Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »