Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

• 2000: Can´t take me home
• 2001: Missundaztood
• 2003: Try this
• 2006: I´m not dead
• 2008: Funhouse
• 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

 

 

 

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »

Barnens nya favoriter – Aqua

1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
2. ”My Oh My” – 3:22
3. ”Barbie Girl” – 3:16
4. ”Good Morning Sunshine” – 4:05
5. ”Doctor Jones” – 3:22
6. ”Heat of the Night” – 3:33
7. ”Be A Man” – 4:22
8. ”Lollipop (Candyman)” – 3:35
9. ”Roses Are Red” – 3:43
10. ”Turn Back Time” – 4:10
11. ”Calling You” – 3:33
12. ”Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock

1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing

 

Continue Reading »

 Kärlek vid första lyssningen

1983 var det året som jag införskaffade mig ett exemplar av Pretty Maids första EP. Omslaget, produktionen och låtarna andades ungdomlig naivitet, men under denna tonårsyta doldes det ett kvalitetsembryo som fragmentariskt växte till sig till nästkommande platta. Pretty maids andra alster var albumet som fick mig frälst. Red hot and heavy var titeln på detta klassiska hårdrockmästerverk som utgavs 1984 med ett stort skivbolag i ryggen.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och mjukhet var en spännande kombination som instinktivt trollband mig. När låtar som: ”Back to back, Cold killer, Battle of pride” väl etsat sig fast fanns det ingen återvändo – jag var fast – jag var ett fan. Semiballaderna ”Waiting for the time och A place in the night” visade att bandet också  kunde skriva softare låtar, vilka dessutom var gudomliga.

Kvalitet före kvantitet

1987 utkom Pretty Maids andra riktiga platta: Futureworld. Denna gång var mina förväntningar  abnormt höga. Vanligtvis är dessa förväntningar källan till besvikelser eftersom de just är förväntningar. I detta fall och inför alla andra Pretty Maids skivsläpp så har jag hittills inte blivit besviken, snarare tvärtom. De tillhör den skara band och artister som jag alltid ser fram mot när de släpper något nytt material.

Det är en snuskigt skör balansgång som många äldre hårdrockband måste ta hänsyn till. De ultrakonservativa hårdrockarna vill att det ska låta som det alltid gjort, utan att upprepa sig för mycket medan liberallisterna istället vill se en ständig förnyelse, utan för den skull ge upp sin originalitet. Denna moment 22 situation har få band och artister kapacitet att klara av.

Många band återupprepar istället samma musikformel till oändlighet som exempelvis en annan av våra husgudar: Yngwie Malmsteen, andra band sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag  och gör istället en musikalisk  helomvändning a´la Bon Jovi. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty maids hittills klarat mycket bra.

Deras senaste studioalster Pandemonium är ett av de bästa de någonsin släppt, enligt mig. Pretty Maids förra album blev rejält hyllad av en enad kritikerkår, jag själv anser nog att att den skivan instinktivt kändes rätt, men efter ett par lyssningar så lyckades den inte fånga mitt intresse, utan saknade någon form av musikalisk själ.

En bidragande orsak kan ha varit att denna platta var den första för  det italienska A.O.R.-bolaget: Frontiers records där överhierarkin är ökända för att styra in sina artister och gruppen mot reproduktion och konservatism i syfte att blidka ölmagade medelålders män och övervintrade groupies. Dock brukar de släppa aningen på kontrollen i och med en grupps andra platta och då blev resultatet så bra som det blev på Pandemonium.

Såg dem live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv. I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Det bådade definitivt inte bra och informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping. I besvikelsen kölvatten lyckades jag nästan köra ihjäl oss på vägen hem.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001  på Sweden rock festival. Vi har besökt festivalen 8 gånger, men att få uppleva riktiga hårdrockshusgudar är onekligen snäppen större än att se andra favoritband. I ”husgudskategorin” har Stefan och jag avverkat: Y and T (2 ggr), Yngwie Malmsteen (6 ggr), Savatage (nu: John Oliva´s pain) (1 ggr), Black Sabbath (2 ggr), och nu Pretty maids för första gången. När sinnebilderna  och förväntningarna låg lika täta som Londondimman var det dessvärre lätt att bli apatiskt dränerade.

Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre. Från start ”til the bitter end” så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var sisådär precis som vädret, och några av medlemmarna var inte så karismatiska som vi förväntat oss. Ett tag trodde såväl Stefan som jag att vi hamnat i uttagningen i julbordsätnings-SM eller att Meat Loaf vikarierat in på ett hörn, vilket skapade konflikter i våra konservativa 80-tals sinnen och minnen.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Det var inget som stoppade Stefans alkoholsinne, likt en tränad knarkhund sniffade han fram halvtaskig whisky Tanken var att vi skulle dra och äta före 20.00. Vi inledde med öl, men rent grottmannamässigt tyckte Stefan att Whiskey vore ”effektivare”, och av en ren slump stod det en liter Famous Grouse på bordet. Varningsklockarna tilltog när de otroligt stora whiskyglasen placerades framför oss. Stefan visade vart skåpet skulle stå genom att nästa fylla  upp de gigantiska glasen. Hur många centiliter ett glas bestod av vill jag än idag inte ens tänka på. ”NykteristJohan” drack desto mindre, en strategi jag alltid är lika avundsjuk på.

Alkoholdjävulen Stefan manade på oss att dricka snabbt, det var i princip bara piskan som fattades. Argumentet var att vi endast hade kort tid att dricka innan vi skulle dra till den italienska restaurangen. Tyvärr borde jag redan där försökt påverka den i princip fastlagda alkoholrutten. Nu gjorde jag återigen inte det, utan vi hade ruskigt trevligt då vi avhandlade förbjudna samtalsämnen, djupa diskussioner, nostalgifragment och sarkasmironi på hög nivå. Tiden gick groteskt snabbt, och glasen tömdes och  fylldes på igen, nästan omedvetet. Runt klockan 21.00 bokade vi en taxi, och då gick jag hastigt och troligtvis mycket oförutsägbart in i en form av alkoholkoma. Har i stort sett inget minne kvar från det klockslaget till jag vaknade i sängen nästa morgon.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

 

Min analys av att hamna i ett sådant ”fjortis-tillstånd” baserar sig på dessvärre tidigare erfarenheter.

• Jag åt alldeles för lite mat innan jag kom dit; 3 mackor och en banan
• Vi borde fortsatt med öldrickandet, whiskyn på bordet var boven i dramat
• Jag är innerst inne medveten om att jag dels inte ska dricka för snabbt, för mycket eller blanda: jag lyckade undgå alla de kriterierna
• Stefan har en tendens att vara övertygande (pådrivande) i att dricka mycket och snabbt i alldeles för stora glas.
• Jag borde haft vett att ta det lugnare, men när man väl börjat dricka så upplever i alla fall  jag det som svårt att hålla tidigare löften mot sig själv
• Vi borde ha dragit ner till restaurangen den ursprungliga tiden runt 20.00

Som sagt dagen efter blev ett uppdukat smörgåsbord av ångest. Jag hade verkligen sett fram mot såväl sällskapet, maten som Pretty Maids konserten. Det positiva var att kameran, mobilen och plånboken fortfarande fanns i min ägo. Den andra positiva aspekten var att inget allvarligare faktiskt inträffade. Det gäller återigen att reflektera på vad som hänt i syfte att det inte ska återupprepas.

Alkohol kan vara ett utmärkt sätt att slappna av och ha trevligt med, men i rätt mängder. Jag är ju ändå 43 år och borde ju onekligen inte alls uppträda såhär patetiskt. Nästa konsert med Johan ska enbart gå i ölens tecken ett tidigare restaurangbesök.

Jag kände mig betydligt bättre på måndagsmorgonen, även om jag sovit halvtaskigt; livet kom successivt tillbaka. Med ångest för 7½ personer och en huvudvärk att döda för svor jag att nästa spelning med dessa husgudar skulle sluta på ett trevligare sätt. Jag fick chansen när Pretty Maid återbesatte Zaragons scen året efter, men tyvärr passade datumet mindre bra. Ytterligare en chans att se dem dyker upp på Skogsröjet 2013, nära och bra, kruxet är att Lidingöloppet går av stapeln samma helg. Bad luck eller ödet?

Lite bandhistorik

De enda kvarvarande medlemmarna i bandet är: Gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. De är kärnan i bandet och dessutom gamla barndomsvänner. Ronnie och Ken  startade coverbandet Pretty pretty panick 1981. När de fick kontrakt med brittiska skivbolaget Bullet records så ändrades namnet till nuvarande Pretty maids. De har sedan starten 1981 bytt ut ett antal gitarrister, basister, trummisar och keyboardister. 5 av de utbytta hann att vara med över 5 år i bandet, något som jag tror varit en kvalitetsinjektion till de två kreativa  hjärnorna i bandet.

De utbytbara torde troligtvis smittat av sig med sin musikkompetens och sina influenser något som vidmakthållit bandets utveckling och hunger istället för stagnation. Basisten Kenn  Jacksson är den medlemmen som för övrigt varit med längst  med i bandet utöver grundarna. Han gick med i bandet 1991 och slutade ironiskt nog precis när jag skrivit klart detta inlägg. Anledningen till avhoppet ryktas vara alldeles  för många buffésittningar, för få groupies och nedröstningen av att inte få ha med egna bilder på profeten Muhammed på nästa skivomslag.

Discografi

1984 – Red hot and heavy

1987 – Future world 1987

1990 – Jump the gun

1992 – Sin decade

1993 – Stripped

1995 – Scream

1997 – Spooked

1999 – Anything worth doing, is worth overdoing

2000 – Carpe diem

2002 – Planet panic

2003 – Alive at least

2006 – Wake up to the real world (Frontiers records)

2010 – Pandemonium (Frontiers)

2012 – It comes alive (made in Switzerland)

2013 – Motherland (Frontiers)

2014 – Louder than ever (Frontiers)

2016 – Kingmaker (Frontiers)

 

Continue Reading »