Del 13: Harlan Cage – Forbidden colours & 101 South

Gillar man sin A.O.R. pompös så är det i stort sett omöjligt att inte abdikera för Fortune. Visst I,  produktionen kunde ha varit vassare, visst II, det finns betydligt bättre sångare än Larry Greene. Trots detta, titulerar jag deras förstlingsverk från 1985 till världens bästa, i den osannolikt smala nischen.

Gruppen gick sedermera i graven, efter att deras skivbolag bankruttat, samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Big City/Heightstown. Kort därefter döptes de om till Harlan cage.

En tysk-svensk kollaboration banade vägen för vad komma skulle med de övergivna fragmenten. MTM – trion bestod av Mario Lehman, Thomas Häßler och Magnus Söderqvist. Skivbolagsprocessen inleddes 1996, samma år som Frontiers iscensatte sitt distribuerande av andra indiebolags melodiösa hårdrock- och A.O.R som MTM- musik och brittiska Now & Then.

MTM släppte också välkomna akter från en genre som redan då gick under epitetet ”gubbrock”. En genre som redan hade börjat inhalerat syrgas för sin överlevnad. Tilltaget var troligtvis mer eldsjälsmentalitet än ekonomiskt försvarbart. Några av de många grupperna som samexisterade under MTM flagg var Tower City, Ten, A.C.T, Unruly child, Danger danger Axe, Fate, Kharma, Jaded Heart, Radioactive och 101 South.

Vad vet egentligen om Larry Greene? Ärligt, inte mycket alls. Han tycks vilja ha hållit en undanskymd profil på alla tänkbara fronter. Det jag vet är att han inledde sin musikaliska bana tidigt. Som 14 åring spelade han i ett band som kallade sig Odyssey. De fick skivkontrakt med Caprocorn records.

Efter ett stort antal avverkade lokala band så drabbades han av ödet. Larry spelade i ett band som hette Teaser. De hade lyckats prångla till sig ett kontrakt med RCA. I det bandet möttes Larry Greene och Rickard Fortune för första gången. Ett år senare skrevs a.o.r- historia – Fortune var fött.

Larry Greene skulle dock kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II, Glass cage, The three musketeers, All the right moves, True blood (HBO) och Frozen Ground, är några av filmerna som han skrivit musik till.

Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun. Han fick också förtroendet att framföra låten ”Reach out for the medal” som ingick i promotandet av Olympiska spelen 1984 i Los Angeles.

Larry Greene

Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk. Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, snarare är det så att få grupper kommer undan med hedern i behåll.

Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes mästerverk.

Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Produktionslandskapet präglade av ett sunkigt ljud, en plats där sorgligt nog gitarrerna nästintill bortdevalverats. ”Pay the devil his due” var plattans kronjuvel, följd av ”Destiny”, trots brist på adekvat distade gitarrer.

Därutöver, förutom tre fillers, var det melodier och refränger som Guds änglar hade kunnat skriva, om de fått tillåtelse av bossen, men produktionen agerade som sagt bromskloss.

Två senare ynglade duon av sig en uppföljare, nämligen Double medication tuesday. Låg det någon cannabisodling i närheten eller hade de inlett en intim vänskap med mörkare krafter som Stefan Löven eller Kalle Moreus?

Inte helt omöjligt, men i vilket fall som helst var de på banan igen, såväl produktionsmässigt som låtmässigt. Stilen var glädjande nog i ännu högre grad i paritet med Fortunes  bombastiska sound. Deras dramatiska pomp-aor fick andra band i genren att framstå som Lasse Stefanz.

En av deras nischer tycktes vara att ta med en Fortunelåt på varje platta. På debuten var det ”98 In The Shade”, på denna platta var det ”Dearborn station”. ”My Mama Said” lyste allra starkast, tätt följd av ”Halfway home”, ”Lola´s in love”, ”Defend this heart of mine” och balladen ”As you are”.

Det dröjde bara ett år innan duon släppte Forbidden Colors (1999). Den generella arbetsprocessen enligt Larry Greene var följande. Roger kom upp med idéen, Larry skrev sedan text och refräng för att tillsammans foga ihop bitarna. Teamet var nästintill perfektionistiska när det kom till att text och musik skulle synka med varandra; om så inte var fallet kasserades låten helt sonika.

Albumet inledes med mollorgier av bästa märke. ”No sunday bride” hade alla de rätta ingredienserna som Fortune skämt bort oss med. Ödesmättade keyboardstämningar och kraftfulla refränger var två välkända komponenter. Nästkommande ”Chinatown” kompletterade det melodisläktskapet.

Deras nyversioner av diverse Fortune låtar som duon gillade bäst föll denna gång på deras troligtvis mest magiska ögonblick, ”Thrill of it all”. Obeskrivligt bra räckte inte till som epitet eftersom den var essensen av genren i sig. En sådan skapelse satte onekligen press på nästa alster.

”Can´t tame the the raven”, implanterade en asiatisk violinslinga som agerade förrätt inför vad som komma skulle. Vapendragaren var ett majestätiskt crescendo som utmynnade i ett sagolikt chorus. The masters of pomp – a.o.r. fortsatte sin musikaliska resa med ”Hard yellow line (you lied to me)”.

3 minuter och 48 sekunder melodiös hårdrock med dutt-duttiga inslag, kunde det verkligen gå fel? Njet, it did not. ”Last plane out” tog vid och återupptog den pompiga stafettpinnen. Extraordinärt majestätisk och keyboarddriven marschmusik utan nazistiska förtecken.

Hur var det möjligt att skapa så skamligt genialiska låtar i kombination med ytterst minnesvärda refränger!? ”No sunday bride”, ”Can´t tame the raven” och ”Last plane out”. De tre hade med lätthet kunnat infogats på Fortunes magiska debutalbum.

Sjunde alstret ”A litle rain” gav lyssnaren ett kort andningshål genom att reducera pompigheten och tempot. Det innebar inte att låten inte ikläddes mäktighet eller att det tummades på refrängkvaliteten. I ”Feel the wheel” rockade de loss ordentligt, och visade upp en annan sida av bandet. Jag fick faktiskt lite Axe-vibbar av denna melodiösa hårdrock pastisch. Nionde låten var en tvättäkta powerballad. ”Making my way back to you”.

Utan dramatik, ingen Harlan Cage. Låten stegrades effektfullt fram till det starka choruset. Efterföljande ”Late night escapade” släppte lös pompen ur flaskan. Det som utkristalliserades var ytterligare ett mästerverk, där bombastisk musik mynnade ut i en ytterligare en diaboliskt skön refräng. Jag uppskattade verkligen tilltaget när gruppen oväntat höjde tempot i låten. Förutom just det oväntade, var draget genialiskt.

Näst sista låten fick titeln ”Before the night is gone”. Tempot skruvades återigen ner. Refrängen osade melankoli och rösten fradgades utav passion. Tolfte och sista låten på plattan hette ”Two ships in the night”. Konstruktionen andades mer traditionalism, och var helt sonika en bra låt. I jämförelse med de andra var detta i mitt tycke den minst bästa låten.

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying. För mig var detta Harlan Cage magnum opus, och näst bästa plattan efter Fortune. Det var tillika en av de bästa a.o.r.  album som någonsin skapats. Plattan var sprängfylld med oförglömligt dramatiska melodier och kraftfulla arrangemang. Låtarna bar med sig något magiskt, något jag inte kunde sätta fingret på, något utomjordiskt månne?

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »