Probably the most well reasoned yearlist in the world!

Whats s in the water in Sweden?

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och AOR. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya musikembryon likt en genomtysk bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  The Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Solence, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age of reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Solence, Ghost, Crowne, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T… och detta är bara ett axplock!

I Pop och r & b genrerna finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales, Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer.

Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles! Ta Max Martin exempelvis, människan är på väg att gå förbi självaste John Lennon dessutom nått förstaplatsen på Billboards singellista under såväl 1990-, 2000-, 2010- som 2020-talet. Som inte detta vore nog; Max Martin har även producerat 23 av sina 25 listettor. Ett Billboard rekord han delar med en annan Martin, Sir George Martin (The Beatles).

Flest listettor på Billboard Hot 100

1. Paul McCartney: 32

2. John Lennon: 26

Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på 10 miljoner individer? Det land med mest hårdrockband per capita borde onekligen vara Sverige, men icke sa Nicke, det är Finland. Men när det kommer till Melodic hardrock och AOR är Sverige kungarna i Norden, Europa och Världen!

Art of illusion, Blue Ink River, Eastern High, Black Rose, From the sky, Constancia, Nestor, Diablo swing orchestra,

Crey, Crystal Viper, Flight of Icarus, Crazy Lixx, Autumn´s Child, Osukaru, Marius Danielsen, Fans of the dark

Evergrey, Infinite & Divine, Freedom, Manimal, Soen, Indifferent, Cobra Cult, Stonesilk, Tales of the legends, HFMC,

Chez Kane (Brittiskt/Svenskt), Rian, All for the king, Lake of tears, Heavy Feather, Peter H Nilsson, The sonic overlords

Normandie, The Quill, Nighthawk, Steel Rhino, Angeline, Hot breath, Wytch, M.ILL.ION, Wolves in the haze

Mister misery, Prins Svart, Hellster, Seventh Dimension, HeartHealer, Electric boys, The Night flight Orchestra

Vola (Danskt/Svenskt), Backwood spirit, Strykenine, Metalite, Axewitch, Kent Hilli, Anette Olzon, ToxicRose

Reach, Starmen, Domkraft, Pressure, The Boatsmen, Knights of the realm, Starscape, Atomic love reactor,

Roof Down, Peter Hermansson, Robin Red, Insania, Ronnie Atkins (Swe/Denm), No Possession, Lucifer, Nocean,

Sister, Ironbourne, Electric Haze, Solence, Perpetual Etude, Supreme Unbeing, Eyes, Sonic Desolution, W.E.T.

Viral, Greenleaf, Bloodbound, Houston, Eclipse, Stefan Berggren, Seventh Crystal, Bad Habit, Firebombs

Alpha Boys, Proud, Crowne, Cruzh, Smash into pieces, Lillasyster, Grande Royale, Descalier, Skraeckoedlan

Band of spice, Winding Road, Yngwie Malmsteen, Johan Kihlberg´s Impera, Velvet insane, The Mammuthus,

Backman Johanson and the others, Chuck Norris experiment, Cristian Liljegren melodic passion, Cap outrun

The murder of my sweet, Stew, Gipsy power, Mercury X, Nekromant, Opera Diabolicus,

We are the catalyst, jonas Lindberg & The other ones, Blue Mountain Sweden

Våra Nordiska Grannländer

Finska lejon

Simulacrum, Wheel, Sirakh, Return to void, Northern Flame, Mount Mary, Tuple, Temple Balls,

Arion, Plastic Tears, Silver lake by Esa Holopainen, Laurenne/Louhimo, Lucious Bloodfire, King Company,

Timo Tolkki´s Avalon, Circus of rock, Ultimatium, Red Eleven,  Lost division, Leverage, Oceanhoarse,

Beast in black, Six silver suns, Dawn of solace, Ian Highhill, Lordi, The Ragged Saints, Thy Row,

Blind Channel, Hootenanny Freaks, Battle Beast, Jess and the ancient ones,King of Sweden

Norsk sisu

Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Grown, Nergard, White Void, Warzaw, Draken, Motorpsycho, Terra Odium, World of damage

Communion of souls, Kens Dojo,  Nightfox, Jointhugger,  Ohmwork, Memoria avenue, Hex AD, Zelbo

Dansk dynamit

Shotgun revolution, Ronnie Atkins,  Alien Force, Vola (Danskt/Svenskt), Lucer, Franklin Zoo, Anti Ritual, Volbeat, Electric guitars

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop likt ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

11. Houston – IV

Houston, Sveriges AOR-hopp…2010! Hypade som få smektes bandet medhårs av konservativa recensenter. Just då upplevde världen en liten uppgång i intresset för AOR. Det tog anrika Classick Rock Magazine fasta på. De publicerade ett antal utmärkta AOR Magazine där de bland annat korade Houston debutplatta till årets bästa aor-album och “Truth slips” till årets 17:e bästa låt. Jag själv upplevde plattan som fräsch, luftig och härligt  keyboarddriven. “Pride”, “Thruth slips” och “Mystery” var verkligen trippeln att döda till; pure killers.

Debuten följdes upp året efter av coverplattan: Relaunch 1 .Ibland gäller det att ha ödet på sin sida, och det hade Houston. Trisslotten bestod av att Red Bull’s Danny MacAskill’s  använde  covern av Chicagobandet Dakotas – “Runaway” (1984) till sin Extreme BMX video Imaginate. Soundtracket blev en veritabel succé med över 100 miljoner visningar på You Tube och snart 1,5 miljoner streams på Spotify. På den plattan med Dakota återfinns en av de 50 bästa aor-låtar som någonsin skapats: “Angry men“; pomp-aor när den är som allra bäst.

Producenten, låtskrivaren och keyboardakrobaten Ricky Delin blev därefter fullvärdig medlem inför andra albumet II, vilken släpptes 2013. Den andades minst sagt skyhöga förväntningar. Resultatet blev ett betydligt jämnare alster, men inte med den där riktiga toppen som exempelvis “Truth slips“. Låtar som “Glory”, “I´m coming home”, “Return my heart”, “Back to the summer of love” och  “24 hours” var dock  kvalitet som räckte och blev över.

Houston släppte året efter Relaunch II. Innehållet fylldes återigen med mestadels covers. Keyboardisten Ricky Delin lämnade sedermera bandet 2014. Det visade sig att  Houston klarade sig utmärkt på egen hand. Deras tredje platta döptes inte helt oväntat till III och släpptes 2017. Utan Ricky så förändrades soundet från aor till en hybrid av Bryan Adams, Westworld och Daughtry. Modern übersnäll tillrättalagd amerikansk poprock av finaste valör; det gällde materialet rakt av. Visst, den stack inte ut på något sätt, men låtkvaliteten gick inte att ta miste på, även om många troligtvis skulle etikettera spektaklet till bedövande tråkigt. I mina melodisökande öron växte “To be you”  fram till albumets Anthem.

Bandets frontman släppte året efter ett soloalbum fylld med lite mer melodiös hårdrock än vi vant oss vid. En av 2018 allra bästa låtar återfanns på albumet: “Fortune hunter” som ackompanjerades av klockrena duon “Shadow dancer” och “Affair of the heart“.

Nu har det hunnit runnit fyra år under broarna, deras längsta uppehåll så far. Vad har egentligen hänt i Houston lägret? Mannen som dyrkar 70-tals aor ungefär som vi andra använder aromat till maten, Ricky Delin, är återigen back in business, vilket definitivt är ett plus i kanten. Han producerar plattan, är delaktig i skriva-låtar-processen, men inte med i bandet som tidigare. Houston har också hunnit med att signas till det Italienska skivbolaget Frontiers.

En sak är säker; hjulen lär inte uppfinnas på nytt, inte ens en trästicka kommer att klyvas. Jag är fullt medveten att Houstons musik helt sonika bygger på att försöka reproducera det förflutna på allra bästa sätt. Om jag köper det förhållningssättet, så måste låtarna i sig uppfylla kriterierna för hur en bra sådana bör låta. Når de inte upp till detta, är de ju indirekt “dåliga” kopior, och egentligen nästintill meningslösa.

Det finns ju band som lyckas med detta som Pride of Lions, Perfect Plan, W.E.T och Brother Firetribe för att nämna några. Sedan finns det band vars låtar är standard, men där man urskönjer 2-3 alster som sticker ut, vars syften blir att berika ens Best of AOR Spotify lista. Vi får se hur många sådana som kvalificerar sig till den eminenta listan på  IV,  eller om de lyckas sälla sig till helhetsmagin på II , Chez Kane´s eller Art of Illusions debutalbum?

Albumet inleds med en keyboarddriven tingest som de döpt till “She is the night“. Gillar man sin old school hi-teach AOR så blir man inte besviken. Jag kan ju inte annat applådera tilltaget att låta keyboarden vara huvudbetet i det avskalade monotona ljudlandskapet. Att de lyckas implementera en bit från Queen´s -“Flash” från soundtracket Flash Gordon (1980) är så subtilsnyggt att det borde premieras. “You´re still the woman” tar vid, och serverar oss en mer traditionell aor-smocka. Dyrkar man sin Russ Ballard så får man sitt lystmäte uppfyllt med råge.

För mig är det på tredje låten, “Hero” som polletten trillar ner fullt ut. Definitivt inspirerad av såväl  Survivor som Journey marscherar tonerna fram till en av plattans allra starkaste refränger. Tempot stegras aningen på efterkommande “A lifetime in a moment“. Bakgrundskompet för tankarna  direkt till Ultravoux vilken korsbefruktas med såväl Survivor som Toto.

Suktar man efter ännu mer Survivor och lite Foreigner så dyker “Heartbreaker” upp. Även om låttiteln och vissa delar av refrängen osar Pat Benetar lång väg så lyckas de manövrera helheten till något “eget”. Det är egentligen i uppföljarrefrängen, där Heartbreaker upprepas, som pricken över i:et läggs. På sjätte låten bockas titeln “Storyteller” av. Denna luftiga sak känns som den skulle kunnat vara med på gruppens två första album, utan att göra bort sig det minsta.

Vart går gränsen mellan ren stöld eller inspiration? Titeln på sjunde alstret “Heart of a warrior” skvallrar om vart det bär hän. Antingen ser man detta som en hyllning till Survivor´s “Eye of the tiger” och “Burning heart“, eller så ser man det som gränsen för hur mycket man kan “låna” överskridits. Själv har jag inte bestämt mig för var jag ligger på skalan, även om det lutar åt det sistnämnda.

Efterkommande “Until the morning comes” är för mig albumets groover, från standard, till att inte få den ut ur huvudet. “I will not give in to despair” fortsätter mer på spartansk poprock omgärdad av aor. I mina öron är detta en av de starkare sakerna på albumet, precis som låten innan, en minst sagt högoktanig duo.

Näst sista låten “Such in love” sällar sig också  till topp-4. Hank Erix falsettsång förstärker en i grunden redan bra låt. Bra tryck och ett aor-pompigt hantverk magifierar helhetsintrycket. Albumet knyts ihop med “Into thin air“. Bryan Adams – “Summer of 69” inledningen förbytts till ännu mera sommar light. Vad kan gå fel då? Helt rätt, typ allt! Men så är inte fallet här, Houston lånar med finess, utan att min sno-för mycket-radar slås på.

Watain eller Slayer fans skulle gråta blod om de råkade streama Houston, men nu är det inte dem som är målgruppen. Houston I och II andades mognad, III stod för utbrytning och trots, medan IV inhalerar genuin mognad. Det är med betydligt mer självsäkra steg som de manövrerar sig genom aor-musik-historie-böckerna.

Ricky Delins produktion är mer avvägd och fokustydligare än på tidigare produktioner, något som genererar en extra guldstjärna. Det finns helhetsdrag av hi-teach aor i musiklandskapet med stänk av “tuff” västkustsound. Denna grogrund skapar kittet som särskiljer albumet från de tidigare eftersom det är ännu bättre utmejslat. Ärligt talat, det låter fantastiskt helt enkelt.

Hank Erixon är dock inte någon ny Kent Hilli eller Toby Hitchcock, så är det bara. Det är ju annars sådana röster som förknippas med the big three och genren i sig. Hank har ändå vuxit till sig tillräckligt som sångare för att ändå kunna bära upp aor-manteln utan större problem.

Körerna är välarrangerade, melodierna bedårande och refrängerna klockrena, samtidigt som musikerna verkligen kan hantera sina instrument. Parallellt måste jag gratulera basisten Soufian Ma’Aoui. Han har haft tajmingen att även vara medlem i svenska Reach. Gruppens senaste album kom ut i år, ett mästerverk som jag också delade ut full pott till, precis som IV.

Jag lär får leta länge för att att hitta musik som dels är så minimalistisk, dels så bombastisk i sitt utförande. Det är svårt att ranka de olika albumen, men detta är definitivt lite oväntat, retro med en modern touch – en kombination som är så djävulskt svårbalanserad. Houston visar med sitt fjärde album vart det renodlade aor-skåpet ska stå. Får denna platta utrymme i amerikansk radio så lär de med bil, och även dem utan, att gå bärsärkagång in the land of  opportunities. Svenskarna har slagit amerikanarna på sin egna hemmapla.:))

12. Phil Vincent – Stigmata

Såhär skrev jag om killen han slagit ihop sina påsar med inför Stigmata: ”Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år!

Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.”.

Ungefär samma sak kan jag skriva om just Phil Vincent förutom att han är från the land of opportunities. David Zychek var från 2005 Phils ständige vapendragare, i vått som torrt. När denne tragiskt avled 2016 gick bollen vidare till bandkollegan Vince O’ Regan från Legion.

Legion line-up

Vince O’Regan – guitar
Phil Vincent – vocals
Gavin Cooper – bass
Steve Hopgood – drums [Jagged Edge, Dianno)

Phil Vincent – Stigmata line up

Phil Vincent- All Vocals, All Keyboards, Lead & Rhythm Guitars, Bass,
Max Piccolo- Drums, Percussion
Vince O’Regan- Lead Guitars
Janne Stark- Lead Guitars on “So Tired”

Med 15 album i bagaget sedan 1994 är det väl bara att kategorisera denna amerikan som fullblodsarbetsnarkoman. Addera grupper  som Tragik, Circular Logik, D’Ercole, ZVP, Cranston och Legion så förstår ni själva. Förutom att  sjunga kan han vissla finska folkvisor, när energin tryter, vilket  troligtvis aldrig inträffar. När Phil vill briljera visar han prov på sin multimusikalitet. Mr Vincent behärskar bas, trummor, gitarr, keyboards samt mixar och producerar sina album själv.

Jag upplevde britten Steve Newman som relativt anonym för några år sedan. Det samma kan sägas om Phil, fast några hundra gånger osynligare. Jag har aldrig tidigare ens tagit notis om denna man. I och med att detta utmärkta album spanades in på musikradarn så blev jag indirekt tvungen att gå igenom hans digra katalog. Döm till min förvåning att 105 låtar hamnar i min AOR-spotifylista…och det är bara hans soloalbum! Kan han vara Amerikas mest underskattade artist?

Mr Vincent pendlar i sin musikstil mellan progressiv rock, AOR, melodiös hårdrock, hårdrock och pop. Vill man vara kategoriserande så skulle väl Beatles-AOR vara ett gott namn som något annat. Andra influenser som märks är kanadensiska Harem Scarem, Electric Light Orchestra, Asia, Aldo Nova, och om man letar djävulskt noga, lite Savatage. Melodierna och refrängerna har en oerhört framträdande roll i hans musikaliska bibliotek.

Utifrån hört in mig på de andra så är min upplevelse att han helt enkelt fått till en adekvat jämnhet i låtmaterialet, något som tidigare varit lite och så med samt implementerat en fysisk trummis. Det är kargt lite progressivt, organiskt och melodiskt. Variationen är minst sagt inget av hans större bekymmer.

På denna platta har Beatlesinfluenserna fått ännu större fotfäste än på tidigare alster. Den strategin bekräftas av en klockren cover av The Beatles bästa låt, ”Eleonor Rigby”. För mig var plattans allra största behållningen ”It don´t matter anymore”, resten är bara magisk.

13. Crazy Lixx – Street lethal

Den 13 oktober 2018 på Frontiers Rock Sweden I Fryshuset föll polletten ner hur bra Crazy Lixx utkristalliserats. En positiv förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze, hade liksom aldrig infunnit, trots 21 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan. Utifrån detta blev spelningen en av de största överraskningarna under den kvällen. Det var ett jämnt bra ös från början till slut, där insikten att de skulle  kunna fylla ut kostymen som ett adekvat arenaband fick fotfäste.

Danny hade dessutom timingen att klampa in på scenen iförd Jason mask, och då var det bara att abdikera. Crazy Lixx hade förövrigt skrivit tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det tilltaget. På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett djävulskt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig lika oväntad som glädjande helhetsspelning.

Jag blev därmed tvungen att tvångslyssna in mig på Crazy Lixx. Kontentan av detta idoga hörselkrig blev ett då, och ett nu. I och med  gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren inträde i bandet 2016 inleddes en ny musikalisk era, tillika två riktiga ess på scenen. Att de gick från (light) sleaze till mer melodiös hårdrock var ett gigantiskt pluspoäng hos mig. Plattan Wild Child innehöll hairmetalkonstruktioner från himlen med, ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”. Fortfarande agerade de högoktanigt musikaliskt bibliotek, men mer fokus på jämnhet med högre melodiska toppar.

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare Forever wild handlade återigen om ös, starka melodier, stämsång och sjusärdeles mycket spandex-attityd. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”. Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” förde tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. Det tycks vara en låt som Danny Rexon minst sagt uppskattar. Deras allra bästa låt alla kategorier ”Children of the cross” från New Religion 2010 är kokt på samma ingredienser. Varför inte, “Break down the walls” är superb, samtidigt som den inte är speciellt känd; riffen är ju genialiska!

Andra guldörhängen på det albumet var ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (vart har jag hört den refrängen tidigare?) och ”Weekend lover”. Som sagt, på de två senaste alstren hade Crazy Lixx liksom hittat sin stil, efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, och därmed inmutat sitt musikaliska territorium tillsammans med bandkollegorna i H.E.A.T och Crashdiet. Hur coolt vore inte det om dessa tre band fick göra en Nordamerikansk turné? De skulle vända upp och ner på synen att genren är utdöd 2021.

Nu har det dessutom tillkommit en variabel till. Danny Rexon gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera Chez Kane solodebut, utan också skriva låtarna samt texterna. Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Darby Mills, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, toppat med ett smörgåsbord av keyboards. Han verkligen vakuumdammsög 80-talet på obskyra som på klassiska aor-plattor. Det resulterade i ett ragnarök av konstanta ekon från det förflutna, dock utlånade med fingertoppskänsla till den grad albumet som utgavs tidigare i år trasslat in sig bland årets 10 allra bästa.

Det ska tilläggas att Chez Kane röst, till skillnad från Frontiers propagandamaskiner som lovar hej vilt, verkligen höll måttet, och var grädde på moset. Utan den ingrediensen hade inte plattan blivit som den blivit. Chez Kane hade det som typ nästan alla andra saknade: en perfekt matchande röst till perfekt matchande musik.

Nu är det upp till bevis, ska Crazy Lixx gå från klarhet till klarhet, vilket varit fallet sedan 2017, stagnera, eller helt sonika återigen byta musikspår? Det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för. De följer samma koncept som på Ruff justice och Forever wild. Låtmässigt stjäl de lagom, för att inte var-har-jag-hört-det-förut-radarn ska tändas, men den ligger oroväckande nära ibland.

Utifrån hur lyckad Chez Kane album blev så är Danny Rexon inte riktigt ännu i den vokalistligan, även om han inte på något sätt gör bort sig. Då blir nästa tanke, hur hade Crazy Lixx låtit om hon fått förtroende att ta över micken för en stund?

Första riktiga låten “Rise above” tillfredsställer alla fans av minnesvärda refränger, feta riff, magiska melodier och attityd från helvetet på alla fronter och vinklar.  Den liksom sätter standarden för vad som komma skall. Nästföljande “Anthems for America” lär bli ett liveanthem som kickar igång stora delar av publiken. Fans av Def Leppard, Mötley Crüe, Dokken, Danger Danger, Tyketto, Ratt, Skid Row, Poison och Cinderella får definitivt sitt lystmäte uppfyllt av denna musikaliska Sunset strip golgata.

Jag måste vara ärlig i att dessa två singlar till en början inte föll mig i smaken. Tankemönstret snabbupplöstes upp efter att ha spenderat lite längre tid med duon. Men det är först på “The power” som mitt sticker-ut-från-mängden-mindset fångar upp vibbar av världsklass. Allsångsvänligare än såhär blir det inte, samtidigt som denna renodlade hårdrocklhit enkelt utmanövrerar det mesta Crazy Lixx konstruerat tidigare. Den för tankarna till ikoniska gruppen Icon som släppte tre album mellan 1984-1989, där Night of the crime blev deras Magnum opus.

Pure aor infinner sig på “Reach out”. Ytterst välkommet, men där visar sig också fragment av vokalistansträngdhet från Danny Rexon, kanske just därför vi ser mer hairmetallåtar i deras koncept? Precis den sidan visar de upp i nästa låt, “Street lethal“, ett alster som  Rexons röst är som klippt och skuren för. Den innehåller så mycket av allt som genren har att bjuda på att man nästan blir vimmelkantig, ett av albumets allra starkaste kort.

Nästkommande lite semibluesiga “Caught between rock n roll” är även den  schizofrent allsångvänlig, fast på ett mer partyaktigt sätt. Ännu lugnare blir det i semi-aor-balladen “In the middle of nothing”, där gruppen återigen balanserar på rätt sida av kvalitetsskalan. Det är inte speciellt svårt att ponera bilden av vajande händer med tändare som omgärdar gruppen i slutet av deras konserter. Det är en låt Jon Bon Jovi skulle gråta blod över, ifall han fick höra den.

På näst sista låten “One fire-one goal” avfyrar bandet ytterligare en aor-rökare. Denna gång passar Danny´s röst betydligt bättre in. Jag är helt säker på att han i sitt sökande över material till Chez Kane funnit inspiration till mera aor-anpassade delar av hairmetal låtar, i förmån för ett melodiskt Mötley Crüe. Det är något jag verkligen välkomnar, om inte annat för att kunna undvika fällan att bli kungar i sitt eget reproducerande. För detta låter riktigt riktigt jäkla bra helt enkelt. En pärla som lätt hade kunnat infogas på Ches Kanes förstlingsverk och troligtvis även på Treats kommande platta.

Albumet avrundas med 7.25 minuter långa “Thief in the night“. På pappret låter det som en urbota dum ide. Jag är allergisk mot låtar som är över sex minuter, det brukar sällan sluta väl utifrån ett helhetsperspektiv, ungefär som en 3.5 timmar lång Zombiefilm! Även i detta alster frodas aor-tonerna för fullt. Refrängen synkas med dutt-duttiga keyboards som ackompanjeras av överfriserade Def Leppardkörer, kan man begära mera? Absolut, kapa längden med 2 minuter och 25 sekunder! Helt onödvändigt att låta låten brisera för länge. Med detta sagt, ändå en av albumets skarpaste konstruktioner.

Mer 80-tal (hur det nu är möjligt), ännu korpulentare refränger, tsunamis av körer och mer aor än sleaze/glam. Vill man åt några nanosekunder av nyskapande så lär man bli gruvligt besviken. Detta är 80-tals-delux med stark betoning på delux, men som sagt oklanderligt utfört, och då har man som grupp gjort något rätt utifrån det perspektivet vill säga.

Jag måste få gratulera Crazy Lixx till deras absolut jämnaste album up to date, tillika deras klart bästa. Är den bättre än Chez Kane? Ärligt, jag vet faktiskt inte, mer svenskt politiskt korrekthet får man leta efter, men ändå sant, jag vet faktiskt inte. Det kan konstateras att glam/sleaze inspiratörerna förpassas till skuggorna för att infoga utrymme för den mer melodiska hårdrocken och AOR. Det är en win win för såväl lyssnarna som för bandet i sig. Hela albumet är ett enda gigantiskt kärnkraftverk tillika en 9-låtars-playlist för dåtidens MTV, en plats där testosteronbrist sällan var en bristvara.

Danny Rexon har också vuxit ut till en välrenommerad producent via just Crazy Lixx samt underbara Chez Kane. Denna viktiga ingrediens är helt essentiell utifrån att de redan lagda hörnpusselbitarna inte ska falla ner på heltäckningsmattan. Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar) bistår Danny genom att mixa plattan på ett föredömligt sätt.

Detta kan låta helt sjukt, men SVT borde ta med Crazy Lixx i Allsång på skansen? Det kan låta lika idiotiskt som att säga att de skulle göra succé, men det skulle de göra, och det vore inte det minsta konstigt. 80-talet ligger i tiden och bättre fanbärare än reproducerande Crazy Lixx och Nestor är svåra att finna. Duon utför konceptet med glimten i ögat, fast med genuin känsla för en genre de dyrkar. En faktor som gör att de inte hamnar på fel sida av parodilinjegränsen likt Steel panther, en grupp som jag definitivt inte kan ta på allvar (vilket troligtvis inte heller är syftet).

Efter detta album blir jag ännu mera angelägen av att se ett iordningställande tour-paket med Crazy Lixx, Crashdiet, H.E.A.T samt Chez Kane som special guest. Jag tror att de skulle kunna återuppväcka den insomnade scenen i USA. Kickstarten skulle kunna innebära starten för en hairmetal 2.0, något som skulle kunna bli en tidig julafton för oss som dyrkar genren i sig samt våra avkommer som  ännu inte kommit över dessa trösklar; ut med Drake, in med Crazy Lixx. I en värld där alla är på väg…men inget vet vart, är det befriande att veta att Crazy Lixx hittat sin kompass, något som krattar manegen för oss andra ambivalenta bekräftelsetörstande individer.

Jag är renodlad agnostiker, det vill säga helgarderar mig för om Gud existerar eller inte. Något liknande tänkte jag basunera ut nu, fast i musikens tecken. Jag får titt som tätt kritik för en form av betygsinflation. Själv är jag emot sådant, ta exempelvis utmärkta brittiska hårdrockblaskan Powerplay Magazine där betygen generellt sett pendlar mellan 7-10  poäng, men delas ut på tok för lättvindigt.

Deras raka motsats är  Sweden Rock Magazine som jag tycker ligger mer i linje med hur jag själv upplever en adekvat betygsättning. I år har jag etiketterat Art of Ilussion, Reach, Chez Kane, Daughtry, Nestor, Houston och W.E.T som fullpoängare. För många fans av melodisk hårdrock/aor är det som att svära i kyrkan, typ att det är sju för många, eftersom ingen kan slå ens personliga klassiska album från 80-talet, eller hur?

Utifrån Rocknytts betygskriterier är det återigen dags att dela ut ytterligare ett högsta betyg, något annat vore ett helgerån, eftersom musiken Crazy Lixx serverar oss på deras sjätte album faktiskt är så kvalitetsstinn. Vill man jämföra de mest ikoniska fullpoängarna från 80-talet med moderna sådana så föreslår jag att man skapar ytterligare en best-of-the best-lista, i syfte att kunna placera sitt redan ödesförutbestämda album på piedestal. För då behöver man inte längre skämmas för att även ny musik faktiskt kan vara minst lika bra som dåtidens storheter.

Crazy Lixx line up
Danny Rexon – Vocals
Jens Anderson – Bass
Joél Cirera – Drums
Chrisse Olsson – Guitar
Jens Lundgren – Guitar

14. Toby Hitchcock – Changes

En sak var säker, omslaget till albumet var en fröjd för ögat, så långt så gott. Tobys röst är som skräddarsydd för genren aor. Hans vokala förmågor borgar också för en djup tillbakablick till det förgångna. De som dyrkade/dyrkar Survivor, Journey och Foreigner lär smälta som iskuber efter att ha hört Tobys röst.

Det är dock något med voicen som gör att han i mina öron inte når upp till ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen och Bobby Barth. Det är bara en känsla, ungefär som när man man återigen förätit sig på pastabuffén, och ändå vill ha glassen med kolasås!

Alessandro Del Vecchio har skapat massor av guldkorn, men och också mycket crap, men främst mycket standard. På fem låtar visar han helt enkelt prov  på äkta italiensk  svärta och smärta på ett mästerligt sätt. ”Before I met you”, ”Tonight again”, ”Run away again ”och näsduks drypande ”Don´t say goodbye” samt ”Losing you”. Till sin hjälp har återigen involverat två av sina nya svenska kelgrisar Pete Alpenborg  (Arctic Rain)och Kristian Fyhr (Seventh Crystal).

Satan  i gatan vad melankoli kan smaka gott! För det fanns det plenty av på detta album. Vill man fullborda ett självmord så rekommenderas dessa alster starkt – det går liksom inte att misslyckas, vilket rep än man väljer. Jag är  ytterst medveten om att Alessandro är lika plastig som skatten på just plastpåsar, men på ovanstående låtar har han definitivt slopat skatten.

Dessa fem gudasända alster är makalöst överdjävligt bra. Ärligt talat nästan skrämmande hur han och kollegorna lyckats frammana moderna AOR-klassiker. Resten hamnar lite i skymundan på grund av nämnda orsak, men även de lyser starkt på ett riktigt, riktigt bra Frontiers projekt.

15. Eclipse – Wired

Var ska detta bära hän? Eclipse, Reach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash i pices och Nestor. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the fucking water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört mg. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.

Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify lista: Best of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

16. Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band

Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (Burn, Masquerade, Savages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (Burn, Masquerade, Savages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”.

För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”.

Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space –”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept – ”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

 Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet.

Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger,  i mitt fall  IFK Norrköping och Wolwerhampton.

17. Autumn´s Child – Angel´s gate

Göteborgssonen Mikael Erlandsson vilken kille! Han har frontat mina husgudar svenska Secret Service (2006-2018) samt ynglat av sig 14 album med Last Autumn Dream (2003-2018). Dessutom samarbetssjungit med Sayit, Sahara, Prisoner, Radioactive, Northern Light, Hearbreak radio, Phenomena och Shining line. För mig är han dock mannen bakom en av Sveriges bästa aor-plattor någonsin: Mikael Erlandsson – The One (1994). Hans första soloplatta följdes av fem andra som var ljusår från denna ultraklassiker. När Micke tar ton hörs det att det verkligen är han som sjunger, inte någon som typ låter likadant.

Last Autumn Dream andades betydligt mer kvantitet framför kvalitet precis som soloplattorna. Hur berg och dalbaneaktig skulle hans nya projekt bli? Debutalbumet från 2020 var en uppvisning i den högre aor-skolan – periodvis. Den innehöll några riktiga killers som ”Glory”, ”Victory”, ”You´re breaking my heart again”, ”Rubicon sign” och ”Crying for love”.

Buntar man ihop Autumn´s Childs två album så skulle det utan tveka varit årets vassaste album. Musiken som framförs är en eklektisk gryta av stilar som alla bär Erlandssons omisskännliga harmonisignum. Sliskiga ballader varvas med rockrökare och allt däremellan. Electric Light Orchestra torde vara en husgud bland husgudar. Många låtar bär ELO´s sigill vilket verkligen inte är en dålig inspirationskälla.

Inledande ”Where angels cry” är ett sådant där klockrent rockanthem som man bara vill höra om och om igen. Krunchiga gitarrer, pompösa keyboards och ett chorus som andas euforistroke. Efterföljande ”Aquarius sky” skiftar till ett annat melodiskt språkbruk. Episk aor, chilikryddad med rejäla doser av snygg stämsång. I ”Don´t say it´s love” serverar Erlandsson oss en mer lågmäld aor-konstruktion a´la Foreigner och Survivor.

Hitintills har trippeln varit betydligt över förväntningarna. Variationen på låtarna är onekligen ett vinnande koncept. Vart ska detta ta vägen? Nästa låt är en ballad. Sådana kan sluta hur som helst, men generellt sett brukar de vara lika tillknäppta som ett Premier League möte mellan Manchester City och United. ”A tear from the sky” osar brittisk balladbygge lång väg, men efter några lyssningar är det bara att inse att näsdukspastichen landar över medel.

I femte alstret ”Love is not the enemy” inkorporeras ett hårdrockigare sound. Vi snackar ju inte precis tidiga Metallica, men det är ett skönt tryck som vilar över låten, utan att rockigheten får ta överhanden. Arenarefrängen skulle lätt kunna väcka vilken livepublik som helst ifrån ett frånvarande tillstånd. ”The dream of america” inleds snyggt med lite Supertrampstölder (Breakfast in America) och fortsätter lite som Pretty Maids i sina mjukare stunder. Det är ett alster som innehåller mycket sköna arrangemang under de 4 minuter och 23 sekunder den håller på. Efterkommande ”Straight between the eyes” håller vad titeln utlovar. När Mikael Erlandsson i sina bästa stunder skapar bombastisk melodiös-rock-magi så blir det helt enkelt så här brilliant. Han har en personlig låtstruktur som ger honom en egen musikkod, ett eget signum, en egen identitet, vilka han navigerar bekvämt efter.

Åttonde låten är ytterligare en ballad. ”Don´t ever leave me” för tankarna instinktivt till 10cc. Resultaten är en svulstig crescendoballad som verkligen inte gör bort sig. I ”A piece of word” får ELO inspiratören full genomslagskraft. Mer pop än rock, men ändå beroendeframkallande. Vad kan jag säga! Låten är bra, men inte superb. Näst sista låten ”Only love can save the world” är en halvballad som påminner lite i stilen om Slades klättra-på-listorna-äventyr på 80-talet. Helt klart ett gott musikhantverk, som även den sällar sig till inte superb. ”

Your words” är sista låten som knyter ihop den melodiska säcken. Brittisk 70-tal tycks vara en stor del av innehållet på detta album, precis som inflationen av ballader. Snyfttingesten-avslutningen är en ambitiös sak innehållandes en orgie utav mollaccord. Tyvärr har hantverkaren glömt sitt viktigaste verktyg på arbetsplatsen – refrängen! En låt utan ett chorus är som sex med vinterkläderna på!

• Mikael Erlandsson : Vocals, Piano, Guitars
• Claes Andreasson (Heartbreak Radio): Guitars, Keyboards
• Pontus Åkesson (Safari Moon): Guitars
• Robban Bäck (Mustach, ex Eclipse) : Drums
• Jona Tee (H.E.A.T) : Keyboards

Last Autumn Dream led stort av att vara någon form av husband till AOR Heaven. 14 studioplattor på 15 år resulterade i att kvaliteten blev lidande. Det genomsyrar lite av Mikaels Erlandsson musikaliska bana överlag. I mitt tycke är det få album som jag upplever komma i närheten av helgjutna. Det gällde i allra högsta grad debutalbumet med Autums child som hans soloalbum. Glädjande nog upplever jag att detta är ytterligare en anomali tillsammans med hans första soloplatta The one. Känslan att plattan består av två enheter känns påtaglig.

Ena halvan mer traditional melodiös hårdrock, andra halvan en genuin flirt med grupper som ELO, Billy Joel, Cheap Trick och 10cc. Med detta i åtanke så ser jag med andra öron utifrån helheten. Visst föredrar jag första halvan, och skulle hellre vilja hört flera av den sorten på albumet.

Dock har jag lärt mig att uppskatta även den andra hälften. Smakfull sång, smakfull produktion, smakfull variation, smakfulla melodier och refränger, helt enkelt ett smakfullt album. Om Mikael lyckas hålla kvalitetsflaggan vindfri i fortsättningen så bådar det gott, för detta album är hans mest helgjutna sedan just The One från 1994.

18. Groundbreaker – Soul to soul

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.

Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Tobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om Shy, Phenomena och Magnum var oerhört nära.

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville), Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigare. Dock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi, trots att det är en Michael Bolton låt från början! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

19. Crowne – Kings in the north

Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå.

Jag upplever att vi till skillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige, då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.

Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.

Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.

Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)

My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.A.T. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.

Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn, noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition.

Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?

Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma Formula, fast med en ännu starkare refräng.

På tredje alstret ”Sharoline”myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.

I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt.

Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.

I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.

Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona.

En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.

Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju.

Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval”, ”Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.

I vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.

20. Normandie  – Dark and beautiful secrets

Den svenska trion består av vokalisten Philip Strand, gitarristen Håkan Almbladh och trummisen Anton Franzon. Örebrobandet släppte sitt debutalbum 2015 som döptes till Inguz. Fragmentet som fångade mitt intresse var deras ångvältsdoftande tyngd, som smektes motsols, med poprefränger så grandiosa som det bara var möjligt att framavla.

Musikradarn anade världsherravälde, en känsla som befästes när uppföljaren White flag såg dagens ljus. I år cemterades den känslan genom att bara konstatera att Dark and beautiful secrets nått sitt mål …teoretiskt sett. I verkligheten var de gravt underskattade, vilket i sig torde vara en prestige i sig självt.

De inledande fyr låtarna: ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho”  och ”Holy water” var  alla melodiska silkeslena käftsmällar där electronica, pop, rock, och hårdrock gick sida vid sida, utan att man störde sig av den elektiska föreningen. Det var inte så att de andra alstren svek utan snarare  att fyrlingen skulle etiketteras som osedvanligt bra låtar.

Kärt barn går under många namn, alternative eller modern rock, i min bok går de under epitetet Dance-AOR det vill säga uppdaterad melodisk hårdrock, ett uttryck jag myntade i brist på annat. De går i bräschen med Wales stoltheter The Dirty Youth, amerikanska Icon for hire och kollegorna i Smash into pieces. Vilket monster till album – dags för världsherravälde på nästa platta, i alla fall om världen vore någorlunda rättvis.

Del 15: Khymera – The greatest wonder & Master of illusion

Förra hyllningen var till en platta som låg på ”fel” sida om 2000-talet det vill säga mera åt nutid. Även denna gång kommer jag att gräva i samma grop dessutom grävs det två sådana. För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna innehålla: adekvat sångare utan accent, men med exceptionella röstresurser, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger som balanseras ihop med snygga melodier. Tvillingplattorna har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar det vill säga inte bara  är övertydliga ekon från gamla klassiker.

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas… fast inte på listorna, inte i media, inte på radion, utan i sin egna lilla subkulturhörna. Den är otroligt bred, med fans från alla kontinenter, förutom Antarktis, men ändå så smal.

Klientelet som lyssnar på dessa har klara drag av aspberger förtäckta som nörderier. Jag borde veta, jag tillhör sällskapet. Vi vårdar och hyllar det förgångna, som vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskapande, men är konservatismens högborg. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. Två av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder från 2008 och deras senaste från i år: Masters of illusion.

Daniele Liverani

Khymera föddes 2003 när den italiensk producenten tillika keyboardisten Daniele Liverani (Empty Tremor/Genius – The Rock Opera) och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att samarbeta. Debutalbumet blev en veritabel fullträff. Krunchiga gitarrer, bombastiska refränger, melodier att döda till och musiker som hade ambitionen att skapa ett mästerverk. Debuten var den fansen hyllade som den bästa, därefter devalverades uppföljarna till epitetet ”Det var bättre förr”. Tyvärr en alltför vanlig kommentar i dessa kretsar.

Via mina fluffiga AOR-glasögon så var inte förstlingsverket det där riktiga mästerverket egentligen. Albumet innehöll dock några AOR-classics som ”Strike like lightning”, ”Who´s gonna love you tonight”, ”Without a warning”, ”Love leads the way” och ”Tears on the pages”. Låtskrivarna var Jim Peterik, Kip Winger, Mark Spiro, Giorgio Moroder – top of the class.

I och med att projektembryot fick en uppföljare två år senare och att Walsh utgick och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum) var magin enligt många bruten, det var liksom inte lika coolt längre. A new promise innehöll inte heller lika starka låtar. ”Alone”, ”Let it burn”, ”Looking for you”, ”After the way” och ”You can´t take me” var kvalitetsessensen. Förra plattans låtskrivarteam hade utraderats. Nu var det främst bröderna James- och Tom Martin som stod för hantverket (7 stycken). Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

2008 kom tredje albumet ut: The greatest wonder. Utifrån tidigare erfarenheter var inte mina förväntningar superhöga. Jag trodde nog att att projektet skulle gå i graven via urvattning eller brist på fortsatt skivbolagsintresse. Att albumet skulle bli en av de bästa AOR-plattor som släppts på 2000-talet såg jag helt enkelt inte komma.

Bröderna Martin hade manövrerat ut dem alla i allra bästa Stalin stil. De stod för all musik, alla texter, samt kontinuerlig tillförsel av fish´n chips till resten av bandet. Dessa bröder skulle väl i mångt och mycket kunna tituleras melodigenier och ADHD-produktiva.

Duon har nästan skrivit allt material på de sex plattorna som huvudbandet Vega släppt mellan 2010-2020. De har parallellt nästan fått agera husband till Frontiers Records uppsjö av projekt som Sunstorm, Issa, From the inside, House of Lords, Ted Poley, Tony Mills, Find me med flera.

Hörde förresten dagsfärska rykten att det florerade en ny diet i Storbritannien under den perioden. Den gick kortfattat ut på att bara äta fish ´n chips en gång månad tillskillnad från snittet på tre dagar i veckan. Det innebar inte bara smalare britter, utan även trögare sådana eftersom omega 3 halterna samtidigt reducerades kraftigt. Brexit var förövrigt en av konsekvenserna, från ett kapitel i Storbritannien historia befolkningen helst ville lämna bakom sig.

Enligt hörsägen drog bröderna detta ännu längre och skippade fish chips helt och hållet. Saknaden efter nationalrätten i sju månader blev en för stark beroendefiende. Så istället för fisk tre gånger i veckan blev det i genomsnitt två sådana… per dag. Det innebar intelligens långt utöver genomsnittet. Det vill säga, de var 24/7 påtända av omega – 3, kostens svar på rökheroin.

Bröderna Martin

Vad som egentligen hände med brödernas vikt var höjt i dunkel. Vassa rykten berättade att de svettades kopiöst med frityrolja. Något som bokstavligen innebar att de som gick i brödernas fotspår halkade. Försäkringsbolagen blev skogstokiga och gav dem ett ultimatum: sluta äta fish´n chips varje dag eller flytta från staden!

Sedan dess har bröderna aldrig riktigt återhämtat sig som låtskrivare. De dementerade kraftigt att de i slutet av 2019 återigen börjat importera Fish´n chips från östra Vietnam. Årets underbara album från Vega berättade dock en helt motsatt historia.

Stilen på The Greatest Wonder gentemot de två tidigare var påtaglig. Detta var mellantempo rakt igenom, något som teoretiskt skulle kunna bli präktigt tråkigt. Så var inte fallet, utan flödet av starka kompositioner som dels kontrasterade och dels kompletterade varandra blev istället resultatet. Det var lätt att bli lurad av det lugna tempot i att detta egentligen var ett renodlat mästerverk.

Bröderna måste ha varit sjusärdeles harmoniska och helt fria från distraktioner, men sprängfyllda av omega – 3, för annars skapades inte så högkvalitativ melodisk rock. Brödernas musikkonstruktioner upplevde jag nästan skräddarsydda för Dennis Wards något nasala röst.

Albumet innehöll 12 halvlugna keyborddrivna melodiska rockanthems det vill säga tolv all killers no fillers. Plattan var ett överdådigt smörgåsbord av magiskt låtskriveri, motiverade musiker och ett klockrent ljudlandskap. Adderade man fluffiga refränger som kvalitetsstämplats i kombination med utomjordiska melodier så var det bara att abdikera.

De låtar jag som dröp mest av förrädiska transfetter var: ”Beautiful life”, ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone”.

Fast alla låtar var så starka att det var ett äventyr att skilja agnarna från vetet. Daniele Liverani levererade slingor som Greg Giuffria skulle dreglat över. Likt den aor-missbrukare jag tyvärr får etikettera mig själv som blev albumet en källa till ett livslångt medberoende. Vissa samlar på frimärken, andra på muggar medan jag hoardar in mig på refränger som är skapta av någon uppe i himlen. På The greatest wonder fick jag mitt lystmäte tillfredsställt!

Dennis Ward – Sång, bass

Daniele Liverani – Keyboards

Tommy Ermolli – Gitarr

Dario Ciccioni – Trummor

Sju år efter detta mästerverk var det Dennis Ward tur att köra diktatortricket, mer än Greve Vlad. Ut med bröderna Martin, ut med gamla medlemmar och ut med grundaren Daniele Liverani. Sådana rockrockadfasoner brukar sluta avgrundsfullt, samtidigt som ett långt uppehåll mellan två album sällan brukar tillhöra framgångsfaktorerna.

Dennis Ward måste ha sett projektet Khymera som ett narcissistic tillfälle att yngla av sig melodiös hårdrock/AOR av världsklass. Denna tilltro till projektet uppvägde de två ovanstående generella trappstegen ner i källaren. The Grand Design från 2015 var ett jämnare album än de två första Khymera-albumen, men innehöll inte lika starka låtar. De som verkligen höjde sig över den jämntjocka underlaget var: ”Never give up on you”, ”I believe”, ”A night to remember”, ”She´s got the love” och ”Land of the golden dreams”.

Vem är nu Europas svar på Alexander den store!? Född 1967, med en pappa som jobbade för USA´s arme. På grund av jobbet flyttade familjen till Tyskland. Dennis växte upp där och gick i skolan. Redan som tioåring visade han prov på en oerhörd multimusikalism. Trots ambivalensen att välja huvudinstrument blev det till sist bas som rönte mest inspiration hos den unge Dennis. Han harvade sedan runt mellan olika lokala band innan han fann Pink Cream 69. De fick snart kontrakt med CBS och det självbetitlade debutalbumet såg dagens ljus 1989.

Bandet bestod utav Dennis på bas, Alfred Koffler på gitarr, Kosta Zafirios (Helloween, Unisonic, Axxis, Gotthard, Krokus, D.C Cooper, Place Vendome) på trummor/keyboards sist men inte minst Andy Deris (Helloween) som vokalist. En liten kuriosa var att Andy och Kosta spelade i ett band innan de bildade Pink Cream 69 vilka släppte två EP; de kallade sig Kymera!

Timingen kunde dock inte vara värre utifrån att genren redan var på väg att självdö, kväva sig själv eller helt sonika blivit kontraktmördade av grungen. Det var dock inget de tänkte på när debuten uppmärksammades. Förstlingsverket andades potential ända uti fingerspetsarna samtidigt som den var a mixed bag.

Platta nummer två iscensatte strategin att släppa ett nytt alster vart annat år. Den fick den mogna titeln One size fits all. Musiken som konstruerades hade blivit bättre på alla tänkbara fronter och innehöll ett knippe riktigt starka låtar. Om det var Helloween som subtilt ropade Andys namn eller om han var synsk inför vad som komma skulle låter jag vara osagt. Att Games people play blev hans sista med PC69 var i vilket fall som helst mer konkret. Deras tredje alster var också en platta som var över medel.

Grungen var en musikalisk subkultur som bildades i slutet av 1980-talet och kunde etiketteras som ”Seattlesoundet”. Genren var en kombination av heavy-metal, punk, och rock. Typiska drag för grungen var att användandet av ganska distade gitarrer och grovhes röst. Texterna berättade om hur samhället såg ut på det tidiga 90-talet.

Den fienden var inte att leka med! ”Resistent is futile”, ett fantastiskt citat ur Star Trek från de skoningslösa Borgerna passade väl in här. Antingen blev du uppäten eller så spelade du med. Pink Creams 69´s la sig diplomatiskt mitt emellan. David Readman (Adagio, Axxis, Andersen/Laine/Readman) deras nye sångare gjorde väl ifrån sig på Change, men identitetsproblemen och tonårstrotset kunde inte ens han råda bot på. Ett år senare frångick de vart annat år utgivningen, men inte grungeinspiration. För mig var Food for thoughts ytterligare ett förlorat album.

Döm av min förvåning när deras efterföljande album gavs ut endast år senare! Inte bara att de gått tillbaka till rötterna till One size fits all; de framavlade också ett av 90 talets bästa album. På Electrified föll alla pusselbitar på plats, även kantbitarna, när man absolut minst anade det. ”Shame”, ”Stranger in time”, ”Break the silence”, ”Losing my faith” och ”Gone again” var melodier made in heaven. Hur gruppen kom dit jämfört med året innan var nog lika bra att man inte nystade i. Att ge sig kast med the dark lord har väl bara visat sig vara en ytters kortsiktig lösning.

Under millenniumåret kom deras sjunde platta ut. Förväntningarna var för första gången skyhöga. Sonic dynamite ikläddes en ännu skarpare produktion. Dennis Ward virkade in musiken i en mer europeisk melodisk hårdrockskrud. Det som utkristalliserad från den kvalitativa rocken var definitivt en klassiker i genren. Med låtar som ”Seas of madness”, ”Followed by the moon”, ”The spirit” och ”Lost in a illusion” satte de ribban högt för efterkommande band.

Åttonde albumet Endangered (2002) skulle visa var det melodiösa skåpet skulle stå; nu var det dags för herravälde! Njet, så blev inte fallet. ”Promised land”, ”Trust the wise man” och ”He took the world” var bäst på en halvljummen platta. 2003 utökades bandet med gitarristen Uve Reitenauer vars främst uppgift var att bistå Alfred koppler, då denna led av en jobbig neurologisk åkomma. Thunderdome kom ut 2004. Musiken som ekade ur högtalarna var mer melodiös hårdrock som ibland spillde över i hårdrock. ”Here I am”, ”Shelter”, ”Gods come together”, ”Carnaby road” och balladen ”That was yesterday” var killerlåtar från detta metalliska album.

Tre år senare äntrade deras In10sity hårdrockvärlden. Denna deras tionde platta var ett gyllene tillfälle att steppa upp ett snäpp. Inledande ”Children of the dawn” hade allt det där man som lyssnare ville bli serverad PC69. Precis samma sak gällde efterföljande ”No way out” tillika albumets allra starkaste låt. Tredje alstret ”Crossfire” sänkte tempot, men reducerade inte kvaliteten; vilken kanonöppning! ”A new religion” kompletterade de tre i toppen precis som ”Out of this world”. Ett modernt mästerverk som kunde matcha Electrified och dessutom slå den på fingrarna.

Sex hade förflutit mellan från albumet In10sity till Ceremonial (2013). Inledande ”Land of confusion” bådade nästan för gott. Efterkommande ”Wasted years” och ”Special” fyllde sin melodisk hårdrockfunktion. Tyvärr var de anomalier, ljusår från något som stavades helgjutet. Plattan efteråt döptes till Headstrong (2017). Topplåtar, njaa de var en bristvara. Det sista albumet med gruppen visade upp en splittrad sida med en knippe halvhyfsade låtar som ”Walls come down”, ”Unite and divide”, ”Man of sorrow”, ”Path of destiny” och ”Whistleblower”. Ett standardavsked som slutade kvalitetsmässigt ungefär som karriären inleddes 1989 – en era kom till sitt slut.

Parallellt med PC69 jobbade Dennis med många av Frontiers projekt. Ett av dem var med power metal ikonen Michael Kiske. Densamme ville i början av 2000-talet inte beblanda sig med tunga gitarrer överhuvudtaget. Han lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på Frontiers Records. 2005 slog debutalbumet med Place Vendome ner som en bomb hårdrockvärlden. I skrivande stund har projektet ynglat av sig i fyra album. Dennis medverkan var som allra störst på första plattan där han skrev nästan alla låtar. Några av dessa var juvelprydda tingestar som tunga ”Cross the line” och softa ”I´ll we waiting”.

2012 uppenbarade sig en dyngnvåt dröm för fans av Helloween via Unisonics debutalbum. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: Keeper of the Seven Keys part 1 & 2. Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med Kiske/Somerville så försonades han med forna Helloween medlemmen Kai Hansen samt en ny tilltro till sylvassa gitarrer och dubbeltramp. Förutom nämnda insikter så ingick Dennis Ward och Kosta Zafiriou från Pink cream 69. Formationen kunde väl liknas vid en tysk supergrupp.

Förstlingsverket spretade hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gjorde mig något. Fansen som förväntade sig hårdrockspeed a´la Helloween blev snuskigt besvikna. Nördar som dyrkade Masterplan kunde ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna var ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried” samt  halvpunkiga ”Never too late”. Det mesta av materialet var signerade Hansen och Ward.

Två år senare kom uppföljaren ut: Light of dawn ut. Merparten av musiken var det Dennis som stod för. Han orkestrerade också produktionen på båda albumen. Tyvärr hjälpte inte ens det, utan musiken blev sämre än på debuten. Minnesvärda alster var ”Exceptional”, ”Night of the long knives” och ”When the dead is done”.

1996, när Ward arbetade med PC69 sagolika Electrified och gästsångerskan Elizabeth White trillade polletten ner. Han insåg att han parallellt skulle stå på scen, men också jobba bakom densamma… som producent. Året innan fick han förtroendet att producera PC69 femte album, något som gav mersmak.

Superproducent inom AOR, Melodiös hårdrock, Hårdrock, Heavy metal och Neo-classical musik! Det var bara förnamnet! För mig var han helt synonym med ett exceptionella ljudlandskap som bara kan matchas av dansken Jacob Hansen.

Här följer ett axplock av grupper som han producerat: Adagio, Angra, Axxis, Bob Catley, Codex, David Readman, Edens curse, Edenbridge, Fergie Frederiksen, Frederiksen/Denander, Firewind, First signal, House of lords, Human Zoo, Jaded Heart, Khymera, Krokus, Mind key, Mecca, Paradise Inc, Place Vendome, Primal Fear, Places of power, Panorama, Robin Beck, Silent force, Sunstorm, Ten, Vega, Voodoo circle och Unisonic.

Så återigen skymde molnen solen, återigen såg jag inte vad som komma skulle. Det var högst oväntat att Khymera skulle knocka mig fem år senare med ett album som även det tillhör de bästa som släppts på denna sida av 2000-talet. Frontiers projektets Khymeras femte platta var en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion Khymera är dem som  innehar taktpinnen då liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer som gäller numera.

Dennis Ward adopterade skötebarn levererade varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock till helt nya nivåer. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera dessutom en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt.

Inledande ”Walk away” satte agendan direkt! Hur bör en adekvat refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt var så välavvägt att det gjorde ont i kroppen. Detta gällde i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchade Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliserades det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blev man knockad av ett chorus som stavades perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” kontaminerade mig med en refräng som var omöjlig att värja sig emot. Självklart var grusstigen till antiklimaxet en uppbyggnad som upphöjde choruset till helgonstatus. Hur skulle mannen hantera den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck. ”Father to son” var bara knäckande bra. Inlevelsen han berikade musiken med kändes självupplevd. Jag tänkte inte detaljanalysera varje låt utan enbart konstatera att det inte existerade en enda svag länk på Masters of illusion. All killers no fillers var ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aor-plattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi.

Dennis Ward (sång, bas)
Michael Klein (gitarr)
Eric Ragno (keyboards)
Pete Newdeck (trummor)

Dennis enthusiasm för musiken lär troligtvis inte avta. Numera är han fast medlem i Magnum som basist istället för Al Barrow. Basist, sångfågel, låtskrivare och producent? Synergierna från dessa roller är den stora vinnaren. Frågan kvarstår, kommer han någonsin att kunna toppa det han skapade på Khymeras- Masters of illusion? Hoppet är det sista som överger människan, men jag tror inte han kommer överträffa den bedriften.

Dock kommer denna musikallkonstnär vara närvarande på många fantastiska plattor framöver, den saken är säker. I vilket fall som helst kommer jag inte bli speciellt överraskad nästa gång Khymera släpper nytt material. Att två plattor från samma ”grupp” kan tituleras som aor – klassiker är en bedrift i sig. Skulle detta ske en tredje gång så blir det ett ypperligt tillfälle att skifta religiöst fokus från agnostiker till ortodoxt troende.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Continue Reading »

Tommy Shaw – Ambition

1987 var ett år som kunde ståta med några magiska a.o.r.-utgivningar. Trots detta, ett rätt magert år, som inkilades mellan de två exceptionella melodiska åren 1986 och 1988.

Stan Bush & Barrage, Shy – Excess all areas, Jimmy Davis & Junction- Kick The Wall, Whitesnake – 1987, The Hooters – One way home, Jimmy Barnes- Freight Train Heart och Def Leppards – Hysteria var några monumentala plattor som utgavs det året.

I Sverige skapades det melodiska pärlor som Treat – Dreamhunter, Dalton – The race is on och John Norum – Total Control. Att husgudarna Savatage släppte Hall of the Mountain king, Pretty maids – Future world och Guns N’ Roses– ikoniska Appetite For Destruction gjorde saken inte saken sämre. Då var jag 20 år, och sedan några år tillbaka frälst av a.o.r och biten av typ alla andra genrer förutom, opera, blues och dansbandsmusik.

Det finns klassiker och så finns det djävulska klassiker. Det finns minnesvärda refränger, och så finns det ytterst minnesvärda refränger. Tommy Shaws tredje soloplatta Ambition var nog den platta som gått allra varmast på skivspelaren. Albumet hade verkligen alla de ingredienser som behövdes för att kunna förevigas i a.o.r.-himlen.

Hans två tidigare alster Girls with guns (1984) och What if (1985) präglades mer av vad som komma skulle. Golgatorna beredde helt vägen för mästerverket Ambition. Ett rejält undantag från detta var inledningspåret ”Jealousy” från What if. En fantastisk låt som lätt hade kunnat platsa på Ambition.

Styx

Dessförinnan var Mr Shaw känd för att ha frontat Styx mellan åren 1975 – 1983. Dåvarande gitarristen John Curelewski lämnade hastigt Styxlägret. Det öppnade dörren för Mr Shaw som flögs in till Chicago och anställdes på plats. Dennis DeYoung, James Young och Panozzo-bröderna Chuck och John flankerades av Tommy Shaw på gitarr.

Det var ett bandförhållande som höll i åtta år, och sex studioalbum. Tommy blev inte bara en ny medlem, utan spelade en nyckelroll även som låtskrivare. Ju längre tiden led, desto bredare blev sprickan mellan Dennis DeYoung, som ville att bandet skulle gå åt det poppigare hållet, medan Shaw mera åt det rockiga. Det blev början till slutet för Styx, för tillfället.

Charlie

Med ett nytt skivbolag i bagaget, samtidigt som den spelades in i Livingstone Studios London, med en oprövad ny producent bakom spakarna, låg vägarna fria för kreativitet utöver det vanliga.

Terry Thomas hette magikern, en man som dessutom spelade keyboard, gitarr, körade, och inte mint skrev låtarna tillsammans med Tommy. Densamme var den som valde ut de relativt okända musikerna på Ambition. Han var dessförinnan med i ett annat hypat a.o.r.-band kallat Charlie.

Charlie var ett brittiskt band som bildades 1973, släppte sitt debutalbum 1976 och sitt senaste alster 2015. De blev inte profeter i sitt hemland, utan det var amerikanerna som nappade på betet istället. Deras största hit var ”Inevitable”, en a.or.-dänga som placerade sig som 38:e plats på US top 40, från deras bästa platta Charlie (1983).

Inte för att den låten är dålig, men mitt val föll istället på titellåten från Good morning america (1981). För övrigt den enda riktigt bra låten på det albumet. På dessa 10 alster som Charlie skapade var tyvärr kvaliteten minst sagt böljande.

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln svängde. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer aor, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet. ”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten.

Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge. Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet.

Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna a.o.r.-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före såväl Stan Bush & Barrage och Michael Boltons – Everybody´s crazy.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Terry Thomas

Som sagt, timingen var inte den mest välavvägda, och Ambition blev en ultratunn bladvändare i rockhistorien. Skivköparna vände inte bara andra kinden till, utan svek den före detta Styxmedlemmen rejält. Det var de musikaliska och troligtvis ekonomiska dropparna som fick bägaren att rinna över.

1989 bildades Damn Yankes, 1990 landade debutalbumet tungt på skivdiskarna. Supergruppen bestod av den brokiga skaran: Ted Nugent, Tommy Shaw, Jack Blades (Nightranger) och trummisen Michael Cartellone från Ambition-touren. De levererade en halvtaskig platta fylld med radiovänlig hårdrocksmusik. Juvelen på plattan var aoriga ”High enough”, som välförtjänt också blev en hit i USA. Efterföljaren Don´t tread gav verkligen inte mersmak, utan var horribelt usel.

Gruppen gick i graven 1993 när Ted abdikerade. Damn Yankes devalverades till duon Shaw Blades. Hallucination hette debutalbumet som gavs ut 1995. 12 år senare kom en uppföljare ut. Det var dock en platta bestående av covers av låtar som influerat de båda. Ingen av albumen rosade marknaden, eller charmade fansen och definitivt inte undertecknad.

Om det var katapulten som fick Tommy att återvända till Styx vet jag inte, men 1995 var han tillbaka. Det var ett band som han tycks vara trogen än idag. 1997 dök hans fjärde soloplatta upp – 7 deadly sins ut. Ambitionvibbarna, Terry Thomas, de starka melodierna och de feta refrängerna var som bortblåsta.

Vad hände med Terry Thomas sedan? Ambition kan väl i backspegeln ses startskottet till att bli en välrenommerad producent. Han producerade bland annat några av Bad Companys plattor. Även Holy water, som, om man hör ordentligt, bär lite av Ambition soundet.

Året innan producerade han vad som i a.o.r-kretsar anses vara en form av helig graal: Giant – Last of the runaways, precis som uppföljaren 1991, Time to burn. Rickard Marx, Tesla, Brian Howe och Foreigner var andra storheter som han dirigerat.

Mr Shaw kommer alltid att via Ambition plattan ha en plats bland de 10 bästa som gjorts i genren. Att Terry Thomas produktion numera kan anses som anmärkningsvärd före sin tid och fortfarande låter genant fräsch gör inte saken sämre. Det här var ett teamwork som i ärlighetens namn borde titulerats Shaw & Thomas, eftersom Terry bör anses som en jämlike när det kommer till hur bra albumet egentligen blev, något Mr Shaw genuint understryker själv.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”? Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. ”Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall, är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon Lyazidi. Just Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free” är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier, något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Myrath – Legacy

Tunisisk hårdrock, det kan omöjligt vara bra? Så fördomsfull och fel jag hade. Nordafrikanerna förflyttar sina lyssnare till Sinbad & Tusen och en natt. Crossoverhårdrocken startade sin karriär som coverband, men som snabbt tröttnade på det och började skriva sitt eget material. Shehlil är Myraths femte album Jag började min dyrkan av Kamelot med låten ”Night of arabia”, vilken hade inslag av orientism. Det här osar också aningen Kamelot, vilket i mina öron är härligt i samklang med Symphony X.

Sångaren Zaher Zorgatis röst är mäktig och accentfri. Tunisierna kombinerar hemlandsmusiken med progmetal och melodisk hårdrock. Produktionen är himmelsk, låtarna är genomtänkta, refrängbaserade, bombastiska och välstrukturerade och typ inte ”det har jag hört förut”.  Svårt att plocka ut någon riktig favorit. Det är liksom bra rakt igenom.

10. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit” och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

11. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

12. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger Danger: Paul Laine, Bruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

13. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing” (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

14. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

15. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag”, ”Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

16. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge”, ”Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

17. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

18. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

19. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

20. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

21. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Myrath – Get your freedom back

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus”. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.

Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista. Därutöver överraskade Breathe Atlantis med klockrena ”Futurestories”.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Breathe Atlantis – Futurestories

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric Mårtensson, Michael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »