Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med Shy ”Break down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

”Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.

Continue Reading »

Del 1: Michael Bolton – Everybody´s crazy

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade vinylbackar, strax efter den släppts.

Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade båda stannat samtidigt. Det var en subtil strokevarning.

Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur a.o.r. bör låta. Exempelvis hamnar låten ”Separate ways” med Journey i samma högkvalitativa fack. Den är utomjordisk bra, men långt ifrån hela skivan är det, vilket Michael Boltons är.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet.

Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i A.O.R. – kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle.

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret, förutom just de till synes oändliga superlativen.

Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld.

Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

På gitarr flankerade välmeriterade gitarristen Bruce Kulick (KISS, Blackjack, Union). Keyboardvirtuosen Mark Mangold hjälpte också till med låtskrivandet på tre alster. Han och Bolton skrev senare ”I found someone” till Laura Branigan. Dock var det Cher som drog längsta strået. Hennes version blev en megahit 1987.

Den före detta Touch sångaren skrev material till a.o.r.-kultikoner som Fiona, The Sign, The Law och Terry Brock och Mystic healer. Hans egna band Drive she said gick dessvärre till historien som världens sämsta produktioner, vilka för mig var olyssningsbara. Densamme verkade mycket i Stockholm där han bland annat medverkat på Houstons och Issas plattor och oväntat nog spelat en stor roll i Cyhras No halos in hell (2019).

På andra flanken basade demonproducenten Neil Kernon. Samme man som är ansvarig för att producerat över 500 plattor däribland Hall & Oates, Dokken, Judas Priest och Queensryche.

I a.o.r-sfären är han en Gud, med band som Aviator, Streets, Shy, FM, Evenrude, Kansas, Charlie, Autograph och Spys under sitt bälte. Inte undra på att ett mästerverk såg dagens ljus 1985. Desto konstigare var det att plattan floppade rejält. Utebliven försäljning blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Mr Bolton uppviglade sig själv till att anamma andra genrer. Därefter gick det successivt utför med A.O.R.– inslagen, för att senare betraktas som en amerikansk version av en smörsångare av rang.

Innan han gav sentimentalismen ett ansikte, så skapade han plattan The Hunger (1987) som innehöll juveler som ”Hot love”, ”You´re all that I need” och ”Gina”.

På Soul provider (1989) skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken, framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi dock faktiskt just en djävulskt skön ballad: ”How am I supposed to live without you”, och hiten: ”How can we be lovers” samt underbara ”You wouldn´t know love”.

1991 var transformationen fulländad; nu var det kilovis med smör, litervis med olivolja utspädd med 10 centiliter soul samt toppad med tre matskedar pop. Dock var titellåten ”Time, love and tenderness” nop notch.

Den A.O.R.-Michael Bolton som jag dyrkade, var en skugga, av en skugga, av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare…någon med avsevärt bättre ekonomi. Dock intar albumet en hedersplats i min skivsamling, hade jag kunnat laminera den så hade jag gjort det.

Continue Reading »

Melodier att döda för?

Jag har alltid tyckt att det är givande med alla årsbästalistor som sköljer över oss musikintresserade i början av varje år. Visst, det kan ibland bli för mycket av det goda, men det positiva överväger det negativa. I den melodiska hårdrockssfären är man inte ett dugg bättre än sina kollegor, utan här dyker årets-bästa-plattor-listor upp som ett brev på posten. Det är intressant att jämföra sina egna givna melodiska pärlor med andras subjektiva val. Jag har hört de flesta plattorna på listorna, och kan på så sätt bilda mig en uppfattning om dess adekvata innehåll.

Det som slår mig är att många halvmediokra plattor ständigt dyker upp på listmenyerna. Inte så att jag har bättre musiksmak än någon annan, men det finns vissa universella kriterier hur en riktigt topp 5 platta bör låta. När man läser vissa listor så börjar konspirations-teori-hornen växa sig starka. Har dessa entusiaster en dold agenda? Är de till viss del köpta av skivbolagen? Eller har de bara en sjusärdeles taskig smak?

Även om vissa plattor haft blytunga förväntningar på sig, och i teorin sett exceptionellt bra ut, så behöver inte dessa nödvändigtvis inte komma med på en 10-i-topp-lista. Exempelvis så fick senaste Journey 100/100 av den välrenommerade MelodicRock. De var en av fyra (Mecca, Nightranger, Mr Big) som fick det ultimata betyget, men den hamnade ändå på få års-bästa-listor.

Utifrån det jag har hört 2011 så har det varit ett fantastiskt år för den melodiska hårdrocken – på pappret. Många nya förmågor har samsats med äldre uvar som gjort comebackplattor i mängder. Jag hade ruskigt svårt att hitta 10 helgjutna plattor, de första 5 tillhör den kategorin medan de resterande inte håller hela vägen. Trillium, Last Autumn dream, Mecca, Issa, Strangeways, Robin Beck, Miss Behavior, The Magnificent, Lionville, Journey, Magnum, Nightranger, Grand Illusion, Chris Ousey, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Alyson Avenue, Airrace, Million, Xorigin, Elevener, Reckless love, Serpentine, Ten, Danger Zone, Myland, King Kobra.

Listan kan göras betydligt längre; som sagt det låter på ytan bra, men man har hört det förut; men bättre. De flesta av dem uppvisar oftast ett gediget hantverk, men dessvärre är många låtar både intetsägande och standardiserade.

Ett band som jag anser vara osedvanligt överhypade är det australienska bandet White Widdow. Deras största influenser är pomp-a.o.r, typ White Sister och Giuffria. Musiken låter bra, men sångaren låter ”gnällig” och förstör  i stort allt som egentligen kunde ha blivit fenomenalt. Om detta står det inte ett ord i de hybriserande hyllningsrecensionerna, där alla tycks vara eniga om att detta unga band är något sänt från A.O.R-guden, och har som uppdrag att reproducera fornstora dagars glans till oss medelålders män (gubbar).

Melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

Jag måste i vilket fall som helst prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket intressanta album och dessutom introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag.

Deras låtskrivarstall a´la Motown  och Stock Aiken Waterman har successivt utökats dels med yngre förmågor något som borgar för en fortsatt framtid för denna genre, dels en hel drös svenska låtskrivarhantverkare som Eclipse Eric Mårtenson, Work of arts Robert Säll, Daniel Flores samt deras egna husgud Tommy Denander såklart. Att Sverige är världsledande  i såväl melodisnickeri som genremissionism är helt uppenbart, då det fullkomligt vimlar av kreativa och duktiga svenskar/nordbor i denna italienska mjukis hårdrock kolonin.

1. Within Temptation – The Unforgiving.

Detta holländska band fortsätter att förföra sina lyssnare med läckra popmelodier, knivskarpa arrangemang och kraftfull kreativ perfektionism. Fyra års uppehåll i utgivningen av nytt material, idel turnerande och barnafödande resulterade uppenbarligen i ett delvis nytt Within Temptation, men absolut inte ett sämre band, snarare tvärtom. Detta är bandets första konceptalbum, baserat på en historia skriven av Steven O’ Connell.

De första lyssningarna slås jag av att det bara låter alltför bra. Det tog mig ytterligare några vändor för att jag skulle förstå att varje enskild låt i sig är fragmentariska högkvalitativa mästerverk. Det är i stort sett omöjligt att skriva upp favoritlåtar, då allt i stort sett är magiskt. Hur ska de kunna toppa denna musikaliska utgivning?

2. Fergie Frederiksen – Happiness is the road.

Mannen med en av genres absolut bästa röster är för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r rösten ska låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in ”Happiness Is The road” tillsammans med Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar.

Fergie Frederiksen har bland annat  sjungit med Angel, Trillion Le Roux och Toto dessutom kan han ståta med ett av nutidens bästa a.o.r album: Frederiksen & Denadener – Baptism by fire  (2007). ”Happiness is the Road” är producerad av Dennis Ward (House of Lords, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgar för en ljudbild av yttersta klass, en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det är definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerar, utan här utkristalliseras en majestätisk pure a.o.r.  Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Writing on the wall” och ”The one”,  för mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det är så här a.o.r ska låta , och Jim Peterik har återigen visat att han är mannen som är ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. En av 2000-talets 10 bästa a.o.r plattor.

3. Shy – Shy.

Med ny sångare och några riktigt heltaskiga skivor i bagaget hade jag inte den minsta förväntan på denna brittiska a.o.r grupp, som hade sin storhetstid på det glada 80-talet med framförallt ”Excess all areas” som juvelen i kronan. Det blev inte bättre av att hjärnan bakom bandet gitarristen Steve Harris dog av en hjärntumör 2011.

Jag blev underbart överraskad av en 2010-tals ljudbild att mörda för, men som ändå står med båda fötterna förankrade i 80-talet – på ett positivt sätt. Som sagt, det får inte bli hur modernt som helst, då försvinner genrens identitet,  men det får inte heller bli för inavlat – en svår balansgång för många band att vandra, men som Shy verkligen lyckats med, precis som Treat gjorde förra året.

Låtar som ”Land of thousand lies”, ”So many tears”, ”Pray”, ”Save me” och den Separate-ways-doftande ”Live for me” får mig att kippa efter andan. Årets skönaste producerade platta och den största överraskningen tätt följd av svenska Degreed – Life, love, Loss.

4. The Poodles – Performocracy.

Precis som med listans etta Within temptation så borgar The Poodles för utomjordisk högkvalitativ musik, där smådetaljer är extremt viktiga, precis som helheten och en nästintill oändlig variation. Deras musikaliska variationssignum skulle kunna vara en redig fallgrop, men i deras fall så lyckas de med konststycket att foga ihop den eklektiska grytan till att låta som The Poodles.

Detta är deras 4:e platta, och enligt mig har alla varit riktigt bra. Tyvärr är Performocracy den hittills sämsta av de fyra alstren, vilket säger ganska mycket om deras lägstanivå, och den holistiska kvalitet på årets  flod av melodiös hårdrock. Mina favoritlåtar på plattan är: ”I want it all”, ”Cuts like a knife”,  ”Love is all” och ”Father to a son”. Det ska spännande att se hur deras femte platta kommer att låta. Kommer de att vidmakthålla sin höga kvalitet eller var ”Performocracy” början till slutet? För mig är The Poodles i vilket fall som helst 2000-talets svar på Treat.

5. Toby Hitchcock – Mercury´s down.

Sångaren Toby Hitchcock känd från bandet Pride Of Lions tar hjälp av bland andra svenske Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T på detta efterlängtade soloalbum. Toby har prisats och överröst av lovord från en enad a.o.r – kritikerkår om att vara guds sånggåva till de pensionerade kollegorna och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte ett dugg mer, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt  kan sätta fingret på. I vilket fall som helst är detta en riktig höjdarplatta som kröns med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”.

6.  Work of art – In progress  (Sweden)

 

7.  Kimball & Jamison -  1:st (USA)

 

8.  Degreed   – Life, love, loss  (Sweden)

 

9. Rob Moratti – Victory  (Canada)

 

10. House of Lords – Big money  (USA)

 

11. Chris Ousey – Rhyme and reason (1:a platta).

Teamet Chris, Tommy Denander och Mike Slammer tycks vara ett vinnande koncept. Chris sjunger dessutom som en gud med en knippe ruskigt sköna låtar till sitt förfogande. Låten ”Give me shelter” är förföriskt stark och en av årets allra bästa låtar.

12. Edens Curse – Trinity (3:e plattan).

13. Sixx: AM – This is gonna hurt (2:a plattan).

Listans svarta svan är onekligen Mötley Crues basistens Nikki Sixx medverkan på denna lista. När det handlar om distade gitarrer och melodier att döda för så kvalar denna utmärkta platta in bakvägen så att säga.

Utanför Listan

Shakra

Magnum – The Visitation

Shadowman

Shinedown

Adelitas Way

kkkkk

Light-Analys

Riktiga uselt

Nordiskt

Svenskt: Miss Behaviour, Work of art, Bad Habitt, Grand Illusion, Alyson Avenue, Xorigin, Million, Last autumns dream, Evergrey, Coldspell, Dynazty, The Poodles, Alfonzetti, Grand Design, Enbound, Sven Larsson

Norskt: Pagans mind, Issa

Finskt: Stratovarius, Lovex, The Magnificent, Nightwish

Danskt: Fate, Royal Hunt

Magnum

Nightwish

Några av årets låtar

Outloud

Mecca

The Magnificent

Lionville

Grand Design

Shy

Journey

Enbound

Serpentine

Toby Hitchcock

Within Temptation

Shadowmn

House of Lords

Rick Moratti

Fate

 

Continue Reading »