Jag är inte rasist, jag är inte rasist, jag är inte rasist!

Att diskutera något som har med invandringsfrågor och dylikt är som att skicka in AK4-försedda Israeler in till Gaza, i syfte att fredsmäkla. Den tabubelagda diskursen är förorenad med en synnerligen lättantändlig tändvätska, vilken skapar ett samhälleligt som politiskt vakuum, där inget parti vågar knysta ett ord, av rädsla att utpekas som främlingsfientliga. Det hela blir egentligen osedvanligt absurt, då det är av allra största vikt ur ett demokratiskt perspektiv att diskutera just sådana här frågor. Vård- skola och omsorgsbudgetarna spricker likt  Lidl-ballonger, och blir till ett gytter av onda cirklar, där det endast finns utrymmen för rationaliseringar. Mitt blogginlägg har ingen dold agenda förutom att försöka vara en del i en konstruktiv dialog i detta minerade ämne. Dock målar jag in mig ett hörn när förslag att reducera invandringen i en 5-års period per definition innebär att man ser invandringen som problemet, vilket onekligen skapar ett dilemma.

Min ambition med detta är att ändå försöka hitta några konkreta lösningar på hur man dels kan hjälpa utsatta flyktingar, dels minska bromsklossarna som de nyanlända upplever i det nya landet. Att de överhuvudtaget fått en frizon är självklart de primära, men det kommer sedermera en tid när man också ska försöka förstå sig på en ny kultur, arbetsmarknad, språk, normer och en byråkrati i ”världsklass”. Politiker kan obönhörligen tjafsa ihjäl sig om några miljoner hit och dit, men när det kommer till invandringsfrågan tycks ekonomin sättas helt ur spel. Risken att bli stämplade som främlingsfientliga överstiger all logik. Finns det uns av kritik eller nytänkande hur integrationspolitiken ska förbättras är det indirekt likvärdigt med kränkande propaganda, och där slutar oftast diskussionen; vem vill vara rasist, vem vill motverka mänskliga rättigheter? Jag välkomnar en politisk och vardaglig diskussion där olika perspektiv diskuteras med agendan att konkret komma fram till en modifierad och förbättrad integrationspolitik, utan att rasist-utpekande-mentaliteten och pajkastning genomsyrar diskursen.

En vän till mig beskrev det på ett utmärkt sätt: ”Sverige har skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna. En av dessa är rätten till asyl. Det medför att de som har möjlighet det vill säga bland annat Sverige är skyldiga att erbjuda skydd till dem som behöver. För mig är detta inte förhandlingsbart. Antingen tror man på alla människors lika värde och okränkbara rättigheter, eller inte”. En annan vettig person formulerade dessa tänkvärda tankar: Bara för att en annan människa har andra åsikter i en svår fråga så betyder det inte att den är dum eller att man måste ta avstånd från den personen, den har bara andra kunskaper och erfarenheter med sig i bagaget. Istället kan man diskutera och lyssna och förhoppningsvis lära sig något av det, om inte annat så lär man sig befästa sin egen åsikt. Om man alltid skulle utesluta alla som inte har samma världsbild som en själv så skulle man till slut bli en mycket ensam människa.

De stackare som drabbas av denna ”bäst-i-klassen-hybris” är bland annat andra nyanlända flyktingar, de som dykt upp året eller åren innan. Det tycks inte spela någon roll vilken regering som sitter vid makten, denna årliga massinvandringsackumulering råder det sträng konsensus om,  även fast Sverigedemokraterna numera huserar i det politiska finrummet. Paradoxalt nog har Sverige blivit ännu mer politiskt irrationellt korrekt sedan SD tragiska inträde. Det spelar ingen som helst roll att SD idag är Sveriges fjärde största parti med sin 7,7 procent enligt Sifo. Den subtila partipolitiska blocköverskridandet har visserligen bakbundit Sverigedemokraterna, men kontraproduktivt nog istället satt munkavle över hela integrationspolitiken. Detta dysfunktionella tomrum hämmar hela beslutsprocessen, och ökar istället på SD:s medlemsregister. Det bästa vore att SD åker ur Riksdagen vid nästa val, i syfte att få till stånd någon form av konstruktivism bland de andra partierna i denna brännheta fråga.

Sverige är det land i Europa som beviljar flest asylsökande utifrån ett per capita perspektiv, såväl Tyskland som Frankrike bebos av fler invånare än Sverige. Ur mänskliga-rättigheter-perspektivet, vilket i sig är fundamentalt är det bra, däremot bör man ta sig en funderare om det finns utrymme att kombinera den demokratiska diskursen för att kollektivt förbättra, underlätta och utveckla något som jag uppfattar inte fungerar till  100%. När man mäter ett lands välfärd så är det många aspekter som räknas in i statistiken, som medellivslängd, barnadödlighet, barnens kunskaper från skolan, hälsotillstånd bland befolkningen och hur mycket annat som helst. Ur ett välfärdsperspektiv blir det  måhända komplicerat att bibehålla en hög välfärd och samtidigt vara bäst i klassen det vill säga: ”att äta kakan och ha den kvar”, de ekonomiska utrymmena är begränsade.

Jag anser att vi framöver bör reducera indoktrineringen att vara bäst i klassen, och låta andra länder som inte drar sitt strå till stacken få visa sina altruistiska sidor och ta sitt ansvar, då även de också skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna. Tio medlemsstater tog emot 90 procent, eller 90 000 av samtliga asylansökningar i hela EU under 2010. Men som sagt, då måste EU ta fram taktpinnen och medlemspiskan och höja tonartsskalorna, med ambitionen att hjälpas åt istället för att stjälpa. Att många Riksdagspolitiker tar till Hollywood-näsduken och staplar enskilda individexempel på varandra med mantrat: ”hur hade det gått med Anders som dagligen torterats och våldtagits i sitt hemland, om han inte fått komma till Sverige?”. Det är ju självklart svårt att säga emot när retorikutbildade politiker utstuderat lägger fram saken på ett sådant sätt, men det finns som sagt andra vägar att vandra som både är humanare och effektivare än denna strategi. Dessa kan kombineras med systemet som vi har idag, fast i en reducerad skala, sedan kan vi utvärdera dessa 5 år och se vad som hände;  blev det en förbättring eller inte? Det ena utesluter inte det andra, att jobba brett på många fronter är i mitt tycket en styrka inte en svaghet.

”Bäst i klassen” Asylansökningar UNHCR, EUROSTAT 2010

1 Frankrike 51 595

2 Tyskland 48 490

3 Sverige 31 875

De många länder som inte är lika asylaktiva dvs de flesta i EU

13 Danmark 5 070

14 Finland 4 018

15 Cypern 2 875

16 Spanien 2 749

17 Ungern 2 095

18 Irland 1 940

19 Bulgarien 1 025

20 Rumänien 885

21 Luxemburg 780

22 Tjeckien 780

23 Slovakien 540

24 Litauen 495

Utländska medborgare efter de tio största medborgarskaps­länderna 2011

Statistiska centralbyrån

Under 2011 fick också cirka 36 500 ut­ländska med­borgare i Sverige svenskt med­borgar­skap. Det är en ökning från 2010 med 13 procent. I år beräknas vi ta in runt 45 000 tusen flyktingar, nästa år tros minst 50 000 människor söka sig hit, det vill säga den högsta nivån sedan Bosnienkriget för 20 år sedan. Ett  förslag vore att dra ner denna siffra till EU-genomsnittet som tyvärr är alldeles för lågt. Detta skulle gälla i exempelvis 5 år samtidigt som politikerna över blockgränserna kommer överens om ett gigantiskt åtgärdsprogram för områden typ Rinkeby, Hageby, Rosengård, men också resten av landet. Det ska vara konkreta och riktade åtgärder som anses någorlunda vedertagna i syfte att integrera de som anlänt till Sverige och som är ljusår ifrån att få ett arbete i sitt nya hemland. Det måste helt enkelt implementeras in en form av återhämtning för att de nyanlända ska kunna integreras optimalt, något som dessutom frigör ekonomiska resurser i statens budget till förbättrad välfärd och omsorg när varslen står som spön i backen och lärarna, sjukhuspersonalen går på knäna.

En bekant till mig påvisade en annan möjlighet att omdirigera kapital där det idag inte fungerar optimalt, och det handlar återigen att vara bäst-i-klassen. Sverige är bäst i klassen även här, men om de svindlande summorna kommer de som verkligen behöver det är väl minst sagt omtvistat. Hon skriver: ”2007 gav Sverige ca 37 miljarder i bistånd, vilket är jätteduktigt, men om alla pengarna gått till rätt sak, dvs sjukvård, skolor och nya arbetstillfällen i utsatta länder så hade många fler fått hjälp. Istället går pengarna till regeringarna för att fördelas och mycket av vårt bistånd kommer säkert tillbaka i det svenska systemet via köp av vapen”.

Antal utländska medborgare 1980‑2011

Statistiska centralbyrån

De nyanlända som kommit hit de senaste åren behöver först och främst komma ut i det svenska samhället och lära känna det  nya språket som den nya kulturen. Barn har en tendens att lära sig saker relativt snabbt i skolan, men föräldrarna däremot behöver en annan källa till att etablera sig i det svenska lite kalla  individualistiska samhället. Svenska för invandrare undervisning i viss mån, men essensen i processen stavas arbete, en plattform för social gemenskap och delaktighet. Om inte så är fallet bildar nedanstående faktorer en dysfunktionell cocktaileffekt, där gammal som ung drabbas och där familjer slås i spillror. Självklart existerar det en väldigt stor light-rasism när det kommer till att anställa individer med utländsk bakgrund, vilket är tragiskt, det underlättar varken deras ekonomi, psykiska hälsa eller familjelycka.En bekant till mig belyste mig efter detta blogginlägg om en aspekt som jag helt enkelt förbisett och som är minst lika viktigt för de nyanlända som ett arbete: ”Arbete inte alltid den mest avgörande faktorn för en lyckad ”integration”. Familjeåterförening är minst lika viktig. Den som inte vet var familjen befinner sig eller när de kan återförenas mår inte bra och orkar sällan lära sig svenska. Ibland är alltså svaret på ”integrationsproblemet” inte färre, utan FLER invandrare”.

Psykisk ohälsa

Fysisk ohälsa

En nedåtgående kriminalitetsspiral

Gängbildningar

Missbruk

Utanförskapet ökar

Problem i skolan, segregation påverkar skolresultaten

Samhällsklyftorna ökar, tryggheten dräneras, rasismen ökar

Där samhället behöver lägga de största resurserna finns det inte tillräckligt med pengar mycket på grund av att vi irrationellt måste vara bäst i klassen i ämnet migration Det kanske är dags att temporärt minska intaget av invandrare i Sverige under en tidsbegränsad period med agendan att på allra bästa sätt ta hand om dem som redan är här. De som aldrig får den riktiga hjälpen, då  horder av nyanlända hela tiden pockar på uppmärksamheten. Norrköpings kostnader för individ- och familjeomsorg till exempel, socialbidrag, familjehem, missbruksvård är 5 559 kr kronor kostnad per invånare, när riksgenomsnittet ligger på 3130 kronor. Endast Eskilstuna och Södertälje är två kommuner som ligger högre.  Det innebär mindre pengar till vård, skola och omsorg, när det i allra högsta grad borde vara precis tvärtom. De flesta är väl överens om att det behövs flera lärare med högre lärarlöner, större antal läkare och sjuksköterskor i vården det vill säga bättre förutsättningar för dem och mer resurser. Sverige har idag bland de högsta antalet arbetslösa ungdomar i EU, och de nyanlända har det statistiskt sett svårast, ingen utopisk inledning av ”vuxenlivet”.

När vi varje år påtagligt ackumulerar invandrarantalet så dräneras hela vårt välfärdssamhälle på resurser, och de som behöver hjälpen allra mest är de som får det svårast. De ökade samhällsklyftorna är en källa till skenande budgetritter, vilket är både ett ekonomiskt som mänskligt problem. När man som individ är inne i den onda bidragscirkeln vare sig det rör sig om A-kassa, Socialbidrag eller Bostadsbidrag har man en armada av bromsklossar framför sig, och personerna får onekligen väldigt svårt att komma ur detta bidrags-ekorrhjul.

Jag tycker för övrigt att Sverigedemokraternas alternativ att hjälpa flyktingar på plats låter allra mest rationellt (jag har inte, och kommer inte att rösta på dem). De länder som drabbas värst av katastrofer och inbördeskrig är länderna runt omkring en krishärd. Denna massinvasion är helt förkastlig och skapar problem för de boende som de stackare som får bo i provisoriska inhägnader under oftast usla förhållanden. Om FN tog sig i kragen och brainstormar fram hur man på bästa sätt skapar en process där alla länder i FN är med att betalar och ombesörjer ”säkra områden” dit flyktingar omhändertas, så skulle mycket vara vunnet.

Det skulle troligtvis räcka om EU agerar såväl genuint empatiskt som rationellt genom att mobilisera denna strategi för att på effektivast och bästa sätt hjälpa dessa utsatta människor. Sverige kan inte landsätta detta projekt  själva, utan här krävs det ett adekvat samarbete mellan medlemsstaterna, vilken i sig är är essensen, annars är strategin nästintill tandlös. Flyktingproblematiken kräver en global samverkan, tyvärr genomsyras elitens fagra ord av ”spel-för-gallerian-syndromet” eller ”sköt-dig-själv-mentaliteten”. Alla vill teoretiskt hjälpa till men när det kommer till omvälvande konkreta handlingar så händer det inte mycket i  maktens verkstad. Nyanlända har historiskt sett alltid varit en resurs och kommer så att förbli, men de måste få chansen att kunna agera annars är det lätt att drunkna i Sveriges byråkratiska djungel.