Fotbolls VM – En orgie utav VM-tips

738 spelare i 64 olika lag gjorde i över månads tid upp om vem skulle bli världsmästare i fotboll. Jag är definitivt ingen spelare men tycker att några bra tips förgyller och förhöjer hela tillställningen. En kompis kompis: Jocke Stenman har ett tips som är gudasänt. Jag har varit med sedan 1996 på hans tips som funnits med på alla EM som VM i fotboll. Momenten är lika många som kluriga och roliga. 10 målskyttar och två målvakter ska utses varav en av dessa ska vara kapten det vill säga en spelare som får dubbla poäng.

Parallellt ska man från varje grupp klura ut vilka av de fyra lagen som tar sig vidare i turneringen. Rätt lag på rätt plats ger dessutom bonuspoäng. Nästa fas var att tippa slutspelsträdet med kvarvarande spelare. Ju fler byten man har kvar desto bättre möjligheter att tillhöra de tre som vinner potterna. 230 kronor för ett tips som räcker länge är i många ögon för dyrt, i mina för billigt för den valutan man får utav helheten. Av 45 spelare hamnade mitt tips 1 på den försmädliga 4:e platsen och mitt andra på en hedrande 12:e plats. Dock vann jag vaden dels mot jobbarkompisarna Fredrik och Robin, dels mot min granne Jonas, alltid något att slicka såren med.

En kompis till Jocke Andersson, Ola Andersson hade ett tips där det gick ut att lista ut rätt resultat på alla gruppspelsmatcher. Rätt resultat gav fyra poäng, ett poäng om man gissar rätt vilket lag som vinner. Jag var med til the bitter end, men fick inte in någon adekvat fyrapoängare vilket gjorde att jag inte hamnade topp-2, det vill säga de som fick dela på potten. Några av dem som deltog i tipset var inbjudna till ett en helkväll med fyra fotbollsmatcher, fotbollsspel, grogg, whisky, öl, smörgåstårta och drivor med chips och nötter hos Ola Andersson.  De andra var Joakim Andersson, Mikael Öhr, Patrik Forsell, Fredrik Nordén hade  sju trevliga timmar framför dumburken med några riktigt underhållande fotboll och trevligt sällskap.

Det sista tipset var Aftonbladets Managerspel där vi blev åtta stycken som tävlade om att höja värdet på en startelva bäst. Jag tillhörde faktiskt toppen i dessa sju omgångar, men slutade på en dysfunktionell fjärde plats vilket innebar att jag inte slapp betala 100 kronor till vinnaren, något som den som kom tvåa inte behövde. Vinnaren  blev Mikael Öhr  som helt sonika kunde inkassera 600 kronor i vinstcheck.

I nästan 1 månads tid har jag varit ett med pixlarna på storbildsskärmen i mitt vardagsrum – nu är det slut, bara sådär. Det kommer onekligen att infinna sig något provisoriskt vakuum den närmaste veckan innan abstinensen försvinner helt. Undrar om det finns något 12-stegs program för detta fenomen?

Att Tyskland till sist stod som världsmästare var absolut helt rättvist sett ur ett helhetsperspektiv. Att Messi fick mottaga Guldbollen VM:s bästa spelare är inget annat än genant. Arjen Robben är en av minst 128 spelare som borde ha fått den, hellre än Messi. Den gamle Messi blixtrade till några enstaka gånger under vm, men var annars nästintill osynlig, tappade massor av boll och slog grispassningar överlag.

Om inte Adidas sponsrat både Messi och parallellt också varit VM:s huvudsponsor tillika sponsrat priset hade Messi aldrig fått utmärkelsen för VM:s bäste spelare. Plumpa marknadsföringsstrategier hör inte hemma när priser i turneringar ska koras. Hade Brasilien spelat sambafotboll så hade måhända minnet av de två sista matcherna reducerats, nu spelade de typ som Sverige i sina sämsta stunder. Var är sambafotbollen där fotbollen är lika estetik?

Hanna & Frida

Dansavslutning i Flygeln istället för mediokra Stadium arena. Typ allt var bättre i denna mera intima lokal. Ljudet var snuskigt bra precis som scenen i sig. Detta var Hanna, Tilde och Linas påbyggnadskurs i Disco freestyle. De fick blodad tand av denna euforiska dansuppvisning och är samtliga anmälda till steg 3  till hösten i disco freestyle 5+.

Vårterminen avslutades planenligt den 12 juni i Ektorps sporthall mellan 17.00-18.00. Belöningen förutom att umgås med sina goa föräldrar blev att välja vad de vill ha på sin pizza  på vår kvarterspizzeria i Ektorp. Deras sommarlov blev en salig blandning av att vara med sina kompisar, 3 dagar i Stockholm och 1 vecka i Dubrovnik Kroatien samt någon vecka i Vånga hos Maries föräldrar.

Bättre sent än aldrig. I strålande solsken bilade vi till sommarstaden Söderköping med deprimerande långa bilköer. Det primära fokuset låg på att hämta ut fyra stycken Staffan Hellstrand biljetter på Stinsen tillika Söderköpings turistbyrå. Det sekundära bestod utav synergieffekterna av detta besök. Glasspalatset Smultronstället var ett utav dem, Ramundberget ett annat. Tyvärr var det oväntat kyligt invid kanalen samt en kö utan like till Smultronstället. Det blev dock glass, men i en av glassbodarna istället.

År 2014 är det svårt att förbjuda någon form av spel då dessa finns typ överallt: mobiler, laptops, Ipads och så vidare. Det är väl bara att acceptera att ens barn får och kan spela, men begränsat. Min och Maries strategi är att synliggöra tiden genom att basunera ut två timmar spel, sedan ut på gården eller gå till kompisar – utan att tänka på Minecraft, Growtopia, Sims och dylika spelfällor. Om de inte sköter sig får de laptop-förbud det vill säga det värsta straffet de kan få. Trots detta är de små väldigt finurliga att lura till sig extra tid eller hitta belöningssituationer där speltiden är ett pris som hela tiden ackumuleras.

Jag, Frida och Hanna traskade ner till Filmstaden för att se uppföljaren till Draktränaren i 3D. Vi gillade alla den första filmen som verkligen var snygg, rolig och underhållande. Del två var minst lika imponerande trots att den nästan var två timmar lång. Efteråt åt vi på O´Learys; där barnen högg in på varsin nuggets med pommes och jag på grillad kyckling med potatisgratäng och en iskall stor öl. Vi tog sedan en runda på stan för att beta av de två leksaksbutikerna.

Familje-mini-semester i Stockholm

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade fler attraktioner såsom Globe SkyWay, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen till att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, men hon föll på 140 cm attraktionerna.

Undertecknad bokade ett halvår innan det snordyra Scandic hotellet Hasselbacken; två nätter 3200 kronor, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent  med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lind och Skansen. Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer tur och retur. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna.

I Sverige är vädret A-O huruvida  ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna, med spöregn och blåst kan man lika gärna stanna hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land.  Vädret hade dock inte varit på sitt bästa humör och var ytterst nyckfull under dessa 3 dagar. Det är skillnad på ihållande regn och uppehåll och vi klarade oss dock oväntat från regn under hela vistelsen.

ABBA museet var en klar hit, precis som klassiska Gamla stan medan Globen skyway kunde vi klarat oss utan. Gröna Lund det vill säga barnens våta dröm var kärnan i vår minisemester. Familjen gjorde allt vi orkade och ville åka under nästan 6 timmar. Hanna åkte berg- och dalbanan Jetline fyra gånger. Jag och Marie genomled parkens absolut otäckaste attraktion. Insane. Trots endast 75 sekunders åkning  hann jag inte ens skrika klart förrän nästa loop inleddes. En klart otäck farttingest som jag inte åker om på många herrans år.

Det blev som vanligt med mig vid rodret tre intensiva dagar som parallellt också var ytterst roliga och trevliga. Hotellets läge, frukostbuffén, regnfrånvaron, shoppingen, goda middagar och variationen på saker som vi gjorde gemensamt under minisemestern blev sammantaget en fantastisk upplevelse; glada barn skapar automatiskt nöjda föräldrar.

Mats & Marie 5 dagar i Italien

Den 25:e oktober 2012 drabbades Ligurien av extrema regn och kraftiga vindar med översvämningar och jordskred som följd. Byarna Vernazza och Monterosso al Mare drabbades oerhört och 6 stycken fick sätta livet till. Regnmassorna drog med sig lera, bilar, bråte, katter, hundar och allt annat löst på gatorna ned i byn. Arbetet med gräva ut byn och återställa den i dess ursprungliga skick inleddes direkt efter katastrofen. Utifrån hur det såg ut då och när vi besökte detta himmelrike var det egentligen ofattbarhet att vi inte märkte mera utav det som hände för nästan tre år sedan.

Min massör ”Mr Shipanski” var den som indoktrinerade mig tankemässigt till denna underbara region i Italien under sina knäcka-rygg-sejourer. Den cirka tolv kilometer långa kuststräckan är klassad som både nationalpark och världsarv och får inte exploateras hur som helst. De fem bergsbyarna: Montorosso, Vernazza, Corniglia, Manorolo, Riomaggiore  tillsammans med Portovenere blev ett utav Unescos världsarv 1997.

Den charmiga kustbyn Levanto med 5000 tusen invånare blev vår bas det vill säga därifrån vi utgick ifrån, sov och vaknade. Det visade sig vara ett optimalt ställe att vistas på samtidigt som det fanns ett brett spektrum av bra restauranger. Vi gick till trattoriorna där lokalbefolkningen samlades med syftet att äta genuin italiensk mat såsom de själva ville ha det tillagat. Det visade sig vara ett lyckokast, de tre gånger vi åt på olika stället var förenat med ren skär mateufori.

Att vandra är terapi och härligt, men att vandra mellan tre byar i 7 timmar under en dag är mastigt, med stark betoning på mastigt. Cinque Terre doftar järn, berg, mineral och salt hav. Berg som stupar ner i havet och byar som klamrar sig fast på klippor. Lägg till några miljarder oorganiserade trappsteg så var kvällsmiddagen och framförallt sängen en ytterst välkommen syn. Men som sagt byarna är som tagna ur en saga och landskapet tycks stiga rätt upp ur havet Den vackra naturen är som gjord för spektakulära naturupplevelser och halvjobbiga vandringar.

Portofino är en av de absolut mest exklusiva byarna i Italien en liten före detta  fiskeby numera turistort som ligger i regionen Ligurien har kommit att bli ett tillhåll för de med mycket pengar till sitt förfogande. Byn är tillika en semesterort för kända människor, både Truman och Capote satt här och skrev på sina verk; Richard Burton friade till Elisabeth Taylor i hamnen.

Fiskebåtarna har för länge sedan  bytts ut mot lyxyachter i miljonklassen. Vi tyckte det var vackrare än vi hade föreställt oss, och då var i alla fall mina  förväntningar redan orimligt höga. Smolket i bägaren var att vi var långt ifrån ensamma om den devisen. I en by med få gator och utrymmen var det en ändlös skytteltrafik mellan turisthorderna som självmordsaktigt kastade sig från färjorna för att hinna först ut. Jag vill inte ens tänka på hur mycket människor som rör sig på denna plätt under högsäsongen, så utifrån det perspektivet var det tunnsått med människor.

Förutom dessa sagobyar besökta vi vi myriader av större som mindre Italienska städer mellan La Spezia och Genova. Guldkornen  var utan tvekan Lerici, Camogli och Portovenere. Camogli är varje vykortsfotografs våta dröm, motiven bara väller fram över allt ur varje skrymsle och vrå. De pittoreska och pastellfärgade husen samsades med de übersmala gränderna  i symbios  med den vackra och avkopplande rullstensstranden.

Lerici ligger snuskigt vackert i en bukt vid Golfo dei Poeti på Liguriska Rivieran strax söder om staden La Spezia. Den berömda poeten Lord Byron levde en tid i området där han beskrev stadens skönhet i skrift. Den långa levande sandstrandspromenaden som binder samman Leciri med grannbyn är essensen i symbios med den medeltida 1300-tals borgen. Det är mysigt att vandra i denna pittoreska by med sina trånga gränder och trevliga fiskerestauranger där långt ifrån allt känns turistiskt utan mera som en äkta stad än adekvat turistfälla.

Genua var Europas Kulturhuvudstad 2004 och överallt gör sig historien påmind, konst och kultur finns vart man går. De många antika renässansbyggnaderna, berömda museer och mycket bra restauranger ligger inom ett bekvämt räckhåll. Genuas historiska centrum är ett av de största i Europa. Lägger man ihop alla de små smala gatorna, som kallas carruggi, blir sträckan 28 kilometer lång. I dessa labyrintlika miljöer samsas kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida; att gå vilse är snarare en regel än ett undantag. Huvudgatan Via Garibaldi anlades i mitten av 1500-talet och här ligger flera av de berömda palatsen som tillhör UNESCO:s världsarvslista.

Det gamla hamnområdet Der Porto Antico genomgick 1998  en totalrenovering och nu serveras det intressanta utställningar och olika arrangemang. Här ligger bland annat det nya sjöfartsmuseet som är en av höjdpunkterna i ett stort kulturprojekt kring Genuas läge vid Medelhavet samt Europas största akvarium. Både Columbus och Marco Polo har levt och verkat i Genua.

Vid hamninloppet står Genuas mest kända landmärke, La Lanterna, byggd 1543 och världens äldsta fungerande fyr. Vi tog de 172 trappstegen upp till första terrassen för att belönas med en exceptionell panoramautsikt över hamnen. Tyvärr var det storhelg när vi besökte denna något luggslitna storstad, vilket innebar att typ nästan alla affärer var stängda.

Det blev till sist så mycket skönhet så att allt blev mera likt en Rolling Stones låtrepertoar det vill säga mer än vad i alla fall jag kunde ta in. Dessa fem dagar var horribelt intensiva, men också en orgie utav sevärdheter med skönheten i sin renaste form. Kontrasterna mellan storstäder som La Spezia, Genua, Pisa och de oräkneliga byarna var lika välbehövliga som intressanta. De fem byarna var sensationellt charmiga och vackra där de låg omgärdade av och på klipporna och berg. Det var en syn för gudarna och deras gudar; det blir onekligen svårt att toppa denna vymassaker.

Leta efter bilnummer processen

Min fru indoktrinerade mig in i detta ”har absolut inget bättre för mig syndromet”. Att kronologiskt leta efter bilnummer fyller absolut inget vettig funktion förutom att det just är ett tidsfördriv. Dock har en milstolpe näst intill infriats utifrån att inte fuskat igenom sig nummerprocessen. Bilnumret 500 hittades den 14 juli invid Skarphagens centrum, något som innebar att jag nästan bara hade  mindre än hälften kvar, det vill säga nummer över 501 till målet 999.

Att ha en tävlingsinstinkt kan väl ses som både positivt som negativt. Att min fru som började något år innan mig bara hittat nummer 250 innebär inte automatiskt att jag står som vinnare. Marie har inte den ambitionen helt enkelt, vilket nedmonterar min tävlingsinstinkt och som gör att jag endast tävlar med och mot mig själv.

Avliva, avliva inte, avliva?

Vår kära katt Sudden som nästa år fyller 13 har de senaste månaderna börjat kissa utanför kattlådan. De andra 11 år yngre monstren det vill säga Tussen och Dexter kattmobbar stackaren som får hålla till i lägenhetsperiferin, vilket i hennes fall innebär någon av de fyra köksstolarna. Sudden har väl aldrig tillhört skaran av modiga katter utan är snarare mera rädd för sin egna skugga som andras. Dock är min fru Marie och kattskrället på något sätt i symbios medan jag själv fungerar som någon form av matutfodrare.

I och med 15 dysfunktionella kisspölar måste ett beslut tas huruvida vi kommer att kvävas ihjäl i lägenheten av urinångorna eller om vi all förmodan klarar oss, men har dryga böter på sanering från Ståhls?I vilket fall som helst greppade jag de två sista livlinorna på Skarphagens zoo. De bestod dels utav Feliways påkostade doftavgivare, dels en ny kattlåda, något som innebar att vi plötsligt ståtade med tre sådana.

Doftavgivaren hade tre primära syften:

• Förhindra urinmarkering
• Förbättra relationen mellan katterna
• Underlätta anpassning till förändringar i kattens närmiljö

Allt detta var underordnat Suddens fortsatte liv eller avslut. Processen som startade tisdagen den 8 juli har i skrivande stund inte inneburit något mera kissande invid kattlådan eller på hallmattan. Det vore ytterst tråkigt att behöva avliva en familjemedlem bara för att den uppträder aningen diffust utifrån att bo i lägenhet. Familjen håller tummarna för att denna positiva inledning utav operation: ”aldrig kissa inomhus mera” bibehålls.

Joe Labero i Norrköping

Den ökände illusionisten intog Flygeln den 9 maj klockan 19.30. Eld, rök, mera eld, akrobatik, motorsågsjonglering och självklart trolleri på hög nivå. Hela förställningen inlindades med tunga musikmattor av bland annat Rammstein och Prodigy. Det var en holistisk förställning från början till slut, inte bara magi som sagt.

Det som imponerade mest på mig var Joe Laberos sarkastiska humor. Han delade ut dessa ironiska käftsmällar med bravur till olika individer i publiken och samtidigt drev med sig själv på ett väldigt underhållande sätt. Att Mr Labero i såhär stor utsträckning skulle präglas av  stand up comedy var  lika oväntat som ett välkommet inslag i showen.

Till sin hjälp hade han allt från grymma gästartister till några av några av Europas galnaste eldartister från Burnt Out Punks. Tillsammans skapade de en magisk och bensinindränkt punkcirkus med akrobatik, eld och coola poser.

”Vid 12 års ålder fick Lars Bengt Roland Johansson sin första trollerilåda.Han började öva och bestämde sig att bli professionell magiker. I början kallade han sig ”Magino” och 1979 vann han som 16-åring svenska juniormästerskapen i magi som hölls i Karlstad. Han mötte sin mentor, den svenske magikern, Carlo Tornedo. Tornedo sade att han kunde använda de två första bokstäverna i sina namn för att skapa ”Joe Labero”, och det har han nu registrerat som sitt officiella namn.

 1991 satte han, mot alla rekommendationer, upp sin första stora produktion ”A Magic Night” på Berns i Stockholm. Showen blev en stor succé och var utsåld och framfördes 657 gånger. Under åren som följde visades showen över hela Sverige och andra länder. Han turnerade med denna show ända fram till 1995.

 1996 hade hans nya show ”Mystique” premiär på Conrad Jupiter’s Casino i Australien, och den spelades i 16 månader. Året därpå presenterade han en annan show som han kallade ”Illusions”. 1998 tog han ”Illusions” till Sverige. Tillsammans med originalensemblen gjorde han stor succé och körde denna show till 1999 när han gjorde om den och kallade den ”Joe Labero Show” som han framförde fram till 2002 över hela Sverige.

 Efter detta skapade Labero ”Castle Tour” i Sverige som var mer intim med publiken och han använde samma tema senare på ”Ship of Illusions”-turnén där han reste med en båt runt Skandinavien . Tillsammans med pianisten Robert Wells satte han upp ”Rhapsody in Rock with Magic”. Detta var en stor show som kombinerade orkestermusik med magi. De startade 2002 och återförenades senare med samma koncept i ”Christmas Spectacular Show”.

Hösten 2003 tillbringar Labero utanför Sveriges gränser. Han började med repetitioner i England för Carlton Television. Produktionen fortsatte på en lyxkryssare i Medelhavet med 65 kameramän. Ombord fanns även tre engelska stjärnor, Linda Baker, James Hewitt samt Louise Rednap. Showen beräknades ses av 15 miljoner tittare i England, samt sändes i 22 andra länder i Europa. Finalen gjordes sedan på Colosseum i Tunisien.

 Våren 2007 hade ”Invited to Labero” med asiatiskt tema premiär. Hösten 2011 deltog Labero som en av magikerna i SVT:s tv-program Helt Magiskt tillsammans med Michael Halvarsson och Charlie Caper (Wikipedia).

Sommaren 2008 var det dags för ett nytt djärvt grepp genom en tältturné, en av Laberos mest ambitiösa och visuella presentationer någonsin.  Labero reser med sitt eget specialbyggda showtält, medan föreställningarna inspireras av allt från Cirque Du Soleil och Zootv till en annan av Laberos inspirationskällor, U2. The Marquee Tour gjorde flertalet stopp i Sverige och succén följdes upp av Marquee Tours både 2009 and 2010.

Minneskonsert Bob Marley i Skärblacka

I ett minst sagt svalt Skärblacka tillika blåsigt och regnigt avverkades mitt första besök på denna regionala musikinstitution. Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 32 av de 34 gånger som festivalen pågått. Jag, min fru, Hanna och Frida samt Hannas kompis Tilde var de som slog följe med oss i ett väder som inledningsvis var långt ifrån sommarbehagligt.

Vardagspusslet satte stopp för att se första, andra och tredje bandet; Desmodrome skulle jag verkligen vilja ha sett. Arrangörerna hade detta året satsat mest på lokala förmågor i syfte att visa upp den bredd som finns i denna bruksort. Avsaknaden av ett dragplåster utifrån minskade nog dragkraften en aning. Det hade varit betydligt mer folk de andra gångerna. Arrangörerna Blacka Musik införde detta år också en frivillig entré  med agendan att utveckla konceptet nästa år.

För egen del tyckte jag att Marx Gallo var allra bäst mest på grund att de blandade upp den sterila ackordföljden med snabbare beat, mer körer och mer stämsång. Kalle Baah hade sina klassiska hits att tillgå, tyvärr är tempot i låtarna konstant, vilket blir tjatigt i längden och det gäller för övrigt reggaen som helhet. Ibland känns konserterna som en enda lång monoton maxisingel.

Det ostadiga vädret var en annan faktor som bromsade besökarna som stämningen i sig. Efter ett halvjobbigt regn försvann oväntat nog alla moln och solen strålade på besökarna från klockan 17.00 och framåt. Hamburgare, korv, läsk och reggaemössa var saker som hamnade på shoppingkvittot.

Under 1984 firade Norrköping att det gått 600 år sedan staden fick reviderade stadsrättigheter, och tanken var att även orterna i ytterkant skulle få ta del av firandet. Kalle Baah hade då flera arbetslösa medlemmar som skrev dels ihop en ansökan om att få ordna en större minneskonsert, dels att skapa ett “musikhus” i fritidsgårdsform, beläget i simhallens källare. Båda ansökningarna beviljades och bildade grunden till Blacka Musik och Reggaefestivalen.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var Skärblacka centrum för reggae i Sverige, minneskonserten på våren drog stora internationella namn som Mad Professor, Macka B, Culture och Israel Vibration liksom inhemska och lokala artister. Den lokala scenen kryllade av band med allt från mellanstadieungar till övervintrade proggare.

Blacka Musik och konserterna fortsatte, men någon gång i mitten av nittiotalet när grungen börjat ebba ut så orkade inte de gamla eldsjälarna lika mycket och de nya hade inte fått chansen att ta över; en nedgång av all aktivitet skedde.

2014 ser betydligt bättre ut än på 90-talet med nya medlemmar som strömmar in, verksamheten är i full gång och minneskonserten för Bob Marley återkommer varje år liksom andra spännande arrangemang.

Kalle Baah anno 2014

Spelschemat

13.00 BM Family Band

13.20 Schoolvibes

13.45 Desmodrôme

14.35 Next Chune

15.25 Marx Gallo

16.15 Kiijano & Vibes of Jah

17.00 R.U.F.B

18.00 Kalle Baah

19.00 Alvaret

19.45 Reggaestrer@

20.30 Gräsrot

Eurovision Song Contest i Köpenhamn 2014

Danskarna axlade den dyra stafettpinnen från Sverige och avverkade den 59:e upplagan av detta musiksamarbete över Europagränserna. Med hjälp från oss svenskar skapade en av de bästa eurovision någonsin. Att höra 3 värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade engelska var helt enkelt befriande. Det visuella var helt snuskigt bra, betydligt bättre än de flesta låtar i sig. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final.

Bidragen var mångt om mycket bleka, där det embryon till potentiella hits förstörde av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en 5:e klassare att rodna, något som borde vara bannlyst på denna nivå. Dock fanns det ett knippe riktigt bra låtar som exempelvis Slovenien trots reproduceringen av förra årets flöjt med ”Round and Round” med Tinkara Kovac. Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone  – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ryssland: ”Shine” The Tolmachevy sisters

Vinnaren från Österrike Conchita Wurst

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där låtskrivareliten i Europa torde klassa den svenska uttagningen ungefär som Allsvenskan. I Sverige är dock kvaliteten förankrat på alla plan: koreografi, körer och låtarna samt att det finns en stor eklektiskt trogen publik. Sanne Nielsen med sin Undo gjorde ett storartat jobb och hamnade på en hedrande tredje plats efter Holland och vinnaren Österrike. Vinnarlåten var bra, men hade enligt mig inte vunnit om inte artisten varit ovanstående kontroversiell tillika en käftsmäll direkt till det ryska imperiet.

Jobbet

Det och nya trevliga och duktiga sommarvikarier förhöjde arbetslivskvaliteten under sommaren. Deras åsikter, arbetssätt samt personligheter rörde om i grytan på ett fantastiskt bra sätt. Att några ungdomar gillade att följa fotbolls-VM var bara ett enda stort plus i kanten.

Nya ungdomar, en egen bil till verksamheten och ett väder som öppnade dörrar för flexibilitet i symbios med aktiviteter som Frisbeegolf, fiske, fotbollsgolf, fotboll, Harry Potter utställning, biobesök, Laserdome, bad  och dylikt. I och med vår egna bil slapp personalen den omständliga strategin att hyra bil på Kommunens bilpool. Trots att detta fungerar ganska friktionsfritt så måste biluslingen likaväl hämtas och lämnas under bokade tider, något som tar tid och suger ur personalens energi.

Inför Stadsloppet och Squashstegen

Tre veckor efter Prags halvmaraton kom jag äntligen igång med träningen. Den inleddes med en vinst mot Lars Löfgren med klara 3-0, men så snuskigt trött jag var efter matchen. Det var fösta stegmatchen på nästan två månader, därefter blev det 1 timmes gymmande. I min andra match ledde jag med 2-1 i game och hade 10-5, men lyckades slarva bort det gyllene tillfället genom att förlora med försmädliga 10-11. När jag var säker på att det inte kunde bli värre, blev det ändå så. Med en motståndare som missade massor och var minst lika trött som mig lyckades hämta upp 10-4 är en gåta. Han ska ha eloge till att han kämpade, vinsten blev en vinst med 3-2. Tredje matchen blev förlust mot Michael Lindau i fem stenhårda game där han drog längsta strået med 3-2 i game Allt detta innebar en fortsatt sejour i squashens division 5.

Förkylningen ville helt enkelt inte ge med sig. Var det förkylning eller en släng av allergi? Jag kombinerade allergitabletter med allerginässpray i någon månad enligt hörsägen att detta skulle vara en dunderkur. Om det var faktorer som mildrade den dysfunktionella förkylningen eller om det bara blev bättre i vilket fall som helst vet man ju aldrig sett ur backspegeln.

När förkylningen väl lagt sig kom hälseneproblem som ett brev på posten. Det var källan till att jag inte utnyttjade synergieffekterna utav Prag halvmaratonlöpningen. Det tog mig 2 månad från det loppet till min första löpningen. Jag ersatte det planerade Grabbhalvan med oändliga tåhävningar istället. Målet blev därmed Stadsloppet den 16 augusti, strategin: terränglandskapsträning, vilken skulle synkas inför Lidingöloppet i slutet av september och Bråviksloppet i början av samma månad.

I och med mitt nya arbete har jag upplevt att jobba med och för andra människor är jobbigare än att jobba fysiskt  som exempelvis på ett lager. Jag försöker träna tre gånger i veckan och varva squash med löpning, men märker periodvis att jag varken har ork eller lust att göra något som helst extra, utan hellre skippar inplanerade träningspass.

Vecka 25 blev dock startskottet för ett nytt försök att implementera bra träningsrutiner. Först begav jag mig ut och sprang 11 km i Vrinnevi och dagen efteråt så blev det 10 km med kompisen Joakim Andersson i samma fritidsområde. Veckan efteråt 1½ timme squash med 1 timme styrketräning. Nu var jag äntligen igång igen….

Continue Reading »

Förförståelsefasen

Då min käre kiropraktor ”Mr Shipanski” beskrev sin vandringssemester till denna del av Italien blev jag mentalt paralyserad, därefter knakade han till huvudet onaturligt långt till höger. I vilket fall som helst såddes ett frö som växte sig större för varje år som gick för att år 2014 bli ett fullskaligt semestermål för mig och min fru.

Jag läste in mig dels via den utmärkta ”Första klass reseguiden”, dels via nätet. Ju mer jag läste på desto mer fascinerad blev jag. I syfte att tona ner de horribelt höga förväntningarna som målats upp av bilder och text blev jag tvungen att hitta på konstruerade falluckor eller mindre bra saker med resmålet. Exempelvis hur mycket gluten jag kommer att få i mig via pizzor och pasta eller hur taskig engelska italienarna besitter.

Min fru och jag har lagt undan pengar i flera år för att gemensamt utan våra kära barn ta oss till något vackert ställe i Europa. Det var inte förrän jag fick ett fast arbete som visionerna kunde uppnås. Först lutade det åt Geneve/ Lausanne därefter låg Comsjön bra till för att ersättas av Ligurien med Cinque Terre, Portofino och Genova som primära huvudattraktioner.

Jag passade på att ta ledigt en extra dag med syftet att kunna bearbeta det som komma skulle istället för att dagen efter kravla sig till jobbet. Lägenheten bokade jag via Wimdu och skulle betalas på plats. Anledningen att det blev kuststaden Levanto med sina 60000 tusen invånare var dess läge i förehållande till Cinque Terre byarna, Portofino och Genua. Istället för att byta hotell så la vi basen i denna stillsamma och charmiga kustbygd.

Våra flygvärdar blev Ryanair vars servicevänlighet lämnar mycket att önska. Tyvärr ligger flygplatsen allt för logistiskt funktionellt till samtidigt som priserna är alltför bra, det blev en deal med djävulen helt enkelt. Trots det kommer allt som oftast planen i tid och det är sällan det uppstår något strul ifall man är på flygplatsen i god tid.

Dag 1 – En storstadsbörjan

Det enerverande alarmet ljöd klockan o3.45. Med en timme sömn i bagaget trevade vi efter det färdigpackade bagaget och bilade förväntansfulla till Skavsta i ett minst sagt kylslaget väder. Planet landade friktionsfritt på Pisas flygplats runt klockan 09.00. Vi hämtade bagaget och tog tåget till Pisa centrale som skulle ta 4 minuter, tyvärr var det en regional tågstrejk. Detta aber skapade kaos på hela tågstationen, de som satt i informationsdisken var lika barska som förvirrade. Efter ett antal köer lyckades vi efter ett tag fixa en tågtid till Levanto. De två timmarna vi hade på oss spenderades i den halvstora staden La Spezia. Vi strosade runt i de historiska miljöerna som ekade dåtid med råge.

Det tog runt 30 minuter  att färdas från La Spezia till vår bas Levanto. Vi checkade in på vårt mysiga pensionat med världens trevligaste och servicevänligaste dam. Bort med incheckningsväskan och handbagage, på med sandaler, shorts och T-shirt. Vi utforskade staden som hade runt 15 restauranger att välja mellan. Levanto visade sig något oväntat vara betydligt bättre än vi förväntat oss, vacker, gemytlig och precis sådär lagom stor.

Vi införskaffade oss två Cinque Terre kort för 46 euro och två dagar. Därefter åt vi bästa pizzan på flera år i symbios med husets vin och en überdelikat chokladpannacotta. Vi avrundade kvällen med att handla på oss varor inför morgondagens vandring samt till frukosten. Avsaknaden av sömn, förväntningarna och alla resor hade tagit oss i besittning, så det var inte ett svårt val att lägga oss runt klockan 22.00.

Dag 2 – Vandring i paradiset

Denna resa är som vanligt vid mig vid rodret lika mycket semester som upptäcktsfärd. Det innebär bland annat tidiga mornar och sena kvällar i en gående position. Fördelarna är att man får se så snuskigt mycket, nackdelen är att man behöver en vecka att landa efter man kommit hem. Klockan 07.30 stod jag i duschen och testade det nyinköpta schampot; konsistensen var dock misstänksam underlig. Det visade sig senare vara hudlotion, och krävde runt 8 balsamtvättar för att bli av med 1/3 av fettet i skallen.

Likt en 50-tals raggare med två tuber brylcreme i håret, ryggsäck, T-shirt och vandringsskor var jag redo för motion: min fru Marie skippade ”schampot”, men hade sin ryggsäck med sig. Vi inledde med att vandra till Monterosso, den första byn av de fem som ingår i det som blev ett UNESCOS: världsarv 1997: Cinque Terre (fem länder).

Byn förfogar över det enda riktiga badstället, men vi var aningen för kinkiga när det kom till att doppa tårna i det troligtvis snorkalla havet. Kameralinsen och jag var i symbios med varandra, för det var i handleden som träningsvärken fick bäst fotfäste. Parallellt var det anledningen till  att vår vandring tog hela tre timmar att genomföra.

På kartan fanns myriader av röda vandringsstigar kors och tvärs på sluttningen, och så en blå stig som löper längs med havet vilken går genom byarna. För den blå stigen står angivet exakt hur långt det är mellan varje by, och hur lång tid man uppskattar att det tar att gå de olika sträckorna. Har man svårt att gå i trappor är promenaden inget att tänka på, det var definitivt en motig upplevelse, betydligt värre än vad vi båda hade förställt oss.

Monterosso var uppdelad i dels beachen Fegina, dels den medeltida delen av byn. Slottsruinen och tillhörande tornhusen dominerar gamla Monterosso vilka separeras av de smala medeltidsgatorna (caruggi). Smala gränder, trappor, hängande tvätt och små mysiga butiker; miljöer som hämtade ur en sagobok och sinnebilden utav en italiensk bergsby omgärdades estetiskt av olivlundar, vingårdar, branta grovskurna klippor och kristallklart hav.

Solen hade hunnit titta fram när vi lämnade första byn bakom oss. Framför oss väntade en orgier av trappor; ärligt talat en helvetisk jobbig vandring som mera kändes som tre timmar än de två den tog. Men den som väntar på något gott, var väntan väl värd. Vernazza grundades runt år 1000 och var en syn för gudarna; definitivt en top-3 på min vylista ever. Vi insåg ganska snart att denna andra by skulle bli svår att överträffa. Stadens bakgator förenades med branta trappor, många av dem byggda direkt på klippformationerna en syn i sig.

De karakteristiska terrassodlingarna omfamnade denna ultrapittoreska före detta fiskebyn. Nere vid den lilla hamnen ligger den gudomligt vackra piazzan omgärdad utav att spektrum av målade husfasader. Förutom denna nära-döden-upplevelse utifrån ett vyperspektiv kunde man ta sig uppför borgen Doria och dess vakttorn som byggdes på 1500-talet. Den hänförande utsikten tjänade byn som skydd mot dylika piratangrep.

Via en grottunnel genom ett hus kom man fram till en klipp-sten-strand som såg helt surrealistisk ut. Vi hade återigen fått en gratischans att testa havsvattnet, dock avböjde vi även denna gång. Vi tog en välförtjänt picknick invid båthamnen i en miljö som nästintill var overklig. Efter att genomsökt byn på vyer, trappor, butiker och kyrkor gick vi vidare till tredje Cinque Terre byn: Corniglia, klockan hade då hunnit bli 17.00.

297 trappsteg senare spontanbesökte vi ett Hotell där de serverade egenproducerad Limoncello. Anledningen stavades deras obeskrivbara utsikt över Vernazza. Marie och jag skålade i vad jag upplevde som den bästa Limonecellon någonsin. Vandringen till Corniglia tog två timmar, men kändes snarare som en timme. Byn ligger på en klippa 193 meter över havet och är den minsta och lugnaste av de fem samhällena. Corniglia var betydligt gemytligare, och långt ifrån lika hätskt turistiskt som de andra byarna, något vi uppskattade fullt ut.

Detta är enda byn där inte båtarna kan stanna till, utan här det härliga 377 trappor från tågstationen upp till den delikata panoramautsikten. Vid det här laget hade klockan hunnit bli 19.00. Vi var möra såväl psykiskt som fysiskt, och var nog inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk, det vill säga uppskatta byn som vi  skulle gjort om detta vore den första vi hade kommit till. Den hänförande andliga utsikten ifrån Oratorio di Santa Caterinas terrass i symbios med en kallfrostig Birra peronio var dock något utvöver det vanliga. Därifrån kunde man se bort till grannbyn Manorola.

Middagen skedde klockan 21.30 i Levanto på en familjeägd genuin Trattorian: Le Palme. Marie passade på att äta den regionala pestorätten med spagetti medan jag mumsade i mig en Ravioli med Bolognese. Efterrätten bestod utav varsin himmelsk Prosciutto crudo e melone. Kvällen avslutades med att utnyttja pensionatets fria wifi samt planera morgondagen. Det tog inte många minuter innan John Blund hälsade på våra sargade kroppar. 3 + 2 +2 timmar i bergsterräng var absolut något som krävde sin kvinna/man.

Dag 3 – Cinque Terre part II

Part två med syftet att se alla bergsbyarna inleddes med att vi måttligt pigga gick upp runt klockan 08.00. Vädergudarna var ruskigt otacksamma och bjöd oss på såväl spöregn, åska som blåst och blixtar. Att vi bokat båtturer till resterande byar för 56 euro gjorde oss på mindre bra humör. Klockan 10.00 avgick en en full båt till fyra av de fem byarna. Jag passade på att filma inloppen till dessa sagolika byar i ett helvetesoväder, och i takt till en oroväckande blåstgungande båt.

Som ett smärre under upphörde regnet lägligt när vi gick av båten på vår fjärde Cinque Terre by: Manarola. De typiska medeltida husen vars fasader är målade i liguriska starka färger är byggd  uppe på en klippa 70 meter över Medelhavet. Manarola kändes instinktivt som den charmigaste och romantiska av de fem byarna. Manarola ligger precis som de övriga andra Cinque Terre byarna som klistrat på klipporna och det är i stort sett bara en enda gata, nämligen huvudgatan som leder ner till den lilla båtplatsen. En riktig hamn har det inte varit möjligt att anlägga, varför alla små fiskebåtar ligger uppdragna på land.

Med syftet att ta sjusärdeles snygga bilder var jag tvungen att vandra uppför Sydeuropas 170 brantaste trappor. Jag halkade till och höll faktiskt slå ihjäl mig, men lyckades greppa tag i ett träd, men bilderna blev dock exceptionella. Vi strosade runt i vackra miljöer i över 1 timme för att sedan hinna med ett tåg till den sista av de dessa fem samhällen: Riomaggiore. Kärleksstigen Via Dell´amore var tyvärr avstängd vilket gjorde att tåget blev vårt enda alternativ eftersom nästa båt skulle dröja alltför länge.

Det tog oss bara några minuter att ta sig via tåg till hänförande vackra Riomaggiore. Byn  är byggd i en ravin med en riktigt brant bygata som löper från den pittoreska hamnen genom byn som kantades av bedårande hus i vackra pastellfärger. Vi passade på att fika, besöka utsiktsplatser och utforska ett kluster av mysiga bakgator. Vi tog sedermera båten från Riomaggore till Portovenere, en stad som vissa gärna vill kalla den sjätte Cinque Terre byn

Regnsmattret hade upphört och istället hade solen tillika värmen letat sig fram när vi äntrade stadens tröskel. Till skillnad ifrån de andra kompakta byarna var detta en stad och långt ifrån lika stabbig och klaustrofobisk som sina grannar. Inloppet i sig var schizofrent vackert med kyrkan San Pietro som delikat utpost på en klippudde. Därifrån följde vi trapporna  till spektakulära Byron grottan  vars suggestiva utsikt och läge var ett härlig inslag i besöket.

Hamnen kantades av färgeuforiska medeltida hus som ledde oss besökare via The Mill till försvarsborgen Castello Brown som byggdes på 1300-talet. Det blev en lika mäktig tillika angenämt besök som vi betalade en ringa summa för att få ta oss in och uppför. Den utsikten som utkristalliserades på tre olika nivåer var minst sagt osannolik. Vi vandrade sedan planlöst runt i staden för att lite senare köpa bussbiljetter till först La Spezia och sedan Lerici, till nästan ingen kostnad alls.

Resan i sig blev en informell guidning över regionens kulturella som estetiska landskap. Vi gick dock av misstag av i närliggande grannbyn San Terenzio, vilket indirekt ledde till att vi utnyttjade den sammanhängande strandpromenad från San Terenzio till Leciri. Arkitekturen påminde mångt och mycket om den i Cinque Terre byarna. Till skillnad ifrån dem så var sprudlade Leciri av lokalbefolknings liv och lustar, inte turisterna. En annan skillnad var att detta var den första renodlade sandstranden som vi hitintills bevittnat under vår färd, de andra var stenstränder.

Vi tog senare bussen till Sarzana, dessvärre var den försenad 50 minuter vilket tärde på mitt rationella psyke där jag såg kvälls planeringen spricka med råge. Vårt huvudmål var Sarzana, inte Leciri, men vi blev lite besvikna på staden. Sofistikerad och  kulturell absolut, men alltför prålig i våra ögon i kombination med den tid som vi hade på oss att ta oss tillbaka med sista tåget till Levanto. Sarzana var som Lucca utan ringmur och långt ifrån lika vacker.

Vi åt middag runt klockan 22.00 på Trattorian Due Lune, och jag reproducerade gårdagens sagolika pizza, tyvärr var det inte samma person som gjorde den. Vi kastade oss raklånga av utmattning i våra sängar. Sett ur backspegeln gapade jag nog efter lite för mycket när Sarzana besöktes istället för att stanna längre i Leciri.

Dag 4 -Världens vackraste hamninlopp

Denna dag inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vi tog sedan Milanotåget som avgick klockan 10.13 för att 50 minuter senare stega av i vackra S:t Margherita. Vi valde att ta en båttur där även en avstickare till San Fruttuoso ingick och gick på 20 euro. Mina förväntningar inför vad som komma skulle var sjukligt höga och ändå infriades dessa vykortskriterium. Det var en syn för gudarnas fäder att skåda, bara Vernazza kom i närheten utav detta hamninlopp.

Vi var dock inte ensamma att omfamna denna sagovärld, utan horder av turister flockades på nästan varje kvadratmeter, något som förtog en del av stämningen. För att slippa trängas med ½ miljoner människor vandrade vi så långt bort som möjligt för att finna en anständig trattoria. Vi hittade till slut ett ställe där våra båda pastarätter var goda, men djävulskt snålt tilltagna. Marie och jag delade på en lokalproducerad flaska rosévin i samklang med en äppelapelsinkaka.

Ursprungligen var Portofino en liten fiskeby, men fiskebåtarna har idag bytts ut till stora lyxiga yachter i miljonklassen. Vill man bo här krävs en inkomst som är betydligt större än det man får av att fiska ansjovis. Hamnen är idag präglad av restauranger som inretts i de många pastellfärgade husen, medan de få gatorna i byn erbjuder märkesbutiker som får en att tänka på de flotta huvudgatorna i Milano, Florens eller Rom.

Det finns inga priser i menyer eftersom pengar är något man har i överflöd och inget man talar om. Det är många som åker till Portofino för att få sola sig lite i stjärnglansen från celebriteterna. Vill man bo granne med familjer som Agnelli, Armani, amerikanska filmstjärnor, finska backhoppare och andra kändisar ska man definitivt söka sig hit.

Det blev till att besöka slottet de två kyrkorna och de få gatorna, sedan var det roliga slut. Vi tog sedermera båten vidare till San Fruttuoso. Var det trångt i Portofino så var det snäppen värre här, i denna pyttelilla plats där det fanns plats för en liten strand, ett torn, ett kloster samt vandringsleder i mängder. Det var påfrestande mycket turister. Tornet var stängt, och benediktinerklostret var vi inte upplagda för så det blev att invänta båten till Camogli, en tur som  kostade hutlösa 23 Euro och tog 40 minuter.

Precis lika besvikna som vi blev på San Fruttuoso blev vi överraskade av Camogli. Staden var dagens Leciri det vill säga något vi absolut inte väntat oss något av. Det var en livfull stad som svämmade över av pittoreska miljöer i samklang med en härlig sandstrand tätt inpå en bred strand-city-promenad.

Camogli betyder ordagrant två saker på italienska. Den första översättningen är ”hus nära varandra”, vilket verkligen märks när man promenerar omkring bland stadens smala gator med pastellmålade små hus. Den andra betydelsen, ”fruarnas hus”, vilken refererar till gamla tider när fiskemännens drog ut till havs och lämnade fruarna vid kajen. Vad som hände när de var borta på fiskesejourerna förtäljer inte historien.

Det tog bara 9 minuter att nå sista staden för dagen Rapallo. Det var en mysig stad vilken ståtade med den näst sofistikerade stadskärna efter Sarzana. Vi passade på att äta middag i Rapallo där vi högg in på varsin foccaciapizza, Marie en med prosciutto,  jag en med gorgonzola. Det var mastiga stycken, men i gengäld exceptionellt goda. Vi svalde ner delikatessen med varsin limoncello samt husets mousserade vita vin och avslutade med en choklad- och karamell pannacotta. Vi var återigen redigt trötta när vi äntrade tröskeln i till vårt rum i Levanto.

Dag – 5 Genova

Klockan ljöd 06.50, men vi kände oss oväntat pigga i benen. Vi betalade 16 euro för två biljetter med Milano Intercitytåget för att ta oss till regionens största stads: Genova. Resan tog runt 50 minuter till staden där runt 620 000 människor har sitt uppehälle. Det behövdes tid för att kunna utforska denna storstadsjuvel, och tid hade vi. För att klara det gjorde vi upp en rutt med de saker vi främst ville se. Innan vi satte igång blev det en tvättäkta italiensk frukost på ett mycket lokalt hak med en dubbel espresso och en olivoljeindränkt foccacia

Liguriens huvudstad har ett historiskt centrum med ett virrvarr av medeltida gränder. Här kan du uppleva känslan av tidsepoken när Genova var Medelhavets mäktigaste hamn. I denna labyrintmiljö fanns små kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida. Lägger man ihop dessa smala gator blir sträckan runt 28 kilometer lång; att gå vilse är närmast oundvikligt. Tyvärr var det en stor högtid i Italien vilket för vår del innebar att många butiker inte alls var öppna. Det betydde parallellt att den tilltänkta shoppingen brann inne, något som öppnade för andra aktiviteter istället.

Här ligger också Europas största akvarium, och troligtvis det dyraste att gå in på; 48 euro för två personer. Jag och Marie lyckades spendera två underhållande timmar  bland horder av besökare. Delfinshow, hajar, koraller, maneter, muränor, sälar och Nemofiskar  var några av havsdjuren som besökarna fick uppleva i hyfsat bra med utrymme.

Vid hamnen återfinns stadens symbol: fyren La Lanterna, som är världens äldsta fungerande fyr och tillika en av de fem största. Det var dock ett  gissel att ta sig dit via buss framförallt när vi åkte på tok för långt. Att ta sig det via metron är ett betydligt effektivare och snabbare alternativ, även om man får gå till fots den sista kilometern.

På tal om Metron; Genova må förfoga över en sådan, men den bör rimligtvis vara en av världens minsta. Den består av 8 stationer varav Brin är ena ändstationen, Brignole den andra. Till och med en man med ett så uselt lokalsinne som jag själv kunde omöjligt åka fel.

Vi hittade sedan en genuin trattoria där vi äntligen testade på att äta en foccaciapizza med gorgonzola. Den var horribelt delikat; till detta underverk drack vi husets vita vin och njöt utav livets frukter då livskvalitet knappast kan bli bättre.

Mätta och lite yra lämnade vi restaurangen för att ta oss via buss 13 till stadens enda arena där Serie A lagen Genoa CFC och US Sampdoria huserar. Arenan Luigi Ferrari stadion tillhörde väl inte de sju underverken precis, och det blev ju inte bättre av att Genovashopen var stängd och att vi inte hittade Sampdoria shoppen. Kriteriet för mitt muggsamlande är att se arenan där lagen spelar för att legitimera mitt mugginköp. Denna gång blev jag utan, fast det finns ju Internet.

Derbyna mellan de båda Genualagen brukar kallas ”Derby della Lanterna”, med anspelning på Genuas fyr. Sampdorias supportergrupper: Ultras Tito Cucchiaroni och Rude Boys Sampdoria, håller till i den södra kurvan, Gradinata Sud. Genoas fans står till största delen i den norra kurvan, Gradinata Nord. Ett fullsatt Stadio Luigi Ferrari rymmer 36 536 åskådare. Den senaste renoveringen arenan genomgick var inför VM i fotboll som gick i Italien 1990.

Marie ville besöka ett Italienskt Lidl för besväret att jag drog iväg med henne; jag såg inte det som ett problem utan kostade parallellt på mig en iskall Birra Peroni. Vi gick några kilometer i en underbar värme där den klarblå himlen blev vår vägvisare till den närmaste Metrostationen.

Det sista vi gjorde i Genova var att ta en hiss upp till terrassen Spinata di Castelletto där utsikten över staden var hänförande vacker. Vi kom hem runt 21.00 det vill säga ganska skapligt med våra mått mätt för att packa och koppla innan vi skulle bege oss av från detta rara pensionat.

Dag 6 – Pisa och hemfärd

Efter att ha gått upp klockan 07.15 tog jag en kokainstinn kopp kaffe och en iskall dusch för att bli människa igen. Överst på vår korta reseagenda stod det att hinna med tåget som avgick klockan 08.54. Det tog runt 1½ timme att komma fram till tornens huvudstad Pisa. Efter att ha lämnat in incheckningsväskan på bagageinlämningen hade vi fyra timmar till vårt förfogande innan vi skulle ta tåget till flygplatsen. Vägen till det ökända lutande tornet kantades av arkitektoniska juveler som genomsyrar denna Toskanska pärla.

Det kostade 36 euro att få ta sig upp till toppen av denna byggnad via 256  marmortrappsteg. Denna ståtlighet byggdes år 1173 och den som byggde tornet är än idag okänd. Guidens teori var att det inte var någon prestige skapa ett torn när det var kyrkor och katedraler som ökade på statusen mellan dåtidens renässansarkitekter. Utsikten var dock magnifik och väl värd ett besök. I inträdesbiljetter ingick det att kunna besöka den ståtliga katedralen där många kända konstnärer huserat.

Efter det blev det en rundtur mellan broarna för att avsluta stadssejouren med en brakmiddag. Hitintills hade vi bara ätit italiensk mat, detta bröt vi tvärt mot genom att äta på en av få utav regionens indiska restauranger. Ristorante Indiano var ett härbärge för gudomlig mat lagad med stolthet. Ägaren var en pratglad gubbe som gick igenom Norra Indiens historia medan vi avnjöt de sagolika matanrättningarna.

Jag och Marie avrundade resan genom att slå oss ner på en parkbänk och njuta av omgivningarna som omslöt oss. Bagaget hämtades, sedan tog vi en en buss till flygplatsen, en kort resa på cirka 10 minuter. 17.00-19.30 var tiderna som återigen hölls av Ryanairs piloter. När vi landade i Sverige var kontrasterna osannolika; från 26 grader och  klarblå himmel till ett helvetiskt kyligt Skavsta där ett långvarigt skyfall härjade. Väl hemma i Norrköping insåg vi med lätthet att ”Borta bra, men hemma bäst” fortfarande stämmer, trots en sjusärdeles lyckad semester.

Epilog

Ligurien sett ur backspegeln var en mäktig region att vistas i och  definitivt en av de vackraste jag besökt. Två faktorer till att Levanto var den perfekta basen: dels närheten till andra städer, dels att Levanto var en lagom stor stad, inte en by. Det innebar ett urval av autentiska trattorior som är till för lokalbefolkning och turister, inte bara turister, vilket sällan är någon lyckad lösning ifall man sällar sig till gourmanderna.

Ifall ens resa består av mycket tågresor kan det vara ett bra knep att använda sig av tågstationernas otaliga biljettautomater. Istället för att våndas när eller om kommande tåg går tillbaka eller till nästa stad så är det bara att skriva in sin destination. När den dagens alla tågtider, tågtyper, priser dykt är det bara att ta 1-2 mobiltelefonfoton. Ibland kan ens vistelse bli kortare än beräknat, ibland längre och då är det bra att ha alla tågalternativen i mobilen tillhandsa för att därutöver kunna planera vidare.

Dessa härliga men intensiva fem dagarna präglades utav att vi åt sjukligt god och autentisk mat; ofta med lokalproducerade produkter. Ett klassiskt råd att försöka ta sig bort från piazzor eller huvudgator för att leta upp genuina mathak där lokalbefolkningen själv äter. Det är som natt och dag att få sin lasagne vällagad än att någon restaurangägare ägnar sig åt att bespisa så många turister på så kort som möjligt med hjälp av halvfabrikat och mikrovågsugnar.

Vi var väldigt nöja med att ha åkt i slutet av maj istället för av mitten av juni, juli eller augusti. Enligt många medresenärer och lokalbefolkning blir det på tok för mycket turister på alltför små ytor vilket skapar ångest istället för eufori. Parallellt med detta är den kvalmiga hettan värre under juli och augusti än under maj då luften är friskare samtidigt som allt står i blom.

Som sagt detta var en fantastisk resa i en osannolikt vacker och pittoresk region; ett minne för livet. Det är väl inte helt omöjligt att resan kommer att reproduceras när vi närmar oss 70 år, fast då med adekvata käppar till hands och absolut i värsta fall med rullatorer.

Continue Reading »