Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.