En studieepok går i graven!

Äääääntligen, efter beskedet om en enerverande omtenta, för övrigt den enda i mitt liv, såg jag ljuset i studietunneln. Jag ponerade övermodigt att jag vandrade bort från Linköpings universitets med en en filosofikandidatexamen under armen för att troligtvis aldrig mer återvända – trodde jag. Fyra frågor och 3½ timmar senare var jag ytterst osäker om så var fallet. Det ihållande regnet piskade symboliskt och ödesmättade campusbussens slitna  exteriör. Vi var betydligt förre denna omtenta, på sin höjd 15 stycken, vilka decimerades för varje timme som gick. Till sist var det bara jag och en tjej kvar samt de två  hökögda stasikontrollanterna. Jag lämnade med stor kluvenhet in de 11slarvigt skrivna sidorna. Nu var det upp till lärarens mycket oförutsägbara bedömning hur adekvata mina svar var.

Det blev 7  utdragna vardagar som de har till sitt förfogande att rätta proven. Att få ytterligare en omtenta i början av augusti vore flera slag under bältet, något jag helst ville undvika. Provet bestod för övrigt av 4 frågor varav 3 av dem var värda 6 poäng vardera och den fjärde frågan tre poäng. Trepoängsfrågan hade jag helt enkelt missat att läsa in. Det krävdes 12 poäng för att bli godkänd på tentan och poäng för att få vg. De fyra frågorna tas ur 4 olika kurslitteraturer som i sin tur består av miljontals motstridiga modeller och teorier i de diffusa begreppen: handledning och coachning. Dagen innan midsommar så fick jag det glädjande beskedet att det blev godkänt på omtentan, min poäng blev överraskande 15.5. Nu gick studieridån ner på riktigt – en epok gick i graven. Vad ska jag göra nu, hur ska jag nå ett mål som jag  själv inte är medveten om?

Examen → Sommarjobb → processen att skaffa ett arbete som man ”brinner för”.

Just nu är jag del av en ekonomisk härdsmälta, sista CSN anlände i maj, vilket betyder att vi är inkomstlösa juli och augusti. Vi har lagt undan pengar för detta ändamål, men det är ändå inga större utsvävningar som lär ske. Jag går på mitt sommarjobb i juli till mitten av augusti, som personlig assistent hos Omsorgsgruppen AB.  I september börjar allvaret att hitta ett arbete som drivs av passion, glädje och kreativitet.

8/4 Uppdaterade och finjusterade mitt allmänna CV

10/4 Studievägledare Karin Siverskog

19/5 Fick karriärvägledningslicens från Vägledningcentrum:

19/5 Ringde Lisbeth Paulsson projektchef Norrköpings kommun 073-201810

22/5 CV-utskick via min blogg till Marie/Mats Facebookvänner, cirka 150 st.

24/5 LIU`s karriärvägledare: Christina Rönnbäck, fick nya uppgifter, nytt möte

24/5 Började med en kunskapsinventering och delkursmålsinventering

30/5 Vägledningscenter Göran Spets vägledningssejour

8/6 Anmälde mig via Internet till AMS efter ringt A-kassan om råd

9/6 Mailade delkursinventering & fiktiva projekt till Christina Rönnbeck

13/6 Besökte och anmälde mig fysiskt till AMS i syfte: rätt till A-kassa.

15/6 Christina Rönnbäck 10.30-12.00: riktat personligt brev

17/6 Omtenta samt lämna in kursbevis till Eva Samuelsson

20/6 AMS – besök med min handledare

22/6 Skrev mina två första riktade intresseanmälan till två coachningsföretag

Maries födelsedag

Marie hade jobbat från 07.00 och kom hem tunt 15.00.Jag hade  förberett två nya recept till hennes ankomst, dels en delikat björnbärsglass, dels en sommarsallad med tomater, chili, lime, mozzarella, olivolja. Vi brukar inte köpa så dyra saker till varandra men denna gång blev det ett undantag. Efter ett till synes oändligt letande i guldbutiker på det perfekta smyckeskrinet, så fann jag ett när jag egentligen inte alls var ute efter det – är det inte typiskt. I vilket fall som helst var den snygg och hade tillgång till massor av olika fack för olika typer av smycken.

Den andra presenten var en bakplåtsställning för 4 stycken plåtar; genialiskt i all sin enkelhet. Hon fick dessutom en liten okrossbar termos samt Sound of music soundtracket. Barnen ritade varsin teckning och la dessa på kudden. Vi brukar vanligtvis vara ekonomiskt restriktiva när det kommer till födelsepresenter, men ibland kan det vara trevligt att slå på stort. I gengäld förväntar jag mig maratonsex, nya kalsonger, slippa disken i ett halvår och högre volym på stereon.

Brottslig trafikhandling → Kolmårdens Djurpark = dyrare än beräknat

BROTT MOT TRAFIKFÖRORDNINGEN (1998:1276)

029 Överskridit heldragen linje
A. motordrivet fordon utom moped klass II ………………………….. 1500:-

E4:an i riktning mot Kolmården upptäckte jag att min körriktning var på väg till Åby istället för att fortsätta E4:an mot Stockholm. En osedvanligt snabb reaktion fick mig att köra över en lång heldragen linje, i syfte att slippa köer i Kolmården. För första gången i mitt liv har en polis stoppat mig i trafiken för något som anses vara en förseelse. Jag associerade  direkt till filmvärlden; ska jag dra ett vapen , vara spydig, backa in i motorcykeln eller helt sonika köra ifrån polismotorcykeln? Det blev ingetdera, utan jag klev subtilt förvånad ur bilen. Ställde mig framför motorcykeln och svarade artigt på alla frågor för att avslutningsvis ta emot min bot på 1500 kronor. Jag visste när jag utförde den brottsliga handlingen att jag gjort fel och dessutom gjort en sak som jag själv skulle blivit mycket irriterad över om någon annan gjort detta framför mig.

Det kontraproduktiva beteendet straffade sig och jag fortsatte lite surmulen till Kolmårdsparkeringen, utan att ha någon annan än mig själv att skylla på. Istället för att förstöra för de andra genom att spela halvtjurigt offer så beslöt jag att fokusera på att jag ändå inte kan ändra på det som hänt – strategin fungerade över förväntan.

Efter att betalt fyra biljetter med NT-kort rabatt så stod vi innanför entrén lite efter klockan 11.00. Vi hade inte varit här på 3 år, så lite nyheter hade vi att se fram mot. Vädret blev successivt bättre ju längre dagen skred. Till en början var det väderdiskrepans gentemot väderkartorna, men som sagt det blev varmare och färre moln. För att hinna runt parken utan att stressa så skippade vi såväl Bamsevärld som Delfinariet. Bamsevärld är enligt mig en katastrof, det lurar måhända fyraåringarna, men inte de äldre barnen Som förälder skäms jag att behöva besöka ett ställe som detta. Autenticitet lyser med sin frånvaro istället för att skapa en Bamsevärld a´la Mumindalen Åbo, där de  noga överfört byggnader och miljöer på ett föredömligt sätt. Riv stället – läs serietidningen – låt det få kosta – planera  – skapa magi – invig. Nu blev det ingen Bamsevärld som tur var.

Vi hade med oss en god skink-, ägg och ostsallad och la  istället pengar på glass; pensionärssnålhet kontra rationellt tänkande? Jag unnade mig i alla fall en 50 cl öl med intentionen att stympa den kvarvarande bötesångesteboten; det var ju bara 1500 kronor. Delfinexpressen, Kolmårdens egna berg och dalbanan  var utifrån mitt perspektiv inget speciellt, men utifrån barnens glittrande ögon en höjdpunk bland attraktionerna i parken. Skeppsgungan höll jag mig däremot ifrån; på ålders höst vänder sig dessvärre magen ut och in vid dylika snurra-runt-tingestar.

Ödet hade väglett oss att komma innan de riktiga olidliga köerna bildats; vilket sparade energi, tid och mental frustration. Vi stod endast 2-3 minuter i kö till årets satsning: Safari. Istället för att åka bil eller buss på vägar ser man djuren uppifrån. Mina förväntningar var skyhöga, men tyvärr upplevde både jag och Marie att det var lite väl segt; för mycket åkande och för lite händelser, även fast vi såg lejon, björnar, älgar och strutsar. Näe, det här är inget jag vill göra om inom en tioårsperiod – nu har vi i alla fall gjort det. Det går säkert att successivt modifiera rutten till lite mer action de närmaste åren. En annan klassisk aktivitet är barnens lantgård. Att få klappa killingar, lamm och gulliga grisar tycker även jag om.  Det var inte förrän 1½ timme innan stängningsdags som barnen blev självgående och vi vuxna kunde bli tråkiga genom att lägga ut en filt och sola, prata och vila.

Tre dagar på landet i Vånga.

Maries föräldrar skulle ut och åka med sin husvagn. Timingen kunde helt enkelt inte vara bättre utifrån ett väderperspektiv. Vi fick återigen förtroendet att vattna trädgårdslandet och resten av de hundratusen växterna. Att tvätta, vaxa, dammsuga och dona med Forden i symbios med radioskval när vädret är såhär somrigt är en form av behaglig  livskvalitet. Fri från stress och krav så blev det lek med barnen, solning och lyssna på radion. Eftersom vi bor i ett miljonprojektsområde (Ektorp) så blir grillning på landet en extra trevlig begivenhet.  Det blev grillad fläskfilé med ungstekta grönsaker.

Fredagskvällens höjdpunkt var ändå  lyssnandet på EM-kvalet mellan Moldavien – Sverige på radion, då Maries föräldrar dessvärre inte hade tv3. Det är i sig en upplevelse då man föranleds att tro att det händer något hela tiden – radiokommentatorerna är verkligen verbala språkkonstnärer.  Kulthumorfilmen Dodgeball fick avsluta kvällen, den är faktiskt  nästan lika rolig nu som första gången jag såg den. Jag har tagit till vana att avsluta kvällarna precis innan jag går och lägger mig genom att traska ut i trädgården och  insupa  lantluften, alla ljuden som jag inte får uppleva i vårt betonggettot, de hänförande vyerna och den lugna nästan andliga stillheten. Det är en ritual som implicit får mig att förstå personer som väljer att leva sitt liv på landet.

Lördagen bestod av att rensa ut i förråden och dessutom leta efter hela saker som vi kunde använda till en kommande Himpaloppis. Jag lyckades somna till då jag skulle plugga inför omtentan. Enligt närstående så hade min hud antagit en grisröd nyans, något jag kände av under hela dagen och kvällen. Kaffet smakar också mycket bättre på landet av någon lustig anledning, jag vet inte varför, men troligtvis är det på grund av friheten med att vara på landet. Till middag blev det teriyakistekt kyckling med en fetaostsallad. Jag satt och skrev på kvällen vid samma bord som barnen ritade oändligt med teckningar och Marie läste lite tidningar som hon inte hunnit med. Det var trevligt på något sätt att familjen var samlad i samma rum, vid samma bord, en längre sammanhängande tid, utan att bara äta mat. Jag drabbades verkligen av en kärnfamiljsuefori, och blev sedermera tvungen att leka jaga och kurragömma med barnen i någon timme efteråt. En annan sak som slog mig var hur skönt det var att slippa ”behöva” gå in på datorn (vi har en stationär). Jag inbillar mig fragmentariskt att jag måste göra det på grund av olika bagatellartade anledningar; hur ska jag klara mig om jag inte går in på Internet? När jag inte kunde göra så var det snarare en befrielse; jag passade också på att stänga av mobiltelefonen. Efter frukosten och morgonkaffet bar det återigen hem till Norrköping och lägenheten i Ektorp. Jag satt större värde på att just komma hem nu när man varit borta några dagar; ”borta bra men hemma bäst.”

EM-kval i fotboll

Att följa sitt land genom EM eller VM slutspel är i alla fall för mig riktiga högtidsstunder. Jag är en nationalist uti fingerspetsarna så för mig är detta förenat med nagelbiteri till skillnad ifrån när exempelvis IFK Norrköping spelar ,då jag knappt bryr mig. Med Lagerbäck i rodret blev vi som nation lite bortskämda med att gå vidare till globala  idrottsfesta-rrangemang. Ett litet land som Sverige måste i högre grad lita och upprätthålla spelarkontinuitet än spelarflexibilitet i syfte att reproducera ett vinnande spel. Problemet är vanligtvis att det räcker till en viss nivå, men vi när inte ända fram till semifinaler undantaget är väl VM-bronset 1994. Sveriges styrkor är lagarbete, slå ur underläge och helst vara nederlagstippade, då är vår lagmoral som mest effektivast. För att knipa andraplatsen efter Holland krävs det vinst mot både Moldavien borta som mot Finland hemma. Sverige var favoriter och hade pressen att vinna; vilket i mina öron alltid klingar lika oroväckande.

Moldavien – Sverige och  Sverige – Finland

Moldavien som lyckats förlora med bara 0-1 mot självaste Holland; grävde sina egen grav via en målvaktstavla i och med det släppte Sveriges mentala spärrar samtidigt som Moldavien brände de chanser de hade istället för att sätta dem i nät. Sverige vann med hela 4-1 – utan Zlatan. Jag själv anser att fotboll är en lagsport där individen i första hand ska vara en av 11 pusselbitar. I fotbollsstudion visades konkreta siffror som visar på att landslaget tagit fler poäng och gjort fler mål utan Zlatan i laget. Jag vore grymt trög om jag förnekade hans storhet som fotbollsspelare, men i Sverige råder Jantelagen i harmoni att vi är ett litet land med mindre spelarresurser än de stora fotbollsnationerna. När Zlatan är med i laget tror jag att media, folket och spelarna förlitar sig på Zlatanmagi och hans spel istället för att fokusera på helheten. Det blir istället kontraproduktivt då motståndaren får det ganska lätt att fokusera på Zlatanstrategin, något vi borde utnyttja, men istället matar vi en hypermarkerad Zlatan med ännu fler bollar – osedvanligt trögt. Till och med spelarna själva anser att det är lättare att passa Zlatan än att hitta ett annat innovativt spelaralternativ som kan överraska motståndaren.

Jag tillhör falangen som inte tyckte att Zlatan borde spela mot Finland. Hamrén tillfredsställde genialiskt båda lägren då han bänkade Zlatan och lät ödet ha sin gång genom att Toivonen efter 25 minuter fick en sticka i foten eller något liknande. Efter Sveriges underbart sprudlande 10 minuters inledning så blev det helt rättvist 1-0 till Sverige. Efter ledningsmålet borde ”anfall är bästa försvar” råda, men då drog Sverige ner på tempot och bjöd in Finland i matchen. Det var ren tur att Finland inte kunde utnyttja sina halvchanser på ett mer optimalt sätt. Elmander och Toivonen skapade dessvärre ingenting under de 25 minuter som de fick chansen att bevisa att Zlatan inte alls behövs i den utsträckning som media  och jag påvisar. De fick sin chans och tog den inte.

In kommer istället en till bristningsgränsen övertänd Zlatan som vill visa var spelarskåpet ska stå. Han ville visa kritikerna, Elmander, Toivonen och publiken vem som innehar anfallstronen. En bättre tändvätska en ovanstående faktorer är svåra att finna. Redan efter 6 minuter på plan så gjorde han Sveriges 2-0 mål, vilket troligtvis släppte alla spärrar. Till och med jag får se mig besegrad denna match; Sverige behövde Zlatan, men så behöver det inte vara i varje match. Nu gick det visserligen tokbra, men det är mer ett undantag en regel. Sagoskimret brukar i mina ögon vara reducerat något som istället påverkar landslaget negativt,  vilket får till följd att hela spelet låser sig.

Midsommar på Löfstad Slott

Marie jobbade strategiskt från 12.00 – 20.00. Ansvaret låg på mig att indoktrinera barnen  in i det mest svenska av det svenska – midsommarfirandet. Jag köpte jordgubbar och picknickprodukter. Vi har de senaste året varit på olika platser i Östergötland för att få lite variation och nya intryck, senast var i vi i Kvarsebo mitt ibland fotbollsplaner, grepar och gummistövlar. Detta året föll valet på Löftads slotts midsommarfirande; ett firande som jag hört mycket gott om.  Vi firade denna gång med Frida och Hannas kompis Tilde och hennes pappa Jonas. Vädergudarna kunde ha varit på ett bättre humör. Solen sken med sin frånvaro och det var lite småkallt; picknickkänslan var knapp märkbar. Lions stod för arrangemanget och tog 40 kronor för parkeringsprocessen. Min ursäkt för att slippa dansa runt midsommarstången var att helt sonika att vara mannen som skötte själva  filmandet. Barnen dansade 10-15 minuter, sedan hittade de intressantare saker att göra. Vi höll ut från 13.00 till 16.00 och rundade av med att titta på och i det fina slottet. Jag lyckades köpa en tvål som kostade 65 kronor; ett impulsköp av guds like.

Bakgrund

Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen

Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.

Bratislava vistelsen

5 dagar i Bratislav med två gamla kompisar utan något som helst intresse för museer, arkitektur och shopping är helt enkelt 1½ dag för mycket. Staden innehar en oerhört rik och vacker stadskärna, men därutöver saknas det riktigt attraktiva kompletteringssevärdheter i syfte att fylla ur de 5 dagarna. Några undantag är slottet och Ufo-restaurangen invid bron Novy´most. När mina polare låg halvt medvetslösa i sängen passade jag på att ta en promenad runt omgivningarna utanför gamla stan. Antingen flanerade jag på helt fel plats eller så var Bratislavas stad bara såhär intetsägande. Öl, vin och andra alkoholdrycker låg på en oförskämt billig nivå, något som uppskattades av oss alla 3.

Bratislava tillhör absolut inte  de 10 000 största  shoppingmeckorna på jorden precis. Galleria Euorovea  futuristiska designuppenbarelse var däremot en angenäm överraskning; det vimlade av inavlade märkesbutiker som man dessvärre  kan finna i vilken storstad som helst med självaktning. Min shoppingkvot bestod av en hotellmugg till mig själv samt lite alkohol på flygplatsen på vägen hem samt godis till barnen och frugan. Borta bra men hemma bäst må vara ett klyschigt uttryck, men alltid lika passande.

Egentligen är det ett totalt dysfunktionellt beteende att resa till en stad i syfte att springa, och dessutom betala en tävlingsavgift för besväret.  Vi kom, vi såg och vi segrade, utifrån våra subjektiva tävlingsperspektiv. Alla 3 var dundernöjda med sina tävlingsresultat. Jag satt personligt  halvmarathon rekord med 1.44.03, Jarmo klarade sig under 2.30 med tiden 2.19.37 och Stefan fick tiden 1.38.47. Tävlingen i sig var väldigt välorganiserad, medan  bansträckningen kunde onekligen ha varit lite mer uppiggande. Har aldrig sett så mycket förortsbyggnader i mitt liv förut; Alby framstod som en kebabkiosk i jämförelse med Bratislavas betongparker.

Träning och Tävling

V.12 bestod av 3 pass 262 minuter och minuter och vecka 13 bestod av 2 pass a`la 135 minuter. Nästa tävlingsmål är betydligt mer greppbart; den 12 maj går det lokala 5 km loppet Grabbhalvan av stapeln. Loppet som i år har förflyttats ifrån Folkparken till området runt Stadium arena. Jag anmälde mig nyligen till tävlingen; målsättningen är att komma under 20 minuter. Det krävs träning, men framförallt en mental fokusering att komma in och över blodsmaksfasen, något som jag har svårt för eftersom smärta för mig är likvärdigt med sprutor, höjder och trånga utrymmen.

Ett antiklimax uppstod efter Bratislava halvmaraton, visserligen låg mitt nya mål: Grabbhalvan (12 maj) inte långt ur ett tidsperspektiv, men mentalt var träningslöpningen frånvarande. Det blev ändå en intensiv start, då jag hade ett digert squashprogram framför mig. Vecka 14 bestod av 4 träningspass a`la 300 minuter medan vecka 15 träningsdos ackumulerades till 355 minuter indelat i 5 träningspass.

Halvseriös pokerkväll med bland annat Roffe Okon & Johnny Jonander

Äntligen så krockade inte ett fastställt pokerdatum med någon annan aktivitet, vilket så varit fallet de två senaste och enda turneringarna de senaste åren. Ett gäng på 7 stycken tävlingsstinna killar dök upp hos Ante och Malin i Vidablick runt 14.00. Vi såg Gefle – IFK som en aptitretare  inför vad som komma  skulle. Underhållningsvärdet var tyvärr bedrövligt, det var mer felpass och irrationella inspel än jag trodde var möjligt i någon match. Men om man håller på ett lag så kan även sådant vägas in om laget vinner, vilket nu inte IFK gjorde utan förlorade på bortaplan med 2-0.

Runt 16.15 satt turneringen igång och det var inga stora pengar i potten – som tur var; 150 kronor per person, där de tre uthålligaste spelarna belönades med en hierarkisk kontantpris. Själv var det över fyra år som jag senast spelade Texas hold em; jag hade råpluggat Dan Glimnes ”pokerhandboken” i syfte att inte göra bort mig helt.

Undvik de tre grundmisstagen

1. Att gå med i för många potter

2. Att inte vara aggressiv nog i goda situationer

3. Att agera för genomskinligt

Marker reducerades och ackumulerades i jämn strid; till sist var vi bara tre spelare kvar vid bordet. Någon idiot synade  min bluff likt en öppen bok, något som var början till slutet för mig i omgång ett. Nåväl jag var en av tre som fick tillbaka satsade pengar, vilket för mig var ett steg framåt.  Omgång två startade definitivt inte bra, men ju mer de andra drack desto mer vågade och otåliga blev de, vilket i detta fall indirekt gynnade mig som inte drack lika snabbt. Tills sist var vi bara två spelare kvar, och jag var den som befann mig i ett tröstlöst marker underläge. Till sist gick jag in all in, i syfte att göra slut på ett parti som skulle kunnat hålla på hela kvällen. Tanken var god, och det var oerhört nära att jag gick segrande, men ödet ville något annat. En 3:e och en 2:a plats är inte fy skam mot killar som frekvent spelar poker på nätet. Jag får väl skicka en slant till Dan Glimne och hans eminenta pokerråd.

Fotboll och poker i all ära, men det är gemenskapen, tugget, jargongen, pikarna det vill säga det sociala som är det fundamentala. Usla som genialiska kommentarer strömmade ur oss från alla håll i alla riktningar – ingen gick säker. Till en början satte jag oneliner-kikarsiktet på min före detta jobbarkompis Roffe Okon, men flyttade fokus till de övriga ju längre kvällen led, för att sista timmarna knappt orka röra käkarna. Roffe Okon tror jag för övrigt slog något svenskt  eller nordiskt rekord  i folkölsdrickande, det måste ha varit över 14 stycken burkar som rann nerför hans glupska malt- och humletörstande strupe. Jag själv blandade till en början friskt mellan öl och whisky, men lugnade successivt ner mig, vilket egentligen inte alls är min stil. Tyvärr hade jag endast ätit 3 korv med bröd till middag, något som resulterade i att jag stod för 80% av chips- och jordnötsförbrukningen. Runt 23.00 bestämde sig några att dra till Harry´s och några åka hem, medan  värdarna Ante och Malin valde att stanna kvar hemma. Jag blev hämtad av min snälla fru Marie, och kollapsade i sängen 30 minuter senare.

Däckbyte – ett  minhelvete på jorden

Det finns några saker som jag avskyr framför annat och det är bland annat att stå i  stillastående köer och att frysa. Att byta till sommar eller vinterdäck ligger nästan i samma klass. Jag kan inte sätta fingret på varför, men tråkigt är det i vilket fall som helst. Mitt drömscenario är att lämna in bilen på en däckfirma där de byter däck och balanserar hjulen, sedan hämtar man helt sonika bilen; det är det optimala. Tyvärr har den Widholmska Vångafalangen en förkärlek till att allt ska göras i egen regi, vilket till en viss del jag kan förstå – om man gillar att hålla på med bilar. Jag avskyr däremot allt som har med motorer att göra därav att jag inte alls får några spirande vårkänslor vid däckbyten. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Till Maries pappas förtret är det Marie som står för grovjobbet, och jag fungerar mer som en form av dysfunktionell assistent som gör som jag blir tillsagd. Marie är uppväxt med att hjälpa till att byta däck, något hon får sota för i vuxen ålder.

Jag använder mina nyvunna sociologiska kunskaper ur ett genusperspektiv för att argumentera med Maries pappa varför jag är assistent och hon grovjobbare. Det slutar alltid med samma visa: ”det är svår att lära gamla hundar att sitta”. Min pedanteri får däremot utlopp efter själva däckbytesprocessen är gjort för då står jag med  dammsugaren i högsta hugg, bilen ska sedan tvättas och vaxas på ett övermaniskt sätt – varje fläck är en fiende och ett potentiellt hot. I konceptet ingår det som tur är fika, middag och efterrätt av Maries mamma, som förövrigt är en gudabenådad kock. Är vädret bra och solen på sitt bästa humör så är det ett stort extra plus.  Maries föräldrars gård har tillgång till ytor som kan gömma en flyktingförläggning, något som är  perfekt då  man  ska jaga barnen. När Forden väl väl står där skinande blank och nystädad, och vi ätit färdigt, umgåtts, lekt med barnen, solat  och gått en promenad så utkristalliserar sig  det fram en helt underbar dag. Det är mer tanken på att byta däck som är jobbigt.

Vårindikation och en institution i Norrköping

Jag och barnen i symbios med The Skarins vandrade i ett gråmulet väder från Ektorp till Halvars. Den utlovade solen uteblev och gradantalet stannade på 11. Mitt ambivalenta kulvacklande slutade till sist med hallon-saltlakrits, apelsinchoklad, ploppchoklad. Hanna tog polkagris, päron och jordgubbe och Frida: choklad, vanilj och blåbär. Vädret i sig var inte riktigt vad någon av oss kategoriserade som optimalt glassväder, vilket indirekt ledde till att jag fick en stor del av barnens glass. Det innebar att jag fick 7 kulor av delikat glass, och något som också innebar typ 1 miljarder kalorier som i sig är likvärdigt med 2-3 mil löpning. Halvars historia sträcker sig för övrigt så långt tillbaka som till 1930-talet. Ulf Lundell har också omnämnt både Halvars som Södra promenaden i låttexten: ”Jag går på promenaden”, ifrån debutalbumet Vargmåne 1975.

Allsvensk fotboll på parken igen: IFK – GAIS

Jag blev bjuden av Jocke ”spurs” Andersson att hänga med på söndagens seriepremiär. Vi inledde hos mig runt 12 att inta en groteskt god pizza från Ektorps Sportbar och två riktigt kalla öl till. Jag försökte mig på att blanda Sambucca med Bailey´s i syfte att skapa olika lager, men misslyckade fatalt. Film- och musiksnack genomsyrade tiden tills matchstart. Jag lämnade över barnen till vara hjälpsamma  grannar: The Skarins. Vädret kunde gärna ha fått  varit lite mer vårligt; det gråmulna och regniga klimatet dominerade matchbilden, men höjde definitivt absolut inte temperaturen på läktaren.

1:a halvlek var en orgie i tristess med få målchanser och fotbolls-anti-publikfrieri-spel på mittplan dessutom regnade det konstant.  Det positiva med 2:a halvleken var att Norrköping helt oväntat, och indirekt avgjorde matchen via ett klassmål av Imad Khalili; densamme spräckte inte bara nollan utan också  sin lårmuskel och fick sedermera utgå. Sju minuter senare punkterade IFK  matchen genom Shpetim Hasani retfullt snygga straffmål. I GAIS spelade ingen av de två sent inkomna spelarna Wanderson do Carmo eller Rasak Omotoyossi då de fortfarande saknar arbetstillstånd, något Norrköping borde vara glada för. I vilket fall som helst kunde de 10 424 tusen åskådarna precis som IFK ta med sig det viktigaste i denna fotbollsbatalj, nämligen 3 mycket värdefulla poäng. Jag är säker på att såväl vädret som spelet kommer att bli betydligt bättre. Allsvenska premiärnerver i symbios med en krävande och fotbollshungrig hemmapublik kan få vilket lag som helst i gungning; 2-0 mot Gais var mer än godkänt efter de förutsättningarna.

Delmomentbetyg och tenta

Det tog sin tid för de ansvariga att släppa delbetyget för första kursen av fyra, men det blev till sist ett G för mig, vilket är helt ok. Tentan som jag fick göra dagen efter jag kommit hem från Bratislava var både knepig och diffus. Jag satt som klistrad framför skärmen och försökte skingra tentaångesten och stressen, i syfte att kunna lämna in ett arbete som jag slapp att göra om. Tyvärr kom vi hem runt 2 på natten samma dag så förutsättningarna var helt enkelt inte studieoptimala:  för lite sömn, för mycket resetid, för mycket alkohol och ett smärtsamt jobbigt halvmarathon låg nog mig retroaktivt i fatet. Jag satt uppe till 01.30 men hade inte energi att skriva fyra sidor som det i stort sett krävdes. Det lutar dessvärre åt att jag får fokusera på en omtenta någon gång mellan den 26-28 april.  Det beskedet får jag inom 10 dagar.

Continue Reading »

Endorfinutsläpp, ljustillförsel  & viktbibehållning.

ENDORFINER: Skapar euforikänslor, minskar stress, stärker immunförsvaret.

DOPAMIN: Ger känslor av välbefinnande, är smärtstillande och lugnande, reglerar aptiten, påverkar arbetsminnen, inlärnings och koncentrationsförmågan ökar

SEROTONIN: Reglerar sömn, aptit, sinnesstämning

ACETYLKOLIN: Ökar blodkärlens diameter, inblandad i styrning av kroppens alla organ

ADRENALIN: Stresshormon som ökar kroppens prestationsförmåga

Att röra på sig är en universalmodell mot i stort sett alla sjukdomar och fungerar dessutom som en gratis livförsäkring. Det främjar kroppens alla funktioner såväl psykiskt som psykiskt. När man sitter framför datorn och känner att absolut inget händer på skärmen så är det hög tid att bege sig ut på en kreativitetspromenad. Minimikravet är 30 minuter för att få utdelning av rörelseprocessen helst 1 timme. Ibland kan det vara svårt att komma igång, det är  bara så mycket bekvämare att  vara hemma – här är några enkla strategier:

• Ta trapporna i stället för hissen
• Lämna bilen och gör dina ärenden till fots
• Gå av bussen en eller flera hållplatser tidigare
• Ta en promenad på lunchen
• Gå till dina arbetskamrater, vänner eller släktingar istället för att ringa
• Delta aktivt i barnens fysiska lekar
• Låna grannens hund

Även om solen lyser med sin frånvaro så är ljuset i sig fundamentalt om man som individ vill hålla sig i form och få utlopp för sin inneboende kreativitet. Ljuset påverkar bland annat d-vitaminproduktionen och indirekt kalciumupptaget som i sin tur kan vara orsaken till att en person lättare drabbas av benskörhet eller inte. Promenaderna sänker ens vilopuls som sedermera stärker hjärtat eftersom det inte behöver slå lika fort som förut.

Mängdläsning och skrivprocesser är fundamentala hörnstenar i en students vardagsliv, men motivationen till att utföra dessa processer sker dessvärre inte upp på beställning. Som student måste man skapa kreativitet för att  överhuvudtaget få något gjort. Via dessa promenader frigörs lyckhormonet endorfin samtidigt som kroppen reducerar stresshormoner som adrenalin och noradrenalin. Om man har  en A4 av småproblem och inte kan sluta älta dem eller finna lösningar på dessa – ta en timmes promenad, allt känns helt enkelt mindre komplicerat när du kommer hem igen.

Vikten bibehålls och ökar successivt ämnesomsättningen  dessutom ökar kroppens förbränning av fett. 1 burk cola förbränner man generellt sett vid 2½ km och ett wienerbröd runt 6 km promenerande. Andra positiva aspekter är att rörelse sänker blodtrycket och reducerar halterna av det ”onda” kolesterolet. Cirkulationen förbättras liksom balanssinnet och koordinationen, samtidigt som immunförsvaret stärks. Promenaderna ökar också hållbarheten  i skelett och ledbrosk, vilket inte är någon nackdel då man som jag själv passerat 40-års strecket, då dessa processer går åt  en helt motsatt riktning.

Jag tycker att det också är viktigt att planera in några vilopauser där man bland annat kan läsa, blunda, titta på folk, ta en fika  eller bara njuta av omgivningarna, istället för att destruktivt sitta bostadsisolerad i sin lägenhet. Variera gärna  promenadstråken för att uppleva nya områden och att undvika att dessa blir slentriana. Som sagt att promenera mera är ett sätt att förebygga och hålla våra vanligaste folksjukdomar på avstånd.

•  Det är lättillgänglig – du kan motionera när du vill
•  Det kräver inga förkunskaper eller särskild utrustning
•  Det är skonsamt – skaderisken är i det närmaste obefintlig
•  Det är socialt och samtalsvänligt om man inte vill gå ensam.
•  Det är helt gratis och på köpet uppnås en märkbar psykisk som fysisk förbättrad hälsa

Leta bilnummer

Jag har inte vågat börja gräva i mina små egenheter som exempelvis diktatoriskt skriva listor för allt och ingenting. Det finns nog en dos av diagnos inbäddat i min personlighet, något som jag egentligen inte upplever som något riktigt  negativt – tvärtom. En aktivitet som till en början gick över styr, var min frus hobby att räkna bilnummer; man börjar på sifferkombinationen 001 och fortsätter så tills siffrorna tar slut med 999. Det är inte tillåtet att räkna in 002 förrän man först hittat 001. Min tävlingsinstinkt drev mig maniskt  att göra små kartor över kommande bilnummer bland parkeringsplatserna i Ektorp och Vilbergen, där det fanns ett överflöd av bilnummer. Ett sådant beteende är troligtvis långt ifrån normalt, men onekligen väldigt effektivt. När jag en kall novemberkväll  stod vid en bro i Vilbergen och letade efter sifferkronologimönster, märkte jag  efter någon timme att händerna börjat domna och att fingrarna börjat anta en ljusblå ton; det var vid det tillfället som jag insåg att det fick vara nog. Jag slutade tvärt med det maniska beteendet och kastade egenhändigt skapade kartor där kommande bilnummer fanns – i papperskorgen. Nu har jag återigen tagit upp detta ganska harmlösa tidsfördriv, men i rätt proportioner, som inte tar överhanden; Marie är på siffran 260 och jag letar för närvarande efter sifferkombination 456.

Musikfokusering på ny musik

Via min lilla behändiga Sansa MP-3 och nätta träningslurar kan jag lyssna på gamla godingar som kommande klassiker . Jag har minst sagt svårt att göra två saker samtidigt som exempelvis att att arbeta framför datorn och lyssna ordentligt på nyköpt musik. Genom mitt maniska musikintresse blir det automatiskt mycket ny musik som samlas på hög. Det problematiska är att frigöra tid för att kunna hänge sig åt all denna  musik fullt ut.  Kreativitetspromenaderna  är då ypperliga tillfälle att avverka och lyssna in sig på ny musik utan störningsmoment och dessutom minimera risken att efter  några låtar falla i sömn på den bekväma soffan.

Jag har några egenhändigt skapade musiksamlingar som uppdateras:  ”Metal with a touch of class vol 8″, ”A.o.r power vol 10″, ”Music for all kind of moods vol 3″, ”Ballad vol 2″, ”Mats svenska favoriter vol 3″” dessutom sätter jag ihop dylika Best of cd som Pretty Maids, Y and T, Freda, Staffan Hellstrand, Black Sabbath, Army of lovers, Europe, Foo fighters, Yngwie Malmsteen, David Guetta och så vidare, konservativt men ändå kreativt.

Läsa kurslitteratur – gående

Att flanera och läsa samtidigt funkar tvärtemot många förståsigpåares helt utmärkt; det är onekligen en vanesak, men när den fasen suddats ut så är det inga som helst problem. Precis som musiklyssning liggande på en skön soffa så har bokläsning samma effekt på mig – jag somnar efter ett tag. Att läsa gående motverkar risken att lägga ifrån sig boken för att ”vila en stund” dessutom är jag helt förstörd då jag vaknar upp. Jag har fyra böcker som jag parallellt med kurslitteraturen läser: ”Lars Kepler – Hypnositören”, ”Graham Masterton – Blind Panic”, ”Dennis Lehane – A drink before the war” och ”Jonas Jonasson  – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Min kamera  är lika med vyfinnare

Jag har alltid gillat om att ta vackra kort, men är ibland dålig på att ha med mig kameran. I och med smartphones och appar som Instagram har det hela blivit så mycket lättare. Vid dessa kreativitetspromenader utkristalliserar det sig ofta gyllene tillfällen att fånga de perfekta vyerna. Via kameralinsen går det  också att upptäcka olika delar av staden såsom man inte upplevt dem förut. Fotoprocessen i sig gör att man utvecklas som fotograf  och vågar ta lite mera kreativa och experimentella bilder.

Mindfulness

Att återvinna nuet är inget som görs i en handvändning när livstempot i samhället upprätthålls av en subjektiv tidspress, vilket alltför lätt underminerar motstrategier. Att ta sig tid att vila en halvtimme kan för många människor vara förenat med ångest, då individer upplever att de istället borde beta av det vardagliga smörgåsbordet.  Teoretiskt är det enkelt att intala sig att försöka leva i nuet; praktiskt betydligt svårare. Det blir vanligtvis bara ett ett återupprepade mantra som efter ett tag faller i glömska för att senare komma upp till ytan igen för att reproduceras i det oändliga. Förutom att vilja leva i nuet så  är det en fördel att ärligt  rannsaka sig själv, och därefter skapa nödvändiga strategier med olika rutinförändringar. Att ändra ett indoktrinerat beteende är verkligen inte det enklaste, utan det krävs tålamod och mod, men framförallt motivation. Det ständiga jagande över nya materiella tillgångar mynnar ofta ut i mer arbete, och mindre tid för reflektion. Kreativitetspromenaderna anser jag vara en källa till att rikta  uppmärksamheten bort från vardagsstress, med avsikt att uppleva nuet, utan att värdera det som vi just uppmärksammat.

Egentid – kvalitetsutrymme på egen hand

Egentid är för många en bristvara då rutinerna i vardagen tycks vara konstanta. Egentid är något som jag tror att man själv måste skapa annars är det en stor risk att införlivas i samhällets många måsten. Om man inte trivs med sig själv hur ska då andra kunna göra det? Det är viktigt att få tid att reflektera över sitt egna liv i kombination med familjen. Jag känner alltför många som ständigt uppfattar att drömmar tillhör det förgångna -  de existerade innan man fick barn, men inte nu längre. Jag anser att man vid dessa promenader ska rannsaka sig själv och på det som varit. Fundera vilka drömmar som man hade förut, finns de fortfarande kvar, är det möjligt att återuppväcka dess a och hur går man då till väga?

Väldigt många skyller på tidsbrist, barnen, eller ens ekonomiska situation då denna fråga ställs. Det är helt enkelt lättare att må lite sämre, än att planera in att göra saker som man verkligen vill göra, innan man faller ifrån eller blir alltför gammal. Det behöver inte vara sådana spektakulära aktiviteter som att bestiga ett högt berg, utan mindre krävande saker som att ta MC-kort, hoppa fallskärm, börja med flamencodans – det är bara fantasin som sätter dessa gränser. Ett antal människor anser att ens drömmar kanske inkräktar på familjen, men det är inte alls säkert, utan ens egna dröm kan appliceras på familjen så även de blir delaktiga i processen. Jag tror att när man levandegör sina egenintressen utan att inkräkta i alltför stor utsträckning på de andra familjemedlemmarnas gemenskapsschema så mår man bra, mår man bra så mår ens omgivning bra  därför är det så viktigt att ta tag i sådant som man vill göra – nu inte sen.

Personligen har jag  lyckats strukturera upp några personliga scheman på dessa promenader. Ett sådant är konkreta luckor i vardagen som numera öronmärks för kvalitetstids med barnen utan Marie; syftet är att umgås kravlöst och helst göra det utanför hemmet, där telefoner, kompisar och andra störningsmoment kan stjälpa dessa gemenskapsstunder. Jag och barnen brukar gå långpromenader till olika parker och där ha tid på oss att leka. Länets badhus är också aktiviteter som Hanna och Frida verkligen gillar. Jag brukar ta med dem på bio, teater eller museum oftast i symbios med ett hägrande glasslöfte. Personligen tycker jag att kvalitetstiderna ska planeras in i almanackan,  annars är det en stor risk att skjuta upp kvalitetstiderna med en armada av dåliga ursäkter: ”Det kom saker emellan, Vi tar det nästa vecka, Jag känner mig lite krasslig”.

Väskinnehåll och utrustning

Bra skor med stöddämpningsfunktioner är  dyrken till  att avverka många effektiva 1 timmes kreativitetspromenader utan att få ont i olika delar av kroppen och på så sätt strunta i att gå fler långa promenader. I axelväskan har jag med mig kurslitteratur, skönlitteratur, block/pennor, plånbok, nycklar, mobiltelefon, kamera, mp-3. Om solen är på sitt bästa humör är det också en fördel att ha med en bra solkräm.

Continue Reading »