Ren Pur Genialitet

Vacuums första platta vårdas ömt av mig som en av de bästa i min samling. The plutonium cathedral släpptes 1997 och innehöll bland annat hiten: I Breathe. Gruppen bestod av Maria Schiptjenko som förut spelat med synthbandet Page, och  sångaren Mattia Lindblom samt grundare, låtskrivaren och maestron Alexander Bard. Indirekt så tillhörde också  Andres Wollbeck  Vaccum, men mer som låtskrivare än som gruppmedlem. Detta var Alexandre Bards nästa projekt efter det nedlagda Army of lovers.

Skivan genomsyras av eklektism när det gäller låtvariation och genrebyte, men utan att den känns för ”spretig”.  Synth-pop i kombination med orkestrala arrangemang, new wave och operainslag, och svävande över dessa hypnotiska  ljudmattorna hittar vi Mattias Lindblom karaktäristiska sköra, men starka stämma. Låtarna är stämningsfyllda, dramatiska och vackra. Jag har inte hittat någon musik som kan jämföras med Vacuums 1:a platta, tyvärr försvann de orkestrala bitarna på deras 2:a platta. Det är så svårt att välja ut några favoritlåtar som står över de andra eftersom de är så olika i sig. Jag nöjer med mig att rekommendera att lyssna på hela plattan i syfte att hitta sin personliga favorit.

Låtlista

1. Parallel Universe (4:10)
2. I Breathe (4:35)
3. Pride in My Religion (4:01)
4. Science of the Sacred (4:52)
5. Rise and Shine Olympia (4:00)
6. Atlas Shrugged (4:38)
7. Illuminati (4:14)
8. Woman Named America (4:16)
9. Prussia (4:38)
10. The Shape of Things to Come (4:01)
11. Sign on the Skyline (5:25)
12. Tin Soldiers (4:29)
13. Closer Than the Holy Ghost (5:02)

A.O.R-klassiker av stora mått

I samma kategori som Bon Jovis 1:a hamnar Michael Boltons andra soloplatta: ”Everybodys crazy”. Jag driver inte med någon, utan denna platta som kom ut 1985 definierar  hur min favorit a.o.r  platta verkligen ska låta. Jag tycker att exempelvis att en låt som ”Separate ways” med Journey hamnar i samma högkvalitativa fack, men där den låten är utomjordisk bra, är långt ifrån hela skivan bra, vilket Michael Boltons just är.

När en skiva är så  otroligt bra som denna, tycker jag att det är väldigt svårt att få fram något mer specifikt konkret förutom de oändliga superlativen. Den enda låt som jag inte är lika förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys crazy”,  och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är av en annan värld. Om jag måste nämna 5 låtar som står över de andra är det: ”Cant´turn it off”, ”You dont´want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save out love” och ”Start breaking my heart”.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, något som visar på namnbytet var ett av hans bättre livsval. Han började som sångare i gruppen Black jack som släppte två plattor på 70-talet. Men som sagt 1983 släpptes hans debutalbum, och det blev en relativ stor framgång; personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig till skillnad från hans gudomliga 2:a platta. I mina ögon ledde mästerverket till fördärvet precis som Bon Jovis debutalbum.

Det gick successivt utför med a.o.r inslagen för att snart betraktas som en amerikansk version av Julio Egliesias; en smörsångare av rang; han gav sentimentalismen dessvärre ett ansikte. Innan han kom till det stadiet så gjorde han 1987 plattan ”The hunger” som innehöll riktigt bra låtar som ”Hot love” och ”Gina”. 1989 skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken framför soul och sliskiga ballader. På den plattan hittar vi vi faktiskt just en ballad, men en djävulskt bra sådan ”How am I supposed to live without you” och  hiten: ”how can we be lovers” samt ”You wouldnt´t know love”.

1991 var transformationen gjord och nu var det smör, margarin och lite olivolja som gällde med 1 dl soul insprängt samt 3 droppar pop, även om titellåten Time, love and tenderness är riktigt bra. Den Michael Bolton som jag dyrkade var  en skugga av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare, men minnet av detta otroligt klassiska album lever och frodas. Den intar en hedersplats i min skivsamling.

Låttitlar

Kultplatta

Lords of the new church debutalbum är deras bästa platta och samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gör denna skiva så bra, det är definitivt inte bara nostalgi. Plattan kom ut så tidigt som 1982; de nästföljande plattorna saknade allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av medlemmar från Sham 69, The Damned och The Barracudas. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara 3 studioalbum och splittrades sedermera 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Under en konsert så hängde han sig, och ansågs vara kliniskt död under några minuter. Under en annan konsert fullföljde han giget sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det halvkomplicerat att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyras av ärlig energi och spelglädje som eklektiskt  pendlar mellan pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energin och den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radas upp.

Kommande A.O.R-klassiker

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas fast inte på listorna, utan i sin egna lilla subkulturhörna. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. En av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder. Detta är deras tredje skiva och deras klart jämnaste och bästa – hittills.

För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna: bra sångare utan accent, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger balanseras ihop. Denna platta har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar  och inte bara  är ekon från gamla klassiker. De låtar jag gillar allra bäst på plattan är ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone” .

Plattans drivande kreativa ansikte är den italienske multimusikern Daniele Liverani. Han spelar keyboard och är smart nog att inse sina begränsningar då det kommer till hantera sången. På denna platta är det tvillingbröderna Tom och James Martin, de har skrivit ruskigt bra låtar till exempel House of Lords. Sångaren heter Dennis Ward som till vardags spelar i det tyska bandet Pink cream 69, och dessutom är  superproducenten framför andra i den melodiösa hårdrockssfären.

Låttitlar