En kvalitativ vardagsobservation i ett ”sårbart” perspektiv

Min observation

Den går ut på att belysa hur vi människor beter oss mot varandra då vi befinner oss i en stressig miljö under en hektisk tidpunkt. Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett mer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon som devalverats måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade.

Jag har följt min son ifrån dagis till gymnasiet och verkligen infogat mig allehanda beteenden och värderingar, och insett att all utveckling inte alltid är av godo. Regler, uppfostran och värderingar skapas tidigt i livet; är inte föräldrarna medvetna eller har kunskap om detta, tror jag det är svårt att lära ut något man inte har kännedom om.

Min utopi är att vi människor ska ta mera hänsyn till varandra, och effektivare observera om någon behöver hjälp, och då kunna vara den som står till tjänst, även om man själv råkar vara lite stressad. Det kan vara ”vedertagna” situationer som att öppna dörren, hjälpa till med barnvagnar eller helt enkelt fråga någon med ett annorlunda beteende hur det står till. ”I nöden prövas….”  är ett klassiskt uttryck, och det är med detta citat bakfickan som jag utför min observation.

Vid stressiga situationer har vi människor en tendens att sätta oss i främsta rummet och dogmatiskt slå oss fram mot våra mål, även om andra blir drabbade. Altruistiska beteenden sätts ur spel: hur man på humant sätt beter empatisikt  gentemot medmänniskor i en stressig miljö. Min förhoppning är att min observation kommer att fånga små fragment av medmänsklighet, då man som individ alltid har flera alternativ i rockärmen än vad man själv är medveten om. Jag tycker att mina observationer ska bli intressanta att genomföra i syfte att undersöka mina uppfattningar: att samhället är inne i en djup återvändsgränd och att individen själv indirekt är orsaken.

En annan aspekt är att undersöka om det verkligen finns tendenser av hopp i denna stressutlösande miljö som under några timmar genomsyras av att nå sin skola eller sin arbetsplats i harmoni med en positiv affektion. Visar människan mindre överseende mot andra då stressklockorna börja ljuda? Bryr sig människan om andra utan uppbringa någon form av belöning, en fundamental och förhoppningsvis också tidlös aspekt? Existerar civilkurage?

Det praktiska och teoretiska runt observationen.

Genom denna observation vill jag subjektivt studera hur individer beter sig mot varandra då de är på väg till sina skolor eller arbetsplatser tidigt på morgonen. Bakomliggande faktorer som för lite sömn, obalans i familjeförhållande, omotiverade arbetsuppgifter och ren skär apati kanske kunde ligga till grund för ett irrationellt beteende. De utlösande faktorerna skulle kunna vara en omedveten knuff, eller att någon som tränger sig före någon annan, vilket inbjuder den obalanserade att ”svara med samma mynt”. Andra faktorer kan vara: en negativ  svettodör,  parfymhybris och högljutt tala om sitt privatliv i mobilen.

Jag ville vistas i en optimal miljö där chanserna att observera detta fenomen var som störst. På inrådan av Norrköpings trafikinformatör så var Norrköpings största reseflöden mellan klockan 06.30-08.30 och de skedde mellan resnaven: Söder till Norrköpings Resecentrum. Utväxlingen av resenärer präglas av det som jag vill studera: interaktioner mellan alla typer av individer i en miljö som sjuder av stressymptom i en gigantisk smältdegel.

Jag delade upp observationen på fyra platser som tog två timmar att genomföra, i syfte att finna tillräcklig tidsmässig social adekvans: 1.sittandes vid spårvagn- och busshållplatser vid Söder tull, 2. åkandes i 3:ans spårvagn tur och retur mellan resnaven, 3. runt  Resecentrums hållplats, 4. Åkandes i buss 113 mot Resecentrum. Mina verktyg bestod av en bläckpenna, suddgummin och ett A4 block samt fem nyvakna men öppna sinnen som var i allra högsta observationsberedskap.  Observationsplatserna genomsyrades modernitet genom att de var nybyggda. Träd och blomsterarrangemang i symbios med tydliga klockor och tidtabeller. Det fanns tillgång till toaletter, Pressbyråer, skräpbehållare, gratistidningsställ och rikligt med sittplatser.

Mitt arbete var en kvalitativ undersökning som bygger på induktion och påståenden a posteriori, det vill säga att upptäcka hypoteser och teorier under forskningens gång. Jag genomförde en deltagande observation och intog forskarrollen: ”observatören som deltagare.”, då denna studie endast var av engångsformat. Min reseerfarenhet var min frisedel förbi en av nackdelarna med denna roll: att eventuellt inte känna till kulturen man rör sig i. Jag hade inga hypoteser klara innan själva observationstillfället, däremot överfyllda sinnen med förförståelse.

Jag ville i högsta grad vara obesudlad av hypoteser och tidigare forskning, i syfte att överbrygga min egen förförståelse, i detta gytter av människotransporter. Det som kommit fram under tidigare forskning kanske inte alls överensstämmer med det område där jag utförde min observation på. Min neutralitet i harmoni med subjektivitet var mina verktyg i syfta att försöka att se klart och att kunna utföra godtagbara tolkningar av min omgivning, denna gråmulna tisdagsmorgon. Min närvaro påverkade inte de observationer jag gjorde eftersom jag dels var diskret, dels kunde varit vilken student som helst.

Klockan 06.30 så var det relativt lugnt ute på fältet. Människorna ägnade sig att läsa böcker, tidningar och lyssna på musik via hörlurar.

Runt 07.30 började flödet av in- och utgående resefordon att eskalera. Halvfulla bussar förvandlades till fordon utan lediga sittplatser. Könormerna tycktes fungera optimalt, då ingen jag såg varken knuffade eller trängde sig.

Tiden 07.23 steg jag på en relativt full 3:ans spårvagn mot Resecentrum. I Norrköpings nyinvesterade och moderna spårvagnar fann jag endast lågmälda konversationer.  Folket föreföll målmedvetna, men ytterst belåtna med att inte behöva prata med varandra.

Vid Resecentrum klockan 07.34, vimlade det av människor och nu intog skolungdomarna observationsscenen. Även med horderna av individer tätt intill mig så var det nästan ”för” lugnt.

Den proppfulla spårvagnen tillbaka till Söder tull vid 07.40 blev en resa med mestadels ungdomar. Detta smörgåsbord av hormoner avspeglade dig sig en högljudd icke-svordomsfri konversation mellan två gymnasiekompisar. Det var egentligen inte störande och ingen tycktes bli nämnvärt störd av de ganska privata inslagen i samtalet.

Runt 08.03 begav jag mig återigen till Resecentrum via en knökfull 113 buss; en linje med lite skamfilat rykte.  Turen genomsyrades av samma stiltjemönster som förut. Ett antal läste medan merparten tittade ut genom fönstren.

Klockan 08.20 så avslutades mitt resande genom 3:ans spårvagn tillbaka till Söder tull. Inget nytt under solen, utan likt väldresserade hästar satt resenärerna pliktskyldigt kvar på sina platser.

Min observation avslutades klockan 08.30 genom att traska runt området för att knyta ihop studiesäcken. Resenärflödet hade avstannat och det kändes som en perfekt avrundning att avsluta denna observation.

Funderingar och analys av mina observationer 06.30 – 08.30 tisdagen den 10 mars

Ungdomar, medelålders och pensionärer hade jag som kategoriseringsurval. Anledningen är att jag annars skulle kunnat bryta ner observationen i hur många beståndsdelar som helst, vilket inte är nödvändigt med detta lite mindre arbete. Jag gjorde det strategiskt lätt för mig genom att inte dra in för många variabler i studien som exempelvis oändliga av ålders- och härkomstvärden.

Ungdomar tycks inte i samma utsträckning som pensionärer bry sig om normer angående hur man beter sig, de är generellt sett nonchalanta och ignorerande varelser? När de är i grupp så tycks kaxigheten vara en viktig ingrediens hur man beter sig? Detta var min förförståelse av ungdomar, vilket via dessa observationer inte alls besannades. Pensionärerna hörs automatiskt och ofta genom ett verbalt gnäll? De utmärker sig genom ”på vår tid så var det inte som det är, utan då var det minsann….”; den mentaliteten i det tonläget tror jag kan få många människor att reagera negativt – främst ungdomar? Min förförståelse genomgick inte samma brutala uppvaknande som med ungdomarna eftersom det var få pensionärer ute mellan dessa tidpunkter. De som fanns tillgängliga gjorde inget större väsen av sig. Kategorin ”medelålders” var fromma som lamm och uppvisade inga tendenser till att utmärka sig åt något beteendehåll.

Jag fick känslan att människorna såhär tidigt på morgonen infogat sig i någon form av resenorm. Det fanns knappt tillstymmelse till något negativt beteende mot andra människor, å andra sidan fanns det ingen som uppvisade det där lilla extra i syfte att hjälpa till (vilket jag inte heller uppfattade). Ett antal personer rusade till bussen, men visade inga stresstecken gentemot andra, när de väl hann med sin buss eller spårvagn. Min förförståelse fick sig en ordentlig törn via dessa observationer. Resenärerna må ha hur många bakomliggande faktorer som helst bakom sig, men de lyckades dölja dem väl för mig, å andra sidan sattes dessa aldrig riktigt på prov. Det skedde ju väldigt få interaktioner mellan de som reste ensamma, vilket tycktes vara flertalet, och på så sätt undvek de omedvetet att påverkas av utlösande faktorer.

Jag fick känslan att beteendet med att ”ingen pratar med varandra på bussar i Sverige” kanske inte enbart beror på blyghet utan snarare en form av förmeditation innan man når sin arbetsplats eller skola. Det kanske är så att man inte känner för att inleda samtal med någon, utan istället vill ägna sig åt ens ovärderliga egentid, vare sig det rör sig om att läsa tidningar, böcker, lyssna på musik eller bara fundera.

I kurslitteraturen nämns såväl fördelar som nackdelar med observationer. Jag kan bara instämma i att det inte var så enkelt som jag föreställt mig; att föra anteckningar om det som anses vara helt vardagligt. Flexibiliteten är onekligen en positiv faktor med deltagande observation; det finns utrymme för kreativitet som på effektivt sätt kan appliceras i det man observerar. Jag kan däremot sakna ingredienser att själv kunna påverka observationen, i att styra den i riktning mot frågeställningen/förförståelsen. Ett exempel vore att implementera element som gör att objekten i observationen verkligen får genomgå ett stålbad. Det skulle kunnat vara så mycket enklare om jag exempelvis anlitat ett ”busigt” ungdomsgäng som agerat som utlösande faktorer. Det hade underlättat min förförståelse då hypotetiskt kraftiga utlösande faktorer infogas i den vardagliga miljön. Hur hade medresenärerna betett sig mot varandra? Skulle någon grad av civilkurage uppstå?

Vid rollen som ”deltagare som observatör” är min åsikt att många människor inte beter sig vardagligt eller naturligt. Min uppfattning  är att det krävs en enorm fingertoppskänsla och social kompetens på hög nivå, kryddat mede lite tur för att få tillgång till ”säker” information. Därför upplever jag tv-program som ”Robinson” och ”Bonde söker fru” alltför krystade. ”Den totala deltagaren” tilltalar mig mera, men kan i det långa loppet bli svårt att hålla isär begreppen: vän gentemot objekt. Thurén beskriver att genom att tolka andra människors känslor och upplevelser utifrån sina egna så befinner man sig på osäker mark. Min roll som tolkare kändes onekligen subjektiv; samma observation som jag genomfört hade kanske sett helt annorlunda ut med någon annan forskare vid rodret, vilket tyder på att det är viktigt att uppdatera sig i det problem om man ska observera innan man flanerar ut bland objekten.

Det vore intressant att göra om denna observation vid det andra stora reseflödet mellan klockan 15.30  – 17.30; tiden när skolorna och arbetsplatserna slutar. Är det då ett annat beteende som genomsyrar människor? Hur beter jag mig själv förresten mot andra? Jag antar att mitt lugna sätt och min empatiobservationsförmåga är utmärkta verktyg i medmänsklighetshantering. Även solen har sina fläckar eftersom jag inte helt kan förtränga  situationen, då jag i New York försökte hinna fatt ett ”livsviktigt” tåg och löpte gatulopp på perrongerna, med endast ett mål i sikte: och det var inte att hjälpa de som blev drabbade av min framfart.

Continue Reading »

Endorfinutsläpp, ljustillförsel  & viktbibehållning.

ENDORFINER: Skapar euforikänslor, minskar stress, stärker immunförsvaret.

DOPAMIN: Ger känslor av välbefinnande, är smärtstillande och lugnande, reglerar aptiten, påverkar arbetsminnen, inlärnings och koncentrationsförmågan ökar

SEROTONIN: Reglerar sömn, aptit, sinnesstämning

ACETYLKOLIN: Ökar blodkärlens diameter, inblandad i styrning av kroppens alla organ

ADRENALIN: Stresshormon som ökar kroppens prestationsförmåga

Att röra på sig är en universalmodell mot i stort sett alla sjukdomar och fungerar dessutom som en gratis livförsäkring. Det främjar kroppens alla funktioner såväl psykiskt som psykiskt. När man sitter framför datorn och känner att absolut inget händer på skärmen så är det hög tid att bege sig ut på en kreativitetspromenad. Minimikravet är 30 minuter för att få utdelning av rörelseprocessen helst 1 timme. Ibland kan det vara svårt att komma igång, det är  bara så mycket bekvämare att  vara hemma – här är några enkla strategier:

• Ta trapporna i stället för hissen
• Lämna bilen och gör dina ärenden till fots
• Gå av bussen en eller flera hållplatser tidigare
• Ta en promenad på lunchen
• Gå till dina arbetskamrater, vänner eller släktingar istället för att ringa
• Delta aktivt i barnens fysiska lekar
• Låna grannens hund

Även om solen lyser med sin frånvaro så är ljuset i sig fundamentalt om man som individ vill hålla sig i form och få utlopp för sin inneboende kreativitet. Ljuset påverkar bland annat d-vitaminproduktionen och indirekt kalciumupptaget som i sin tur kan vara orsaken till att en person lättare drabbas av benskörhet eller inte. Promenaderna sänker ens vilopuls som sedermera stärker hjärtat eftersom det inte behöver slå lika fort som förut.

Mängdläsning och skrivprocesser är fundamentala hörnstenar i en students vardagsliv, men motivationen till att utföra dessa processer sker dessvärre inte upp på beställning. Som student måste man skapa kreativitet för att  överhuvudtaget få något gjort. Via dessa promenader frigörs lyckhormonet endorfin samtidigt som kroppen reducerar stresshormoner som adrenalin och noradrenalin. Om man har  en A4 av småproblem och inte kan sluta älta dem eller finna lösningar på dessa – ta en timmes promenad, allt känns helt enkelt mindre komplicerat när du kommer hem igen.

Vikten bibehålls och ökar successivt ämnesomsättningen  dessutom ökar kroppens förbränning av fett. 1 burk cola förbränner man generellt sett vid 2½ km och ett wienerbröd runt 6 km promenerande. Andra positiva aspekter är att rörelse sänker blodtrycket och reducerar halterna av det ”onda” kolesterolet. Cirkulationen förbättras liksom balanssinnet och koordinationen, samtidigt som immunförsvaret stärks. Promenaderna ökar också hållbarheten  i skelett och ledbrosk, vilket inte är någon nackdel då man som jag själv passerat 40-års strecket, då dessa processer går åt  en helt motsatt riktning.

Jag tycker att det också är viktigt att planera in några vilopauser där man bland annat kan läsa, blunda, titta på folk, ta en fika  eller bara njuta av omgivningarna, istället för att destruktivt sitta bostadsisolerad i sin lägenhet. Variera gärna  promenadstråken för att uppleva nya områden och att undvika att dessa blir slentriana. Som sagt att promenera mera är ett sätt att förebygga och hålla våra vanligaste folksjukdomar på avstånd.

•  Det är lättillgänglig – du kan motionera när du vill
•  Det kräver inga förkunskaper eller särskild utrustning
•  Det är skonsamt – skaderisken är i det närmaste obefintlig
•  Det är socialt och samtalsvänligt om man inte vill gå ensam.
•  Det är helt gratis och på köpet uppnås en märkbar psykisk som fysisk förbättrad hälsa

Leta bilnummer

Jag har inte vågat börja gräva i mina små egenheter som exempelvis diktatoriskt skriva listor för allt och ingenting. Det finns nog en dos av diagnos inbäddat i min personlighet, något som jag egentligen inte upplever som något riktigt  negativt – tvärtom. En aktivitet som till en början gick över styr, var min frus hobby att räkna bilnummer; man börjar på sifferkombinationen 001 och fortsätter så tills siffrorna tar slut med 999. Det är inte tillåtet att räkna in 002 förrän man först hittat 001. Min tävlingsinstinkt drev mig maniskt  att göra små kartor över kommande bilnummer bland parkeringsplatserna i Ektorp och Vilbergen, där det fanns ett överflöd av bilnummer. Ett sådant beteende är troligtvis långt ifrån normalt, men onekligen väldigt effektivt. När jag en kall novemberkväll  stod vid en bro i Vilbergen och letade efter sifferkronologimönster, märkte jag  efter någon timme att händerna börjat domna och att fingrarna börjat anta en ljusblå ton; det var vid det tillfället som jag insåg att det fick vara nog. Jag slutade tvärt med det maniska beteendet och kastade egenhändigt skapade kartor där kommande bilnummer fanns – i papperskorgen. Nu har jag återigen tagit upp detta ganska harmlösa tidsfördriv, men i rätt proportioner, som inte tar överhanden; Marie är på siffran 260 och jag letar för närvarande efter sifferkombination 456.

Musikfokusering på ny musik

Via min lilla behändiga Sansa MP-3 och nätta träningslurar kan jag lyssna på gamla godingar som kommande klassiker . Jag har minst sagt svårt att göra två saker samtidigt som exempelvis att att arbeta framför datorn och lyssna ordentligt på nyköpt musik. Genom mitt maniska musikintresse blir det automatiskt mycket ny musik som samlas på hög. Det problematiska är att frigöra tid för att kunna hänge sig åt all denna  musik fullt ut.  Kreativitetspromenaderna  är då ypperliga tillfälle att avverka och lyssna in sig på ny musik utan störningsmoment och dessutom minimera risken att efter  några låtar falla i sömn på den bekväma soffan.

Jag har några egenhändigt skapade musiksamlingar som uppdateras:  ”Metal with a touch of class vol 8″, ”A.o.r power vol 10″, ”Music for all kind of moods vol 3″, ”Ballad vol 2″, ”Mats svenska favoriter vol 3″” dessutom sätter jag ihop dylika Best of cd som Pretty Maids, Y and T, Freda, Staffan Hellstrand, Black Sabbath, Army of lovers, Europe, Foo fighters, Yngwie Malmsteen, David Guetta och så vidare, konservativt men ändå kreativt.

Läsa kurslitteratur – gående

Att flanera och läsa samtidigt funkar tvärtemot många förståsigpåares helt utmärkt; det är onekligen en vanesak, men när den fasen suddats ut så är det inga som helst problem. Precis som musiklyssning liggande på en skön soffa så har bokläsning samma effekt på mig – jag somnar efter ett tag. Att läsa gående motverkar risken att lägga ifrån sig boken för att ”vila en stund” dessutom är jag helt förstörd då jag vaknar upp. Jag har fyra böcker som jag parallellt med kurslitteraturen läser: ”Lars Kepler – Hypnositören”, ”Graham Masterton – Blind Panic”, ”Dennis Lehane – A drink before the war” och ”Jonas Jonasson  – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Min kamera  är lika med vyfinnare

Jag har alltid gillat om att ta vackra kort, men är ibland dålig på att ha med mig kameran. I och med smartphones och appar som Instagram har det hela blivit så mycket lättare. Vid dessa kreativitetspromenader utkristalliserar det sig ofta gyllene tillfällen att fånga de perfekta vyerna. Via kameralinsen går det  också att upptäcka olika delar av staden såsom man inte upplevt dem förut. Fotoprocessen i sig gör att man utvecklas som fotograf  och vågar ta lite mera kreativa och experimentella bilder.

Mindfulness

Att återvinna nuet är inget som görs i en handvändning när livstempot i samhället upprätthålls av en subjektiv tidspress, vilket alltför lätt underminerar motstrategier. Att ta sig tid att vila en halvtimme kan för många människor vara förenat med ångest, då individer upplever att de istället borde beta av det vardagliga smörgåsbordet.  Teoretiskt är det enkelt att intala sig att försöka leva i nuet; praktiskt betydligt svårare. Det blir vanligtvis bara ett ett återupprepade mantra som efter ett tag faller i glömska för att senare komma upp till ytan igen för att reproduceras i det oändliga. Förutom att vilja leva i nuet så  är det en fördel att ärligt  rannsaka sig själv, och därefter skapa nödvändiga strategier med olika rutinförändringar. Att ändra ett indoktrinerat beteende är verkligen inte det enklaste, utan det krävs tålamod och mod, men framförallt motivation. Det ständiga jagande över nya materiella tillgångar mynnar ofta ut i mer arbete, och mindre tid för reflektion. Kreativitetspromenaderna anser jag vara en källa till att rikta  uppmärksamheten bort från vardagsstress, med avsikt att uppleva nuet, utan att värdera det som vi just uppmärksammat.

Egentid – kvalitetsutrymme på egen hand

Egentid är för många en bristvara då rutinerna i vardagen tycks vara konstanta. Egentid är något som jag tror att man själv måste skapa annars är det en stor risk att införlivas i samhällets många måsten. Om man inte trivs med sig själv hur ska då andra kunna göra det? Det är viktigt att få tid att reflektera över sitt egna liv i kombination med familjen. Jag känner alltför många som ständigt uppfattar att drömmar tillhör det förgångna -  de existerade innan man fick barn, men inte nu längre. Jag anser att man vid dessa promenader ska rannsaka sig själv och på det som varit. Fundera vilka drömmar som man hade förut, finns de fortfarande kvar, är det möjligt att återuppväcka dess a och hur går man då till väga?

Väldigt många skyller på tidsbrist, barnen, eller ens ekonomiska situation då denna fråga ställs. Det är helt enkelt lättare att må lite sämre, än att planera in att göra saker som man verkligen vill göra, innan man faller ifrån eller blir alltför gammal. Det behöver inte vara sådana spektakulära aktiviteter som att bestiga ett högt berg, utan mindre krävande saker som att ta MC-kort, hoppa fallskärm, börja med flamencodans – det är bara fantasin som sätter dessa gränser. Ett antal människor anser att ens drömmar kanske inkräktar på familjen, men det är inte alls säkert, utan ens egna dröm kan appliceras på familjen så även de blir delaktiga i processen. Jag tror att när man levandegör sina egenintressen utan att inkräkta i alltför stor utsträckning på de andra familjemedlemmarnas gemenskapsschema så mår man bra, mår man bra så mår ens omgivning bra  därför är det så viktigt att ta tag i sådant som man vill göra – nu inte sen.

Personligen har jag  lyckats strukturera upp några personliga scheman på dessa promenader. Ett sådant är konkreta luckor i vardagen som numera öronmärks för kvalitetstids med barnen utan Marie; syftet är att umgås kravlöst och helst göra det utanför hemmet, där telefoner, kompisar och andra störningsmoment kan stjälpa dessa gemenskapsstunder. Jag och barnen brukar gå långpromenader till olika parker och där ha tid på oss att leka. Länets badhus är också aktiviteter som Hanna och Frida verkligen gillar. Jag brukar ta med dem på bio, teater eller museum oftast i symbios med ett hägrande glasslöfte. Personligen tycker jag att kvalitetstiderna ska planeras in i almanackan,  annars är det en stor risk att skjuta upp kvalitetstiderna med en armada av dåliga ursäkter: ”Det kom saker emellan, Vi tar det nästa vecka, Jag känner mig lite krasslig”.

Väskinnehåll och utrustning

Bra skor med stöddämpningsfunktioner är  dyrken till  att avverka många effektiva 1 timmes kreativitetspromenader utan att få ont i olika delar av kroppen och på så sätt strunta i att gå fler långa promenader. I axelväskan har jag med mig kurslitteratur, skönlitteratur, block/pennor, plånbok, nycklar, mobiltelefon, kamera, mp-3. Om solen är på sitt bästa humör är det också en fördel att ha med en bra solkräm.

Continue Reading »