Posts Tagged ‘ Prism ’

Del 7: Cannata -Images of forever

Året var 1991, platsen, någonstans i öknen mellan de ociviliserade samhällena Carnarvon och Karratha i västra Australien. Det var cirka 65 mil mellan städerna och mellan bensinstationerna.

Månlandskapet som vi passerade till tonerna till Freda´s best of, ackompanjerades av en djupblå himmel vilken kontrasterades starkt till den blodröda sanden som ramade in det ödesmättade landskapet.

Naturen kändes ändlös och tilltalande enformig. Uttorkade ökenbuskar bröts loss från sina rötter och tumlade runt i vinden. Ibland avbröts landskapet utav gigantiska obebodda termitbon. Det var en sagolik oförutsägbar plats, utan slut, där gränser suddats ut.

Ifall Western Australia hade varit ett eget land, så hade det varit världens tionde största land. Här bodde 2,5 miljoner människor, varav 92% lever i Perth eller strax söder om. Resterande bor där knappt någon bor – där befann vi oss.

Oturligt nog var vi båda ateister och motor-dyslektiker, vilket gjorde att vi fick förlita oss på turen. Det brukar dock sällan vara källor till tillförlitlighet, och var såklart det inte denna gång heller.

42 grader i skuggan var det sista vi såg innan ett av däcken oväntat punkterades. Domkraften som medföljde bilen var ett skämt. Verktyget skar igenom den noggrant övertäckta rosten likt en nyslipad osthyvel.

Medvetenheten att vi knappt mött en bilist på vägsträckan tidigare grusade optimismen rejält. De fordon som passerade oss var gigantiska roadtrains. Vägmonstren stannade inte för något, deras primära uppgift var att ta sig från A till B i på tok för hög hastighet.

Det karga landskapet inhyste ett rikt djurliv. 19 av världens farligaste ormarter i Australien samexisterade i detta varma helvete. Min spindelfobi botades temporärt genom att helt skippa all form av statistik. Så den obefintliga vägrenen var nog den säkraste platsen att vistats på.

Vi slapp också oroa oss för välbehövliga skuggor, de existerade helt enkelt inte. Ett förtunnat ozonskikt gjorde solen till ett dödligt vapen, med ett ljus som en svetslåga från helvetet. Ytterligare en dysfunktionell tankekonstruktion som hamnade på förträngningslistan.

Horderna av diaboliska flugor som storleksmässigt var i paritet med mikroskopiska dinosaurier fick vi stifta bekantskap med. De hade två primära mål, dels att ta sig fram till våra attraktiva vätskefyllda ögon, om det inte lyckades, så fungerade öppna munnar utmärkt.

Trots sin storlek var de förvånansvärt tysta, något som innebar ett nästintill oavbrutet fäktande med armarna. Väderkvarnsstrategin gjorde så att vi slapp styrketräna på resten av roadtripen.

Efter det som känts som en evighet stannade ett äldre par till och hjälpte oss med däckbytet. Steffe fick det hedervärda uppdraget att ligga med de båda, medan jag bytte kassett i vår ljusblå VW-van, från Freda, till Cannata. Meditativ pomp-aor var medicinen mot det som just skett och de långa milen vi hade framför oss.

Två killar från New Haven, en dröm, och ett band kallat Jasper Wrath. 1971 kom deras debutalbum ut, fem år senare gick bandet i graven. Liken som reste sig ur kistorna var Michael Soldan och Jeff Cannata; vips så var Arc Angel bildat.

Jasper Wrath

1983 fick de ett kontrakt med CBS. Gruppens debutalbum såg dagens ljus samma år. Det som utkristalliserades var pomp-a.o.r. av allra bästa snitt. Dock var innehållet långt ifrån helgjutet. De starkaste skenen kom från ”Stars” och ”Sidelines”, två a.o.r.-classic av rang.

Ett aber, men ändock ett medvetet val, var att musiken spelades in med studiomusiker typ Alan Parssons project. Duon tog sig aldrig i kragen att presentera musiken live, då de kände sig färdiga med livet på vägarna redan under slutet av sjuttiotalet.

Ombord på skeppet som bakgrundssångare återfanns forna Jasper Wrath kollegan James Christian. En man som själv skulle skapa A.O.R—historia via sitt band House of Lords. Samme man som fortfarande är ihop med skönheten Robin Beck.

House of Lords, James Christian andra från vänster

Kommande fem år så sysslade Jeff med diverse projekt och band sin tid för vad komma skulle. Multi-instrumentalisten kapade duon till nästintill ett enväldesprojekt.

Från början var tanken att musiken skulle vara en uppföljare till Arc Angels debutplatta. Tidens tand ville annorlunda, efter de fem år som hunnit rinna undan. Istället blev det mer elektroniska Cannata som fick föra fram sitt kreativa budskap.

Debutalbumet kom ut 1988 och slog ner som en bomb i min musikvärld. Soundet kan väl bäst beskrivas som hi-tech pomp-aor. Diskrepansen mellan lågt och högt som präglade Arc Angel var utraderad på Cannata. Av nio låtar var det bara avslutande ”Together” som kan kategoriseras som ”inte riktigt lika bra”.

Resten var makaber musik som bar ett helt unikt signum. Vapendragaren Michael Soldan skrev ”Will the sky begin to fall?”, samt ”Sailing ships” med Jeff. Kansas, Marillion, Boston, Asia, Yes, Starcastle, Angel, LeRoux, Prism, The Sherbs och  Dakota är grupper som ligger någorlunda i fas med Cannatas atmosfäriska musik.

Jag var oerhört svag för brygden med starka melodier, hi-tech och dramatiska refränger. Denna gryta omgärdades av Jeffs säregna, nästan lite viskande rena röst. En ingrediens som är lika mycket Cannata, som musiken i sig.

Plattans allra största höjdpunkter var inledningslåten ”Fortune teller”, ”Middle of the night”, ”Will the sky begin to fall?” samt titellåten ”Images of forever”. För mig är dessa fantastiska låtar essensen av något som var progressivt, men ändå tillagade med traditionella refränger, till skillnad från exempelvis Yes, där allt var betydligt mera komplicerat.

Fem långa år senare damp uppföljaren Wathing the world upp på skivdiskarna. Den fortsatte via samma musikaliska kompass, mer organisk, mindre elektronisk, fast med färre hits så att säga. ”Watching the world”, ”When it´s love” och ”Take me” over” var albumets diktatoriska härdsmältor.

Tiden mellan 1993 och 2001 var inte den mest produktiva i mannens liv, utifrån skapandet av egen musik. Istället ägnade han sig åt att producera lokala band genom självägda Oxford Circus Records. Tamorok, från 2002 var dock ett livstecken, där utvald musik från alla hans tre band fanns med.

Vissa låtar var re-recordings, medan andra förblev orörda. Det mest intressanta var de fem helt nyskrivna låtarna. Ingen av dessa var någon ögonbrynshöjare, utan kvaliteten hade devalverats.

Uppföljaren till Arc Angels debut dröjde hela 30 år. Harlequins of light (2013) var efterlängtad av många fans. Hade resten av materialet smittats av titellåten så hade allt varit frid och fröjd.

Jeff Cannata

Tyvärr var den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckades inte dölja att Mr Cannata numera hade en annan musikalisk agenda, en som inte var min cup of tea. Förutom ett snyggt omslag var detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gjorde ingen platta så att säga.

Jeff har verkligen lyckats med att hålla en oerhört låg profil. Om det varit en medveten handling, eller inte, är i skrivande stund höjt i dunkel. Hans privatliv tycks kunna kategoriseras som hemligstämplat, parallellt som han tyckts varit obefläckad immun från skandaler. I de lugnaste vattnen sägs det att de stora fiskarna håller till.

Inte för att jag tror att Jeff mördat ett tjog människor, men 3–4 borde han onekligen hunnit med. I vilket fall som helst, Images of forever är ett album som skiljer sig en aning från de mer traditionella ikonerna som Michael Bolton, Survivor eller Foreigner. Troligtvis en faktor som gör att denna anomali kravlar sig upp bland de tio bästa a.o.r.-albumen som skapats.

Continue Reading »

Del 6: Kiss – Dynasty

Min KISS-fanatism nådde sin kulmen runt 1983. Efter Lick it up svalnade mitt intresse för grabbarna rejält. Korrelationen torde vara att magin försvann, när de ”äntligen” sminkade av sig. 1984, när Animalize släpptes, var jag indirekt helt KISS-drogfri.

Mitt rum som varit tapetserad med Kiss-planscher plockades ner, en efter en. Mina föräldrar var nog de största vinnarna, en tidig julafton månne?

Dessa planscher var som allra mest estetiskt tilltalande innan, under och efter KISS sjunde studioplatta. Den tog vid efter underbara Love gun (1977). Jag kommer fortfarande ihåg min grava besvikelse över det som strömmade WI-Fi-fritt ur högtalarna. Vilka töntar, vad är det här, vilket mesigt skit! Motsatserna till superlativ haglade.

Det limbiska systemet hade kontinuerlig interna bordtennismatcher om att såhär skulle väl inte KISS låta? Eller kunde de? Ambivalensen hade mig i ett stadigt strupgrepp under några frustrerande veckor.

Mjäkiga låtar som jag vägrade befatta mig med, framstod efter ett tag som medgörliga…men absolut inte mer än så. Pendeln svängde senare mot att den nya inriktningen egentligen inte alls var så dum, snarare tvärtom. Sett i backspegeln blev det nog det mest spelade albumet på min stereo av dem alla.

Ironiskt nog, kan det till och med varit så att plattan i sig fått agera som en subtil katapultmedlare. En som lättare kunde få mig att assimilera de två blandband som en kompis aor-adlade mig med.

De som gav mig inträdesbiljetter till grupper som Axe, Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin och Dakota.

Jo, det vore minsann något, att den grupp jag dyrkade, och som jag dels ville se omaskerade, dels ville se ännu tyngre, var de som inspirerade mig till att bli en a.o.r.-kille av rang?

Att jag gillade allt från synt till punk gjorde nog sitt till att övergången gick friktionsfritt. Det är väl först de senaste åren som jag insett att såväl Dynasty som Unmasked är två sjusärdeles a.o.r.-album, inte bara musik från KISS.

Många störde sig nog på plattan, eftersom fans ansåg att de sålde sig till discogenren. I själva verket var det aoren de flörtade mest och bäst med. Det var bara det, att vi i Sverige inte visste bättre, eftersom genren ännu inte slagit igenom här, till skillnad från USA.

Paul Stanley ville visserligen ha en danssingel, efter inspiration från okända danspalatset Studio 54 i New York. En önskan som slog in via ”I was made for loving you”. Visst finns det mikroskopiska ekon av genren i de andra låtarna, men dessa är underliggande, parallellt de som ger plattan dess fylliga identitet.

KISS och Vini Poncia

Producenten och låtskrivaren Vini Poncia hade året innan lyckats göra slarvsylta av Peter Criss soloalbum, såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Att samme person fick förtroendet att vara oket på uppföljaren till Love Gun borde väl setts som ett abnormt högriskprojekt.

En stor del av den processen berodde på att Peter ville ha honom ombord. För honom fick det en motsatt effekt, då Vini upplevde Peters trumkompetens som minst sagt svajande och sedermera decimerade dennes roll på albumet.

Ingenting utifrån Peters soloplatta skvallrade om att resultatet skulle bli så fulländat som det blev på Dynasty.

Poncia var med och skrev tre av höjdpunkterna på plattan: ”I was made for loving you”, ”Sure know something” och ”Dirty livin”. Vini var långt ifrån en gröngöling, utan hade skrivit massor av bra musik till artister och grupper som The Platters, The Ronettes, Ringo Starr, Manfred Mann, Carly Simon, och Leo Sayer.

Även i a.o.r-genren hade han gett sina bidrag. Det främsta avtrycket för mig var att han producerade Tycoon – Turn out the lights (1981). ”Walk the line”, ”Call the police” och ”This island earth” var pomp-a.o.r. i den högre skolan från den plattan.

Senare skulle han också producera och skriva låtar till Adrenalin – Road of the gypsy (1985), och Crissy Steele – Magnet to magnet.

Bakom KISS-kulisserna var det så mycket dramaturgiska knutar under solen att det var ett smärre under att Dynazty verkligen fick se dagens ljus.

Anton Fig som spelade på Ace Frehleys soloalbum tog över Peter Criss trumroll, förutom på ”Dirty livin”, medan Peter fick möjligheten att fullt ut kunna koncentrera sig på drogerna och missnöjet över sin roll i bandet.

Gene Simmons spelade endast bas på fyra av låtarna, i syfte att få mer tid över att ligga med allt och alla som hade två bröst och två ben, enligt hörsägen, även dem helt utan bröst och ben.

Ace Frehley sjöng för första gången på lika många låtar som Paul, och på fler än Gene, vilket säkert överraskade typ alla KISS-fans världen över. En av låtarna var ”2 000 man” tillika en av få covers som KISS tagit sig an överhuvudtaget.

Ace red verkligen på en framgångsvåg, utifrån succén med sitt soloalbum året innan. Med självförtroende som en självmordsbombare hanterade han sång, elbas och gitarr föredömligt på Rolling Stones covern.

Disco-a.o.r dängan  ”I was made for loving you” blev bandets andra guldsäljande singel i USA och en massiv hit runt om i världen. Troligtvis den låten som räddade kvar Vini till kommande plattan Unmasked.

Det är för övrigt KISS mest streamade låt på Spotify, nästan dubbelt så mycket som ”Rock´n roll all night”. De två är de enda av bandets alla låtar som passerat 100 miljoner lyssningar.

Det är något unikt med albumet. Inte bara för att jag då spelade sönder den, utan att helheten är ett unikum, och liknar inget annat som gjorts av andra grupper. Soundet och atmosfären har en pomp-a.o.r.-karisma som jag inte heller kan sätta fingret på.

De där bombastiska inslagen med få keybordslingor var själsligt inkilade i varenda ton.

En låt som sakta men säkert avancerat till tronen att kunna titulera sig som skivans bästa låt var antikomplicerade ”Sure know something”. Paul sjöng sin egen och Vini Poncias skapelse med en inlevelse som skulle kunna burit Feministiskt initiativ över fyra procents spärren. Allt var vulkaniskt, från stämsången till versen och refrängen.

Nästkommande ”Dirty livin” framfördes utmärkt av Catman, kanske just för att han var delaktig i låtskriveriet. Gene Simmons pennade ”Charisma” är en låt som fortfarande genererar rysningar.

En annan komposition som växt till sig ordentligt under årens lopp är ”Save your love”, framförd och skriven av Ace.

Refrängen är så snyggt pompig och korpulent utdragen att det nästa gör ont i kroppen att höra den. Detsamma gäller för ”Magic touch” som Paul skrivit. Han framförde det dramatiska stycket med bravur – igen. Ace och Paul var verkligen albumets två stora vinnare.

Trots endast ett bidrag till skivan måste ändå Desmond Child omnämnas. Paul och han möttes tidigare i karriärerna när de skrev ”The fight” till Desmond Child & Rouge.

Han var 80–90-talets svar på Max Martin; en som frapperande hyvlade fram hits på löpande band till kända som okända artister. ”I was made for loving you” blev startskottet för många givande samarbeten i framtiden.

Desmond Child och Paul Stanley

Här följer låtar som han var med och skrev tillsammans med KISS:  ”I’ve Had Enough (Into the Fire)” ”Heavens on fire”, ”Under the Gun”, ”King of the Mountain”, ”Who wants to be Lonely”, ”I’m alive”, ”Radar for love”, ”Uh! all night”,

”Bang bang you”, ”My way”, ”Reason to Live”, ”You love me to hate you”, ”Let’s put the X In Sex”, ”(You make me) Rock hard” och ”Hide your heart”. Denna armada av hits visar på vilken melodikänsla Desmond hade och fortfarande lider av.

Att han ligger bakom de flesta av Bon Jovis hits, samt skräddarsydda kollaborationer med Aerosmith, Ratt, Alice Cooper, Joan Jett & the Blackhearts, Meatloaf, Scorpions med flera, är minst sagt svårgreppat. Killen har i över 40 år hållit melodifanan högt – respekt.

Förutom de sju nämnda låtarna på Dynasty, ackompanjerades dessa av intressant-textade ”Hard times” och Gene Simmons pennade ”X-ray eyes”. För mig är Dynasty ett helgjutet album som numera kan kategoriseras in som högkvalitativ a.o.r.

På plattan huserar musik som jag upplever vara aningen skadeskjutet på grund av att det just var ett KISS-album. Dynasty och Unmasked kommer förevigat att vara inristade i mitt hammerheart.

Mats ”Hammerheart” Widholm

Axe – Offering

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han aor-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera.

Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, aoren blev snarare en ny välkommen medlem till min musikfamilj, parallellt en källa till en tjockare plånbok. Ett av banden som infiltrerade mig allra bäst var Axe.

Axe bildades ur askorna från Babyface. Bandet bestod egentligen utav forna Babyface medlemmar: Edgar Riley Jr, Bobby Miles, Bobby Barth, Mike Turpin.

Enda undantaget var Teddy Mueller som hoppade från a.o.r.-kollegorna Prism (1977). Från början kallade de sig lite klatschigt för Alien, men bytte 1979 namn till Axe.

Ett namn som jag och troligtvis många andra inbitna hårdrockare antog vara synonymt med betydligt tyngre tongångar typ Slayer eller Anthrax. Gruppen släppte debutalbumet 1979 samtidigt som andregitarristen Michael Osborne förstärkte kollektivet.

Detta embryo visade upp vad som komma skulle på uppföljarna, exempelvis ”Life´s just an illusion” och ”Back on the streets again”.

Det tog inte så lång tid för mig att införskaffa plattan Living on the edge (1980). Sångarens Bobby Barth kraftfulla och passionerade stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästintill en andlig upplevelse.

Sett i backspegeln är de idag ännu mera odödliga än de någonsin varit. ”Fantasy of love” skulle jag lätt kunna titulera till en av 25 bästa låtarna som skapats i genren. Som sagt, Living on the Edge innehöll några monumentala låtar. Det var också den sista där basisten Michael Turpin ingick.

Det var dock Offering, från 1982 som blev ansiktet utåt i min skivsamling. De bytte skivbolag från Camel till Atco, Wayne Haner ersatte Michael Turpin på bas. I grunden var Axe ett gitarrorienterat band, där keyboarden mer var ett komplement än en karismatisk frontfigur. Det hörs tydligt på albumets enda cover, Montrose klassiker “I Got the Fire”.

Pianoklinkandet på ”Rock´n roll party in the street” ledde lyssnarna fram till tung pomphårdrock. Det är väl det som jag verkligen dyrkar med bandet, de balanserar på rätt sida av de ultratunna linorna, mellan för tungt, och för mjukt, ungefär som Y & T gjorde så bra. Mindre keyboards, mer enkelspårighet återfinns på nästkommande alster: ”Video inspiration”. En okej låt, som jag upplever som aningen tjatig.

Bobby Barth

Det är på tredje spåret som a.o.r.-genialiteten briserar. Inledningen till ”Steal another fantasy” kan inte beskrivas på annat sätt en som brutalt vacker; a.o.r. när den är som allra bäst.

Tjejnamn är något som genren i sig är världsbäst på att framavla; Rosanna, Stacy, Pamela, Cynthia, Carrie, Diana, Mandy, Caroline, Valerie, Mary, Madelaine, Anna, Janie, Gloria med många mer.

Till dessa kunde vi nu addera ”Jennifer”. Låten i sig är ett midtempo-mästerverk, där Bobbys röst får tillåtelse att dominera ljudbilden. På sjätte låten återgår soundet från mjukt till melodiskt tufft.

Bobby Barth

”Burn the city down” var pomprock som smittade ner lyssnaren med tyngd och en ultrafet refräng. Efterkommande ”Now or never” drog ner på tempot och de distade gitarrerna.

Det som utkristalliserade sig var pure a.o.r.  Dutt dutt keybords, smäktande gitarrer, och fin stämsång skapade extraordinär magi. Näst sista låten drog återigen upp tempot via ”Holdin on”; mer hårdrock än a.o.r.

Sista låten ”Silent soldier delade kungligt upp tung vers med silkeslen refräng, en perfekt musikalisk allegori som sammanfattade vilka Axe egentligen var; ett band med ett exceptionellt finkalibrerat melodisinne.

Det udda omslaget gjordes av Don Brautigam. Fyra år senare skapade han det sinnessjukt vackra omslaget till Metallicas: Master of puppets. Densamma ritade också deras Black album 1991, vilket måste varit musikhistorien mest lättcashade uppdrag någonsin

Fansen gillade verkligen också vad de hörde. Axe turnerade med storheter som och öppnade för Iron Maiden 1983. Världsherraväldet stod på vid gavel. Inspirationen från turnékollegorna gjorde att pendeln svängde mot mer hårdrock än a.o.r.

Ett år senare landade Nemises på skivdiskarna. Accept-vibbarna kastades ut på inledande ”Heat in the street”. Det var snabbt, tungt, melodiskt och djävulskt bra, även om många som dyrkade deras mest melodiösa låtar kanske satt både kaffe och kaffekoppen i vrångstrupen.

På ”Young hearts” återställdes kaoset till Axe-vardag. Låten var plattans allra bästa och en typisk Axe-låt som lätt hade kunnat infogats på Offering. ”

I´ll think you remember the night”, ”Eagle flies alone” och ”Foolin your momma again” alster som hamnade precis under ”Young hearts”. Ytterligare ett väldigt bra album av Axe, fast inte lika ikonisk som Offering.

Turnén med Mötley Crue kunde varit inträdesbiljetten till det de riktigt stora i branschen. Tyvärr omkom istället Michael Osborne tragiskt i en bilolycka 1984. Bobby Barth och hans fru var också med i kraschen, men klarade sig mirakulöst. Floridabandet splittrade av förklarliga skäl efter incidenten.

Tiden läker alla sår? Ingen aning egentligen, men bandet återuppstod oväntat med svensktysk hjälp via bolaget MTM. Det samarbetet resulterade i plattan Five (1996). Originalmedlemmarna var Barth, Edgar Riley Jr och Teddy Mueller. Bob Harris snodde mickstativet, Bobby koncentrerade sig på gitarrliret istället. In kom välrenommerade basisten Blake Eberhard och keyboardisten Robe Lowe.

För mig var dessvärre skadan redan skedd, borta var de magiska pompfingrana. Visst, det glimrade till i ”Holding on to the night” och ”Life in the furnace” samt några halvhyfsade sånger, men låtkvaliteten hade tyvärr devalverats, samtidigt som utmärkte sångaren Bob Harris helt enkelt inte var en Bobby Barth.

Ett år senare dök samlingsplattan Tventy years from home upp. Tre år senare kom det som länge såg ut att vara deras sista platta, The Crown ut. Planeterna var inte längre synkade, och tiden hade hunnit rinna ut. Musiken var ljusår från det som jag curlat av tidigare.

19 år senare har vi enligt bandets utsago, plattan som knyter ihop hela aor-säcken: The final offering, deras sjunde alster. Förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste besvikelserna. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor - not worthy at all.

Gruppens grundare tillika dirigenten, låtskrivaren och gitarristen Bobby Barth började i Blackfoot efter Axe kraschat. Två år senare lämnade han det bandet för att dedicera sin första och enda soloplatta: Two hearts one beat, till sin omkomne kollega och vän Michael Osborne. Mr Barth pendlade sedan mellan Blackfoot och senare upplagor av Axe.

Förutom musiken är motorcyklar hans livsgnista. Han är bland annat vice President och grundare till Louisiana Grand Chapter of the ”Widows Sons” motorcycle Riding Assoc.

För mig spände Axe karriär över tre plattor. Det utomjordiska melodisnickeriet blev liksom kvar i bilvraket vid den tragiska olyckan 1984. Bandet och Bobby återhämtade sig aldrig riktigt. Albumet Offering kommer alltid att ha en helig plats upptagen i mitt a.o.r.-hjärta.

Continue Reading »