Skottland the Brave

Utifrån att Stefan Hammarström var 5 år från att fylla 50 år upplevde han att han ville göra en resa till Skottlands whiskydestillerier. Hans rökiga favoriter ligger uppradade på ön Islay. Det var dit han ville helt enkelt. Då han inte ville åka ensam frågade han kompisar och släkt. Det resulterade i 7 stycken resenärer: Stefan Hammarström, Mats Widholm, Martin Polla, Mikael Nilsson, Leif Nilsson, Björn hägg och Gunnar Gustavsson. Det var ett härligt åldersglapp mellan 31-60 år.

Jag genomgick mitt första mandomsprov under dessa dagar eftersom jag lovat mig själv att trappa ner på alkoholen. Visst även här förekom det, men i den graden att jag aldrig tappade kontrollen eller mådde dåligt dagen efter. Jag skippade allt som oftast ölen på förmiddagen och blandade sällan alltför mycket. Ett framgångsrecept helt enkelt.

Dag 1

Alarmet ljöd likt en ondsint krigssignal 03.55. Allt var dock färdigpackat så det som återstod var att dricka en kokainstinn kopp av kaffe, kolla att passet och Visakortet var med för 356 gången samt att krama min dotter Hanna som vaknat av oväsendet i köket. Vi  hade två bilar till vårt förfogande. I den som hämtade upp mig klockan 04.14 vid Lidl satt Stefan, Björn, Leif och Gunnar. Trots påtagligt lite sömn blev det mycket snack i bilen upp, förväntningarna låg uppradade som små griljerade spädgrisar i luften.

Flyget med Norwegian till Edinburgh fungerade klockrent. Vi hämtade ut vår hyrbil och packade upp den till bristningsgränsen. Stefan tog det otacksamma uppdraget att köra bilen i dylika vänsterfiler till vårt första boende, vilket han skötte med bravur. Resan blev lite försenad på grund av att vi tog fel väg från flygplatsen. Skyltningarna var stora, men brast i informationen, eller så var det bara vi som var allmänt tröga, eller  snarare Micke som var  vår kartläsare.

Vi stannade till i Glasgow  för att äta på en Indisk restaurang. Jag har bara ätit indiskt på två ställe som gjort mig gruvligt besviken; Shish Mahal tillhörde inte en av dem. Vi åkte runt Loch Lomond och genom förföriska Trossachs National Park. Vädret pendlade mellan regn och uppehåll och gradantalet hamnade mellan 10-12 grader. Runt 16.00 stannade vi till vid en pub i underbara byn Inveraray. Därefter passade vi på att ta oförglömliga bilder på schizofrent vackra vyer.

1½ timme senare checkade in på vårt första boende lite utanför staden Tarbert på halvön Kintyre låg Stonefield castle. Slottet var långt ifrån gigantiskt och påbyggnader som annexet och matsalen kändes mindre genuina. Oturligt nog fick Steffe och jag dela på ett rum som i låg i det ursprungliga slottet utan i annexet. Det var andra gånget det inträffade, första gången var 1995 också i Skottland.

Med syfte att gänget inte skulle inta liggande ställning i sängarna för att vila tog vi oss via taxi till pittoreska fiskebyn Tabert för pubmat. Jag blev frustrerad på grund utav att jag inte fick ut några pengar från bankautomaten. För en gångs skull hade jag inte växlat in pengar på Forex utan förväntade mig att det tekniska skulle funka. Steffe agerade ekonomisk ängel och lånade ut pengar till mig.

Då de flesta var djävulskt sega utav sömnbrist, förväntningar och resor var vi  hemma tidigt för att lägga oss runt 22.30. Miljöerna såsom loungen, läsrummet och baren fick oss att färdas till 1837 då slottet var färdigställt. Den långtgående panoramautsikten över havsviken Loch Fyne var förödande vacker. Det sägs att det spökar i slottet, men för de som bor i annexet visar sig inte andarna; även de transparenta satarna har sitt pris.

 Dag 2

Klockan 08.45 samlades en del av gänget i symbios med det förflutna. De äldre hade gått upp tidigare, vi andra åt den lyxiga frukosten senare. En fullständig skotsk frukost kan omfatta: toast, bönor, stekt haggis, potatis hash, ägg, bacon, potatis scones, stekt svamp, grillade tomater, Lorne korv och blodpudding.

Jag uteslöt typ allt förutom toast, ägg, tomater och potatis hash. Det fanns självklart mycket annat att välja av såsom flingor, korvar, ostar och annat bröd. Efter detta tidiga smörgåsbord checkade vi ut. Dessförinnan betade jag och Stefan av den traditionella slottsträdgården och kajplatsen. Det var verkligen helt hänförande vyer i kombination med luft, ljus, sol och rörelse.

Vi bilade till Tabert city där de andra gick till puben och jag själv begav av mig till Tabert castles ruiner. Innan dess fick jag ett glädjeryck då 400 pund hamnade i min hand. Enligt svenska medier hade Swedbank haft stora problem med bland annat ombesörja att uttagen fungerade.

Efter det så gick jag runt den relativt minimala byn i en timme och insöp de karga gröna omgivningarna. Trots tappra försök att beskriva vad de andra missade, var det ingen som riktigt förstod mig. Jag dräpte en balja svart kaffe, därefter for vi till färjeläget som skulle ta oss till Port Ellen. Det var en  sjusärdeles vacker resa på runt två timmar.

I mångas ögon var det så dags för teamets första whiskytour. Det skedde på bryggeriet i Port Ellen som heter Caol Ila (est. 1846). Det blev en rundtur som åtföljdes av att testa två av deras sorter. Åt sedan pubmeal i Port Ellen omgärdad av havet och pittoreska ljusa hus. Kvällen avslutades med att bocka av de två pubar som existerar i Port Charlotte. Vi var alla rätt sargade av dagens strapatser klockan 22.30 var vi tillbaka i vårt Bed & Breakfast.

Till skillnad från gårdagen då två delade rum så var det luxuösa ersatt av en tvättäkta spartanism. I ett ytterst klaustrofobiskt rum samsades 7 män om platserna i 3 våningssängar och en enkel som Gunnar förövrigt lade beslag på. Jag hade tidigare köpt öronproppar med syfte att stänga av crescendot av snarkningar och andra dysfunktionella kroppsljud. Det hjälpte dock inte killen med sköra sömnproblem. Efter 214 vridningar och ett evinnerligt lyssnande på SR3 dokumentär blev det i alla fall runt 3½ timmar sömn.

Dag 3

Rejält sömndrucken inledde jag morgonen med kopiösa mängder av kaffe till en minimal frukost där kronan på verket bestod av att välja mellan en choklad- eller apelsinmuffin. Jag vägrade äta dessa processade tingestar som troligtvis klarar av ett kärnvapenkrig, utan koncentrerade mig helt på den torra weetabixen.

Klockan 09.00 blev vi hämtade av en genuint pratglad äldre Islay-bo. Denna charmanta herre lotsade oss till cykel-Mike som bistod oss med 7 cyklar för 15 pund per person. Målet var att ta sig 6 kilometer till Ardbeg samt mellan de andra två destillerierna. Touren höll på i cirka två timmar och sett i backspegeln vara det den allra bästa.

Förutom en rundtur blev det whiskytesting i ett autentiskt mysigt rum där en härlig guide förklarade skillnaden mellan innehållet i de fem glasen. Han kunde dels prata typ konstant, men var också rolig, samhällskritisk och kunde svara bitskt på våra frågor; en riktigt högtidsstund. Ardbeg (est. 1815) har en hög rökighet, med en stor mängd sälta som ett pikant inslag. Vår middag intogs i destilleriets fina nyrestaurerade restaurang.

Steffes intensiva tidspressade planering krävde dels att vi förbeställt rätterna, dels att cykla snabbt till nästa ställe: Lagavulin (est. 1816). Förutom touren så hade vi bokat en fin testing. 14 personer satt runt ett bord med våra blickar riktade mot den påläste guiden. Hon förklarade skillnaderna mellan de 5 glas med whisky som stod upphällda till varje person. Sist men inte minst besökte vi Laphroaig som är den mest sålda av de tre.

Sist men inte minst betades Laphroaig av. Vi gick vare sig touren eller gjorde någon whiskytesting. Däremot tittade vi runt i museet och de rymliga utställningslokalerna och testade några whiskysorter. Rökigheten eller torvsmaken (”peatiness” på engelska) kommer av att man vid torkningen av det mältade kornet delvis använder torv som bränsle. Whiskyn har många trogna fans vilket visat sig i form av deras vänförening, Friends of Laphroaig, med inte mindre än 430,000 medlemmar från mer än 150 länder.

Med ömma bakar stannade vi till vid en pub innan vi lämnade tillbaka våra cyklar. I puben var det bara ”locals”, vilka allt för tidigt på dagen minst sagt var runda om fötterna, dessutom var några av dem alltför unga.

De visade baksidan utav en kultur där männen allt som oftast tar några pint öl på den lokala puben istället för att gå hem till familjen. Kvällen avslutades på den lokala puben i Port Charlotte där det var betydligt mer drag, vilket i detta sammanhang inte sade speciellt mycket. Däremot stod två hästar och åt mat från ena av de två huvudingångarna till puben. Mer genuint än så är det nog svårt att hitta.

Dag 4

Natten bestod utav ett rännande till närmaste toalett på grund av det höga ölintaget. Det blev dock runt 5 timmar sömn. Klockan 08.00 var det återigen dags för weetabixpåfyllning med vattnig mjölk. Bilade sedan i hällregn till Islay beer brewery. Det blev en snabb avverkad information av en av ägarna till bryggeriet. Regnet hade inte avtagit utan vi gick några kilometer innan våran taxichaffis såg oss på vägen, tyckte synd om oss, och plockade upp oss.

Näst på agendan stod en testing på Bowmore (est. 1779) klockan 12.15.  Bowmore är ett av endast sex destillerier i Skottland som fortfarande tillverkar sin egen malt. Efter den upplevelsen åt vi på Bowmore pub & hotell. Jag valde en genuint god fish ´n chips. Vädrets makter var med oss till skillnad från förmiddagens light-oväder.

Från klockan 15.00-18.00 fiskade vi sju på en lagom stor båt. Utifrån att vi fastnade i varandras linor var den för liten. Jag lyckades fånga 6 stycken sej, medan Micke halade in 4 firrar på bara ett kast. Den största fisken drogs upp av Stefan Hammarström.  Leif var den som fick upp en fisk snabbast. Aktiviteten var en härlig kontrast till alla destilleriermiljöer.

Islay är en ö i inre Hebriderna som  är 619 km² stor och har ca 3 500 invånare och huvudstaden heter Bowmore. Hade det inte varit för de 8 malt whisky destillerierna så hade nog ön levt en förhållandevis tynande tillvaro. I och med att intresset för whisky ökat så har också turismen fått ett rejält fotfäste, något som gjort att arbetslösheten nästintill är obefintlig i alla fall mellan april till september.

Vi tog taxi till vandrarhemmet för att göra oss redo för den sista gemensamma middagen på Islay. Det skedde på den lite finare restaurangen Yan´s kitchen. Med utmärkt service och god mat blev detta en milstolpe på resan utifrån ett gastronomiskt perspektiv.

Kvällen avslutades på George hotell. Jag och Björn var råsega och var desamma två som lämnade skutan först, de andra kom hem 15 minuter innan midnatt. Själv hade jag velat dra ännu tidigare, men Stefan vägrade lämna ut den enda rumsnyckeln till någon som avvek på tok för tidigt.

Dag 5

Vi blev tvungna att gå upp med tuppen runt 05.30. I ösregn bilade först till Inveraray för att besöka ”The Loch Fyne Whiskies”. En butik som typ hade det mesta i whiskyväg. Stannade till lite innan Glasgow för att äta på en pub. För andra dagen i rad åt jag fish´n chips. Klockan 15.00 var vi efter åkt lite fel framme vid vårt hotell i Edingburgh. Efter att ha checkat in och installerat oss tog vi en långpromenad till ”The Royal Mile”.

Vi inledde sedvanligt med en pub, till skillnad från de andra på resan var det mestadels turister. Eftersom vi anlände relativt sent till dessa historiska miljöer fick vi följa hur de flesta butiker stängde för dagen. Efter ytterligare ett pubbesök blev det så dags för gängets absolut sista middag tillsammans.

Vi letade febrilt efter en pub som skulle ha livemusic, men misslyckades fatalt. Det blev en lokal pub med enbart lokalbor. Drag var det inte, och vi var väl inte heller de som gick i bräschen för att detta skulle ske. Steffe var lite besviken över att vår sista kväll blev rätt intetsägande, men höll skenet uppe. De äldre i gänget drog hem vid 21.30, jag, Steffe, Micke och Polla kom hem runt 23.15.

Under hela resan har väl jag och Polla halvhånat gruppens så kallade whiskyexperter. Vi tyckte att det skulle varit intressant med några blindtest i syfte att skilja agnarna från vetet. Till och med jag kan skilja på en väldigt rökig sort och en mindre sådan.

Dag 6

Klockan 06.30 gick vi upp för att ta oss till flygplatsen. Vårt plan avgick klockan 09.00 så vi hade god tid på oss att handla på ”taxfreen”.  Jag köpte vare sig alkohol eller parfymer utan bara godis till Marie och barnen. Resan fungerade friktionsfritt; därefter hämtade vi ut bilarna för att ta oss den mödosamma resan till Norrköping.

Kontrasten mellan tjattret på ditresan och nu var påtaglig. I bilen satt det 5 slitna män som inte alls var så sugna att kommunicera. Vid 16.30  blev jag avlämnad i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst är en sliten klyscha, men fortfarande adekvat. Det hade verkligen varit ett skönt gäng som jag befunnit mig med under dessa dagar.

Finsk djurvän