Dance-AOR: a path to a new level?

Förra och årets ledord för egen del var förändring! När jag tänker efter så har nog den tankekonstruktionen infiltrerat mitt sinne de senaste 10 åren. Varför köra i samma hjulspår år in och år ut!? AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort -  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”.

Hårdrocksfolket och dansbandsnördar har det gemensamt att de är trogna sina band och sin genre intill själva dödsögonblicket. Visst, de kan vandra in och ut mellan depressioner utifrån hur nyanserat ett nytt skivsläpp utkristalliserats, men de köper ändock nästa album, eftersom denna gången blir det minsann bättre än på de tidigare 17 albumen. Det sista som överger människa är hopp, och det har hårdrockare kärnkraftverk av, de är liksom essensen av det epitet.

När grungen stormade in i början av 90-talet så var det många band som gjorde en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men var inte överförtjust i den strategin. Det andra alternativet, som jag jag propagerar för, är snarare ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en smärre befrielse. Med andra ord att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, tillskillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant. Det är liksom dags att elda upp genrepiskan och förkasta den melodiska hårdrockens bruksanvisning till det förgångna – utan att bränna upp genren i sig.

”Gubbrock” jo det är epitet många yngre använder på genren. Varför inte, det är upp till dem egentligen och det är ju så  generationen ser på genren helt sonika; något som tillhör det förgångna, en 80-tals genrepetitess så att säga. Gårdagens och dagens ungdomar gör dock inte kopplingen mellan att Survivors – ”Eye of the tiger” och Journeys – ”Don´t stop believing” är just aor och  att det finns ett syfte att dessa låtar spelas om och om igen på idrottsarenor runt om i världen. Skulle de det så skulle Pandoras box öppna sig för dem, det vill säga en helt ny musikvärld?

Svenska Reach är ett  utmärkt exempel där en en grupp tagit ett fast helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det borde vara fler band i den melodiska hårdrockssfären som skulle tänka mer utifrån ett utanför boxen marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”.

Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.  Reach implementerade en storytelling strategi, vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer om dem, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare.

Såhär skrev jag om Örebro killarnas Smash into pieces sjätte alster sedan starten:  ”För egen del var det via deras tredje album  Rise and Shine från 2017 som jag fick upp ögonbrynen för dem. Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken. No fillers all killers är ett epitet som lugnt omgärdade detta helt briljanta album. Om The Rasmus som jag dyrkar var ett mollband, så kan väl Smash into pieces kategoriseras som ett durband. Ompaketeringen av genrerna till dance-aor är en sagolik mjuk käftsmäll. Detta är verkligen arena poprock av högsta kaliber som bara väntar på att få erövra världen. Månz Zelmerlöv, Danny Saucedo och Oscar Zia skulle kunna konvertera till likplundrare för att få ha låtarna i just sitt musik-CV. Det känns som att Smash into pieces via Arcadia lagt in en betydligt högre växel i kvalitetsperspektivprocessen. Gitarren skär rosafluffigt genom de störtsköna melodierna som serverar oss lyssnare refränger som matchar låtarna i sig – klockrent”. I år släpptes deras sjunde platta A new horizon. Innehållet förstärkte deras ställning inom dance-aor genren.

Ett annat svenskt band som fullkomligt sprutar ut högoktaniga låtar på de album de släppt är Normandie. Stockholmarnas hybrid av catchiga refränger och The Rasmus melankoli avger ett euforiskt ljus i själva mörkret det vill säga ångest och gläde kombinerat. 2016 svepte debutalbumet Ingus fram, 2018 kom uppföljaren White Flag ut och i år berikade de oss med Dark & Beautiful secrets.  Inledningsfyrlingen med ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho” och ”Holy water” är nog bland det överjävligaste jag hört på denna sida av 2000-talet.  Att de fortfarande är secrets är ett smärre mysterium. De har ju verkligen typ allt man kan begära av mjuktung rockmusik. Ett mera passande arenaband än Normandie får man leta efter. För mig är de fanbärarna av DANCE-AOR. Om Gud vore ett musikfan så hade han hämningslöst headbangat framför dessa okända ikoner. Eftersom hen är allsmäktig så lär ju han kunna ändra på variabeln okänd efter konserten slut.

Normandie

Jag har oformaterats till en dysfunktionell bitter Messias tillika expert på att tjata om hur genren i sig biter sig i stortån via sin grandiosa konservatism. Men det finns undantag, även om de är få. Art of Illusionen är ett sådant. Gruppen släppte i år sitt debutalbum där lekfullheten beaktades och utmynnade i såväl variation och minnesvärda refränger. Produktionen, backgrundssången, arrangemangen, feta körer, musikerna och sången var allt världsklass. Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter. Det är så schizofrent befriande att höra underfundiga texter där man avväpnar de generella budskapen om brusten eller evig kärlek. Herregud, det finns ju så mycket mera att skriva texter om än just detta tema. AOR – genren har dessvärre en diktatorisk sida att ta sig själva på för tok stort allvar.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Art of illusion

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o.r – genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. I sin musikaliska cocktail ryms det 70- och 80-tals aor i samklang med disco och ett trettiotal andra genrer. I  ett parallelluniversum skulle de vara kungar i sitt egna kungarike.

Tyskland kan ju ståta med läderporr, Rammstein och ha startat två världskrig! Men de är så mycket mer än bara detta, blanda 80-tals Depeche Mode med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till A Life Divided…tysk dance-aor av finaste märke. Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, en konstellation som många inte känner till är större än självaste Rammstein. Som sagt vill man ha sin aor  vadderad i 8o-tals synt får sitt lystmäte med via dessa genialiska tyskar. The great escape från 2013 och Human (2015) kan väl i det närmaste betraktas som moderna mästerverk som få känner till.

Icons for hire

Från the land of saurkraut till Bale/Chez Kane country i södra Wales. The Dirty youth skulle kunna kategoriseras som pure dance-aor. Gruppen blandar verkligen alla genrer, och får det att låta så genant fantastiskt. Gillar man Blondie, The Sounds, Pink eller Halestorm så dyrkar man deras fyra album de ynglat av sig under en tioårsperiod. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom träffsäkra arrangemang och stora refränger har gruppen den goda smaken att kunna varierarikta sin energi innovativt så att lyssningarna blir omöjliga att tröttna på.  Stilmässigt snuddar de vid kollegorna från Illinois USA: Icons for hire. Det är nästan osannolikt att dessa båda grupper utan vetskap om varandra släppt sina debutalbum 2011, skapat fyra alster varav båda gruppernas senaste utkom 2021 det vill säga i år. Att de precis som Skillet är ett kristet band kan sorgligt nog ligga dem i fatet då de fortfarande är gravt oupptäckta. Här är det verkligen korsningen mellan Gwen Stephanie, Paramore och Pink som är huvudledstjärnorna i deras musikaliska berättelser.

Ska vi fortsätta att vara globala men ändå hemmablicka så är finska The Rasmus definitivt ett dance-aor band. Trots att  alla självmordsvarningslamporna blinkar ikapp på grund utav oändlig urgrisk melankoli så går det inte att värja sig emot deras oemotståndliga sound. Deras senaste platta går dessutom ännu mer mot ett mer elektroniskt sound.  I vilket fall som helst är det inte många finländare som dansar överhuvudtaget, så dessa moll-toner inkorporeras ändå  i min bok som en form av dance-aor.

Nederländska Within Temptation har till och med lyckats med konstycket att ingjuta folk förväntningar på att de kommer pendla mellan olika genrer! I ett Universitetsperspektiv skulle vi kunna kalla dem för tvärvetenskapliga. Holländarna är allt annat  än fega! De räds inte att inkorporerar rap, hip hop, opera, electronica, aor, pop, rock och growl  vilket gör dem oförutsägbara. Within Temptations elektism tillför sin musik en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet via fler verktygs i sin verktygsväska till sitt förfogande. På deras senaste platta från 2020 använde de sig av Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck. Såklart blev det musikmagi som framavlades i synergi med en djävulskt hög lägsta nivå med melodisinne från ett annat universum.

Within Temptation

Att Frontiers Records är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och AO.R genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre. Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer mobboffret Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy, MelodicRock records och Escape music

Utifrån ett annat perspektiv är Frontiers skivbolaget som  vidmakthåller genren med konstgjord andning, vilket de utför med precision och genuin hängvinhet. Pizza och pasta är tidlös, men inte AOR, vilket innebär att de måste se bortom horisonten. Om inte italienarna inte hade tagit klivit ut som genrens livräddare hade nog musiken varit ännu mera undanskaffad än som nu är fallet, vilket i sig är en omöjlighet. Dock skulle dessa eldsjälar lägga ännu större vikt att navigera genren till kommande generationer genom att tala till dem på ett mer 2020-tals liknande språk. Det släpps ju så mycket bra musik, så varför lyser underbar sådan med sin frånvaro i att medverka i olika serier exempelvis? Det torde väl vara ett bra sätt att nå ut till nya skaror av yngre individer än anamma inavelstrategin som troligtvis snart kommer att slå i botten.

Varför hör man inte mera ny musik i forum som Tick Tock, Snapchat och dylikt. Varför inte ta med något band där andra genrer spelar på Rock Am Ring och andra liknande festivaler. Det är ju verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur musiken kan kidnappa nya målgrupper och på så sätt dels utvecklas, dels återta en del av den tappade respekten. Finns det någon under 50 som lyssnar på exempelvis AOR och melodiös hårdrock? Mina två döttrar spelar hellre Kalle Moreus, Sean Banan eller Markoolio, än att lyssna in sig på distade gitarrer med pompösa refränger. Att de nu sitter fängslade och handklovade med grötris utan mjölk  i min ljudisolerade källare är helt enkelt konsekvenser av deras egna handlande.

Har det tillkommit någon ny underkategori till aor sedan 80-talet? Hi-teach a.o.r, pomp och västkust är några underkategorier till AOR där syftet var att infoga musik som inte riktigt passade in i mallen för hur AOR borde låta. Vad hände sedan? Typ inget alls, tiden har minst sagt stått still. Frontiers Records har ju dock gått i bräschen för  för att ta upp en stafettpinne som de större bolagen antingen lämnat liggandes eller inte ens vill ta i med tång. Det och att de släpper fram individer som de anser sig kunna skriva musik från det förflutna.

Magnus Karlsson tillhör en av dem som skivbolaget släppte fram. I och med hans kunskap om aor var begränsad så skapade han sin egna version hur han upplevde att genren skulle kunna te sig. Multiinstrumentalisten fann i och med det en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum,, även om formulan börjar bita sig själv i svansen. Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Hearthealer, Anette Olzon och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Magnus Karlsson

Utifrån ovanstående text är det helt enkelt dags att avtäcka en ny subgenre inom aor-musiken – nämligen DANCE-AOR! Visst, kom inte på något bättre, men det var det första som forsade fram i huvudet, så varför inte. Det är få grupper som jag känner att jag vill dansa till musiken när det kommer till rock. Mando Diao, Muse, Imaging Dragons och The Struts är fyra bra exempel på euforisk musik. För mig skulle vissa låtar med Pink, Kim Wilde, Gwen Stefanie och Miley Cyrus vara artister som i begynnelsen fick en att röra på tånaglarna. Det som adderas är helt enkelt lite distade gitarrer ,och visps så skulle en ny kategori vara född, även om vi ännu inte förstått det.

Max Martin är ju en man som förstått just det här fullt ut. Att han skuggar Paul McCartney (32) och John Lennon (26) med sina 24 Billboard ettor är nog få svenskar  som verkligen förstår hur sanslöst det är sett utifrån ett musikhistoriskt perspektiv. Att han i år utsetts till 2000-talets bästa hitmakare förstärker just detta. Han har ju med mina ögon lyckats skapa dance aor  i mängder med bland annat Ana Johanson, Pink, The Lambrettas, Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Backstreet boys, Mitchell Musso och  Daughtry, Ett av hans bästa exempel på vad jag menar är Nick Carters superlåt: ”Blow your mind”. 

Jag skönjer dock ett ljus i tunneln under de senaste åren. Smash into pieces  fick min fulla uppmärksamhet härom året. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras.  Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism precis som sina kollegor i Reach. Addera sedan tidigare akter  som Jono, Amaranthe, A.C.T, Talida, Cyhra, Degreed, Amaranthe och The Nightflight Orchestra.

Max Martin

I Storbritannien kokar rockgrytan över av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Yungblud, Royal Blood, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera. Och hur kategoriserar man crossoverkonstellationer som Shinedown, Papa Roach,  Adelitas Way, Madina Lake, The Intersphere, Anberlin, Three Days grace och Halestorm? Modern rock och alternative rock  är några epitet. I Sverige nämns de lite nervärderande som något som bara spelas på Bandit Rock det vill säga inte ”äkta hårdrock”. Kan det egentligen vara att det istället är en form av dance-AOR månne eftersom det egentligen sitter i betraktarens tankar och öron?

Varför är det så lätt för vissa  artister och grupper och svårare för andra att skapa musikmagi? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det förvånansvärt få som lyckas med konststycket att inte reproducera sig för mycket i kombination med att förnya sig… men inte för mycket. De  band och artister som vågar ta det steget blir fler och fler. Denna annalkande frigörelse är djävulskt välkommen i syfte att genren ska utvecklas och lyckas vinna nyare generationer till sig, annars självdör den till sist.

Vi människor måste ju helt enkelt kategorisera och etikettera hela vår världsbild till att förstå vad det är vi  egentligen pratar om. Självklart finns det fördelar med detta, men tyvärr så är det väl så att vi främst i Skandinavien har en dysfunktionell ambition att bryta ner detaljer på detaljnivå i ännu mindre beståndsdelar, vare sig det gäller skolvärlden eller vård och omsorg. Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Att implementera  dance- aor som genreguideöverhuvud kan vara en pusselbit som får några förvirrade kids att söka sig bakåt i tiden och indirekt då även framåt. Det vill säga upptäcka musiken vi nördar älskar: melodic rock & AOR.  Sköna refränger, underbara melodier, adekvat produktion, bra vokalister och ett varierat ljudlandskap som omformar olika genrer till just dance-aor – tidlöst.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

Continue Reading »

2019 – året som gått

Bomb attack in Sweden 2019, as common as pedophiles in the Catholic church

2019 var nästa lika hätsk som klimatalarmisternas globalt unisona propaganda. Vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig kvalite från när som fjärran. Under andra halvåret fanns det nästan ingen gräns för hur mycket bra musik som släpptes.

Jag har från första listan 2011 deklarerat att det varit omöjligt att överträffa året som gått. 2018 var jag hundraprocentigt säker, fel fick jag, 2019 blev ett ännu jämnare år, med kvalitet som nästan gick överstyr.

Att 2020 kommer att bli ett sämre år vågar jag inte sia om längre, själen i dessa genrergener  förvånar mig inte längre. Rocken är död…på listorna ja, men inte utifrån det som getts ut i år och tidigare på 2010 – talet.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig; mötesplatser för likasinnade, för kärleken till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik Rock Blog.

Underverket Frontiers

Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre.

Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer förkämpen Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy records, MelodicRock records och Escape music med flera. Tänkte ta upp dessa eldsjälar nästa år, för de är minst lika viktiga.

Dock var 2019 helhetsmässigt inte något av deras bättre år. Tyvärr, mer kvantitet framför kvalitet. Fast november släppet var sanslöst magiskt, med bland annat: Work of art, Pretty Maids och The Dark Element.

Det kan ju då tyckas aningen motstridigt och oanständigt att klanka ner på dem då eftersom hela 9 av 25 plattor som är med på listan är just från Frontiers. Fast de som är med är verkligen bolagets top of the class album.

2019 års studioalbum från Frontiers, blått är album som fick plats på min summering över de 25 bästa plattorna under 2019, kursiverad text svenska anknytningar:

Toby Hitchcock, Starbreaker, Jetboy, Inglorious, Westbound, Tora Tora, Last in Line, Find me, The Treatment, The End machine, Burning Rain, LA Guns, Michael Thompson band, Leverage, Jim Peterik & World stage, Hardline, Fortune, Alan Parson, Whitesnake, Restless spirits

First signal, The Brink, Crazy Lixx, Sweet oblivion, Chaos magic, Timmo Tolkki´s Avalon, Nel Morse, Billy Sherwood, Visionatica, Mind Key, Hollow haze, Soleil moon, Unruly child, Spread eagle, Roxy blue, Ardours, KXM, The Defiants, Sascha Paeth Masters Of Ceremony

Block buster, Crashdiet, Vanden plas, Eclipse, Michael Sweet, Waywards Sons, The Ferryman, Work of art, Pretty Maids, The Dark element, Edge of paradise, Quiet Riot, The Murder of my sweet, Edge of forever, House of shakira, A new tomorrow, Lovekillers

H.E.A.T festival Ludwigsburg

Rock City i Stocholm som skulle gå av stapeln 6 april med band som Treat, Eclipse, Art Nation och Gotthard blev till sand eftersom  antal sålda biljetter var för få. Treat fick jag i vilket fall  som helst se sju månader senare på 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg; arrangör Aor heaven.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2 i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Speldag 2

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dynazty i Linköping

Jag och kompisarna Leif Johansson, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson inledde lite manligt käckt med bastubad, öl och stämningsfull hårdrock cirka klockan 16.30. Efter en taxi till Resecentrum tog vi pendeln till Linköping. Ett dystopiskt klibbigt regn skuggade oss till utmärkta restaurangen Yogi. Deras indiska meny har hittills aldrig gjort mig besviken, denna kväll var inget undantag.

Hell Yeah Rock Club arrangerar konserter i Linköping. Det var de som hade det goda omdömet att in Pretty Maids på Palatset för några år sedan. För övrigt en helt sanslöst bra konsert. Vi hann ta en kall öl innan Skövdebandet Mile intog Palatsscenen runt klockan 21.30.

Mile med två plattor i bagaget hade helt fallit helt under min hårdrockradar. Jag lyssnade in mig ordentlig på plattan The World In Focus som kom ut 2018. Albumet visade sig vara en rejäl pärla; 8 av 10 låtar var helt suveräna. Så för mig var förbandet nästintill minst lika intressant som huvudakten.

Med ena foten i klassisk Heavy metal, den andra i modern rock typ Avenged sevenfold och Disturbed spetsad med en smal vänstervad av pop; betongtungt, catchigt och melodiöst. Ju längre bandet fortsatte att spela, ju mer fick jag känslan av att de var ett svenskt svar på Disturbed, fast ett melodiöst sådant.

Framavlar man tunga melodiska hits som ”Crying in your sleep”, ”Sky is red”, ”Burning” och ”We stand tall” och lyckas reproducera de på scen så är mycket vunnit. De flesta hade väl kommit för att se Dynazty, men jag tror att de som inte söp sig redlösa fick ett nytt favoritband. Visst, den ena gitarristen var lie väl energisk i sin scengestaltning. Jag fick mera en känsla av en hypad pappa framför granen inför julklappsutdelningen till sina två tindrande barn. Men när han taggar ner lite och bandet får ännu mer scenvana så ser framtiden oerhört ljus ut.

Dynazty har under deras tre (egentligen fyra) senaste plattor frångått den mer sleaziga hårdrocken för en mer modern melodisk hårdrock, något bandet som jag själv är nöjda med. Bandet har liksom funnit sin nisch, en som kan föra dem till de riktigt stora arenorna i framtiden.

Sångaren Nils Molin har alltid sjungit gudabenådat, men scennärvaron har inte riktigt hängt med.  I och med bandets egna framgångar och medlemskapet i Amaranthe har han vuxit ut till en sann scenpersonlighet. Att han ser ut som en cool rockstar är bara ett extra stort plus i kanten. De flesta låtarna setlisten är tagna från de två senaste plattorna som exempelvis ”Breathe with me”, ”Firesign”, ”The Grey”, ”The human paradox” och ”Starligt”.

Trots alla bra låtar så smög sig en form av mättnad fram, ungefär som när man får en portion chokladpudding med grädde, och bara vill ha mera, men ganska snart märker att man tröttnat lite på de förföriska smakerna. Rockiga allsångsvänliga ”Knock you down” bryter det mönstret på ett välbehövligt sätt.

Att uppträda med bar överkropp, eller få igång publiken i första låten med handklapp är i mitt sätt att se på saken två kardinalfel. Det tredje felet är trumsolon. Jag verkligen avskyr alla former av individuella prestationer om det inte råkar vara Yngwie Malmsteen som står på scen. Dynazty har så många mer bra låtar i sitt bagage, ett trumsolo kändes otvivelaktigt som ett dåligt alternativ.

Helhetsmässigt var det två bra band, som tur var, skiljde sig åt musikmässigt. I slutet av Dynaztykonserten så började jag nästan sakna Miles lmodern rock mangel. Palatset är en utmärkt livescen i Linköping; Hell Yeah Rock club ett knippe eldsjälar som verkligen lyckats med sin mission – mer bra hårdrock till Östergötland.

Pompikonerna Fortune och Axe

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis kompis och de två blandband han aor adlade mig med. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Ett av banden som infiltrerade mig allra mest var Axe. Sångarens Bobby Barth kraftfulla stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästan en andlig upplevelse.

Införskaffade mig plattan Living on the edge och senare deras bästa: Offering, från 1982. På det albumet fanns det hits som ”Burn the city down”, ”Rock´n roll part in the streets”, ”Steal anther fantasy”, ”Now or never” och ”Jennifer”, pure AOR-eufori.  För varje platta som gick sjönk låtkvaliteten dessvärre. År 2000 kom Axe sista platta ut: The Crown, viket var en skugga av deras forna dagar.

19 år senare har vi enligt bandets utsago plattan som knyter ihop aor-säcken: The final offering. Mina förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste plattor. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor -  not worthy at all.

Ett annat band som moi dyrkar är Fortune. Dras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-aor som någonsin gjorts. De gick i graven efter att deras skivbolag gått bankrutt samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur askan kravlade Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån näst intill samma musikmall.

Till skillnad från Axe så höll alla album från dem rätt hög klass. De släppte: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002). Sämst i mitt tycke är faktiskt deras första självbetitlade album. Keyboardisten Roger Scott Craig släppte 3 plattor under 101 south där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var ruskigt bra, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

34 år efter Fortunes första och enda platta kom uppföljaren Fortune II. Efter många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt djävulskt bra. Visst, produktionen kunde varit krispigare, men variationen och hitkänslan i låtarna finns fortfarande tillgängliga.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2019

I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hård rock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien är en svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsland nästintill har abdikerat. I Sverige dyker det upp adekvata band som Art Nation, H.E.A.T, Night flight orchestra, Rouelette, Crazy Lixx, Eclipse, Impera, Heartwind Perfect plan, Gahering of Kings, Work of art, Dynazty, Ghost med flera med flera.

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som slagit som exempelvis Robyn, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, Swedish house mafia, Zara Larsson,  Tove Lo, Icona Pop, Shirin och Seinabo Sey,

Vi får inte glömma siffran 10 miljoner. Vi får inte glömma att Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Ed Sheeran, Justin Timberlak och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens  epicenter- Los Angeles. Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår , hur är det egentligen möjligt?

Vandor, Bloodbound, Astral Doors, Three dead fingers, Corrosive Sweden, Children of the sun, Stormburner,

Gathering of Kings, In Flames, Tug of war (swe/USA), Mike machine, King Hobo, Steelwings, Northtale, Bellybuster,

In mourning, Rexoria,  Earth Messiah, Witchers, VA Rocks, Mats Karlsson, Bombus, Frontback, Silent call, Lights of skadi

Corroded, Starbreaker, Crazy Lixx, Six feet deeper, Dogface, Frame, Fretless, Opeth, Joseph Toll, Avatarium, Art Nation

Come taste the band (norw/swe), Velvet insane, Enforcer, Lykantropi, Royal republic, Dimhav, House of shakira

Lars Boquist & the 1712s, Backyard Babies, Grand Magus, Port Noir, Hammerfall, Thobbe Englund, Age of reflection

In Flames

Lugnet, Darkwater, Skraeckoedlan, Axenstar, Mammuthus, Freternia, Left hand solution, Crashdiet, Liv Sin, Eclipse

Soilwork, Steelwings, Tungsten, We are the catalyst, Forever, All things fallen, Pretty Wild, Helvetets port, Khadavra, Stew

Soen, Find me, Evil Conspiracy, Heavy Feather, Hedda Hatar, X -Romance, Thenighttimeproject, Starmen, Ram, Capricorn

Veonity, Candlemass, Supralunar, Crossfade, Prins svart, Majesty, Bullet, Skånska mord, Twilight force, The Drippers

Grand Royale, Evergrey, Monlord, Mikael Erlandsson, Erik Lazaroff & Hökarna, Kairos, Magnolia, JD Miller, Murderbird

Tucana, Pulgasari, The Riven, Lindblom, Per Wiberg, Sabaton, Misth, Satan takes a holiday, Narnia, Saint Daemon (Swe/Norw)

The Dark Element (finskt/svenskt), Work of art, The Riven, Robert Pehrsson´s humbucker, Janina Jade, Roadhouse diet,

The Flower kings, Metalite, State Cows, Prime Creation, Hot Breath, Rag- and – bone, Diamond dogs, Alfahanne

The Ferryman, Anbaric, Kadavar, Nocturnalia, Blacksmith legacy, Crystal eyes, Henning Hallqvist, Year of the goat,

Tidal wave, Deaf rat, Hasse Froberg and musical companion, Screamer

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2019 års bästa album

Oh my God, vilket getingbo av adekvata låtskrivare i världsklass. Vem av dem  skulle ha det där lilla extra i bakfickan: Magnus Karlsson, Erik Mårtensson, Daniel Flores, Erik Säll, Atkins/Hammett eller Alessandro Veccioo?

Jag är nationalist, och tycker om när svenska artister/grupper slår utomlands. Dock vill jag på alla sätt undvika att falla djupt i någon form av jävfälla, det vill säga höja svenska plattor till skyarna, trots att de inte är tillräckligt bra.

Trodde dock inte det kunde bli värre än 2018 med antal svenska grupper på listan, men så blev det iallafall, 12 av 25 plattor är från Sverige, samt några med rejäla svenskkopplingar som The Defiants, The dark element, Pretty Maids och Within Tempation.

Varför är inte  exempelvis inte Vaina med på listan, de är ju så hypade? För få bra låtar i min mening. Varför inte Fighter V, det har ju så bra låtar? Därför att rösten är på tok för enerverande, vilken smittar ner helheten, något som resulterade i att jag ratade plattan helt.

Sedan 2012 när jag haft igång denna lista så har det aldrig varit svårare att kora rangordningen från 1-7, helt sanslöst. Jag fick helt följa aha-upplevelse strategin. Det är ett försök att skilja jämna plattor från varandra och gå in i mig själv för att finna låtar som jag berörs av. Då jag inte är en textkille så är det musiken i sig som helt fäller avgörandet.

1. Cyhra – No halos in hell

Debutalbumet blev 2017 års bästa platta på denna eminenta lista. Jag skrev till bandet att den enda nackdelen med musiken var att den inte går att toppa. Nu står vi här, den andra plattan har släppts, och jag får abdikera.

Den kanske inte bättre, men inte heller sämre. 14 låtar brukar vara i mesta laget. Dock är materialet så bra att det faktiskt inte gör något; modern melodisk metal, med killerrefränger,  några som Max Martin & Shellback skulle kunna döda för.

Helt ärligt, det existerar inte en enda filler på plattan, men några sticker ut lite extra: ”Out of my life”, ”Battle from within”, ”I´m the one”,  ”Dream gone wrong”,  ”Hit me” och”I had your back”. Pianoballaden  ”Lost in time”, som förövrigt är en av de bästa lugnare låtarna i år, tycker jag är ännu bättre i dras full band version.

De två  allra största kronjuvelerna på plattan är dock  ”Kings and queens” och ”Bye bye forever” som är beyond utomjordiskt bra. Mellokänsla, var är vrålapan, kommersiellt; strunt i belackarna, de är nog främst avundsjuka att de själva inte kan skapa musikmagi.

2. The Ferryman – A new evil

Projektet består av av svenske Magnus Karlsson (Primal Fear) på gitarr, amerikanen Mike Terrana på trummor (Yngwie Malmsteen, Rage) och slutligen  den ”nye” Ronnie James Dio: Ronnie Romero.

Debutplattan från  gruppen som kom ut 2017 var lite över medel, det vill säga inte fantastisk. The man behind it all är Magnus Karlsson,  Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex och Starbreaker så är det inte vårt att förstå att han han har något utöver det vanliga när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalite framför kvalite, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker, till råga på allt med ett eget sound, som bara bär hans egna signum.

A new evil  innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som överstiger debutplattan med råge. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Ibland får jag  känningar av Magnus Karlssons gitarrspel till Yngwie Malmsteen shreddande, fast i lagom doser till skillnad från Mr Malmsteen själv. Även låtmaterialet för tankarna till Yngwie-terratorium och till plattor som Triology, Eclipse och Fire and ice.

För mig är överlag hela plattan klockren. Måste jag välja några låtar som höjer sig över de andra är det ”Bring me home”, ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Heartbeat” och  ”No matter how hard we fall”. Kvalitet och känslan på dessa livsnerver får mig att tänka på varför jag började lyssna på hårdrock och melodiös hårdrock från allra första början – stunning.

3. A Joker´s rage – The rain dancer

Vilken djävulsk röra av genrer. Det borde inte funka, men i mina öron synkar det fullt ut. En bra låt, är en bra låt helt enkelt, något brittiska A Jokers rage tagit fasta på. Kan Cats in space, The Dirty Youth och Cyhra vara med på listan så kan detta upplagda smörgåsbord av snygga melodier och big hooks inkluderas.

Fyramannabandet från York i norra England skräms inte att mixa typ alla stilar som det bara går att uppbringa som Punk, Classic rock. 80’s Pop, Disco, Dance, Electronica, Modern rock och Metal. Ekon från Queen, Muse och James Bond ledmotiv är inspirationer som framförallt visar sig i ståpälslåten ”Secrets” tillika plattans höjdpunkt.

Precis om Queen och svenska Royal republic lyckas de hybridisera genrerna, utan det på något sätt känns påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut, i mina öron är det något positivt. Whitney Houston’s - ”I Wanna Dance With Somebody” samplas i början av låten ”This dance”, genialiskt.

Vi behöver betydligt mera musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma. Bandet tycks helt enkelt älska sin musikhistoria och visar det genom att skapa hybrider som ”Shylock”, ”My heroes”, ”The one”, ”Meant to be”, ”Secrets”, ”Bounce”, ”Screamng with the lights out”, ”Bounce”, ”Hideway”, ”Ballet to the masses” och ”Stars align”.

4. Eclipse – Paradigm

Eclipse har en så hög lägsta nivå så det vore ett helgerån om inte någon av deras album intog någon av årets 5 första platser. Det hela började väl egentligen efter deras 3:e platta Are you ready to rock som, var helt okej, men inte mer.

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet med att skriva låtar till W.E.T 2009 och att projekt blev et fullträff så upplever jag att att han växte enormt som låtskrivare.

Med ett ökat självförtroende blev Bleed & scream från 2012 ett resultat av detta. Det albumet och kommande två var en uppvisning i den högre melodiska hårdrockens skolan. Paradigm sällar sig till kvaliteten på dessa album. På plattan har man lyckats skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag för en fortsatt karriär, utan att bli kopior på sig själva.

Jag tycker att Paradigm är deras jämnaste platta hittills. Variation och mer rak melodiös hårdrock passar bandet som handsken. Det är sex låtar som sticker ut extra mycket: ”Viva la victoria”, ”United”, ”Delirius”. ”38 or 44″, ”Masquerade” och  ”Blood wants blood”.

5. Within Temptation – Resist

Hela fem långa år har gått sedan Nederländernas förra plattan Hydra släpptes tillika deras sjunde. De är ytterligare en grupp som kan tillskansa sig en exceptionell hög lägstanivå. På denna platta finns det inte en enda dålig låt, vilket de inte heller fanns på förra eller förrförra plattan heller. Helt ärligt, har egentligen inte hört en enda dålig låt på deras senaste fem album, snacka om perfektionism.

A wall of sound är en beskrivning som passar bra in på ett band med ett djävulskt melodisinne i kombination med en fantastisk massiv ljudbild i symbios med malande gitarrväggar som synkas samman på ett unikt sätt. Hela plattan andas mer midtempo än de tidigare alstren, vilket är bra utifrån att variationen är så genant stor.

Within Temptation är inte heller rädda för att inkorporera rap, electronica, pop och andra genrer, vilket i mitt tycke, när det blir så bra som det blir, är en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet. Denna gång får Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck chansen att skapa musikmagi.

Konkurrenter som Delain och Edenbridge kan glimra till, men kommer aldrig i närheten av Within Temptations variation och melodisnickerier. Sharon den Adela änglalika kraftfulla och sårbara popröst är dessutom oöverträffad. Stämman passar lika bra till lugnare som till tyngre låtar. Måste jag välja bästa låt så får det bli episka ”Endless war”, tätt följd av ”The reckoning” och ”In vain”.

6. The Defiants – Zokusho

Gruppen består av Paul Laine (Danger Danger) på sång, Bruno Ravel (Danger Danger) på bas och svenske strängbändaren Rob Marcello (Danger Danger, The Poodles) på gitarr. Paul Laine ersatte Danger Dangers originalvokalist Ted Poley mellan 1992 och 2003. Örebroättlingen Rob Marcello (Robert Wendelstam) ersatte Andy Timmons år 2003.

De är lätt att säga att allt var bättre förr. Exempelvis är Danger Dangers debutalbum något som fans rankar högt bland världens bästa album. Skärskådar man den plattan hittar jag bara ”Under the gun”, ”Don´t walk away” och ”Rock america” som exceptionella låtar, resten ok, varvat med halvtaskiga låtar. Ibland har människor lite väl lätt att upphöja något som var okej till något som är untouchable.

De ynglar av sig en utmärkt uppföljare till debutalbumet från 2016 som innehöll manna från himlen :”Love and bullets”, ”Waiting for a heartbreak”, ”When the lights go out” eller den plattans bästa spår: ”Underneath the stars”.

På Zokusho återfinns melodiös rock/hårdrock av högsta klass med feta minnesvärda refränger som osar 1980- och 1990-tal. Det klassiska Danger Danger soundet, fast med betydligt jämnare material. Stämsången är både snygg och välplacerad.

Überkvalitet som ”Love is the killer”, ”Hollywood in headlights”, ”Fallin for you” och ”Stay” tar andan ur en. Resten av låtarna är också djävulskt bra. Tyvärr kan de också ståta med listans mest onödiga låt, såväl musik- som textmässigt: ”Drink up”, fast 10 hits av 11 möjliga är ändå ren världsklass. The Defiants bär den amerikanska melodiösa hårdrocksfana högst med Frontierskollegorna Revolution Saints.

7.  The Dark Element – Songs the night sings 

Jani Liimatainen från Cain’s Offering och Sonata arctica, två band som definitivt inte kvalar in på någon av mina favoritband-lista, mycket på grund utav halvtaskig accentsång. Samma man har både producerat och skrivit det mesta av materialet. Melodibloddopning eller ren skär sisu, eller är det två ord för samma sak? Helt plötsligt skapas det låtmagi, något som saknats i de två överskattade finska banden.

Anette Olzon frontade Nightwish från 2007 till 2012 och sjöng på två Nightwish-album. The Dark Element inspireras och bygger sitt sound på just de två plattorna, dock med ett subtilt inbyggt hybris. Trots det, ett smart drag, det tycks inte bara vara jag som dras till den uppbyggnaden av toner.

Jämför man denna platta med ett annat Frontiers projekt: The murder of my sweet så är kontrasteringen total. Filmiskt, kvinnlig sång, bombastiskt och poppigt, där slutar likheterna. På Songs the night sings finns det bett i både låtarna och rösten, men framförallt kommer man ihåg låtarna, något man inte gör hos deras svenska kollegor.

Från power metal till aor, från pop till jazz, På plattan återfinns årets bästa (halv) ballad: ”To whatever end”. Vemodet i sången skulle kunna besitta berg. All killers no fillers kan epitera musiken. Trots det så hittar man allt som oftast egna personliga favoriter: här är mina: ”Songs the night sings”, ”Pills on my pillow”, ”Get out of my head”, och ”Not youre monster”. Som sagt det dramatiska, bombastiska och den sköna atmosfären tilltalar verkligen mig, en anmärkningsvärd superb uppföljare.

8.  Gathering of kings – First mission

Allt startade med en man: Ron Dahlgren. Grundare och chefredaktör för Rocknytt. Han hade en idé, en vision, en dröm om att skapa någonting nytt. En svensk version av Phenomena. Det engelska AOR/Hårdrocksprojekt skapat av Whitesnakes gitarrist Mel Galley och hans bror, albumproducenten Tom Galley som tillsammans med dåtidens giganter såsom Glenn Hughes, Brian May och John Wetton och ett antal andra av rockhistoriens största namn inom branschen släppte tre album mellan 84 och 93.

Den svenska versionen som döpts till Gathering of Kings består av följande personer: Björn Strid – Soilwork (Sång), Rick Altzi – Masterplan (Sång), Apollo Papathanasio – Spritual Beggers (Sång), Tobias Jansson – Saffire (Sång), Jens Westin – Corroded (Sång och Gitarr), Alexander Frisborg – Helldog (Sång), Victor Olsson – Saffire (Låtskrivare, Leadgitarr på samtliga spår, Keyboard och Kör), Stefan Helleblad – Within Temptation (Gitarr), Martin Sweet – Crashdiet (Gitarr), Erik Mårtensson – Eclipse – (Gitarr), Nalle Påhlsson – Treat (Bas på samtliga spår), Richard Larsson – The Night Flight Orchestra (Keyboards), Chris Laney – Pretty Maids (Keyboards), Erik Wiss – Cap Outrun (Keyboards), Jonas Källsbäck – The Night Flight Orchestra (Trummor), Efraim Larsson – Streamline (Trummor), Robban Bäck – Mustasch (Trummor), Henrik Sethson – Casanovas (Bakgrundssång), Thomas ”Plec” Johansson (Producent), Ron Dahlgren (Projektledare/Exekutiv Producent) och Nina Dahlgren (Exekutiv Producent) lånat från The Maloik Rock blogg.

Victor Olsson från Saffire, med hjälp av Alexander Frisborg från Hell Dog. Visst, Saffire har ynglat av sig några riktigt bra låtar, men ärligt talat, inte trodde jag att han utifrån tidigare historik inte var kapabel att skriva sådana här monumentala och varierade kronjuveler. Då vi lever i landet lagom utesluts sisu, och då återstår bara melodibloddopning. Han samsades nog på samma läger som The Dark elements låtskrivare och gitarrist: Jani Liimatainen?

Gok kan ståta med årets bästa cover. Deras tolkning av Carolas, bröderna Gibbs pennade ”Runaway” är gjord med ett stort hjärta. De kan också ta på sig ansvaret för att knåpat hop en av årets bästa ballader, den tårdrypande ”Passing rain”.

Precis som på ovanstående The Dark element präglas innehållet starkt av epitetet ”All killers, no fillers”. Det är ju bara att abdikera för något som inte borde vara möjligt att skapa. Med de superlativen borde rättmätigen albumet toppa listan, men det är just det där med aha upplevelsen, jag nynnar inte lika mycket på låtarna som jag borde.

Förutom balladen och covern så upphöjer jag ”Forever and a day”, ”Love will stay alive”, ”Lonely road”, ”Angels”, ”Long way from home” och power metal aktiga ”Battle cry”. Allt på plattan är top notch, de olika sångarna, produktionen, musikerna och variationen.

9. Pretty Maids – Under your madness

Varje albumsläpp med bandet är som en tidig julafton. Treat och Pretty Maids står för de nordiska flaggorna i hårdrocksvärlden. De dominerade dåtid, och även nutid, vilket är få band förunnat om man inledde sin karriär i början av 80-talet, typ i 40 år. Båda banden har mer gemensamt än vad de själva förstår.

Först och främst en hög lägsta nivå som är exceptionell: Pretty Maids 131 låtar i min Spotifylista, Treat, 57 stycken. Visst kan det bli klyschigt, men båda banden tar upp andra ämnen än bara kärlek, fest, alkohol, drakar och demoner. Såväl Treat som Pretty Maids har fler lager i sin musikskatt, vilket gör dem tidlösa, och bidrar till ett mervärde musikaliskt sett.

Under your madness ändrar fokus till mjukare lager än sina tre föregångare. Det är ju det som är en av essenserna just pendlandet mellan tufft och mjuk. Måste medge att jag är mer än barnsligt förtjust i deras hårdare låtar och saknar faktiskt lite tuffare takter. Antar att ”Litle drops of heaven” lagt plattans tongivning, på grund av att det är bandets klart mest streamade låt, med över 3 miljoner lyssningar.

De sex första presenterna är manna från himlen: ”Serpentine”, ”Firesoul fly”, ”Undress your madness”, ”Will you still kiss me (if I see you in heaven)”, ”Runaway world” och ”If you want peace (prepare For War)”. Den andra hälften av plattan tilltalar mig inte alls lika mycket. ”Black thunder” är inte bra, ”Slavedriver” är tjatig, ”Shadowlands” och ”Strength of a rose” hamnar lite i skymundan på grund av att jag hellre sett lite snabbare takter, istället för aor.

Pretty Maids frontman och sångare Ronnie Atkins har diagnosticerats med lungcancer. Han inledde i oktober behandling för denna horribla styggelse som drabbar så många bra människor. Bandet och sångaren själv gick ut med följande meddelande via sina sociala medier:

“We are sorry to announce these bad news

Our brother Ronnie has recently been diagnosed with lung cancer…

This means we will have to cancel all shows announced until the end of January 2020 and we’re all sorry for the inconvenience that might bring.
Right now all plans are on hold, so for the moment we can’t say much more due to the current situation but we will keep you updated.

10. Fortune – II

Jag avgudar debutalbumet: världens bästa pompalbum alla kategorier, en topp tio av alla aor plattor som någonsin släppts. Nu har det  gått över 30 år; då dyker uppföljaren upp. Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte heller Fortune det, eftersom det skulle krävas en djärv skidlift att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet.

Plattan hade dock mått betydligt bättre med en krispigare produktion, den låter liksom lite sömnigt. Bandet ska verkligen ha cred för bedriften att kunna variera sig så mycket utifrån de lite snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med. Fortune ska också ha en eloge för skapandet av dramatiskt melankolisk pomp-aor, där Foreigner  och Asia snarare framstår som Marcus & Martinus.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor som ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Får väl bara konstatera att Fortunes uppföljare varit den platta som växt mest i mina öron med The Dark element. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar på plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

11. Myrath – Shehili

Det som inte är nordiskt, brittiskt eller nordamerikanskt upplever jag generellt inte kunna leverera helheter. Grupper från Grekland, Spanien, Ryssland, Turkiet och dylikt faller allt som oftast bort på grund av halvtaskig sånginsats eller accentorgier.

Tunisiska kvintetten Myrath inledde sin karriär som coverband. Shehlil är deras femte album tillika den hittills jämnaste hittills Progressiv metal med arabiska influenser, typ ett tunisiskt svar på Kamelot. Från början till slut är albumet en fröjd för örat. Inledande ”Born to survive” är bäst, därefter kommer ”You´ve lost yourself”, ”Dance”, ”Monster in my closet”, ”No holding back”, ”Mersal” och ”Shehli”

Myraths arabisk folkmusik är så himmelskt väldisponerad. Materialet känns inte tillrättalagt, utan bygger på kärleken till de båda världarna som respekteras med vördnad. I många låtar sjunger de partier på arabiska något jag vill höra ännu mera av i framtiden. Zaher Zorgatis röst är både säregen och kraftfull.

För mig är detta ett av årets största positiva överraskningar. Det är precis det här som jag saknat sedan Kamelots platta Karma från 2001. Musikpolleten har trillat ner på Shehli, det som inleddes på embryot Legacy från 2016.

12. Roulette – Now

Är detta årets Perfect Plan? Var kom de här grabbarna ifrån? Hur är det möjligt att servera oss lyssnare en sådan här högkvalitativ dos av klassisk aor? Bandet är ett underbart bevis på att rockband aldrig ska ge upp, eller byta stil bara för att musiktrender kommer och går. Bandet bildades redan 1985 och stod på tröskeln till ett genombrott när exempelvis självaste Tommy Nilsson körade på deras första singel: ”Only the strong”. CBS prioriterade ett annat band samtidigt som grungen dödade det mesta i branschen som andades melodisk rock.

Det skulle dröja ända till 2008 innan ett livstecken hördes från Roulette, i form av samlingsplattan Better late than never på AOR-FM. Den begränsade upplagan på 1000 exemplar sålde snabbt slut, vilket 2010 resulterade i ett återsläpp med två ytterligare spår som sålde slut på en månad. Bandet fick blodad tand och inledde processen med att börja skriva nya låtar.

Roulette fick skivkontraktsförlag från fyra bolag sedan de släppte självfinansierade singlarna ”Secret room” (2015) med Chris Rehn från Takida som producent, ”Right by your side” (2016) samt ”The only way” (2017). Till sist blev kvalitetsribban för stor  hos melodic rock fans, men viktigast, hos Black Lodge/Sound Pollution, vilka kontrakterade bandet.

2019 skrivs ett nytt oväntat kapitel i och med tio helt nyskrivna låtar som samsas på ett fullängdsalbum. Generellt sett brukar dylika tilltag drabbas av hybris genom att grupper från för förstorar deras egna storhet och vidden av deras egna låtar. Gemensamma nämnaren för det brukar nästan bara vara att gruppmedlemmarna blivit 30 år äldre, sämre musiker, förstörda röster, ölkaggar och dylikt. Roulette bevisar att det finns undantag.

I mina ögon är varje låt på plattan en potentiell hit, förutom lite klyschiga ”Turn it around” som i och för sig inte är dålig, men ändå sämst på plattan. Thomas Lundgren har en behaglig röst som navigerar ekona från Journey, Def Leppard och Danger Danger. Måste jag välja tre låtar som är best of the best får det bli: ”Another night”, ”Keep on dreaming” och ”We can make it”.

13. Find me – Angels in blue

Tredje plattan från svensk/amerikanska duon Find Me. Bandet består av producenten/trummisen och låtskrivaren svenske Daniel Flores (First Signal, The Murder Of My Sweet, Issa, Seventh Wonder) på meritlistan och amerikanen Robbie LeBlanc från Blanc Faces. I dylika Frontiersprojekt känns det ibland som det är tärningarna som får bestämma om betyget blir mellan ett till fem, lite beroende på dagsformen på de olika låtskrivarna som bidrar till att fylla upp ett album.

Senaste Sunstorm, Place Vendome, Toby Hitchcock och First signal hade inte riktigt tärningarna på sin sida, medans senaste Find me verkligen hade det. Visst, 2-4 bra låtar brukar det alltid finnas, men sällan fler än fem. Detta undantagsfall innehåller sex superba aorlåtar: ”No tears in paradise”, ”Chain of love”, ”True believer”, ”Can´t let go”, ”One last kiss” och ”Living a lie”.

Låtskrivarna Michael Palace (Swe), Ulrick Rönnqvist (Swe),  Torben Enevoldsen (Danm), Niclas Ohlsson (Swe), Philip Lindstrand (Swe), Morgan Jensen (Swe), Alessandro Del Vecchio (Italien), Stefano Lionetti (Italien) lyckades få in en fullträff helt enkelt.  Find me´s jämnaste och bästa platta hittills.

14. The Dirty Youth – Utopia

De Walesiska melodisnickarna har återigen knåpat ihop en trave hits på uppföljaren på det utmärkta albumet Gold dust från 2015. Jag blev helt knockad av de tre första låtarna. Det är så begåvat, snyggt och uppkäftigt så man blir mållös; energisk powerpoprock av absolut högsta klass.

”Utopia”, ”Horizon, ”Lay your hand”, ”One dance” och ”The ballad of San Frandisco” är nog årets starkaste kvintett. The Dirty Youth blandar verkligen alla genrer…och får det att låta så oerhört bra. Gillar man Blondie, The Sounds, Icons for hire, Pink eller Halestorm så dyrkar man Utopia.

Nämnda fem låtar i kombination med ”Lights” och ”Won nil” skapar en av årets bästa plattor. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom snygga arrangemang, stora refränger, har gruppen den goda smaken att kunna variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blir enformiga på något sätt.

15. Ray Alder – What the water wants

Ray Alders huvudband Fates Warning har jag av någon anledning aldrig lyssnat på. Prog super guppen Redemption som han frontade i några album är bara intetsägande. För mig är progmetal associerat med musikbriljans, musik för musiker, utan tillstymmelse till refränger, vilket i mina öron allt faller som ett korthus, undantaget som bekräftar regeln är brittiska Threshold.

Mina förväntningar på plattan pendlade mellan -1 till -3 på en tiogradig skal. Oväntat var bara förnamnet, när en värld av intelligenta melodier med ytterst starka refränger öppnade sig. Att så många spår osade aor med tyngd var minst lika oväntat som välkommet.

Efter många år i branschen släppte ikonen i slutet av året ett super album. Musiken inleds becksvart melodiskt med melankoliska”Lost” följd  av domedagiga ”Crown Of Thorns”. Blytunga ”Shine ”, hypnotiska ”A Beautiful Lie”, übermäktiga ”Wait” och  ”What the water wants”. Det ska tilläggas att dessa låtar är i absoluta världsklass. Sången från Ray är sensationellt passionerad, produktionen precis så där lagom tung och musikerna briljerar med sitt djup…på rätt sätt.

16. Work of art – Exhibits

Kungarna av soft a.o.r är tillbaka med den fjärde plattan. Mer pure aor än toto västkustrock, något som passar mig betydligt bättre. Deras nya alster påminner mig lite om EM-kvalet i fotboll Rumänien – Sverige; en väl genomförd match. Likt den, är genomförandet top of the class, förutom  då saknaden av  ännu flera killerhooks.

Då menar jag låtar som: ”Shout till you wake up”, ”The machine”, ”The rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall”,  ”Emilie” och ”Lost without your love”. Det närmaste jag kommer dessa juveler är avslutande och en av årets bästa låtar alla kategorier ”Let med dream”  samt ”misguided love”, ”Come home”, ”What you want from me” och ”This isn´t love”.  

Exhibits är bandets näst bästa platta efter In progress från 2011. Inte en dålig låt, ändå har jag som lyssnare så osannolikt höga krav på bandet och kräver bara ha mer och mer, trots den oerhört höga nivån på allt från, sång, musiker, produktion och låtmaterial, skäms Mats, skäms.

17. Cats in space – Day trip to Narnia

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop  det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet

Paul Manzi har en sagolik röst som är som gjord för denna eklektiska brygd. Många har jag förstått föredrar plattans andra hälft som är en typ rockopera om Johnny Rocket i sju låtakter. Själv är jag mer förtjust i första hälften där plattans bästa spår ingår: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” är lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhör också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

18. Age of reflection – A new dawn

Här har bandet som släppte sin debutplatta 2017. Den var rätt slätstruken, ett band i mängden, men på denna uppföljare kan jag bara skriva: ”oj då”. Age o reflection har höjt nivån på precis allting, från låtskriveriet, läcker stämsång till produktionen i sig. Att skapa hits är inte det enklaste som många tror. Utifrån alla plattor som jag hört verkar det vara ohyggligt svårt för majoriteten att melodisnickra något adekvat.

Tre av 2019 års 50 bästa renodlade aor-låtar lyckades de oväntat framavla: ”Here I stand”, ”Go” och  ”Write on a wall”,  därutöver samsas bra aor och melodisk rock som i ”A new dawn”, ”Until death do us a part” och ”Never alone again”. Cutting Crew covers ”I just dies in your arms” är egentligen bra som den är, men deras version av låten är inget att skämmas för.

British AOR, utspädd med American klassisk AOR, smaksatta med stora refränger, smäktande körer och dramatiska synthmattor. På debutplattan lät sångaren Lars Nygren aningen opersonlig och slätstruken. På uppföljaren så tar han tag i taktpinnen och höjer sig några snäpp. Då jag såg honom på HEAT festival i år så vet jag att det faktiskt låter ännu bättre live – ett fynd.

19. Crashdiet – Rust

Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2015. Sex år har gått sedan förra halvhyfsade albumet The savage playground släpptes. Det kan vara en del i framgångsfaktorn, att man helt enkelt vuxit sig hungriga. Med fyra tidigare topplattor i bagaget har bandet en tung låtskatt med sig in i 2020-talet.

Fem plattor på 14 år, med fyra olika sångare. I mitt tycke har alla varit riktigt bra på sitt sätt. Färskingen Gabriel Keyes visar att han slår de andra sångarna på fingrarna på skiva som live. Han har en smärta och svärta som känns genuin, inte påklistrad, inte klyschig, vilket i denna genre är svårt att värja sig emot, när själva genrekonstruktionen i sig är just überklyschig.

Även om bandet själva valt att använda sig av epitetet sleazerock så vill nog jag påstå att förutom första plattan är det ren melodisk hårdrock som serveras med strimlad aor i trerätters menyn, toppat med hookiga refränger. De lirar i samma skola som kollegorna i Crazy Lixx, H.E.A.T, Hardcore superstars; ett skandinaviskt Mötley Crue.

Aoriga ”In the maze” breddar snyggt ena flanken med poppiga ”Crazy”, som på något oväntat sätt arbetat sig uppåt i låthierarkin. Den visar upp sidor av gruppen som många lyssnare ibland glömmer bort, men som alltid funnits där, i låtar som ”It´s a miracle”, ”Out of line”, ”Falling rain”, ”Overnight”, ”Bound to fail”, ”California”, och ”Circus”, det vill säga inte ett uns sleazerock.

Plattans sämsta och sista låt är ”Filth & flowers”. Därutöver finns det en uppsjö av härligt Motley Crue doftande alster som ”Rust”, ”We are the legions”, ”Parasite”, ”Reptile” och ”Idiots”. Nu när Motley Crue förhoppningsvis avslutar sin karriär så finns det en svensk arvtagare som lätt skulle kunna fyllas deras skor och deras arenor med lätthet.

20. Toby Hitchcock – Reckoning

När Mr Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) är upptagen med andra projekt så passar hans vapendragare på att släppa album nummer två. Debuten producerades, skrevs och framfördes av Mr Erik Mårtensson. Det var ett album som sett i bakspegeln är en av de mest lyckade Frontiersprojekt som gjorts.

På uppföljaren levererar en handfull låtskrivare bland annat Marcus Nygren (State of Salazar), Steve Newman (Newman) och Michael Palace (Palace)melodiös hårdrocks/AOR som personifierar 1980-tal, eller moderna dylika Frontierskonstellationer.  Att människan sjunger hiskeligt bra är en bonus som förhöjer typ alla låtarna på skivan.

För mig är låten ”Promise me” diamanten i samlingen. Därutöver samsas ”No surrender”, ”This is our world” och ”Fighting for my life”, resten av materialet är också riktigt bra. Dyrkar man Survivor, Foreigner, Journey och Pride Of Lions är albumet ett givet köp.

21. Battle Beast – No more Hollywood endings

Spretigare än skillnaden mellan himmel och helvete brukar vara deras giv. De har blandat och gett, men mest betoning på blandat. Spretet är nedtonat, aor-vibbarna har fått en mer framskjuten plats. För en gångs skull skönjer jag en form av bandkänsla utifrån tidigare släp då jag upplevt dem för ”plastiga”, och hellre haft fokus på att efterapa kända band som Accept.  Till en början får jag Frontiers records vibbar, bra sådana, vilket är ett utmärkt betyg.

Det som främst skiljer detta album från de tidigare andra är att låtkvalitetsribban höjts avsevärt.  ”No more Hollywood endings”, ”Eden”, ”Unfairy tales”, ”The hero” och ”Piece of me” är rent ut sagt förföriska guldkorn. Noora Louhimo har en bra pipa som i mitt tycke  passar bättre till aor- än i metallåtarna. Mångt och mycket påminner den lite om Robin Becks sköna stämma. En klart oväntad överraskning.

22. Narnia – From darkness to light

Kristna texter, troligtvis ett rejält aber utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner och trassliga relationer så funkar  halleluja, i lagom doser för mig.

Dagens upplaga består av Christian Liljegren bakom micken, keyboardisten Martin Härenstam, nye basisten Jonatan Samuelsson och de musikaliska virtuoserna CJ Grimmark (gitarr),  och Andreas ”Habo” Johansson (trummor) levererar.

Carl Johan Grimmark  är i mina ögon en av världens mest underskattade gitarrister. Med det egna solalbumet (2007), underbara gruppen Empire 21 (2014) samt Fullforce, Divinefire, Rob Rock, German Pascual och Audivision har han visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk och bombastisk, från att från början vara en Yngwie Malmsteen klon.

För mig inleddes intresset för gruppen genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classical, pop och melodisk hårrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik. Tyvärr innehåller denna platta inte lika starka trumfkort  som på de tre tidigare, men den är ändå riktigt bra rakt igenom, och jag har ytterst svårt att välja någon favorit, de är bra på olika sätt, utifrån vilket humör jag är på.

23. Crazy Lixx -Forever wild

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare. Precis som på förra plattan, handlar det om ös, starka melodier, stämsång och mycket attityd. Att folk fortfarande  sätter epitetet sleaze på bandet är missvisande; detta är pure melodisk hårdrock.

I år kunde de vare sig matcha den plattans storhet eller Crashdiet comeback. Trots det är innehållet jämngott starkt. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”.

Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” för tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (känner igen refrängen, men vart ifrån) och ”Weekend lover” är i mitt tycke de starkaste låtarna. På de två senaste alstren har Crazy Lixx hittat sin stil efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, därmed inmutat sitt musikaliska territorium.

24. Degreed – Lost generation

Kliniskt, kraftfullt påträngande sterilt, men ändå kusligt snyggt genomfört – ett modernt rockalbum. Dock är Lost generation definitivt inte deras starkaste platta. Jag får hela tiden känslan att ett antal av låtarna inte riktigt är färdiga, utan kunde putsats på ännu mera melodimässigt.

Inget kan i vilket fall som helst gnugga bort deras musikalisk finesser, låtvariationer och unika sätt att skapa nytänkande  hybridiserade aor-låtar. En smärtsam vacker tolkning av Ted Gärdestad  “Himlen är oskyldigt blå”, som de döpt till “Blue virgin isles” höjer betyget. Energistinna ”You all know my name”, glittriga ”Summer of love” och spänningsfyllda ”Ruins”. Degreed lyckas till och med inkorporera inledningen till Eric Saades ”Hotter than fire”,  på hittiga  ”Sex”, det gillar jag starkt.

Sångaren Robin Ericsson visar som vanligt upp en stämma som andas, bredd, sårbarhet och urkraft. Bandet i sig andas kollektiv, vilket i detta fall är något positivt. Trots att albumet hamnar bland de lägre regionerna finns det i stort sett inte en riktigt dålig låt. Deras energi live som på skiva borde kunna vara en bro mellan kidsen idag och den melodiska rocksfären. Efter fem bra plattor har de en adekvat plattform att ösa från. Med lite tur och timing kan Degreed bli ett tvättäkta arenaband.

25. Art Nation – Transition

Albumnamnet kan nog inte bättre beskriva det första man slås av vid en jämförelse med förra plattan. Mina förväntningar var enorma då singlarna bådade gott. Att de gått mot ett mer modern metal och melodic rock a´la  Dynazty-och Amaranthe-sound bekom mig egentligen ingenting.

Den moderna tunga kostymen passade utmärkt…de första lyssningarna. Efter några spinn till utkristalliserades dessvärre ett material som saknade de där riktiga musiksjälen. Sett i backspegeln hade jag föredragit att Art Nation fortsatt spåret på den förra utmärkta plattan Liberation.

Poplåtarna i den  moderna melodiska metalskruden är ändå fullt godkända. Jag kommer inte på någon låt som är riktigt usel, snarare så att materialet överlag är ett habilt arbete. För mig funkar ”Firefly”,  ”Tick tock”, ”Infected”. ”The cure” och ”Not alone” bäst. John Lundvik har för övrigt varit med och skrivit låten ”The Cure”.

Årets hedersomnämnande

Blood red saints – Pulse

Uppdaterad modern melodiös hårdrock. Varför får jag vibbar av Max Martin? Vet inte, men det är i mina öron ett djävulskt gott tecken. Utifrån de två tidigare plattornas aor-mall föredrar jag alla gånger i veckan detta mer 2010-tals uppdaterade sound i kombination med oväntade samarrangemang.

Lucer – Ghost town

Danmarks svar på The Struts? Inte lika bra, inte lika varierat, men ändå över medel. Titellåten, ”Crazy”, ”Party like a rockstar” och ”The good life”. Musik att bli spralligt glad av, till och med ta några stela danssteg.

Darkwater -  Human

Cloudscape, Seventh wonder, Silent call svensk progressiv metalskapar musik med en fernissad ytan som låter sanslöst bra. Dock saknas det nästan alltid i mitt sätt att se det såväl djup som bra refränger. Kontentan är att jag knappt kan nynna eller komma ihåg en enda låt från de progressiva metalen. Antar att det inte är deras syfte, och just därför blir dessa grupper och dess musik mer en parentes, istället för världsherrar.

Darkwater har verkligen inte varit något undantag. Därför blev jag, trots på tok för långa låtar oerhört överraskad när deras tredje platta mer låter som melodiös hårdrock, syrade med några refränger,  en Pandoras box dörr på glänt. Hur stor del  uv den transformeringen den danske superproducenten Jakob Hansen har, låter jag vara osagt, men riktigt bra klev det. Ekon av Kamelot hörs, vilket inte är en nackdel i min bok Kunde varit årets album om man haft fler och vassare refränger. 50-tals citatet: ”synd på så rara ärtor” passar in perfekt.

Savage Messiah – Demons

Jag har märkt att jag är svag för musik där inte innehållet präglas av vad som förväntas av genren i sig. Britternas femte platta. här samsas kommersiell trash, med proggmetal, några stänk aor , power metal, modern rock och melodisk hårdrock.

Låtar som ”Bitter truth”, ”Virtue signal” och ”No illusions” är utmärkta exempel på det. I mitt sätt att se på det hela är det uppfriskande.

Deaf Rat – Ban the light

Catchy hard rock med mörka texter, härligt, istället för klyschiga partyplattityder. Musiken påminner lite om Hardcore superstars, Crazy Lixx och Crashdiet, fast lite seriösare.

De tre inledande singlarna är helt enkelt suveräna låtar ”Fallen Angels”,  ”Hail The End Of Days” och  ”Tying You Down”.  Utöver dem gillar jag ”Ban the light”, ”Make you suffer” och ”Say you love me”. En klockren vuxen debut med mycket kvalité´som bådar gott för framtiden.

We are the catalyst – Ephemeral

Späd ut Delain och Within Temptation med lite modern Rock, då har ni svenska We are the Catalyst. De har finslipat formen via 2014 debutalbum – Monuments, till 2016 års – Elevation.

Vrålapan som huserade periodvis på de två albumen är gudskelov borta ur bilden. Det, och att låtarna, produktionen och arrangemangen har levlats på alla nivåer.

Årets bottennapp

Saint Daemon – Ghost

Standard glättig powermetal uti fingerspetsarna, tyvärr. Ronny Milianowic grundade bandet 2006. Han var med på bandets två första plattor: In Shadows Lost From The Brave (2008) och Pandeamonium (2009).

Ronny är inte en del av bandet längre något som innebär en devalveringen från power metal med sensationella hit-metal-låtar såsom ”My Judas”,  ”My heart”, ”The only one sane” och ”Fear of the fragile mind”, till bara halvt intetsägande alster, utan finess och identisk. parallellt som de insprängda aor-vibbarna raderats ut helt.

Unruly Child – Big blue world

Gruppen är inne på sitt fjärde album med Marcie Free (f.d. Mark). Det är flera ljusår som skiljer dem nu gentemot albumet de inledde sin karriär med.  Obeskrivligt uselt, alltifrån låtsnickeriet till den tunna produktionen.

Det finns inte en uns ton som påminner om fornstora dagar, byt namn på gruppen… falsk marknadsföring, eller lägg ner skiten.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på bisarrt mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2019 bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och big hooks. De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa, resten är bara djävulskt bra.

Starbreaker – How many goodbyes, In Flames – (This is our) house, Lucer – Ghost town,   Inglourious -  I don´t know you, Mikael Erlandsson – Eye of the hurricane, Trishula – I can´t see it in your eyes,  Restless spirit – Stop livin to live oneline, Def Rat – Fallen angel

Turilli  DNA, demon and angel, Dogface – single reason, Evol Walks – Give it to me, Wake up hate – Over the edge, Mind key – Hate at first sight, Skillet – Save me, Tungsten – The fairies dance, Robert Tepper – Better then the rest, Temple Balls – The end

 

Beast in black – From hell with love, Breathe Atlantis – Spirit, Blood red saints – Invincible, Dream Theater – Untethered angel, Battle Beast – The hero, Toby Hitchcock – Promise me, 7 miles to Pittsburgh – Olympus, Mick Devine - Strange voices

Rammstein – Deutschland, Lonerider – Angels without wings, Hammerfall – Dominion, Tony Mills – Beyond he law, Scott Stape – Purpose for rain, Age of reflection – Here I stand, 9electric – The light, Beth heart – Sugar shack, Edge of forever – Take your time

Herman Frank – Hail and row, Cats in space – Narnia, Lazy Bones – War of the roses, Devicious – Never let you go, Port Noir -  Old Fashioned, Chaos Magic – I´m your cancer, Michael Thompson band – Black sedan, Rob Moratti – You´re the one, I Prevail – Paranoid

Alchemy – Hero, Rene Shades – American dream, Through fire – Doubt, Narnia – You are that air that I breath, Alive at last – Dead generation, Within Temptation – Endless war, Divided multitude – Counterparts, The Ferryman – Bring me home, Fever333 – Animal

Oomph – Achtung ! Achtung!, Altitudes & Attitudes – Late, Papa Roach – The Ending, Darkwater – Alive part II, Backyard Babies – Ragged flag, Lucifer´s friend – Call the captain, Soto – Hypermania, Sabaton – The attack of the mad men, Misth – Fools of innocence

Teramaze – Control conquer collide, Rain or shine – The darkest part of me, Hollow Haze – You´re my end and my beginning, Michael Schenker fest – Behind the mile, Sum 41 – 45 (a matter of time), The Defiants – Hollywood in highlights, Coldrain – See you

John Diva & The rockets of love – Toxic, Wake the nation – Midnight lovers, Statement – Darkness in your eyes, Jim Peterik & World stage – Proof of heaven, Crazy Lixx – Break out, Soleil moon – Just so you know, Shallow side – Not alone, Eclipse - Delirious

Viana – Do you remember, Nine Shrines – Nimrod, Lance King – Technology, Fortune -Shelter of the night, All things fallen – I wait for you, First signal – Born to be a rebel, Per Wiberg – Get your boots on, Bloody Hammers – Let sleeping corpses lie

Gahering of king - Forever and a day, We are the catalyst - Alone against the world,  Myrath - Born to survive,  Sleeping with sirens - How it feels to be lost, Saint Asonia – Sirens, Dream Tröll – Steelwinged warrior, Lonely Robots – Icarus, Vanden plas – Devils poetry

Sweet oblivion – Hide away, New years day – Done with you, Tarja – Dead promises, Aelonia – Counting stars, Crashdiet – We are the legion, Forever still – Rewind, Stranded – Arrow, Meytal – Armalite, Dirty Youth – Horizon, Redline – Gods and monsters

Cold Kingdom – A new disaster, Royal bliss – Pain, Savage Messiah – The bitter truth, SinHeresY – Out of connection, Anthem – Black empire, Saint Asonia – Sirens, Murderbird - Into fire, Reality suite – Dead to me, Cold blood – 5 seconds to midnight, Ray Alder - Wait

Pretty Maids – If you want peace (prepare for war),  No resolve - This is war, Art Nation - Firefly, Coldrain - See you, Avantasia - Alchemy, Kyles Tolone – Reign over me, Stargazer – Shadow chaser, A Joker´s rage – Secrets 

Lovekillers - Who can we run to, Dangerzone – Breakaway, Leprous – At the bottom, King of hearts – Don´t wait, Metalite – World on fire,  Otherwise – Ain´t done yet, Edenbridge – All our yesterday, Forever – Call my name

Work of art - Let me dream,  Robert Pehrsson´s humbucker - Castle turns to dust, Find me - Chain of love, SL Theory - You never happened, Secret chapter - One night aint enough, Liberty lies – United nothing,  Lindeman – Allesfresser

Motionless in white – Legacy, Written by wolves -  Help me trough the night,  Fighter V - Dangerous, A new tomorrow - A million stars, Henning Hallqvist – Walk the wire, Lindsay Schoolcraft – Saviour

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor, dock ej rangordnade

Lindeman – F & M

Debuten Skills in pills från 2015 var en grym besvikelse. På uppföljaren visade de däremot var det industriella metalskåpet ska stå någonstans.  Lindemann är en tysk/svensk industrimetal-duo, grundad januari 2015, vilken består av Till Lindemann och Peter Tägtgren.

Till Lindemann röst kommer mer till sin rätt på sitt moderpråk, än på den lite osäkrare engelskan. Fem av skivans tretton spår skrevs ursprungligen till en musikal om Hans och Greta, som sattes upp på en teater i Hamburg 2018.

Papa Roach – Why do you trust

Tionde albumet från Papa Roach. Hårdrock, pop, electronica och hip-hop samsas med modern rock; eklekticismen vidmakthåller det breda Papa Roach-soundet. Frontmannen Jacoby Shaddix vräker ur sig bombastiska anthems som om det vore det naturligaste i hela världen. Jag tillhör kategorin som dyrkar de senare årens plattor, istället för de tidigare nu-metal alstren.

Bandet upprepar sällan sig själva, men de stora refrängerna finns alltid med i symbios med en kraftfull produktion och uppkäftigt budskap. I modern rock facket är de minst lika innovativa och experimentella som nederländska Within Temptation. Fy fasen så otroligt bra:))))))))

Sleeping with sirens – How it feels to be lost

Kungarna av vrålaporna är tillbaka, fast just utan onödiga skrik, men med en härlig catchiness istället; mörka pop anthems med rocktyngd i. Detta är Sleeping with sirens sjätte platta  och mitt tycker deras allra bästa.

Albumet är fylld till bredden utav självsäkra atmosfäriska rockpop hits, metalcoren är nästan helt utraderad, i vilket fall som helst tämjd på rätt sätt. En klockren platta, definitivt en av årets bästa.

Otherwise – Defy

Las Vegas bandet Otherwise har släppt fyra plattor innan detta mästerverk. Modern rock möter hårdrock som i sin tur späs ut med electronica.

De rör sig i samma pool som Three days grace, Like a storm, Devour the Day, Adlitas way och  Art Of Dying.

Liberty lies – A thousand people

Vilken kollektion av bra eklektisk rockmusik, en riktig käftsmäll. Vissa band bara har det, andra har det inte. Liberty lies har det, de släppte en skön platta 2013, sex år senare landar en modern rock platta med ambitioner att bli ett tvättäkta arenaband.

De första sex  låtarna bildar en kedja av musik som känns så moget, så genomtänkt med så många lager i sig att man inte vart man ska ta vägen, det dryper av kvalite. Frontmannen Shaun Richards pipa sjuder av liv vare sig sig det är en ballad eller en rockrökare. Top notch, från melodisnickeriet, instrumentbehandlingen till produktionen i sig – ett klockrent album att förkovra sig i.

Written by wolves – Secrets

Ett ungt lovande band från Nya Zeeland som i slutet av året gav ut sitt debutalster. De hybridiserar rock, pop, modern rock och electronica på ett ytterst smakfullt sätt.

Jag gillar överlag hela albumet, ett skönt driv, bred variation och stora bombastiska refränger. Snacka om en ljus framtid för detta energiknippe till band.

Motionless in white – Disguise

Jag borde inte gilla det här, det är för tok för growlskrikigt. Trots det kan jag inte motstå deras tuggummibombastiska demongrowls som lindas in i silkeslena poprefränger – i världsklass. Pennsylvania’s Motionless In White släppte kultförklarade Creatures (2010), nu har deras femte album släppts. De bildades redan 2005 och är kända för sitt becksvarta och skräckinfluerade tema i såväl texterna som i utstyrseln.

Bandets Slipnot inspirerade musik utspätt med metalcore, modern rock, industritoner, gothslingor och Linkin park ekon, inkorporerat med sjung med poprefränger.  ”All killers, no fillers”, ungefär samma epitet som likaväl kunde skrivits om deras fyra tidigare plattor. Brutalt och samtidigt bräckligt, en av årets absolut mest helgjutna plattor.

Rammstein – Rammstein

Visst, även jag går loss på låtar som ”Du hast” och ”America”, de är gudomliga. AC/DC monotoni och too much, beskriver hur jag upplever deras generellt sett väldigt enformiga musikaliska formel.

Därför var det en överraskning att deras senaste platta tilltalar mig betydligt mera än det tidigare materialet. Betydligt större variation och fler stora hooks.

Breathe Atlantis – Soulmade

De unga lovande tyskarnas tredje platta. Breathe Atlantis fortsätter på den inslagna vägen med modern rock, lite punk, elektroniska kanter och stora härliga refränger. För ovanlighetens skull när det kommer till tyska band finns det inte tillstymmelse till tysk accent.

Albumet växer för varje lyssning, de sköna melodierna utkristalliseras sakta men säkert för att till sist bilda en platta med många höjdpunkter. Låten ”Spirit” är dock juvelen i kronan.

Cold Kingdom Into the black kingdom

Gillar man grupper som Tonight alive, Halestorm och Icons for hire så lär man gilla Minnesotas Cold Kingdom. Elissa Pearson sjunger praktiskt taget för två; kraftfullt, aggressivt, sårbart och skört.

Produktionen är exceptionellt stark, nästan som en 12:e spelare  fotboll. Jag blir nog lite lurad av just den faktorn, eftersom det låter så fantastiskt bra.

Port Noir – The new routine

Tung progressive metal, hip-hop, pop, synth, proggpop och melodisk rock som malt ner till kommersialism, något jag verkligen uppskattar, det blir liksom mer greppbart då, och inte bara musik för musiker. Som sagt att genrebestämma Södertälje grabbarnas Port Noirs musik är lika frustrerande som hitta adekvat konsensus mellan Palestina och Israel, kanske svårare.

Trots det uppväger experimentlustan det stereotypa att ett album helst ska hålla ett ett fokus med givna musikaliska ramar. Otroligt befriande att höra band som vågar korsa genrer, men ändå inte förlora sin identitet.

Oomph – Ritual

Från debuten 1992 har bandet som influerade Rammstein hunnit släppa hela 13 plattor. Deras senaste Ritual är en riktigt pärla rakt igenom. Med energi som kan bestiga berg lotsar de lyssnarna genom industri metal, dancebeats, electronica och  gothstämningar.

På vissa plattor skiftar de språk från tyska till engelska, denna gång är det bara tyska som gäller. Oomph har sedan starten inte bytt någon medlem i bandet, vilket är ganska unikt efter 31 år i branschen.

 Solence – Brothers

Världsklass, parallellt tonat ner det värsta growlandet. Ett lokalt band som tagit nya tag från 2017. Det har de gjort helt rätt.

Nordiskt

Finska lejon

Beast in black, Wake the nations, Hexvessel, Lazy Bonez, Battle beast, Merging Flare, Leverage, Barbe-Q-Barbies

2 Wolves, Erja Lyytinen, Hootenany freaks, Santa Cruz, Blackstar halo, Badname, Excalion, Black pale

Stargazery, Tarja, The 69 eyes,Sonata Arctica, Blockbuster, Crow´s flight, Michael Monroe, Temple Balls,The Dark element

Norsk  sisu

Come taste the band, Pain city, Maraton, Hardware 86, Dune sea, Aeventyr, Gone Rogue, Magic pie,

Divided Multitude, Rocky Kramer, Leprous, Meltdown, Secret chapter,

Dansk dynamit

Statement, Meridian, Lucer, Forever still, Meridian, Redwolves, Black oak country, Pectora, D-A-D,

Rene Shades, Volbeat, Black income, Anoxia, Pretty Maids, Stargazer, Ivy crown,

Urval av 2020 års släpp

Perfect Plan, One Desiree, H.E.A.T, The Night flight orchestra

Magnum, Revolution Saints, Impera, The Unity, Lion´s share

Allen/Olzon, Khymera, Harem Scarem, Grand Design

Gathering of kings, Kissin Dynamite, The Ragged saints,

Autum´s child, Shakra, Black Paisly, Dennis DeYoung,

Black Swan, Dynazty, Newman, Delain, Alien Dare

Nightwish, Nils Patrik Johansson, Gotthard, ACT

Royal Hunt, Sapphire Eyes, Collateral, Stan Bush

Brother Firetribe, Blood red saints, Vega, Treat, FM

 

Continue Reading »

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful pride, Code Red, Kardinal Sin, The Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase, 

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, Wings – Live and let die och Bailey/Colins – Easy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar. 

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me”,  ”The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines”, ”Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm”, ”A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob Catley, Tony O´Hora, Starbreaker, Allen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar”, ”Shakedown” och ”Save me”.  Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers records. Stage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson, 

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »

En stilla undran

8 Hultsfredsfestivaler, 9 Sweden Rock Festival, 4 Skogsröjet och 1 Väsby rock festival… ingen Bråvallafestival! Utifrån mitt eklektiska musikintresse  är det till synes oförklarligt att jag ännu inte kommit till skott så att säga. En delförklaring är att jag faktiskt jobbat då och inte velat ta ut någon semesterdag samt att andra kollegor trånat mer efter festivalens sötma än jag själv.

Min fru har en längre tid velat sett Maryam Bryant. Då hon var en av akterna på Bråvallafestivalen och nyss fyllde år blev en kombo som var alltför svår att motstå. Jag jobbade såväl torsdag som fredag, men helledig lördag och söndag,  det vill säga ytterligare en faktor som förstärkte mitt köp utav lördagsbiljetten för 1000 riksdaler

Band som jag velat se från debutfestivalen tills nu har varit Muse, Mando Diao, Stone Sour, Ghost, Johnossi, Bullet for my valentin, System of a down, Royal Republic, The Sounds, Papa Roach, Kent, Rise against, E – Type, Nightwish och Five finger deathpunch.

Lördag

Utifrån den ambivalenta väderprognosen blev det varsin ryggsäck till bredden fyllda med regnkläder, extra tröjor och handskar. Jag och min fru Mari spårvagnade smärtfritt till ändstationen vid Eneby. Vi bytte sedan in våra biljetter mot armband. Nästa steg i festivalprocessen var att toppa armbandet med 500 kronor eftersom Bråvalla är en helt kontantlös festival. Var dock skeptisk mot detta, då det tidigare varit källor till strul; barnsjukdomarna tycktes vara överstökade då allt fungerade klockrent, smidigt och enkelt.

En av mina bästa kompisar Stefan Hammarström var där med sina syskon samt vår ständige festivalvapendragare Johan Nordström. Detta var dock Maries födelsepresent så denna dag ägnade jag mig att vara med henne och i viss mån när det passade med kompisarna. Samma klientel möter jag i kommande Skogsröjet hårdrockfestival i Rejmyre senare i år.

Första intrycket var ett kargt och sterilt område med ytterst lite människor trots att Miss Li skulle uppträda om 30 minuter. Vi spatserade lite vilsna runt området. Dåtidens svar på Bråvalla hette Hultsfred. Under de 8 gånger jag och Stefan Hammarsröm besökte den festivalen var i alla fall min upplevelse att den vann på alla punkter. Omgärdad av vatten och skog gjorde det området till en ytterst mysig festival, raka motsatsen till Bråvalla som dessvärre hamnar under epitetet sjusärdeles intetsägande.

Prick klockan 13.00 stod Miss Li (1982, Borlänge, 7 studioalbum sedan 2006). Hennes pianopop musikaliska spännvidd sköljer över i pop, reggae, motownsoul, blues-, jazz-, kabaré- och folkmusik. För den stora allmänheten blev hon 2012 känd i tv-programmet ”Så mycket bättre”.

Miss Li bjuder på sig själv, har energi, det liksom händer något på scenen. Densamme sjunger som en tvättäkta motownhes gudinna trots att hon hade feber. För mig är hon i paritet med Amanda Jenssen som rör sig lite samma musikaliska soulfåror.  Stämningen var tyvärr lite avslagen såhär tidigt på förmiddagen samt att många äldre människor typ mig och Marie beskådade konserten. Det var liksom inte läge för stage diving, även fast musiken inbjöd till detta, dock inte via asfaltsbeläggningen.

Trombon- och saxofon/trumpetblåskillarna tillförde scenen såväl som musiken det där lite medryckande extra. Grymma låtar som bland annat ”Plastic faces”, ”You could have it so much better without me”, Stupid girl”, ”I heard of a girl”, ”My heart goes boom”, ”Love hurts”, ”My man” och ”I can´t get you off my mind” var euforiska bomull vadderade käftsmällar. Helhetsintrycket inklusive ett helvetiskt bra ljud blev för mig och Marie en musikalisk fullträff – kvällens bästa spelning.

Hurula avlöste Miss Li; för mig en helt ny bekantskap. Han har två plattor i bagaget varav den senaste passar mig betydligt bättre. Den är smutsigare, råare; tankarna för mig omedelbart till Staffans Hellstrands plattor med The Nomads: ”Pascha Jims dagbok” och ”Underland”, förövrigt två av världens bästa plattor.

Denna uppdaterade version av Staffan Hellstrand levererar en poprockpunkig repertoar med mycket energi och sköna melodier. Hans röst kommer i mitt tycke bättre till rätta i låtarna än de från debutalbumet.

Maries väntan var över; klockan 15.00 stod Miriam Bryant på Panoramascenen. Undertecknad saknade riktigt bra låtar; det blev helt enkelt för mycket 80-tals blip-blop-ljud. Marie var dock utav en annan åsikt. Hon dyrkar Miriams röst. Allra bäst blev det med hennes bästa låt ”Black car” samt Sven Bertil Taube covern ”Ett sista glas”.

Mätt på musik, men hungrig begav vi oss till kön för Jamaicansk mat. Wrapen tillhörde varken de största eller godaste, men stillade ändå bulimikergenen. Jag hade druckit två öl, det fick räcka helt enkelt. Vädergudarna trotsade alla appar, tidningar och andra prognoser. Istället för regn, tittade solen fram emellanåt.

Bara för vi kunde beskådade vi Dark Funeral i några låtar. Jag har på senare år kunnat ta till mig hip-hop, men dessa babianskrik, helt avsaknad av någon refräng är för mig oförklarligt att folk lyssnar på. Dessa gravplundrare har skapat 6 studioalbum, medan det  skulle ha kunnat räcka med en EP. Smaken är dock som baken, man maste visa respekt för sådant man faktiskt inte riktigt förstår.

Kontrasterna mellan förra akten och en halvtimme med Fredrik Lindström stand up var gigantiska. Jag har alltid beundrat Fredrik eftersom han lyckats dels vara musiker, komiker, dels seriös som språkvetare light. Det är lätt att bli placerad i ett fack utifrån ”På spåren domare” eller komiker.

Fredrik lyckas med konststycket att balansera dessa olika karriärer på ett fantastiskt sätt. Tyvärr var inte dessa 30 minuter superkul. Tempot kändes ADHD-forcerat i symbios med några 100 svordomar, välbehövliga mikropauser saknades.

Marie och jag tog ett visuellt break från musiken i syfte att insupa atmosfären och koppla av inför vad komma skulle. Vi valde grässlänten lite utanför Panoramascenen för återhämtningsmeditation i liggande ställning. För mig blev Broder Daniel ett band som fastnade i farstun; en plats de aldrig lämnade.  Jag gillade varken rösten, låtarna eller imagen.

1999 kastade bandet formellt in handduken. Frontmannen Henrik Berggren släppte i maj 2017 sitt debutalbum. Nu var det dags för Norrköping att få sin dos utav melankoli, förakt mot ett konventionellt samhälle i symbios med i hans ögon dysfunktionella informella normer. Indie-Messias med sina patenterade guldstjärnor/silverstjärnor fastklistrade under ögonen intog scenen inför  en vildentusiastisk publik.

Utan några som helst förväntningar upplevde jag liggande den sminkade ikonens musik som oväntat bra. Sången lät faktiskt inte så illa; låtarna taggigt skörsköna. Upptäckte till min fasa att ”Work” var en klockren hit

I efterhand har jag läst att Henrik Berggren drabbats av kroniskt trötthetssyndrom, vilket gör att han lever sitt liv som en spöktillvaro, där han måste vila efter minsta ansträngning. Sorgligt, men ändå starkt gjort att dels släppa en platta, dels möta sin publik.

Klockan 18.00 stod Norlie & KKV på sensationscenen omgärdad av främst ungdomar. Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag som de egentligen heter, är en av Sveriges mest framgångsrika duos, fostrade i ett hiphopsverige präglat av artister som Snook och Maskinen.

Hitlåtar har blivit något utav Norlie & KKV’s signum.”Ingen annan rör mig som du”  har  exempelvis streamats över 42.000.000 gånger på Spotify. Det var ytterst komplicerat att ens försöka värja sig mot de slimeknådade festglada tongångarna.

Nya singeln ”Säg nåt som får mig att stanna”, var klockren, en som som titulerar på att vara deras bästa låt med ”Där jag hänger min hatt”. Konserten var  som en lång förfest, en som osade sommarhit- kavalkad helt enkelt, typ 2010-talets svar på Tomas Ledin.

Laddade med surcola rem och  nutelladonut intog vi bra platser framför Ellie Goulding som gick av stapeln klockan 19.15; med svettig solvärmen i ryggen. Precis som Miss Li och Norlie & KKV har Ellie ett artilleri av riktigt bra låtar. till sitt förfogande.

”Something in the way you move”, ”Love me like you do”, ”Lights”, ”Burn”, ”On my mind”, ”First time”  är oerhört starka kort. Dessa äss, ett tight band med sjukt bra ljudbild samt knappt en dålig låt blev en omvänd Golgata för denna brittiska. Ellie Goulding gick dock inte riktigt igenom rutan såsom Miss Li, vilket reducerade ett högre betyg.

Under kvällen nåddes vi av det tråkiga beskedet att Scorpio skippar nästa års Bråvalla. Huruvida manligt våld är symptomen eller en ekonomisk dysfunktionell dold agenda låter jag vara osagt.

I och med att inte artister och grupper ännu inte kan klona sig kanske det är fördelaktigt att ha artister till andra Scorpiofestivaler samtidigt att man slipper gå back ekonomiskt. Helt klart att det är lättare att ha festivaler i mer folktätare regioner än länderna i oberäkneliga Norden.

Marie och jag tittade som hastigast in till Little Jinder innan vi spatserade till för vår del den sista konserten. Sist men inte minst arenarockbandet The Killers från Las Vegas, vilka släppt endast 4 album sedan år 2001. De gick ut stenhårt med ultrahittarna ”Human” och ”Somebody told me” sedan fortsätter de i samma anda til the bitter end.

Sångaren och grundaren Brandon Flowers ser så jäkla bra ut, har en gudabenådad karisma och sjunger dessutom fantastiskt. Deras eklektiska glamorös dansrock påminner mångt och mycket om Mando Diaos experimenterande, något som blir ännu tydligare i nya singeln ”The Man”. Det osade såväl 80- som 90-tal dock väl ompacketerat i en modernare skrud som går i den kommersiella musikens tecken, definitivt inget som störde mig.

Efter stadiumrockmusiken tonat ut drog jag och Marie till Spårvagnen som skulle ta oss hem. Fötterna kändes som cementblock och det tycktes som en hel evighet innan vi kom fram till vändplatsen.

Nu hade vi i alla fall sett Bråvalla, lämpligt nog kanske för sista gången. För mig kommer Hultsfred ligga mig varmast om hjärtat detsamma gäller även för Sweden Rock Festival. Upplevelsen blev onekligen större av att regnet höll sig borta under dagen som kvällen.

Kvällens bästa enligt mig

1. Miss Li
2. The Killers
3. Ellie Goulding

 

 

Continue Reading »