Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.

Hur häftigt som helst – Något för Norrköping!

Edgar Mueller från Tyskland, engelsmannen Julian Beever och den amerikanska pionjären Kurt Wenner är bland de mest kända och välrenommerade trottoarkonstnärerna i världen. Konstarten introducerad redan på 1600-talet i Italien av så kallade ”Madonnaris”, det vill säga artistvagabonder vars syfte var att visualisera sin konst på marknader, främst religiös sådan. Kurt Wenner startade 1986 världens första gatumålningfestival i Santa Barbera, Kalifornien, som hette just ”I Madonnari”, numera har konkurrenten i Passadena greppat stafettpinnen och sedermera tagit över kronan.

Lava Burst,  Geldern Tyskland 2008 av Edgar Mueller

Varumärken är snuskigt viktiga för städer att ha i sin ryggsäck för att locka till sig människor och företag att flytta just till deras kommun. Norrköping är en vacker stad med promenaderna, ståtliga 1800-talsbyggnader, spårvagnarna, Industrilandskapet och Visualiseringscentret som några lokala kännetecken samt mediasynligjorda idrottsföreningar som IFK Norrköping, Dolphins, Vargarna och Vita Hästen.

Batman and Robin, London 2006 av Julian Beever

Att våga för att vinna är ett epitet som jag dock inte sammankopplar med Norrköping. Jag saknar ett politiskt konsensus hur man vill att Norrköping ska utvecklas och hur staden ska upplevas i framtiden. Frånvaron av vågade visioner och idéer, de som skapar ett kluster av varumärksfragment är dessvärre plågsamt påtagliga. Att subtilt hävda att man är ”Parkernas stad” samtidigt som lekstugan i Kommunstyrelsen reducerar innerstadens grönområden känns aningen kontraproduktivt, men framförallt ofattbart trögt. När ett gemensam kompass saknas blir resultaten oftast diffusa och irrationella.

Armchair traveler, London 2010 av Kurt Wenner

Istället skulle de styrande i symbios med idékläckare och kommuninvånarna enas om 3-5 strategier som rustar Norrköping för att bli überattraktivt. En av dessa vore att kontakta Edgar Mueller, Julian Beever eller Kurt Wenner, helst alla tre med agendan att strategiskt applicera Norrköpings historia på väggar och gator runt vår vackra stad. Att vi skulle drabbas av en positiv cocktaileffekt genom att bli en mer levande, interaktiv, intressant och spännande stad gör inte saken sämre.

Flash flood, Canada 2007 av Edgar Mueller

Som sagt 3D konstarten skulle vara en av de kreativa men okonventionella strategier som Norrköping väljer att använda sig av för att stärka stadens varumärke. Parallellt skulle ”Peking” också jobba med exempelvis muralmålningar samt utnyttja visualiseringscentret potential för att synliggöra deras uppfinningsrikedom på byggnader och allmänna platser runt om staden. Det bästa vore självklart att skapa något unikt, något som vi är ensamma om i världen. Att låta sig inspireras av originella byggnationer som samexisterar på vår globala planet är inte heller förbjudet.

Picadilly cirkus, London 2007, Kurt Wenner

Om jag diktatoriskt fick chansen att excentrisera Norrköping så skulle jag personligen ombesörja att vi skulle bo i en stad som badade i färger och sjöd av kreativitet, en stad som lockar till sig horder av konstnärer runt hela världen, oändliga ringar på vattnet som framavlar ännu mera nyskapande experimentlusta. Men som sagt då gäller det för en stad att veta vart den ska gå, och hur den kommer dit. I nuläget är är vi ljusår ifrån min vision om hur Norrköping i sig blir en världsattraktion.

Stunt city, Berlin 2005 av Edgar Mueller

The Crevasse, Dun Laoghaire, Ireland 2008, av Edgar Mueller

Where do I go, Tepic, Nayarit, Mexico 2010 av Edgar Mueller

Pretend to fall, London 2011, av Edgar Mueller

En lyxig torsdagskväll

Vi lämnade Hanna och Frida i händerna hos min son David och hans tjej Josefin i hans lägenheten på Luntgatan. Jag och Marie bilade ner till Lagerqvist Restaurant & Bar, det vill säga före detta Bacchus. Vi synkroniserade vår vedertagna månatliga 28:middagsbegivenhet med duohumor i världsklass. Ett av målen med att varje månad unna oss ett restaurangbesök är livskvalitet utan barn; parallellt reducerar vi också den östgötska matfloran. För närvarande är detta den enda kvarvarande restaurangen av Norrköpings utbud. De rymliga lokalerna var obeskrivligt atmosfäriska, och fick mig genast att tänka på Gamla stan i Stockholm. Vår erfarenhet av Bacchus var inte det allra bästa, därför var det med tillförsikt vi synade nya ägaren, namnbytet och inriktningen på menyn. Samma dag hade NT gett restaurangen 5 av 5 möjliga, något som ökade vår nyfikenheten.

Kombinationen modern design med autentiska medeltidsvalv i symbios med en lokal särprägeln var minst sagt en vinnande formula. Vi beställde in varsin Wallenbergare med mos, ärtor och lingon. Jag tycker mitt potatismos är oslagbart, men fingertoppskänslan och råvarorna som anammades i denna rätt gav husmanskosten ett välbehövligt ansiktslyft. Färsen, ”flottet”, moset det vill säga allt på tallriken var en gourmetisk sensation för såväl smaklökarna som estetiskt – världsklass. Jag tog två öl kalla medan Marie dräpte en bubblig Ramlösa, när hon återigen axlade rollen som chaufför. Efterrätten för egen del blev Trädgårdsäpplen: stekta äpplen, bakad kaka, vaniljkräm och sorbet. Marie beställde in bakad choklad med kolasås, körsbär och nötter med gräddfilsorbet; båda var ljuvliga, men Maries var nog aningen godare om jag under pistolhot blev tvungen att välja mellan de båda sockerbomberna.

Chaufför Marie navigerade ryckigt mot karga Himmelstalundshallen där de båda humorikonerna skulle framföra sin  populära show: ”Ljust & Fräscht”. Instinktivt kändes väl ”arenan” aningen malplacerad i våra ögon. Jag fick en klar aula-känning som lämnade ett bestående avtryck före, under som efter föreställningen. Hade man  dessutom ont i ryggen innan så hjälpte inte dessa bräckliga och kalla plasttingestar till precis. Det var dock den enda smolket i bägaren denna livskvalitetskväll.

Helt klädda i vitt och barfota gjorde komikerna Fredrik Lindström och Henrik Schyffert entré inför 2000 östgötar. Det här är för övrigt första gången de står på scen tillsammans. Ljust & Fräscht handlar om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm. Den två timmar långa showen var indirekt indelad i fyra sjok. I den inledande fasen var de båda komikerna närvarande, sedan fick Schyffert tillgång till 20 egna minuter i rampljuset för att efteråt avlösas av Fredrik Lindström egentid. Cirkeln slöts när vännerna återigen samlades på scenen. Oväntat nog så skrattade jag allra mest åt Schyfferts ståup-fasoner som mångt och mycket handlade om återvinning. Det hysteriska upplägget stegrades, och var faktiskt helt genialiskt fyndigt. Ännu mer oväntat var det också att han sammantaget var den roligaste av de två. Han stod för de sylvassaste sarkasmerna och för flest komiska poänger. Självklart var de båda såväl tighta som roliga, men som sagt Schyffert fick en renässans i mina ögon.

Kontentan av showen gick ut på att vi inte blir lyckligare människor av att renovera ihjäl oss eller följa rådande tidningstrender. De menar på att man bör sätta värde på det man har och rannsaka sig själv i sömmarna om man är i behov av att genomgå ett förändringsbeteende. Jag är väldigt förtjust i när man integrerar samhällskritik med syrlig komik, och ändå komma undan med detta genom att anamma ett spektrum av igenkänningsfaktorer. Existentialismen och konsumtionshybrisen ironiserades effektivt under hela föreställningens gång. Jag har väldigt svårt att tro att någon i publiken gick hem besviken. Förhoppningsvis kanske en och annan sätter efterskrattet i halsen när de börjar reflektera hur vi och våra medmänniskor allt som oftast agerar i vårt vardagliga liv. Jag kan inte göra annat än att konstatera att föreställningen var groteskt underhållande, varierad men som sagt också tänkvärd. Medelåldersmännen avslutade spektaklet med att leva ut sina rockdrömmar genom att framföra en punk-hårdrock-låt med mängder av pyroteknik: Det var verkligen kronan på verket; en show för alla sinnen som jag inte lär glömma på väldigt länge.

Fredrik Lindström – en husgud av rang

Oftast är man bara rolig eller bara intellektuell tråkig. Att som Fredrik Lindström lyckas med konststycket att pragmatiskt balansera seriositet och humor är ytterst sällsynt. Denna mänsklig husgudhybrid är född och uppvuxen i Eskilstuna. Mellan åren 1979-1982 var han medlem i Eskilstunas stolthet Crystal Pride; deras debutskiva som också huserar i min vinylsamling var inte alls oäven. Mr Lindröm slutade dock som trummis i bandet innan albumet släpptes. Från hårdrockstrummis till en i ensemblen av ironiska och cyniska busringare i det nu nedlagda radioprogrammet Hassan i Sveriges Radio P3 (1993-1994). Fredrik har också härjat rejält i radion genom att förgylla det underbara programmet ”På minuten” dessutom har han varit Sommarpratare hela tre gånger. Lindströms akademiska bana inleddes med en fil kand i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria vid Uppsala universitet 1987. Med blodad tand tag han sig igenom Poppius journalistskola 1989 för att sedermera bli doktorand i Nordisk språkhistoria vid Uppsala universitet. Fredrik Lindström är en Sveriges mest efterfrågade föreläsare,  konferencier och moderator. Få kommer ens i närheten av Fredrik när det gäller kombinationen av att vara helt sanslöst rolig ena sekunden, för att i nästa ögonblick respektfullt beundrad av publiken för sin djupa, seriösa och imponerande kunskap inom brett varierande områden. Hans sätt att tala i harmoni med hans intelligenta humor är nästan oslagbart, en husgud helt enkelt

Denne mångsysslare har också regisserat en av mina topp-3 svenska komedifilmer nämligen: ”Vuxna människor”; en pärla som är är snuskigt underskattad. Han har också agerat medförfattare till en av Sveriges (norskt originalmanus) bästa sit-com c/o Segerhmyr. Hans seriösa sida i symbios med glimten i ögat reportage infogades i SVT: ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Vad är en människa”. Mest känd är han troligtvis genom ”På spåret”, där han och polaren Kristian Luuk på ett utmärkt sätt fyller vakuumet efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg.

Henrik Schyffert – långt ifrån en husgud

Jag vet inte varför jag aldrig varit riktigt förtjust i Henrik Schyffert, men så är det bara eller snarare var det. Hans energiska uppträdande i Himmelstalundshallen var dock en källa till att blicka tillbaka på hans digra artistproduktion. Henrik är född 1968 i Ronneby och blev halvkänd genom Z-TV och busringningar med bland annat Fredrik Lindström och Kristian Luuk i Hassan. Kändisskapets dörrar öppnades på vida gavlar i och med att Killinggänget bildades. Konstellationen skapade eufori hos såväl tv-tittare som hos en enad kritikerkåren med: ”I managen med Glen Killing”, ”Nilecity 105.6″, ”Percy tårar” och ”Fyra små filmer”. Han har också varit programledare på TV4:s ”Parlamentet” och SVT: ”Landet brunsås”. Det var för övrigt det programmet som min inställning till honom började förändras. Jag gillade konceptet, karaktärerna, och sedermera även Henrik Schyffert. Ståuppkarriären har varit spikrak, och bevisen för detta är priset för ”Årets Nykomling” 2003 samt ”Årets manliga komiker” 2007. Denna mångsysslare var också med i gruppen Whale  med Cia Berg, från 1993-1993, ett kollektiv som rönte musikaliska framgångar på hemmaplan.

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.

Hemma hos Familjen Addams

I ett hällregn från djupaste helvetet parkerade vi vår svarta Hyundai längs med Norra promenaden för en kostnad av 60 riksdaler. Vi skyndade oss till pizzerian på Kungsgatan där vi runt 17.30 intog varsin onyttig men slafsig pizza med tillhörande läsk, själv tog en stor gravkall öl. Barnen valde varsin Vesuvio medan jag fann kebabpizzan aningen större, Marie beställde en Frutti. Lagom mätta spatserade familjen siksackandes genom ösregnet till Östgötateatern för att tillbringa de närmste timmarna med makabra teaterkaraktärer. Vi satt utmärkt på Balkongens första rad, vilket möjliggjorde att barnen fick helt fri sikt, något som underlättade hela processen, och bara det en form av light-livskvalitet

Tv-serien 1964-1966                                            Filmerna från 1991 & 1993

I ett stort viktoriansk hus lever Familjen Addams sitt liv, allt medan de med glädje bryter mot normer och tjusas av det som de flesta av oss tycker är obehagligt. Familjen Addams består av pappa Gomez, den sentimentala pappan, mamma Morticia, en sval men passionerad kvinna, tonårsdottern Wednesday, som är som tonåringen mest … eller kanske inte. Och Pugsley, lillebrorsan, som har en förkärlek för tortyrredskap. Hos familjen bor också Gammelmormor, Onkel Fester, som är kär i månen, Lurch, den lojala, lågmälde och långe Frankensteinliknande betjänten samt den vandrande handen, The Thing.

   1991                                                              1993

De båda filmerna är i mina ögon riktiga guldkorn, castingen var optimal där alla pusselbitarna föll på plats. När det kommer till uppföljare och framförallt  sådana som produceras i Hollywood är de oftast 95% skräp, men i detta fall vann undantaget. Tvåan i sig var en rolig, makaber, fyndig och osannolik historia där inte jag hade mått dåligt av om den följts upp av ytterligare en prequel. Den starkaste av de lysande stjärnorna var genomgående den unga men underbara Christina Ricci (1980, Santa Monica, California, USA: Casper, The ice storm, The opposite of sex, Small soldiers, Sleepy Hollow, Prozac nation, Monster, Black snake moan). Hon visade var skådespelarskåpet skulle stå med ett scenregister att döda för; man insåg ganska snart att detta bara var startgropen för en kommande stjärnaktris.

The Animated Series(1992–1993)                          The Addams Family (1973–1975)

På Östgötateatern tog man inte bara musikalen, som tidigare spelats i USA, Brasilien och Australien, rakt upp och ner. Man har gjort sin alldeles egen version av den och är nu efter mer än ett års arbete redo att avtäcka resultatet.De nya inslagen består i cirkusartisteri. I den galna familjen Addams värld där levande umgås med döda och där till och med huset lever sitt eget liv behövdes det där alldeles lilla extra för att sätta piff på inramningen. Därför engagerades Jesper Nikolajeff från Cirkus Cirkör som svarat för cirkusregin. I den nyskrivna musikalen har manusförfattarna Marshall Brickman och Rick Elice vävt in en ny konflikt: Tonårsdottern Wednesday blir kär – en helt vanlig ”normal” kille. Och nu ska hans föräldrar komma på besök …

”Det som lyfter Familjen Addams är energin, lekfullheten, galenskaperna, de morbida skämten, skräcktemat och alla som agerar på scenen”…” i  mycket underhållande Familjen Addams är ingen större än själva föreställningen, fylld av sjuk humor, specialeffekter och inslag av nycirkus”.

”Med akrobatiska nycirkusinslag, kolsvart humor och snillrik lekfullhet får Östgötateatern musikalen Familjen Addams att lyfta högt”…” en dödsrolig och visuellt fascinerande föreställning”

”En hyllning till kärleken och galenskapen – visst blir man lycklig!”…” Petra Nielsen är som gjord för Morticiarollen…hon fyller den perfekt”…”Christian Zell har ett större register att spela ut och gör det lysande”…” En föreställning för unga och gamla och alla som kanske glömt att teater kan vara fest och feeri och gala och fantasi och bara så skitkul”

Jag kan inte göra annat än abdikera i de unisonta hyllningarna som denna förställning tillskansat sig. Dock med ett ett ytterst viktigt undantag som många av recensenterna antigen förträngt eller helt sonika inte ville befatta sig med – musiken. I musikaler är toner de högst rankade inslagen i denna oftast klyschiga teatergenre. I Familjen Addams  fullständigt haglar det sångnummer, man hinner knappt knapra på halstabletterna innan nästa musikalton tas. Det hade inte gjort så mycket om musiken i sig hade varit riktigt bra. Tyvärr känns det som låtskrivarna endast använt sig av musiken i syfte att föra handlingen framåt.

Dessa oftast intetsägande transportsträckor täcker in cirka 85 procent av föreställning, och dränerar helheten på ett oroväckande sätt. Såväl jag som Hanna och Frida gäspade periodvis i takt med den sega musiken så att nästan käkarna sprack. Enstaka partier av låtarna hade potential att bli till hyfsade låtar – med rätt låtskrivarpar, men de var lätträknade. Avsaknaden av adekvata hits som man mångt och mycket finner i de flesta andra musikaler reducerar ett högt betyg. Då detta onekligen är en horrormusikal så kunde också musikupphovsmakarna ansträngt sig betydligt mera för att skapa musik därefter. Dessa lågbudgetproduktioner matchade inte allt annat som var både professionellt och mycket underhållande. I annat fall hade de kunnat låna låtar ur Nanne Grönvall musikbibliotek som ”Avundsjuk”, ”Evig kärlek” och ”Svarta änkan”, vilka hade passat perfekt in i detta sammanhang.

Barnen skötte sig fantastiskt bra, och tyckte samstämmigt att Lurch var roligast, och jag och Marie kunde bara instämma i deras val av favorit. Jenny Holmgren som gestaltade Wednesday hade en fantastisk stark och bra röst. Det var en fröjd att höra hennes stämma omfamna Östgötateaterns estetiska salonger. Efter att ridån gått ner runt klockan 22.00 blev Hanna och Frida  fotograferade med några av monstren ur ensemblen, till deras ambivalenta glädje. Vi hämtade därefter bilen vid en ytterst regndränkt parkering. Vi alla var dock mycket nöjda med föreställningen, det var bra underhållning, och för övrigt en väldigt trevlig kväll.

Musikal-toppen av Mats Widholm

1. Mama mia

2. Chess

3. Jesus Christ superstar

4. Phantom of the opera

5. Little shop of horrors

6. Chicago

7. Familjen Adams

8. Starlight express

Kulturnatten-light

Utan tvivel är Kulturnatten Norrköpings trevligaste  och charmigaste årliga evenemang. Runt 50 000 människor beräknas vara ute under dagen som kvällen, regnet devalverade dock årets siffra, men det är ändå en ansenlig mängd människor i omlopp. Vi besökare slipper den värsta krimskramshybrisen, och välsignas istället utav en uppsjö av gratisaktiviteter bland de 400 programpunkterna. Precis som vanligt är det digra programmet snuskigt späckat och minst sagt varierat. Förra året avverkade vi bland annat Frimurarna, Rådhuset, The Lamp hotel och Gubbens trädgård. Denna 27:e Kulturnatt hade vi outsourcat bort rastlösa, sockerstinna och gnälliga barn till våra snälla grannar.

Jag och Marie stegade ut 16.00 i ett mardrömsväder såväl för besökare som arrangörer. Det ihållande regnet i symbios med fastfrusna cementgrå moln hånlog mot oss aktivitetstörstande individer. Vår första anhalt bestod av att kolla in Palace gamla lokaler som numera huseras av hälsoföretaget Zondera. Det var en intressant återblick i det förgångna som nutid, jag såg inte skymten av mina före detta gigantiska spyor invid elementen. Därefter blev det en osedvanligt intressant föreläsning om Norrköpings stadsutveckling i Tullhuset av utmärkta talare ifrån Stadsbyggnadskontoret. Marie var mindre glad, då hon glad i hågen satt sig tillrätta i förbokade stolar på Indra, och inväntade min ankomst som blev 35 minuter sen.

28:middagen det vill säga den månadsrutin som jag och Marie unnar oss utan barn i symbios med Östergötlands restaurangflora stod sedan på programmet. Denna månad föll valet på en gemensam favorit i Norrköpings restaurangdjungel: Indra. Indisk mat ligger oss varmt om hjärtat; råvarorna precis som atmosfären och servicen var genuint förträffliga. Vi blev  ändå båda kollektivt knockade av de väl tilltagna och nästintill fulländade rätterna. Vi prövade fyra förrätter som vi delade på, och de var makalöst goda allihopa. Att jag blev proppmätt var dock ingen överdrift, en flaska 66 cl Cobra och en flaska Weissbeer drog sitt strå till stacken. Nästa anhalt blev Graffitimålningarna på Tyska torget och Designmarknaden på Hospitalsgatan. Om Gud hade varit kulturarbetare så hade han skänkt oss ett mindre oförutsägbart väder. När man som mest trodde på att regnet var på väg att upphöra omfamnade han oss genom att spä på med ännu mera hällregn. Det var ändå väldigt mysigt, men det går inte att komma ifrån att det varit  ännu trevligare att slippa att bli dygnsblöt och huttra i takt med steglängderna

Vi kom rakt in i ett körmaraton där KFUM- gubbarna höll på som värst; för oss var detta långt ifrån topp-1000, så vi drog relativt snabbt därifrån. Substitutet blev närliggande Knäppingsborgskvarteret där vi blev en del av ett gytter av besökare. Vårt primära mål var smygpremiären av Crazy Pictures nya kortfilmsalster, vilket de lite käckt döpt till ”Den blå mannen”. Den 25 minuter långa cineastiska snutten var oerhört välgjord och originell, men i vår smak ganska intetsägande.

Efter att ha lyssnat på musik och varit delaktiga i den höga stämningen runt det underbara kvarteret gick vi vidare uppför Västgötebacken. Från den kullerstensbelagda gatan lommade vi impulsivt in på SR och SVT som hade  öppet hus. Det var en hyperintressant upplevelse att se de fräscha lokalerna som verkligen inbjöd till kreativitet. Vi avslutade kvällen med att vandra runt i Stadsmuseet och Arbetsmuseet. Klockan 21.30 tog Kulturnatten slut för egen del, på grund av att jag skulle inleda mitt nattpass på Omsorgsgruppen AB.

Charmen med Kulturnatten förutom kontrasten mellan mörker och fantasifulla ljuskreationer är att man slipper snortankade ungdomar. Visst någon halvberusad sate finns det alltid att tillgå, men som helhet är detta en tillställning som inte går i alkoholens tecken, något som är ytterst befriande. Att pubarna, caféerna och restaurangerna är fullbelagda är också ett ovanligt men lika  trevligt inslag i konceptet. Till nästa år hoppas jag innerligt att vi slipper regnet, sedan vore det inte dumt att ta hit något/några riktigt stort dragplåster som lotsar ut ännu fler människor på Kulturnatten.

Continue Reading »

Nostalgi i lyxförpackning

Marie och jag fixade ett barnfritt evenemang, halvänglarna lämnades i händerna på Jonas Gustavsson och hans dotter Tilde, och hämtades istället efter själva musikunderhållningen. Denna tillställning hade vi inte gått på, om inte jag hade vunnit en tävling hos Ståhls, där vi oväntat blev två biljetter rikare. Gratis är gott, och musik är terapi för själen, så varför inte. Vi anlände 19.20 till De Geer hallen, efter att letat parkeringsplats i en kvart, i hällregnet som besudlade Norrköping denna fredagskväll. Efter att ha lämnat in våra jackor stressade vi som murmeldjur runt de tillsynes oändliga trappuppgångarna. Vi fann till sist våra platser på 3:e balkong 2:a raden, helt perfekt. De som stod för musik-tidsmaskin-perspektivet var  de välrenommerade artisterna: Peter Johansson och Matilda Hansson tillsammans med Nina Söderquist och Tommy Nilsson. Initiativet och  showansvarig var dock Peter Johansson som inkluderat fyra svenska städer i detta pop-rock-smörgåsbord.

För mig har Tommy Nilsson varit en källa till musikglädje, från att ersätta Zinny Zan i Easy action där han omkullkastade glamrocken till kompetent a.o.r/västkust, till popballaden ”Öppna din dörr”. Enligt Kee Marcello  ska Tommy  också varit förstavalet som leadsinger i Toto, tyvärr blev det av olika turer inte så. Runt samma period deltog den då pudelbeklädde också i det svenska projektet Swedish metal aid som en av många hårdrockssångare på låten ”Give a Helpin’ Hand”. Mr Nilsson satsade sedermera på en hägrande solokarriär och fick ett stort genombrott med låten ”Allt som jag känner”, en duett han sjöng med Tone Norum 1987. Det gav honom Rockbjörnen som ”Bästa manliga” artist samma år. På det följde den svenska Melodifestivalen 1989, där han framförde det segrande bidraget ”En dag” som slutade på hedrande fjärde plats i Europa. Under 1990-talet hade han fortsatta framgångar, bland annat med ”Dina färger var blå” som användes flitigt av Pripps i en reklamfilm. 1994 blev hans ”Öppna” årets låt på Svensktoppen. Successivt har mitt intresse för honom subtilt dalat, och numera hade jag ingen aning vad han sysslat med, tills denna föreställning.

2008 vann Nina Söderquist dokusåpan Westend star i  TV3; vinsten bestod av huvudrollen som Lady of the Lake i West-uppsättningen av musikalen Spamalot. En roll som hon reproducerat i Malmö och i Stockholm hösten 2011. Hon  deltog i Melodifestivalen 2009 med den ruskigt underskattade  låten ”Tick Tock” som tyvärr inte  gick vidare. Hon har även varit med i ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Singing Bee”.

Multiartisten Peter Johansson  är främst gitarrist, dansare och musikalartist. Han har bland annat spelat i den tyska uppsättningen av Saturday Night Fever i Köln 2001–2002, A Chorus line på  Göteborgsoperan 2002–2003 och i Queen-musikalen We will rock you i West end i London mellan åren 2003–2007. På grund att han gestaltat huvudrollen Galileo cirka 850 gånger fick han efter föreställningen en specialgjord We will rock you-gitarr och en guldskiveplakett.

Peter Johansson har även medverkat tillsammans med sin kusin musikalsångerskan Matilda Hansson i sångsagan ”Gerda”, baserad på historiska händelser i St Anna skärgård. Under flera år har det blivit en tradition för de båda att göra kyrkoframträdanden runt om i Östergötland. Med stöd av släkt och vänner har området kring St Annas blivit en oas för många att avnjuta musikalisk tillfredsställelse under äkta svensk högsommar. Med sig i bagaget har de några av historiens många musikal- och populärkulturella musikklassiker. Publiktrycket har ökat för varje år som gått, numera har inte ens groupies företräde in i det heliga, då trycket efter biljetterna är fanatiskt.

Första akten inleddes med ett knippe 50-tals örhängen som ”Johnny B good”,  ”When a man loves a woman”, ”I´m a beliver”, ”A whiter shade of pale”, ”Your song”. Från att varit aningen motsträvig till konserten, trots gratisbiljetterna blev jag snabbt tvungen att ändra inställning. Artisterna var minst sagt charmiga och lyckades med konsttycket att göra varje cover till en högkvalitativ underhållning i symbios ett ytterst kompetent 6-manna band, vilket inkluderat saxofon och trumpet. Första aktens höjdpunkter var dock duetten med Tommy & Peter i Elvislåten: ”Suspicious minds” och The Whos´s ”My generation. ”. Variation, driv, genuin glädje, humor och snygga arrangemang präglade de snyggt genomförda numren. I pausen släckte jag törsten med en kall 50 cl öl, Marie dräpte en juice. jag passade också på att snacka lite med squashpolaren Magnus Hjortberger och hans dotter Angelica.

Andra aktens fokus låg på 70-och 80-tal där musikaliska klassiker som ”Like a Prayer”, Roxettes slagdänga: ”Must have been love”, ”The best” (tina Turner),  och ”Total eclipse of the heart lades till handlingarna. Som sann a.o.r kille blev jag mer än tillfreds med Tommy Nilssons framförande av Toto´s melodiskt ikoniska: ”Hold the line”. Mitt hårdrockhjärta bultade också tacksamt i takt till Ninas toppenversion av AC/DC ”Highway to hell”. Andra aktens höjdpunkter för egen del var annars den svettiga versionen av The Eagles Hotel California, gitarr-solo-duellerna var makalöst reproducerad. Avslutningslåten var också en av kvällens bästa, nämligen Queens rockoperakonstruktion: ”Bohemian rhapsody”. Här kom ju verkligen Peters Queen-erfarenheter till nytta, vilket troligtvis var syftet – magiskt. Som sagt de 2½ timmarna pinnade på kvickt och höjdpunkterna var osedvanligt många. Det ska tilläggas att Anneli Axelsson och Dan Rosengren tillika den hormonstinna kören skötte sig med bravur. De var de enda som inte lämnade föreställningen, men de tillförde massor genom coola moves och inlevelse utöver det vanliga. Ljusshowen i sig var också väldigt sparsmakad och snygg.

Kvällens starkaste lysande stjärna var ändå den svarthåriga 40-åriga amasonen Nina Söderquist, med en pipa som kunde besitta berg. Hennes versioner av  bland annat ” Total eclipse of the heart”, ”Highway to hell”, ”The best” och Michael Jackssons ”You make me feel ”gav mig gåshud. Alla dessa omaka pusselbitar gjorde att alla sinnen fick sin beskärda del, och helhetsbetyget kan inte bli annat än MVG. Proffsigheten lyste igen precis som den autentiska spelglädjen, något som återkastades till oss i publiken. Klockan 22.30 hämtade vi barnen, berusade av 2½ timmes musikeufori.

Continue Reading »

Andra upplagan av Bråviksloppet

Fredrik ”Odda” Adolfsson, en av mina kompisar är tillika en av grundarna till detta natursköna Norrköpingslopp. Detta år har de försökt rehabilitera förra årets barnsjukdomar genom att ha fler funktionärer runt spåren samtidigt som de ändrat bansträckningen. En annan nyhet för i år är att klubben arrangerar Norrköpings enda halvmaraton. Till årets upplaga hade 169 personer föranmält sig, men  kön till efteranmälningarna ringlade sig långa, vilket blev orsaken till att starterna försköts 15 minuter.

Mina mål inför Bråviksloppet 2012

1. Inte slå upp ischiasskadan

2.Fullfölja hela loppet

3. Undvika håll.

5. Inte springa fel 25 meter från målet som förra gången

6. Komma under 55 minuter

Utifrån vad som skedde den 19 augusti i Vrinnivibackarna så grusades planerna på att försöka slå min förra tid 51:05, den fick istället ligga i dvala något år till. Att köra ett elitiskt 14 km pass med tung back- och intervallträning funkade nog teoretiskt, men i praktiken blev det för mycket av det goda, om man inte grundat ordentligt innan, vilket jag inte gjorde. Min hälsoguru klankade ner på mitt träningsövermod, Mr Shipanski rådde mig i rehabiliteringssyfte att springa aningen snabbare än jag promenerar i symbios med väldigt korta steg för att inte fresta på ischiasnerven.

Jag gjorde så hela 6 gånger oftast i harmoni med gudomligt höstväder, till tonerna av egenkomponerade musiklistor i Koss-lurarna. Då jag inte ens kom i närheten utav någon obehaglig blodsmak så var jag ytterst lättmotiverad vid alla löpningstillfällena. De sista två gångerna ökade jag dock på tempot som på steglängden, och det visade sig vara en bra strategi, då jag varken kände något under passet eller efter det. Mr Shipanski ordinerade dessutom 5 vedertagna ischiasreducerar som skulle utföras flera gånger per dag. Rehabiliteringen tycktes vara källan till den relativt snabba skadeåterhämtningen, och jag kände instinktivt att jag inte skulle behöva bryta Bråviksloppet.

Kompisen Jocke ”Spurs” Andersson anmälde sig samtidigt, fast han skulle däremot springa halvmaran. Från början, det vill säga för 1½ år sedan hade människan inga som helst ambitioner att löpa, utan betraktade snarare vägnötningen som något tråkigt, ett verktyg att gå ner i vikt med. Jag lyckades få med den ovillige till löpspåren några gånger; sakta men säkert växte ett intresse fram. Det märktes först på klädseln som ändrade skepnad ifrån Lidl-mode till adekvat löparutrustning, Därefter införskaffades det löpappar, statistikprogram, vattenflaskbälte och så vidare. Det hela slutade med att han var den som bestämde tempot i spåret, till mitt förtret; herregud han skulle ju vara min tränings-löpnings-slav, ingenting annat. I vilket fall som helst är det kul att ha en träningskompis, då mina två löpningspolare inte direkt förtar sig i löpspåren innan själva utlandstävlingarna.

Alarmet hamrade in sitt seglivade, men ytterst tydliga budskap klockan 07.45.  Syftet var främst att hinna bli människa innan tävlingen samtidigt hinna få i sig en bra frukost inte allt för tätt in på själva loppet. Min tävlingsvikt låg på godkänna 75.8 kg. Till frukost blev det den vedertagna nötblandningen med gojibär, blåbärspulver, keso, naturell yoghurt, olivolja och 1½ liter vatten. Vädret tycktes vara helt optimalt med gnistrande sol och med mindre blåst än i lördags.

Jocke hämtade mig klockan 10.15 på Lidl parkeringen. Vi hämtade först våra nummerlappar, pratade med folk man kände och började processen med att värma upp. Start som målgång är på samma plats, där fanns aktiviteter för de som skulle heja fram löparna. Medveten Kost erbjöd alla att få väga sig med en Tanita våg (den visar muskelmassa, kroppsfett och massa annat), Nomado Kajak erbjöd alla att prova på paddle boards, Intersport informerade om löparskor och formgjutna sulor. Naturkicken pratade om träning precis som  Zondera och Haga cykel. Ica Smedby stod för utspisningen av kaffe, burgare och korv. Perfekt för såväl barn som vuxna, löpare som publik. Bra musik i högtalarna förstärker evenemangets positiva sidor, folkfest är väl att ta i, men en trevlig och välarrangerad sådan är den dock.

Halvmaran som Jocke och Björn sprang startade 10 minuter innan mil-loppet. Efter det loppets startskott värmde jag upp i rollatortempo, då jag hade 10 minuter tillgodo innan min start. Det blev en behaglig runda runt lyxvillorna, därefter ställde jag mig klungan som samlats vid startpunkten. Jag gick ut osedvanligt förnuftigt, i ett groteskt lågt tempo, taktiken baserades på ischiasskadan. När vi helt oväntat vände tillbaka mot startplatsen blev jag aningen misstänksam eftersom Odda sagt att de stuvat om bansträckningen, men såhär mycket? När de jag passerat tidigare började spurta om mig upplevde jag dem till en början som exceptionellt tröga eftersom det var 5 km kvar.

Det visade sig istället vara några hundra meter kvar, något som innebar att jag sprungit 5 km sträckan istället för den planerade milen.  Det tog mig några minuter efter att jag brutit målsnöret att förstå det dysfunktionella scenariot. I backspegeln hade min så kallade uppvärmning tagit längre tid än jag förutsett, och på så sätt missat starten för milloppet, men kommit lagom till 5 km starten. Min tid på 5 km blev mediokra 27.01, och kilometertiden 5.24 med ett tempo på 11.1. Ska man överhuvudtaget se detta utifrån ett positivt perspektiv så gick inte min skada upp, vilket egentligen var det allra viktigaste. Indirekt så uppfylldes också alla mina adekvata mål. Det kanske var gud själv som gav mig ett subliminalt tecken från ovan att jag inte skulle springa 10 km. Med den killen som coach kan väl resten av årets tävlingar inte gå fel.

2.1 mil bansträckningen

Jag tog en icke välförtjänt hamburgare, kaffe och väntade in kompisen Jocke Andersson och hans vän Björn Olsson. Det blev behaglig paus när solen visade sig från sin allra bästa sida och gradantalet passerat 19 grader. Till skillnad ifrån mig själv så visade Jocke vart löparskåpet skulle stå när han passerade mållinjen på alldeles utmärkta 1:41:40. En ruskigt bra tid då han dels inte sprungit på två veckor, dels avverkat sitt allra försa halvmaraton. Hans kompis Björn gjorde ett ännu bättre lopp och fick tiden 1:41:11. Mina kommande löpningsmål är krävande Höstmilen den 21 oktober och halvmaraton 21 april i Nice. Det ska tilläggas att Björns och Jockes prestationer sporrade mig till att anmäla mig till nästa års Bråviksloppets halvmaraton.

2.1 mil Halvmaraton: 1:or

Mikael Zetterberg, Tjalve,  1:15:48

Frida Södermark, Tjalve, 1:28:38

10 km: 1:0r

Markus Grönroos, Tjalve, 35:12

Dawn Domaschk, SCC Berlin, 41:06

5 km: 1:or

Oscar Johansson, Naturkicken, 19:59

Nina Törling, Tjalve, 25:13

Ambivalens-förströelser

Som vanligt ältas det fram och tillbaka huruvida Norrköpings sensommarevenemang borde läggas ner, utvecklas eller vara som den är. Jag är aningen ambivalent själv om spektaklet verkligen har gått i stå eller om den är i behov av en renovering. Innan man börjar argumentera för och emot är det väsentligt att först se vad som är syftet med festivalen och om dessa uppfylls.

• Få ut gamla som unga Norrköpingsbor
• Skapa en årligt mötesplats där gemenskap och integration är ledorden
• Ombesörja så det finns aktiviteter för alla typer av människor
• Belöna, unna och gynna stadens, Caféer, restauranger, snabbmatsställen och uteserveringar

Jag tycker att festivalen lyckas uppfylla dessa kriterier på ett utmärkt sätt. När festivalen var i symbios med Karnevalen tyckte i alla fall jag att det var på tok för exotiskt och malplacerat, den blev ett nödvändigt ont. Barnfamiljerna är kittet som man måste snärja, i syfte att festivalen ska kunna blomstra, och barnen är dess kompass. Genom den relativt  nya upplevelsebyn i Vasaparken/Olaiparken har man på ett utmärkt sätt tagit tillvara föreningarnas kompetens, där de får  tillgång till fantastiska forum att visa upp sig och attrahera nya utövare. Zumobrottning, kokosbollskatapult, hinderbana, bullriding och backstapling var några av aktiviteterna som man kunde testa vid Olaiparken exempelvis. 2½ timmar gratis Rix-FM-musik med artister som många ungdomar gillar är en ”klassiker”som måste få finnas kvar, och som via olika artister varje år aldrig blir tillräckligt ”mossigt”. Det känns dessutom som den perfekta avslutningen för många ungdomar innan skolan sätter igång. Att tivolit ligger precis bredvid är ingen tillfällighet, vad är festivalen utan det ambulerande Axel´s tivoli? Att det blir snuskigt dyrt är en annan femma; våra barn fick i ren snikenhet endast välja 3 karuseller vardera.

För de äldre finns det numera en riktig bra oas med arrangemang vid Refvens grund. Dessa pågår såväl fredag som lördag, och är skräddarsydda för just den generation det vill säga ljusår  ifrån ”Dunka-dunka-världen”. En annan fristad  för ”proarna” är Knäppningsborg-kvarteret där akustisk underhållning avlöser varandra under tre kvällar. Tyckte personligen att det såg aningen glest ut vid Strömsparken, men hoppas att en högre kreativitetsambition sätts upp inför nästa festival, och som i högre grad borgar för att den mognare publiken hittar hit.

Stadsloppet är en ny företeelse där marknadsföring syftar på att vara ett lopp för alla, från elit till motionär samt att den i sig är en del av Augustifesten. Det är bara att applådera helheten i det tilltaget; att applicera ett evenemang när det är som mest folk ute på gatorna är väl det ultimata. Det berikar också själva Augustifesten samtidigt som den eventuellt lockar målgrupper som inte är speciellt förtjust i augustifesten, men nu i alla fall måste bege sig ut för att endera springa eller heja fram släktingar eller kompisar. Fler sådana smarta evenemang gör att festivalen uppdateras sakta men säkert, utan att folk riktigt hinner att tröttna.

Fair of freaks

Vår familj var där torsdag när solen log mot oss, och lördag då den knappt syntes alls. Vädret i sig kan vara det som stjälper eller hjälper festivalen; vid vackert väder blir det succé och vid riktigt uselt sådant är risken för ett fiasko överhängande.  Torsdagens självklara höjdpunkt var Rix FM-festivalen, där Eric Saade var den absoluta höjdpunkten för mina två döttrar. Detta var första gången som vi sett hela artistkavalleriet; 2½ timmars stående i ett osannolikt fint kvällsväder. Att barnen skulle sitta på axlarna var föga överraskande, men att värken skulle sitta kvar dagen efter var mer oväntat. I mina ögon så var Eric Saade, David Lindgren och det australienska pop/rock bandet Sons of midnight allra bäst. Tiden avlöpte förvånansvärt snabbt, det var professionellt, varierat och bra timing med att varje artist framförde 2-4 låtar.

Vi förflyttade oss från Vasaparken via Drottninggatan för att runt  klockan 22.00 avnjuta en annan festivalklassiker nämligen fyrverkeriet. I år var att det inte är SM-status på fyrverkeriet, de 10-faldiga svenska mästarna Göteborgs fyrverkerifabrik fick istället äran att anordna onsdag-lördagens uppskjutningar i symbios med fyra olika musikteman. Lördagens bravader bestod av att gå upp och nerför Gamla Rådstugugatan för att  ”genomlida” den traditionella 2-dagars-marknaden, där langos och sura 3-pack remmar är tradition i mitt fall. Det var som vanligt smockfullt i marknadsfåran, på gott som ont.  Jag missade tyvärr både Nifters och Fair of freaks på Skandiateatern, annars tog vi del av det vi ville ta del av.

Traditionsstommar som bör vara kvar, dock med smärre justeringar för att inte urlakas:

• Marknaden,
• Fyrverkerierna: onsdag-lördag vid 22.00,
• Skandiateatern utmärkta inomhusscen scen där lokala och regionala förmågor får ett utmärkt tillfälle att visa upp sig live för en större publik.
• Tivolit
• Rix FM-festivalen
• Upplevelsebyn i Vasaparken och Olaiparken
• Norrköpings Symfoniorkester möter Norrköpingspubliken i Vasaparken
• Opluggat i Knäppingsborg
• Gamla torget: musik/uppträdande, dock med fler spännande artister

I mina ögon finns det inte mycket att ändra på, men marknaden måste exempelvis stävjas. Arrangörerna bör sortera in fler seriösa och originella hantverkare och reducera de alltför likartade krimskrams knallarna, de blir aningen kontraproduktiva. Jag vill också se flera matknallar där det serveras mat från länders speciella kök, efter att besökt New York så vet jag att det finns ett oändligt utbud av olika delikatesser som borde finnas med på vår marknad. Det makalösa Fudge-ståndet var precis det som jag eftersträvar. Jag efterlyser också fler tävlingar där människor/företag/föreningar i större utsträckning kan delta, tävla och  utmana varandra. Det behöver inte vara några komplicerade övningar: armbrytning, vedklyvning och slå ner varandra med kuddar på tunn stock duger gott och väl. Folkparkens mixed turnering i Beachvolleyboll och Starke Man vid Kristinaskolan är dock några aktiviteter i rätt riktning.

Rockfolket

Det vore inte dumt att variera uppträdanden på Gamla torget med spännande grupper som Cirkus Cirkör, stå upp komiker eller illusionister. Musikevenemang är bra och ska alltid finnas på programagendan, problemet är att artisterna är dyra. Istället väljer man strategin att presentera storheter som exempelvis Rockfolket eller Harpo och dylikt, inget illa om dessa artister, men det känns inte lika inspirerande att offra en fredagskväll med föredettingar. Eller så blir-det måndag-hela-veckan-syndromet med lokala storheter som Lalles Bodega, Liverpool, Roxanne eller Kalle Bah. I vilket fall som helst behövs Augustifestivalen för att den helt enkelt får ut man och kvinna ur huse. Ett gott och konkret tecken på detta är att jag träffar människor som jag inte sett på åratal.

In the beginning it was…..

Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

Squash statistiken: början och sista året

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.