Inledning

Vi lever i samhälle som assimilerats av individualismen och en dogmatisk valfrihetspluralism, något som för många individer innebär ett ökat ansvar som i sin resulterar i mera mödor i såväl vardagslivet som i arbetslivet.  Politiker kallar det bland annat demokratisering och hyllar medborgarnas oändliga möjligheter i ett alltmer sekulariserat samhälle. Balansen mellan teknologinytta och teknologimissbruk är groteskt skör: är vi individer kapabla att hantera denna riskbalansgång? Är denna idealbild den enda sanningen eller är det parallellt en förrädisk tankefigur som subliminalt undanhåller en dold agenda som myndigheter konstruerat för att passivera, tämja och dressera oss människor? Jag skulle vilja mynta en term som passar bra in i resonemanget: ”bekvämalitiserad”. Med det menar jag att vi inte blivit lata, utan snarare anpassat oss till ett liv som befriar oss från ”jobbigheter” och omfamnar all ny teknologi utan att tolka ett helhetsperspektiv. Frågan är fortfarande: är det myndighetskonstruerat eller är det en naturlig utveckling av samhällsprocesserna?  Tanken är inte att överlämna ett konkret svar på denna komplexa, existentiella och konspiratoriska fråga, utan snarare så ett frö till reflektion hos gemene man/kvinna.

24-timmarssamhällets subliminala krav på individer reducerar livskvaliteten

Kortsiktighetssamhället, otålighetssamhället, individualistsamhället, konsumtionssamhället, kravsamhället, informationssamhället, tillgänglighetssamhället; kärt barn har många namn. Utbrändhet, inre stress, ökade samhällskrav, 24 timmars tillgänglighet, eget ansvar, individualism, gesellschaft är några begrepp som genomsyrar ett senmodernt samhälle. Samhällsstrukturerna har accelererat och vi medborgare har inte riktigt hunnit ikapp att acklimatisera oss till alla de dagliga val och möjligheter vi står inför. Individualiseringen är enligt Beck boven i dramat i ett allt mer bortrationaliserat samhälle. Detta skapar ett smörgåsbord av normer och oändliga bruksanvisningar hur vi ska leva vårt liv. Beck hävdar att det är ”bieffekternas bieffekt” att individerna frigjort sig från institutionernas tvångströjor, något sin innebär att alla individers val innebär ett risktagande.

Tid är pengar, men var kommer livskvaliteten in – har samhället glömt bort eller förträngt den? Är livskvalitet att putsa fönster eller tvätta kläder på helgen, istället för att umgås med familjen, koppla av och ladda batterierna. ”Livskvalitet innebär att ha alla tre: något att leva av, någon att leva med och något att leva för (Hanson, 2006, s. 125)”, ett osedvanligt tänkvärt citat. Giddens är inne på samma tankegångar när han hamrar in budskapet om upplysningstidens idéer om individens frihet och dess efterföljande risker. Makt och vetenskap i kombination med teknologi kompletterar varandra och är kittet i en vedertagen maktstruktur – frihet och tvång går hand i hand (Focault, 1987). Är det så konspiratoriskt att maktstrukturer dikterar tempot i samhället, i syfte att förhindra individers reflexioner på ett angenämare samhälle, genom att neutralisera dem via ökade krav, mera ansvar och subliminal passivitet?

En småbarnsfamiljs dag kan inledas med att gå upp tidigt för att sedan lämna barnen på förskolan/förskoleklassen. Efter detta så ska individen ta sig till och ifrån arbetet. Småbarnen hämtas därefter olika tider om de inte råkar vara tvillingar. Ungarna ska ha mat, aktiveras, se på Bollibompa innan ”läggdagsprocessen” inleds. Efteråt ska en eventuell disk tas hand om, och försöka hinna med att se på nyheterna eller annat favoritprogram, dessutom är det bra om Facebookskontakterna underhålls och dagens reflektioner bloggas ner. Träning är ett vedertaget redskap att förebygga fysisk som psykisk hälsa. Det innebär vi måste aktivera oss för att uppnå dess effekter. Olyckligtvis prioriteras träningen bort på grund av tidsbrist, orkeslöshet eller otillräcklig motivation; fast vi blir matade med oändliga hälsoråd. I det vardagliga livet ingår också olika former av möten: arbetsmöten, föräldramöten, dagismöten, förskoleklassmöten samt underhållandet av relationsmöten.

Vi skulle behöva ha fler armar, surrogater eller det minst komplexa; ett stort antal sociala relationer som samverkar i syfta att tämja tidsperspektivet, den inre stressen och upphäva individbestyren. Att hjälpas åt och ta hand om varandra är i sig enligt Habermas ett självbestämmande och självförverkligande val av ett visst sätt att utforma sitt liv på. Kommunikation genom exempelvis nätverk, föreningar eller organisationer kan samordnas och utformas av gemensamma värderingar – en kollektiv viljebildning. En kollektiv viljebildning är nödvändig om samhället ska kunna motverka individualism och byråkratisering. Synergieffekter återinföra Gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och demokrati. Kollektivet ska motverka individualistiska destruktiva begrepp som utbrändhet, inre stress och kraven att inte räcka till i ett kortsiktighetssamhälle. Det fordrar att politiker, medborgare och marknaden verkar i symbios i en fri offentlig sfär i syfte att bryta upp en tillrättalagd bestämt livsvärld med Habermas kommunikativa förnuft istället för det rådande instrumentella förnuftet.

Bekvämalitiserat leverne

Jag skulle vilja mynta ett uttryck som symboliserar hur många människor lever idag: de är ”bekvämalitiserade”. Med det menar jag att en ny era är över oss genom att vi inte alls är tvungna att vara sociala; det är möjligt att sköta det mesta via modern teknologin i hemmet. Giddens är lite inne på sådana tankegångar ” De sociala koder som tidigare styrde människors val och aktiviteter har blivit betydligt svagare.Det är helt enkelt bekvämare efter jobbet att hemifrån via modern teknologin beställa mat, träna hemma, sköta bankärenden, läsa tidningar, studera och hyra en film, spela tv-spel, blogga, än att umgås med sina vänner eller sin familj. För inte så långt tillbaka i tiden var det betydligt svårare att kunna bostadsisolera sig från omvärlden, men med dagens teknologi utveckling så möjliggörs gemenskap utan att behöva utnyttja vårt sociala samspel till fullo.

Ett socialt liv kan uppnås med människor på andra sidan jordklotet utan att behöva skicka och invänta resultatet via exempelvis ett brevskrivande. Socialisering har istället blivit ett hinder, något jobbigt, något som helst ska undvikas i syfte att få vara bekväm. Globaliseringen har indirekt förstärkt individualismen och lagt ribban högt då vi som individer mer eklektiskt kan forma våra egna liv utan oändliga pekpinnar.  Ett ”bekvämalitiserat” vardagsliv och bostad kan antingen ses som ”fängelse” eller ”tidsminimerare”, beroende vilket perspektiv man utgår ifrån, men det finns onekligen en överhängande risk att individer införlivas och indoktrineras in i maniska kommunikationsteknologiska rutiner. Att ha det postbekvämt är inte det samma som att ha en hög livskvalitet. Det kan faktiskt vara så att vi inom en snar framtid helt enkelt inte orkar försöka att uppnå en högre livskvalitet – utan vi bara finns. Alla har rätt att utforma sitt liv som de vill om de inte skadar tredje part, men min åsikt är att det är fundamentalt att socialisera sig med andra människor ansikte-mot-ansikte, även om vi infogats i nya samhällsformer som möjliggör en reducering av mänsklig interaktion och som förstärker passiviteten.

Ponera att vi utesluter elitmakttankar och istället utgår ifrån ett hälsoperspektiv, så är teknologin i sig självt en passivitetsdränerare. Politiska värderingar kan ha teoretiskt goda intentioner, men i praktiken kan dessa skapa ett eget liv med en helt motsatt effekt enligt Beck. Måhända är passiviteten ännu i sin linda och visar sitt äkta ansikte om 40-50 år. Benskörhet, depressioner, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes är bara några exempel på ökad ohälsa vid stegrad passivitet. Enligt Giddens är politisk styrning ett universalmedel i att synkronisera oönskade bieffekter av såväl individualiseringen, globaliseringen och teknikutvecklingen i syfte att förhindra passivitet hos individer.

Kollektivismrenässans

Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett alltmer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som: ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade hos befolkningen. Den annalkande postmodernismen är kanske närmare än många tror.  Ett nationellt eskalerande socker- och snabbmatsmissbruk samt en narcissistisk hälsostress är några avigsidor i ett senmodernt välfärdssamhälle.

En universalmetod torde vara en återgång till ett mera kollektivt tänkande. En gemeinschaftrenässans främjas när rådande individuella normer successivt modifieras, och likt ringar på vatten frambringar en hybrid mellan kollektivism och individualism. I syfte att reducera en tom och meningslös målrationalitet i 24-timmarssamhället genom strukturella handlingsrationella val, så torde det i ett framtida perspektiv istället ses irrationellt att ens försöka motverka gemensamhet, samverkan, ansikte mot ansikte bekräftelse och meningsfullhet . Det senmoderna samhällets konsumtionskrav är en exceptionellt besvärlig motståndare att handskas med. Att stå utanför detta samhälle kräver antingen goda ekonomiska förutsättningar, en asketisk självdisciplin eller helt enkelt att bli religiös. Detta är ett materialistiskt samhälle, där individers oändliga myriader av valfrihet går i symbios med ökat ansvar som leder vidare till ännu mera arbete, vilket i sin tur skruvar åt samhällskraven ytterligare. När kompassen saknas är det enkelt att gå vilse i vad som egentligen är meningen med livet.

Om ett kollektiv ska fungera i ett modernt samhälle så måste hushållen gemensamt dra in pengar eftersom hyra, mat, kläder, el inte är gratis. Resurserna måste i högre grad fördelas i detta kollektiv; gruppen går före individen vilket är en tillbakagång till ett normativt värderationellt tänkande . Planering, rutiner och strukturering är också essentiella moment om vardagspusslet ska fungera effektivt. Synergieffekter genom förmedling av gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och närdemokrati. Kollektivets återinträde i det individualistiska samhället är det som ska neutralisera en narcisstiska livsstil och det framväxande passivitetssamhället.