Del 1: Michael Bolton – Everybody´s crazy

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade vinylbackar, strax efter den släppts.

Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade båda stannat samtidigt. Det var en subtil strokevarning.

Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur a.o.r. bör låta. Exempelvis hamnar låten ”Separate ways” med Journey i samma högkvalitativa fack. Den är utomjordisk bra, men långt ifrån hela skivan är det, vilket Michael Boltons är.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet.

Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i A.O.R. – kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle.

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret, förutom just de till synes oändliga superlativen.

Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld.

Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

På gitarr flankerade välmeriterade gitarristen Bruce Kulick (KISS, Blackjack, Union). Keyboardvirtuosen Mark Mangold hjälpte också till med låtskrivandet på tre alster. Han och Bolton skrev senare ”I found someone” till Laura Branigan. Dock var det Cher som drog längsta strået. Hennes version blev en megahit 1987.

Den före detta Touch sångaren skrev material till a.o.r.-kultikoner som Fiona, The Sign, The Law och Terry Brock och Mystic healer. Hans egna band Drive she said gick dessvärre till historien som världens sämsta produktioner, vilka för mig var olyssningsbara. Densamme verkade mycket i Stockholm där han bland annat medverkat på Houstons och Issas plattor och oväntat nog spelat en stor roll i Cyhras No halos in hell (2019).

På andra flanken basade demonproducenten Neil Kernon. Samme man som är ansvarig för att producerat över 500 plattor däribland Hall & Oates, Dokken, Judas Priest och Queensryche.

I a.o.r-sfären är han en Gud, med band som Aviator, Streets, Shy, FM, Evenrude, Kansas, Charlie, Autograph och Spys under sitt bälte. Inte undra på att ett mästerverk såg dagens ljus 1985. Desto konstigare var det att plattan floppade rejält. Utebliven försäljning blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Mr Bolton uppviglade sig själv till att anamma andra genrer. Därefter gick det successivt utför med A.O.R.– inslagen, för att senare betraktas som en amerikansk version av en smörsångare av rang.

Innan han gav sentimentalismen ett ansikte, så skapade han plattan The Hunger (1987) som innehöll juveler som ”Hot love”, ”You´re all that I need” och ”Gina”.

På Soul provider (1989) skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken, framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi dock faktiskt just en djävulskt skön ballad: ”How am I supposed to live without you”, och hiten: ”How can we be lovers” samt underbara ”You wouldn´t know love”.

1991 var transformationen fulländad; nu var det kilovis med smör, litervis med olivolja utspädd med 10 centiliter soul samt toppad med tre matskedar pop. Dock var titellåten ”Time, love and tenderness” nop notch.

Den A.O.R.-Michael Bolton som jag dyrkade, var en skugga, av en skugga, av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare…någon med avsevärt bättre ekonomi. Dock intar albumet en hedersplats i min skivsamling, hade jag kunnat laminera den så hade jag gjort det.

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenaden; från Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen på Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studion på Fridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
4. 2008 – ”So What” (Pink)
5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

Vardagslivskvalitet

Att komma bort från vardagen, lyxa till densamma, äta god mat och höra på tidlös musik live är att slå fyra gödda flugor i en smäll. Smolket i i bägaren var att jag inte hade råd att ta ledigt från jobbet dagen efter, något som i så fall hade fullbordat processen.

Marie lånade två Gröna Lund kort utav en  snäll jobbarkompis. Jag som är en spontan kontrollmänniska bokade fyra billiga tågbiljetter till och från Stockholm samt ett hotellrum på Unique Hotell för 1004 kronor.

Madnesss var ett av de band som jag uppskattade mest under det glada 80-talet. De bildades redan 1976 i Camden Town London. Medlemmarna har kommit och gått precis som de oändliga återföreningarna, deras mest kända lineup är när de var sju i bandet.

Jag tycker fortfarande att många av deras låtar är bisarrt tidlösa. Bandet blandade friskt mellan reggae, ska och pop med ett knivskarpt sinne för starka melodier. En stor portion humor präglade både deras musik och ”nutty” videos.

Mer än nostalgi

Vår resa startade prick klockan 09.36 från Centralstation. Att ta tåg till Stockholm är både snabbt, smidigt och ytterst bekvämt. Parallellt också oerhört skönt att slippa köra bil samt att slippa leta efter svårtillgängliga och dyra parkeringar.

Den klarblå himlen och sensommarvärmen var som gjord för att promenera i. Middagen åt vi på utmärkta Restaurang Mother of India där sötma och starka kryddor samsades i gommen.

All kultur var bannlyst, istället fick shopping stå för underhållningen. Vi följde diktatoriskt Drottninggatan till Gamla stan för att avrunda på Söder med underbara Monteliusvägen. Promenadstråket vid Mariabergets höjder invigdes 1998. Den vidsträckta vyn över Riddarfjärden var definitivt svårslagen.

Några favorittillhåll på vägen var klädbutiken G26, Science fiction bokhandel, Ben & Jerrys. Jag handlade ett par nya svarta boots på Jack & Jones, spidermankalsonger och en spidermanmugg. Marie snålade som vanligt. Hon handlade en spartansk tunn sjal.

Vi upptäckte också det ekologiska matmeckat: Paradiset. De hade allt och lite till; 1600 kvadratmeter äkta shoppingglädje. Matmarknaden hade en stark flärd av lyx. Klientelet var raka motsatsen från de generella kunderna på Lidl.

Djurgårdsfärjan tog oss till Gröna Lund. O, Leary´s var fullt timmar framöver så nödlösningen blev grannlokalen som inhyste ett pizzahak vars enda syfte var att dra in pengar. De smutsvita kala väggarna matchade omedvetet de lytta plastborden. Våra pizzor var utifrån lokalens interiör förvånansvärt goda.

Madness består idag av:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

För att få riktigt bra platser blev vi tvungna att snällt stå och vänta i 75 minuter innan bandet äntrade Gröna Lunds stora scen klockan 20.00.  Mina hälseneproblem torterade psyket under den asketiska tiden med en sjusärdeles molande värk. Det och att batteriet till mobilen var körd, uteslöt all form av förströelse. Att försöka  vara i nuet var lika jobbigt som det lät.

De inledde konserten med den det instrumentala cover- ska-mästerverket ”One step beyond”.  Därefter radade de upp de adekvata hitsen som ”The Prince”, ”My girl”, ”Grey day”, ”It must be love”" och ”House o fun”. Madness varvade klockrena hitlåtar med alster från nya kommande plattan, vilka heller inte gjorde bort sig.

Ett gäng av tonåringar dansade vilt under konsertens gång. Tyvärr var de i vår mening väl euforiska i kombination med en hel del alkohol i blodet. Det var ett smärre under att min spidermanmugg som stod bredvid mig i en påse inte blev demolerad under dessa upploppsfasoner.

Bandet kom av sig några gånger, men var annars väldigt tighta. Bäst var ”Baggy trousers”, Nightboat to cairo”, ”Embarrasment”, ”Shut up”, ”My girl”, ”Grey day” och självklart ”Our house”. McPhersons cockneybrytning var lika skön då som nu. Deras rytmiska gryta håller definitivt. Både jag och Marie förvånades över hur många bra låtar de hade i sin repertoar.

Efter 1½ timme avrundade bandet med ursköna ”Nightboat to Cairo”.  Det var en precis lagom dos av Madness. Jag saknade dock deras patenterade ”Nutty walk/dance”. Bandmedlemmarna har blivit äldre, något som självklart genomsyrade deras framträdande. Det var synd eftersom jag velat se mera av ”the nutty band”, att de blivit gubbar tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Jag och Marie plankade på spårvagnen från Djurgården till Sergels torg. I den smockfulla vagnen trodde vi omöjligt att en vakt skulle dyka upp, men det är då de gör det. Vi flyttade oss hastigt, så långt bort som möjligt, tills det inte fanns något mer utrymme kvar av den korta Golgatavandringen. Vakten tillhörde gardet av mindre nitiska sådana. 2000 kronor i böter hade onekligen inte varit så upphetsande.

Glada att undslippa ett gigantiskt budgethål traskade vi till hotellet. Det hade varit en väldigt trevlig dag, men den hade tärt på krafterna, vi var helt urlakade utav promenader, intryck och god mat. Min hälsenevärk hade ökat i styrkan, smärtan hemsökte mig hela natten.

Hotellfrukosten var betydligt bättre än väntat. Det var ett varierat frukostsmörgåsbord som hade det mesta. Vårt tåg avgick 09.36, klockan 11.22 var vi tillbaka i Norrköping . Vi tog en uppfriskande promenad från Centralstationen till Ektorp.

Continue Reading »

Weekend i Stockholm

Jag och Marie såg Clint Eastwoods tolkning av The Jersey Boys. Vi blev glatt överraskade av innehållet. Det var en feelgood film med starka karaktärer. Utifrån denna filmiska upplevelse bokade jag upp två biljetter på China teatern. Tyvärr var de bästa platserna slutsålda för länge sedan. Det skapade ett dilemma eftersom vi i våras satt så långt bak när vi såg Chess i Linköping så en stor del av syftet försvann. Vår nya devis blev att försöka sitta så nära scenen som möjligt, annars kunde vi strunta i evenemanget. Det som fanns var fyra stycken ströplatser. Jag valde två av dessa, vilket innebar att vi inte fick sitta tillsamman, men läget på rad tre var däremot helt optimal.

Det är otroligt givande att vara hemma mellan jobbpassen, men att ibland  bara bryta vardagspusslet är också en viktig livskvalitetshöjare. Vanligtvis brukar barnen följa med oss på dylika utflykter, men ibland kan det bara vara skönt att åka utan de små liven. ”Jag är trött!”, ”Maten smakar konstigt”, ”Är vi framme snart?”, ”När ska vi hem”, och ” Måste vi in där” är fraser som man slipper undan för tillfället. Det liksom företar ens höga förväntningar i symbios med den höga kostnad som logistik, biljetter, boende och mat innebär samtidigt som barnen får möjligheten att längta efter sina kära föräldrar.

Vi tåg snabbtåget från Centralstation till Stockholm klockan 09.24 och var framme 75 minuter senare. Det var nästan en för smärtfri logistikupplevelse: kaffe, NT samt Russel på mobilen – helt plötsligt var vi framme. Vårt hotell låg mittemot Centralstationen, men vi hade väldigt lite packning så det blev att gå dit senare. Målet var att shoppa loss på Södermalm. Vi följde Götagatan slaviskt. Jag kostade på mig några snygga långärmade samt en stickad tröja i underbara klädbutiken G26. Marie var betydligt restriktivare, troligtvis beroende att hon varit tre vändor på Ullared.

Vi svängde av till Katarina Bangatan där Bondens marknad hade slagit upp sin julmarknad. Det var en fröjd för ögat att botanisera i denna kvalitetsmarknad. Jag fick abdikera för de sjukt färska och goda marsipanlängderna och den ekologiska körsbärssylten. På samma gata huserade Restaurang Samrat of India. Enligt dem själva är deras hak Stockholms äldsta indiska restaurang. Maten var i vilket fall som helst himmelsk. För 600 kronor fick vi indirekt proteiner och kolhydrater för två dagar; prisvärt var bara förnamnet.

På samma gata beskådade vi minnesmärket av en av Sveriges mest kända fotbollsspelare: Nacka Skoglund. Mätta och belåtna traskade vi genom ett kylslaget Stockholm till Hotell Terminus. Bara läget invid Centralstationen var värt de 1400 riksdalerna som vi la upp för rummet. Det blev en  oplanerad siesta från 16 till 18, vi var  helt enkelt fullkomligt urlakade utav dagens promenerande.

Utvilade, omtöcknade och förväntansfulla tog vi oss till Chinateatern invid Berzelii park i stadsdelen Norrmalm. Vi var där i god tid innan föreställningen tog sin början. Klockan 19.30 prick inleddes musikalen. Första akten innehöll blod, svett, tårar,  frustration och italienare. Starka motstridiga viljor skapade interna spänningar i The Four seasons som banade vägen för skilsmässor och pengabråk. 

Den sista pusselbiten i gruppsammansättningen var Bob Gaudio tillika den som skrev alla deras stämsångshits såsom fösta hiten ”Sherry” och ”Walk lia a man” och ”Big girls don´t cry”.  Bruno Mitsogiannis (Frankie Valli), Peter Johansson (Tommy De Vito), David Lindgren (Bob Gaudio) och Robert Rydberg (Nick Massi) är alldeles utmärkta i sina gestaltningar av de fyra starka karaktärerna. Dock är ingen av dem någon ny Al Pacino precis, vilket gör att man som publik uppskattar sångnumren allra bäst. Jag tyckte för övrigt att Peter Johansson var väldigt lik Jim Carrey; en petitess i sammanhanget, men i alla fall.

Framgångens sötma hade dock sitt pris och bandet splittrades abrupt. Gruppens frontfigur den falsettsjungande Frankie Vallie blev soloartist med periodvis hjälp av motorn i bandet Bob Gaudios låtskriveri. Toppenljud, bra låtar,  utmärkta sångare  och en stark historia gjorde kvällens föreställning till en klockren fullträff. Den superba underhållningen avslutades klockan 22.20 och var som sagt en riktig energiinjektion. På vägen till hotellet passade vi på att ta varsin burgare på Burger King.

Dag 2 – Söndag

Efter en välbehövlig sovmorgon avnjöt vi en sagolik frukostbuffé. Därefter packade vi ihop våra pinaler för att i nästa skede lämna in dem på bagageförvaringen. På agendan stod återigen shopping; något besök på exempelvis Nordiska museet gick inte att kombinera tidsmässigt. NK är Stockholms mest anrika shoppingcenter. Vi betade hierarkiskt av de julpyntade våningsplanen. Efter designshoppingen begav vi oss sedan till turistfällan Gamla stan där horder av människor armbågade sig fram. Där besökte vi  bland annat stadens äldsta julmarknad som låg på Stortorget.

Mitt fokus låg dock på annat håll nämligen Science fiction bokhandeln. För mig är detta en höjdpunkt varje gång jag besöker Sveriges huvudstad. Jag var en hårsmån från att köpa ett Game of thrones monopolspel. Priset 999 kronor lyckades till slut avväpna mitt grumlade samlarsinne. Det blev till slut några engelska horrorböcker samt en Marvelkalender.

Tiden hade inga hämningar, utan sprang tekniskt sett iväg otäckt snabbt. Vi hämtade upp vårt bagage på hotellet och tog återigen varsin burgare på Burger King. Vårt tåg avgick runt 17.30 för att vara framme i Norrköping klockan 19.00; därifrån tog vi taxi till Ektorp. Borta bra men hemma bäst.

Fotbolls VM – En orgie utav VM-tips

738 spelare i 64 olika lag gjorde i över månads tid upp om vem skulle bli världsmästare i fotboll. Jag är definitivt ingen spelare men tycker att några bra tips förgyller och förhöjer hela tillställningen. En kompis kompis: Jocke Stenman har ett tips som är gudasänt. Jag har varit med sedan 1996 på hans tips som funnits med på alla EM som VM i fotboll. Momenten är lika många som kluriga och roliga. 10 målskyttar och två målvakter ska utses varav en av dessa ska vara kapten det vill säga en spelare som får dubbla poäng.

Parallellt ska man från varje grupp klura ut vilka av de fyra lagen som tar sig vidare i turneringen. Rätt lag på rätt plats ger dessutom bonuspoäng. Nästa fas var att tippa slutspelsträdet med kvarvarande spelare. Ju fler byten man har kvar desto bättre möjligheter att tillhöra de tre som vinner potterna. 230 kronor för ett tips som räcker länge är i många ögon för dyrt, i mina för billigt för den valutan man får utav helheten. Av 45 spelare hamnade mitt tips 1 på den försmädliga 4:e platsen och mitt andra på en hedrande 12:e plats. Dock vann jag vaden dels mot jobbarkompisarna Fredrik och Robin, dels mot min granne Jonas, alltid något att slicka såren med.

En kompis till Jocke Andersson, Ola Andersson hade ett tips där det gick ut att lista ut rätt resultat på alla gruppspelsmatcher. Rätt resultat gav fyra poäng, ett poäng om man gissar rätt vilket lag som vinner. Jag var med til the bitter end, men fick inte in någon adekvat fyrapoängare vilket gjorde att jag inte hamnade topp-2, det vill säga de som fick dela på potten. Några av dem som deltog i tipset var inbjudna till ett en helkväll med fyra fotbollsmatcher, fotbollsspel, grogg, whisky, öl, smörgåstårta och drivor med chips och nötter hos Ola Andersson.  De andra var Joakim Andersson, Mikael Öhr, Patrik Forsell, Fredrik Nordén hade  sju trevliga timmar framför dumburken med några riktigt underhållande fotboll och trevligt sällskap.

Det sista tipset var Aftonbladets Managerspel där vi blev åtta stycken som tävlade om att höja värdet på en startelva bäst. Jag tillhörde faktiskt toppen i dessa sju omgångar, men slutade på en dysfunktionell fjärde plats vilket innebar att jag inte slapp betala 100 kronor till vinnaren, något som den som kom tvåa inte behövde. Vinnaren  blev Mikael Öhr  som helt sonika kunde inkassera 600 kronor i vinstcheck.

I nästan 1 månads tid har jag varit ett med pixlarna på storbildsskärmen i mitt vardagsrum – nu är det slut, bara sådär. Det kommer onekligen att infinna sig något provisoriskt vakuum den närmaste veckan innan abstinensen försvinner helt. Undrar om det finns något 12-stegs program för detta fenomen?

Att Tyskland till sist stod som världsmästare var absolut helt rättvist sett ur ett helhetsperspektiv. Att Messi fick mottaga Guldbollen VM:s bästa spelare är inget annat än genant. Arjen Robben är en av minst 128 spelare som borde ha fått den, hellre än Messi. Den gamle Messi blixtrade till några enstaka gånger under vm, men var annars nästintill osynlig, tappade massor av boll och slog grispassningar överlag.

Om inte Adidas sponsrat både Messi och parallellt också varit VM:s huvudsponsor tillika sponsrat priset hade Messi aldrig fått utmärkelsen för VM:s bäste spelare. Plumpa marknadsföringsstrategier hör inte hemma när priser i turneringar ska koras. Hade Brasilien spelat sambafotboll så hade måhända minnet av de två sista matcherna reducerats, nu spelade de typ som Sverige i sina sämsta stunder. Var är sambafotbollen där fotbollen är lika estetik?

Hanna & Frida

Dansavslutning i Flygeln istället för mediokra Stadium arena. Typ allt var bättre i denna mera intima lokal. Ljudet var snuskigt bra precis som scenen i sig. Detta var Hanna, Tilde och Linas påbyggnadskurs i Disco freestyle. De fick blodad tand av denna euforiska dansuppvisning och är samtliga anmälda till steg 3  till hösten i disco freestyle 5+.

Vårterminen avslutades planenligt den 12 juni i Ektorps sporthall mellan 17.00-18.00. Belöningen förutom att umgås med sina goa föräldrar blev att välja vad de vill ha på sin pizza  på vår kvarterspizzeria i Ektorp. Deras sommarlov blev en salig blandning av att vara med sina kompisar, 3 dagar i Stockholm och 1 vecka i Dubrovnik Kroatien samt någon vecka i Vånga hos Maries föräldrar.

Bättre sent än aldrig. I strålande solsken bilade vi till sommarstaden Söderköping med deprimerande långa bilköer. Det primära fokuset låg på att hämta ut fyra stycken Staffan Hellstrand biljetter på Stinsen tillika Söderköpings turistbyrå. Det sekundära bestod utav synergieffekterna av detta besök. Glasspalatset Smultronstället var ett utav dem, Ramundberget ett annat. Tyvärr var det oväntat kyligt invid kanalen samt en kö utan like till Smultronstället. Det blev dock glass, men i en av glassbodarna istället.

År 2014 är det svårt att förbjuda någon form av spel då dessa finns typ överallt: mobiler, laptops, Ipads och så vidare. Det är väl bara att acceptera att ens barn får och kan spela, men begränsat. Min och Maries strategi är att synliggöra tiden genom att basunera ut två timmar spel, sedan ut på gården eller gå till kompisar – utan att tänka på Minecraft, Growtopia, Sims och dylika spelfällor. Om de inte sköter sig får de laptop-förbud det vill säga det värsta straffet de kan få. Trots detta är de små väldigt finurliga att lura till sig extra tid eller hitta belöningssituationer där speltiden är ett pris som hela tiden ackumuleras.

Jag, Frida och Hanna traskade ner till Filmstaden för att se uppföljaren till Draktränaren i 3D. Vi gillade alla den första filmen som verkligen var snygg, rolig och underhållande. Del två var minst lika imponerande trots att den nästan var två timmar lång. Efteråt åt vi på O´Learys; där barnen högg in på varsin nuggets med pommes och jag på grillad kyckling med potatisgratäng och en iskall stor öl. Vi tog sedan en runda på stan för att beta av de två leksaksbutikerna.

Familje-mini-semester i Stockholm

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade fler attraktioner såsom Globe SkyWay, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen till att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, men hon föll på 140 cm attraktionerna.

Undertecknad bokade ett halvår innan det snordyra Scandic hotellet Hasselbacken; två nätter 3200 kronor, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent  med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lind och Skansen. Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer tur och retur. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna.

I Sverige är vädret A-O huruvida  ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna, med spöregn och blåst kan man lika gärna stanna hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land.  Vädret hade dock inte varit på sitt bästa humör och var ytterst nyckfull under dessa 3 dagar. Det är skillnad på ihållande regn och uppehåll och vi klarade oss dock oväntat från regn under hela vistelsen.

ABBA museet var en klar hit, precis som klassiska Gamla stan medan Globen skyway kunde vi klarat oss utan. Gröna Lund det vill säga barnens våta dröm var kärnan i vår minisemester. Familjen gjorde allt vi orkade och ville åka under nästan 6 timmar. Hanna åkte berg- och dalbanan Jetline fyra gånger. Jag och Marie genomled parkens absolut otäckaste attraktion. Insane. Trots endast 75 sekunders åkning  hann jag inte ens skrika klart förrän nästa loop inleddes. En klart otäck farttingest som jag inte åker om på många herrans år.

Det blev som vanligt med mig vid rodret tre intensiva dagar som parallellt också var ytterst roliga och trevliga. Hotellets läge, frukostbuffén, regnfrånvaron, shoppingen, goda middagar och variationen på saker som vi gjorde gemensamt under minisemestern blev sammantaget en fantastisk upplevelse; glada barn skapar automatiskt nöjda föräldrar.

Mats & Marie 5 dagar i Italien

Den 25:e oktober 2012 drabbades Ligurien av extrema regn och kraftiga vindar med översvämningar och jordskred som följd. Byarna Vernazza och Monterosso al Mare drabbades oerhört och 6 stycken fick sätta livet till. Regnmassorna drog med sig lera, bilar, bråte, katter, hundar och allt annat löst på gatorna ned i byn. Arbetet med gräva ut byn och återställa den i dess ursprungliga skick inleddes direkt efter katastrofen. Utifrån hur det såg ut då och när vi besökte detta himmelrike var det egentligen ofattbarhet att vi inte märkte mera utav det som hände för nästan tre år sedan.

Min massör ”Mr Shipanski” var den som indoktrinerade mig tankemässigt till denna underbara region i Italien under sina knäcka-rygg-sejourer. Den cirka tolv kilometer långa kuststräckan är klassad som både nationalpark och världsarv och får inte exploateras hur som helst. De fem bergsbyarna: Montorosso, Vernazza, Corniglia, Manorolo, Riomaggiore  tillsammans med Portovenere blev ett utav Unescos världsarv 1997.

Den charmiga kustbyn Levanto med 5000 tusen invånare blev vår bas det vill säga därifrån vi utgick ifrån, sov och vaknade. Det visade sig vara ett optimalt ställe att vistas på samtidigt som det fanns ett brett spektrum av bra restauranger. Vi gick till trattoriorna där lokalbefolkningen samlades med syftet att äta genuin italiensk mat såsom de själva ville ha det tillagat. Det visade sig vara ett lyckokast, de tre gånger vi åt på olika stället var förenat med ren skär mateufori.

Att vandra är terapi och härligt, men att vandra mellan tre byar i 7 timmar under en dag är mastigt, med stark betoning på mastigt. Cinque Terre doftar järn, berg, mineral och salt hav. Berg som stupar ner i havet och byar som klamrar sig fast på klippor. Lägg till några miljarder oorganiserade trappsteg så var kvällsmiddagen och framförallt sängen en ytterst välkommen syn. Men som sagt byarna är som tagna ur en saga och landskapet tycks stiga rätt upp ur havet Den vackra naturen är som gjord för spektakulära naturupplevelser och halvjobbiga vandringar.

Portofino är en av de absolut mest exklusiva byarna i Italien en liten före detta  fiskeby numera turistort som ligger i regionen Ligurien har kommit att bli ett tillhåll för de med mycket pengar till sitt förfogande. Byn är tillika en semesterort för kända människor, både Truman och Capote satt här och skrev på sina verk; Richard Burton friade till Elisabeth Taylor i hamnen.

Fiskebåtarna har för länge sedan  bytts ut mot lyxyachter i miljonklassen. Vi tyckte det var vackrare än vi hade föreställt oss, och då var i alla fall mina  förväntningar redan orimligt höga. Smolket i bägaren var att vi var långt ifrån ensamma om den devisen. I en by med få gator och utrymmen var det en ändlös skytteltrafik mellan turisthorderna som självmordsaktigt kastade sig från färjorna för att hinna först ut. Jag vill inte ens tänka på hur mycket människor som rör sig på denna plätt under högsäsongen, så utifrån det perspektivet var det tunnsått med människor.

Förutom dessa sagobyar besökta vi vi myriader av större som mindre Italienska städer mellan La Spezia och Genova. Guldkornen  var utan tvekan Lerici, Camogli och Portovenere. Camogli är varje vykortsfotografs våta dröm, motiven bara väller fram över allt ur varje skrymsle och vrå. De pittoreska och pastellfärgade husen samsades med de übersmala gränderna  i symbios  med den vackra och avkopplande rullstensstranden.

Lerici ligger snuskigt vackert i en bukt vid Golfo dei Poeti på Liguriska Rivieran strax söder om staden La Spezia. Den berömda poeten Lord Byron levde en tid i området där han beskrev stadens skönhet i skrift. Den långa levande sandstrandspromenaden som binder samman Leciri med grannbyn är essensen i symbios med den medeltida 1300-tals borgen. Det är mysigt att vandra i denna pittoreska by med sina trånga gränder och trevliga fiskerestauranger där långt ifrån allt känns turistiskt utan mera som en äkta stad än adekvat turistfälla.

Genua var Europas Kulturhuvudstad 2004 och överallt gör sig historien påmind, konst och kultur finns vart man går. De många antika renässansbyggnaderna, berömda museer och mycket bra restauranger ligger inom ett bekvämt räckhåll. Genuas historiska centrum är ett av de största i Europa. Lägger man ihop alla de små smala gatorna, som kallas carruggi, blir sträckan 28 kilometer lång. I dessa labyrintlika miljöer samsas kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida; att gå vilse är snarare en regel än ett undantag. Huvudgatan Via Garibaldi anlades i mitten av 1500-talet och här ligger flera av de berömda palatsen som tillhör UNESCO:s världsarvslista.

Det gamla hamnområdet Der Porto Antico genomgick 1998  en totalrenovering och nu serveras det intressanta utställningar och olika arrangemang. Här ligger bland annat det nya sjöfartsmuseet som är en av höjdpunkterna i ett stort kulturprojekt kring Genuas läge vid Medelhavet samt Europas största akvarium. Både Columbus och Marco Polo har levt och verkat i Genua.

Vid hamninloppet står Genuas mest kända landmärke, La Lanterna, byggd 1543 och världens äldsta fungerande fyr. Vi tog de 172 trappstegen upp till första terrassen för att belönas med en exceptionell panoramautsikt över hamnen. Tyvärr var det storhelg när vi besökte denna något luggslitna storstad, vilket innebar att typ nästan alla affärer var stängda.

Det blev till sist så mycket skönhet så att allt blev mera likt en Rolling Stones låtrepertoar det vill säga mer än vad i alla fall jag kunde ta in. Dessa fem dagar var horribelt intensiva, men också en orgie utav sevärdheter med skönheten i sin renaste form. Kontrasterna mellan storstäder som La Spezia, Genua, Pisa och de oräkneliga byarna var lika välbehövliga som intressanta. De fem byarna var sensationellt charmiga och vackra där de låg omgärdade av och på klipporna och berg. Det var en syn för gudarna och deras gudar; det blir onekligen svårt att toppa denna vymassaker.

Leta efter bilnummer processen

Min fru indoktrinerade mig in i detta ”har absolut inget bättre för mig syndromet”. Att kronologiskt leta efter bilnummer fyller absolut inget vettig funktion förutom att det just är ett tidsfördriv. Dock har en milstolpe näst intill infriats utifrån att inte fuskat igenom sig nummerprocessen. Bilnumret 500 hittades den 14 juli invid Skarphagens centrum, något som innebar att jag nästan bara hade  mindre än hälften kvar, det vill säga nummer över 501 till målet 999.

Att ha en tävlingsinstinkt kan väl ses som både positivt som negativt. Att min fru som började något år innan mig bara hittat nummer 250 innebär inte automatiskt att jag står som vinnare. Marie har inte den ambitionen helt enkelt, vilket nedmonterar min tävlingsinstinkt och som gör att jag endast tävlar med och mot mig själv.

Avliva, avliva inte, avliva?

Vår kära katt Sudden som nästa år fyller 13 har de senaste månaderna börjat kissa utanför kattlådan. De andra 11 år yngre monstren det vill säga Tussen och Dexter kattmobbar stackaren som får hålla till i lägenhetsperiferin, vilket i hennes fall innebär någon av de fyra köksstolarna. Sudden har väl aldrig tillhört skaran av modiga katter utan är snarare mera rädd för sin egna skugga som andras. Dock är min fru Marie och kattskrället på något sätt i symbios medan jag själv fungerar som någon form av matutfodrare.

I och med 15 dysfunktionella kisspölar måste ett beslut tas huruvida vi kommer att kvävas ihjäl i lägenheten av urinångorna eller om vi all förmodan klarar oss, men har dryga böter på sanering från Ståhls?I vilket fall som helst greppade jag de två sista livlinorna på Skarphagens zoo. De bestod dels utav Feliways påkostade doftavgivare, dels en ny kattlåda, något som innebar att vi plötsligt ståtade med tre sådana.

Doftavgivaren hade tre primära syften:

• Förhindra urinmarkering
• Förbättra relationen mellan katterna
• Underlätta anpassning till förändringar i kattens närmiljö

Allt detta var underordnat Suddens fortsatte liv eller avslut. Processen som startade tisdagen den 8 juli har i skrivande stund inte inneburit något mera kissande invid kattlådan eller på hallmattan. Det vore ytterst tråkigt att behöva avliva en familjemedlem bara för att den uppträder aningen diffust utifrån att bo i lägenhet. Familjen håller tummarna för att denna positiva inledning utav operation: ”aldrig kissa inomhus mera” bibehålls.

Joe Labero i Norrköping

Den ökände illusionisten intog Flygeln den 9 maj klockan 19.30. Eld, rök, mera eld, akrobatik, motorsågsjonglering och självklart trolleri på hög nivå. Hela förställningen inlindades med tunga musikmattor av bland annat Rammstein och Prodigy. Det var en holistisk förställning från början till slut, inte bara magi som sagt.

Det som imponerade mest på mig var Joe Laberos sarkastiska humor. Han delade ut dessa ironiska käftsmällar med bravur till olika individer i publiken och samtidigt drev med sig själv på ett väldigt underhållande sätt. Att Mr Labero i såhär stor utsträckning skulle präglas av  stand up comedy var  lika oväntat som ett välkommet inslag i showen.

Till sin hjälp hade han allt från grymma gästartister till några av några av Europas galnaste eldartister från Burnt Out Punks. Tillsammans skapade de en magisk och bensinindränkt punkcirkus med akrobatik, eld och coola poser.

”Vid 12 års ålder fick Lars Bengt Roland Johansson sin första trollerilåda.Han började öva och bestämde sig att bli professionell magiker. I början kallade han sig ”Magino” och 1979 vann han som 16-åring svenska juniormästerskapen i magi som hölls i Karlstad. Han mötte sin mentor, den svenske magikern, Carlo Tornedo. Tornedo sade att han kunde använda de två första bokstäverna i sina namn för att skapa ”Joe Labero”, och det har han nu registrerat som sitt officiella namn.

 1991 satte han, mot alla rekommendationer, upp sin första stora produktion ”A Magic Night” på Berns i Stockholm. Showen blev en stor succé och var utsåld och framfördes 657 gånger. Under åren som följde visades showen över hela Sverige och andra länder. Han turnerade med denna show ända fram till 1995.

 1996 hade hans nya show ”Mystique” premiär på Conrad Jupiter’s Casino i Australien, och den spelades i 16 månader. Året därpå presenterade han en annan show som han kallade ”Illusions”. 1998 tog han ”Illusions” till Sverige. Tillsammans med originalensemblen gjorde han stor succé och körde denna show till 1999 när han gjorde om den och kallade den ”Joe Labero Show” som han framförde fram till 2002 över hela Sverige.

 Efter detta skapade Labero ”Castle Tour” i Sverige som var mer intim med publiken och han använde samma tema senare på ”Ship of Illusions”-turnén där han reste med en båt runt Skandinavien . Tillsammans med pianisten Robert Wells satte han upp ”Rhapsody in Rock with Magic”. Detta var en stor show som kombinerade orkestermusik med magi. De startade 2002 och återförenades senare med samma koncept i ”Christmas Spectacular Show”.

Hösten 2003 tillbringar Labero utanför Sveriges gränser. Han började med repetitioner i England för Carlton Television. Produktionen fortsatte på en lyxkryssare i Medelhavet med 65 kameramän. Ombord fanns även tre engelska stjärnor, Linda Baker, James Hewitt samt Louise Rednap. Showen beräknades ses av 15 miljoner tittare i England, samt sändes i 22 andra länder i Europa. Finalen gjordes sedan på Colosseum i Tunisien.

 Våren 2007 hade ”Invited to Labero” med asiatiskt tema premiär. Hösten 2011 deltog Labero som en av magikerna i SVT:s tv-program Helt Magiskt tillsammans med Michael Halvarsson och Charlie Caper (Wikipedia).

Sommaren 2008 var det dags för ett nytt djärvt grepp genom en tältturné, en av Laberos mest ambitiösa och visuella presentationer någonsin.  Labero reser med sitt eget specialbyggda showtält, medan föreställningarna inspireras av allt från Cirque Du Soleil och Zootv till en annan av Laberos inspirationskällor, U2. The Marquee Tour gjorde flertalet stopp i Sverige och succén följdes upp av Marquee Tours både 2009 and 2010.

Minneskonsert Bob Marley i Skärblacka

I ett minst sagt svalt Skärblacka tillika blåsigt och regnigt avverkades mitt första besök på denna regionala musikinstitution. Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 32 av de 34 gånger som festivalen pågått. Jag, min fru, Hanna och Frida samt Hannas kompis Tilde var de som slog följe med oss i ett väder som inledningsvis var långt ifrån sommarbehagligt.

Vardagspusslet satte stopp för att se första, andra och tredje bandet; Desmodrome skulle jag verkligen vilja ha sett. Arrangörerna hade detta året satsat mest på lokala förmågor i syfte att visa upp den bredd som finns i denna bruksort. Avsaknaden av ett dragplåster utifrån minskade nog dragkraften en aning. Det hade varit betydligt mer folk de andra gångerna. Arrangörerna Blacka Musik införde detta år också en frivillig entré  med agendan att utveckla konceptet nästa år.

För egen del tyckte jag att Marx Gallo var allra bäst mest på grund att de blandade upp den sterila ackordföljden med snabbare beat, mer körer och mer stämsång. Kalle Baah hade sina klassiska hits att tillgå, tyvärr är tempot i låtarna konstant, vilket blir tjatigt i längden och det gäller för övrigt reggaen som helhet. Ibland känns konserterna som en enda lång monoton maxisingel.

Det ostadiga vädret var en annan faktor som bromsade besökarna som stämningen i sig. Efter ett halvjobbigt regn försvann oväntat nog alla moln och solen strålade på besökarna från klockan 17.00 och framåt. Hamburgare, korv, läsk och reggaemössa var saker som hamnade på shoppingkvittot.

Under 1984 firade Norrköping att det gått 600 år sedan staden fick reviderade stadsrättigheter, och tanken var att även orterna i ytterkant skulle få ta del av firandet. Kalle Baah hade då flera arbetslösa medlemmar som skrev dels ihop en ansökan om att få ordna en större minneskonsert, dels att skapa ett “musikhus” i fritidsgårdsform, beläget i simhallens källare. Båda ansökningarna beviljades och bildade grunden till Blacka Musik och Reggaefestivalen.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var Skärblacka centrum för reggae i Sverige, minneskonserten på våren drog stora internationella namn som Mad Professor, Macka B, Culture och Israel Vibration liksom inhemska och lokala artister. Den lokala scenen kryllade av band med allt från mellanstadieungar till övervintrade proggare.

Blacka Musik och konserterna fortsatte, men någon gång i mitten av nittiotalet när grungen börjat ebba ut så orkade inte de gamla eldsjälarna lika mycket och de nya hade inte fått chansen att ta över; en nedgång av all aktivitet skedde.

2014 ser betydligt bättre ut än på 90-talet med nya medlemmar som strömmar in, verksamheten är i full gång och minneskonserten för Bob Marley återkommer varje år liksom andra spännande arrangemang.

Kalle Baah anno 2014

Spelschemat

13.00 BM Family Band

13.20 Schoolvibes

13.45 Desmodrôme

14.35 Next Chune

15.25 Marx Gallo

16.15 Kiijano & Vibes of Jah

17.00 R.U.F.B

18.00 Kalle Baah

19.00 Alvaret

19.45 Reggaestrer@

20.30 Gräsrot

Eurovision Song Contest i Köpenhamn 2014

Danskarna axlade den dyra stafettpinnen från Sverige och avverkade den 59:e upplagan av detta musiksamarbete över Europagränserna. Med hjälp från oss svenskar skapade en av de bästa eurovision någonsin. Att höra 3 värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade engelska var helt enkelt befriande. Det visuella var helt snuskigt bra, betydligt bättre än de flesta låtar i sig. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final.

Bidragen var mångt om mycket bleka, där det embryon till potentiella hits förstörde av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en 5:e klassare att rodna, något som borde vara bannlyst på denna nivå. Dock fanns det ett knippe riktigt bra låtar som exempelvis Slovenien trots reproduceringen av förra årets flöjt med ”Round and Round” med Tinkara Kovac. Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone  – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ryssland: ”Shine” The Tolmachevy sisters

Vinnaren från Österrike Conchita Wurst

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där låtskrivareliten i Europa torde klassa den svenska uttagningen ungefär som Allsvenskan. I Sverige är dock kvaliteten förankrat på alla plan: koreografi, körer och låtarna samt att det finns en stor eklektiskt trogen publik. Sanne Nielsen med sin Undo gjorde ett storartat jobb och hamnade på en hedrande tredje plats efter Holland och vinnaren Österrike. Vinnarlåten var bra, men hade enligt mig inte vunnit om inte artisten varit ovanstående kontroversiell tillika en käftsmäll direkt till det ryska imperiet.

Jobbet

Det och nya trevliga och duktiga sommarvikarier förhöjde arbetslivskvaliteten under sommaren. Deras åsikter, arbetssätt samt personligheter rörde om i grytan på ett fantastiskt bra sätt. Att några ungdomar gillade att följa fotbolls-VM var bara ett enda stort plus i kanten.

Nya ungdomar, en egen bil till verksamheten och ett väder som öppnade dörrar för flexibilitet i symbios med aktiviteter som Frisbeegolf, fiske, fotbollsgolf, fotboll, Harry Potter utställning, biobesök, Laserdome, bad  och dylikt. I och med vår egna bil slapp personalen den omständliga strategin att hyra bil på Kommunens bilpool. Trots att detta fungerar ganska friktionsfritt så måste biluslingen likaväl hämtas och lämnas under bokade tider, något som tar tid och suger ur personalens energi.

Inför Stadsloppet och Squashstegen

Tre veckor efter Prags halvmaraton kom jag äntligen igång med träningen. Den inleddes med en vinst mot Lars Löfgren med klara 3-0, men så snuskigt trött jag var efter matchen. Det var fösta stegmatchen på nästan två månader, därefter blev det 1 timmes gymmande. I min andra match ledde jag med 2-1 i game och hade 10-5, men lyckades slarva bort det gyllene tillfället genom att förlora med försmädliga 10-11. När jag var säker på att det inte kunde bli värre, blev det ändå så. Med en motståndare som missade massor och var minst lika trött som mig lyckades hämta upp 10-4 är en gåta. Han ska ha eloge till att han kämpade, vinsten blev en vinst med 3-2. Tredje matchen blev förlust mot Michael Lindau i fem stenhårda game där han drog längsta strået med 3-2 i game Allt detta innebar en fortsatt sejour i squashens division 5.

Förkylningen ville helt enkelt inte ge med sig. Var det förkylning eller en släng av allergi? Jag kombinerade allergitabletter med allerginässpray i någon månad enligt hörsägen att detta skulle vara en dunderkur. Om det var faktorer som mildrade den dysfunktionella förkylningen eller om det bara blev bättre i vilket fall som helst vet man ju aldrig sett ur backspegeln.

När förkylningen väl lagt sig kom hälseneproblem som ett brev på posten. Det var källan till att jag inte utnyttjade synergieffekterna utav Prag halvmaratonlöpningen. Det tog mig 2 månad från det loppet till min första löpningen. Jag ersatte det planerade Grabbhalvan med oändliga tåhävningar istället. Målet blev därmed Stadsloppet den 16 augusti, strategin: terränglandskapsträning, vilken skulle synkas inför Lidingöloppet i slutet av september och Bråviksloppet i början av samma månad.

I och med mitt nya arbete har jag upplevt att jobba med och för andra människor är jobbigare än att jobba fysiskt  som exempelvis på ett lager. Jag försöker träna tre gånger i veckan och varva squash med löpning, men märker periodvis att jag varken har ork eller lust att göra något som helst extra, utan hellre skippar inplanerade träningspass.

Vecka 25 blev dock startskottet för ett nytt försök att implementera bra träningsrutiner. Först begav jag mig ut och sprang 11 km i Vrinnevi och dagen efteråt så blev det 10 km med kompisen Joakim Andersson i samma fritidsområde. Veckan efteråt 1½ timme squash med 1 timme styrketräning. Nu var jag äntligen igång igen….

Den vackra huvudstaden

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade Globen SkyView, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, dock nådde hon inte upp till 140 cm gränsen.

Undertecknad bokade upp snordyra Scandic hotellet Hasselbacken något halvår innan. Två nätter för 3200 kronor i ett klaustrofobiskt rum, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lund, Wasa-museet som till Skansen. En faktor som spar  både tid och reducerar stresshormonerna betänkligt.

Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna, som inte är småttingar längre.

I Sverige är vädret A-O huruvida ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna tillgängliga, men med spöregn och blåst kan man lika gärna vara hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land. Vi hade dock två dagar att spela på utifrån de oförutsägbara väderprognoserna. Halvtaskigt väder går väl an, men ett ihållande regn är helt förödande.

DAG 1 – förväntningar och mycket intryck blir det

Vi stegade yrvakna upp när alarmet ljöd klockan 5 på morgonen. Solen tycktes oväntat ha fått fotfäste på himlen. Vi tog buss ner till Centralstationen där vårt tåg till Stockholms Station avgick klockan 08.24. Den behagliga resan tog bara runt 75 minuter. Väl i huvudstaden blev det promenad och inköp av ett dygnskort x 4 av ett SL-kollektivtrafikkort. Vårt färdmedel till upplevelseön Djurgården blev spårvagnen som nästan tog oss in till Scandic Hasselbackens reception.

Vi ställde in bagaget och tog med oss det nödvändigaste för att i nästa stund äntra Djurgårdsfärjan till Slussen och sedan vidare via tunnelbana till Globenområdet. Sedan jag var här sist har Tele2 arena tillkommit, något som blev extra tydligt via Globen skyvView då helheten exploderade rakt upp i ansiktet. 130 meter ovanför havet i ett hiskeligt lågt tempo där utsikten var både hänförande som spännande i symbios med adekvat information inne i glasgondolen vad man egentligen stirrade ut på. 16 personer var maxantalet som fick plats i vagnen. I vår gondol var det runt 10 personer, något som öppnade möjligheter att ta bra foton. Allt som allt tog aktiviteten 20 minuter och kalaset för dessa kostade 490 riksdaler.

Efter detta vandrade vi igenom de 66 butiker som samsades nedanför Globen i gallerian där vi åt på McDonalds. Vi tog därefter tunnelbanan till Gamla Stan där barnen var oväntat måttligt roade. Varsin Ben & Jerry´s glass stillade deras otålighet med 45 minuter samtidigt som jag återuppväckte ett latent sockermissbruk med smaken ”Cherry Garcia”. Denna delikata smaktingest har tycks försvunnit från Norrköpings nejder, vilket månne är tur utifrån ett kaloriperspektiv. Under tiden passade jag på att besöka mitt absoluta favoritställe: Science-fiction bokhandeln.

Råkar man som jag själv dyrka genrer som horror, sci-fi, superhjältar och annat underligt är denna plats lika helig som Almedalen för politiker. Barnen tjat avskräckte mig inte dugg från att upptäcka varje meter utav lokalens yta. Mina inköp stannade dock vid Sherlock: Holmes tv-serie boxar, Nightmare before Christmes mugg och Marvel monopol samt Game of throne kortlek. Nörd har en stark negativ klang, men alla som besöker denna butik tillhör troligtvis denna mycket underskattade kategori av människor.

Vi reproducerade morgonen färjerutt för att äta sjusärdeles gott på O`Learys invid Gröna Lund. För en ringa kostnad utav 800 kronor blev vi mätta och belåtna. Deras barnmeny är gudasänd utifrån ett föräldraperspektiv; varierat, gott och mycket mat det vill säga noll gnäll samt att pappa och mamma fick ett gyllene tillfälle att ta sig en cider eller kall öl till kaloriboet.

Dagens sista planerade aktivitet var ett besök på närliggande ABBA-museet. För 520 kr fick familjen tillgång till såväl ABBA the museum samt Swedish Music hall of fame. I det priset ingick en svenskspråkig audioguide, något varje besökare bör kosta på sig i syfte att förhöja upplevelse. En orgie utav scenkläder, guldskivor, originalprylar, memorabilia etsade sig tuggummilikt fast hos oss de betalande. Mina förväntningar var motstridiga eftersom jag  var rädd för jakten på ABBA intresserade turister eventuellt skulle hinna före att skapa ett levande och varierat museum, där inte bara massa föremål stod i fokus.

Mina farhågor besannades inte, utan det var en härlig kronologisk musikcrescendo som visade sitt rätta ansikte; att belysa världen om denna grupps storhet men framförallt dess tidlöshet. När jag var yngre så var det gruppen KISS som gällde, ABBA var indirekt bannlysta. Ju äldre jag blev desto mera insåg jag vilka genier Björn och Benny var/är. De lierar sig på min lista med storheter som Beatlesteamet Paul & John. I museet fanns bland annat Polars mixerbord där ABBA  soundet skapades, Folkets Park plats där de möttes, Stikkans kontor, Skärgårdsön Viggsö där många hits skapades och historien i Brighton 1974 där musikhistoria inleddes.

Det och mycket annat med audioguiden i högsta hugg som intim vägledare till berättelsen om ABBA mötte oss som besökare till Stockholms nya turistattraktion. Jag och Marie var supernöjda, medan barnen under besökets gång också tycktes gilla vad de såg och hörde. För oss tog det två timmar innan vi avslutade besöket på den utmärkta pop-shopen. Självklart var det svårt att motstå det som hutlöst erbjöds.

ABBA var museets huvudspår, Swedish Music hall of fame hamnade dessvärre i periferin. Jag tycker dock det är ett smart drag att implementera in svensk musik historia i biljettpriset eftersom det synliggör annan bra svensk musik från 1930 talet till nutid.  Tyvärr kändes denna presentation utav svenska klassiker  aningen framhastat och mer som en  microgodsvagn än ett lok.  Då jag samlar på svensk hårdrock och svensk musik överlag kan jag inte låta bli att ponera om hur det skulle kunna sett ut om museet lagt lika stort krut på att presentera Secret service, Europe, Roxette, Army of lovers, Yngwie J Malmsteen, In Flames mer utförligare, men framförallt  andra akter som borde varit superstjärnor om  de inte kommit ifrån Sverige istället för USA och Storbritannien.

Mina visioner om ett levande hårdrock museum torde kunna vara ytterligare ett lok tillika världens enda. Där skulle den svenska hårdrockens historia presenteras från dess grund till nutid samtidigt som  Swedish Music hall of fame skulle få betydligt större yta att bli ett adekvat lok som då skapar världens troligtvis bästa och varierad musik-museum-nav. Janne stark heter mannen som skrivit  hårdrockbibeln “The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever”. Den mannen, den kompetensen borde tas tillvara för att skapa världens coolaste och mest levande hårdrockmuseum med lite hjälp av mig själv och några andra kreativa entusiaster.  Som euforisk besökare skulle man kunna ta alla tre musiklok på samma biljett, men också var för sig.

Som helhet var detta en riktigt bra upplevelse där det bara fanns vinnare. Vi avslutade helt utmattade resten av kvällen på hotellrummet där wi-fi aktiviteter, morgondagsplanering och fotbolls-VM matcher stod högst upp på agendan.

DAG 2 – Gröna Lund

Frukosten på Scandic hotellen är i sig helt fenomenal. Det är en plats där de mest kräsna barnen kan få i sig frukost utan att hitta ständiga bromsklossar till att inte äta. Mitt mantra bestod utav att ”inte föräta mig, inte föräta mig”, något som vanligtvis är mer regel än undantag. Dock vet jag sett ur backspegeln hur matmassorna påverkar en efteråt. Att med ett stundande Gröna Lund besök må halvtaskigt var inget alternativ för mig.

Jag handlade biljetterna till Grönan medan de andra var kvar på rummet runt klockan 09.30. 340 kronor gick ett åkband på inklusive ett besök på ”Spökhuset” samtidigt som inträdet per person kostade härliga 110 kronor. Summan för att vistas på detta nöjesfält landade runt 1800 kronor exklusive fika och tilltugg.

Klockan 10 öppnade ”Lilla området” det vill säga karuseller för de mindre barnen. Klockan 11 kastade sig de köande fram för att nå de mest attraktiva farttingestarna först på ”Grönan”. Frida och Marie skyndade sig till årets nyhet ”Eclipse”. Med sina 121 meter är den världens högsta slänggunga, något som undertecknad passade, på grund utav min dysfunktionella höjdrädsla som inkluderade även ”Katapulten” och ”Fritt fall”.  Jag och Hanna kastade oss istället in i ”Jetline”, en klassisk berg- och dalbana full av action, höga höjder och kurvor. Detta blev tveklöst Hannas favorit, en attraktion som hon åkte fyra gånger under besöket.

Jag skuldbelade något senare Hanna för att hon var en fegis som inte ville hänga på mig att åka förra årets stora nyhet: ”Insane”. Med svansen mellan benen ställde jag mig i kön till denna best, vilken sätena roterar fritt kring sin egen axel, så beroende på vad passagerarna väger blir varje åktur unik. Min fru Marie mötte upp mig i kön. På väg upp och inför krönen av ”Insane” fanns det ingen återvändo och dels ångrade jag mitt raljerande över Hanna, dels att jag överhuvudtaget satte mig i denna tappa-kontrollen-helt-maskin. ”Insane” var ännu värre än jag hade föreställt mig. De 75 sekunder korta turen kändes som 175 och mina skrik han inte avslutas förrän nästa obehagliga loop briserade. Det var en jättupplevelse, men också väldigt otäck  sådan och något jag absolut inte utsätter mig för igen.

Vädret var på sitt allra bästa humör där kvicksilvret låg runt 20 grader utan att blåsa. Under dessa sex timmar vi var i parken blev det mestadels berg- och dalbana åk med ”Jetline”, ”Vilda musen”, ”Kvasten”, ”Rock-jet” och ”Twister”. Däremellan avverkades ”Lustiga huset”, ”Skrattkammaren”, ”Radiobilarna”, ”Bläckfisken” och ”Flygande mattan”. ”Spökhuset” som jag aldrig besökt förut, men hört mycket gott om blev dock en rejäl besvikelse. Lyckades med konststycket att inte bli rädd en enda gång.

Vid femsnåret var vi rörande överens att vi gjort allt vi velat göra, och att det helt sonika var dags att lämna Gröna Lund. Jag fick igenom min enväldiga och diktatoriska vilja att inte ta spårvagnen från Djurgården till City. Det blev en härlig, men lång promenad som var lika arkitektonisk vacker som gnällig. Anledningen stavades hunger av förklarliga skäl.

Vi stannade till invid Wasa museet för att utforska Stockholms sjögård som vid tillfället bestod av två öppna båtar som modifierats om till museifartyg. Det blev att besöka fyrskeppet ”Finngrundet” samt Sveriges första isbrytare ”Sank Erik”. Förutom att det var fritt inträde var det betydligt intressantare än jag kunnat förutse. Här inleddes parallellt operation gnäll där Hanna gick i bräschen att tala om hur ont hon hade på och i kroppen.

Efter ett idoga letande efter ”rätt” restaurang blev det till slut Trattorian ”Fiore” på Regeringsgatan  21 som fick stå värd för våra tomma magar. Maten var superb precis som deras rationella barnmeny. Vi tog  utan några tvivel spårvagnen till vårt kära hotellrum där tröttheten slog klorna i oss. Jag själv orkade inte ens se klart VM-fotbollsmatchen, en prestation i sig då den var fantastiskt spännande.

DAG 3 – Shopping och hemfärd

Äntligen sovmorgon, och inget inplanerat förutom att shoppa samt passa tåget som skulle avgå klockan 13.21. Packat hade vi gjort kvällen innan så nu var det bara att njuta utav den mångfald som Scandic frukosten erbjöd oss. En snabbdusch, betala av hotellrummet och ta spårvagnen till Kungsträdgården var näst på tur. Klassiska Butterick´s var en uppskattad butik precis som Hötorgshallen, Mique och Dr Martens. Barnen köpte inte mycket, men de prylarna på Miques rea blev desto dyrare.

Tiden knatade på i snabb takt vilket gjorde att det blev dags att ta oss till närliggande tågstationen. Innan dess shoppade jag loss på Lush; en butik vars policy jag dyrkar. Det blev en snordyrt besök, men väl nödvändigt då butikerna i såväl Norrköping och Linköping lagt ner. Visserligen kan man beställa via deras hemsida, men det är liksom inte samma sak.

”Sedan Lush startade, har våra grundare varit medvetna om att produkterna vi tillverkar och säljer, påverkar miljön. Vi har alltid använt oss av kreativa lösningar för att ha en positiv effekt på vår planet, som när vi uppfann det första schampot i fast form. Miljöfrågor är det som genomsyrar hela vårt företag och återspeglas i beslut som tas dagligen. Till exempel använder vi mandel och olivolja – inte mineraloljor – delvis för att vi tycker att trädfyllda fält gör livet rikare än oljefält. Vi håller koll på lagstiftningar och välkomnar nya regleringar som verkligen minskar industrins miljöpåverkan. Vi gillar att stödja miljögrupper som tar del i kreativa aktioner, i försök att ändra lagen”.

Den bekväma och snabba tågresan var lika friktionsfri som på ditresan. Det som mötte oss i Norrköping var ett ihållande skyfall som pågått ett tag. Att packa upp till tonerna av det smattrande regnet och blixtuppvisningarna var befriande och mysigt ”borta bra, men hemma bäst” stämmer till 99%. Den intensiva Stockholmsvistelsen var enligt barnen helt suverän, även vi som vuxna kunde bara snabbt instämma. Vill man göra saker som tilltalar en själv, sin fru som ens barn i symbios med bra mat får man helt enkelt öppna plånboken. Vårt resekalas gick på lite under 11 000 kronor, men var värt varenda krona.

Continue Reading »