Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.