Kulturnatten 2011 – med barnen.

Årets bästa kulturella  händelse i Norrköping är fortfarande Kulturnatten. Det underbara Knäppingsborgskvarteret som i sig är en kreativ smältdegel har indirekt tagit på sig finkostymen som evenemangets huvudnav, vilket lite ambivalent splittrat mig.  Det egentligen bra att det finns flera stora nav och att dessa blir fler, men när ett ställe ”stjäl” uppmärksamheten förflyttas dessvärre fokus från de andra arrangemangen. Det molnfria och för årstiden ljumma vädret kunde inte infallit lämpligare än på självaste Kulturnatten.

Marie och jag hade efter mångt och mycket fixat barnvakt till de små livliga avkommorna Hanna  & Frida, och dessutom passat på att boka bord på en lyxrestaurang. Vår tilltänkta barnvakt strulade, så planeringen sprack precis som bokningen på restaurangen. Jag är ruggigt medveten om att det blir tjat och gnäll om barnen ska med; det bara är så. Det är orsaken till att vi ville ha en barnvakt. Nu kan man antingen välja att skippa Kulturnatten eller helt sonika ta med dem. Det ska poängteras att Hanna och Frida är duktiga på att gå långa sträckor, och gnäller sällan, men de är likafullt barn, och en sådan här tillställning blir för mycket för dem.

I alla fall gick vi Widholmare från Idrottsgatan till St: persgatan, närmare bestämt till Frimurarnas lite sägenomspunna näste. De hade öppet hus från 17.00, och deras huvudattraktion var en trettio minuters lång föreläsning om deras lite surrealistiska förehavanden. Vi fick tillfälle att sitta ner i deras mest hemliga rum; förövrigt  en oerhört vacker lokal. Barnen var fromma som lamm, tills de inledde processen med att ta bort plasten från deras lördagsgodisklubbor. I lokalen var det så tyst att man kunde höra en fjäder falla, vilket förstärkte barnens prasslande; jag upplevde plastcrescendot som en smärre jordbävning, som tur var tog det dem bara 5-7 minuter att få upp godisessensen. Informationen avslutades lite andligt genom att de synliggjorde lokalens stjärnhimmel i symbios med stämningsfylld musik.

Barnen var hungriga så istället för en 3-rätters så blev det Pizzeria Neptun. Till snabbmatsträskets fördelar måste man räkna in själva matkvantiteten, och att det oftast är riktigt gott. Hanna återupprepade maniskt ett entonigt chokladbolls-mantra,  efter hon råkat sett en sådan. Fridas val föll istället på en delikat lyxglass. På vägen till dessa tjatuppmaningar ville vi själva stilla vår nyfikenhet på det nyöppnade The Lamp Hotel, och den inhysta Restaurangen Ardor. Vi möttes av Sveriges maffigaste lampa, och en restaurang som var minst sagt estetiskt fashionabel. Ser verkligen fram emot att äta här inom några månader, även om det innebär att ta sig en kebabrulle efter den troligtvis minimala, men fint upplagda maten. Precis utanför så hade en en designmarknad under tak skapat på Hospitalsgata. Svensk småskalig design av hög kvalitet var det om gällde, något som är tänkt bli ett återkommande inslag i Gamla stan – riktigt bra.

Runt och i Knäppingsborgsområdet var det välbesökt värre. Det fanns lika många arrangemang som affärer; musik, clowner, kortfilmsvisningar och kvalitetsförsäljning omfamnade oss. Hanna fick till slut sin efterlängtade  mega-chokladboll och Frida sin 3-kulors-glass. Jag själv återföll till en ren skär sockereufori med chokladboll, körsbärsarrak och italiensk glass. Problemet med att ha med sig barn är att det oftast blir halvkomplicerat att stanna till och lyssna på musik. Vi drog istället vidare till Arbetes- och Stadsmuseet. Barnen var trötta, så runt 21.00 tog de och Marie bussen hem.

Jag fortsatte några timmar till meds polaren Ubbe,  i syfte att penetrera fin- och fulkulturen med tillhörande lämmeltåg av människor. Det finns troligtvis inte en enda människa i Norrköping som tycks känna alla i- och utanför stan. Man kan knappt gå 5 meter innan Urban stannar till – kul för honom. Ubbe & Annicka skulle se 3D-film på Visualiseringscenter, då passade jag på att gå hem. Det var jätteskönt att komma hem och slötitta på tv:n. Innan jag mötte John Blund så kikade jag försiktigt in  på de sjusovande miniälvorna – så lugna – så stilla – så fantastiska.