Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil Thornell på Vårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

 

 

Continue Reading »

Karg, underfundig och genialisk

Staffan Hellstrand är lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Trots hits som ”Lilla fågel blå” och Sveriges fotbolls VM låt: ”Explodera” är och förblir denna ikon okänd för flertalet människor i Sverige. I mitt fall var jag till en början inte heller förtjust i killen. Det var min kompis Stefan Hammarström som successivt indoktrinerade mig in i Staffans digra låtskatt. I och med Pascha Jims dagbok från 1996 med The Nomads som kompband blev jag autonom och helt självgående fan.

Min trogne följeslagare Stefan Hammarström var med precis som alla andra gånger då jag sett Staffan live. Detta var förövrigt nionde gången jag såg denna levande legend på scen. Platsen denna gång var Bondens crêperie Söderköping. Biljetterna kostade 180 kronor styck. Förutom Stefan följde Magnus Larsson och hans tjej med. Jag hade bokat plats direkt när jag såg att han skulle dyka upp i vår omnejd och hämtade ut biljetterna veckan innan på Turistbyrån i Söderköping

Vädret var på sitt allra bästa humör och den minimala lokalen knökfull. Vi hade beställt in mat och dryck innan konserten så stämningen var helt enkelt på topp. Staffan hade med sig sin tjej som bistod honom med utrustningen och skivsignering med mera. Staffan inledde konserten i tid runt klockan 19.00 med sin gitarr runt axeln och keyboarden bredvid.

Avskalat, kargt och humoristiskt underfundigt genomsyrade dessa avslappnande 90 minuter. Han spelade några låtar ifrån hans senaste countryinspirerade platta. Ur melodiskattkistan avverkades guldkorn som ”Fanfar”, ”Decemberblommor”, ”Marlene”, ”Du går aldrig ensam”, ”Kromad svart”, ”Ingen ska få andas”,  ”Precis som du är”, ”Bilder av dig”, ”Ida lupino”, ”Fel sida av vägen”, ”Klockan slår sju i Sofia”.

Rockfanatikern Hellstrand  underhåll parallellt sin publik med anekdoter om bland annat Jimmy Hendrix. På tal om Hendrix så rockade Staffan maniskt loss på ”Mekhong whiskey” en intetsägande låt på skiva, men som växte till sig betydligt i och med denna avskalade gitarraggression. Staffan har tidigare varit medlem i gruppen Dimmornas Bro samt frontfigur i SH något som han också tog upp under konsertens gång med mycket självdistans.

Konserten utmynnade i en utmärkt liten trivsam föreställning i symbios med en intim och familjär stämning. Mellansnacket var minst lika engagerande som låtarna i sig, då Staffan innan låtarna förklarar varför de skrevs, vilka personer de handlar om och vilka dem egentligen är. Karaktären i låtarna förstärks avsevärt och upplevs nästan som en kär vän eller i värsta fall ens fiende.

Inte oväntat så avslutades spelningen med ”Lilla fågel blå”. Alla i lokalen, gammal som ung sjöng med i texten. Jag skulle bli ytterst förvånad ifall någon blev missnöjd med vad de sett under kvällens lopp.

Jag bara konstatera att han utan svårighet kunnat fylla minst 1½ timme till med låtar som inte spelades såsom: ”Ditt tak ska falla ner”, ”Tolv slag för mig”, ”Nattrafik”, ”Spökskepp”, ”Var kommer du ifrån”, ”Som brittisk pop”, ”Underbarn”, ”Tala om”, ”Liten pojk som alltid kraschar”, ”Vill du gå med mig”, ”Nångång måste allting skaka”, ”Den första snön”, ””15-15-16″, ”Din mästares röst”, ”Elden”, ”Hon bor i en kyrka”, ”Ingen ska få andas”, ”Pascha Jim”, ”Burnout”, ”Förlovat land”.

Den galna blicken från min sida berodde på misstanken att han började klia mig på ryggen, men så var inte fallet. Förutom fotosessionen och inköp av hans senaste samlingsalbum på cd så kände jag mig manad att konfrontera honom huruvida senaste plattan var den sista i countrygenren eller inte? Jag kunde inte heller inte hålla mig ifrån att nämna att hans senaste plattan inte heller var en de mest melodiska (bästa). Han log och svarade att den plattan inte skulle dofta country utan mera rock och innehålla fler kommande klassiker.

 

Continue Reading »

En idol bland idoler

Min Hellstranddyrkan var resultaten utav min kompis Stefan Hammarströms maniska lyssnande på denna lågmälda samhällsrebell. På den tiden tyckte jag dels inte om den fjolliga nasala rösten, dels inte hans oborstade stil. Ju mer Stefan Hammarström spelade låtar utifrån dennes låtskatt bildades ett embryo till vad som skulle kunna kallas, ”några låtar är ju i alla fall bra”.

Steffe lockade med mig till före detta nöjespalatset Palace, med det obrytbara löfte att bjuda mig på minst två öl för att sedan se Staffan Hellstrand uppträda. Jag kan nog säga att det var den spelningen som ledde till att jag självmant började lyssna på denna originella artist.

Det var dock inte förrän albumet Pascha Jims dagbok som jag blev ett tvättäkta fan. Medan Stefan föredrar de tidigare plattorna så blev just Pasha Jim inkörsporten till troligtvis ett livslångt lyssnande där jag hellre lyssnar på de senare alstren.

Den 12 december 1999 så hängde min fru och hans dåvarande flickvän med till Flamman i Linköping. Det var Staffan och kompbandet The Nomads som stod på den perverst trånga scenen, vi cirka 1½ meter ifrån. Det här var långtifrån den avskalade Staffan Hellstrand som framträdde på Palace, här låg fokuset på ubertunga distade gitarrer, få ballader och ett ös av guds like.

Om jag blev fast på grund av albumet Pascha Jims dagbok så blev jag definitivt frälst i och med den svettiga studentspelningen i Linköping. Steffe och jag fick någon minut ensamma med Mr Hellstrand efter konserten. Jag visste inte vad jag skulle säga, men kände mig manad att fråga något när chansen väl dök upp. Jag hävde impulsivt ur mig frågan vilket hamburger tälle han helst föredrar: McDonalds eller Burger King?

Med en blick som skulle kunna stycka ett välgött får svarade han snuskigt kortfattat att han var vegetarian, därmed var den frågan snabbt avklarad. Blodet lämnade övre delen av kroppen, och det tog minst 3 veckor att mentalt landa från denna verbala fadäs. Ska jag vara riktigt ärlig har jag inte till hundra procent kommit över det hela riktigt än.

Det har hitintills blivit tärningspott i livespelningar för mig och Stefan. Dessa euforiska ögonblick har varit ytterst varierade såväl spelställenmässigt som musikaliskt.

Förutom melodier att döda för, karisma och vackra tänkvärda texter så brukar Staffan innan låtarna förklara innebörden det vill säga varför han skrev dem, till vem och när.

Det är något varje grupp/artist borde anamma i låtbagaget när de levereras sin musik på scen till sina fans, eftersom det gör upplevelsen betydligt större och definitivt mer minnesvärd.

Parhästen Fredrik Blank

Han återberättar sina historier om de utsatta och ensamma, möten mellan människor och om orättvisorna i samhället. Hela tiden genom kombinationen av poetiska texter och drivande gitarrbaserad rockmusik. Det enda som egentligen förändrats är vilka musiker han valt att samarbeta med från skiva till skiva förutom den ständige vapendragaren Fredrik Blank.

Den 29 april 2013 framför Staffan Hellstrand tillsammans med The Nomads hela albumet tillsammans med  stråkensemblen Stockholm Strings på Södra Teatern i Stockholm. Även om Stefan och jag tyvärr inte kan se den konserten så är jag säker på att det hinner att bli åtskilliga tillfällen då vi står längst fram och sjunger med i de odödliga melodislingorna.

Palace nightclub Norrköping

Flamman studentscen Linköping

Kyrka i Mjölby

F.D Lord Hill Norrköping

Pub Lokal Norrköping

Kulturkammaren med Damkören i Norrköping

The Nomads

”Staffan Hellstrand föddes på Sabbatsbergs BB i Stockholm, men flyttade fem år gammal till Nyköping med föräldrar och två bröder. Bodde sedan också två år i USA. Efter att ha luffat runt i Sverige och Danmark och försörjt sej på att spela på ålderdomshem och på gator & torg bildar han det symfonirockinfluerade bandet Dimmornas Bro, som släpper 3 plattor innan Staffan hoppar av.

Sedan tidigt influerad av Beatles, Neil Young och Bob Dylan – från 1977 spetsat med frekventa London-besök och Clash- och Sex Pistolskonserter – lägger han syntarna på hyllan, drar på sej elgitarren och bildar SH! tillsammans med fyra unga Stockholmsmusiker.

1984 släpptes debutsingeln ”Östberlin”, som Staffan skrev efter att ha blivit arresterad och kvarhållen i samma stad. Singeln blev rejält uppmärksammad i pressen och tidigare kallsinniga skivbolag började plötsligt ringa. 1985 släpptes fullängdaren ”VAD TYST DET ÄR”.

Redan där fanns mycket av det som sen dess präglat Staffan Hellstrands musik. SH! gjorde ytterligare två plattor med Staffan som huvudsaklig låtskrivare innan bandet splittrades 1990. Staffan tyckte tiden var mogen att gå solo.

Poeten Dan Andersson

Han hade tjuvstartat redan året innan med albumet ”HEMLÖS” där han bara använde texter av den svenske poeten Dan Andersson – en slags återspegling av hans tidiga konserter för åldringar. Denna folkrockinfluerade platta blev ett avstamp för hans första ”riktiga” soloalbum ”DEN STORA BLÅ VÄGEN” som kom 1991. Med radiohiten ”Hela vägen hem” började dörrarna plötsligt öppnas för en bredare publik.

På nästa album ”ELD” tog Staffan ett stort steg tillbaks in i rockens värld bland annat med hjälp av tunga Stockholmsrockarna The Nomads som kompade honom på fyra låtar. Med sitt helt egna recept av starka melodier, engagerande texter, elgitarrer och stråkar började han plötsligt stå ut bland sina kollegor. Sånger som ”Din mästares röst” och ”Bilder av dej” fyllde radiokanalerna och det var ingen överraskning (utom för Staffan själv) att han fick en Grammis som Årets manliga artist 1992.

I september 1993 släppte Staffan albumet ”REGN” med singeln ”Lilla Fågel Blå”, en sång om en barndomsvän som försvann in i schizofreni. Plötsligt var Staffan #1 på alla listor och fick oväntat se sej som en folkkär rikskändis som drog fulla hus överallt. Han fick både Rockbjörn och Grammis för Årets Låt 1993

På albumet ”SOT” från 1994 återfanns blev den blytunga antirasistlåten ”Var kommer du ifrån?” där Staffan tog hjälp av den då blott 18-årige Dogge från Latin Kings. 1995 skrev och producerade Staffan större delen av Idde Schultz debutalbum med bland annat monsterhiten ”Fiskarna i Haven”, som även den fick Rockbjörn för Årets Låt.

1996 återupptog Staffan Hellstrand det lyckade samarbetet med The Nomads och spelade in ”PASCHA JIMS DAGBOK”, där den svenska kultgruppen kompar honom på hela skivan. Det var enligt Aftonbladets kritikerkår årets bästa svenska album och skivan gav honom en grammisnominering – för femte året i rad!

1997 skrev Staffan Hellstrand musiken till pjäsen ”Tid & Otid” av Bodil Malmsten och följde upp med att producera den experimentella ”BLOSS” där den legendariska svenska skådespelerskan Lena Nyman tolkade Malmstens och Hellstrands sånger.

1998 och 1999 kom skivorna ”UNDERLAND” och ”UNDERBARN”, det sistnämnda ett avskalat gitarrbaserat album, som blev ett av Hellstrands mest kritikerrosade. Som livslång fotbollsfantast fick han år 2000 uppdraget att skriva det svenska fotbollslandslagets officiella EM-låt.

”Explodera” sålde nästan 40 000 ex trots ett svenskt misslyckande i fotbolls-EM och Staffan fick sin första platina-singel.Samma år åkte han på Karavan-turné med DiLeva och Lisa Nilsson. Efter flera skivor, flera stora turnéer och en enorm exponering i press, radio och TV valde Staffan att dra sej tillbaka från all offentlighet för att tänka över vad han ville göra i fortsättningen.

I september 2002 släpptes albumet ”Socker och synder” och singeln ”15-15-16” blev en av vårens och sommarens mest spelade svenska singlar i radio. Under sommaren 2003 gjorde Staffan en turné med Dom galna hundarna, det vill säga Olle Ljungström, The Nomads, poeten Bob Hansson & Staffan själv.

I november åkte Staffan till Oslo och spelade in albumet ”ELEKTRISKA GATAN”, med huvudsakligen norska musiker – ett samarbete initierat av producenten Michael Ilbert (Gessle, Hellacopters, Lundell m fl).

I april 2004 släpptes albumet, som fick fantastiska recensioner, inte minst singeln ”Romeo i Stocksund”, som Expressens Lennart Persson utnämnde till ”den bästa stockholmsskildringen någonsin” och Aftonbladets Per Bjurman till ”det bästa Hellstrand någonsin gjort”. Staffan gjorde över 75 akustiska spelningar under 2004 och 2005.

2006 släpptes albumet ”MOTLJUS” där Staffan kompades av Eggstone och som spelades in i bandets legendariska Tambourinestudio i Malmö. I oktober 2007 var det dags för ”SPÖKSKEPP”.

Plattan som till största delen är inspelad i Staffans egen studio Animal Farm. Skivan innehåller duetter med bla Titiyo, Lars Winnerbäck och Isabel DeLescano (www.staffanhellstrand.se)”.

I Melodifestivalen framförde Uno Svenningsson och Irma Schultz låten ”God morgon” som Hellstrand skrivit i samarbete med Uno. Denna låtskrivarduo ligger även bakom delar av Svenningssons album ”JAG SJUNGER FÖR DIG”  (2008).

Hellstrand har också ingått i gruppen Des Lescano tillsammans med argentinsk-finsk sångerskan Isabel De Lescano och trotjänaren Fredrik Blank som spelat på många av hans soloalbum.

Gruppens debutalbum ”DE LESCANO” släpptes i maj 2010 och den första singeln ”När jag sjunger igen” spelades flitigt i bland annat P3

2012  släppte Staffan sin  första platta på fem år: ”STAFFAN HELLSTRAND”. Den countryinfluerade och självbetitlade albumet är bitvis personlig med  sorgliga och tunga texter. Låten ”Spår” kretsar kring en dödssjuk far, ”Fyra dörrar till min syster” om en syskonrelation som kraschat. Trots att detta är långt ifrån hans bästa platta så känns denna Österfantatiker mer levande än någonsin.

Öster är tillbaka i Allsvenskan 2013. Vad tror du om säsongen?
– Det primära är att hålla sig kvar. Samtidigt känns det som att vi gör en riktig satsning och jag både tror och hoppas att vi kan sluta på den övre halvan. Vi har ju tonat ner gladfotbollen ganska mycket på senare år och jag även om det är kul att titta på fin fotboll så tror jag att det är viktigare, rent poängmässigt, att kunna kriga (ur Tidningen Offside).

2014 inleder han ett samarbete med poeten Bob Hansson och filmaren Helene Berg. Resultatet blir multikonstverket ”Nångång måste allting skaka”, som hade premiär i Flemingsbergs kyrka påsken 2014. Med ett gäng låtar ur Staffans gamla katalog och två stycken nyskrivna ihopflätade med Bob Hanssons texter och Helene Bergs videokonst skapade trion tillsammans med gitarristen Fredrik Blank någonting helt nytt i Staffans karriär.

Våren 2015 släpps albumet ”Blod & Tårar” där Staffan samarbetat med två helt nya producenter Johannes Berglund & Mikael Häggström.

2016 fortsätter Staffan turnera och skriva musik till kommande album, samtidigt som han tillsammans med Linda Ström skriver hela hennes album ”Med hjärtat på utsidan”.

2017 ser Staffan färdigställa albumet ”Svaret på allt”, som släpps i april 2018, ett album där Staffan spelar nästan allting själv..  Han framför också med stora körer  mässan ”Du går aldrig ensam”, som skapats utifrån 12 av Staffan sånger.

I april 2018 släpptes ”Svaret på allt”

I november 2020 släpper Staffan sitt nya album ”Mordet i Nürnbergbryggeriet” 13 sånger som bygger på ett verkligt morddrama i mitten av 1800-talet.

De plattor som jag uppskattar mest och bäst med Staffan är:  ”Underbarn”, ”Pascha Jims dagbok” och ”Spökskepp”.

• Hemlös (1989)
• Den stora blå vägen (1991)
• Eld (1992)
• Regn (1993)
• Sot (1994)
• Pascha Jims dagbok (1996)
• Underland (1998)
• Underbarn (1999)
• Starsång (2001)
• Socker & synder (2002)
• Elektriska gatan (2004)
• Motljus (2006)
• Spökskepp (2007)
• Staffan Hellstrand (2012)
• Blod & tårar (2015)
• Svaret på allt (2018)
• Mordet i Nürnbergbryggeriet (2020)

 

Continue Reading »

Roffe ”Kontorab” Okons´s 40-års fest

I mer än 12 år var denna tyskättade coka-cola-broilenr min arbetskompis på Kontorab. Arbetstiden bestod av bitska,torra, ironiska, sarkastiska omen  framförallt väldigt barnsliga och låga skämt. Det var en av huvudanledningarna till att jag härdade ut så länge på Kontorabs lagergolv. Vi var faktiskt ett riktigt härligt och sammansvetsat gäng som umgicks såväl under arbetstid som privat. Vi var unga, arga, festsugna, kåta, tävlingsinriktade, musik- och filmintresserade, coola, halvtröga och dessutom var vi i våra bästa år. Jim Ljungholm, Patrik Andersson, Roberto Mazzarella, Mats Johansson, Jens Nordin,  Håkan Lilja, Tommy Olsson, Dick Berndtsson är bara några namn som passerat under Bruno Carincis vinande ”anti-motivations-piska”. Roffe och jag spelade bland annat ihop i Kontorabs fotbollskorplag och där ut över några år i  landsortsklubben: Vikbo IK. Våra  ökända och otaliga squashmatcher spelades främst under lunchtid, vilket  allt som oftast inkräktade på själva ”arbetstiden”. Halvtysken hade en förmåga att vara bra i vilken sport än han utövade, allt ifrån fotboll, squash, badminton, bowling, innebandy till minigolf. Det är synd att killen numera inte ägnar sig åt någon form av sport,  what a waste -  ölhävning är ännu inte en OS-gren Gert-Arne.

1994 gjorde jag och Roffe en gemensam båtöluffning runt Greklands paradisöar bland annat Naxos, Paros, Ios och Santorini. Det var samma magiska sommar som Sverige tog VM-brons i fotboll, det var dessvärre också året som Greklands ”regering” testade på att reglera nattklubbsöppettiderna  från 06.00 till klockan 01.00. Det var självklart ett dolkhugg i partymagen, framförallt vid besöket på partyöarnas partyö: Ios, staden som aldrig sover (det året gjorde den det i alla fall). Det blev en oförglömlig resa med Sveriges VM-brons som grädden på moset; Tommy Olsson och Micke Jonander var de två andra medresenärerna. Sol, otrolig hetta, öl, mopedkörning, armhävningar, slitna färjor, fettbrosk-kebaber och ruskigt lata greker blev  också synonymt med resan.

Jag, Marie, Hanna och Frida parkerade vår bil intill grusvägen och vandrade ner till deras villa på Ringstamovägen. Det var öppet hus så folk kom och folk gick under kvällen. ”Nillas” pappa, syster och bror var där liksom halva forna Hageby innebandyklubb samt Janet, Roffes syster. Det blev in väldigt trivsam kväll där Roffes oändliga anekdoter avlöste varandra. Jag själv gick från öl till whiskey, något som sällan utmynnar att gå upp före klockan 10.00 dagen efter; denna kväll var i alla fall ett undantag. Skämten föreföll bli allt grövre ju längre kvällen led och samtalsämnena kretsade runt sex, musik, film, resor, men också runt lite mer existentiella och djupa frågor. Jag brukade reta Mr Rolf för att bli ultrasentimental när han dricker, något han inte motbevisade – ränderna går visst aldrig ut. Maries tonartshöjningar fick till sist gehör och klockan 22.30 var vi på väg hem, med två mycket trötta barn i baksätet.

Kompiskväll

Jag Stefan och Jarmo skapade en magisk trivselkväll som bestod av 4 moment. Vi lade upp resestrategier och planerade upp vår gemensamma Bratislava resa som går av stapeln  den 28 mars 2011. Stefan och jag snackade manusidéer medan Jarmo slipade knivar, drack hembränt och flådde kaninungar.

Föst ut var Ängelholm – Norrköping på TV4. Matchen var en uppvisning om hur orättvis fotbollen ibland kan vara. Istället för 5-0 till Ängelholm, så blev det istället 1-2 till IFK, något som definitivt inte speglar vare sig matchbilden eller målchanserna. Nu är i alla fall Norrköping klart för Allsvenskan och det känns väldigt angenämt. Sett ur ett helhetsperspektiv så har IFK spelat bra, även om huvudkonkurrenterna slagit varandra vid precis rätt tillfällen.

Ombokade 3 platser på Indra då vi blev kvar hos mig för att följa efterkommentarerna. Vi stegade över tröskeln till Indra runt klockan 18.30. Det var mycket folk i lokalen och vi fick troligtvis restaurangens sämsta platser. Med 6 öl i kroppen så var det inget egentligt problem. Stefan hade någon form av magproblem och beställde endast naanbröd. Jarmo tog en delikat Kadaigryta medan jag återigen gick i fällan att beställa en alltför het rätt: Jalfrezigryta. Vet inte varför jag har tendensen att beställa de starkaste rätterna på menyn, kanske  är det  en form av ett ”mandomsprovsyndrom”. Jag borde såhär i efterhand tagit samma rätt som Jarmo – satan. Det positiva med den ultrastarka koriander- och chilianrättningen var att förkylningen otroligt nog gick tillbaka. Staffan Hellstrand med familj åt också på Indra. Jag antar att det är perfekt kost för en sann vegetarian som Staffan.

Damkören med Staffan Hellstrand på Kulturkammaren 20.00 blev nästa anhalt. 100 kronor var pinsamt billigt för en sådan högkvalitativ underhållning. Ljudet blev bra efter några små justeringar. Den främre publiken satt på uppradade stolar,  så någon form av stagedivande eller euforiska danser kändes instinktivt hopplösa denna lördagskväll.  Staffan var på sitt allra bästa spelhumör och bombarderade publiken med underfyndiga anekdoter mellan låtarna. Att få veta upprinnelsen till texterna är verkligen ett bra sätt att levandegöra de oftast depressiva berättelserna. Stefan och jag har sett Staffan otaliga gånger, men aldrig med en stor kör förut, vilket blev en extra bonus till oss invigda. Körerna förstärkte på ett maffigt sätt Staffans avskalade framförande med endast en akustisk gitarr som verktyg. Stefans föredrar de äldre låtarna medan jag känner mer för de nya musikskatterna. Jag tror att vi båda blev nöjda då han under den 1.20 timmar långa konserten blandade hej vilt. Han spelade bland annat ”fel sida av vägen” och ”fanfar” som är två av mina personliga favoriter. Självklart blev det  även ”lilla fågel blå” eftersom det är hans mest kända låt.

Vi avslutade trivselkvällen på Bishoph Arms som var fylld till bristningsgränsen. Stefans syster Anna var även där och bjöd oss på öl, och pikade framför allt mig hur dryg och tråkig jag var, fast med glimten-i-ögat (tror jag). Det blev någon timme i lokalerna sedan drog Stefan hemåt på grund av sin ”magåkomma”,  en halvtimme senare lämnade både jag och Jarmo puben för att vandra hem åt varsitt håll. Dagen efter blev inte alls så jobbig som jag föreställt mig. Det kan berott att jag för en gångs skull höll mig till öldrickandet istället för att blanda alkoholalternativen med varandra.

Åtvidaberg FF vs Häcken live på Kopparvallen

Pappsen och jag har aldrig besökt Åtvidaberg tidigare och självklart då aldrig heller beträtt den anrika ”arenan”: Kopparvallen. Nu var det sent om sider dags, och timingen kunde säsongsmässigt inte vara värre. Vädergudarna stod oss bi och bjöd publiken på 8  vindstilla plusgrader samt en klarblå himmel; mössa, handskar och långkalsonger kändes nästintill överflödiga. Vi utforskade det livlösa centrumet som inte alls såg ut som jag föreställt mig

det. Hade förväntat mig något mer  mysigt, istället fann jag en mycket steril och opersonlig betongmiljö som inte fick mig att längta hit igen. Vi hamnade till slut på Pizzeria Oasen där vi beställde in 2 feta hamburgertallrikar med varsin burkcola. Åkte sedan ut på en Åtvidaberg-tour i 10 minuter innan vi äntrade  parkeringsplatsen och sedermera den idylliska Kopparvallen.

Det var avspark klockan 15.00. Vi satt på D-läktaren, rad 2, plats 39 och 40 vilket innebar en ruskigt bra vy över såväl planen som spelet. Solen gassade behagligt på oss, något som spelet dessvärre inte gjorde. Det var vedervärdigt spel med oändliga felpass, ingen struktur och i stort sett inga målchanser. Slutresultatet 0-0 speglade onekligen den spelmässiga kvaliteten. Åtvidaberg hade verkligen behövt dessa 3 poäng, men ett oavgjort resultat var faktiskt helt rättvist. Andfådd av det exceptionellt dåliga spelet inhandlade jag i alla fall en Åtvidabergsmugg  i pausen för 80 kronor. Mitt egna kritserie för att få tillåtelse att köpa en mugg är att ha sett arenan eller besökt densamma. Den svarta muggen pryder nu min samling bredvid Ajax-,  Barcelona-, Liverpool- och Arsenalmuggar.

Färdigtapetserat i Hannas rum

Äntligen, nu var Hannas rum färdigtapetserad, golvlisterna vitmålade och andra ytor också vittäckta. Det blev helt enkelt jättebra; vår tapettjej Anna ska ha en stor eloge för det noggranna arbete som hon åstadkommit. Nu ska det inhandlas mattor, hyllor och skrivbord för att fylla dessa ögonstenar till barnrum. Anna är redan i full gång med Fridas rum.

Alla rum är i stort sett färdigrenoverade, det har varit en 2 års-process som kan tyckas vara lite överambitiöst eftersom det dels är en hyreslägenhet, dels ett miljonprogramhus i bästa 60-tals stil.Vi har i vilket fall som helst bestämt oss att bo kvar i lägenheten ett bra tag tag till, och resonerat att det är lika bra att trivas,fullt ut, än att visionärt intala sig ”när vi flyttar till villa, då ska vi renovera”. Risken är istället statistiskt  stor att vi varken har pengar eller är ihop längre – vem vet? Det här är ett sätt att leva i nuet. Vi är ruskigt nöjda med resultatet med de mycket begränsade förutsättningar som ett hyreslägenhetsboende innebär.

Miljöförbundet Jordens Vänner föreläsning

MJV är den svenska grenen från världens största demokratiska miljörörelse med omkring 2 miljoner medlemmar: Friends Of  The Earth. Jordens vänner är en partipolitisk  och religiöst obunden ideell förening som arbetar för miljö och solidaritet; i Sverige är medlemsantalet runt 2500. Föreningen verkar för en rättvis fördelning av jordens resurser, för fred samt ett ekologiskt hållbart och mänskligt samhälle där djur omfattas av hänsyn, medkänsla och respekt. De värnar om demokrati, folkrörelsesamarbete, jämlikhet mellan könen och kulturell mångfald. MJV för en samhällskritisk debatt och är miljörörelsens radikala röst. Föreningen arbetar lokalt, nationellt och internationellt:

• för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser
• med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle
• för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk hållbarhet♠

Jag och Maries bror Thomas åkte ifrån familjemiddagen i Vånga för att medverka på en föreläsning. Vi hade samlats i Kulturhusets trivsamma lokaler, och det var runt 40 stycken åhörare. Kvällens föreläsare hette Margareta Sandebo Eriksson och hon berättade i 45 minuter om ett beteendevetenskapligt perspektiv på klimatfrågan. Efter den hyperintressanta föreläsningen så bjöds publiken in för diskussion. Den blev brännhet och  många sunda åsikter avlöste varandra. Klockan 19.45 så var det dags att dra sig hemåt för att se på Vampire diaries.

Spårvagnsträcka-invigning

Från början var jag mer än skeptisk till denna process, men när jag såg helheten i processen och åkt den nya sträckan måste jag helt enkelt abdikera. Det finns som sagt fler aspekter än enbart de miljömässiga. Sträckan förkortar resandet från Ljura-till Hageby på ett effektfullt sätt, parallellt med utmärkta cykel och gångbanor. De lite slitna områden längs med sträckan har förskönats med bland annat fler nödvändiga grönområden. Sträckan i symbios med Hageby Centrum känns nu med facit i hand som riktigt bra. Det här såhär multishopping och mötesplatser skapas genom att kombinera och optimera fler faktorer. Jag är förtjust i det mycket futuristiska framtoningen som utkristalliserar sig ju närmare Hageby Centrum man kommer. Att låta folk åka gratis var ett smart drag  i syfte att marknadsföra sträckan, området och troligtvis hela Hageby Centrum numera Mirum.

Träning & Tävling

V.41 går inte till historien som den bästa träningsvecka precis samtidigt är den långtifrån den sämsta heller – 3 pass i 193 minuter. Det blev irrationellt  nog alltför lite löpning – igen. Den 24 oktober smäller det – då är det Höstmilsdags. Tanken är att hinna två pass innan själva loppet, vi får se hur det blir med det.Äntligen 1 – från träsknivå till kärret-nivån; jag vann gruppen och är återigen uppe i division 4:a i Squashstegen. Vann mina 4 matcher inklusive den avgörande mot Peter Hasselgren med klara 3-1.

Äntligen 2 – nu har de infört en supergroup i stegen bestående av Peter Blomqvist, Daniel Linder, Jörgen Detterman, Lino Ferrari och Fredrik Malm. Det var på tiden att kvalitetsfragmenten cementerades ordentligt, i syfte att inte urholka squashtoppen ännu mera. Nu är det verkligen Norrköpings bästa squashspelare som ingår i pro-gruppen. Det fattas visserligen några toppnamn som Möller, Caap och Joelsson, men annars är flocken samlad – kul. Träningsdos 42 bestod av 5 pass a´la 346 minuter, en ganska mastig vecka. Vecka 43 bestod av 3 pass a´la 180 minuter och vecka 44 av 5 pass som stannade på 300 minuter. Nu börjar återigen klockan klämta för att bege mig ut på mitt första 1.5 milaren – hoppas det regnar.

Continue Reading »