Inledning

Ett nytt år, en ny löparresa, denna gång riktade vi eskapismfokuset mot Spaniens huvudstad. Reseprocessen som hade inletts med Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava följdes i år upp upp av Madrid. Stefan Hammarström hade bokat flyg, men kunde dock inte följa med på grund av att hans arbetsgivare satte stopp för de planerna. Kvar blev jag själv och den euforiska finnen: Jarmo Kolehamainen. Vi bokade upp flyget t/r redan i november 2011 precis som vårt boendet. Jag anmälde mig till själva loppet i januari och Jarmo i mars.

Madrid info

Madrid blev Spaniens huvudstad så sent som 1561 efter att innan dess varit en sömnig småstad, till att bli ett maktcentrum av rang. Under högsommaren blir Madrid en kokande gryta, och i mitten av augusti brukar alla som som har möjlighet fly till kusten. Under vintern däremot blåser kyliga och torra vindar från det omkringliggande höglandet, en vind som är så svag att den kan döda en människa, men inte blåsa ut ett ljus. Vi valde att åka på förvåren, då man slipper stekhetta och arktiska vindar. Få folkslag har så usla frukostvanor som Madridborna, och som svensk innebär det en stor kontrast till det schematiska kostdygnsrytmen som vi är indoktrinerade med. I Madrid äter man fortfarande så sent som 22.00 på kvällen.  Huvudmåltiden  äts vid 14.00, och lunchen kan vara så lång som 3 timmar; efter en tupplur åker oftast mannen tillbaka till sitt arbete. Om Svenskar anser sig ha problem att hitta eget boende så ser Madridsbornas verklighet 100 ljusår värre, då män i genomsnitt är 29 år när de flyttar hemifrån och kvinnor 27 år. Däri tror jag förklaringen till att man ser så mycket hånglande i huvudstaden eftersom de inte har tillgång till egen lägenhet att utföra kärlekens konster i. Det lär inte underlätta att Spanien för närvarande har Europas högsta arbetslöshet, och där cirka 22 % av spanjorerna anses leva under fattigdomsgränsen.

Dag 1. Sen ankomst – ut i vimlet direkt

Jarmo hämtade mig klockan 16.00 på Lidl parkeringen. Det var onekligen en passande dag att åka till Spanien  eftersom krislandet samma dag utlyst generalstrejk. Vi lämnade bakom oss ett schizofrent  blåsigt Norrköping för att landa i Madrids ljumma och behagliga försommarvärme. Reseprocessen hade förflutit misstänksamt friktionsfritt, från Skavsta till Madrids flygplats och 20 minuters taxiresa till  Hotel Mexico på Gobernador 24. Incheckningen gick också som smort därefter bytte vi om till festklädsel för att 10 minuter senare köpa varsitt iskallt  6-pack av det lokala ölmärket Mahou. Hungriga som få uppsökte vi en Taberna av klass, något som resehandböckerna propsar på oss stackars turister. Europas minsta pizza i samklang med en kall god öl blev resultatet. Lokalen i sig var sjukligt genuint, men engelskan hos personalen och gästerna var obefintlig. Vi fortsatte utforskandet av Madrids nattliv och blev snart varse att till och med Neapel ligger i lä när det kommer till skräpkastandet. Vi upplevde Madrid likt en gigantisk sopcontainer, något som faktiskt drog ner på humöret. Ölen, gåendet och att vi gick vilse typ hela tiden frestade på psyket och fysiken, så vi irrade likstelt hem runt 02.00  i en fortsatt ljummen natt.

Dag 2. Långpromenad utanför kartan

Vi vaknade på gott humör till en obeskrivligt vacker och varm dag. På med vandringsskorna med målet att vandra 3-4 mil runt Madrids mindre okända nejder. En Burger King frukost intogs, ett nytt iskallt 6-pack inhandlades, ett 5 dagars Metrokort köptes, sedan tog vi oss via tunnelbanan till floden Manzanares där Madrids stad nyligen anlagt över 1½ mil parkpromenadsstråk med cool futuristisk arkitektur, lekparker, konst, uteserveringar, sportaktiviteter -  en exceptionell omgivning. Här har Norrköping allt att lära hur man skapar attraktiva ytor där alla kategorier av människor kan samlas och ta sig fram. Jarmo och jag pratade minnen, framtid och skvallrade likt djur i kombination med 25 en -gradig klarblå himmel och kallbrands-kalla-öl; det var precis som på Hultsfred eller Sweden rock förutom avsaknaden av musiken; obeskrivligt trevligt.

På vägen låg i våra ögon attraktioner som Atletico Madrids hemmaarena: Estadio Vicente Calderon,  där jag handlade en obligatorisk mugg samt några urläckra häftiga broar och arkitektur att mörda för. 1 mil senare efter att passerat mäktige Segovia bron började jag oväntat att grabb-skämt-bråka med Jarmo, han i sin tur var inte beredd, vilket  i sig var syftet med tilltaget, men tyvärr stods han i en skarv och föll likt en italiensk fotbollsspelare till marken, om inte ännu vackrare. Det visade sig senare att han stukat foten, då den svullnade upp som en tennisboll. Detta tilltag sänkte humöret lite granna, men färden fortsatte i den tryckande värmen mot Casa de Campo det vill säga parken och området där våra nummerlappar, chip och utrustning skulle hämtas. Vi gick, och gick lite till för att vila i poppiga  Parc Del La Montana, och passade på att köpa något till Jarmos tennisbollshäl, därefter tog vi Metron till hotellet för några timmars siesta.

Efter en välbehövlig dusch och några kalla öl så tog vi oss till Hardrock Café. Vi fick vänta 45 minuter innan någon matplats blev ledig, och denna tid fyllde vi med Mojitos och Sambucca. När vi väl fått vårt bord så åt vi en groteskt utsökt Chicken fajitas med en gigantisk öl. Senare på natten drog vi till Jazz club, ett ställe som skulle vara genuint spanskt med massor av bra musik, vi vare sig hörde eller såg något av detta förutom ett dyrt inträde och dryga vakter. Runt 04.00 efter att ha irrat bort oss i myriader av bakgator nådde vi återigen hotellet, och de ytterst hägrande sängarna.

 Dag 3. Partytrötta och ficktjuvspåpassade

Redigt sega vaknade vi ackompanjerade av ett enerverande fågelkvitter. Vi upptäckte ungefär samtidigt att våra ansikten och armar var totalt sönderbrända utav gårdagens megapromenad i solen dessutom hade Jarmos ankel svullnat ännu mera. Dagen innan ett lopp har vi som regel att aldrig dricka, något som vi höll även detta år. Det blev en fika på Starbucks, och frukost på gudomliga Kentycky fried chicken. Efter att vandrat runt någon mil tog vi Metron till Real Madrids mytomspunna och gigantiska arena: Estadio Santiago Bernabeu. På vägen därifrån uppför en hög rulltrappa ertappade Jarmo ett  ficktjuveteam med att sno hans plånbok som han hade i shortsen. Både den kvinnliga som manliga kumpanen sprang iväg som skrämda flygekorrar, när de blev avslöjade. Jarmo mindes inte hur de såg ut, men kände instinktivt att det måste varit ryssar, zigenare eller rumäner. I sin iver att analysera situationen nämnde han detaljer som slöja och mantel; något som indikerar att det också kan varit någon muslim eller matador.

Hade finnen blivit rånad så hade resten av resan troligtvis mist sin glans; istället för att vara frustrerad skärrad var han bara skärrad. Utifrån såg arena i sig råskabbig ut. och det mesta kändes lite spanskt beigt, vilket gjorde att snålheten tog överhanden när vi skulle betala 16 euro för en troligtvis torftig guidning; vi hade i vilket fall som helst beträtt helig fotbollsmark, något som berättigade en ny  artefakt i mitt samlande av fotbollsmuggar.  Efter en siesta så begav vi oss ut i det osannolika folkvimlet i La Latina, en stadsdel där barer och pubar låg sida vid sida. Vi valde en autentisk italiensk Trattoria där en utsökt Spagetti Carbonara med vatten åtnjöts. Med morgondagen i åtanke så var vi hemma redan vid 22.30 för att förbereda klädsel och material. Till bådas förfäran uppdagades det att Jarmo inte hittade nyckeln till loppet det vill säga nummerlappen med chippet på. Vi letade i alla skrymslen och vrår, men utan resultat. Jarmo lade sig med ångest från självaste helvetet, jag delade hans förtvivlan.

Dag 4. Halvmaraton dags

Vi vaknade med 3½ kuddar i ansiktet och Jarmo hade likt en liggande professor Baltazar kommit fram till att han haft påsen med sakerna till hotellrummet, vilket lämnade kvar städerska som boven i dramat. Den enda lösningen var att ta sig till startplatsen 15 minuter från vårt hotell i syfte att försöka få tag en provisorisk nummerlapp. Jarmo hade inga förhoppningar om en bra lösning medan jag själv försökte propagera för  ett lyckat slut på det hela. Efter många om och men fick han en ny nummerlapp. I ren eufori öste vi på i 400 meters tempo till hotellet för en snabbfrukost bestående av kaffe och en croissant därefter hade vi 30 minuter på oss att utföra den nästintill religiösa riten med att ta på sig rätt utrustning. Det blev shorts, kortärmat,  1 kg Tigerbalsam och chip/nummerlapp på. Min kära följeslagare GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Disturbed, Survivor, Ace of Base, Yngwie Malmsteen, Tom Jones. The Poodles, Shinedown, Rise against var såklart med mig. Med oss hade vi också varsin proteindryck med en koffeinstyrka som skulle kunna få ett lik att resa sig, den drack vi 20 minuter innan själva starten. Vi hade tagit in på ett strategiskt bra hotell, då vi endast hade 10 minuters jogging till själva startplatsen. Vädret var väl inte vad vi hade förväntat oss, strålande solsken, medan prognoserna enhälligt visat på regn. Gradantalet höjdes successivt under loppet från 11 till 16 grader, och det fanns inte tillstymmelse till blåst heller, förhållandena var definitivt optimala.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. Till tonerna av Billy Talent ”Fallen Leaves” passerade jag startlinjen, Jarmo startade några grupper längre bak, hans målsättning var att ta sig under 2 timmar och 20 minuter. Till min förvåning så var det en riktig tung bana som inledde loppet närmare bestämt 9 kilometer med nästan bara backar och lutningar. När detta helvete var över så kände jag rytmen av andra andningen. Vid 15 km öppnade jag en koffein/sockergel, i syfte att få i mig nya superkrafter. Det blev några tunga backar vid 14 och 16 km, sedan var det 2½ km underbar nedförslöpa, och vid detta skede var jag 100 % säker att slå mitt personliga rekord. Då hade jag absolut inte räknat med nästan 3 km uppförsbacke och lutning från 18 km till 21 km. I det läget strejkade mina lårframsidor ordentligt, det som är mina vedertagna akilleshälar. Backarna hade tagit musten ur mig, och nu hade jag bara ett mål  i sikte, och det var att inte gå – tiden var av ringa betydelse.

Med krökt rygg a´la Gollum stapplade jag in i Retiroparken med 1 km kvar, och då visste jag att jag dels inte skulle gå, dels klara av loppet – en fantastisk känsla. Jag passerade mållinjen med 3 minuter sämre tid än i Bratislava, men som sagt  3 av 4 mål blev ändå uppfyllda, vilket jag var nöjd med eftersom banan i sig var djävulskt krävande. Jag fick min medalj, banan, nötter, energidryck, vatten och lade mig 15 minuter i gräset för att njuta av detta andliga tillfälle. Därefter tog jag mig till hotellet när jag råkade se finnen komma kämpande 72 meter därifrån. Jag hoppade osmidigt över konen, och återigen in i loppet, hans sista 1½ km, i syfte att peppa honom. Jag var nästan lika glad som han själv när han passerade målsnöret dessutom var det skönt att slippa vara orsaken till att han eventuellt hade brutit loppet på grund av min tidigare skämtfadäser, hans tid blev 2 timmar och 21 minuter.

Efter en välbehövlig vila tog vi oss återigen till Retiroparken. Gradantalet hade stigit till 25 grader, och parken i sig är ett vattenhål för alla Madridbor att vistas när vädret visar upp sina bästa sidor. Det var en megapark och en av de vackraste jag någonsin befunnit mig i; det hände något hela tiden och överallt. Vi drack ett antal öl, åt en chorizobaguette, tittade på folk och vilade i denna osannolika park, en riktig paradisisk upplevelse. Utmattade av vilan och ölen tog vi en siesta, efter det så delade vi på 1 vinflaska på en indisk restaurang med exceptionellt god mat. Vi blev så tagna av loppet, ölen, solen, promenaderna, siestan att vi helt sonika tog en taxi till hotellrummet redan  23.00 – helt utslagna.

Dag 5. I shoppingens tecken

Med en träningsvärk av guds like stegade vi ut i ett halvtaskigt väder som till vår förvåning övergick till en klarblå himmel under dagen. Dagen inleddes med en McDonalds frukost och sedan shopping i de pittoreska arbetarkvarteren Lavapies och La latina med några kalla öl till vårt förfogande. Plaza Espana, Colon och Plaza Mayor och Palatset avverkades under förmiddagen och avslutade på Burger king innan den hägrande siestan. Nyduschade begav vi oss ut till Madrids gamla centrum, och vårt första mål blev en irländsk pub där vi tog en varsin välförtjänt Bushmill. Hungern gjorde sig återigen påmind, och vi lyckades återigen med konsttycket att pricka in en toppenrestaurang bland de miljarder som Madrid bär i sitt sköte. Denna gång valde vi det thailändsk köket, där vi också delade på en flaska spanskt vin. Lagom lulliga strövade vi runt pubarna denna varma måndagskväll, det var var för övrigt vår sista kväll i Madrid. Runt 01.30 anlände vi till hotellet för en välbehövlig skönhetssömn, nu var man sliten helt enkelt, väldigt sliten

Dag 6. Back to ”Peking”

Efter varsin snabbdusch packades väskorna och hotellnotan betalades, sedan gick vi de 15 minuterna till Atocha busstation för att hinna med flygplatsbussen som bekvämt avgår var 15:e minut, tar cirka 40 minuter och kostar endast 2 euro. Det blev en frukost på flygplatsen efter vi lämnat in bagaget, sedan lite shopping och presenter till barn, fru och mig själv. Därefter följde en en seg hemfärd som återigen fungerade friktionsfritt. Jarmo agerade chaufför klanderfritt, och jag var hemma i Ektorp runt 19.45. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som nästintill alltid stämmer. Att packa upp presenterna till rådjursögda prinsessor och en glad fru är alltid förenat med livskvalitet.

Resereflektioner

Madrid som stad var ljusår från Barcelonas skönhet och variationsrikedom, men hade ändå en puls som gick att ta på. Jag lär i vilket fall aldrig återkomma hit, utan nöjer mig med att ha besökt Spaniens huvudstad en gång i mitt liv. Vi hade extremt tur med vädret, vilket gjorde att vi kunde åtnjuta åtskilliga kalla öl under bar himmel, och kaffeorgier på pittoreska kaffer. Om prognoserna hade stämt så skulle det regnat såväl lördag som söndag, något som hade devalverat helhetsupplevelsen. I vilket fall som helst blev det en toppenresa med resesällskap i världsklass. I skrivandes stund vet vi ännu inte vart nästa resa bär hän, men att Steffe Hammarström med all säkerhet ska med är lika säker som att det aldrig blir fred mellan Palestina och Israel, något som förstärker feststämningen och den ironiska humorn rejält.

Bakgrund

Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen

Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.