2019 – året som gått

Bomb attack in Sweden 2019, as common as pedophiles in the Catholic church

2019 var nästa lika hätsk som klimatalarmisternas globalt unisona propaganda. Vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig kvalite från när som fjärran. Under andra halvåret fanns det nästan ingen gräns för hur mycket bra musik som släpptes.

Jag har från första listan 2011 deklarerat att det varit omöjligt att överträffa året som gått. 2018 var jag hundraprocentigt säker, fel fick jag, 2019 blev ett ännu jämnare år, med kvalitet som nästan gick överstyr.

Att 2020 kommer att bli ett sämre år vågar jag inte sia om längre, själen i dessa genrergener  förvånar mig inte längre. Rocken är död…på listorna ja, men inte utifrån det som getts ut i år och tidigare på 2010 – talet.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig; mötesplatser för likasinnade, för kärleken till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik Rock Blog.

Underverket Frontiers

Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre.

Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer förkämpen Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy records, MelodicRock records och Escape music med flera. Tänkte ta upp dessa eldsjälar nästa år, för de är minst lika viktiga.

Dock var 2019 helhetsmässigt inte något av deras bättre år. Tyvärr, mer kvantitet framför kvalitet. Fast november släppet var sanslöst magiskt, med bland annat: Work of art, Pretty Maids och The Dark Element.

Det kan ju då tyckas aningen motstridigt och oanständigt att klanka ner på dem då eftersom hela 9 av 25 plattor som är med på listan är just från Frontiers. Fast de som är med är verkligen bolagets top of the class album.

2019 års studioalbum från Frontiers, blått är album som fick plats på min summering över de 25 bästa plattorna under 2019, kursiverad text svenska anknytningar:

Toby Hitchcock, Starbreaker, Jetboy, Inglorious, Westbound, Tora Tora, Last in Line, Find me, The Treatment, The End machine, Burning Rain, LA Guns, Michael Thompson band, Leverage, Jim Peterik & World stage, Hardline, Fortune, Alan Parson, Whitesnake, Restless spirits

First signal, The Brink, Crazy Lixx, Sweet oblivion, Chaos magic, Timmo Tolkki´s Avalon, Nel Morse, Billy Sherwood, Visionatica, Mind Key, Hollow haze, Soleil moon, Unruly child, Spread eagle, Roxy blue, Ardours, KXM, The Defiants, Sascha Paeth Masters Of Ceremony

Block buster, Crashdiet, Vanden plas, Eclipse, Michael Sweet, Waywards Sons, The Ferryman, Work of art, Pretty Maids, The Dark element, Edge of paradise, Quiet Riot, The Murder of my sweet, Edge of forever, House of shakira, A new tomorrow, Lovekillers

H.E.A.T festival Ludwigsburg

Rock City i Stocholm som skulle gå av stapeln 6 april med band som Treat, Eclipse, Art Nation och Gotthard blev till sand eftersom  antal sålda biljetter var för få. Treat fick jag i vilket fall  som helst se sju månader senare på 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg; arrangör Aor heaven.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2 i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Speldag 2

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dynazty i Linköping

Jag och kompisarna Leif Johansson, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson inledde lite manligt käckt med bastubad, öl och stämningsfull hårdrock cirka klockan 16.30. Efter en taxi till Resecentrum tog vi pendeln till Linköping. Ett dystopiskt klibbigt regn skuggade oss till utmärkta restaurangen Yogi. Deras indiska meny har hittills aldrig gjort mig besviken, denna kväll var inget undantag.

Hell Yeah Rock Club arrangerar konserter i Linköping. Det var de som hade det goda omdömet att in Pretty Maids på Palatset för några år sedan. För övrigt en helt sanslöst bra konsert. Vi hann ta en kall öl innan Skövdebandet Mile intog Palatsscenen runt klockan 21.30.

Mile med två plattor i bagaget hade helt fallit helt under min hårdrockradar. Jag lyssnade in mig ordentlig på plattan The World In Focus som kom ut 2018. Albumet visade sig vara en rejäl pärla; 8 av 10 låtar var helt suveräna. Så för mig var förbandet nästintill minst lika intressant som huvudakten.

Med ena foten i klassisk Heavy metal, den andra i modern rock typ Avenged sevenfold och Disturbed spetsad med en smal vänstervad av pop; betongtungt, catchigt och melodiöst. Ju längre bandet fortsatte att spela, ju mer fick jag känslan av att de var ett svenskt svar på Disturbed, fast ett melodiöst sådant.

Framavlar man tunga melodiska hits som ”Crying in your sleep”, ”Sky is red”, ”Burning” och ”We stand tall” och lyckas reproducera de på scen så är mycket vunnit. De flesta hade väl kommit för att se Dynazty, men jag tror att de som inte söp sig redlösa fick ett nytt favoritband. Visst, den ena gitarristen var lie väl energisk i sin scengestaltning. Jag fick mera en känsla av en hypad pappa framför granen inför julklappsutdelningen till sina två tindrande barn. Men när han taggar ner lite och bandet får ännu mer scenvana så ser framtiden oerhört ljus ut.

Dynazty har under deras tre (egentligen fyra) senaste plattor frångått den mer sleaziga hårdrocken för en mer modern melodisk hårdrock, något bandet som jag själv är nöjda med. Bandet har liksom funnit sin nisch, en som kan föra dem till de riktigt stora arenorna i framtiden.

Sångaren Nils Molin har alltid sjungit gudabenådat, men scennärvaron har inte riktigt hängt med.  I och med bandets egna framgångar och medlemskapet i Amaranthe har han vuxit ut till en sann scenpersonlighet. Att han ser ut som en cool rockstar är bara ett extra stort plus i kanten. De flesta låtarna setlisten är tagna från de två senaste plattorna som exempelvis ”Breathe with me”, ”Firesign”, ”The Grey”, ”The human paradox” och ”Starligt”.

Trots alla bra låtar så smög sig en form av mättnad fram, ungefär som när man får en portion chokladpudding med grädde, och bara vill ha mera, men ganska snart märker att man tröttnat lite på de förföriska smakerna. Rockiga allsångsvänliga ”Knock you down” bryter det mönstret på ett välbehövligt sätt.

Att uppträda med bar överkropp, eller få igång publiken i första låten med handklapp är i mitt sätt att se på saken två kardinalfel. Det tredje felet är trumsolon. Jag verkligen avskyr alla former av individuella prestationer om det inte råkar vara Yngwie Malmsteen som står på scen. Dynazty har så många mer bra låtar i sitt bagage, ett trumsolo kändes otvivelaktigt som ett dåligt alternativ.

Helhetsmässigt var det två bra band, som tur var, skiljde sig åt musikmässigt. I slutet av Dynaztykonserten så började jag nästan sakna Miles lmodern rock mangel. Palatset är en utmärkt livescen i Linköping; Hell Yeah Rock club ett knippe eldsjälar som verkligen lyckats med sin mission – mer bra hårdrock till Östergötland.

Pompikonerna Fortune och Axe

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis kompis och de två blandband han aor adlade mig med. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Ett av banden som infiltrerade mig allra mest var Axe. Sångarens Bobby Barth kraftfulla stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästan en andlig upplevelse.

Införskaffade mig plattan Living on the edge och senare deras bästa: Offering, från 1982. På det albumet fanns det hits som ”Burn the city down”, ”Rock´n roll part in the streets”, ”Steal anther fantasy”, ”Now or never” och ”Jennifer”, pure AOR-eufori.  För varje platta som gick sjönk låtkvaliteten dessvärre. År 2000 kom Axe sista platta ut: The Crown, viket var en skugga av deras forna dagar.

19 år senare har vi enligt bandets utsago plattan som knyter ihop aor-säcken: The final offering. Mina förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste plattor. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor -  not worthy at all.

Ett annat band som moi dyrkar är Fortune. Dras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-aor som någonsin gjorts. De gick i graven efter att deras skivbolag gått bankrutt samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur askan kravlade Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån näst intill samma musikmall.

Till skillnad från Axe så höll alla album från dem rätt hög klass. De släppte: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002). Sämst i mitt tycke är faktiskt deras första självbetitlade album. Keyboardisten Roger Scott Craig släppte 3 plattor under 101 south där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var ruskigt bra, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

34 år efter Fortunes första och enda platta kom uppföljaren Fortune II. Efter många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt djävulskt bra. Visst, produktionen kunde varit krispigare, men variationen och hitkänslan i låtarna finns fortfarande tillgängliga.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2019

I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hård rock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien är en svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsland nästintill har abdikerat. I Sverige dyker det upp adekvata band som Art Nation, H.E.A.T, Night flight orchestra, Rouelette, Crazy Lixx, Eclipse, Impera, Heartwind Perfect plan, Gahering of Kings, Work of art, Dynazty, Ghost med flera med flera.

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som slagit som exempelvis Robyn, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, Swedish house mafia, Zara Larsson,  Tove Lo, Icona Pop, Shirin och Seinabo Sey,

Vi får inte glömma siffran 10 miljoner. Vi får inte glömma att Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Ed Sheeran, Justin Timberlak och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens  epicenter- Los Angeles. Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår , hur är det egentligen möjligt?

Vandor, Bloodbound, Astral Doors, Three dead fingers, Corrosive Sweden, Children of the sun, Stormburner,

Gathering of Kings, In Flames, Tug of war (swe/USA), Mike machine, King Hobo, Steelwings, Northtale, Bellybuster,

In mourning, Rexoria,  Earth Messiah, Witchers, VA Rocks, Mats Karlsson, Bombus, Frontback, Silent call, Lights of skadi

Corroded, Starbreaker, Crazy Lixx, Six feet deeper, Dogface, Frame, Fretless, Opeth, Joseph Toll, Avatarium, Art Nation

Come taste the band (norw/swe), Velvet insane, Enforcer, Lykantropi, Royal republic, Dimhav, House of shakira

Lars Boquist & the 1712s, Backyard Babies, Grand Magus, Port Noir, Hammerfall, Thobbe Englund, Age of reflection

In Flames

Lugnet, Darkwater, Skraeckoedlan, Axenstar, Mammuthus, Freternia, Left hand solution, Crashdiet, Liv Sin, Eclipse

Soilwork, Steelwings, Tungsten, We are the catalyst, Forever, All things fallen, Pretty Wild, Helvetets port, Khadavra, Stew

Soen, Find me, Evil Conspiracy, Heavy Feather, Hedda Hatar, X -Romance, Thenighttimeproject, Starmen, Ram, Capricorn

Veonity, Candlemass, Supralunar, Crossfade, Prins svart, Majesty, Bullet, Skånska mord, Twilight force, The Drippers

Grand Royale, Evergrey, Monlord, Mikael Erlandsson, Erik Lazaroff & Hökarna, Kairos, Magnolia, JD Miller, Murderbird

Tucana, Pulgasari, The Riven, Lindblom, Per Wiberg, Sabaton, Misth, Satan takes a holiday, Narnia, Saint Daemon (Swe/Norw)

The Dark Element (finskt/svenskt), Work of art, The Riven, Robert Pehrsson´s humbucker, Janina Jade, Roadhouse diet,

The Flower kings, Metalite, State Cows, Prime Creation, Hot Breath, Rag- and – bone, Diamond dogs, Alfahanne

The Ferryman, Anbaric, Kadavar, Nocturnalia, Blacksmith legacy, Crystal eyes, Henning Hallqvist, Year of the goat,

Tidal wave, Deaf rat, Hasse Froberg and musical companion, Screamer

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2019 års bästa album

Oh my God, vilket getingbo av adekvata låtskrivare i världsklass. Vem av dem  skulle ha det där lilla extra i bakfickan: Magnus Karlsson, Erik Mårtensson, Daniel Flores, Erik Säll, Atkins/Hammett eller Alessandro Veccioo?

Jag är nationalist, och tycker om när svenska artister/grupper slår utomlands. Dock vill jag på alla sätt undvika att falla djupt i någon form av jävfälla, det vill säga höja svenska plattor till skyarna, trots att de inte är tillräckligt bra.

Trodde dock inte det kunde bli värre än 2018 med antal svenska grupper på listan, men så blev det iallafall, 12 av 25 plattor är från Sverige, samt några med rejäla svenskkopplingar som The Defiants, The dark element, Pretty Maids och Within Tempation.

Varför är inte  exempelvis inte Vaina med på listan, de är ju så hypade? För få bra låtar i min mening. Varför inte Fighter V, det har ju så bra låtar? Därför att rösten är på tok för enerverande, vilken smittar ner helheten, något som resulterade i att jag ratade plattan helt.

Sedan 2012 när jag haft igång denna lista så har det aldrig varit svårare att kora rangordningen från 1-7, helt sanslöst. Jag fick helt följa aha-upplevelse strategin. Det är ett försök att skilja jämna plattor från varandra och gå in i mig själv för att finna låtar som jag berörs av. Då jag inte är en textkille så är det musiken i sig som helt fäller avgörandet.

1. Cyhra – No halos in hell

Debutalbumet blev 2017 års bästa platta på denna eminenta lista. Jag skrev till bandet att den enda nackdelen med musiken var att den inte går att toppa. Nu står vi här, den andra plattan har släppts, och jag får abdikera.

Den kanske inte bättre, men inte heller sämre. 14 låtar brukar vara i mesta laget. Dock är materialet så bra att det faktiskt inte gör något; modern melodisk metal, med killerrefränger,  några som Max Martin & Shellback skulle kunna döda för.

Helt ärligt, det existerar inte en enda filler på plattan, men några sticker ut lite extra: ”Out of my life”, ”Battle from within”, ”I´m the one”,  ”Dream gone wrong”,  ”Hit me” och”I had your back”. Pianoballaden  ”Lost in time”, som förövrigt är en av de bästa lugnare låtarna i år, tycker jag är ännu bättre i dras full band version.

De två  allra största kronjuvelerna på plattan är dock  ”Kings and queens” och ”Bye bye forever” som är beyond utomjordiskt bra. Mellokänsla, var är vrålapan, kommersiellt; strunt i belackarna, de är nog främst avundsjuka att de själva inte kan skapa musikmagi.

2. The Ferryman – A new evil

Projektet består av av svenske Magnus Karlsson (Primal Fear) på gitarr, amerikanen Mike Terrana på trummor (Yngwie Malmsteen, Rage) och slutligen  den ”nye” Ronnie James Dio: Ronnie Romero.

Debutplattan från  gruppen som kom ut 2017 var lite över medel, det vill säga inte fantastisk. The man behind it all är Magnus Karlsson,  Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex och Starbreaker så är det inte vårt att förstå att han han har något utöver det vanliga när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalite framför kvalite, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker, till råga på allt med ett eget sound, som bara bär hans egna signum.

A new evil  innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som överstiger debutplattan med råge. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Ibland får jag  känningar av Magnus Karlssons gitarrspel till Yngwie Malmsteen shreddande, fast i lagom doser till skillnad från Mr Malmsteen själv. Även låtmaterialet för tankarna till Yngwie-terratorium och till plattor som Triology, Eclipse och Fire and ice.

För mig är överlag hela plattan klockren. Måste jag välja några låtar som höjer sig över de andra är det ”Bring me home”, ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Heartbeat” och  ”No matter how hard we fall”. Kvalitet och känslan på dessa livsnerver får mig att tänka på varför jag började lyssna på hårdrock och melodiös hårdrock från allra första början – stunning.

3. A Joker´s rage – The rain dancer

Vilken djävulsk röra av genrer. Det borde inte funka, men i mina öron synkar det fullt ut. En bra låt, är en bra låt helt enkelt, något brittiska A Jokers rage tagit fasta på. Kan Cats in space, The Dirty Youth och Cyhra vara med på listan så kan detta upplagda smörgåsbord av snygga melodier och big hooks inkluderas.

Fyramannabandet från York i norra England skräms inte att mixa typ alla stilar som det bara går att uppbringa som Punk, Classic rock. 80’s Pop, Disco, Dance, Electronica, Modern rock och Metal. Ekon från Queen, Muse och James Bond ledmotiv är inspirationer som framförallt visar sig i ståpälslåten ”Secrets” tillika plattans höjdpunkt.

Precis om Queen och svenska Royal republic lyckas de hybridisera genrerna, utan det på något sätt känns påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut, i mina öron är det något positivt. Whitney Houston’s - ”I Wanna Dance With Somebody” samplas i början av låten ”This dance”, genialiskt.

Vi behöver betydligt mera musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma. Bandet tycks helt enkelt älska sin musikhistoria och visar det genom att skapa hybrider som ”Shylock”, ”My heroes”, ”The one”, ”Meant to be”, ”Secrets”, ”Bounce”, ”Screamng with the lights out”, ”Bounce”, ”Hideway”, ”Ballet to the masses” och ”Stars align”.

4. Eclipse – Paradigm

Eclipse har en så hög lägsta nivå så det vore ett helgerån om inte någon av deras album intog någon av årets 5 första platser. Det hela började väl egentligen efter deras 3:e platta Are you ready to rock som, var helt okej, men inte mer.

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet med att skriva låtar till W.E.T 2009 och att projekt blev et fullträff så upplever jag att att han växte enormt som låtskrivare.

Med ett ökat självförtroende blev Bleed & scream från 2012 ett resultat av detta. Det albumet och kommande två var en uppvisning i den högre melodiska hårdrockens skolan. Paradigm sällar sig till kvaliteten på dessa album. På plattan har man lyckats skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag för en fortsatt karriär, utan att bli kopior på sig själva.

Jag tycker att Paradigm är deras jämnaste platta hittills. Variation och mer rak melodiös hårdrock passar bandet som handsken. Det är sex låtar som sticker ut extra mycket: ”Viva la victoria”, ”United”, ”Delirius”. ”38 or 44″, ”Masquerade” och  ”Blood wants blood”.

5. Within Temptation – Resist

Hela fem långa år har gått sedan Nederländernas förra plattan Hydra släpptes tillika deras sjunde. De är ytterligare en grupp som kan tillskansa sig en exceptionell hög lägstanivå. På denna platta finns det inte en enda dålig låt, vilket de inte heller fanns på förra eller förrförra plattan heller. Helt ärligt, har egentligen inte hört en enda dålig låt på deras senaste fem album, snacka om perfektionism.

A wall of sound är en beskrivning som passar bra in på ett band med ett djävulskt melodisinne i kombination med en fantastisk massiv ljudbild i symbios med malande gitarrväggar som synkas samman på ett unikt sätt. Hela plattan andas mer midtempo än de tidigare alstren, vilket är bra utifrån att variationen är så genant stor.

Within Temptation är inte heller rädda för att inkorporera rap, electronica, pop och andra genrer, vilket i mitt tycke, när det blir så bra som det blir, är en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet. Denna gång får Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck chansen att skapa musikmagi.

Konkurrenter som Delain och Edenbridge kan glimra till, men kommer aldrig i närheten av Within Temptations variation och melodisnickerier. Sharon den Adela änglalika kraftfulla och sårbara popröst är dessutom oöverträffad. Stämman passar lika bra till lugnare som till tyngre låtar. Måste jag välja bästa låt så får det bli episka ”Endless war”, tätt följd av ”The reckoning” och ”In vain”.

6. The Defiants – Zokusho

Gruppen består av Paul Laine (Danger Danger) på sång, Bruno Ravel (Danger Danger) på bas och svenske strängbändaren Rob Marcello (Danger Danger, The Poodles) på gitarr. Paul Laine ersatte Danger Dangers originalvokalist Ted Poley mellan 1992 och 2003. Örebroättlingen Rob Marcello (Robert Wendelstam) ersatte Andy Timmons år 2003.

De är lätt att säga att allt var bättre förr. Exempelvis är Danger Dangers debutalbum något som fans rankar högt bland världens bästa album. Skärskådar man den plattan hittar jag bara ”Under the gun”, ”Don´t walk away” och ”Rock america” som exceptionella låtar, resten ok, varvat med halvtaskiga låtar. Ibland har människor lite väl lätt att upphöja något som var okej till något som är untouchable.

De ynglar av sig en utmärkt uppföljare till debutalbumet från 2016 som innehöll manna från himlen :”Love and bullets”, ”Waiting for a heartbreak”, ”When the lights go out” eller den plattans bästa spår: ”Underneath the stars”.

På Zokusho återfinns melodiös rock/hårdrock av högsta klass med feta minnesvärda refränger som osar 1980- och 1990-tal. Det klassiska Danger Danger soundet, fast med betydligt jämnare material. Stämsången är både snygg och välplacerad.

Überkvalitet som ”Love is the killer”, ”Hollywood in headlights”, ”Fallin for you” och ”Stay” tar andan ur en. Resten av låtarna är också djävulskt bra. Tyvärr kan de också ståta med listans mest onödiga låt, såväl musik- som textmässigt: ”Drink up”, fast 10 hits av 11 möjliga är ändå ren världsklass. The Defiants bär den amerikanska melodiösa hårdrocksfana högst med Frontierskollegorna Revolution Saints.

7.  The Dark Element – Songs the night sings 

Jani Liimatainen från Cain’s Offering och Sonata arctica, två band som definitivt inte kvalar in på någon av mina favoritband-lista, mycket på grund utav halvtaskig accentsång. Samma man har både producerat och skrivit det mesta av materialet. Melodibloddopning eller ren skär sisu, eller är det två ord för samma sak? Helt plötsligt skapas det låtmagi, något som saknats i de två överskattade finska banden.

Anette Olzon frontade Nightwish från 2007 till 2012 och sjöng på två Nightwish-album. The Dark Element inspireras och bygger sitt sound på just de två plattorna, dock med ett subtilt inbyggt hybris. Trots det, ett smart drag, det tycks inte bara vara jag som dras till den uppbyggnaden av toner.

Jämför man denna platta med ett annat Frontiers projekt: The murder of my sweet så är kontrasteringen total. Filmiskt, kvinnlig sång, bombastiskt och poppigt, där slutar likheterna. På Songs the night sings finns det bett i både låtarna och rösten, men framförallt kommer man ihåg låtarna, något man inte gör hos deras svenska kollegor.

Från power metal till aor, från pop till jazz, På plattan återfinns årets bästa (halv) ballad: ”To whatever end”. Vemodet i sången skulle kunna besitta berg. All killers no fillers kan epitera musiken. Trots det så hittar man allt som oftast egna personliga favoriter: här är mina: ”Songs the night sings”, ”Pills on my pillow”, ”Get out of my head”, och ”Not youre monster”. Som sagt det dramatiska, bombastiska och den sköna atmosfären tilltalar verkligen mig, en anmärkningsvärd superb uppföljare.

8.  Gathering of kings – First mission

Allt startade med en man: Ron Dahlgren. Grundare och chefredaktör för Rocknytt. Han hade en idé, en vision, en dröm om att skapa någonting nytt. En svensk version av Phenomena. Det engelska AOR/Hårdrocksprojekt skapat av Whitesnakes gitarrist Mel Galley och hans bror, albumproducenten Tom Galley som tillsammans med dåtidens giganter såsom Glenn Hughes, Brian May och John Wetton och ett antal andra av rockhistoriens största namn inom branschen släppte tre album mellan 84 och 93.

Den svenska versionen som döpts till Gathering of Kings består av följande personer: Björn Strid – Soilwork (Sång), Rick Altzi – Masterplan (Sång), Apollo Papathanasio – Spritual Beggers (Sång), Tobias Jansson – Saffire (Sång), Jens Westin – Corroded (Sång och Gitarr), Alexander Frisborg – Helldog (Sång), Victor Olsson – Saffire (Låtskrivare, Leadgitarr på samtliga spår, Keyboard och Kör), Stefan Helleblad – Within Temptation (Gitarr), Martin Sweet – Crashdiet (Gitarr), Erik Mårtensson – Eclipse – (Gitarr), Nalle Påhlsson – Treat (Bas på samtliga spår), Richard Larsson – The Night Flight Orchestra (Keyboards), Chris Laney – Pretty Maids (Keyboards), Erik Wiss – Cap Outrun (Keyboards), Jonas Källsbäck – The Night Flight Orchestra (Trummor), Efraim Larsson – Streamline (Trummor), Robban Bäck – Mustasch (Trummor), Henrik Sethson – Casanovas (Bakgrundssång), Thomas ”Plec” Johansson (Producent), Ron Dahlgren (Projektledare/Exekutiv Producent) och Nina Dahlgren (Exekutiv Producent) lånat från The Maloik Rock blogg.

Victor Olsson från Saffire, med hjälp av Alexander Frisborg från Hell Dog. Visst, Saffire har ynglat av sig några riktigt bra låtar, men ärligt talat, inte trodde jag att han utifrån tidigare historik inte var kapabel att skriva sådana här monumentala och varierade kronjuveler. Då vi lever i landet lagom utesluts sisu, och då återstår bara melodibloddopning. Han samsades nog på samma läger som The Dark elements låtskrivare och gitarrist: Jani Liimatainen?

Gok kan ståta med årets bästa cover. Deras tolkning av Carolas, bröderna Gibbs pennade ”Runaway” är gjord med ett stort hjärta. De kan också ta på sig ansvaret för att knåpat hop en av årets bästa ballader, den tårdrypande ”Passing rain”.

Precis som på ovanstående The Dark element präglas innehållet starkt av epitetet ”All killers, no fillers”. Det är ju bara att abdikera för något som inte borde vara möjligt att skapa. Med de superlativen borde rättmätigen albumet toppa listan, men det är just det där med aha upplevelsen, jag nynnar inte lika mycket på låtarna som jag borde.

Förutom balladen och covern så upphöjer jag ”Forever and a day”, ”Love will stay alive”, ”Lonely road”, ”Angels”, ”Long way from home” och power metal aktiga ”Battle cry”. Allt på plattan är top notch, de olika sångarna, produktionen, musikerna och variationen.

9. Pretty Maids – Under your madness

Varje albumsläpp med bandet är som en tidig julafton. Treat och Pretty Maids står för de nordiska flaggorna i hårdrocksvärlden. De dominerade dåtid, och även nutid, vilket är få band förunnat om man inledde sin karriär i början av 80-talet, typ i 40 år. Båda banden har mer gemensamt än vad de själva förstår.

Först och främst en hög lägsta nivå som är exceptionell: Pretty Maids 131 låtar i min Spotifylista, Treat, 57 stycken. Visst kan det bli klyschigt, men båda banden tar upp andra ämnen än bara kärlek, fest, alkohol, drakar och demoner. Såväl Treat som Pretty Maids har fler lager i sin musikskatt, vilket gör dem tidlösa, och bidrar till ett mervärde musikaliskt sett.

Under your madness ändrar fokus till mjukare lager än sina tre föregångare. Det är ju det som är en av essenserna just pendlandet mellan tufft och mjuk. Måste medge att jag är mer än barnsligt förtjust i deras hårdare låtar och saknar faktiskt lite tuffare takter. Antar att ”Litle drops of heaven” lagt plattans tongivning, på grund av att det är bandets klart mest streamade låt, med över 3 miljoner lyssningar.

De sex första presenterna är manna från himlen: ”Serpentine”, ”Firesoul fly”, ”Undress your madness”, ”Will you still kiss me (if I see you in heaven)”, ”Runaway world” och ”If you want peace (prepare For War)”. Den andra hälften av plattan tilltalar mig inte alls lika mycket. ”Black thunder” är inte bra, ”Slavedriver” är tjatig, ”Shadowlands” och ”Strength of a rose” hamnar lite i skymundan på grund av att jag hellre sett lite snabbare takter, istället för aor.

Pretty Maids frontman och sångare Ronnie Atkins har diagnosticerats med lungcancer. Han inledde i oktober behandling för denna horribla styggelse som drabbar så många bra människor. Bandet och sångaren själv gick ut med följande meddelande via sina sociala medier:

“We are sorry to announce these bad news

Our brother Ronnie has recently been diagnosed with lung cancer…

This means we will have to cancel all shows announced until the end of January 2020 and we’re all sorry for the inconvenience that might bring.
Right now all plans are on hold, so for the moment we can’t say much more due to the current situation but we will keep you updated.

10. Fortune – II

Jag avgudar debutalbumet: världens bästa pompalbum alla kategorier, en topp tio av alla aor plattor som någonsin släppts. Nu har det  gått över 30 år; då dyker uppföljaren upp. Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte heller Fortune det, eftersom det skulle krävas en djärv skidlift att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet.

Plattan hade dock mått betydligt bättre med en krispigare produktion, den låter liksom lite sömnigt. Bandet ska verkligen ha cred för bedriften att kunna variera sig så mycket utifrån de lite snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med. Fortune ska också ha en eloge för skapandet av dramatiskt melankolisk pomp-aor, där Foreigner  och Asia snarare framstår som Marcus & Martinus.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor som ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Får väl bara konstatera att Fortunes uppföljare varit den platta som växt mest i mina öron med The Dark element. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar på plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

11. Myrath – Shehili

Det som inte är nordiskt, brittiskt eller nordamerikanskt upplever jag generellt inte kunna leverera helheter. Grupper från Grekland, Spanien, Ryssland, Turkiet och dylikt faller allt som oftast bort på grund av halvtaskig sånginsats eller accentorgier.

Tunisiska kvintetten Myrath inledde sin karriär som coverband. Shehlil är deras femte album tillika den hittills jämnaste hittills Progressiv metal med arabiska influenser, typ ett tunisiskt svar på Kamelot. Från början till slut är albumet en fröjd för örat. Inledande ”Born to survive” är bäst, därefter kommer ”You´ve lost yourself”, ”Dance”, ”Monster in my closet”, ”No holding back”, ”Mersal” och ”Shehli”

Myraths arabisk folkmusik är så himmelskt väldisponerad. Materialet känns inte tillrättalagt, utan bygger på kärleken till de båda världarna som respekteras med vördnad. I många låtar sjunger de partier på arabiska något jag vill höra ännu mera av i framtiden. Zaher Zorgatis röst är både säregen och kraftfull.

För mig är detta ett av årets största positiva överraskningar. Det är precis det här som jag saknat sedan Kamelots platta Karma från 2001. Musikpolleten har trillat ner på Shehli, det som inleddes på embryot Legacy från 2016.

12. Roulette – Now

Är detta årets Perfect Plan? Var kom de här grabbarna ifrån? Hur är det möjligt att servera oss lyssnare en sådan här högkvalitativ dos av klassisk aor? Bandet är ett underbart bevis på att rockband aldrig ska ge upp, eller byta stil bara för att musiktrender kommer och går. Bandet bildades redan 1985 och stod på tröskeln till ett genombrott när exempelvis självaste Tommy Nilsson körade på deras första singel: ”Only the strong”. CBS prioriterade ett annat band samtidigt som grungen dödade det mesta i branschen som andades melodisk rock.

Det skulle dröja ända till 2008 innan ett livstecken hördes från Roulette, i form av samlingsplattan Better late than never på AOR-FM. Den begränsade upplagan på 1000 exemplar sålde snabbt slut, vilket 2010 resulterade i ett återsläpp med två ytterligare spår som sålde slut på en månad. Bandet fick blodad tand och inledde processen med att börja skriva nya låtar.

Roulette fick skivkontraktsförlag från fyra bolag sedan de släppte självfinansierade singlarna ”Secret room” (2015) med Chris Rehn från Takida som producent, ”Right by your side” (2016) samt ”The only way” (2017). Till sist blev kvalitetsribban för stor  hos melodic rock fans, men viktigast, hos Black Lodge/Sound Pollution, vilka kontrakterade bandet.

2019 skrivs ett nytt oväntat kapitel i och med tio helt nyskrivna låtar som samsas på ett fullängdsalbum. Generellt sett brukar dylika tilltag drabbas av hybris genom att grupper från för förstorar deras egna storhet och vidden av deras egna låtar. Gemensamma nämnaren för det brukar nästan bara vara att gruppmedlemmarna blivit 30 år äldre, sämre musiker, förstörda röster, ölkaggar och dylikt. Roulette bevisar att det finns undantag.

I mina ögon är varje låt på plattan en potentiell hit, förutom lite klyschiga ”Turn it around” som i och för sig inte är dålig, men ändå sämst på plattan. Thomas Lundgren har en behaglig röst som navigerar ekona från Journey, Def Leppard och Danger Danger. Måste jag välja tre låtar som är best of the best får det bli: ”Another night”, ”Keep on dreaming” och ”We can make it”.

13. Find me – Angels in blue

Tredje plattan från svensk/amerikanska duon Find Me. Bandet består av producenten/trummisen och låtskrivaren svenske Daniel Flores (First Signal, The Murder Of My Sweet, Issa, Seventh Wonder) på meritlistan och amerikanen Robbie LeBlanc från Blanc Faces. I dylika Frontiersprojekt känns det ibland som det är tärningarna som får bestämma om betyget blir mellan ett till fem, lite beroende på dagsformen på de olika låtskrivarna som bidrar till att fylla upp ett album.

Senaste Sunstorm, Place Vendome, Toby Hitchcock och First signal hade inte riktigt tärningarna på sin sida, medans senaste Find me verkligen hade det. Visst, 2-4 bra låtar brukar det alltid finnas, men sällan fler än fem. Detta undantagsfall innehåller sex superba aorlåtar: ”No tears in paradise”, ”Chain of love”, ”True believer”, ”Can´t let go”, ”One last kiss” och ”Living a lie”.

Låtskrivarna Michael Palace (Swe), Ulrick Rönnqvist (Swe),  Torben Enevoldsen (Danm), Niclas Ohlsson (Swe), Philip Lindstrand (Swe), Morgan Jensen (Swe), Alessandro Del Vecchio (Italien), Stefano Lionetti (Italien) lyckades få in en fullträff helt enkelt.  Find me´s jämnaste och bästa platta hittills.

14. The Dirty Youth – Utopia

De Walesiska melodisnickarna har återigen knåpat ihop en trave hits på uppföljaren på det utmärkta albumet Gold dust från 2015. Jag blev helt knockad av de tre första låtarna. Det är så begåvat, snyggt och uppkäftigt så man blir mållös; energisk powerpoprock av absolut högsta klass.

”Utopia”, ”Horizon, ”Lay your hand”, ”One dance” och ”The ballad of San Frandisco” är nog årets starkaste kvintett. The Dirty Youth blandar verkligen alla genrer…och får det att låta så oerhört bra. Gillar man Blondie, The Sounds, Icons for hire, Pink eller Halestorm så dyrkar man Utopia.

Nämnda fem låtar i kombination med ”Lights” och ”Won nil” skapar en av årets bästa plattor. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom snygga arrangemang, stora refränger, har gruppen den goda smaken att kunna variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blir enformiga på något sätt.

15. Ray Alder – What the water wants

Ray Alders huvudband Fates Warning har jag av någon anledning aldrig lyssnat på. Prog super guppen Redemption som han frontade i några album är bara intetsägande. För mig är progmetal associerat med musikbriljans, musik för musiker, utan tillstymmelse till refränger, vilket i mina öron allt faller som ett korthus, undantaget som bekräftar regeln är brittiska Threshold.

Mina förväntningar på plattan pendlade mellan -1 till -3 på en tiogradig skal. Oväntat var bara förnamnet, när en värld av intelligenta melodier med ytterst starka refränger öppnade sig. Att så många spår osade aor med tyngd var minst lika oväntat som välkommet.

Efter många år i branschen släppte ikonen i slutet av året ett super album. Musiken inleds becksvart melodiskt med melankoliska”Lost” följd  av domedagiga ”Crown Of Thorns”. Blytunga ”Shine ”, hypnotiska ”A Beautiful Lie”, übermäktiga ”Wait” och  ”What the water wants”. Det ska tilläggas att dessa låtar är i absoluta världsklass. Sången från Ray är sensationellt passionerad, produktionen precis så där lagom tung och musikerna briljerar med sitt djup…på rätt sätt.

16. Work of art – Exhibits

Kungarna av soft a.o.r är tillbaka med den fjärde plattan. Mer pure aor än toto västkustrock, något som passar mig betydligt bättre. Deras nya alster påminner mig lite om EM-kvalet i fotboll Rumänien – Sverige; en väl genomförd match. Likt den, är genomförandet top of the class, förutom  då saknaden av  ännu flera killerhooks.

Då menar jag låtar som: ”Shout till you wake up”, ”The machine”, ”The rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall”,  ”Emilie” och ”Lost without your love”. Det närmaste jag kommer dessa juveler är avslutande och en av årets bästa låtar alla kategorier ”Let med dream”  samt ”misguided love”, ”Come home”, ”What you want from me” och ”This isn´t love”.  

Exhibits är bandets näst bästa platta efter In progress från 2011. Inte en dålig låt, ändå har jag som lyssnare så osannolikt höga krav på bandet och kräver bara ha mer och mer, trots den oerhört höga nivån på allt från, sång, musiker, produktion och låtmaterial, skäms Mats, skäms.

17. Cats in space – Day trip to Narnia

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop  det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet

Paul Manzi har en sagolik röst som är som gjord för denna eklektiska brygd. Många har jag förstått föredrar plattans andra hälft som är en typ rockopera om Johnny Rocket i sju låtakter. Själv är jag mer förtjust i första hälften där plattans bästa spår ingår: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” är lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhör också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

18. Age of reflection – A new dawn

Här har bandet som släppte sin debutplatta 2017. Den var rätt slätstruken, ett band i mängden, men på denna uppföljare kan jag bara skriva: ”oj då”. Age o reflection har höjt nivån på precis allting, från låtskriveriet, läcker stämsång till produktionen i sig. Att skapa hits är inte det enklaste som många tror. Utifrån alla plattor som jag hört verkar det vara ohyggligt svårt för majoriteten att melodisnickra något adekvat.

Tre av 2019 års 50 bästa renodlade aor-låtar lyckades de oväntat framavla: ”Here I stand”, ”Go” och  ”Write on a wall”,  därutöver samsas bra aor och melodisk rock som i ”A new dawn”, ”Until death do us a part” och ”Never alone again”. Cutting Crew covers ”I just dies in your arms” är egentligen bra som den är, men deras version av låten är inget att skämmas för.

British AOR, utspädd med American klassisk AOR, smaksatta med stora refränger, smäktande körer och dramatiska synthmattor. På debutplattan lät sångaren Lars Nygren aningen opersonlig och slätstruken. På uppföljaren så tar han tag i taktpinnen och höjer sig några snäpp. Då jag såg honom på HEAT festival i år så vet jag att det faktiskt låter ännu bättre live – ett fynd.

19. Crashdiet – Rust

Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2015. Sex år har gått sedan förra halvhyfsade albumet The savage playground släpptes. Det kan vara en del i framgångsfaktorn, att man helt enkelt vuxit sig hungriga. Med fyra tidigare topplattor i bagaget har bandet en tung låtskatt med sig in i 2020-talet.

Fem plattor på 14 år, med fyra olika sångare. I mitt tycke har alla varit riktigt bra på sitt sätt. Färskingen Gabriel Keyes visar att han slår de andra sångarna på fingrarna på skiva som live. Han har en smärta och svärta som känns genuin, inte påklistrad, inte klyschig, vilket i denna genre är svårt att värja sig emot, när själva genrekonstruktionen i sig är just überklyschig.

Även om bandet själva valt att använda sig av epitetet sleazerock så vill nog jag påstå att förutom första plattan är det ren melodisk hårdrock som serveras med strimlad aor i trerätters menyn, toppat med hookiga refränger. De lirar i samma skola som kollegorna i Crazy Lixx, H.E.A.T, Hardcore superstars; ett skandinaviskt Mötley Crue.

Aoriga ”In the maze” breddar snyggt ena flanken med poppiga ”Crazy”, som på något oväntat sätt arbetat sig uppåt i låthierarkin. Den visar upp sidor av gruppen som många lyssnare ibland glömmer bort, men som alltid funnits där, i låtar som ”It´s a miracle”, ”Out of line”, ”Falling rain”, ”Overnight”, ”Bound to fail”, ”California”, och ”Circus”, det vill säga inte ett uns sleazerock.

Plattans sämsta och sista låt är ”Filth & flowers”. Därutöver finns det en uppsjö av härligt Motley Crue doftande alster som ”Rust”, ”We are the legions”, ”Parasite”, ”Reptile” och ”Idiots”. Nu när Motley Crue förhoppningsvis avslutar sin karriär så finns det en svensk arvtagare som lätt skulle kunna fyllas deras skor och deras arenor med lätthet.

20. Toby Hitchcock – Reckoning

När Mr Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) är upptagen med andra projekt så passar hans vapendragare på att släppa album nummer två. Debuten producerades, skrevs och framfördes av Mr Erik Mårtensson. Det var ett album som sett i bakspegeln är en av de mest lyckade Frontiersprojekt som gjorts.

På uppföljaren levererar en handfull låtskrivare bland annat Marcus Nygren (State of Salazar), Steve Newman (Newman) och Michael Palace (Palace)melodiös hårdrocks/AOR som personifierar 1980-tal, eller moderna dylika Frontierskonstellationer.  Att människan sjunger hiskeligt bra är en bonus som förhöjer typ alla låtarna på skivan.

För mig är låten ”Promise me” diamanten i samlingen. Därutöver samsas ”No surrender”, ”This is our world” och ”Fighting for my life”, resten av materialet är också riktigt bra. Dyrkar man Survivor, Foreigner, Journey och Pride Of Lions är albumet ett givet köp.

21. Battle Beast – No more Hollywood endings

Spretigare än skillnaden mellan himmel och helvete brukar vara deras giv. De har blandat och gett, men mest betoning på blandat. Spretet är nedtonat, aor-vibbarna har fått en mer framskjuten plats. För en gångs skull skönjer jag en form av bandkänsla utifrån tidigare släp då jag upplevt dem för ”plastiga”, och hellre haft fokus på att efterapa kända band som Accept.  Till en början får jag Frontiers records vibbar, bra sådana, vilket är ett utmärkt betyg.

Det som främst skiljer detta album från de tidigare andra är att låtkvalitetsribban höjts avsevärt.  ”No more Hollywood endings”, ”Eden”, ”Unfairy tales”, ”The hero” och ”Piece of me” är rent ut sagt förföriska guldkorn. Noora Louhimo har en bra pipa som i mitt tycke  passar bättre till aor- än i metallåtarna. Mångt och mycket påminner den lite om Robin Becks sköna stämma. En klart oväntad överraskning.

22. Narnia – From darkness to light

Kristna texter, troligtvis ett rejält aber utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner och trassliga relationer så funkar  halleluja, i lagom doser för mig.

Dagens upplaga består av Christian Liljegren bakom micken, keyboardisten Martin Härenstam, nye basisten Jonatan Samuelsson och de musikaliska virtuoserna CJ Grimmark (gitarr),  och Andreas ”Habo” Johansson (trummor) levererar.

Carl Johan Grimmark  är i mina ögon en av världens mest underskattade gitarrister. Med det egna solalbumet (2007), underbara gruppen Empire 21 (2014) samt Fullforce, Divinefire, Rob Rock, German Pascual och Audivision har han visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk och bombastisk, från att från början vara en Yngwie Malmsteen klon.

För mig inleddes intresset för gruppen genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classical, pop och melodisk hårrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik. Tyvärr innehåller denna platta inte lika starka trumfkort  som på de tre tidigare, men den är ändå riktigt bra rakt igenom, och jag har ytterst svårt att välja någon favorit, de är bra på olika sätt, utifrån vilket humör jag är på.

23. Crazy Lixx -Forever wild

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare. Precis som på förra plattan, handlar det om ös, starka melodier, stämsång och mycket attityd. Att folk fortfarande  sätter epitetet sleaze på bandet är missvisande; detta är pure melodisk hårdrock.

I år kunde de vare sig matcha den plattans storhet eller Crashdiet comeback. Trots det är innehållet jämngott starkt. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”.

Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” för tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (känner igen refrängen, men vart ifrån) och ”Weekend lover” är i mitt tycke de starkaste låtarna. På de två senaste alstren har Crazy Lixx hittat sin stil efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, därmed inmutat sitt musikaliska territorium.

24. Degreed – Lost generation

Kliniskt, kraftfullt påträngande sterilt, men ändå kusligt snyggt genomfört – ett modernt rockalbum. Dock är Lost generation definitivt inte deras starkaste platta. Jag får hela tiden känslan att ett antal av låtarna inte riktigt är färdiga, utan kunde putsats på ännu mera melodimässigt.

Inget kan i vilket fall som helst gnugga bort deras musikalisk finesser, låtvariationer och unika sätt att skapa nytänkande  hybridiserade aor-låtar. En smärtsam vacker tolkning av Ted Gärdestad  “Himlen är oskyldigt blå”, som de döpt till “Blue virgin isles” höjer betyget. Energistinna ”You all know my name”, glittriga ”Summer of love” och spänningsfyllda ”Ruins”. Degreed lyckas till och med inkorporera inledningen till Eric Saades ”Hotter than fire”,  på hittiga  ”Sex”, det gillar jag starkt.

Sångaren Robin Ericsson visar som vanligt upp en stämma som andas, bredd, sårbarhet och urkraft. Bandet i sig andas kollektiv, vilket i detta fall är något positivt. Trots att albumet hamnar bland de lägre regionerna finns det i stort sett inte en riktigt dålig låt. Deras energi live som på skiva borde kunna vara en bro mellan kidsen idag och den melodiska rocksfären. Efter fem bra plattor har de en adekvat plattform att ösa från. Med lite tur och timing kan Degreed bli ett tvättäkta arenaband.

25. Art Nation – Transition

Albumnamnet kan nog inte bättre beskriva det första man slås av vid en jämförelse med förra plattan. Mina förväntningar var enorma då singlarna bådade gott. Att de gått mot ett mer modern metal och melodic rock a´la  Dynazty-och Amaranthe-sound bekom mig egentligen ingenting.

Den moderna tunga kostymen passade utmärkt…de första lyssningarna. Efter några spinn till utkristalliserades dessvärre ett material som saknade de där riktiga musiksjälen. Sett i backspegeln hade jag föredragit att Art Nation fortsatt spåret på den förra utmärkta plattan Liberation.

Poplåtarna i den  moderna melodiska metalskruden är ändå fullt godkända. Jag kommer inte på någon låt som är riktigt usel, snarare så att materialet överlag är ett habilt arbete. För mig funkar ”Firefly”,  ”Tick tock”, ”Infected”. ”The cure” och ”Not alone” bäst. John Lundvik har för övrigt varit med och skrivit låten ”The Cure”.

Årets hedersomnämnande

Blood red saints – Pulse

Uppdaterad modern melodiös hårdrock. Varför får jag vibbar av Max Martin? Vet inte, men det är i mina öron ett djävulskt gott tecken. Utifrån de två tidigare plattornas aor-mall föredrar jag alla gånger i veckan detta mer 2010-tals uppdaterade sound i kombination med oväntade samarrangemang.

Lucer – Ghost town

Danmarks svar på The Struts? Inte lika bra, inte lika varierat, men ändå över medel. Titellåten, ”Crazy”, ”Party like a rockstar” och ”The good life”. Musik att bli spralligt glad av, till och med ta några stela danssteg.

Darkwater -  Human

Cloudscape, Seventh wonder, Silent call svensk progressiv metalskapar musik med en fernissad ytan som låter sanslöst bra. Dock saknas det nästan alltid i mitt sätt att se det såväl djup som bra refränger. Kontentan är att jag knappt kan nynna eller komma ihåg en enda låt från de progressiva metalen. Antar att det inte är deras syfte, och just därför blir dessa grupper och dess musik mer en parentes, istället för världsherrar.

Darkwater har verkligen inte varit något undantag. Därför blev jag, trots på tok för långa låtar oerhört överraskad när deras tredje platta mer låter som melodiös hårdrock, syrade med några refränger,  en Pandoras box dörr på glänt. Hur stor del  uv den transformeringen den danske superproducenten Jakob Hansen har, låter jag vara osagt, men riktigt bra klev det. Ekon av Kamelot hörs, vilket inte är en nackdel i min bok Kunde varit årets album om man haft fler och vassare refränger. 50-tals citatet: ”synd på så rara ärtor” passar in perfekt.

Savage Messiah – Demons

Jag har märkt att jag är svag för musik där inte innehållet präglas av vad som förväntas av genren i sig. Britternas femte platta. här samsas kommersiell trash, med proggmetal, några stänk aor , power metal, modern rock och melodisk hårdrock.

Låtar som ”Bitter truth”, ”Virtue signal” och ”No illusions” är utmärkta exempel på det. I mitt sätt att se på det hela är det uppfriskande.

Deaf Rat – Ban the light

Catchy hard rock med mörka texter, härligt, istället för klyschiga partyplattityder. Musiken påminner lite om Hardcore superstars, Crazy Lixx och Crashdiet, fast lite seriösare.

De tre inledande singlarna är helt enkelt suveräna låtar ”Fallen Angels”,  ”Hail The End Of Days” och  ”Tying You Down”.  Utöver dem gillar jag ”Ban the light”, ”Make you suffer” och ”Say you love me”. En klockren vuxen debut med mycket kvalité´som bådar gott för framtiden.

We are the catalyst – Ephemeral

Späd ut Delain och Within Temptation med lite modern Rock, då har ni svenska We are the Catalyst. De har finslipat formen via 2014 debutalbum – Monuments, till 2016 års – Elevation.

Vrålapan som huserade periodvis på de två albumen är gudskelov borta ur bilden. Det, och att låtarna, produktionen och arrangemangen har levlats på alla nivåer.

Årets bottennapp

Saint Daemon – Ghost

Standard glättig powermetal uti fingerspetsarna, tyvärr. Ronny Milianowic grundade bandet 2006. Han var med på bandets två första plattor: In Shadows Lost From The Brave (2008) och Pandeamonium (2009).

Ronny är inte en del av bandet längre något som innebär en devalveringen från power metal med sensationella hit-metal-låtar såsom ”My Judas”,  ”My heart”, ”The only one sane” och ”Fear of the fragile mind”, till bara halvt intetsägande alster, utan finess och identisk. parallellt som de insprängda aor-vibbarna raderats ut helt.

Unruly Child – Big blue world

Gruppen är inne på sitt fjärde album med Marcie Free (f.d. Mark). Det är flera ljusår som skiljer dem nu gentemot albumet de inledde sin karriär med.  Obeskrivligt uselt, alltifrån låtsnickeriet till den tunna produktionen.

Det finns inte en uns ton som påminner om fornstora dagar, byt namn på gruppen… falsk marknadsföring, eller lägg ner skiten.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på bisarrt mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2019 bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och big hooks. De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa, resten är bara djävulskt bra.

Starbreaker – How many goodbyes, In Flames – (This is our) house, Lucer – Ghost town,   Inglourious -  I don´t know you, Mikael Erlandsson – Eye of the hurricane, Trishula – I can´t see it in your eyes,  Restless spirit – Stop livin to live oneline, Def Rat – Fallen angel

Turilli  DNA, demon and angel, Dogface – single reason, Evol Walks – Give it to me, Wake up hate – Over the edge, Mind key – Hate at first sight, Skillet – Save me, Tungsten – The fairies dance, Robert Tepper – Better then the rest, Temple Balls – The end

 

Beast in black – From hell with love, Breathe Atlantis – Spirit, Blood red saints – Invincible, Dream Theater – Untethered angel, Battle Beast – The hero, Toby Hitchcock – Promise me, 7 miles to Pittsburgh – Olympus, Mick Devine - Strange voices

Rammstein – Deutschland, Lonerider – Angels without wings, Hammerfall – Dominion, Tony Mills – Beyond he law, Scott Stape – Purpose for rain, Age of reflection – Here I stand, 9electric – The light, Beth heart – Sugar shack, Edge of forever – Take your time

Herman Frank – Hail and row, Cats in space – Narnia, Lazy Bones – War of the roses, Devicious – Never let you go, Port Noir -  Old Fashioned, Chaos Magic – I´m your cancer, Michael Thompson band – Black sedan, Rob Moratti – You´re the one, I Prevail – Paranoid

Alchemy – Hero, Rene Shades – American dream, Through fire – Doubt, Narnia – You are that air that I breath, Alive at last – Dead generation, Within Temptation – Endless war, Divided multitude – Counterparts, The Ferryman – Bring me home, Fever333 – Animal

Oomph – Achtung ! Achtung!, Altitudes & Attitudes – Late, Papa Roach – The Ending, Darkwater – Alive part II, Backyard Babies – Ragged flag, Lucifer´s friend – Call the captain, Soto – Hypermania, Sabaton – The attack of the mad men, Misth – Fools of innocence

Teramaze – Control conquer collide, Rain or shine – The darkest part of me, Hollow Haze – You´re my end and my beginning, Michael Schenker fest – Behind the mile, Sum 41 – 45 (a matter of time), The Defiants – Hollywood in highlights, Coldrain – See you

John Diva & The rockets of love – Toxic, Wake the nation – Midnight lovers, Statement – Darkness in your eyes, Jim Peterik & World stage – Proof of heaven, Crazy Lixx – Break out, Soleil moon – Just so you know, Shallow side – Not alone, Eclipse - Delirious

Viana – Do you remember, Nine Shrines – Nimrod, Lance King – Technology, Fortune -Shelter of the night, All things fallen – I wait for you, First signal – Born to be a rebel, Per Wiberg – Get your boots on, Bloody Hammers – Let sleeping corpses lie

Gahering of king - Forever and a day, We are the catalyst - Alone against the world,  Myrath - Born to survive,  Sleeping with sirens - How it feels to be lost, Saint Asonia – Sirens, Dream Tröll – Steelwinged warrior, Lonely Robots – Icarus, Vanden plas – Devils poetry

Sweet oblivion – Hide away, New years day – Done with you, Tarja – Dead promises, Aelonia – Counting stars, Crashdiet – We are the legion, Forever still – Rewind, Stranded – Arrow, Meytal – Armalite, Dirty Youth – Horizon, Redline – Gods and monsters

Cold Kingdom – A new disaster, Royal bliss – Pain, Savage Messiah – The bitter truth, SinHeresY – Out of connection, Anthem – Black empire, Saint Asonia – Sirens, Murderbird - Into fire, Reality suite – Dead to me, Cold blood – 5 seconds to midnight, Ray Alder - Wait

Pretty Maids – If you want peace (prepare for war),  No resolve - This is war, Art Nation - Firefly, Coldrain - See you, Avantasia - Alchemy, Kyles Tolone – Reign over me, Stargazer – Shadow chaser, A Joker´s rage – Secrets 

Lovekillers - Who can we run to, Dangerzone – Breakaway, Leprous – At the bottom, King of hearts – Don´t wait, Metalite – World on fire,  Otherwise – Ain´t done yet, Edenbridge – All our yesterday, Forever – Call my name

Work of art - Let me dream,  Robert Pehrsson´s humbucker - Castle turns to dust, Find me - Chain of love, SL Theory - You never happened, Secret chapter - One night aint enough, Liberty lies – United nothing,  Lindeman – Allesfresser

Motionless in white – Legacy, Written by wolves -  Help me trough the night,  Fighter V - Dangerous, A new tomorrow - A million stars, Henning Hallqvist – Walk the wire, Lindsay Schoolcraft – Saviour

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor, dock ej rangordnade

Lindeman – F & M

Debuten Skills in pills från 2015 var en grym besvikelse. På uppföljaren visade de däremot var det industriella metalskåpet ska stå någonstans.  Lindemann är en tysk/svensk industrimetal-duo, grundad januari 2015, vilken består av Till Lindemann och Peter Tägtgren.

Till Lindemann röst kommer mer till sin rätt på sitt moderpråk, än på den lite osäkrare engelskan. Fem av skivans tretton spår skrevs ursprungligen till en musikal om Hans och Greta, som sattes upp på en teater i Hamburg 2018.

Papa Roach – Why do you trust

Tionde albumet från Papa Roach. Hårdrock, pop, electronica och hip-hop samsas med modern rock; eklekticismen vidmakthåller det breda Papa Roach-soundet. Frontmannen Jacoby Shaddix vräker ur sig bombastiska anthems som om det vore det naturligaste i hela världen. Jag tillhör kategorin som dyrkar de senare årens plattor, istället för de tidigare nu-metal alstren.

Bandet upprepar sällan sig själva, men de stora refrängerna finns alltid med i symbios med en kraftfull produktion och uppkäftigt budskap. I modern rock facket är de minst lika innovativa och experimentella som nederländska Within Temptation. Fy fasen så otroligt bra:))))))))

Sleeping with sirens – How it feels to be lost

Kungarna av vrålaporna är tillbaka, fast just utan onödiga skrik, men med en härlig catchiness istället; mörka pop anthems med rocktyngd i. Detta är Sleeping with sirens sjätte platta  och mitt tycker deras allra bästa.

Albumet är fylld till bredden utav självsäkra atmosfäriska rockpop hits, metalcoren är nästan helt utraderad, i vilket fall som helst tämjd på rätt sätt. En klockren platta, definitivt en av årets bästa.

Otherwise – Defy

Las Vegas bandet Otherwise har släppt fyra plattor innan detta mästerverk. Modern rock möter hårdrock som i sin tur späs ut med electronica.

De rör sig i samma pool som Three days grace, Like a storm, Devour the Day, Adlitas way och  Art Of Dying.

Liberty lies – A thousand people

Vilken kollektion av bra eklektisk rockmusik, en riktig käftsmäll. Vissa band bara har det, andra har det inte. Liberty lies har det, de släppte en skön platta 2013, sex år senare landar en modern rock platta med ambitioner att bli ett tvättäkta arenaband.

De första sex  låtarna bildar en kedja av musik som känns så moget, så genomtänkt med så många lager i sig att man inte vart man ska ta vägen, det dryper av kvalite. Frontmannen Shaun Richards pipa sjuder av liv vare sig sig det är en ballad eller en rockrökare. Top notch, från melodisnickeriet, instrumentbehandlingen till produktionen i sig – ett klockrent album att förkovra sig i.

Written by wolves – Secrets

Ett ungt lovande band från Nya Zeeland som i slutet av året gav ut sitt debutalster. De hybridiserar rock, pop, modern rock och electronica på ett ytterst smakfullt sätt.

Jag gillar överlag hela albumet, ett skönt driv, bred variation och stora bombastiska refränger. Snacka om en ljus framtid för detta energiknippe till band.

Motionless in white – Disguise

Jag borde inte gilla det här, det är för tok för growlskrikigt. Trots det kan jag inte motstå deras tuggummibombastiska demongrowls som lindas in i silkeslena poprefränger – i världsklass. Pennsylvania’s Motionless In White släppte kultförklarade Creatures (2010), nu har deras femte album släppts. De bildades redan 2005 och är kända för sitt becksvarta och skräckinfluerade tema i såväl texterna som i utstyrseln.

Bandets Slipnot inspirerade musik utspätt med metalcore, modern rock, industritoner, gothslingor och Linkin park ekon, inkorporerat med sjung med poprefränger.  ”All killers, no fillers”, ungefär samma epitet som likaväl kunde skrivits om deras fyra tidigare plattor. Brutalt och samtidigt bräckligt, en av årets absolut mest helgjutna plattor.

Rammstein – Rammstein

Visst, även jag går loss på låtar som ”Du hast” och ”America”, de är gudomliga. AC/DC monotoni och too much, beskriver hur jag upplever deras generellt sett väldigt enformiga musikaliska formel.

Därför var det en överraskning att deras senaste platta tilltalar mig betydligt mera än det tidigare materialet. Betydligt större variation och fler stora hooks.

Breathe Atlantis – Soulmade

De unga lovande tyskarnas tredje platta. Breathe Atlantis fortsätter på den inslagna vägen med modern rock, lite punk, elektroniska kanter och stora härliga refränger. För ovanlighetens skull när det kommer till tyska band finns det inte tillstymmelse till tysk accent.

Albumet växer för varje lyssning, de sköna melodierna utkristalliseras sakta men säkert för att till sist bilda en platta med många höjdpunkter. Låten ”Spirit” är dock juvelen i kronan.

Cold Kingdom Into the black kingdom

Gillar man grupper som Tonight alive, Halestorm och Icons for hire så lär man gilla Minnesotas Cold Kingdom. Elissa Pearson sjunger praktiskt taget för två; kraftfullt, aggressivt, sårbart och skört.

Produktionen är exceptionellt stark, nästan som en 12:e spelare  fotboll. Jag blir nog lite lurad av just den faktorn, eftersom det låter så fantastiskt bra.

Port Noir – The new routine

Tung progressive metal, hip-hop, pop, synth, proggpop och melodisk rock som malt ner till kommersialism, något jag verkligen uppskattar, det blir liksom mer greppbart då, och inte bara musik för musiker. Som sagt att genrebestämma Södertälje grabbarnas Port Noirs musik är lika frustrerande som hitta adekvat konsensus mellan Palestina och Israel, kanske svårare.

Trots det uppväger experimentlustan det stereotypa att ett album helst ska hålla ett ett fokus med givna musikaliska ramar. Otroligt befriande att höra band som vågar korsa genrer, men ändå inte förlora sin identitet.

Oomph – Ritual

Från debuten 1992 har bandet som influerade Rammstein hunnit släppa hela 13 plattor. Deras senaste Ritual är en riktigt pärla rakt igenom. Med energi som kan bestiga berg lotsar de lyssnarna genom industri metal, dancebeats, electronica och  gothstämningar.

På vissa plattor skiftar de språk från tyska till engelska, denna gång är det bara tyska som gäller. Oomph har sedan starten inte bytt någon medlem i bandet, vilket är ganska unikt efter 31 år i branschen.

 Solence – Brothers

Världsklass, parallellt tonat ner det värsta growlandet. Ett lokalt band som tagit nya tag från 2017. Det har de gjort helt rätt.

Nordiskt

Finska lejon

Beast in black, Wake the nations, Hexvessel, Lazy Bonez, Battle beast, Merging Flare, Leverage, Barbe-Q-Barbies

2 Wolves, Erja Lyytinen, Hootenany freaks, Santa Cruz, Blackstar halo, Badname, Excalion, Black pale

Stargazery, Tarja, The 69 eyes,Sonata Arctica, Blockbuster, Crow´s flight, Michael Monroe, Temple Balls,The Dark element

Norsk  sisu

Come taste the band, Pain city, Maraton, Hardware 86, Dune sea, Aeventyr, Gone Rogue, Magic pie,

Divided Multitude, Rocky Kramer, Leprous, Meltdown, Secret chapter,

Dansk dynamit

Statement, Meridian, Lucer, Forever still, Meridian, Redwolves, Black oak country, Pectora, D-A-D,

Rene Shades, Volbeat, Black income, Anoxia, Pretty Maids, Stargazer, Ivy crown,

Urval av 2020 års släpp

Perfect Plan, One Desiree, H.E.A.T, The Night flight orchestra

Magnum, Revolution Saints, Impera, The Unity, Lion´s share

Allen/Olzon, Khymera, Harem Scarem, Grand Design

Gathering of kings, Kissin Dynamite, The Ragged saints,

Autum´s child, Shakra, Black Paisly, Dennis DeYoung,

Black Swan, Dynazty, Newman, Delain, Alien Dare

Nightwish, Nils Patrik Johansson, Gotthard, ACT

Royal Hunt, Sapphire Eyes, Collateral, Stan Bush

Brother Firetribe, Blood red saints, Vega, Treat, FM

 

Continue Reading »

2018 – året som gått

2018 var ett sjusärdeles stekhett år för vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter. Det fullkomligt sprutade ut kvalite från alla de håll och kanter. Att svenska grupper varit så totaldominanta har aldrig hänt under denna listans 7-åriga historia. 17 av 29 plattor är otroligt nog svenska, hur är det ens möjligt? Det bor ju bara 10 miljoner i detta land!

Känner mig lyckligt lottad att jag lagt ner Sisyfos-shoppandet av CD, ett dysfunktionellt beteende som utifrån mängden av bra musik 2018 skulle spräckt alla ekonomiska ramar och indirekt devalverat kommande San Sebastien resan till ett Vandrarhem i Finspång.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik rock blog.

Underverket Frontiers

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i a.o.r-syltburken, är numera  helt otänkbart.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Det finns dock fler trotjänare som levererar bra melodiös hårdrock och AOR som exempelvis: Escape music, AOR Blvd records, Rock Candy med flera, dessa eldsjälar får inte misskrediteras.

Alla årets album släpp från Frontiers. De med fest text är de som tagit in sig på denna eminenta lista. De som är kursiverade är av Nordisk karaktär.

Rick Springfield, Ammunition, Lione – Conti, Labyrinth,  Mike Lepond´s Silent assasins, Dukes of the orient, 

Revertigo, No hot ashes, Bullet boys, W.E.T, Kip Winger, FM, Perfect plan, Stryper,  Issa, Lords of the black,

Vega, Jazzy Pearl, Refugee, Sunstorm, Amanda Sommerville´s Trillium, TNT, Cliff Magness, Graham Bonnet Band, 

King Company, Airrace, 3:2, Enuff Z´Nuff, Primal Fear, Uriah Heep, Treat, Snakes in paradise, Groundbreaker,

Seventh Wonder, Nazareth, Impllitteri, Creye, Crazy Lixx, City of thieves, Ten, Stephen Pearcy, Nordic Union, Holter,

James Christian, Animal drive, Two of a kind, Destinia,  State of Salazar, Doomsday Outlaw, Magic Dance, Johnny Giolli,

Devil´s hand, Coreleoni, Geoli – Castronovo, Red Dragon Cartel, Dream Child, Praying Mantis,  Shiraz Lane.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Utifrån årets lista är är det fler svenska band än någonsin, vilket inte säger lite, som sagt vi är ju bara 10 miljoner människor. Hur kan det komma sig att detta sker? Vilka eklektiska framgångsfaktorer har blandats till detta?

Whats in the water II;  i Örnsköldsvik;  Kenta  Hilli (Perfect plan) och Janne Hilli (Days of Jupiter)?  Till råga på allt är de släkt. Gener eller månne vattnet i sig, vilka naturkrafter döljer i den staden.  Här följer några ingredienser till denna lyckosamma brygg som numera är en informell musikinstitution.

• Det nordiska klimatet: mycket kyla, nederbörd och gråmulet. Utifrån att uteserveringarna lyser med sin frånvaro, måste vi göra andra saker än att fika och umgås ihjäl oss. Kreativitets möjlighets framgångsfaktor att vårda och hålla på med att exempelvis skapa musik.

• De kommunala musikskolorna -en klassiker, en grogrund i kombination med nya friskolor som exempelvis Rytmus musikgymnasium.

• Vi får lära oss engelska sedan barnsben parallellt med att svenskan i sig ligger nära engelskan utifrån att undvika accenterier typ amerikaner/tyskar som ska börja prata accentfri svenska, det slipper vi helt enkelt.

• De som fått blodad tand på musikskolan har nästintill gratisreplokaler på fritidsgårdar eller typ Studieförbund. Det är inte för intet som vi kan åtnjuta nästintill kostnadsfri utbildning i konsten hur man skapar och producerar samt ett ställe att vara på, just för att vi  världens mest föreningstätaste land.

• Melodifestivalen har alltid varit gigantiskt i Sverige, och är så fortfarande. Melodierna har hamnat i fokus vare sig vill eller inte. Låtskrivare har hamnat där vare sig de egentligen vill eller inte, om de i grunden är hårdrockare eller inte.

• Vi är exceptionellt duktiga på att ”låna” från andra artister, grupper eller genrer, för att senare stöpa om eller uppdatera ficktjuverierna till någon eget, och i många fall unikt.

• ABBA som dessutom fick sitt genom brott 1974 i just Melodifestivalen satte ribban högt hur viktig en riktigt bra refräng är, därefter följde Secret Service, Roxette, Ace of Base, Max Martin, Shellback, Swedish house maffia, Avicii och så vidare och så vidare.

• Den melodiösa hårdrocksvågen som svepte över världen på 80- talet fick fotfäste i Skandinavien, men släppte aldrig riktigt greppet i det kyliga Norden. Det skapade en positiv kultur för genren i sig precis som att vi är bra i hockey typ. Många band från tiden spelar fortfarande typ Europe, Treat, Alien.

• Melodifestivalen igen. Trots hatkärlek bland befolkningen tror jag att den melodiösa hårdrocken inte varit så informellt stor som den är utan medverkan H.E.A.T, The Poodles, Eclipse, Dynazty med flera. Ungdomarna har fått upp ögonen att sådan musik faktiskt existerar.

• Synergieffekterna av många kända band/musiker är att de oftast skapar sina egna studios i Sverige, nära sina familj. Det medför att band från andra länder kommer till Sverige, och inte tvärtom. Det medför att studion i sig fungerar som nav där nya förmågor introduceras och fortplantar in sig i den melodiösa hårdrocken.

• Det Socialdemokratiska långa väldet från 1932 -1976 har förutom det svenska Folkhemmet/ Socialdemokratiska välfärdsstaten, också velat tagit på sig ett globalansvar att hjälpa människor i utsatta länder därav namn som Wallenberg, Dag Hammarsköld, Olof Palme med flera. Vi är ett litet land i norra Europa som hittat vår nisch i att vara bäst i klassen när det kommer till demokrati, vare sig det gäller att ta emot människor från andra länder, eller mänskliga rättigheter generellt sett. Det i kombination med att vi per capita har mest föreningar i Världen skapar ett klimat där alla får komma till tals, där alla kan lyckas, typ ett Socialistiskt Amerika, fast mer rättvist.

• Jag tror elitmentaliteten:  ”att vara bäst i klassen” smittat av sig på befolkningen på gott som på ont. I och med att så många svenska grupper och artister kan ståta med superkvalitet, så är det i det fallet en positiv sak av samma mynt.

• Det eklektiska utbudet av duktiga musiker, producenter, studios, körsångare, mängden band, olika hårdrocksgenrer skapar hybrider av hybrider ,någon som indirekt genererar till en självgående kultur som hela tiden reproduceras.

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2018

Nordic Union

Outshine, Thundermother, Revertigo, Treat, W.E.T, Grand Design,  Jaded Heart (Swe/Germ), Free from sin, 

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox, Aerodyne, Alastor, Carriage, 

Hypnos, Senior management, Alicate, Engel, Nordic Union (Swe/Denm), Carptree, Johan Darius, Shout, Greenleaf.

Treat

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, Avatar, Mother misery. 

Soul Excahange, Hexed,  Tad Morose, Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, The Palth,

Ryan Roxie, Hardcore Superstars, The sea within, Von Baltzer, Graveyard, Instant Clarity, Peter Jöback.

Perfect plan

The cruel intentions, The ink river, Bodinrocker, Black Paisly, Snakes in paradise, Freak kitchen, Dead Express, 

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch, Supraluna.

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind,  Reach, Universe infinity, Greybeards, Ghost, 

Heartwind

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, Groundbreaker, Taste,

Manimal, Second sun, Creye, Dynazty, Hank Erix, Kenny Leckremo´s spectre, Osukaru, Seventh Wonder,  Salva.

The Swedish funk conection, Deville, Amaranthe, Seventh Dimension, Prins svart, Normandie, Electric Boys, 

Seventh dimension,  Domkraft, Veonity, Nekromant, Thomas Silver, Mile.

Days  of jupiter

Beyond the katakomb, Iron lamb, The Heard, Hypnos,  Follow the Cipher, Hazemaze, Stoneface, Snowy Shaw. 

Secret society,  Peo, The Night Flight orchestra,  Peter H Nilsson, Black rose,  Source, Care of night, Saffire.

Palace, Spiral skies, State of Salazar, Rikard Sjobloms gungfly, Roine Stolt´s the Flower king, Mia Klose.

The Six foot six project, Electric earth, Riot Horse (Swe/Den).

R.I.P The Poodles

Bandet släppte 7 stycken kvalitetsstinna studioalbum mellan 2006 – 2018. De avslutade värdigt genom att sluta cirkeln precis som de inledde sin karriär genom att spela in Prisma, en platta bestående av tolkningar av andra artisters och gruppers låtar.

För mig har The Poddles hamnat strax under musikgudar som Treat och Pretty Maids. De gemensamma nämnarna har varit hög lägsta nivå, varierat material, snygga sticks, och nya grepp det vill säga flerdimensionell melodiös hårdrock. Ni kommer att vara saknade.

We want to take the opportunity to announce the end of The Poodles journey together as a band, and what an amazing experience it has been! Over the last 12 years we have travelled the roads together, created beautiful music, faught, laughed, loved, and dreamed! Alas, every ship must find a port e no matter how great the journey!

”We have cherished every moment and every encounter along the way. We want to thank the many people who helped and collaborated with us, some only briefly, others for longer periods of time; all in the service of rock! You know who you are!Also a very special THANK YOU to our fantastic fans and audiences for following us on the road, appreciating our music and for supporting us in every way! Without you, nothing of this would have been possible, we wish you all the very best!!!”Now, the future is yet to be written and we hope to see you soon, somehow, somewhere!Salute and Farewell for now! 

Frontiers rock Festival in Sweden

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

En CD-epok gick i graven

I oktober förra året bestämde jag mig för att sluta köpa någon form av fysisk musiklagring. Jag hade sedan barnsben samlat på vinyl och fick väl ihop cirka 1500 stycken sådana innan jag började köpa cd-skivor runt 1990. Den dyra trenden höll i sig till 2017. Från och med 2018 är det bara Spotify som gäller.

Hur många cd som samlade damm ha jag faktiskt inte vågat räkna på. 6 fyllda svarta Billyhyllor skvallrade om att det var betydligt fler än 1000 stycken. Jag köpte nog cd för cirka 25 000 kronor om året. Jag var storkund hos Ginza, ett köpbeteende som eskalerade för varje år som gick.

Spotify listor är användarvänliga, miljövänliga och omedelbara. Det är schizofrent lätt att dela musiken hos typ vem som helst. Dock är de opersonliga, och anonymiserar på ett sätt hela grejen med att lyssna på musik, vare sig det var vinyl eller CD.

Lite Kuriosa

När den första cd-skivan för 35 år sedan lämnade Philips fabrik i tyska Hannover hade utvecklingen av skivan pågått i flera år.Under utvecklingens gång började Philips samarbeta med Sony, vilket medförde vissa avgörande förändringar av cd-skivans design.

1. Storleken

Philips prototyp för cd-skivan hade en diameter på 11,5 centimeter och rymde en timmes musik. Sony vill dock ha en längre speltid och därför får det plats 73 minuter på en cd-skiva. Samtidigt krävde Sony att skivan skulle passa i en japansk skjortficka, som är tolv centimeter bred. Därför blev cd-skivorna tolv centimeter i diameter.

2. Hålets storlek

Philips fick bestämma hur stort hålet i mitten skulle vara och det slutade med att det blev precis lika stort som ett dåtida holländsk tiocentsmynt, som på flamländska kallas för en dubbeltje.

3. Världens första cd-spelare

Sony lanserade den 1 oktober 1982 världens första cd-spelare – CDP-101. En månad senare släppte Philips sin motsvarighet – CD100.

4. ABBA var först

Kort efter lanseringen av cd-spelarna kom de första cd-skivorna med musik och det första albumet som trycktes på cd var ABBA:s The Visitors, som året innan hade släppts på vinyl.

5. Streaming dödade cd:n

Till dags datum har det sålts över 2,5 miljarder cd-skivor, men numera har cd-skivan avlösts av strömmande musik. I dag utgör strömningstjänsterna för 85 procent av musikmarknaden i Sverige. (lånat från PC tidningen)

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

Årets bästa kategorilösa platta

Peter Jöback – Humanology

Jim Jidhead, Göran Edman, Rick Atzi,  Tommy Karevik, Mikael Erlandsson, men många glömmer bort Peter Jöback. Visst, hur aor är de mannen vanligtvis? I och med hans nyaste alster har han dels lagt till med tyngd, dels sjunger på engelska, finns det embryon till genren.

Killen är ett geni, kalla det 60-tals- aor eller blås-aor, det är lika mycket aor som andra grupper vilka kategoriseras i high-teach-aor för exempel. Inte ett dåligt spår, en produktion med tyngd, variation samt en gudabenådad röst. Humanology är en genreöverskridande gryta som puttrar av gospel, 60- och 70-tal, pop, disco, soul, name it. Det gör ont i kroppen utav all kvalitet.

2018 års bästa album

1. Treat – Tunguska

När det gäller Treat såväl som Pretty Maids finns det en risk för partiskhet i mitt fall. Jag försöker att vara så ärlig mot mig själv utifrån hur bra deras senaste alster egentligen är. En gemensam nämnare för att ovannämnda band är att de funnits bland mina topp-5 sedan den inledde sina karriärer, vilka är tämligen lika.

Varierade låtar, kontrasterar mjukt med tufft,  hög lägsta nivå, sköna arrangemang, oväntade sticks och poprefränger. En annan gemensam nämnare är ett båda bandet haft ett uppehåll. Båda banden återfinns på Frontiers records, samt att de lyckts leverera 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats ståta med.

Robban Ernlund har en mycket distinkt och ren röst,  som numera låter bättre än någonsin, trots att jag ibland blir lite tvekande i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är det vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Bandet har sedan singeldebuten radat upp melodiösa hårdrockhits, detta album är verkligen inget undantag. Varför kommer denna platta före de andra, när det finns så schizofrent mycket bra plattor på listan?

Anders Wikström låtskrivarmagi får mig subtilt att inte tröttna på låtarna. Det liksom finns en dimension till på deras musik. Detta popmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte, dock få förunnat, Treat tillhör definitivt top of the class.

2. The Struts – Young and dangerous

Herrejesus, eklektisk rockpop på steroider, på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night flight orchestra utspädd med lite Vega? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat; jag blir gråtmild.

Jag blir helt enkelt glad av musiken, vilket inte alltid är fallet i mollorgierna. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent, fantastiskt. Deras inspiratörer härstammar från ikoniska grupper som Queen, Sweet, och framförallt Slade det vill säga pure  Classic rock

Om många aor förståsigpåare har med Steve Perrys sömnmusik ser jag ingen anledning att inte ta med denna otraditionella platta. Mina favoriter är  många, men måste jag välja så får det bli: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″,  vilket otroligt nog nästan hela plattan.

3. Days of jupiter – panoptical 

Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiter. Panoptical är deras fjärde i ordningen. De är crossoverband, precis som Stone Sour, Six: A.M, Three days grace,  Shinedown och Halestorm.

Monumental amerikansk radiorock i kombination med klassisk hårdrock av bästa märke. Det sylvassa låtmaterialet, de medryckande refrängerna och de tunga riffen är precis som på deras förra platta och debutalbumet – världsklass.

Förutom sista låten är alla låtar karvade i kvalitet. Den första hälften är starkare än den andra. De låtar som höjer sig över mängden är ”Swallow”, ”We all die young”, ”I am fuel”, ”Why”, ”The end will begin again” och ”Edge of everything”.

Janne Hilli kraftfulla stämma är överjordiskt passande till bandets musik. När jag hör denna maestro på sång kommer jag alltid att tänka på Evergreys frontman Tom Englund. De har melankoli i sina röster så det räcker och blir över mycket, svärta och smärta. Det kan inte vara någon tillfälle att såväl Perfect Plan som Days of jupiter båda kommer från Örnsköldsvik, och båda sångarna heter Hilli i efternamn, de är nämligen bröder.

Vissa har bara känslan att skapa variationer i ovariation, utan att det känns som upprepningar i kombination att refrängerna är superstarka generellt sett. Pretty Maids och Treat tillhör den kategorin precis som Days oj jupiter. Dock är väl just variationsnivån inte lika stark som nämnda grupper, en akilleshäl om man ska vara lite petig.

Kvalitet är inte alltid framgångsfaktorn – tyvärr. Sveriges svar på Shinedown, de har potentialen att bli ett världsnamn, hoppas de har timingen och turen också. Vilket album:))

4. Kissin Dynamite – Ecstasy

Oj, för mig årets största överraskning utifrån att jag dissat deras första två album dels på grund av stil, dels på grund av kvalitet. Deras förra platta samt deras nya föll medveten under min bandradar.

En låt är ingen, två en lyckoträff, men när topplåtarna radar upp sig så som de gör på denna platta är det bara att konstatera att bandet utvecklats i minst sagt rätt riktning.

De chockerande klockrena hitsen är sådana andra band skulle böna och be om: ”I´ve got the fire”, ”You´re not alone”, ”Superhuman”,  ”Waging war”, ”Placebo” och ”Breaking the silence”.

5. The night flight orchestra – Sometimes the world ain´t enough

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av aor grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig, men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar.

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra vars medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy ska stå för konststycket att gå i bräschen för aor musiken i världen. Förra plattan hamnade på min lista 2017 bästa plattor på plats, definitivt en av förra årets överraskningar.

Det har knappt ett år, så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike.

Att välja favoritlåtar från albumet är en knepig historia då spännvidden på materialet känns genant varierat. ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona” är i mitt tycke de jag gillar allra bäst.

6. Nordic Union - Second coming

Inte en dålig låt på plattan, ytterligare ett bevis utav Mr Mårtenssons hög lägsta nivå. Det är ingen hemlighet att jag dyrkat Pretty Maids sedan jag först hördes deras mini-lp 1983. Vilket gör denna konstellation till något som Gudarna själva gett de som dyrkar melodiös hårdrock.

Deras debutplatta var en halvjämn historia, där första delen av plattan var magisk, den andra inte lika magisk. I min mening är uppföljaren mjukare än debutalbumet troligtvis en direkt order från huvudkontoret, mer W.E.T, mindre Eclipse.

Inte mig emot, resultaten är i vissa stunder ogripbart. Inleder en grupp sitt album med ”My fear and my faith”, ”Because us”, ”It burns” och ”Walk me through the fire” är det bara att abdikera. Därutöver sticker ”Breathtaking”, ”Outrun you” , ”Die togheter” och ”The best thing I never had”. Helheten slår  lite oväntat W.E.T på fingrarna denna gång.

7. Graham Bonnet band – Meanwhile, back in the garage

Graham Bonnet har en lång karriär bakom sig, han har sjungit med bland annat Rainbow, Michael Schenker Group, Alcatrazz och Impelitteri. Detta album innehåller tretton helt nya låtar, inspelade tillsammans med bandet som turnerat världen runt tillsammans med Bonnet. Soundet och låtmaterialet pendlar mellan hans tidiga grupper.

Utifrån 2016 års platta The Book som överraskade mig stort, fanns alla förutsättningar för något magiskt. Dessa infriades med råge, resultatet blev lysande, trots att spännvidden pendlar mellan neo-classic, aor, melodiös hårdrock och classic rock.

För mig är han en sångare som inte kommer in på en topp 50 på grund av att han periodvis skriksjunger för mycket. Dock är mannen, fyllda 70 år, helt klockren på denna platta.

Känsliga, kontroversiella, provocerande ämnen som Amerikas vapenlagar, pedofili, sekter och rasism, istället för klyschiga kärleksteman; kan bara buga över det initiativet. Det måste vara befriande att sjunga om sådant som berör en, istället för drakar och demoner, ungdomskärlekar och droger.

Mina favoriter är många: ”Meanwhile back in the garage”, ”The hotel”, ”Long island tea”, ”The house”, ”Sea of treas”, ”Man on the corner”, ”America…where have ou gone” och ”Past lives”.

8. W.E.T   - Earthrage

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman) de kompletteras av Magnus Henriksson (Eclipse) och Robban Bäck (Mustasch).

Deras två tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- klassics. Deras tredje alster lever i viss mån upp till de minst sagt uppskruvade förväntningarna. Dock börjar det bli ett mer kalkylerat och i viss mån förutsägbar formel

Det kanske inte är så underlig då Erik Mårtensson minst sagt många järn i eld, arbetsnarkomanernas okrönte konung månne? Ammuntion, Nordic Union och så detta underverk. Har man tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera de inblandade, för mig en forever topp-5 sångare.

Trots att jag föredrar  Rise up från 2013 så är det fortfarande aor i den högre skolan. Plattan inleds med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt efter kommer ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följer ”Kings of the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

9. Heartwind – Higher and higher

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många.

På Heartwinds debutalbum får jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Bästa låten är aoriga: ”Don´t be that girl” tillika en av årets bästa låtar. Andra guldkorn som skuggar är: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”" och ”Too late for roses”.

Bandet består av: Gitarr Göran Engvall (ex-Hitworks), keyboard Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero). Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow) sjunger gudomligt, men det är amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som stjäl showen periodvis.

10. Johan Kihlberg´s Impera – Age of discovery

Oh my God, en av listans absoluta överraskningar. I och med låtarna ”Just a conversation” och ”Why does she care” har gruppen frambringat två av 2000-talets bästa aor-låtar. Det är liksom inget som bara skapas, utan alla stjärnorna måste stå på rad. Därefter följer några andra riktigt bra låtar såsom:

De tre plattorna med bara Impera har inte passat mig så bra; ösig blues-melodisk hårdrock. Trots musikerkompetensen med tanke på att både Matti Alfonzetti (sång) och Tommy Denander (gitarr) ingick i denna kvartett så blev i mina öron det mesta slätstruket och dessvärre djävulskt tråkigt.

På de tre första plattorna skrev Johan Kihberg det mesta av materialet. Han har tagit steget tillbaka och låtit andra sköta den processen. Spontant var det ett av draget som bidrog till hans bästa platta hittills.

Lars Criss är ett kapitel i sig tillika den andra faktorn till denna fantastiska skiva. Han är mannen bakom ett av mina favoband Lions Share tycks vara rustad med magiska fingrar att skapa låtar utöver det vanliga precis som Mats Wikström i Treat, Pretty Maids.

I och med hans inträde har en melodisk ådra smugit sig in där refrängerna och arrangemangen fått blomstra fullt ut. Densamme har producerat bland annat Overland, Niva, Chris Ousey, Radioactive och  Seven.

Förutom de överjordiskt braiga ”Just a conversation” och ”Why does she care” kommer ”Fear”, ”Falling”,  ”The end of the road” och  ”I am I”. 

Killeruppsättning består av: Johan Kihlberg - Drums/Keyboards; Lars Chriss (Lion’s Share)- Guitars; Mats Vassfjord (220 Volt) Bass; Michael Sadler (Saga). Top class sångarna är:  Michael Sadler (Saga) – Lead & Backing Vocals on 8, Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum) – Lead & Backing Vocals on 6, Mick Devine (Seven) – Lead Vocals on 3, 5, 9 – Backing Vocals on 3, 7, 9, bonus track, Nigel Bailey (Bailey) – Lead Vocals on 7, 10, bonus track – Backing Vocals on 5, 10, Nils Patrik Johansson (Lion’s Share, Astral Doors) – Lead & Backing Vocals on 2, 3

11. Perfect plan – All rise

Jesus, vilken röst, var kom den killen ifrån? Kent Hilli frambringar bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, i klass med Jim Jidhed.  Var kom bandet ifrån, och och hur fick de ihop spetskompetensen.  Det visar sig att sångaren Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin?

Lägg till en superb produktion, något som förstärker helheten, dels känns den modern, dels klassisk. Allt känns sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant  eller faktiskt.

I mina ögon är ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”,”Sto ne cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″. Variation är a och o, det har de lyckats med. Dock är rockiga låtar inte riktigt min nisch därav låtar som:  ”What goes around” faller platt till marken.

Jag ser denna platta som en kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Circle, Mikel Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up och Frederiksen/Denander  – Baptism by fire är några av dem.

12. Dynazty – Firesign

Dynazty har på sina 6 album verkligen gått från klarhet till klarhet. Från halvmedioker sleazee, till tyngre AOR och nu kvalitetsstinn melodiös hårdrock. Rune Molin hittades av bandet på My space 2008, från att trevande letat efter taktpinnen har han nu funnit den och parallellt spurtar.

Gruppen levererar sitt bästa och jämnaste album hittills, en formel som låter precis så som man vill att melodisk hårdrock ska låta. Låtarna är minst sagt trallvänliga, men musiken relativt kraftfull.

Adekvata hits saknas verkligen inte. I mina ögon är ”The Grey”, ”In the arms of a devil” och ”Closing doors” skivan tre allra starkaste lysande juveler. Det kanske blir Dynazty som får bära den svenska flaggan genom att breaka utanför den melodiska hårdrockssfären, inte Eclipse eller Creye.

13. Shinedown – Attention Attention

Det är härligt att kunna legitimera plattor som denna på listan som kanske inte borde finnas där, eftersom Steve Perrys sömnpiller återfinns på liknande listor. Kan det rent ut vara så att denna arenarock mycket väl är applicerbar inom melodiös hårdrock/aor genrerna?

Pålitliga crossover bandet Shinedown lyckas återigen leverera ett jämn och varierat låtmaterial dessutom med intressanta budskap. Att de från album  till album rört sig mot mer kommersiella tongångar där klockrena refränger och sanslösa melodier samsas, är mitt block  bara ett stort plus i kanten.

Shinedown har en schizofren förmåga att bygga upp en härlig inramning på låtarna, vilket mynnar ut i bombastiska refränger. Några bra exempel på det låtsnickeriet återfinns i: ”Black souls”, ”Attention attention”, ”Kill your conscience”, ”Pyro”, ”Monsters”, ”Darkside”, ”Evolve”, och ”The human radio”.

I mitt tycke är detta konceptalbum Attention Attention deras jämnaste hittills. Likt ett magnetiskt tågspår, överlappar de dynamiska låtarna varandra – briljant.

14. Jerome Mazza -  Outlaw son

Kansas? Det visade att Jerome Mazza sjönk på braiga plattan Butterfly  från 2017; med just Steve Walsh. Escape Music såg potentialen och samlade ihop samma gäng, minus Steve Walsh. Vår år egen Tommy Dennander står för produktion. Dessutom samarbetar han med huvudpersonen i fråga: Jerome Mazza i att skapa classic rock av hög kvalitet.

Det vore en lögn att skriva att de inte lyckades. Albumet hat precis allt som Devil´s hand saknade (Mike Slammer/Andrew Freeman). Allt från produktion, till låtmaterial och sång är klockrent. Jeromes huvudband är annars Pinnacle Point, där även dansken Torben Enevoldson härskar. De släppte för övrigt en riktig bra platt 2017.

Albumet har egentligen inga svaga länkar. Den låt som jag ändå gillar allra bäst är: ”Streets of fire”, det finns en till version av den låten där Steve Overland från FM gästsjunger. ”Crossfire”, ”Neverland” och ”Undercover love”.

15. Enemy Inside – Phoenix

Oophs, årets Delain eller Within Temptation? Nastassja Giulia sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers. Genren i sig slänger ur sig skönsjungande gudinnor, dock är det få som sticker ut ur mängden. Sterilt/könlöst är  uttryck jag förknippar med genren.

Detta gäller inte Emnemy inside som briljerar när det kommer till att snickra ihop såväl refränger som mörkglättiga melodier bästa. De starkaste spåren är: ”Falling away”, ”Doorway to salvation”, ”Angel´s suicide”, ”Death of me” och ”Oblivion”. Deras version av Texas: ”Summer son (1999)” är helt enkelt mästerlig.

16. Three days grace – Outsider

Kanadensiska Three days grace borgar numera för högkvalitativ arenarock, en process som inleddes på albumet innan: Human från 2015,  en hybrid mellan då- och nutid.

Precis som Shinedown har grabbarna blivit mjukare, mognare, poppigare, mer utrymme för elektroniska inslag, det vill säga mer radiovänliga. Inte mig emot, då de vassare kanterna polerats bort, precis som i aor, medans melodierna fått ännu mera utrymme.

På deras sjätte platta visar de på att de kommit till en fas där gått upp en division. I denna superliga lirar Sixx A.M, Stone sour, Shinedown och Halestorm.

Gruppen producerar gigantiska riff som om det vore det enklaste i världen. Matt Walst, som ersatte Adam Gontier 2013, visar på sitt andra albumframträdande att han är som klippt och skuren för musiken som presenteras.

All killers, no fillers, men måste jag välja några låtar så får det bli: ”Infra-red”, ”The abyss”, ”The mountain”, ”I am an outsider” och ”Right left wrong”,

17. Grand Design  – Viva la paradise

Def Leppard klonerna Grand Designs fjärde platta sedan debuten 2009. Egentligen är jag skarpt emot när musiken ligger så nära en grupps primära förebilder tillika faller på denna listans kriterium nummer 5. Dock, när något framförs på detta excellenta sätt går det inte abdikera.

Thrill of the night från 2014 var deras jämnaste och starkaste so far. Nu övertar Viva la paradise dess plats. Frågan är om det är möjligt att framöver mjölka ur mer melodier från detta koncept, eller om de i större grad kan inspireras av grupper som Fortune, Survivor eller Survivor i syfte ut fylla ut formeln så att säga, vilket jag upplever de bör göra på sin nästa platta.

Med ett melodisinne utöver det vanliga skapas det refränger som ackompanjeras till sångaren Pelle Saether sköna men aningen karakteristiska röst i synergi med en klockren produktion. Alla låtar är faktiskt bra, men de fem jag gillar mest är ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t  hurt”, ”Its only straight from the heart” , Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. 

Hårdrockgurun Janne Stark ingår permanent gruppen sedan 2011. Har man skrivit 3 hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin dos av beundran för mannen

18. Dukes  of the orient - 

John Payne sjöng från 1991 – 2006 i Asia Han har i några år vigt en del av sitt liv till att skapa ny musik, hans första under namnet Dukes of the Orient. Tillsammans med amerikanske Erik Norlander (Last in Line) bär han upp ljudbilder från såväl  Asia som Toto.

Albumet är producerat av Payne himself som medvetet strävat efter ett organiskt ljud utan en massa moderna krusiduller. Det här är ytterst välgjord  stämningsfull melodisk rock, i synergi med drömska synthmattor samt Paynes karakteristiska rockröst, allt detta får mig att älska skivan.

All killers, no fillers stämmer delvis.  För mig finns det några låtar som höjer sig över mängden av kvalitet. De är ”Brothers in arms”, ”Strange days” och ”Time waits for no one”.

19. Amaranthe – The Helix

Hur ska man hantera vrålapan i hörnet utifrån denna lista? Ja, det är inte lätt. Då låtarna i stort sett består av schlagermetal kommer avgrundsvrålet levererade likt ett bortkommet Postnord brev. I näst sista låten ”Iconic” får growlande trollet fritt utrymme, ett stort streck  i min bok.

Förra årets vinnare av denna lista: Cyhra visade var skåpet skulle stå i samma genre,  catchiga popmelodier och blytunga metalriffs, utan babianskrik. Egentligen skulle man dissa plattan, helt, vad är problemet. Jo, en stor del av materialet är sjusärdeles magiskt. De mest förtrollade låtarna är: ”365″, ”Inferno”, ”Countdown”, ”Helix” och ”Momentum”.  De är som sagt inte bara bra, utan exceptionellt bra.

Den välkomna sångaren Nils Molin (Dynazty) är den senaste medlemmen in i bandet; Helix är hans första Amaranthe-album, av de fem de skapat hittills sedan 2008.  Amaranthe blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga, vad blir nästa steg, jojkande djurläten?

Deras femte är bandets jämnaste och bästa platta någonsin. Förutsättningarna att bli nästa Nightwish och Within Temptation finns inom räckhåll.

20. Kamelot – The shadow theory

För mig gick ridån upp på Kamelots fjärde platta: The fourth legacy från 1999 via låten ”Nights of arabia”.  Det var Roy Khans andra platta som sångare (1997 – 2011). Han skrev de flesta av Kamelots låtar tillsammans med bandets gitarrist och grundare: Thomas Youngblood .

Innan han kom till Kamelot, var Khan sångare i det norska progressiva Conception från 1991 till 1997, då bandet upplöstes. Det som då var Kamelot var i mina ögon ett ganska mediokert hårdrockband.

En ny era såg sitt ljus genom att man skiftade sångare från norske Khan till svenske Tommy Karevik. Trots Kamelot åtagandet basar han även Seventh Wonder, ett band som också släppt en ny platta i år.  Silverthorn (2012)v ar hans första albumframträdande i Kamelotskruden. Tre år senare utgavs Haven som var bättre än sin föregångare. Svensken hade börjat acklimatisera sig röstmässigt på det alstret.

I år landade deras 12:e studioalbum tillika Kareviks 3:e framträdande. Jag är glad att berätta att The shadow of theory bandets bästa helhetssläpp  på länge. Produktionen klockrent tung, sången bättre än någonsin, variationen större, upprepningarna färre och refrängerna starkare.

Jag skulle vilja tillstå att detta är deras mest lättillgängliga album sedan Ghost opera (2007) tillika det albumet med Karma (2001) som jag gillar mest. En klar återgång till det bättre.

Knockvarning på inledningen med låtar som ”Phantom divine”, ”Ravenlight”, ”Amnesiac” och ”Burns to embrace”.  Guldkorn typ ”Static” sällar sig till de fyra. Överlag en väldigt stark platta där spelglädjen och melodisinnet återigen fått fotfäste i bandet från Florida.

21. Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång; vad mer kan man önska sig? Bandets melodisinne gräver fram moderna rockhits som ”Crying in the sleep”, ”Sky is red”, ”Burning”, ”Fade away” och ”Sacrife”.

22. Revertigo – Revertigo

Vad skiljer exempelvis denna debut gentemot exempelvis hypade Creye? Jo hjärta, variation och erfarenhet. För mig är denna platta en smygare. Från början var det några låtar som etsade sig fast med plattans bästa låt: ”Symphony of fallen angels”.

För varje lyssning som gick växte låtarna till sig. Frön som: ”Sailing stones”, ”The Cause”, ”Luciferian break up”, ”False flag” och ”Break away” transformerades till riktiga toppenlåtar.

Anders Wikström är en av jordens bästa melodisnickrare, spelar ingen roll vilken genre, han bara har det i sig precis som &&& Pretty Maids, Bee gees. Mats Leven har en gudomlig rös,t om den används på rätt sätt det vill säga inte som i At Vance.

Revertigo för mig instinktivt till Starbreaker, tungt, mörkt, men ytterst melodiöst. Att de subtilt inkorporerar Ultravoux slingor till sitt sound får de extra stjärnor för.

23. Gioeli/Castronovo – Set the world on fire

1992 jobbade Johnny Gioeli och Deen Castronovo ihop på den allra första Hardlineskivan. 25 år senare, jobbar de ihop igen och släpper ett album under namnet Gioeli/Castronovo. För egen del är inte Hardlines debut något som jag dyrkade precis. Visst, några guldkorn fanns det allt, men definitivt för överhypat.

Mina solklara favoritlåtar är : ”Set the world on fire”, ”Through”, ”Fall like an angel”, ”Need you now” och  ”Ride of your life”. Rösterna, produktionen och over average låtarnas jämnhet är plattans största förtjänster

24. Diamante – Coming on hot

När katterna är borta dansar råttorna på bordet. Syftningen bollas till Halestorms tuffare, mindre refrängstarka rock. Diamante tar upp stafettpinnen, utan att tappa den. Sångerskan Azzura Bovelli  är en härlig uppenbarelse i högtalarna; lent med attityd, typ en tuffare Belinda Carlisle.

Låtarna ”War cry”, ”Had enough” och ”I´m sorry” höjer sig det där lite extra över ett jämnbra material. Förutom nämnda Halestorm så för mig deras still till en uppdaterad Joan Jett & The Blackhearts.

25. The Unity – Rise

Tyskarnas debutalbum från 2017 var  en ojämn ofärdig produkt, men kunde ändå ståta med det årets bästa låt: ”No more lies”.  På Rise återfinns det hela  tre superlåtar: ”You got me wrong”, ”The Storm” och ”Above everything”.

Kvalitetsribban har höjts på alla positioner, nu ligger de närmare idoler som Firewind och Masterplan – bra jobbat. Kan deras tredje alster bli deras magnum opus månne?

26. Black Paisley – Perennials

En klart udda fågel, men också melodisk klassisk rock i samklang med melodiös hårdrock/aor och några stänk country.  Detta är uppföljaren till en av 2017 års stora överraskningar Late bloomer tillika andra plattan.

När det florerar toppar som ”Trying”, ”Out of my life”, ”Alone”, ”Think” och  ”Miss me” måste Black Paisley rankas som ett de mest intressanta banden i fortsättningen.

De flesta av dessa låtar finner man på den undre låtlistehalvan. På köpet ingår det också tre sköna ballader också: ”Sometimes”, ”Whitout you” och ”Stronger”. Ledordet variation är definitivt ett understatement.

27. Jaded Heart – Devil´s gift

Ett utav den melodiösa rockens fanbärare, underskattade, absolut. De har en grym högsta lägsta nivå. Detta är det trettonde albumet av det tysk/svenska melodiska loket.

The Devils gift är ett slagkraftigt album, fylld av tyngd, melodier och attityd, men utifrån deras tidigare alster och ett helhetsperspektiv, helt sonika ett svagare, tjatigare mer ovarierat album.

Höjdarlåtarna är: ”Wasteland”, ”The devils gift”, ”Scream of anger”, ”Coming home” och ”Phoenix”. Kraftpaketet är mixad och mastrad av Mr Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T., Nordic Union, Ammunition).

28. Hank Erix – Nothing but trouble

Sångaren i Houston levererar sitt första soloalbum i eget namn. Har dock aldrig varit ett värsta fan av just huvudbandet. Från mjuk aor till melodisk hårdrock/aor. I mitt tycke ett välbehövligt lyft. Han är definitivt ingen Lou Gram, men håller sig på rätt sida av röstlinjen.

Hank har lyckats med att knåpa ihop en av årets bästa låtar: ”Fortune Hunter”. Inte långt efterkommer pärlor som ”Shadowdancer” och ”Affair of the heart”. Resten plattan är bra melodisk hårdrock.

29. Groundbreaker – Groundbreaker

Steve Overland från FM har slagit sina påsar ihop med Robert Säll  (Work Of Art/W.E.T). Frontiersprojektet torde vara den perfekta symbiosen mellan det stolta brittiska AOR-arvet och det svenska sinnet för melodier och arrangemang. Robert Säll har skrivit huvuddelen av allt material på albumet medan Alessandro Del Vecchio har producerat.

Ett album som lär inta de flesta Best of listor över 2018. Egentligen är det en klart godkänd platta, där det mesta är top-notch, men rösten som är så bra är i mitt tycke dess svaghet, det nasala ylandet, ömsom vin ömsom vatten känsla. Materialet sticker inte ut tillräckligt, låtarna är dimridåer av sterilitet.

Hedersomnämnade

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.

Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkig, überutslätat eller något annat, men låtarna sätter sig inte riktigt. Av den anledningen kom varken Creye, Sapphire eyes, Palace eller State of Salazar med på listan, trots att de egentligen borde göra det…eller inte.

Sapphire eyes – Breath of ages

Otroligt välspelat, allt låter sjukt bra, förutom att jag upplever det hela som för utslätat och intetsägande. Det finns liksom ingen ”Youre my wings” tillika debutplattans bästa spår

Creye  – Creye

Debutalbum tillika superhypad, kvalitetsmässigt inte i paritet med exempelvis Perfect plan, Impera, Heartwind eller Groundbraker, dock har de potentialitet till något stort i framtiden.

Palace – Binary music

Professionell musik, utan egentliga flaws, men något saknas?

Care of night – Love equals war

Första fyra låtarna är riktigt bra, sedan sinar kvaliteten.

State of Salazar – Superhero

Superslick Toto – aor, utsökt…i små doser.

Peter H Nilsson – Litle american dream

En trevlig ny bekantskap, lågmäld aor, med bra sång från amerikanen: Chris Biano. Låten ”Me and you”,  tituleras sig som en av årets bästa låtar.

The Cruel intention – No sign of relief

Nya Chrashdiet? Nyskapande, inte ett dugg. Dock sitter refrängerna lika starkt som gamla Backyard Babies eller Hardcore Superstars.

Royal Hunt – Cast in stone

Deras bästa och jämnaste på århundraden.

Sunstorm – Road to hell.

En mindre plastig produktion som förhöjer helheten. Ett jämnt material med några toppar.

Cliff Magness – Lucky dog

Mjukis-a.o.r, men skön sådan.

Emigrante – A million degrees

En radiovänligare variant av Rammstein – klockrent.

Farmer Boys – Born again 

Ömsom aggressivt, ömsom sammetslent, ömsom progressivt, ömsom aor, klockren blandning; Tysklands svar på Threshold?

Några riktiga bottennapp

Halestorm – Vicious

Tuffare, hårdare, men parallellt tappat det jag gillade mest med med bandet: melodierna och refrängerna.

King Company – Queen of hearts

Accenter och  intetsägande musik, trots polishen på ytan, som får det mesta att se bra ut vid en snabbgranskning.

Disturbed -   Evelution

Grattis till coverhiten på förra plattan av Simon and Garfunkles: ”The sound of silence”. Money talks, vilket i detta fall inte oväntat  innebar att tongångarna blev betydligt lugnare.

Det i sig skulle kunna vara bra, men tyvärr behärskar inte band att leverera tillräckligt bra låtar; de är helt sonika för endimensionella.

Steve Perry – Traces

Mannen med en av rockvärldens bästa röster är tillbaka efter 25 års frånvaro. Lika efterlängtad i aor-kretsarna som Messias själv. När Michael Bolton framstår som Dimmu Borgir är måttet rågat.

Plattan skulle kunna vara ett mirakelmedel för sömnlöshet. Visst, människan sjunger ju som en Gud, men vad hjälper det när plattan nästan består av ballader, parallellt inte en riktigt bra låt.

Att albumet är med på många aor experters årsbästa listor är ett smärre mirakel. Hade Mikael Erlandsson eller Kalle Moreus släppt samma musik hade inte en människa brytt sig.

Risken är stor om han även  skulle ge sig in genren att härma ungerska uttrar, så hade nostalgiker haft med plattan på sina årsbästalistor. Horribelt intetsägande

Vega – Only human

Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta.

Hartmann - Hands on the wheel

Tysklands bästa pipa? Från At Vance till en solokarriär som inleddes så fantastiskt bra på de första två plattorna , vad hände sedan?

Devil´s hand – 1:st

Har man varit delaktig i renommerade grupper som City boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane  och självklart Streets har han verkligen strålkastarljuset på sig.

Att kräva konstant med ny toppmusik från människan är en förbannelse han får finna sig i. Denna gång sänkte han tyvärr sin högsta lägsta nivå, till under standard.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på schizofrent mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt.

De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa.

FM – Follow your hear,  Shiraz lane – Harder to breathe, Odyssey desperado – Rush of the wave, Revertigo – Symphony of the fallen angel, Three days grace -  Right left wrong, Blindside – Shark loves blood, Nils Patrik Johansson -  Evil deluxe, Dividing Eden - Shakedown, As it is – The wounded world.

Slears – Angel lost, Robby Valentine – Bizarro world, The night flight orchestra – Lovers in the rain, Michael Romero – Black, Crey – Different state of mind, Don Broco – Come out of LA, Lioncage – Dead man walking, Sirenia- Love like cyanide, Peter H Nilsson – You and me,

Cliff Magness – Love needs a heart, Like a storm – Catacombs, Lord of the lost -  Lovely, Station – I don´t mind, No hot ashes -  I´m back, Perfect plan -  Too late,  Dukes of the orient – Strange days, The Struts – Body talks, Mystery – Theatre of the mind. The Fall out boys – The last of the real ones.

Ammunition – Virtual reality boy, Vojd – Breakout, Shinedown – The human radio, Cane Hill – Lords of flies,  Jonathan Davis -  What it is, Stryper – Sorry, Tri state corner – Daydreamer, Mass – Only a dream, Perfect View – Can´t stop the fire, Daughtry – Stuff of legends, Shim – Sting like a bitch, Mile – Sky is red. 

Amaranthe - 365, Grand Design – It´s only straight from the heart, Kim Wilde – Birthday, Kamelot – Amnesiac, Heartwind - Don´t be that girl, Normandie – White flag, Heaven´s Trail – Too late, Haken – The good doctor, Peter Jöback – Shape of you,

Gioeli-Castronovo – Through, Bullet for my valentine – Over it,  U.D.O – One heart one soul, Primal fear – King of madness, Those damn crows – Say it, Guardians of time – Drawn in blood, Kenny Leckremo´s spectre – Lullaby, Midnite city – Here comes the party.

Grand Design

Audrey Horn – This is war,  Lione – Conti  – You´re falling, Mother Misery – Ashes of your crown, Issa – Run with the pack, Volster -Breathless,  Universe infinity – Red submarine, Burn – Irontown, Praying Mantis – Keep it alive, Saffire – The Rainmaker, Farmer boys – Fiery skies

Meg Myers -Numb, Bonfire – On the wings of an angel, Diamante – War cry, Black Paisley - Trying, Dream Child – Light of the dark, Northward – Timebomb, Palaye Roayale – You´ll be fine, Seventh Wonder – The Everones, Atreyu – House of gold, Dallas – This love.

Kissin dynamite – I´ve got the fire, Big city – Daemon in the dark, Godsmack – When legends fall, Groundbreaker – The way it goes, Exlibris – Shoot for the sun,  Devicious -Everthing, Freak kitchen – Morons, Palace – To have and to hold.

Kissin Dynamite

Blood red saints – Wake up, Kayak – Somebody, Outshine – , Reach – Running on empty, Signal red – Defiant, From ashes to new – My name, Greybeards – Insane, Michael Schinkel´s Eternal flame – Smoke on the mountain, Maverick – Ex machina, Jerome Mazza – Streets of fire.

Sunstorm – On the edge, Messer - Make this life, Dee Snyder – I am the hurricane,  Snakes in paradise – Ever see the sun, Hank Erix – Fortune hunter, Osukaru – Ain´t too late for love, Royal Hunt – Fistful of misery, Arion – Unforgivably, Holter -I´ll die for you, Gates of Paris – Court of miracles, Underoath – Wake me.

Beyond the katakomb – The killing, The Protest – What else you got, Modern maps – Shot you down, Airrace – Eyes like ice, W.E.T -  Watch the fire, The cruel intention – Sick adrenaline, Dynazty - Closing doors, Sapphire eyes – My desire, Axxis – The tradgedy of Mr Smith

Dynazty

Follow the Cipher – Valkyria,  Gus G – Last of my kind, Engel -  The legacy of nothing, Light the torch – Calm before the storm, Jaded Heart – The enemy, Michel Schenker fest - Take me to the church, James Christian – Heaven is a place in earth, Emigrant – Hide and seek, Surrender the crown – The neverending now.

Felskinn – Pictures in my dreams, QTF – Black hole, Vega – Mess you made, Disturbed – Are you ready, Impelliteri – Man of war, Boston Manor – Flower in the dustbin, Nonpoint – Fix this,  Nordic Union – Because of us,  Days of Jupiter - We all die young, Letters from the fire – BS

TNT – We´re gonna make it, Space elevator – Crazies, Destinia – Be a hero, Graham Bonnet band – The Hotel, Venues – We are one, Treat – Progeniter, The Unity – Above everything, Earth for sale – Wild is my heart, Taste – Alive , Guild of ages – all fall down.

Treat

Ten - Shield wall, Firmo -  No prisoners, State of Salazar -My heart is at war, Poets of the fall – My dark disquiet, Purser deverill – Hypnotise, Minus one – Run away, The Intersphere – New maxim, Ghost – Dance macbre, Enemy inside – Doorway to salvation, Nerv – Bad Habits.

The Swedish funk connection – This love will last,  Care of night - Love equals war, Lords of the black - World gone mad, Devil´s hand - We come alive, Krashkarma – Stranded, Northquake – Wolf in the night, Healthy Junkie – Juliet calls, Last union – Taken.

Magnum - Lost to the road of eternity,  Hardcore Superstars - Bring the house down, Johan Kihlberg´s Impera-Why does she care, Stoneface - Play their game, Eyes set to kill - Not sorry, Shining – When the lights go out, Thomas Silver – Public eye.

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor (Ej rangordnade)

Godsmack – When legends fall

Hela 20 år i branschen, fyra år sedan senaste albumet är Bostonbandet tillbaka med ett nytt alster.  Überkommersiellt, absolut, syntar, jajamänsan, men bättre än någonsin! 38 minuter pure energi när  pop/rock musik är som bäst.

Don Broco -Technology

Aldrig hört talas om Bedford´s Don Broco förut, detta är deras tredje plattan sedan starten 2008. Efter att lyssnat in mig på de två tidigare, så är det inte svårt att kora Technology som deras mest varierade och bästa so far.

För mig är detta crossover av bästa märke; rap, dancebeats och samplingar, helheten andas fräschhet och nyskaperier.

Boston Manor – Welcome to the neighbourhood

Blackpools stolthet Boston Manor har funnits sedan 2013. De har endast släppt två  album varav det senaste skiljer sig avsevärt från debutalbumet från 2016. De har helt enkelt mognat; mindre punk, mer pop;  klockrent, inte en dålig låt.

Days of Jupiter – Panoptical

Sveriges svar på Shinedown: amerikansk radiorock när den är som bäst, utspädd med traditionell hårdrock. Panoptical  är Örnsköldsvik bandets fjärde album.

Ett och ett halvt år sedan förra käftsmällen New awakening, känns inte alls som ett för kort intervall mellan skivsläppen.  Deras klart bästa sedan den magiska debuten från 2012: Secrets brought to life.

Atreyu – In our wake

Oj, här har man acklimatiserat aggressivitet med 63 ½ procent. Tankarna för mig snarare till Three days grace och Breaking Benjamin. De första fyra låtarna är bisarrt härliga. Utan tvekan ett av de 10 bästa album i genren.

Eyes set to kill – Eyes set to kill

Metalcorebandets 6:e album tillika första plattan utan någon vrålapa bakom mickstativet. För mig ett ytterst välkommet beslut. På detta album kan man utan skrikdistraktioner avnjuta den musikaliska energi som Arizona bandet förmedlar.

Nu kan de snarare jämföras med New Years day när det kommer till stil, vilket i alla fall passar mig utmärkt.

The Intersphere – The grand delusion

En av Tysklands största musikjuveler är i mitt tycke  pop/rock /hardrock progressiva The Intersphere som funnits i nästan 12 år. The grand delusion är deras femte album, fyra år sedan deras förra skivsläpp.

Aggressivitet smälts samman med silkeslena arrangemang i synergi med melankoli och existentiella frågeställning. Precis som Threshold bryr sig inte dem om att det anses lite ocoolt eller mindre intelligent att ha starka refränger i sina låtar. Detta är intelligent musik, utan att vara knepig.

Normandie – White flag

Mer modernt än Örebros stolthet Normandies ljudbild är svårt att finna. Det i kombination med att de lyckas inkorporera drömsk pop, rock och dance till något eget, något som spretar, men konstigt nog ändå åt rätt håll.

Förra skivan var rockigare utan tillstymmelse till vrålapa, något som oftast är mer regel än undantag. Denna platta tar vid, och utvecklar soundet mot ännu mera moderniteter.  I låten ”The bell” sjunger de både på svenska och engelska; ett genidrag.

Sångaren Philip Strand har en silkeslen Dr Jekyll och Mr Hyde röst som trollbinder. Normandie har seglat upp till ett av mina nya favoritband med australienska Hands of houses och Eyes set to kill.

Diamante – Coming in hot

Halestorm och Pink möter Joan Jett & the Blackhearts, vem kan motstå det, inte jag i alla fall. Ögonbrynshöjande Mexican-Italiensk-Amerikanska Diamante är definitivt ett safirfärgat 21-årigt fynd, ett 2000-talets svar på Debbie Harry.

Plattan andas av ungdomlig upproriskhet som dessutom är sprängfylld av kvalitetsstinna hits gjord på klassisk rock med moderna kanter. Dags för dagens ungdom att börja snegla på rockmusik med melodier och starka refränger igen; då är detta debutalbumet en av många kilar som bryter danceförbannelsen som pågått i några år nu.

Shinedown – Attention Attention

Attention Attention är bandets 7 platta (2003-2018) tillika ett konceptalbum  handlar om att en människa kan övervinna sina negativa tankar genom att kämpa mot dem själv för att sedan bli återfödd som en ny person.

Det finns få band som kan bygga upp låtar som utmynnar i ett crescendo av bombastiska toner på ett sådant sätt som Shinedown gör. Förändringsobenägna är ett epitet bandet inte kan kopplas till. Deras musik är kommersiella tongångar består av alla typer av genrer vilket gör deras musik inte kan anklagas för att låta likadant.

Three days grace – Outsider

Numera pålitliga Three days grace, levererar återigen sin patenterade arenarock i kombination med förstklassigt låtskriverisnideri. Det liksom finns något för alla.

Outsider tar lyssnaren på en melodisk resa där beroendeframkallande musik fylls ut med en massiv ljudbild och schizofrent starka refränger; det är bara att åka med, eller lifta.

Shining - Animal

Dansk dödsmetallkille som gått i svenska Pains fotspår. Långtifrån avgrundshelvetesvrål har mannen skapat en knippe låtar som brinner av  underbara melodier och refränger.

Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång.

DÄRUTÖVER

Self Deception – Self Deception

Shim – Shim

Bullet for my valentine – Gravity

Like a storm – Catacombs

Lord of the lost – Thornstar

Black Veils Bride – Vale

Mother Misery – Megalodon

Engel – Abandon all hope

From ashes to new – The future

Breaking Benjamin – Ember

Stone Broken – Ain´t always easy

Skindred – Big things

Messer – Messer

Modern maps – Hope you´re happy

Dividing Eden – Giants

Letters from the fire – Letters from the fire

Nordisk hårdrock

Finskt

Shiraz Lane, Blind Channel, Amorphis, Auri, Jari Tiura, Prayer, Secret illussion, Vinide, Imperium, Evil-lyn, Dyercrest, Heroes don´t ask why,

King company, Plastic tears, Afire, Soul Healer, Arion, Poets of the fall, Flat earth, Daggerplay, Laid back townies.

Danskt

Justify rebellion, Royal Hunt, Sugarcane, Michael Kratz, Supercharger, Black book lodge, Odd Palace, Black swamp water, Dream police,

I´ll be damned, Junkyard drive, Vola, Rising, Acacia Avenue, Seven Thorns,

Norskt

Turbonegro, Chrome Division, Ammunition, Audrey Horne, Big City, Hex AD,  Issa, Nergard, Sirenia, Angel heart, Sandberg, TNT,

Tomorrow´s outlook, Halycon days, Hercules, Friendship, Vöödöö, Manes, Shining, Hank Von hell, Guardians of time, Dunbarrow,

Holter, Haken, Flight, Pain city, Cristian Tolle project, Northquake, Windmill, Warkings, Divided multitude.

Några av 2019 skivsläpp

Dennis DeYoung

Work Of Art

Mikael Erlandsson

Within Temptation

Eclipse

Wigelius
H.E.A.T.
The Grand Masquerade
Brother Firetribe
Revolution Saints
First Signal/Harry Hess
Degreed

Mad Invasion
Chris Ousey
Danny Vaughn
Erik Grönwall
Joseph Williams
John Parr
Michael Sweet
Joe Lynn Turner
John Norum
Fair Warning
Volster
The End: Machine
Radio Exile
Reckless Love
Bad Habit

Pulse
Desmond Child & Rouge
Chaos Magic
Roxy Blue
King Of Hearts

Fortune
Spread Eagle
Streetlore
The Circle/Sammy Hagar
Stryper
XYZ
Decarlo
Taste
Art Nation
Faithsedge
Leverage
220 Volt
Crazy Lixx

Extreme
The Ferrymen
Johan Kihlberg´s Impera
Toby Hitchcock – ”Reckoning”
Find Me – ”Angels in Blue”
Gathering Of Kings – ”First Mission”
Fiction Syxx – ”The Alternate Me”
Tobias Sammet’s Avantasia – ”Moonglow”
Mike Tramp – ”Stray From The Flock”
Beast In Black – ”From Hell With Love”
Last In Line – ”II”

Axe – ”The Last Offering”
Wheels Of Fire – ”Begin Again”
Burning Rain – ”Face The Music”
Whitesnake – ”Flesh and Blood”

Room Experience – ”Another Time And Place”
Roulette – ”Now”
DeVicious – ”Reflections”
7HY – ”No Going Back”
Soulblivion – ”Heart And Soul” (ep)
Cats In Space – ”Daytrip To Narnia
Jim Peterik´s World Stage – ”Winds Of Chance”
Bai Bang – ”Best Of 4″
Adellaide – ”New Horizons”
Silked & Stained – ”GOes Up 2 Eleven”
Hideaway – ”s/t”

Continue Reading »