimala resultatet. Ett av dem är att ha en väl fungerande diktafon. Grundtanken är att kunna ägna sig åt själva intervjun och dess frågeställning. En annan aspekt av att spela in dialogen istället för att anteckna är att dessa sedermera ska transkriberas. Detta krångliga ord kan bäst förklaras att man ordagrant skriver it dialogen på ett word-dokument inklusive pauser, tveksamheter, hostningar och så vidare. I kurslitteraturen återupprepas i det oändliga vidden av att kontrollera diktafonens funktion samt att ha med tillbehör som extrabatterier extraband och dylikt.

Jag följde instruktionerna till punkt och pricka och satt till sist framför min första intervjuperson på ett fik i centrala Norrköping. Jag tryckte på rec-knappen och processen var i gång…….i 45 sekunder. Ett otäckt prasslande som får helvetet att framstå som paradiset -  överröstar oss båda. Bandet har fastnat i själva mekanismen; det visar sig att den är  helt obrukbar, och intervjun får fortsätta med traditionella hjälpmedel som block och penna. Den 3:e intervjun använder jag mig av en nyinköpt Olympus diktafon M650. Det är en digital diktafon som inhandlats på Clas Ohlsson för 999 kronor. Min förra ljudupptagningstingest var en Olympus med kassettband. Denna teknikpryl visade sig både vara lätthanterlig, smidig och av mycket god kvalitet.

När intervjuerna efter 17 steg bakåt och 19 framåt var avklarade så inleddes nästa fas i c-uppsatsprocessen. Den går ut på att överföra den dialog som överförts till diktafonen till datorn och till sist till ett word-dokument. Denna del kallas transkribering, ett ord jag aldrig kommit i kontakt med förut. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att någonting kunde gå så otroligt sakta. Det tog mig lite över 6 timmar att överföra 74 minuter dialog till 6 A4-sidor. Det visade sig på handledningen efteråt att jag inte gjort helt rätt eftersom hela dialogen skulle vara med, jag skrev bara ner informantens svar. Det känns väldigt positivt att veta att jag har min längsta intervju framför mig på hela 100 minuter. Jag vill egentligen helst förtränga den processen eftersom jag nu är medveten om  vilken tidsåtgång som den aktiviteten medför.

Min deadline går ut den 17 december. Jag måste skriva 4-5 sidor innan C-uppsatsembryot på fredag ska skickas in till min handledare. Har sedan jul och till nyår att kompletta, förbättra och förändra texten och innehållet, i syfte att bli godkänd för att sedermera få min eftertraktade examen. Men som sagt det är en process och jag är ytterst tacksam att jag fortfarande inte är långhårig eftersom det troligtvis inte skulle varit så många hårstrån kvar kvar vid det här laget. Min strategi har utgått från gamla synder och misstag där jag fokuserat, reflekterat och maniskt suttit framför datorskärmen, i syfte att arbeta fram studieperfektionism. Det var onekligen en kontraproduktiv strategi som nu ersatts av att hitta på andra saker emellan själva skrivandet, att försöka skingra tankarna och ta bort fokus från arbetet. Det har hittills fungerat väl, även om jag känner lust att sitta på nätterna och skriva, men istället kopplar jag av med tv och familjen efter klockan 20.00.

Nu uppdagades det att min strategi att hoppa mellan kapitlen inte alls var en så lysande idé eftersom det mesta är halvfärdigt och allt det svåra tycktes jag skjutit framför mig. De 17 december skickade jag i alla fall in 41 skrivna sidor till min handledare inför min fjärde handledning på tisdag i Linköping. Domen faller alltså på tisdag hur mycket av jul, mellandagar och nyår som kommer att genomlevas framför datorskärmen och tangentbordet. Jag försöker mentalt att förhålla mig så neutral som möjligt inför vad som komma skall, samt snegla lite mot Matteuskyrkan bara ifall.

Träning & Tävling

Efter mina 3 inledande vinster i Squashstegen så visade det sig att jag redan var klar segrare eftersom Lars Ljungström förlorat sin match, även om han vinner mot mig i sista omgången kan han inte ta in de setpoäng som krävs för att vinna gruppen. Jag tycker nog att division 3-nivån är där jag bör ligga med min nuvarande form. Min träningsdos vecka 48 bestod  av 3 pass a´la 220 minuter.

Förlorade sista matchen i squashstegen, men vann ändå gruppen, och är nu äntligen i division 3, av 12 möjliga sådana. Det finns en pro-grupp där de bästa 7 håller till, inklusive Lino, ingen där åker ur gruppen. Jag tycker det är bra att de bästa sparrar mot varandra, vilket också bidrar till en högre kvalitet och bättre konkurrens om platserna till Norrköpings squashlag.

Jag och Alexandro körde Badminton i Racketstadion över 1 timme; tyvärr blev det i samband med 1½ timme squash innan, vilket blev lite väl mastigt. Jag spelade nästan jämt mot greken, men han vann med 3-2 och 2-1 i set. Trodde att jag skulle få århundradets träningsvärk dagen efter, men så blev inte fallet konstigt nog. Veckans träningsskörd uppgick till 6 pass på 290 minuter. Träningen fick maka på sig på ordentligt grund av den tidsbrist som helvetesuppsatsen genererade. Det blev i alla fall en välbehövlig och intensiv fredagssquash med 6 personer involverade i 1. timme och 40 minuter samt 2 korta styrkepass. Min veckodos av träning bestod av 3 pass a´la 160 minuter

Continue Reading »

Linköpings Universitet – Deadlinetriggern

Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »

Mats ”Sista” högskoleterminen inledd

Sociologi 3 är kursen som ska ge mig en kandidatexamen  år 2011; terminen inleddes måndagen den 30 augusti. Det kändes inte alls jobbigt att stega över Campusbussens trösklar för att ta sig till Linköpings Universitet – snarare tvärtom. Det var skönt att komma in invanda rutiner igen efter en nästa för lång ledighet. En av dem jag pluggade med under förra terminen skulle inte fortsätta denna termin, den andre ur min grupp beslutade helt sonika att sluta efter endast 1 lektion – kvar stod jag.  I alla fall kände jag mig betydligt bättre förberedd då jag inte var ny i gamet längre, utan kände till processerna på Linköpings Universitet vilket ökade mitt självförtroende och reducerade min oro.. Under denna termin så ska den mytomspunna C-uppsatsen avverkas, och som det ser ut nu så får jag skriva den själv, vilket för mig känns jättebra – har redan funnit två ämnesval som jag väljer mellan: monotoni vs vardagsstress. Har dessutom förberett med genom att läst ut tre av kurslitteraturens obligatoriska böcker, något som underlättar studierna och mentalt får en att tro att man ligger steget före än steget efter.

David flyttar till egen lägenhet

Den 1 september 2010 blev David ”vuxen”. Han flyttade ifrån sin pappas trygga boning  och övermäktigt tjatande till en egen  tyst lägenhet på Luntgatan 21. Ettan är på 32 kvadrat med pentry och toalett; hyran är på 2700 kronor  exklusive el. Hans mamma och David själv inredde lägenheten under vecka 36 med funktionella prylar och möbler som han fått ifrån sina föräldrar. Inredningsutkastet blev riktigt bra och det är bara att inse att denna lägenhet är som gjord för vuxenprocessens första fas. Jag och David fyllde därefter upp frys och kylskåp med matvaror från Maxi; efteråt köpte vi en Laptop, skrivare och tillbehör för 7 000 kronor, en retroaktiv studentpresent. Jag tänkte visa honom hur man betalar räkningar via Internet, men sedan är det upp till honom att ombesörja små vardagliga problem med egna strategier inte andras.Killen har ärligt talat fått utmärkta förutsättningar inför vad som komma skall. Jag själv får nypa mig i armen ½ miljard gånger då jag insett att jag slipper att  tonårsklaga/tjata och höra  det ständigt återkommande ekot av underfundiga kommentarer som; ”Jag ska, Jag vet, Glömde det, Gör det nästa gång, Det var inte jag”.

David börjar på Linköpings Universitet.

Grundskolan och Gymnasieutbildningen är avklarade. David visste inte riktigt vad han skulle studera så det blev en fristående kurs istället för ett program. Jag tycker att det är ett bra beslut eftersom man under processens gång kanske lättare hittar sitt kall. Det kanske börjar med psykologi, men slutar med insektsuppfödning – vem vet? Högskolestudier är i alla fall  en snuskigt bra investering i såväl livskvalitet som framtida ekonomisk trygghet. Chansen är så mycket större att finna ett arbete som han verkligen vill jobba med, istället för att konkurrera med andra ungdomar om arbeten som bara genererar i kortsiktig försörjning och sedermera utmynnar i arbetslöshet. Tyvärr märkte han efter ett tag att studieverkligheten var mer krävande än han hade föreställt sig, och hoppade helt sonika av Universitetsstudierna för att istället infogas in i bidragsberoendets underbara värld.

Hanna & Frida får varsitt rum

Efter oändliga gräl, tjafs, tjut, retningar och gråt har vi särat på de små monstren. Att ha ett eget rum är främjande för såväl barnen som för föräldrarna. Barnen kan stänga till sitt eget rum, de kan ha olika kompisar, utan att inkräkta på den andres kompisar, de kan möblera om och utforma sitt egna rum. En föräldrar får lättare att  ställa städkrav på dem då de inte i samma utsträckning  kan skylla oredan på varandra eller någon annan kompis. Vi har ännu inte valt ut tapet, och då inte flyttat möbler och prylar till Hannas rum, men hon valde ändå att ligga i det sjukhusliknande rummet på en madrass- det bådar bra.

Träning och tävling

Den fulländade lårkakan som jag ådrog mig via Per ”stålknät” Belin spökar fortfarande -  sju veckor efter själva den uppkomna situationen. Har testat massage, kattsperma, salvor, kiropraktorer, is, seanser och värme – utan ett bra resultat. Alienembryot gör så att jag inte kan böja mig ordentligt; den påverkar såväl min squashträning som löpträning.Det mest fantastiska är ändå alla experters motstridiga råd hur en lårkaka egentligen ska behandlas på bästa sätt. Jag skulle kunna skriva en bok om alla metodalternativ som jag tagit till mig. Min främsta fasa är att lårkakan kan bli ”kronisk” eller att jag helt enkelt förvärrar skadan genom att göra helt fel. Veckas 33 träningsmängd uppmättes till:  3 pass/225 minuter, och vecka 34 till 3 pass/215 minuter.

Min ökända  och ytterst svårläkta lårkaka som jag fått av Per ”Stålknät” Belin var befriande nog väg att upplösas. En negativ nyhet var att jag  förlorade min första match i division 4 i Squashstegen mot Hjortberger; en av mina få förluster mot honom i år, och den kunde onekligen inte kunnat inträffa olägligare och dessutom med 3-0 i baken- ingen bra start, ingen bra start alls. Denna squashperiod har verkligen varit signifikativt med att förlora i stort sett alla matcher. Det positiva om jag ska försöka hitta något sådant är att jag överfört förbättringsstrategier ifrån ett A6 papper till att försöka pränta in det i matchsituationer. Det kanske är så att vinden snart vänder och att jag då står bättre rustad än någonsin. Träningsperioden v.35 har bestått av 3 pass/230 minuter, v.36 av 5 pass a´la 240 minuter. Jag har försummat löpningen vilket är mins sagt irrationellt eftersom Höstmilen går av stapeln den 24 oktober.

Herrklubbsträff

Jarmo, Steffe och Johnny var de som stod för kreativiteten och  planeringen för årets sista herrklubbsträff; Klacken och Urban var de enda som saknades. Vi 7 kvarvarande testade på att tävla i att rida en av Lindas frommare hästar runt en kon-bana. Jag blev dessvärre sist i denna berikande deltävling, först kom Stefan och sedan AIK. Att sitta på en hästrygg är inte alls lika riskfritt som att se aktiviteten framför tv-soffan. Det är überhögt och djävulskt rangligt; styrprocessen i sig är helvetisk komplex när jag som en otålig tävlingsmänniska endast har ett mål – att vinna, vilket inte hästen tycks fatta. Nästa moment bestod av en frågetävling där deltagarna skulle ”gissa” namnet på 5 hästattribut och vad de används till. På bilden ser vi Stefan sambo Linda och tillika kvällens hästinstruktör.

Det sista delmomentet utspelades sig vid Ensjön, och Stefan och Lindas vackert belägna bastubrygga. Vi grillade Johnnys specialmarinerade kotletter och åt hans E-nummersmörgåsbord -  potatissalladen.  Att Jarmo som fullblodsfinne skulle stå som segrare i att härda ut längst i en bastu kom väl inte som en större överraskning för någon eftersom det troligtvis är något genetiskt vid provrörsbefruktning, men att jag själv hamnade på en hedrande 3:e plats är mer anmärkningsvärt efter en väl kämpande AIK. Atmosfären , sällskapet, minnena, ölen, vyerna och det omänskligt kalla vattnet gjorde denna kväll till en otroligt trevlig tillställning.

Klockan 21.00 så tog vi en stor-taxi till The Black Lion Inn. Nu började vi bli lite luriga; Jarmo och jag blev nog mer än så eftersom vi var de som dessvärre ägnat mest tid att tömma Alko-Steffes 1:a pris i tävlingen – en jättebutelj med mousserande vin. Nästa anhalt blev The Bishop Arms och här började Norrköpingsdimman göra sig påmind, när Jarmo och jag tog oss till Harrys så var det bara fragment kvar av den kvällen. Gjorde jag någon sedvanlig dumhet, hur många provocerade jag, hur tog jag mig hem och när – frågeställningarna var i stort sett oändliga?  I alla fall vaknade jag med en öronbedövande tinnitushuvudvärk och en dödsångest av sista graden, detta tillstånd reducerades successivt under dagen, men satt ändå i under hela kvällen. Aldrig mer alkohol i dessa doser – aldrig mer (har hört detta mantra åtskilliga gånger förut)

Konsumtionshybris

Jag hittade Norrköpings enda exemplar av ett svart skrivbord på EM-möbler. Den passade som handsken nere i vår gillekällare, där färgerna går i svart och gult. I samma rum inköptes en osedvanligt stor svart spegel på Nordik som skulle uppfylla mina krav som den ultimata träningsspegeln. När David flyttade ut så öppnades möjligheten att dels låta barnen få varsitt rum, dels inreda dem på spännande sätt. Det fick bli en process som snarare växer fram istället för att bara låta otåligheten härska.

Jag skulle bara spela squash…..och kom hem med produkter för 4060 kronor från Strömma textil. Satan så snygga prylar till snuskigt bra priser; det var röda prislappar på allt. Det blev 5 gardiner, 4 duschdraperier, 4 badhanddukar, 1 badrumsmatta, 1 köksmatta, som tur vad har vi en buffert till sådana inköp, men nu tömde jag den guldkistan. Gardinfärgerna var de”omanliga”: rosa, lila och ljusblå – de är tänkta till barnens rum. Resultatet blev gudomligt – i ett rum av 3. Det är inte alltid som designperfektionism i teorin är förenligt med verkligheten.

Söderköpings Gästabud

Jag, Hanna och Frida spenderade 3 timmar i detta medeltida gytter. Arrangemanget var av första klass och Söderköping som stad är snuskigt perfekt att inhysa ett sådant evenemang. Gycklare, tornerspel. medeltidsmarknad, 5-kamp, teater, musik, pilbågskytte är bara några aktiviteter som omfamnade oss. Barnens absoluta favorit var i alla fall …Glitter. Butiken invid kanalen med outletpriser på krimskrams var ett mecka för Hanna, Frida och min min plånbok. Mitt Mecka var en djävulskt god fyra-kulorsglass i ren och skär Smultronställeklass. Regnet låg i luften, men bröt inte riktigt ut, vilket var tur då nederbörd är en rejäl stämningssänkare vid utomhusevenemang. Nästa år så ska hela familjen vara här och då i harmoni med en rejäl picknickkorg -  en bra strategi att dämpa rastlösa barn med.

Continue Reading »

Allmänt

Från att vara vardagskreativ till att uppnå någon högre form av überkreativitet präglade denna period. Projektlistan som förut bestod av ett ett fulltecknat A3 papper har förbytts till ett glest  A4. Vad beror det på? Är det vårkänningar och indirekt ett ökad d-vitaminintag? Kan det istället vara så enkelt att min olivoljekur äntligen gör sig gällande med dess ökade  antioxidant- och e-vitaminintag?  Eller är det soljushealingen som är den fundamentala ingrediensen till kreativitetshybrisen?

I vilket fall som helst har en orgíe av vårtecken visats sig, vilket innebär att bland annat Halvars öppnar med nya spännande glassmaker.  Det är i sig ett moment 22 läge eftersom jag fortfarande brottas med julens sockermissbruk. Socker är gott, men också förrädiskt och destruktivt. En klassisk bortförklaring är: ”jag varken röker, snusar eller dricker, det är väl klart jag kan unna mig en chokladkaka”.

Familj

Slog 3 flugor i en smäll då familjen blev bjudna på påskmiddag hos Maries föräldrar i Vånga. Vi vältrade oss i groteskt god mat samtidigt som det fanns tid över för promenad och lek med barnen samt en liten välbehövlig siesta. Det fina vädret inbjöd till att Marie bytte  sommardäck med mig som assistans. Jag avskyr detta årliga moment och överlåter gärna detta till min fru, som är alldeles för snål för att låta någon annan göra detta. Är inte detta ett led i jämställdhetsdebatten så vet jag inte vad. Kvinnor kan, även om deras farföräldrar gnisslar tändera i sitt konservativa genusperspektivsfängelse.

Jag besökte Kungsgårds modevisning på min sons Davids inrådan, vilken höll på ungefär 1 timme. Det visade sig innehålla ett smörgåsbord av sminkade individer Iklädda och utklädda unga modelejon i symbios med hög och varierad bra musik. Att jag hade svårt att skilja mellan striptease och modeshow gjorde onekligen inte tillställningen sämre. När jag till sist återhämtat mig så cyklade jag hemåt för att frossa i nyhetstimmen.

Studier och tentaångest

Jag fick beskedet att min tenta i moment 1 av 4: macrosociologi (samhällsstrukturer) fick betyget VG, vilket skapade förnyat självförtroende samt en välbehövlig energipåfyllning. Nästa moment microsociologi (individinteraktion) bestod av teorier, teoretiker och ytterligare en halvmiljon nya begrepp.

Plötsligt  stod jag i  salstentarummet;  den gigantiska lokalen fick mina tankar att vandra till såväl koncentrationslägren som till kommunisttortyrrum. Att försöka fuska var det inte tal om, då lärarvakterna misstänktsamt övervakade varje elevrörelse.

De fyra timmarna mellan 08.00-12.00 rusade iväg likt en adrenalinstinn tjur från Pamploma . Svettpärlorna avläste varandra i symbios med svordomarna över blyertsstiftens oduglighet. Det här är det närmaste jag kommer någon form av direktsänd frågesport på tv. Det är groteskt irriterande då man vet svaret eller begreppet, men helt enkelt inte kommer på det. Nästa fas består av att man lätt blandar ihop begreppen med de olika teorierna och teoretikerna, något som inte underlättar salstentaskrivningen. Till sist var det 15 minuter kvar och då var det dags att kolla så att mina 16 skrivna sidor var ifyllda på rätt sätt.

När jag äntligen passerade salstentatröskeln så kände jag mig ungefär 15 kilo lättare, vilket i sig inte varit så nyttigt om man tänker utifrån ett anorektiskt perspektiv. I bilen hem sa jag tyst för mig själv adjö då till Ottomeyer, Asplund, Garfinkel och Dahrendorf. Förmiddagen avslutades i sällskap med mig själv på O`Learys: med 2 ruskigt kalla öl, en kycklingsoppa samt deras ökända Salsaburgare med tillhörande ketchupindränkta pommes.

Moment 3 som inleds tisdagen den 6 april består bland annat av matematisk statistik, något som definitivt inte ligger mig varmt om hjärtat dessutom 5 gånger i veckan på Campus Linköping gentemot förut 3 gånger i veckan.

Träning, tävling och sport

Min träning har återigen genomsyrats av en skadefri period förutom min 3 dagars magsjuka. V.10  2 pass/150 min, V.11  4 pass/290 min, V.12 3 pass/190 min, V.13  6 pass/190 min. V.13 blev veckan då jag till sist tog mig i kragen att inleda träningen inför Grabbhalvan  som går av stapeln den 6 maj. Tanken är att jag ska hinna träna minst 10 gånger innan själva loppet. Förra årets tid 20.54 minuter ska slås i år, och helst ska jag försöka komma under 20 minutersgränsen, men då måste en blodsmaksmentalitet implementeras, något jag egentligen är allergisk mot.

Ömsom vin ömsom vatten, med betoning på vatten, är ett uttryck som kan sammanfatta denna squashperiod. Lika fort som jag  tog mig upp till division 4:a åkte jag ner igen. Min mentala inkompetens och djävulskt  ojämna spel satte återigen käppar i hjulet för mig. Jag har insett att jag ensam måste nöta in en förbättrad squashteknik, i syfte att bland annat förbättra mina alltför enkla servar som min svaga servemottagning. Lyckas jag med dessa konststycken, så lär jag vinna 70 procent av matcherna istället för som nu förlora dem.

Jag har nyligen införskaffat mig en av världens bästa och snyggaste squashväskor samt ett av världens främsta squashrack. Racketen i sig är kvalitetsnysträngad och dessutom försedd med en nytt supergrepp. Mitt ultralätta Nikelinne och Nikeshorts är som gjorda för att utöva den ädla sporten squash. Frågan är:  finns det överhuvudtaget något mer att köpa i hetsjakten att utvecklas till en effektivare squashspelare, eller ska jag istället ägna mig åt att bli en materialare av rang?

Min squashpartner Lino Ferrari och jag drabbades samman torsdagen 31 mars. Det blev såhär i efterhand en match som dessvärre kommer att bli ihågkommen som den förmiddagen då Linos hälsena bryskt slets av. Vis ställningen 10-10 så slog jag återigen en alltför dålig stoppboll som Lino borde ha hunnit, istället föll han likt en italiensk serie-a spelare handlöst till golvet. Att han instinktivt antog att jag fällt honom tar jag enbart som en komplimang. Efter mycket velande så ringde vi ambulansen som sedermera dök upp 30 minuter senare.

Ur ett familjeperspektiv var detta troligtvis något positivt, ur ett tävlingsperspektiv var denna händelse minst sagt förödande, ur ett kompisperspektiv var det grymt tråkigt, ur ett motspelarperspektiv var detta det bästa som kunde ha skett. Lino är av ett exceptionellt hårt virke och lär snart återses i squashhallen, fast på vilken nivå han väljer att befinna sig på är i dagsläget  alldeles för oförutsägbart att sia om.

Herrklubb och Earth Hour

Det var återigen dags för en herrklubben ”Friends for life club” att samlas (FFLC); denna gång stod jag , Aik och Odda vid rodret. Vi testade först på squash för att sedan förflytta oss in i Squashcenters fräscha spa. Där följde vi Chelsea vs West Ham på storbildsskärmen ifrån en lyxig  8 personer jacuzzi. Det eskalerande alkoholintaget skedde på de flesta platser i den trivsamma lokalen. De nio medlemmarna tog sig lulligt ifrån squashcenter till restaurangen Meze. Gudomligt god mat serverades i harmoni med att kora Pärsson som vinnare i vår interna tipstävling. Palace avlöste ett lång Bishop Arms besök. Jag själv var osedvanligt städad och blev hämtad av Marie runt 00.15 med AIK som medresenär.

Föreningen för hållbar utveckling i Norrköping (FhUN) manifesterade Earth Hour från 19.00 till 23.00. Ett vegetarisk smörgåsbord, tangoshow, trumyoga och oändligt med tända ljus sammanförde de cirka 30 deltagarna. En trevlig tillställning som slutade precis innan man hann bli uttråkad, vilket är ett tecken på god timing eller ruskigt bra planering.

Film, tv och musik

Till skillnad ifrån förra periodens biohybris så har det inte blivit något besök denna gång. Mina favorit tv-serier som Medium och Vampire Diaries varvades med Nyhetstimmen, Kobra, Debatt och det underbara tv-programmet: Draknästet. ”Inför tenta pluggandet” har genererat i ett väldigt sporadiska DVD-tittande. Bröderna Cohens – A Serious man, var däremot ett undantag som jag gillade. Law abiding citizen, Dark mirror och Land of the lost var 3 andra DVD-filmer som avverkades.

Will Ferell är 2000-talets svar på Chevy Chase. De endimensionella likheterna är många, båda två kan  i stort sett bara kan spela en sorts karaktär, vilket lär innebära att de inte precis är några Oscars-aspiranter. Till skillnad från många andra så tycker jag att de ”gestaltar” denna roll på ett utmärkt sätt. De är exceptionellt duktiga att helt enkelt se tröga ut. Will Ferell medverkade i Land of the lost; en film med en banal handling, stereotypa karaktärer och taskiga effekter – ändå satt jag stort värde på filmen och skrattade faktiskt mycket åt de råinfantila skämten. Att spela så trög är en naturbegåvning, vilket skulle kunna leda till konflikter om de satte dit en bättre skådis utan denna underskattade karismatiska egenskap. Han har medverkat i underbara filmer som Stepbrother, Blaze of glory, Anchorman, Starsky and Hutch, Zoolander, Talladega nights, Elf och Semi-pro. Will Ferell är ingen idiot, han är en hjälte och sådana ska hyllas.

Vinylförsäljningsprocess inledd

I en råttfri bod förvaras mina vinylskivor som jag för övrigt lagt ut en smärre förmögenhet på. Dessa ljudtingestar är fördelade i 13 ”läskbackar” med tillhörande plastomslag. Jag har till sist bestämt mig för att skiljas ifrån mina  plastkompisar. De cirka 1200 inplastade vinylskivorna kan vara värda allt mellan 20 000 kronor till 100 000 kronor. Eftersom jag inte innehar den kompetensen att göra den bedömningen så har jag skaffat mig en vinylexpert: vi kan kalla honom ”VinylBertil”. Han får 10% av försäljningen som främst ska ske genom skivmässor i Linköping. Jag ögnade igenom mina 80-tals punksinglar och minns med förfäran att på varje singelinköp går det åt en sargad pensionär, eller var det tonvis med pantburkar?

Team Humor utmanar återigen Sveriges filmetablissemang

Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm synkroniserade återigen sina livsfaser med varandra via ett inledande möte söndagen den 4 april. Vårt första projekt blir att planera in en kortfilm om Jesus återkomst till jorden. Vi ska sedan se uppdatera vårt första filmkomedimanus kallat ”Sommaren med Rogge” eller mer blygsamt ”Sveriges roligaste filmmanus”. Team Humor håller på att färdigställa ytterligare en filmkomedipärla som handlar om en avdankad seriemördare kallad: ”Hösten med Ove och Roland”. Om inte Stefan hinner med  att ligga med rätt producenter för denna  osvenska film ,så har vi en reservstrategi för att själva samla in 20 miljoner, i syfte att skapa ”Sveriges roligaste film”. Vi söker nu en kombinerad filmare/redigerare sant 2 manliga ”skådisar” och lokaler att framställa detta korta filmiska underverk.