Musikeufori…eller samlartvång?

Paradigmskiftet från vinyl till CD-inköp skedde successivt, från slutet 1989, till början av 90-talet, då processen blev helt fullbordad. Fördelarna gentemot vinylen var definitivt att musikskatterna inte tog så stor plats som vinylskivbackarna (läskbackar = musikforntid) krävde. Utifrån att jag lyckats samla på mig nästan 20 backar fyllda av vinyler som genomsyrades av melodisk hårdrock, a.o.r, thrash och punk. var det en självklar befrielse att få plats med något annat i hemmet.

Nackdelarna var bland annat allt annat också blev mindre, såsom texthäften, albumomslagen samt att coola prylar som klistermärken, planscher, stickers och dylikt lyste med sin frånvaro.

När jag och min kompis Stefan Hammarström 1991 åtjöt en jorden runt resa, och då var borta över ett halvår så outsourcade jag inköpen till skivbutiken Rosa påsen. Jag la mitt musiköde i personalens fingertoppskänsla för vad som ingick i aor/melodisk hårdrock.

Tyvärr är smaken som baken, vad som definierar en individs musiksmak precis som jag själv vill ha det serverat, är sällsynt. Deras fokus låg i högre grad på melodisk sleeaze. Därav en diger skara sådana cd i min samling, typ en indirekt ofrivillig skivback med Warrant, Slaughterhouse, Poison, Skid Row,

Grungen kom, såg och segrade. Den uppkäftiga genren skadesköt aor, och den melodiska hårdrocken längs med anklarna. I media och såväl på försäljningslistorna förbyttes arenarocken, pudelfrisyrer och syntar mot oborstade slynglar som knaprade antidepressiva tabletter. Egentligen hade nog den melodiska hårdrocken blivit för stor  för sitt egna bästa och helt sonika drabbats av en rejäl hybris. Grungen var troligtvis nådastöten för en musikstil som vuxit ur sin kostym.

För oss som fortfarande dyrkade genrerna släpptes det massor av bra musik, trots det pandemiska grungeviruset. Dock gällde det att ha bättre koll på när de släpptes. Under 90-talet fanns inte adekvat Internet. Så då var det tidningar som Kerrang, Powerplay, Metal Hammer som gällde om man ville hålla sig välinformerad eller word of mouth strategin.

Jag och en kompis Tommy Olsson åkte titt som tätt till Globenomådet några gånger per år för att handla på oss bra plattor hos då Sveriges bästa butik för aor och melodisk rock: Mix Records. Den mycket kunnige ägaren Peter guidade oss smidigt mellan nytillkomna alster som oupptäckta pärlor. Han var som jultomten, fast utan skägg, och betydligt dyrare. Nu jobbar för övrigt denna guru på Hot records i Solna enligt Dr AOR himself.

I och med Internets intåg i samhället så ökade källorna för att lyssna in sig på ny musik, samtidigt som man kunde lyssna på låtarna innan man köpte plattan. Det blev en kvalitetshöjare musikaliskt sett, att slippa köpa grisen i säcken sparade många sköna slantar.

Runt 2010 började jag så dessutom smått lyssna in mig på modern rock med grupper som: Shinedown, Stone Soure, Anberlin, Disturbed, Three days grace, …..I och med min vän tillika gårdsgranne Jonas Gustavsson eskalerade det intresse några år senare. Jonas kvalitetsperfektionism våta hårdrock/modern rock förmiddagar frigjorde ny musik med nya grupper som jag aldrig hört förut.

Shinedown

Det ena ledde till det andra och CD-familjen expanderade ytterligare. Jag vågade egentligen knappt räkna på hur mycket jag la per år på cd-inköp. Men om jag skulle göra så, teoretiskt skulle cirka 5500 cd x 130 kr landa på den käcka summan…

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv  – ett solklart fall, men om man samlat på vinyl och cd sedan barnsben är det betydligt svårare att ta farväl av något som nästan är en del av ens personlighet. Ekvationen Spotify 1600 kronor per år och cd-inköp för 25 000 -35 0000 kronor per år

Förutom ett gigantiskt musikintresse så är frågan vad som var  bakomliggande orsaker till detta samlande? Tvång, ångestreducering eller bara ett ren skär kontroll? Nya grupper samsades med äldre. Pretty Maids kom ut med sitt 13:e album,  nya spännande band släppte sitt debutalbum, , färra årets debutalbum följdes upp och så vidare och så vidare, samlingsspiralen blev vidare för varje år som gick,  inte ett dugg stressande för en inbiten samlare?

I och med att jag 2012 parallellt började betala för spotify, blev det successivt lättare att lyssna på det än att hämta och sätta på en CD. För mig blev det mera ett dysfunktionellt krav att köpa ny musik som jag inte lyssnade. Undantaget var i bilen, men då pratar vi korta sträckor, knappt 3 låtar.

Att se förra årets plattor samsas med nyinköpta ouppackade cd blev också en indirekt stress i sig; att inte hinna med att lyssna på dem, innan nästa beställning gjorts.

Nörd, tok eller patologiskt samlande?

Vad är sunt och vad är mindre  sunt? Hur nära en diagnos är man egentligen (patalogiskt samlande)? Jag hoppas att det är så, att om ingen kommer till skada, mår dåligt eller inte klarar av ekonomin på grund utav  ens samlande är det väl egentligen inget fel överhuvudtaget.

Jag har definitivt samlardjävulen i mig. När andra exempelvis samlar på katter, änglar, fingerborgar, tomtar, troll eller ugglor, samlar jag  bland annat på spidermanprylar. Muggar, slipsar, plektrum plånböcker, påslakan, suddgummi och dylikt adderas frekvent -  till min frus förtret.

Två av juvelerna är ett Marvelschack inköpt i Notting Hill London och ett Marvelmonopolspel på Science Fiction Bokhandeln i Stockholm. Det tragikomiska är att samlarvärdet på dessa sjunker som en sten om förpackningen bryts, vilket jag ännu inte gjort, kontra att jag inte kan använda mig av spelet vilket i sig är ett sjukt moment 22 läge.

Andra samlarkällor är hårdrocktidningarna Powerplay och Sweden Rock. I min ungdom samlade jag på typ alla Marveltidninger/DC comics såsom Hulken, Spindelmannen, Fantastiska fyran, Gigant, Läderlappen (Batman) samt musiktidningar som Okej (har alla nummer), Kerrang och Metal hammer. De flesta har jag faktiskt kvar i min ägo, i väldigt bra skick dessutom eftersom de är inplastade.

Ett ganska sent påkommet samlarinfall är att köpa på mig parfymer av kända märken såsom Gucci, Calvin Klein och Armani, för närvarande 20 stycken. Favoriterna är Farhenheit, Cool Water och Roma Uoma. Det kan ju tyckas aningen egendomligt, men i och med att jag sällan köper alkohol på mina resor så finns det pengar till annan shopping.

Det brukar allt som oftast bli en ny doftmagi per resa. Dyrgriparna står inte på något sätt och samlar damm, utan används frekvent beroende på humör. Eftersom det skiftar lika snabbt som Socialdemokraternas politik är det ingen fara att dofterna blir oöppnade.

En dyr samlarhobby är CD-skivor. Jag vet inte hur många jag har för tillfället, men det är lätt över er 2000 stycken. Innan dess var det LP skivor som gällde. Runt 1500 sådana hade jag samlat på mig under åren lopp. Numera  är dessa i Vaxkupans ägo. De har hittills  sålt 400 stycken till priset av cirka  50 000 kronor; hälften har de tagit för besväret.

Det visar på att även ett samlande inte behöver vara helt bortkastat. Dock är jag oerhört ambivalent över att tillhöra en av Ginzas bättre kunder utifrån att jag fullkomligt dyrkar Spotify. Den diskrepansen känns aningen krystad; månne är det bara en tidsfråga innan jag lägger ner cd-köpen helt – eller inte.

Barnen har också fått en släng av mitt maniska samlande. När de var mindre dyrkade de bland annat My litle pony och Brats-dockor. För att göra historien kort så har de en ansenlig samling som de av förklarliga skäl inte leker med längre. De flesta var dock inte dyra, utan inköpta på olika loppisar runt om i Östergötland.

Keramikmuggkärlek

Mitt samlande på keramikmuggar är också ett ganska nytt påfund. Mina självvalda kriterier är att jag måste ha sett lagets arena för att överhuvudtaget kunna legitimera mig ett köp. Det spelar ingen roll om jag sett den invändigt eller utvändigt, bara jag fått en skymt av fotbollspalatsen. Mina två undantag är Swansea och Wolverhampton, dessa muggar har jag skaffat ändå eftersom de är två favoritlag och innefattas därmed inte i kriteriet.

Ett annat undantag är arenor som jag sett retroaktivt. Några sådana är Venedig, Mallorca, Tottenham, PSG, Djurgården, AIK, Sylvia, Hamburg, Sampdoria, Köpenhamn, Latvia, Tallin och Genova.

Min fru  blir periodvis måttligt road utav att leta arenor. Dessa bestyr brukar jag oftast få sköta själv; inte dra in henne eller barnen. Arenorna huserar vanligtvis en bra bit utanför stadskärnorna, vilket ibland gör de besvärliga att ta sig till. En positiv synergieffekt av processen är att man oftast blir inkastad i ens stad verkliga ansikte, långt bortom fernissade turistkvarter. Risken att bli rånad ökar dock med 200-300 procent. Då är det tur att jag är en snabb kille/gubbe.

För närvarande har jag 20  muggar. Näst på tur står Djurgården och AIK det vill säga två retroaktiva inköp. Min fru och jag ska till Geneve och Lausanne i maj 2016. Det blir nog att specialgranska kartorna över städerna för att reducera tid och Maries mentala hälsa.

Det får aldrig bli så att muggsökandet blir ett dysfunktionellt aber som upptar för stor del av den tid som jag har till förfogande på semestern. Ibland kan jag bli frustrerad över att ha sett arenan, men inte lyckats hitta ett öppet ställe att köpa den på. Då är det retroaktiva undantaget manna från himlen eftersom det febrila sökandet självdelegeras till tid framför datorn efter jag kommit hem från resan.

De muggar som jag är minst nöjd med ur ett estetiskt perspektiv är Örebros och Åtvidabergs. Den sistnämnda har dessutom en helt annan form än de traditionella vilket gör det dubbelt motigt att dricka kaffe ur.

Att just dricka kaffe i dem förmildrar hela samlandet eftersom de används i praktiken, inte bara blir inhysta i något skåp för att sedan aldrig användas eller bara fungera som prydnadsmuggar. Om jag måste välja en topp tre på de muggar jag upplever som snyggast får det bli: Anderlecht, Notts County och Ajax.

När jag och en kompis var på Mallorca såg vi hemmalaget mot Getafe på deras häftiga arena. En välspelad match med ett oerhört tryck på läktarna skapade ett mervärde. Den euforiska upplevelsen skulle krönas med en keramikmugg i deras halvstora shop. Jag letade febrilt i hyllorna, utan att finna vad jag sökte. De hade det mesta när det gällde prylar av alla dess slag i kombination med Mallorcas logga. Tyvärr saknade shoppen något som överhuvudtaget liknade en mugg, vilket i sig är exceptionellt ovanligt.

Jag hittade till sist en mugg med 5 pennor i, den stod på en hylla bakom disken. Butiksbiträdet såg trevlig ut, så jag frågade henne om jag det var möjligt att köpa muggen för 100 kronor, det vill säga ett överpris. Hon svarade beslutsamt nej. Jag förklarade mitt samlande och erbjöd mig betala 250 kronor för keramiktingesten. Förvånad, men lika bestämd kom det samma svar som tidigare ur hennes mun. Det blev ingen mugg denna gång, men den finns ju numera en retroaktivlista.

För ett år sedan åkte jag över ensam till Nottingham i syfte att se en 3-dagars melodisk hårdrockfestival kallad Firefest. Då jag tillhörde minoriteten av de som drack minst så hade jag massor tid över för andra aktiviteter som exempelvis att upptäcka Nottingham.

Under en av dagarna tog jag kameran och gick den långa vägen till arenorna där Nottingham Forrest och Notts County huserar. Lillebror i Nottingham bildades 1862, och är den äldsta proffsklubben i världen som fortfarande deltar på en professionell  nivå. City ground och Meadow lane  är också de två arenorna som ligger närmast varandra i England.

En av de mest kära ägodelarna i min samling är en mugg från Vikbo IK, den klubb som jag spenderat nästan 12 år som spelare och tränare i. Att en division 6 klubb överhuvudtaget ståta med en mugg med tryck är en bedrift i sig. Mina muggsamling består utav dessa lag. Vikbo, Norrköping, Åtvidaberg, Örebro, Hammarby, Swansea, Wolverhampton, Hearts, Liverpool, Notts County, Arsenal,  Chelsea, Nottingham, Barcelona, Madrid, Benfica, Slavia Prag, Sparta Prag, Anderlecht och Ajax.

Patalogiskt samlande

• Patologiskt samlande är svårigheter att göra sig av med saker på grund av ett upplevt behov att behålla dem och obehag förknippat med att göra sig av med dem. Symtomen resulterar i att hemmet blir stökigt och överhopat.

• Patologiskt samlande var en av få nya diagnoser av den psykiatriska diagnosmanualen DSM.

• Vid bedömning och diagnostisering bör somatiska och psykiatriska tillstånd uteslutas som primära orsaker till samlarproblematiken.

• Tillståndet är svårbehandlat, men vissa lovande resultat finns med läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Troligtvis krävs samordnade insatser från sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag etc.

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, vilket bekräftas i studier som bland annat visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det tänkbart att det har varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter som mat och verktyg för att maximera chanserna till överlevnad, särskilt under perioder med knappa resurser.

Vår benägenhet att samla på oss och behålla saker har också rönt stort medialt intresse exemplifierat bland annat av tv-programmet »Antikrundan« (nu inne på sin 22:e säsong).

Utifrån ovanstående kan det tyckas märkligt att samlande kommer att bli en ny diagnos i den kommande femte utgåvan av den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).

En av förklaringarna till detta illustreras av engelskans distinktion mellan två olika typer av samlande: »collecting« och »hoarding«. Eftersom det på svenska finns endast ett ord för samlare använder vi i stället för »hoarding« begreppet »patologiskt samlande« för att beteckna det beteende som, till skillnad från samlande, är förenat med lidande och funktionshinder.

Samlande och patologiskt samlande har visat sig vara två, visserligen relaterade, men ändå distinkta fenomen. En väsentlig skillnad är att en samlares samlingar präglas av ordning och organisation, medan patologiska samlares tillhörigheter ligger huller om buller och därför helt eller delvis hindrar dem (och eventuella sammanboende) från att använda sina levnadsutrymmen.

Den systematiska forskningen om patologiskt samlande började först under 1990-talet och har sedan dess ökat stadigt och utmynnat i bland annat slutsatsen att tillståndet bäst konceptualiseras som skilt från men besläktat med tvångssyndrom. I den nya utgåvan av DSM  är patologiskt samlande därför att tillsammans med tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD), dermatillomani (skin picking) och trikotillomani (hair pulling) ingår i den nya diagnosgruppen »Tvångssyndrom och liknande tillstånd«. Samtliga tillstånd kännetecknas av repetitiva beteenden och svarar delvis på liknande psykologisk och farmakologisk behandling.

Patologiskt samlande har visat sig vara ett vanligt tillstånd, som förekommer hos ca 2–6 procent  av befolkningen och som ibland får katastrofala konsekvenser för dem som drabbas. Social isolering, familjekonflikter och vräkningar och, i de mest extrema fallen, död (till följd av fallande tillhörigheter) är potentiella konsekvenser.

Klassificering och fenomenologi

Följande är diagnoskriterier i DSM-5 för patologiskt samlande.

• A.  Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde. 

• B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.

• C. Symtomen resulterar i ansamling av saker, som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen och väsentligen förhindrar den avsedda användningen av dessa. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter).

• D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).

• E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (t ex hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader–Willis syndrom).

• F.  Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (t ex samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Svårigheterna med att göra sig av med saker förstärks av dysfunktionella tankar om ansvar för dessa, känslomässig anknytning till sakerna, svårigheter med beslut om huruvida sakerna ska slängas eller behållas, uppskjutande, svårigheter med organisering, undvikande och perfektionism samt tankar om att saker har människoliknande egenskaper (antropomorfism) .Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till.

Ett fåtal personer med patologiskt samlande samlar också på ett stort antal djur som de inte förmår sköta om. Medianantalet djur per samlare var enligt en amerikansk studie 39, och oftast var en del av djuren antingen döda eller vanskötta. Det är oklart hur vanligt detta tillstånd är, men de uppskattningar som gjorts pekar mot en årlig incidens på mellan 700 och 2 000 nya fall i USA. Till skillnad från samlandet av föremål, som ofta innefattar en rad olika typer av föremål, samlar patologiska samlare av djur i huvudsak på en art, oftast katter eller hundar (ur Läkartidningen).