Favorit i repris

Resan till Firefest 10-års jubileum år 2013 var en svårslagen upplevelse. Det har hunnit gått hela sex år sedan jag besökte Rockcity i Nottingham. Den helhetsupplevelsen gav onekligen mersmak, trots att jag besökte evenemanget på egen hand.

I år var det 10-års jubileum för H.E.A.T festival. Har periodvis sneglat lite över de andra upplagorna, men kände instinktivt att det var tillräckligt många bra band som skulle spela där, för att äntligen slå till. Antar att de precis som på Firefest la en hel del krut på jubileet.

Det är skivbolaget Metal Heaven/a.or Heaven som ligger bakom festivalen, precis som Frontiers gör i Milano, därav en stor del av banden som tillhör den labeln. Jag beställde biljetterna direkt när de släpptes för att vara på den säkra sidan. Bestämde mig också då att soloåka även denna gång.

Det är liksom skönt att bestämma själv, när, och hur mycket alkohol som jag vill dricka. Från att druckit mig redlös i många år, till de 4-5 senaste åren, där måttlighetsprocessen successivt finjusterats. Det dysfunktionella, har för mig varit någon form av självmedicinering; en temporär falsk självförtroende boost.

Inte så att jag drack ensam hemma. Utan det blev mycket alkohol på förfester, samt till, från och på uteställena.Trots att jag fick en oerhört ångest av drogen, när jag inte fyllde på, och självklart dagen efter. Tillfällena till fest när man var mellan 17 – 30 år var nästintill oändliga. Det kan ju tyckas idiotiskt att inte ha reducerat alkoholintaget tidigare. Men som sagt, det handlar om ett subtilt grupptryck, som att ”alla andra dricker ju” till taskigt självförtroende.

”Bättre sent än aldrig” är väl det ordspråket som jag får använda mig av. Jag är, och har nog aldrig heller  varit någon efterfestkille, vilket gör att jag även där har ödet i mina egna händer, utan att ”förstöra” för den jag åker med, någon som kanske helst av allt vill festa tills långt in på morgonen.

I Rockcity 2013,  var det tre sanslösa speldagar, på H.E.A.T festival var det två dagar. I Nottingham låg stadens bästa indiska restaurang nära aor-mecka, vilket innebar att jag åt och drack som en gourmand-Gud. Industriområdet i Ludwigsburgs vimlade inte precis av restauranger, något som devalverade matparametern.

Notts County Albions och Nottingham Forrest arenor är de som ligger närmast varandra i världen. Jag fick en ensamguidning av en ansvarig på Notts County arena, en upplevelse i sig. Slottet, världens äldsta bar, Kanalen, Robin Hood och mycket mer, utan att behöva stressa. Det i sig skapade en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Det var också lättare att få kontakt med dem man ville ha, dels på grund av att det var mycket svenskar, dels att engelskan som språk gjorde det lättare att kommunicera med människor.

Lufthansa skickade mig för några månader sedan ett mail där de bad om ursäkt för att mitt planerade flyg till Stuttgart blivit inställt. De erbjöd mig en ny flygtid…en dag innan, det vill säga fredag morgon, istället för lördag. Det innebar dels att jag fick boka upp ett rum i Stuttgart, dels boka upp ett rum invid Arlanda.

Tysk konst när den är som bäst?

Det är nog lättare att träffa Trump än att få tag i personal på Lufthansa som det går att kommunicera verbalt med. Syftet torde vara besparingar, och outsourcing till frequently asked question (FAQ). Jag gjorde på det svenska sättet: ”se till att vara till så litet besvär som möjligt”; jag accepterade den nya flygtiden med förevändningen att det troligtvis fanns mycket att se i Stuttgart.

Gillar man bilar och motorer, då är Stuttgart ”heaven on earth” med sina huvudsäten för Mercedes och Porche. Just dessa två intressen är mina klockrena akilleshälar. Annars en storstad i mängden, då mycket av staden blev bombat under 2:a världskriget.

Dag 1 torsdag: Tåg och Arlanda

Stuttgarts stora julmarknad

Efter en minutiös förmiddags packningsprocess var det så dags att knyta ihop förberedelsesäcken. Min fru skjutsade ner mig till Centralstationen. Tåget avgick klockan 17.52, två timmar senare gick jag på Arlandamark. Resan dit hade bestått av att koppla av till Pretty Maids best of på Spotify (131 låtar). Min tåggranne tillhörde som tur var inte  tjattertanter-kategorin, utan det blev en helt pratfri egentid i 1:a klass.

Innan jag tog taxi till Goodmorning hotell var det dags att utföra incheckning via flygbolagets apparater. Efter 38 försök beslöt jag mig faktiskt för att avbryta det hela. Ett rött kryss dök upp hela tiden. Något var fel ifyllt, men vad? Svaret på den frågan är i skrivande stund helt obesvarad. Kallsvettig och frustrerad betalade jag 180 kronor för den korta taxituren till mitt hotellrum.

Rummet i sig var aningen budget, men det fick man nog räkna med för 1300 kronor. Ett badrum och en säng var egentligen det mest basala. Mina vänner Gott & Blandat och Polly höll mig på humör, precis som den behagliga värmen. Efter jag lagt mig lite innan klockan 23.00 var inte värmen lika tillfredsställande. Bastukänningen fick mig att gå upp och leta efter reglage att sänka den tryckande hettan, men utan resultat.

Dag 2 fredag: Fast på flygplatsen

Hade inte sovit alltför många timmar när den beställda väckningen löd som Tors hammare runt tinningarna. Till och med John Blund var allergisk mot för hög temperatur i rummet. Sömndrucken helade jag mig själv med en iskall dusch. En god frukost och koffeinstarkt kaffe fick dimman att lätta lite till. Strax efter sex utgick en van från hotellet, till terminalen på Arlanda. Första snön hade fallit; ett  tre centimeters vitt puder täckte marken.

Euforin förvandlades till uppgivenhet, då snön parallellt blev kontraproduktivt, det vill säga urkällan till inställt flyg. Det var inledningen till en kedjereaktion. Mitt nya flyg till Hamburg tog mig till strålande sol, men det var också allt.

Även denna flygtur lyste cancelled. Kommunikationen med passagerarna var nästintill obefintlig. Till sist landade informationen om att ersättningsflyget skulle ske klockan 19.00, det vill säga sex timmar ofrivillig paus på nordtysk mark.

Att leva i nuet, att inte låta frustrationen ta överhanden, är något jag försöker träna på. Nu gav ödet mig chansen att testa teorierna i skarpt läge. Först betalade jag 300 kronor för 25 minuters akupunkturmassage; upplevelsen var  långt över förväntan. På flygplatsen kom jag i kontakt med en svensk-kroat som hette Mladen.

Av Eurowings fick de drabbade passagerna en voucher på 100 kronor för besväret. Min nyfunna balkanvän föreslog att vi skulle köpa två stora öl för pengarna. Vi satt oss på en pub och pratade livsfilosofi; mat, dryck, resor, korruption, fotboll, tidelag, dans, familjen och nya vänner. Sex timmar kändes mer som  en timme och trettiofem minuter. Glömde till och med bort att jag inte ätit sedan tidig morgon.

Efter många om och men var jag framme i Stuttgart. För 30 kronor inköptes en enkelbiljett till centrum via  tunnelbanelinje S2 till Hauptbanhof. Inte långt därifrån låg mitt förbokade hotellrum.

Efter att ha gått lite fel så checkade jag äntligen in på Hotel Pflieger Nebengebäunde.  900 kronor kostade rummet som låg 70 meter från huvudbyggnaden i annexet. Slitet, litet, men ytterst funktionellt. Jag var så trött att jag inte ens orkade bege mig ut för att hitta något att äta.

Dag 3 lördag: första speldagen 

Vaknade helt utvilad…klockan 10.15. Missade frukosten med en kvart, men det fick det vara värt. Stuttgart i dagsljus var fylld med fula moderna betonglådor. Centrumkärnan var inte heller något att hurra över.

Dock var den gigantiska julmarknaden en fröjd för ögat; det var bara snön som fattades. Besöket i den anrika och välbesökta saluhallen: Hallen marken, var en upplevelse.

Detsamma gällde också Stuttgarts äldsta och finaste café: Grand café planie. Hendomsprovet bestod  av att välja en bit av smörgåsbordet över pajer och tårtor bakom disken. Beslutsångesten ledde, efter mycket övervägande till en fotogenisk hög tårtbit, sprängfylld av röda bär. Kaffet var fenomenalt, men det som höll översvämmandet av bär på plats, var gelatin,  vilket efter fyra tuggor kändes som ett kilo.

Promenerade till deras tågstation som var en enda organiserad röra, eftersom den fungerade som en gigantisk byggnadsplats. Jag köpte två biljetter tur och retur till Ludwigsburg, för endast 60 kronor. Innan jag klev på tåget satte jag käkarna i en mastig currykycklingmacka. Tågen gick ofta, och resan tog endast nio minuter; det var bara tio kilometer till lillebror.

Innan jag fick checka in på hotellet så var det dags till momentet att upptäcka staden, en plats som var betydligt mer lättöverskådlig än sin storbror. Fem plus, vindstilla och en tilltalade blå himmel ackompanjerades utav en strålande sol, grundförutsättningarna var optimala.

Den gemensamma nämnaren tycktes vara Julmarknader. Tyskar tycks dyrka dem. De går verkligen all in på alla bitar, från musik, utklädnad, estetiska marknadsstånd, till ett varierat utbud av kvalitetsprodukter.

Spartanskt, men funktionellt

Mitt rum var till skillnad från de två tidigare, modern,t och hade ett IKEA-tänk när det kom till smarta lösningar på liten yta. Det var liksom hotellkedjans Ibis budget affärsidé. Förfesten bestod av att hinka i sig kolsyrat vatten och lyssna på Peter Jöbacks magiska julskiva: Jag kommer hem till jul. Ganska oortodoxt, men kommande nio timmar skulle bestå av melodisk hårdrock, så bättre kontrast än världens bästa julskiva fanns inte.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2  i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Dag 4 söndag: andra speldagen

Tomtar, troll eller tyskar?

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Nordirländska Maverick med tre plattor i bagaget äntrade scenen runt klockan 19.00. Deras musik var verkligen inte my cup of tea. I sort sett gillar jag inte någon av deras låtar riktigt ordentligt. Vad jag såg på scen ändrade definitivt inte min tidigare inställning till bandet.

Standard var ett bra uttryck för deras profillösa melodiösa hårdrock. Att de låg före Vega och Degreed i bandhierarkin var för mig helt vansinnigt. Det bästa med bandet var att det öppnade sig en möjlighet till sen middag.

En olycka kommer sällan ensam. I Sverige har jag vant mig att nästan alla livsmedelsaffärer, även de mindre har öppet från klockan 08.00 till 20.00, varje dag. I Tyskland var så inte fallet. Tydligen var just söndagar en dag i veckan där konsumtionsstopp rådde. Deras stora supermarket där även kebabhaket låg var igenbommat.

Mina gourmand-smaklökar fick sig en törn. Att vandra omkring i ett industriområde var inte alls vad jag hade i åtanke. Tillbaka till brottsplatsen, med svansen mellan benen blev det en ytterst devalverad middagsupplevelse.

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dag 5: homecoming

Tyskarnas svar på Transformers

Efter en stadig frukost var det dags att lämna Ludwigsburg. Tåget till Stuttgart; tunnelbanan till flygplatsen löpte på friktionsfritt. Signifikativt för denna tripp var inställda flyg. Även på hemvägen krånglade logistiken.

Kontentan av strulet blev att jag blev tvungen att boka om mina tågbiljetter för 400 kronor. Förutom den ekonomiska biten innebar det att jag kom till Norrköping en timme försenad. Marie hämtade mig runt klockan 21.00. Borta bra men hemma bäst.

Familjens Widholms skygga katt hälsade inte mig välkommen

Continue Reading »

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. ”Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall, är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon Lyazidi. Just Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free” är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier, något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Myrath – Legacy

Tunisisk hårdrock, det kan omöjligt vara bra? Så fördomsfull och fel jag hade. Nordafrikanerna förflyttar sina lyssnare till Sinbad & Tusen och en natt. Crossoverhårdrocken startade sin karriär som coverband, men som snabbt tröttnade på det och började skriva sitt eget material. Shehlil är Myraths femte album Jag började min dyrkan av Kamelot med låten ”Night of arabia”, vilken hade inslag av orientism. Det här osar också aningen Kamelot, vilket i mina öron är härligt i samklang med Symphony X.

Sångaren Zaher Zorgatis röst är mäktig och accentfri. Tunisierna kombinerar hemlandsmusiken med progmetal och melodisk hårdrock. Produktionen är himmelsk, låtarna är genomtänkta, refrängbaserade, bombastiska och välstrukturerade och typ inte ”det har jag hört förut”.  Svårt att plocka ut någon riktig favorit. Det är liksom bra rakt igenom.

10. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit” och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

11. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

12. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger Danger: Paul Laine, Bruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

13. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing” (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

14. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

15. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag”, ”Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

16. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge”, ”Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

17. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

18. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

19. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

20. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

21. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Myrath – Get your freedom back

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus”. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.

Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista. Därutöver överraskade Breathe Atlantis med klockrena ”Futurestories”.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Breathe Atlantis – Futurestories

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric Mårtensson, Michael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »